Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
1
Nr 132.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående stödjande av
odlingen av vissa kulturväxter m. m.; given Stockholms
slott den 8 mars 1940.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 mars 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, handels- och folkhushållningsdepartementen
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet
Pehrsson-Bramstorp:
Inom 1938 års jordbruksutrednings kansli upprättades på sin tid en promemoria
angående åtgärder till främjande av odling och beredning av lin. Promemorian
överlämnades sedermera av utredningen till lantbruksstyrelsen med
anhållan, att styrelsen ville med eget utlåtande insända densamma till Kungl.
Majit. Styrelsens utlåtande jämte promemorian har den 16 februari 1940 inkommit
till jordbruksdepartementet. Efter remiss ha yttranden i ärendet
avgivits den 29 februari 1940 av statens livsmedelskommission och den 7
mars 1940 av kommerskollegium. Vid kommissionens yttrande fanns fogad
en promemoria av avdelningsföreståndare!! vid Sveriges utsädesförening i
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 132.
1
2
Kunni. Maj:ts proposition nr 132.
Svalöv filosofie licentiaten I. Granhall. Jag torde i detta sammanhang även
få anmäla två framställningar av statens livsmedelskommission. I den ena,
vilken inkommit till jordbruksdepartementet den 1 februari 1940, har kommissionen
gjort framställning örn åtgärder för ökad odling av bruna bönor
och i den andra, vilken inkommit den 28 i samma månad, har hemställts
om vissa åtgärder för stödjande av odlingen av oljeväxter. Jag torde
först få till Kungl. Maj:ts övervägande framlägga frågan om åtgärder till
befordrande av inhemsk linodling.
Åtgärder till stödjande av linodlingen.
I förenämnda promemoria har framlagts förslag avseende dels statsbidrag
till främjande av försöksverksamhet på linodlingens område, dels stöd till
inköp av rivningsmaskiner för linets skördande, dels hjälp till anläggande av
linberedningsanstalter, dels prisreglerande åtgärder, dels ock statsbidrag till
upplysningsverksamhet. 1 promemorian har rörande stödet åt försöksverksamheten
uttalats, att resultatet av viss försöksverksamhet
borde avvaktas innan ytterligare åtgärder vidtoges. Härom har anförts i huvudsak
följande.
Tyvärr måste konstateras, att de åtgärder, som från statsmakternas sida
genom hushållningssällskap eller linodiaresammanslutningar vidtagits i Sverige
till linodlingens främjande, icke lett till åsyftat resultat. Alla ansträngningar
till trots har sålunda linodlingen praktiskt taget upphört i landet.
Anledningarna härtill hava uppgivits vara i första hand bristande förutsättningar
för en räntabel odling men även mindre rationellt ordnad beredning
av linet. Innan dessa förutsättningar förefinnas lära åtgärder från statens
sida till linodlingens främjande vara dömda att misslyckas.
Från sakkunnigt håll har kraftigt betonats, att stor försiktighet bör iakttagas,
då det nu gäller att åter söka få till stånd linodling inom landet, samt
att man därvid bör bygga på resultaten av en vetenskaplig försöksverksamhet.
Sålunda har uttalats, att det skulle vara förståndigt att tills vidare avvakta
resultatet av vissa försök, som göras och komma att göras i Halland
och vid Svalöv samt i Gävleborgs län. Man bör söka vinna erfarenhet genom
odlingar i mindre skala, innan man försöker lösa problemet i större omfattning.
Vad sålunda från sakkunnigt håll anförts synes mot bakgrunden av hittills
misslyckade åtgärder på området beaktansvärt. Tills vidare torde sålunda
från statens sida i första hand stöd böra lämnas åt forsknings- och försöksverksamhet
på området i syfte att effektivisera och påskynda densamma
så mycket som möjligt. Enär förenämnda utredning rörande försöksverksamheten
ännu icke slutförts, föreligga icke möjligheter att redan nu exakt
angiva för ändamålet erforderliga medel.
Därest nämnda försöksverksamhet ger vid handen, att en utvidgad linodling
är möjlig att genomföra, torde emellertid statsmakternas stöd erfordras,
förutom till fortsatt försöksverksamhet, även till andra åtgärder.
I fråga om stödet till inköp av rivningsmaskiner har
föreslagits, att detta torde kunna lämnas genom lån ur jordbrukets maskin
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
3
lånefond till sammanslutningar av linodlare samt genom hiding i enlighet
med de för sagda fond gällande bestämmelserna i kungörelsen nr 401/1938.
Av kostnaden för rivningsinaskin skulle sålunda 80 procent kunna erhållas
såsom statslån, att amorteras på högst fem år. Dessutom skulle bidrag under
vissa villkor med högst Vs av lånets ursprungliga belopp kunna lämnas.
Rörande hjälpen till anläggande av linberedningsans
t a 11 e r har i promemorian framhållits, att lån för sådant ändamål på vissa
villkor kan erhållas ur hemslöjdslånefonden. Villkoren för utlämnande av
lån ur denna fond finnas upptagna i kungörelsen nr 452/1928, ändrad genom
kungörelserna nr 113/1932, 407/1934 och 619/1937. Enligt lånebestämmelsema
må lån genom förmedling av hushållningssällskapen utgå till
föreningar, bolag eller enskilda med högst halva anläggningskostnaden, dock
högst 25,000 kronor. Lån är amorteringsfritt under två år samt återbetalas
sedermera med lika annuiteter under femton år, varvid såsom ränta beräknas
4 procent å det ursprungliga kapitalbeloppet. Lånen förmedlas av hushållningssällskapen.
I promemorian har förordats, att odlarna själva böra driva linberedningsanstalter.
Härigenom vinnes en säkrare garanti för att odlarna bliva intresserade
i företaget än om detsamma drives av linspinneri eller enskilda, varjämte
linets kvalitetsbedömning kan förväntas ske med mindre slitningar,
örn densamma verkställes av ett odlarnas eget företag. I enlighet härmed föreslås
lån ur hemslöjdslånefonden böra utgå endast till ekonomisk sammanslutning
(andelsförening) mellan odlare. Vidare synes dylikt lån böra beviljas
förening direkt ulan hushållningssällskap såsom mellanhand, då det icke
torde vara skäligt, att hushållningssällskap skall stå risken för lån av ifrågavarande
slag. Innan ansökan avgöres, torde dock sällskapet beredas tillfälle
avgiva yttrande i ärendet. Lånegränsen föreslås höjd till 85 procent av den
beräknade kostnaden. Någon absolut lånegräns har med hänsyn till anstalternas
varierande kapacitet icke ansetts lämpligen böra föreskrivas. Räntan
förordas skola gäldas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, som
icke må understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under
det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med
tillägg av en fjärdedels procent. För tillgodoseende av lånebehovet för erforderliga
linberedningsanstalter har ett belopp av 850,000 kronor ansetts
erforderligt.
1 promemorian har vidare uttalats, att i likhet med vad som vore fallet exempelvis
ifråga örn spannmålslagerhus direkt bidrag av statsmedel till iordningställande
av linberedningsanstalt, förslagsvis med 20 procent av kostnaden
syntes böra utgå utöver och i samband med lån; dock att lån och bidrag
sammanlagt icke borde överstiga 85 procent av kostnaden. Således skulle
vederbörande förening själv hava att genom andelar anskaffa minst 15
procent av kostnaden eller ungefär 25 kronor per hektar lin. För anläggande
av det erforderliga antalet anstalter har ett statsanslag av 200,000 kronor
anseus erforderligt.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
Vissa av de beredningsanstalter, till vilkas upprättande lån tidigare utlämnats,
användas enligt vad i promemorian uttalats fortfarande för sitt ursprungliga
ändamål och kunna möjligen moderniseras eller utbyggas. I så
fall bör givetvis lån och bidrag efter prövning i varje särskilt fall kunna utgå
jämväl för detta ändamål.
