Kungl. Maj:ts proposition nr 130-

1

Är 130.

Kungl. Majds proposition till riksdagen angående anslag till egnaliemsverksamheten
för budgetåret 19 A0/Al m. m.; given
Stockholms slott den 8 mars 19A0.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8
mars 19 A0.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikationsoch
finansdepartementen anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet
Pehrsson-Bramstorp, vissa frågor om anslag till egnahemsverksamheten
m. m.

Inledning.

Vid 1939 års lagtima riksdag har beslutats en omläggning av egnahemsverksamheten
(proposition nr 236, jordbruksutskottets utlåtande nr 83, riksdagens
skrivelse nr 444). Vissa härmed sammanhängande anslags- och andra
frågor böra underställas 1940 års riksdag. Då beredningen av dessa frågor
icke hunnit avslutas i sådan tid, att desamma kunnat behandlas i statsverksBihang
till riksdagens protokoll 19M. I sami. Nr 130. 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

propositionen, ha anslag till förevarande ändamål i riksstatsförslaget för
budgetåret 1940/41 upptagits med allenast beräknade belopp. Anslagen ha

beräknats till följande belopp:

Punkt under Beräknat

nionde belopp

huvudtiteln kronor

129 Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Avlöningar, för slagsanslag

...................... 202,800

130 » : Egnahemsstyrelsen: Omkostnader,

förslagsanslag .................. 72,000

131 » : Egnahemsnämnderna: Avlöningar,

förslagsanslag.................... 768,500

132 » : Egnahemsnämnderna: Omkostnader,

förslagsanslag.................... 275,000

133 » : Ersättningar åt egnahemsombuden,

förslagsanslag.................... 30,000

134 » : Förvaltningsbidrag till egnahemslåne förmedlare

m. m., förslagsanslag.. 675,000

135 » : Avsättning till fonden för premielån

till egnahemslåntagare............ 600,000

136 » : Bidrag till inlösen av vissa byggnader

vid utökning av ofullständiga jordbruk,
reservationsanslag.......... 75,000

137 » : Byggande av odlingsvägar, förslags anslag

.......................... 100,000

Punkt under Beräknat

kapitalbud- belopp

geten: bil. 8 kronor

11 Egnahemslånefonden .................................. —

12 Jordförmedlingsfonden................................ —

13 Arrendelånefonden, reservationsanslag.................. 150,000

14 Arbetarsmåbrukslånefonden, reservationsanslag.......... 2,000,000

19 Ackordslån och lijälplån till jordbrukare, reservationsanslag
............................................ 100,000

23 Jordfonden, reservationsanslag........................ 3,000,000

24 Arrendeegnahemsfonden, reservationsanslag............ 1,000,000.

De vid 1939 års lagtima riksdag beslutade nya bestämmelserna för den
fortsatta egnahemsverksamheten — vilka i allmänhet äro avsedda att träda
i tillämpning den 1 juli 1940 — ha i avbidan på att vissa verksamheten berörande
frågor skola underställas 1940 års riksdag ännu icke utfärdats. De
nya grunderna för verksamheten äro i huvudsak av följande innebörd.

Verksamheten skall, i vad gäller jordbruket, ha till uppgift att underlätta
för mindre bemedlade att förvärva egna jordbruk av ändamålsenlig storlek
och ägosammansättning. Verksamheten skall främst inriktas på familjejordbruk,
d. v. s. jordbruk som icke är större än att det kan brukas av inneha -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

3

varén och hans familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft och ej
heller mindre än att familjen kan erhålla sin fulla bärgning därav. Nybildning
av jordbruk skall i stort sett icke förekomma annorstädes än i de nordligaste
länen. Stor varsamhet skall iakttagas vid styckning av större gårdar
för egnahemsändamål. Egnahemsorganisationen skall under vissa förutsättningar
kunna medverka även vid förvärv av redan befintliga jordbruk. Den
icke minst väsentliga uppgiften för egnahemsverksamheten skal! vara att be
främja en sanering av de många ofullständiga jordbruken i vårt land. En
sammanläggning av sådana alltför små brukningsenheter till bärkraftiga
jordbruk skall eftersträvas.

Egnahemsorganisationen skall även kunna medverka vid förvärv av stödjordbruk,
d. v. s. jordbruk som är avsett att bereda innehavaren och hans
familj sysselsättning och tillskott till försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete,
liksom även vid förvärv av bostadsegnahem. Beträffande dessa
senare skall fortfarande upprätthållas principen, att stöd från egnahemsverksamhetens
sida i allmänhet endast skall lämnas för nybildning av egnahem.