Angående prisreglerande åtgärder bar i promemorian anförts
:
Linodlingen synes vara konkurrenskraftig gentemot andra grödor, därest
odlaren erhåller ett pris av förslagsvis 16 öre för kilogram linhalm, varvid
förutsatts att linberedningsanstalt erlägger 12 öre per kilogram och 4 öre
utgår av statsmedel. Man måste därför utgå från att prisreglerande åtgärder
erfordras från statsmakternas sida. Enklast synes vara att linspinnerierna
i kontrakt med linheredningsanstalterna garantera dem ett skäligt pris å det
färdigberedda linet, motsvarande erforderligt pris å linhalmen för att göra
linodlingen konkurrenskraftig. Skulle linspinnerierna icke med hänsyn
till priset å importerat lin kunna bjuda anstalterna erforderligt pris, torde
statsmakterna med hänsyn till den allmänna betydelsen för landet av linodling
böra giva sitt stöd genom utlämnande av pristillägg. Överenskommelse
härutinnan bör i så fall träffas mellan staten och linspinnerierna.
Vilket pris, som erfordras å linhalmen, liksom även frågan örn erforderligt
pristillägg torde icke kunna avgöras förrän erfarenheter vunnits av försöksodlingar.
Därest nu framlagda kalkyl därvid bestyrkes, skulle för stödjande
av priset på linhalm erfordras (4 X 1,000,000=) 40,000 kronor för år.
Alternativt kan tänkas prisstöd å lintåga för upprätthållande av en prisnivå
motsvarande 16 öre per kilogram linhalm eller 1 krona 60 öre per kilogram
tåga. Tilläggas må, att prisstödet torde kunna beräknas efter en glidande
skala efter variationerna i priset på färdigberett lin. I detta sammanhang
må även framhållas vikten av kvalitetsbetalning för linhalmen.
Innan jag ingår på förslaget i vad det avser upplysningsverksamheten
torde jag få erinra, att riksdagen till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Befordran av inhemsk linodling (IX H.T. p. 90; r. skr. nr 9) för budgetåret
1940/41 beviljat ett anslag å 10,000 kronor. Bestämmelserna angående
anslagets användning finnas upptagna i kungörelsen nr 784/1919, vilken
ändrats genom kungörelserna nr 569/1922 och 565/1937. Enligt bestämmelserna
må statsbidrag utgå till hushållningssällskap eller sammanslutning
av linodlare till premiering av linodling, fröodling eller utsädesfrö, till anskaffning
och utdelning av utsädesfrö till mindre jordbrukare samt till åtgärder
för uppköp, rensning och spridning av utsädesfrö eller försök och
undersökningar, avsedda att främja rationell linodling.
I promemorian har angående upplysningsverksamheten anförts:
Vad angår anskaffning och utdelning av utsädesfrö synes denna angelägenhet
lämpligen böra handhavas av ekonomiska föreningar mellan linodlarna,
eftersom dessa förutsättas skola äga och driva linheredningsanstalterna och
sålunda torde kunna bedöma såväl behov av utsäde som sortval. Därest för
spridning av utsäde av lämplig sort befinnes erforderligt, att linodlarna erhålla
dylikt utsäde avgiftsfritt, torde statsbidrag böra utgå till föreningen för
ändamålet. Likaså kan ifrågasättas statsbidrag till dylik förening för anordnande
av särskild utsädesodling och rensningsanläggning för dylikt frö.
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
5
Den egentliga upplysningsverksamheten synes böra omfatta anordnande
av kurser för linodlare samt premiering av linodlingar. Denna verksamhet
torde liksom hittills böra med stöd av statsmedel handhavas av hushållningssällskapen
eller sammanslutning för linodlingens främjande. Linodlingen
synes böra i huvudsak koncentreras till vissa lämpliga områden. Det synes
under sådana förhållanden jämväl kunna ifrågasättas, om icke statsbidrag
till upplysningsverksamhet bör begränsas till dessa områden och sålunda
tilldelas endast inom dessa områden verksamma hushållningssällskap eller
sammanslutning av nyssnämnt slag.
Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande över promemorian framhållit, att redan
under innevarande år vissa åtgärder borde vidtagas till linodlingens stöd,
och att dessa icke, såsom i promemorian förutsatts, borde uppskjutas i avbidan
på de resultat, som kunde framkomma genom försöksverksamheten.
Härom uttalas i yttrandet:
Genomförandet av förslagen rörande lån och bidrag av statsmedel till
främjande av en utvidgad linodling borde enligt promemorian äga rum, under
förutsättning att försöksverksamheten på området gåve vid handen, att
en utvidgad linodling vore möjlig att genomföra. Med anledning härav må
framhållas, att det givetvis är av utomordentlig vikt, att ett statligt främjande
av en verksamhet bedrives, allenast då främjandet kan anses vara ur det
allmännas synpunkt ändamålsenligt. Även örn tillförlitliga resultat ännu
icke föreligga från försöksverksamheten på linodlingens område, torde dock
med utgångspunkt från hittills vunnen erfarenhet den uppfattningen med
fog kunna hävdas, att inom landet förefinnas betydande områden med goda
naturliga förutsättningar för linodling, och att en utvidgning av linodlingen
främst inom dessa områden är både möjlig och lämplig. Då härtill kommer,
att rådande försörjningsläge såvitt angår textilråvaror måste anses göra en
avsevärd och snabb utvidgning av den inhemska linodlingen i hög grad påkallad,
finner lantbruksstyrelsen sig böra framhålla betydelsen av att med
genomförandet av de förslag, styrelsen i det följande ämnar framlägga, icke
må anstå, tills utförligare resultat av ifrågavarande försöksverksamhet bestyrka
deras lämplighet. Förslagen synas fastmer böra föreläggas 1940 års
riksdag. Försöksverksamheten på området bör givetvis fullföljas med all
kraft, så att resultaten därav snarast möjligt må kunna bliva vägledande för
den fortsatta linodlingen och lösandet av därmed sammanhängande spörsmål.
Här må tilläggas, att föreliggande förslag icke innebära större avvikelser
från tidigare beträdda vägar till linodlingens främjande. De åsyfta i
huvudsak en intensifiering och rationalisering av redan prövade former för
statliga åtgärder på hithörande områden.
Förslaget örn stöd till inköp av rivnings mas k iner har lantbruksstyrelsen
avstyrkt under framhållande av bland annat följande:
Linrivningsmaskiner användas för skörd av lin och måste sålunda anses
vara jordbruksmaskiner. Möjlighet förefinnes alltså att anlita jordbrukets
maskinlånefond för anskaffande av linrivningsmaskiner för gemensam användning.
För anordningen att, såsom i promemorian synes förordas, införa
föreskrifter i syfte att förbehålla allenast ekonomisk sammanslutning mellan
linodlare rätten att anlita maskinlånefonden för köp av linrivningsmaskiner
har lantbruksstyrelsen icke kunnat finna något bärande skäl. Ej heller
finner lantbruksstyrelsen det motiverat att, såsom i promemorian synes ifrågasätlas,
i författningsväg meddela särskilda bestämmelser rörande amorteringstiden
för lån till anskaffande av linrivningsmaskiner. Promemorians
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
förslag rörande lån ur jordbrukets maskinlånefond jämte statsbidrag för inköp
av linrivningsmaskiner synas sålunda ej böra föranleda någon åtgärd.
Angående förslaget om hjälp till anläggande av linberedning
s a n s t a 11 e r, vilket i stort sett tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, har
i yttrandet anförts i huvudsak följande.
Lantbruksstyrelsen finner sig böra förorda, att åtgärder vidtagas i syfte
att staten på ett effektivare sätt än för närvarande måtte understödja tillkomsten
av linberedningsanstalter. De i förevarande promemoria framförda
förslagen härutinnan synas under lämplig form böra vinna bifall. Enligt
lantbruksstyrelsens mening är det emellertid av principiella skäl mindre
lämpligt att genom direkt statsbidrag understödja anläggningar av det slag,
varom här är fråga. För att i nuvarande läge åvägabringa ett tillräckligt
stort intresse för uppförande av linberedningsanstalter torde i stället låneforrnen
böra komma till användning, varvid lånevillkoren böra göras i motsvarande
grad gynnsamma.
Lantbruksstyrelsen har övervägt, huruvida lån för ändamålet bör få utlämnas
endast till ekonomisk förening av linodlare eller jämväl till enskild
person och aktiebolag. Det senare alternativet skulle givetvis erbjuda större
förutsättning för en snabbare tillkomst av erforderligt antal linberedningsanstalter.
Det förra alternativet skulle däremot i högre grad bjuda garantier
för att med tillhjälp av lån anordnade linberedningsanstalter finge en bättre
förankring hos linodlarna. Sistnämnda omständighet måste enligt lantbruksstyrelsens
mening tillmätas stor betydelse vid lösandet av förevarande
spörsmål, då linodlingens främjande, även om det dagsaktuella läget påkallar
snabba åtgärder, icke får ses på alltför kort sikt.