Egnahemsorganens jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet är
avsedd att effektiviseras. Där så lämpligen kan ske, skall efterfrågan på
jord i första hand tillgodoses genom förmedlingsverksamhet. Ökat intresse
skall ägnas åt bebyggelsen på landsbygden.

Egnahemslån till förvärv av jordbruksegnahem skall kunna utlämnas i
form av jordbrukslån, skogslån och premielån. Lån beviljas ej till förvärv
av jordbruksegnahem, vars värde överstiger 30,000 kronor. Dock kan egnahemsstyrelsen
i särskilda fall medgiva, att lån får utgå till förvärv av fastighet
med värde intill 35,000 kronor. Jordbrukslån kan beviljas intill ett belopp
högst motsvarande nittio procent av fastighetsvärdet. Skogslån kan
utlämnas intill motsvarande procenttal av värdet å fastighetens växande
skog. Premielån kan utgå med högst 3,000 kronor och i särskilda undantagsfall
efter egnahemsstyrelsens prövning med högst 4,500 kronor. Bottenkredit
i egnahemsfastighet skall kunna placeras hos annan långivare. Jordbrukslån
och skogslån delas vart för sig med avseende å återbetalningen i
en stående del, motsvarande sextio procent av fastighetsvärdet, samt en
amorteringsdel, utgörande återstoden av lånet. Föreskrifter meddelas örn
grunderna för amorteringen av lånen. Av premielån skall, sedan amorteringsskyldighet
för jordbrukslånet i fastigheten inträtt, under vart och ett
av följande tio år på vissa villkor efterskänkas en tiondel. Jordbrukslån och
skogslån förräntas efter fast vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna
fastställes av Kungl. Majit och får icke understiga medelräntan för statens
upplåning mot obligationer under de tre budgetår, som närmast föregått det,
varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent. Premielån är
i regel räntefritt.

Till förvärv av bostadsegnahem, vars värde icke överstiger 12,000 kronor,
kan beviljas egnahemslån i form av bostadslån. Sådant lån kan uppgå till
sjuttiofem procent av fastighetsvärdet. Även här kan bottenkredit placeras
hos kreditinrättning. Bostadslån delas i en stående del, sorn motsvarar femtio
procent av fastighetsvärdet, samt en amorteringsdel, utgörande återstoden
av lånet. Bostadslån kan även beviljas till örn- eller tillbyggnad å bostadsegnahem.
Räntan för bostadslån besia mines på samma sålt som för
jordbrukslån.

Särskilda föreskrifter meddelas vidare örn egnahemslån till underlättande
av förstärkning av ofullständiga jordbruk genom förvärv och i förekommande
fall förbättring av lämpligt område avsett att tilläggas den ursprungliga
fastigheten (lillskol 1 sjord) eller genom ny-, örn- eller tillbyggnad å

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

dylikt jordbruk. 1 samband härmed kail beviljas bidrag till inlösen av byggnader
på tillskottsjorden, sorn bli överflödiga efter sammanläggningen.

Från kronan tillhörig jord kan fastighet upplåtas på arrende med rätt för
arrendator att inlösa till honom upplåten fastighet (arrendeegnahem). Fastigheten
skall i regel utgöras av familjejordbruk och skall vara bebyggd vid
upplåtelsen. Samtidigt med denna kan beviljas arrendelån till inköp av
jordbruksinventarier m. m. Sådant lån skall icke kunna utgå med högre
belopp än 4,500 kronor. Arrendelån är räntefritt.

För skogsarbetare eller därmed likställd arbetare, vilken önskar förvärva
mindre lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk,
drivet vid sidan av annan verksamhet, finnes en särskild låneform, arbetarsmåbrukslån.
Högsta lånebelopp utgör 7,000 kronor. Lån delas i en stående
del och en amorteringsdel. Den stående delen fastställes till belopp, motsvarande
kostnaden för jordförvärvet jämte, i förekommande fall, sextio procent
av beräknad kostnad för sådant förbättringsarbete, som avses i gällande
kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. Å amorteringsdelen eidägges ej ränta. Å den stående delen skall
efter amorteringstidens utgång gäldas ränta efter den räntefot, som Kungl.
Majit bestämmer med hänsyn tagen till räntesatsen å egnahemslån för jordbrukslägenheten
Särskilda statsbidrag skola kunna beviljas till arbetarsmåbrukslåntagare
med barnrika familjer för bestridande av vissa byggnadskostnader.