Lantbruksstyrelsen får därför föreslå utlämnande till ekonomisk förening
av linodlare utav lån för ändamålet med högst 85 procent av den beräknade
kostnaden för anläggningen med inredning och utrustning, kostnad för tomt
ej inräknad. Lånen böra bliva räntefria under de tre första åren, varefter
ränta synes böra utgå efter samma grunder, som för närvarande gälla för
lån från jordbrukets maskinlånefond, eller de som föreslagits i promemorian.
Amorteringstiden torde böra sättas relativt kort, förslagsvis femton år, då
stora delar av ifrågavarande anläggningar kunna beräknas hava en ganska
begränsad varaktighet. Amorteringsfrihet under visst antal år torde icke
höra komma ifråga utan amortering ske med lika belopp varje år under hela
lånetiden. En anordning med vissa amorteringsfria år skulle nämligen kunna
medföra dels att amorteringsbördan bleve otillbörligt stor under de år,
amorteringen skulle fullgöras, dels ock att låntagare måhända skulle kunna
förledas att i sina kalkyler bortse från amorteringskostnaden under de amorteringsfria
åren.
Såsom i promemorian anföres, synes det ej skäligt, att hushållningssällskapen
skola stå risken för lån av ifrågavarande slag. Även den omständigheten,
att lånen ifråga i många hänseenden torde vara att närmast jämställa
med lån från fjäderfälånefonden, kalkbrukslånefonden, mejerilånefonden och
slakterilånefonden — från vilka fonder lån beviljas av lantbruksstyrelsen —
utgör enligt styrelsens åsikt skäl för att desamma beviljas direkt av central
myndighet, sålunda utan hushållningssällskapens förmedling. Enligt lantbruksstyrelsens
uppfattning måste vidare den verksamhet, som utövas genom
linberedningsanstalter, anses vara i första hand ett jordbruksintresse och
först i andra hand ett handelsintresse. Lantbruksstyrelsen anser sig i anslutning
härtill böra föreslå, att styrelsen och kommerskollegium gemensamt
bevilja lånen efter beredning och föredragning av lantbruksstyrelsen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
7
I förevarande promemoria Ilar vidare anförts, att för tillgodoseende av lånebehovet
för erforderliga linberedningsanstalter torde erfordras 850,000 kronor.
Härvid torde hava beräknats, att lån med 85 procent av anläggningskostnaderna
skulle utgå för anordnande av 25 linberedningsanstalter, vardera
dragande en anläggningskostnad av 40,000 kronor. Lantbruksstyrelsen
har emellertid under hand inhämtat, att anläggningskostnaden för en linberedningsanstalt
av ifrågavarande slag för närvarande torde behöva beräknas
till ej mindre än 120,000 kronor. För utlämnande av lån med 85 procent
av anläggningskostnaden till 25 linberedningsanstalter skulle vid sådant
förhållande erfordras 2,550,000 kronor. Lantbruksstyrelsen, som anser, att
ifrågavarande låneverksamhet liksom för närvarande bör bedrivas med anlitande
av hemslöjdslånefonden, har hos statskontoret under hand inhämtat,
att å ifrågavarande fond för närvarande finnes till utlåning disponibelt ett
belopp av i runt tal 70,000 kronor. I vilken omfattning anspråk på lån av
ifrågavarande slag komma att framställas, torde svårligen kunna beräknas.
För nästa budgetår torde emellertid vara tillräckligt, om 300,000 kronor anvisas
i förevarande syfte.
Närmare bestämmelser rörande villkoren för ifrågavarande låneverksamhet
torde böra meddelas av Kungl. Majit.
Förslaget rörande prisreglerande åtgärder har icke föranlett något
yttrande från lantbruksstyrelsen, som ansett att det närmast ankomme
på statens livsmedelskommission att föreslå åtgärder i detta hänsende.
Förslagen avseende upplysningsverksamheten lia föranlett lantbruksstyrelsen
till följande uttalanden:
Aven lantbruksstyrelsen anser, att ekonomisk förening mellan linodlare i
vissa fall bör kunna komma i åtnjutande av statsbidrag av ifrågavarande
slag. Emellertid torde praktiska skäl tala för att bidrag från anslaget må
av lantbruksstyrelsen beviljas allenast åt hushållningssällskap eller sammanslutning
för linodlingens främjande, hushållningssällskap obetaget att i sin
tur bevilja bidrag åt ekonomisk förening mellan linodlare för åtgärder i anslagets
syfte. Här nämnda anordning synes i högre grad än den i promemorian
härutinnan föreslagna trygga planmässighet uti ifrågavarande bidragsverksamhet.
Lantbruksstyrelsen får därför förorda densamma.
Tillräckliga skäl för ändring av gällande bestämmelser ifråga örn åtgärder,
vartill statsbidrag må kunna utgå, samt villkoren för erhållande av dylikt bigrad
synas ej kunna andragas. Vad beträffar förslaget att i författningsväg
föreskriva, att bidragsverksamheten skulle avse åtgärder allenast inom område
med goda naturliga förutsättningar för linodling samt där beredningen
och avsättningen av lin vore tillfredsställande ordnad, må framhållas, att
detta även utan särskilda föreskrifter givetvis torde komma att iakttagas
vid bidragsverksamhetens handhavande. Styrelsen har emellertid intet att
erinra mot att bestämmelser av ifrågavarande slag meddelas.
Statens livsmedelskommission, som tillstyrkt vad lantbruksstyrelsen föreslagit,
har i sitt yttrande även upptagit frågan örn odling av hampa. Rörande
förutsättningarna för lin- och h arn po d lin gen inom
landet har kommissionen i huvudsak framhållit följande.
Bärande skäl tala för att effektiva åtgärder vidtagas till den inhemska
linhanteringens främjande. Det nuvarande utrikespolitiska läget synes i särskilt
hög grad framhäva betydelsen av en avsevärt utvidgad linodling. Med
stöd av erfarenheter från föregående världskrig må emellertid framhållas
vikten av att de åtgärder, som nu vidtagas, bliva sådana, att linodlingen även
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 132-
under fria handelsförhållanden och lägre världsmarknadspriser kan vidmakthållas
i ej alltför ringa omfattning. Livsmedelskommissionen vill samtidigt
understryka vikten av att även odlingen av hampa främjas.
Förutsättningarna för svensk linodling äro enligt gammal erfarenhet, vilken
bestyrkts genom på senaste år av jordbruksförsöksanstalten och av Sveriges
utsädesförening utförda försök, mycket goda. Särskilt de gamla linbygderna
i Hälsingland samt Småland med angränsande landskap synas kunna erbjuda
lämpliga klimat- och jordmånsbetingelser. Däremot synas de större
slättbygdernas leror mindre lämpliga.
Även för hampans del föreligga gamla traditioner. På grund av hampans
stora behov av fuktighet och kväve äro väl förmultnade torvjordar och
andra organiska jordar särskilt lämpade för denna odling. Med användande
av lämpligt sortmaterial kan odlingsområdet räknas från Skåne till åtminstone
södra Norrland, när det gäller fiberproduktion. Utsädesproduktionen
måste däremot förbehållas landets sydligare delar.
En nödvändighet, när det gäller inhemsk linodling under nuvarande brist
på arbetskraft och förhållandevis höga arbetskostnader inom jordbruket, är
att odlaren efter skörden kan leverera linhalmen till en beredningsanstalt,
där rötning och skäktning utföres. För odlingens räntabilitet måste även
de arbetsbesparande skörde- och tröskningsmetoder, som nu stå till buds, i
görligaste mån utnyttjas.
I fråga om åtgärder till stödjande av inköp av rivningsmaskiner
har livsmedelskommissionen uttalat, att den av lantbruksstyrelsen
föreslagna anordningen att jordbrukets maskinlånefond utan särskilda
ändringar i lånebestämmelserna skulle kunna anlitas vid inköp av linrivningsmaskiner
syntes ändamålsenlig. Samma fond torde även kunna utnyttjas
vid anskaffandet av frörepningsmaskiner för lin samt av motsvarande
till hampodlingen hörande redskap. I detta sammanhang har kommissionen
framhållit, att här åsyftade maskiner, vilka företrädesvis vore av belgisk
och tysk konstruktion, skulle kunna med fördel framställas inom landet till
sannolikt betydligt lägre kostnader än som nu betingas vid import, örn patenten
förvärvades av inhemska maskinfirmor.
Livsmedelskommissionen har rörande hjälpen till anläggande
av linberedningsanstalter framhållit, att kapaciteten hos en linberedningsanstalt
av den storlek, som åsyftas vid en anläggningskostnad av
120,000 kronor, utan större svårighet torde kunna utökas därhän, att omkring
15 sådana anstalter vore tillräckliga för landets behov av lintåga vid
nuvarande förbrukning. Med hänsyn till alltfort stigande priser samt vidare
till det förhållandet, att även beredningsanstalter för hampa äro synnerligen
önskvärda, har kommissionen dock ansett den i lantbruksstyrelsens förslag
angivna storleken å de för nästa budgetår erforderliga medlen till hemslöjdslånefonden
lämpligt avvägd. I bestämmelserna böra enligt kommissionens
mening, därest så erfordras, ändringar göras, vilka möjliggöra jämväl hampberedningsanstalters
inrättande under lika villkor.
Beträffande pris reglerande åtgärder har livsmedelskommissionen
anfört:
Kommissionen vill förorda, att linodlarna sammanslutas i ekonomiska andelsföreningar,
för vilka genom lantbruksstyrelsens försorg normalstadgar
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
9
utarbetas. På föreningarna må ankomma att upprätta linberedningsanstalter
samt inköpa erforderliga rivnings- och frörepningsmaskiner. Mellan beredningsanstalterna
och odlarna upprättas kontrakt, vilka reglera tecknad
areal, leveransens utförande, pris m. m. Mellan beredningsanstalterna och
landets linspinnerier må å andra sidan avtal träffas rörande avsättningen av
det färdigberedda linet.
För utarbetande av närmare detaljer rörande kontraktens avfattande, prisfrågan,
kvalitetsbestämmelser m. m. föreslår livsmedelskommissionen, att
en statens linnämnd tillsättes, bestående av en representant för vardera industri-
och livsmedelskommissionerna, linodlarna, beredningsanstalterna, linspinnerierna
samt försöksverksamheten med lin. Linnämnden föreslås även
tilldelad motsvarande befogenheter beträffande hampodlingens organiserande,
i den mån så befinnes erforderligt.
Med nu rådande prisläge synes sannolikt, att linberedningsanstalterna även
utan statligt stöd kunna betala ett sådant pris för den av odlarna inlevererade
halmen, att odlingen blir bärkraftig. På linnämnden må emellertid ankomma
att följa prisutvecklingen samt inkomma med förslag till utbetalning av statsstöd,
då så befinnes erforderligt.
Med tanke på betydelsen av att linodlingen redan under innevarande år
organiseras, bör linnämnden snarast träda i verksamhet samt till Kungl.
Maj :t inkomma med förslag till grundpris för under år 1940 skördad linhalm
samt lämpliga normer för kvalitetsbetalning.
I fråga örn upplysningsverksamheten har livsmedelskommissionen
yttrat i huvudsak följande.
Särskilt för mindre odlare äro de hittills gängse priserna på linfrö till
utsäde betungande, vilket varit en anledning till att nämnda anslag hittills
till större delen använts för utsädesutdelning. Vid en utökning av linodlingen
kan emellertid lämpligheten härav ifrågasättas. Ett förbilligande av
utsädet synes kunna åvägabringas därigenom, att linberedningsanstalterna,
sedan odlingen kommit i gång, inköpa frö från sina egna linodlare, vilket
sedan efter vederbörlig rensning kan tillhandahållas som utsäde. Livsmedelskommissionen
anser därför lämpligt, att anslaget i fråga i väsentlig mån förbehålles
upplysnings- och försöksverksamheten och endast i andra hand användes
för anskaffning och utdelning av utsäde.
Kommerskollegium har anfört väsentligen följande.
Kollegium har icke funnit skäl till erinran mot att det för prövning och
beviljande av linberedningslån må ankomma på lantbruksstyrelsen att bereda
och föredraga ärendena. Ehuru kollegium icke vill underlåta framhålla
linodlingens betydelse ur industriell synpunkt, anser kollegium dock,
att under rådande förhållanden linberedningsanstalternas verksamhet främst
torde få anses vara ett jordbrukets intresse.
Kollegium anser sig böra ifrågasätta, huruvida icke linberedningslån, där
särskilda skäl kunna åberopas, som hittills böra utlämnas jämväl till bolag
och enskild person. Ävenså synes det kollegium önskvärt, att lån borde
kunna komma i fråga icke blott lill uppförande av fullständiga linberedningsanstalter
utan även till inköp av enskilda maskiner för beredning av
lin, för vars anskaffning annan lånefond icke torde kunna ifrågakomma.
I fråga om lånevillkoren har av lantbruksstyrelsen föreslagits räntefrihet
under tre år samt en amorteringstid av femton år, räknat med lika annuiteter
från lyftningsdagen. Då det torde kunna förutses, att linberedningsverksamheten
av olika anledningar till en början icke kommer att uppnå
beräknad kapacitet, synes böra tagas under övervägande, huruvida icke ett
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
elier två års amorteringsfrihet bör kunna medgivas, mot att räntefriheten
begränsas till förslagsvis två år. I likhet med statens livsmedelskommission
anser kollegium lämpligt att från hemslöjslånefonden och under enahanda
villkor lån må kunna utgå jämväl för inrättande av hampberedningsanstalter.
Åtgärder tor stödjande av odling av bruna bönor samt arter.
Livsmedelskommissionen har i sin förut nämnda skrivelse, vilken inkommit
till jordbruksdepartementet den 1 februari 1940, framlagt vissa förslag
angående åtgärder för ökad odling av bruna bönor. Förslaget innebär
i huvudsak följande. Staten skall med odlare, som inneha eller kunna anskaffa
till utsäde lämpliga bruna bönor, sluta kontrakt, varigenom odlarna
förbinda sig att år 1940 odla bruna bönor å viss areal samt att mot visst
bestämt pris per kilogram överlåta skörden till staten. Verksamheten föreslås
för statens räkning böra handhas av svenska spannmålsaktiebolaget.
Det garanterade priset anses böra vara 75 öre per kilogram leveransgill vara.
I skrivelsen har såsom motivering för förslaget anförts bland annat.
Under senare år har landets behov av bruna bönor till övervägande del
tillgodosetts genom import, vilken uppgått till cirka 3,000 ton per år. Denna
import hade emellertid kunnat undvikas, enär betingelserna för odling av
bruna bönor inom landet äro goda, åtminstone i de ur klimatisk synpunkt
mera gynnsamt ställda delarna av södra Sverige upp till och med Mälardalen.
Skördeutbytet är rätt högt och uppgår vanligen till 1,600—2,800 kilogram
per hektar. Medelskördarna torde kunna beräknas till omkring 2,000
kilogram per hektar. Att någon nämnvärd odling trots detta icke förekommit
inom landet beror på att under normala förhållanden priset på bruna
bönor i utlandet i allmänhet är mycket lågt och att odlingen icke åtnjutit
annat skydd än den för omalen spannmål gällande tullen, utgörande 3 kronor
70 öre per 100 kilogram.
Under innevarande höst ha endast helt obetydliga kvantiteter bruna bönor
funnits att tillgå på den svenska marknaden. Bristen på varan har gjort sig
särskilt kännbar, då bruna bönor ingår såsom ett viktigt födoämne i den
militära kosten. Genom den enskilda handelns försorg ha visserligen efter
krigsutbrottet jämförelsevis stora myckenheter bruna bönor inköpts från utlandet,
av vilka en mindre del redan inkommit och resten väntas inkomma
under de närmaste månaderna, men dessa myckenheter torde icke kunna
beräknas täcka det numera starkt ökade behovet. Huru importmöjligheterna
komma att ställa sig i fortsättningen, är för närvarande omöjligt att med
någon grad av tillförlitlighet yttra sig om. Det förhållandet, att cifpriset,
inklusive tull, svensk hamn på bruna bönor på kort tid stigit till omkring
70 öre per kilogram, tyder på att knapphet på varan även inträtt på den
utländska marknaden. Därest kriget kommer att fortvara en längre tid, är
det troligt, att denna knapphet kommer att tilltaga; i varje fall torde man
böra räkna med en ytterligare stegring av priset på den utländska varan. En
tendens i denna riktning förefinnes redan nu. Härtill kommer, att handelspolitiska
hinder kunna komma att uppstå för fortsatt import. Det framstår
därför såsom synnerligen angeläget, att vi genom egen odling kunna göra
oss i möjligaste mån oberoende av importen.