Utlämnandet av jordbrukslån, skogslån, premielån, bostadslån, lån till förstärkning
av ofullständiga jordbruk m. m., bidrag till vissa byggnader samt
arrendelån skall ankomma på statliga egnahemsnämnder. Detsamma gäller
upplåtandet av arrendeegnahem. En egnahemsnämnd skall finnas inom varje
hushållningssällskaps område, d. v. s. två nämnder i vartdera av Kalmar
och Älvsborgs län samt en nämnd i ettvart av övriga län. Egnahemsverksamheten
står under ledning och tillsyn av egnahemsstyrelsen. För varje
kommun utses i regel ett egnahemsombud, vilken ingår i kommunens egnahemskommitté.
Kommuner samt vissa aktiebolag och föreningar kunna antagas
till förmedlare av egnahemslån. De kunna härvid hos egnahemsstyrelsen
erhålla egnahemsstatslån för utlämnande av bostadslån. Sådant egnahemsstatslån
skall återbetalas och förräntas efter grunder, som motsvara
villkoren för utlämnade bostadslån. Vidare kan kommun, aktiebolag eller
förening, varom här är fråga, av egnahemsstyrelsen tilldelas förlagslån för
användning såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet,
lämplig att helt eller huvudsakligen användas för bildande av bostadsegnahem.
Å förlagslån skall utgå ränta efter fyra procent. Till bestridande av
låneförmedlares med egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader
och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster —- staten svarar ej för
dessa — åtnjuter en var låneförmedlare ett årligt statsbidrag motsvarande
0.5 procent av lånelörmedlarens kapitalskuld för egnahemsstatslån vid nästföregående
års utgång.

Beviljandet av arbetarsmåbrukslån ankommer alltid på kommunerna, men
lån skall underställas vederbörande egnahemsnämnd för godkännande. För
utlämnandet av arbetarsmåbrukslån erhåller kommun hos egnahemsstyrelsen
lån av statsmedel, arbetarsmåbruksstatslån. Uppkommer förlust å utlämnat
arbetarsmåbrukslån, sedan amorteringsskyldighet inträtt beträffande
lånet, skall förlusten, örn lånet godkänts av vederbörligt egnahemsorgan och
den med lånet åsyftade lägenheten vid avsyning likaledes vunnit egnahemsorganets
godkännande, bäras till en fjärdedel av kommunen och till återstående
del av staten. I annat fall än nu sagts skall uppkommen förlust å arbetarsmåbrukslån
helt bäras av kommunen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 130.

5

Den här lämnade redogörelsen för grunderna för egnahemsverksamheten
avser, såsom framgår av det föregående, de bestämmelser som äro antagna
att gälla från och med den 1 juli 1940. Intill denna dag handhaves egnahemslångivningen
— förutom av vissa kommuner, aktiebolag och föreningar
— av hushållningssällskapen genom dessas egnahemsnämnder. Låneförmedlarna
ha på grund av handhavandet av egnahemslångivningen uppburit vissa
förvaltningsbidrag till bestridande av förvaltningskostnader och förluster.
Hushållningssällskapens överskott å uppkomna bidrag ha tillförts sällskapens
s. k. riskfonder. Dessa riskfonder äro av två slag, nämligen dels »gamla»
fonder, som bildats före 1928 års egnahemsreform, och dels »nya» fonder,
bildade därefter. Enligt den ståndpunkt, som intagits vid 1939 års lagtima
riksdag, skola av hushållningssällskapen utlämnade egnahemslån och
därmed jämförliga lån och bidrag den 1 juli 1940 överlåtas på staten, som
härvid även skall övertaga de nya riskfonderna, medan hushållningssällskapen
behålla de gamla riskfonderna. Det har förutsatts, att en stor del av
de hittillsvarande egnahemsnämndernas personal skall kunna placeras hos
de nya nämnderna. I fråga örn villkoren för egnahemslån, som utlämnats
före den 1 juli 1940, skola hittillsvarande bestämmelser gälla, men frågan
om räntan för tiden efter år 1939 har avsetts skola föreläggas 1940 års riksdag.

Egnahemsorganen taga även befattning med vissa andra verksamhetsgrenar
än de nu angivna, särskilt utlämnandet av bostadsförbättringsbidrag, nybyggnadslån,
förbättringslån, lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag.
Numera ha, såsom framgår av det följande, förslag även framkommit
om överflyttande på egnahemsorganen av handhavandet av bidragsverksamhet
till odlingsvägar samt ackords- och därmed jämförlig verksamhet.

I den till 1939 års lagtima riksdag avgivna propositionen i egnahemsfrågan
har förutsatts, att egnahemsstyrelsen skall utreda vissa spörsmål, som sammanhänga
med förstatligandet av egnahemsnämnderna.