Såsom ovan nämnts uppgår landets normala importbehov av bruna bönor
till omkring 3,000 ton per år. För att frambringa denna kvantitet inom lan
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
11
det skulle efter en medelhektarskörd av 2,000 kilogram erfordras odling å
cirka 1,500 hektar. Emellertid torde efterfrågan på bruna bönor under nu
rådande förhållanden kunna förväntas öka, icke minst till följd av ökade
inköp för försvarsväsendets behov, varför en ännu större odling -—- cirka
2,000 hektar -—• vore önskvärd. Utsiidesmängden till odlingar av denna omfattning
kan beräknas till 280,000 kilogram efter 140 kilogram per hektar.
Denna myckenhet av odlingsvärda bruna bönor kan för närvarande icke
anskaffas inom landet. För närvarande torde därför utöver utsäde till de
årligen förekommande mindre odlingarna av bruna bönor i köksträdgårdar
och dylikt sannolikt icke finnas utsäde inom landet till odlingar på mer
än omkring 100 hektar. Man torde icke böra räkna med, att någon nämnvärd
del av utsädesbehovet skall kunna täckas genom import.
Med hänsyn till nuvarande höga priser på bruna bönor torde emellertid
risk föreligga att en del odlare komma att sälja sina lager därav till konsumtion,
såvida icke ett relativt förmånligt pris garanteras dem för nästa
års skörd. Därför synas statsmakterna med det snaraste böra vidtaga åtgärder
i syfte att öka intresset för ifrågavarande odlingar, så att förefintliga
kvantiteter av odlingsvärda bruna bönor i största möjliga omfattning
komma att användas till utsäde. Detta torde lämpligast kunna ske på så
sätt, att staten med odlare, som innelia eller kunna anskaffa till utsäde lämpliga
bruna bönor, tecknar kontrakt, varigenom odlarna förbinda sig att år
1940 odla bruna bönor å viss areal samt att mot visst bestämt pris per kilogram
överlåta skörden till staten. Härigenom skulle staten få disponera hela
skörden från ifrågavarande odlingar, vilket är av särskild betydelse, då de
producerade mängderna med all sannolikhet icke bliva större än att de behöva
användas till utsäde påföljande år.
Det statliga organ, som är mest lämpat för handliavande av ifrågavarande
verksamhet, torde vara svenska spannmålsaktiebolaget. Åt detta bolag torde
därför böra uppdragas att med det snaraste söka få till stånd kontrakt av
ovan angivet innehåll.
För att jordbrukarna skola bliva intresserade för ökad odling av bruna
bönor måste ett förhållandevis högt pris garanteras. Detta pris synes för
1940 års skörd böra bestämmas till förslagsvis omkring 75 öre per kilogram
leveransgill vara. Sedan tillräckliga odlingar uppnåtts, torde det böra övervägas
att giva stödet åt odlingen en annan form än den här föreslagna.
.Tåg torde bär även få erinra örn statens jordbruksnämnds skrivelse den
14 november 1939, däri berörts bland annat frågan om åtgärder till stödjande
av odlingen av ärter. Efter att lia avvisat tanken på att i fråga om
ärter genomföra anordningar med kontraktsodlingar, har nämnden förordat,
all odlingen av ärter stöddes genom att odlarna för 1940 års skörd tillförsäkrades
vissa inlösningspriser. Såsom inlösningspris bar ifrågasatts ett pris
av minst 30 kronor per deciton för matärter. Vidare bar i skrivelsen uttalats,
att svenska spannmålsaktiebolaget borde medgivas rättighet att efter
såningstiden våren 1940 företaga inköp från jordbrukare av de ärter, som
avsetts lill utsäde men ej kommit till användning för detta ändamål.
I skrivelse den 5 mars 1940 har statens livsmedelskommission — efter att
lia närmare undersökt möjligheterna för en ökning av ärtodlingen — under
hänvisning till de ökade utsädes- och odlingskoslnaderna föreslagit, att inlösningspriset
måtte bestämmas till minst 40 kronor för deciton.
12
Kungl. Mcij:ts proposition nr 132.
Åtgärder för ökad odling av oljeväxter.
Genom beslut av årets riksdag (IX H.T. p. 94, r. skr. nr 9) har till Befrämjande
av fröodlingen m. m.: Stödjande av odlingen av vissa kulturväxter
för budgetåret 1940/41 anvisats ett reservationsanslag av 100,000 kronor. Med
anslaget har avsetts att få till stånd odling av raps, sojabönor, oljelin och
spånadslin å en areal av respektive 60, 50, 100 och 60 hektar.
Livsmedelskommissionen har i sin förut omförmälda skrivelse, som överlämnats
till jordbruksdepartementet den 28 februari 1940, framlagt förslag till
stödjande av odlingen av raps, vallmo, sojabönor och oljelin. Enligt detta förslag
skall, på samma sätt som förordats i fråga örn bruna bönor, staten genom
spannmålsaktiebolaget anordna kontraktsodlingar i fråga om dessa
växter. Kommissionen har föreslagit att följande priser garanteras, nämligen
för raps och sojabönor 60 öre samt för vallmo och oljelin 70 öre per
kilogram. För att vinna avsättning för skördarna föreslås, att Kungl. Maj:t
måtte begära riksdagens bemyndigande att få förordna dels att vid tillverkning
av margarin vegetabiliskt fett av inhemskt ursprung skall användas i
viss proportion till den vid tillverkningen använda mängden utländskt fett,
dels ock att vid framställning av linolja viss del av den använda kvantiteten
linfrö skall utgöras av svenskt sådant frö.
Rörande behovet av odling av oljeväxter inom landet har
livsmedelskommissionen anfört:
Vid en fullständigare avpärrning av vårt land från tillförsel utifrån måste
man, såvida den inhemska produktionen av vegetabiliskt fett ej kan
ökas, räkna med avsevärt minskad tillgång på fettämnen. En ökad inhemsk
produktion av animaliska fettämnen torde i en dylik situation ej
vara att påräkna, enär avspärrningen med all sannolikhet även komme
att drabba importen av kraftfoder för animalieproduktionen. Däremot finnas
relativt stora möjligheter att genom odling av växter med oljerika frön
framställa vegetabiliska fettråvaror. Det synes under nuvarande förhållanden
vara av stor vikt att dessa möjligheter tillvaratagas. De växter, som
härvid i första hand böra ifrågakomma till odling, äro raps, vallmo och oljelin
samt i viss utsträckning sojabönor.
Att vårt eget jordbruk inriktas på odling av oljeväxter är även motiverat
ur andra synpunkter än faran för en avspärrning. Det må således framhållas,
att den stora importen av fettråvaror i nuvarande läge innebär en
avsevärd belastning av handelsbalansen. I den mån odlingen av oljeväxter
icke föranleder ökat importbehov av andra varor, vilket såvitt nu kan bedömas
icke synes bli fallet, medför densamma en direkt valutabesparing.
Annu mera betydelsefullt synes vara, att i avsättningshänseende vissa fördelar
kunna vinnas, därest en del av den tillgängliga åkerarealen tages i anspråk
för produktion av oljeväxter. Sistnämnda förhållande bör tillmätas
särskild vikt, då en omläggning av produktionen i denna riktning måste anses
önskvärd även under normala förhållanden och på längre sikt.
Beträffande kontraktsodlingarnas ordnande har kommissionen anfört följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
13
Kontraktsodlingarna synas böra få den formen, att livsmedelskommissionen
liksom förut jordbruksnämnden genom svenska spannmålsaktiebolaget
med intresserade jordbrukare, jordbrukarsammanslutningar eller utsädesoch
spannmålshandlare tecknar kontrakt angående odling av ifrågavarande
oljeväxter. Visserligen skulle man också kunna tänka sig ett inlösningsförfarande
i likhet med det, som tillämpas för brödsäd. Kontraktsodlingar
synas dock böra föredragas, då man därigenom kan få bättre kontroll över
odlingarna. I kontrakten böra odlarna förbinda sig att odla ifrågavarande
växter på vissa arealer samt att mot visst bestämt pris per kilogram överlåta
skörden å spannmålsaktiebolaget. I kontrakten bör vidare bestämmas,
i vilket skick fröet skall levereras. Fröet bör nämligen endast få hålla viss
maximivattenhalt och bör dessutom genom rensning vara befriat från obehöriga
fröslag (ogräs m. m.).
Då den enskilde jordbrukaren i allmänhet icke disponerar över den maskinella
utrustning, som erfordras för torkning och rensning av fröet, måste
detta i regel ombesörjas av jordbrukarsammanslutningar eller fröfirmor. Det
synes därför i de flesta fall bliva lämpligt, att spannmålsaktiebolaget tecknar
kontrakt med dylika sammanslutningar eller privata firmor om odling
av viss större areal, som vederbörande i sin tur kan fördela såsom kontraktsodlingar
på ett lämpligt antal jordbrukare, vilka leverera fröet till sin uppdragsgivare
i enbart tröskat skick. Torkning och rensning ombesörjes därefter
av sammanslutningen eller firman. Genom ett sådant arrangemang
böra kostnaderna för torkning och rensning m. m. kunna hållas på en rimlig
nivå. Nämnda sammanslutningar och fröfirmor böra även svara för, att
jordbrukarna erhålla lämpligt utsäde. Om någon enskild jordbrukare har
möjlighet att själv verkställa torkning och rensning i den omfattning, som
bestämmes i kontraktet, bör det givetvis ej vara honom förmenat att teckna
kontrakt direkt med spannmålsaktiebolaget.
Livsmedelskommissionen har, under erinran örn förenämnda anslag, uttalat,
att det med hänsyn till behovet av tillgång på odlingar av oljeväxter syntes
vara av vikt att väsentligt större odlingar därav komme till stånd än vid
anslagets äskande varit avsett. Rörande omfattningen av odlingarna
under våren 1940 har kommissionen anfört bland annat följande.
Inom landet finnas redan vissa mängder utsäde av ifrågavarande oljeväxter
samt vissa odlingar av sådana.
Våren 1940 skulle finnas utsäde till att beså nedannämnda arealer, näm -
ligen |
Areal |
Beräknat skördeutbyte |
|
vallmo ........... |
2,400 deciton |
||
sojabönor........ |
........ 250 » |
2,500 |
|
oljelin........... |
........ 25 » |
300 » . |
Därjämte finnas utsådda 00 hektar vinterraps, sorn beräknas lämna en
skörd på 90,000 kilogram.
Kommissionen finner det i nuvarande situation önskvärt, att allt nu tillgängligt
frö våren 1940 användes till utsäde och att vårodlingarna således
erhålla den omfattning, som nyss angivits.
Kommissionen har även beräknat omfattningen av odlingarna
under hösten 1 94 0 och våren 194 1. Härom har anförts:
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
Till en början må framhållas, att en så kraftig ökning av odlingsarealen,
som med hänsyn till disponibla mängder utsäde skulle vara möjlig, av olika
anledningar icke kan eller bör genomföras. Enbart det beräknade skördeutbytet
av vårodlingen 1940 skulle nämligen förslå till att beså över 50,000
hektar, vilket närmare belyses av nedanstående uppställning.
Tillgänglig Utsädesmängd
Växtslag utsädesmängd per hektar
kg kg
Vallmo.............. 240,000 5
Sojabönor........... 250,000 50
Oljelin..............* 30,000 80
Besådd areal
hektar
c:a 48,000
» 5,000
» 375.
Härjämte skulle hösten 1940 omkring 11,000 hektar kunna besås med raps.
För att oljeväxtodlingen i händelse av en försvårad tillförsel utifrån skall
få en mera påtaglig betydelse för landets försörjning med fettråvaror måste
å andra sidan en väsentlig ökning av odlingsarealen äga rum i förhållande
till den skördade arealen 1940. Inom kommissionen har sålunda övervägts
att hösten 1940 beså 5,000 hektar med raps och våren 1941 samma areal
med vallmo respektive sojabönor. Detta skulle innebära, att hela den år
1940 påräknade skörden av sojabönor och vallmo skulle användas till utsäde
och att på hösten 1941 skörden av en areal å sammanlagt 15,000 hektar
skulle stå till förfogande för oljeutvinning. Den sannolika storleken av sistnämnda
skörd framgår av följande uppställning:
Besådd
Växtslag areal
hektar
Vallmo ................. 5,000
Sojabönor .............. 5,000
Raps ................... 5,000
Beräknad skörd
av oljefrön
per hektar |
totalt |
kg |
ton |
1,200 |
6,000 |
1,000 |
5,000 |
1,500 |
7,500 |
Kommissionen anser sig böra förorda, att odlingen av raps hösten 1940 begränsas
till 3,000 hektar och vårodlingarna 1941 av vallmo och soja till 2,000
respektive 1,000 hektar.
Beträffande oljelin anser sig kommissionen icke böra räkna med större odling
hösten 1941 än 375 hektar, d. v. s. den areal, som kan besås med den
utsädeskvantitet som en vårodling 1940 å 25 hektar beräknas avkasta.
De ifrågasatta kontraktsodlingarna kunna uppenbarligen komma att förorsaka
statsverket vissa kostnader. Kommissionen har verkställt beräkningar
härom. Kommissionens utredning innehåller i huvudsak följande.
I den mån skörden från de under våren 1940 planerade eller — vad rapsen
angår — redan gjorda odlingarna användes till utsäde under hösten 1940
och våren 1941, behöva några nämnvärda förluster knappast uppstå för
statsverket under budgetåret 1940/41. Vid försäljning av innevarande års
skörd till utsäde torde bolaget nämligen kunna betinga sig samma pris,
som bolaget för skörden får betala till kontraktsodlarna. Statens totala kostnader
för odlingarna bli därför helt beroende av, vilket pris som av bolaget
kan erhållas för de kvantiteter, som komma till användning för oljeframstä
Ilning.
Vid underhandlingar, som av livsmedelskommissionens produktionsavdelning
förts med representanter för margarinindustrien, hava margarinfabri
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
15
kerna synts villiga att använda de inargarinfettråvaror, som genom inhemska
odlingar kunna erhållas. Så länge det endast hlir fråga om relativt små
mängder, torde det ej vara omöjligt att få till stånd en frivillig överenskommelse
såväl med margarinindustrien som med linoljeslagerierna om övertagande
av ifrågavarande kvantiteter till ett sådant pris, att de med odlingen
förenade kostnaderna bliva täckta. Då emellertid de priser, som i nämnda
fall skulle erläggas för de inom landet producerade fröerna, med all sannolikhet
komme att överstiga importpriserna, kan samma anordning näppeligen
tillämpas vid en utvidgning av odlingarna. I sistnämnda fall torde
avsättning till fabrikerna på frivillighetens väg svårligen kunna vinnas, med
mindre priserna på de inhemska råvarorna göras konkurrenskraftiga med de
utländska.
Till stödjande av ifrågavarande odlingar skulle för budgetåret 1940/41 erfordras
ett belopp av sammanlagt i runt tal 130,000 kronor.
I vilken utsträckning staten kommer att åsamkas förluster vid försäljning
av 1941 års skörd, beror i första hand på vilket pris importerade fröer av
ifrågavarande slag då komma att betinga. Självfallet måste varje antagande
härom bli mycket osäkert. Kommissionen inskränker sig därför till att beräkna
kostnadernas storlek, för den händelse skörden skulle behöva försäljas
till samma priser som de nu gällande importpriserna. För enkelhetens
skull räknas härvid med att hela skörden kommer till användning för oljeutvinning.
Med utgångspunkt från dessa antaganden har följande tablå
uppgjorts.
Skördad Beräknad skörd Förlust
Växtslag areal per hektar totalt per kilogram totalt
hektar kilogram ton kronor kronor
Vallmo ................. c:a 2,000 1,200 2,400 0.20 480,000
Sojabönor............... » 1,000 1,000 1,000 0.33 330,000
Oljelin.................. » 375 1,200 450 0.40 180,000
Raps................... » 3,000 1,500 4,500 0.30 1,350,000.
Summa 2,340,000
Såsom motivering till sitt förslag om bemyndigande för Kungl.