Egnahemsstyrelsen har i augusti 1939 till hushållningssällskapens förvaltningsutskott
överlämnat en promemoria beträffande förevarande spörsmål
samt anhållit om utskottens yttrande över densamma. I promemorian bär
till en början behandlats frågan om personalbehovet hos de statliga egnahemsnämnderna
och i samband härmed framförts vissa synpunkter i avseende
å möjligheterna att utnyttja de nuvarande egnahemsnämndernas personal
hos de nya nämnderna. Vidare ha berörts spörsmålen om överflyttning
av nuvarande egnahemslån på staten och örn dispositionen av hushållningssällskapens
riskfonder samt vissa andra med cgnahemsverksamhetens omorganisation
sammanhängande frågor.

Sedan yttranden över ifrågavarande promemoria inkommit från förvaltningsutskotten,
har egnahemsstyrelsen i skrivelse den 15 november 1939, med
åberopande av nämnda yttranden, avgivit förslag i ämnet till Kungl. Majit.

Enligt vad styrelsen inledningsvis anfört i denna skrivelse har styrelsen icke
funnit behövligt, att direkta underhandlingar anordnades mellan staten och

G

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

hushållningssällskapen rörande överflyttningen av egnahemslån m. m. I ett
par fall hade emellertid i yttrandena från sällskapen önskemål framförts om
ett sammanträffande mellan representanter för egnahemsstyrelsen och respektive
sällskap. Önskemålen härom hade tillgodosetts av styrelsen. Även
i flera andra fall hade styrelsen i en eller annan form stått i förbindelse med
sällskapen. Några utformade överenskommelser hade egnahemsstyrelsen icke
ansett det lämpligt att avsluta. Då egnahemsstyrelsen utgått från att styrelsens
förslag skulle kunna genomföras utan störande i någon avsevärd grad av
hushållningssällskapens intressen, hade styrelsen funnit sig icke böra enbart
med hänsyn till den omständigheten, att yrkanden om längre gående medgivanden
framkommit från enstaka hushållningssällskap, tillmötesgå dessa sällskap
på ett sätt, som skulle giva dem förmåner framför andra sällskap. Styrelsen
hade icke heller kunnat undgå att taga hänsyn till att hushållningssällskapen
vöre organ för samhälleliga uppgifter och att det därför icke syntes
kunna ifrågakomma, att sällskapen försvårade genomförandet av anordningar,
som statsmakterna funne lämpliga och skäliga. Egnahemsstyrelsen hade
sålunda icke anledning att utgå från annat än att hushållningssällskapen
skulle vara villiga att, under vissa förutsättningar med avseende å dispositionen
över riskfonderna, överflytta sina egnahemslån till staten.

Egnahemsstyrelsens förevarande skrivelse har genom styrelsens försorg i
avskrift tillställts hushållningssällskapens förvaltningsutskott. Styrelsen har
hemställt, att utskotten måtte efter hushållningssällskapens årsmöten under
hösten 1939 lämna meddelande örn sällskapens ståndpunktstaganden i fråga
örn överflyttning av nuvarande egnahemslån och därmed jämförliga lån på
staten och örn överlåtande av vissa riskfondsmedel m. m.

Med skrivelse den 1 februari 1940 har egnahemsstyrelsen till Kungl. Majit
överlämnat skrivelser från hushållningssällskapen i förevarande ämne, av vilka
framgår, att samtliga hushållningssällskap beslutat att på vissa villkor, räknat
från och med den 1 juli 1940, överflytta då utestående egnahems- m. fl.
lån på staten och likaledes till staten överlåta vissa riskfondsmedel eller att
bemyndiga vederbörande förvaltningsutskott att bestämma härom. I samband
härmed lia från vissa hushållningssällskap uttalats önskemål i olika hänseenden.

Särskilda skrivelser lia inkommit till Kungl. Majit från Malmöhus läns och
Norrbottens läns hushållningssällskap.

Över egnahemsstyrelsens förslag lia yttranden inhämtats från statskontoret,
riksräkenskapsverket, allmänna lönenämnden, statens pensionsanstalt och
lantbruksstyrelsen. Till statskontoret har jämväl varit remitterad nyssnämnda
skrivelse från Norrbottens läns hushållningssällskap. Slutligen må nämnas,
att på uppdrag av hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott
f. justitierådet P. von Seth avgivit ett utlåtande beträffande beräkningen av
hushållningssällskapens riskfonder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

7

Egnahemsstyrelsen.