Majit att förordna om viss användning av vegetabiliskt
feit av inhemskt ursprung har kommissionen anfört:
Vid de gjorda beräkningarna rörande statens kostnader har kommissionen
utgått ifrån, att fröskörden skulle tillhandahållas industrien till samma
priser som den utländska varan betingar. Det bör understrykas, att denna
beräkningsmetod icke giver ett riktigt uttryck för oljeväxtodlingens lönsamhet
i förhållande till andra inhemska odlingar. Vill man göra en sådan
jämförelse måste man taga hänsyn till att vegetabilieodlingen i allmänhet
i vårt land sedan länge åtnjutit ett relativt starkt skydd mot konkurrens från
utlandet. Till följd av detta skydd lia odlarna i regel kunnat för de inhemska
produkterna erhålla ej oväsentligt högre priser än dem som gällt
på utlandsmarknaden. Givetvis kan man tänka sig ett liknande prisstöd
även för oljeväxterna. Den lämpligaste formen för ett sådant stöd synes
under nuvarande förhållanden vara att stadga skyldighet för industrien att
till viss del använda svenskt vegetabiliskt fett vid framställning av margarin
respektive svenskt linfrö vid tillverkning av linolja. Därest så sker, kan
prissättningen på den svenska varan äga runi oberoende av priserna på motsvarande
utländska produkter. Vilka priser, som i sådant fall böra tillämpas
för den svenska varan, är ett spörsmål, solli kommissionen icke nu an
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
Departements
chefen.
ser sig böra taga ställning till. Det blir här närmast fråga om en avvägning
mellan å ena sidan den belastning av konsumenterna, som må föranledas
av en försäljning till sådana priser, att de med odlingen förenade kostnaderna
bliva täckta, samt å andra sidan den belastning av budgeten, som i motsatt
fall må äga rum. Beträffande linolja bör hänsyn även tagas till de
verkningar en eventuell fördyring av varan kan komma att få för de industrier,
som använda linolja såsom råvara.
Med hänsyn till, bland annat, vad kommissionen förut i sin skrivelse anfört
örn möjligheterna till åvägabringande av en godvillig överenskommelse
med vederbörande fabriker rörande försäljningen av inhemskt oljefrö, finner
sig kommissionen icke nu böra hemställa örn meddelande av ett stadgande
av förut nämnt innehåll. Kommissionen finner det emellertid angeläget,
att Kungl. Majit erhåller bemyndigande av riksdagen att förordna
härom, då så finnes påkallat till tryggande av den inhemska skördens avsättning.
I nuvarande krisläge är det uppenbarligen av vikt, att landet i möjligaste
mån är oberoende av importen av produkterna från ifrågavarande kulturväxter.
Även om införseln i fortsättningen skulle kunna ske något så när
obehindrat, måste det likväl under nuvarande förhållanden innebära en icke
ringa trygghet för vårt land att kunna fylla behovet av nämnda produkter
genom inhemsk odling. Såsom livsmedelskommissionen framhållit synes
även önskvärt att en viss omläggning av produktionen å den tillgängliga
åkerarealen kommer till stånd. I likhet med lantbruksstyrelsen håller jag
före, att det torde vara lämpligt att vidtaga åtminstone vissa åtgärder till
odlingens stödjande. Genom fortsatt försöksverksamhet kan ytterligare erfarenhet
vinnas, vilken kan utnyttjas vid det fortsatta utbyggandet av odlingen
och beredningen av lin.
I överensstämmelse med vad livsmedelskommissionen framhållit anser även
jag, att visst stöd bör givas åt odling och beredning av hampa.
För stödjande av linodlingen föreligga förslag dels örn underlättande av
inköp av rivningsmaskiner genom ändrade bestämmelser rörande lån från
jordbrukets maskinlånefond, dels om hjälp till anläggande av linberedningsanstalter
genom underlättande av möjligheterna att erhålla lån från hemslöjdslånefonden,
dels om prisreglerande åtgärder, dels ock om försöks- och
upplysningsverksamhet i fråga örn linodling. I likhet med lantbruksstyrelsen
och livsmedelskommissionen anser jag icke erforderligt, att särskilda åtgärder
vidtagas för underlättande av inköp av rivningsmaskiner. De nu
föreliggande möjligheterna att erhålla lån från jordbrukets maskinlånefond
torde tillgodose behovet av sådant stöd. Någon ändring av bestämmelserna
rörande lånevillkoren synes icke behövlig. Såsom livsmedelskommissionen
framhållit är det givetvis önskvärt, att rivningsmaskiner kunna framställas
inom landet. Det torde emellertid kunna förväntas att, därest behovet av
dylika maskiner skulle bliva större inom landet, detta behov på enskilt initiativ
kommer att fyllas. Frän statens sida synes det i varje fall för närvarande
knappast påkallat att vidtaga särskilda åtgärder härför.
Vad angår förslagen örn hjälp till anläggande av linberedningsanstalter
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
17
synas dessa beaktansvärda. Åtgärder till underlättande av erhållande av lån
i enlighet med vad lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen förordat
synas böra företagas. Däremot torde det, såsom lantbruksstyrelsen även påpekat,
vara mindre lämpligt att genom direkta statsbidrag understödja anläggandet
av linberedningsanstalter. Lån till ifrågavarande ändamål kunna för
närvarande i viss utsträckning erhållas från hemslöjdslånefonden. Vissa
lättnader i lånevillkoren lära emellertid vara erforderliga, därest intresset
för uppförandet av anläggningar av ifrågavarande slag skall stegras. De av
lantbruksstyrelsen förordade ändringarna i lånevillkoren kan jag i huvudsak
biträda. I överensstämmelse härmed synes i fråga örn lånen böra gälla att
desamma få utlämnas till ekonomiska föreningar av linodlare. Hinder bör
dock ej möta att, om skäl därtill föreligga, utlämna lån även till enskilda eller
bolag. Lånen torde få uppgå till 85 procent av de beräknade kostnaderna för
anläggningarna med inredning och utrustning. Kostnaderna för tomt torde
dock ej böra få medräknas. I överensstämmelse med vad kommerskollegium
anfört synes lämpligt att lån även kunna beviljas för inköp av enskilda maskiner.
Med hänsyn till storleken av de anläggningar, som här avses, torde den nu
gällande maximigränsen för lån ur hemslöjdslånefonden icke böra bibehållas.
Lantbruksstyrelsen har räknat med kostnader upp till 120,000 kronor.
Lånen böra vara räntefria under de tre första åren. Därefter torde
ränta böra utgå efter samma grunder som gälla för lån från jordbrukets
maskinlånefond. I fråga om amorteringstidens längd synes böra gälla, att
denna bestämmes till förhållandevis kort tid, förslagsvis högst femton år,
med hänsyn till att ifrågavarande anläggningar kunna beräknas få en förhållandevis
begränsad varaktighet. Enligt nuvarande bestämmelser angående
lån från fonden må två års amorteringsfrihet medgivas. Av skäl som
lantbruksstyrelsen anfört synas några amorteringsfria år icke böra ifrågakomma
vid lån till dessa anläggningar. Ej heller synas nu gällande bestämmelser,
enligt vilka lån utgå till hushållningssällskap för att av dessa sedermera
utlämnas till föreningar, bolag eller enskilda, böra tillämpas vid lån
för förevarande ändamål. Såsom lantbruksstyrelsen framhållit synes det
icke skäligt att hushållningssällskapen skola stå risken för lån av detta slag.
Lånen torde i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag böra utan mellanhand
beviljas av styrelsen och kommerskollegium gemensamt. För närvarande
sker beviljandet av lånen till hushållningssällskapen efter beredning och föredragning
av kommerskollegium. Då det emellertid loir gäller en fråga, som
huvudsakligast är av intresse för jordbruket, synes det lämpligt att låta
beredningen och föredragningen påvila lantbruksstyrelsen. Såsom livsmedelskommissionen
och kommerskollegium föreslagit bör lån från fonden även
kunna lämnas för inrättande av bampberedningsanstalter och inköp av maskiner
härför.
För all kunna möta ansökningar örn lån av den storlek, som .skulle kunna
ifrågakomma enligt de av mig nu förordade lånevillkoren, blir en ökning av
hemslöjdslånefondens kapital, som för närvarande är 70,000 kronor, oundgänglig.
1 anslutning lill vad lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissio
Bihang
till riksdagens protokoll 1940. 1 somt. Nr 132. 2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
nen uttalat torde för nästa budgetår för detta ändamål vara behövligt ett
belopp av 300,000 kronor. Efter samråd med chefen för handelsdepartementet
vill jag förorda, att fondens kapital ökas med detta belopp.
Såsom ett ytterligare stöd för linodlingen har i den inom 1938 års jordbruksutredning
upprättade promemorian framlagts vissa förslag angående
prisreglerande åtgärder. Dessa åtgärder föreslås i promemorian skola få formen
av pristillägg i första hand på linhalmen. Livsmedelskommissionen har
för sin del ansett, att ett dylikt prisstöd med nu rådande prisläge sannolikt
icke skulle vara behövligt. Enligt min mening torde i varje fall för närvarande
tillräcklig erfarenhet icke förefinnas vare sig rörande behovet eller ifråga
om storleken av ett prisstöd av det slag som i promemorian förordats. I likhet
med livsmedelskommissionen finner jag det till en början mest angeläget
att linodlarnas verksamhet organiseras på lämpligt sätt. Vad kommissionen
anfört rörande organisationen synes mig beaktansvärt. För att handha denna
verksamhet synes på sätt kommissionen ifrågasatt böra inrättas en nämnd,
statens linnämnd. Nämnden torde även kunna handha organisationen av
hampberedningen i den utsträckning så skulle finnas erforderligt. Kostnaderna
för nämnden torde kunna bestridas av till förfogande stående statsmedel.
Sedan verksamheten organiserats, torde kostnaderna för nämnden,
därest den fortfarande skulle vara behövlig, böra bäras av producenterna.
Såsom livsmedelskommissionen uttalat bör nämnden ha sin uppmärksamhet
fäst på prisbildningen på ifrågavarande område samt inkomma med förslag
till åtgärder, om så skulle finnas erforderligt.
Vad angår upplysningsverksamheten samt viss annan därmed sammanhängande
verksamhet synes i enlighet med vad lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen
uttalat något ytterligare anslag utöver det av riksdagen
till befordrande av inhemsk linodling redan beviljade (IX H.T. p. 90, r. skr.
nr 9) icke för närvarande vara erforderligt. Icke heller torde någon ändring
i gällande bestämmelser för anslagets disposition nu böra vidtagas.
Förslag föreligger såsom framgår av det förut anförda jämväl rörande stöd
dt odlingen av bruna bönor. För närvarande torde endast finnas utsäde av
bruna bönor till odlingar av omkring 100 hektar. Då det är av vikt att odlingar
i största möjliga omfattning komma till stånd, bör, i anslutning till
vad livsmedelskommissionen föreslagit, kommissionen genom svenska spannmålsaktiebolaget
söka träffa överenskommelse med innehavare av utsäde örn
odlingar, därvid odlarna skola förbinda sig att mot visst bestämt pris per kilogram
överlåta skörden till staten. Det pris, som staten vid dessa kontraktsodlingar
bör garantera odlarna, torde i överensstämmelse med kommissionens
förslag böra för 1940 års skörd bestämmas till omkring 75 öre per kilogram.
Enligt vad i ärendet upplysts är för närvarande cifpriset, inklusive tull, i
svensk hamn för kilogram bruna bönor omkring 70 öre. Några kostnader
torde staten icke förorsakas genom de nu föreslagna anordningarna, då det
kan förväntas, att skörden kan försäljas till det pris som garanterats. Skulle
kostnader uppstå, torde medel få äskas för täckande av förlusten. Denna
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
19
lärer under alla förhållanden icke bliva av någon större omfattning, då här
endast är fråga om förhållandevis små kvantiteter. Sedan tillräckliga odlingar
kommit till stånd, torde spörsmålet om ytterligare stöd åt odlingen få
upptagas till övervägande.
Enligt min mening synes det även vara välbetänkt att för matärter som
odlas år 1940 garantera ett visst inlösningspris med hänsyn till ovissheten
rörande skörderesultatet av denna odling, särskilt innevarande år inför utsikten
till försenad såningstid. I anslutning till vad livsmedelskommissionen
föreslagit synes detta pris böra bestämmas till omkring 40 kronor för
deciton matärter. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa inlösningspriset
ävensom vidtaga de åtgärder i övrigt, som må befinnas erforderliga
i anslutning till inlösningsförfarandet.
Vad angår det ifrågasatta stödet ät odling av raps, vallmo, sojabönor och
oljelin kan jag i huvudsak biträda vad livsmedelskommissionen härutinnan
föreslagit. Aven ifråga om dessa slag av växter synes ändamålsenligt att ordna
kontraktsodlingar med garanterade priser åt odlarna. Vid dessa kontraktsodlingar
torde det vara lämpligast, att spannmålsbolaget tecknar kontrakt
om odling av vissa större arealer med jordbrukssammanslutningar och
fröfirmor, vilka ha erforderlig maskinell utrustning för torkning och rensning
av frö. Sammanslutningarna och firmorna skola därefter i sin tur kontraktera
odlingar med lämpligt antal jordbrukare, vilka leverera fröet endast
i tröskat skick till sina uppdragsgivare. Dessa ombesörja sedermera
torkning och rensning. I fråga om de priser, som för närvarande synas
böra fastställas, ansluter jag mig till vad kommissionen förordat. Rörande
omfattningen av odlingarna kan jag i huvudsak biträda vad livsmedelskommissionen
föreslagit.
Avsättningen av skördarna av ifrågavarande oljeväxter synes lämpligen
böra kunna ordnas i överensstämmelse med vad livsmedelskommissionen
förordat. I den mån skörden från de under våren 1940 planerade eller, vad
angår raps, redan gjorda odlingarna användes under hösten 1940 och våren
1941, behöva några förluster av nämnvärd omfattning knappast uppkomma
för statsverket under budgetåret 1940/41. Försäljningarna till utsäde torde
nämligen lämna sådana inkomster att kostnaderna täckas. I fråga om de
kvantiteter som äro avsedda för industrien synes, då det gäller mindre mängder,
frivillig överenskommelse kunna träffas med margarinindustrien och linoljeslagerierna
örn övertagande av dessa till sådant pris att de med odlingarna
förenade kostnaderna täckas. Såsom livsmedelskommissionen framhållit
föreligger däremot icke någon säkerhet för all en dylik anordning kan
tillämpas, då fråga blir örn de större kvantiteter, som utvinnas vid utvidgning
av odlingarna. Under sådana förhållanden synes böra övervägas att giva
odlingen av ifrågavarande oljeväxter stöd genom att stadga skyldighet för
industrien att till viss del använda svenskt vegetabiliskt fett vid framställning
av margarin respektive linfrö vid tillredning av linolja. Erinras må, att
liknande förpliktelser finnas för kvarnindustrien vid förmälning av vete och
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
råg. Det synes i anslutning till vad livsmedelskommissionen anfört önskvärt
att Kungl. Majit redan nu lämnas fullmakt av riksdagen att meddela förordnande
i sådan riktning. Jag vill emellertid särskilt understryka, att vid
prissättningar å ifrågavarande oljeprodukter varsamhet iakttages till förhindrande
av stegring i priserna å margarin och linolja. Genom de fullmakter
Kungl. Majit redan erhållit med avseende å det allmänna jordbruksstödet
finnes möjlighet för Kungl. Majit att reglera priserna på margarin på
lämpligt sätt. Skulle i anledning av de av mig förordade prisgarantierna
kostnader uppkomma för statsverket, vilka icke skulle kunna täckas genom
av mig föreslagna anordningar eller eljest för stödjande av linodlingen tillgängliga
medel, torde framdeles särskilt anslag härför få äskas av riksdagen.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
dels medgiva, att lån till anläggande av lin- och hampberedningsanstalter
må beviljas från hemslöjdslånefonden på
i huvudsak de villkor, som i det föregående av mig föreslagits;
dels
till Hemslöjdslånefonden för budgetåret 1940/41 å kapitalbudgeten
under Statens utlåningsfonder anvisa ett reservationsanslag
av ...................... kronor 300,000;
dels medgiva, att stöd för odling av de i det föregående omförmälda
kulturväxterna må ordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig uppdragna riktlinjer;
dels ock bemyndiga Kungl. Majit att förordna, att vid tillverkning
av margarin vegetabiliskt fett av inhemskt ursprung
skall användas i av Kungl. Majit bestämd proportion
till den vid tillverkningen använda mängden utländskt fett
ävensom att vid framställning av linolja viss del av den
använda kvantiteten linfrö skall utgöras av svenskt frö.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Richard Jobson.
407430. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.