Den omläggning av egnahemsverksamheten, varom 1939 års lagtima riksdag
fattat beslut, medför en väsentlig utvidgning av egnahemsstyrelsens arbetsuppgifter.
Med hänsyn härtill har styrelsen omorganiserats från och med
innevarande budgetår. Bland annat har statens jordnämnd, som intill den
1 juli 1939 haft alt ombesörja den statliga arrendeegnahemsverksamheten,
indragits och dess uppgifter övertagits av egnahemsstyrelsen. Denna styrelse
skall handha ledningen och övervakningen av allt arbete på egnahems- och
därmed jämförliga områden.

För egnahemsstyrelsen ha i riksstaten för innevarande budgetår uppförts
två förslagsanslag, nämligen ett för avlöningar å 202,800 kronor och ett för
omkostnader å 95,000 kronor. Av sistnämnda anslag har ett belopp av 15,000
kronor avsetts för inköp av möbler m. lii. i samband nied egnahemsstyrelsens
utvidgning. Beträffande anslagens användning i övrigt hänvisas till statsliggaren
sid. 647.

Egnahemsstyrelsen har i skrivelse den 29 augusti 1939 föreslagit, att avlöningsanslaget
för budgetåret 1940/41 måtte höjas till 218,700 kronor. Den
ifrågasatta höjningen, vilken huvudsakligen avser anslagsposten till grundavlöningar
m. m. till icke-ordinarie personal, har bland annat motiverats med
att styrelsen härigenom skulle erhålla större möjligheter att med biträde av
särskild personal verkställa tekniska och ekonomiska utredningar på olika
grenar av byggnadsområdet. Omkostnadsanslaget har styrelsen ansett kunna
begränsas till 85,000 kronor. Styrelsen har förutsatt att, i den mån särskilda
undersökningar föranledas av styrelsens arbete med den statsunderstödda
bostadsförbättringsverksamheten, anslagsmedel för detta ändamål, liksom i
viss omfattning hittills varit fallet, ställas till förfogande från anslaget till
främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

I skrivelse den 14 november 1939 har centralnämnden för ackordslåneärenden
m. m. framlagt ett förslag rörande kredithjälp åt skuldsatta jordbrukare.
Nämnden har härvid förutsatt, att denna hjälpverksamhet, vilken
avsetts skola träda i stället för hittillsvarande ackordslåneverksamhet, skall
handhas av egnahemsstyrelsen med biträde av egnahemsnämnderna. Härvid
skulle centralnämnden, till vilken för innevarande budgetår är uppfört
ett förslagsanslag av 35,000 kronor, kunna indragas. I ett utlåtande över
centralnämndens förslag har egnahemsstyrelsen ansett en överflyttning av
ifrågavarande uppgifter på egnahemsorganen kunna ske utan att åtminstone
under nuvarande förhållanden medföra någon ökad personalkostnad för
vare sig egnahemsstyrelsen eller egnahemsnämnderna.

Departementschefen.

1 nuvarande läge anser jag mig icke kunna förorda den av egnahemsstyrelsen
föreslagna höjningen av anslagsposten lill grundavlöningar m. m.
lill övrig icke-ordinarie personal. Jag finner likväl önskvärt, alt av styrel -

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 130.

sen åsyftade tekniska och ekonomiska utredningar på byggnadsområdet
icke behöva åsidosättas, och förutsätter, att det icke skall vara omöjligt
att bekosta sådana i erforderlig utsträckning inom ramen för nu utgående
anslag. Likaledes finner jag arbetet med ackordslån åt jordbrukare — jag
återkommer till denna fråga i ett senare sammanhang — kunna överflyttas
på egnahemsstyrelsen utan ökning av styrelsens avlöningsanslag. I anslutning
till vad chefen för finansdepartementet anfört vid anmälan i statsverkspropositionen
av för flera huvudtitlar gemensamma frågor torde anslagsposten
avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat böra minskas med
5,400 kronor till 118,700 kronor och posten rörligt tillägg höjas med motsvarande
belopp till 16,200 kronor. Avlöningsstatens slutbelopp blir härvid
oförändrat.

I fråga om anslaget till egnahemsstyrelsens omkostnader föreslår jag
med hänsyn till nödvändigheten av största möjliga sparsamhet en begränsning
till 72,000 kronor.

Slutligen får jag erinra örn att av anslaget till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden medel plägat enligt Kungl. Maj:ts beslut tagas i
anspråk för vissa kostnader för egnahemsstyrelsen, vilka haft samband
med bostadsförbättringsverksamheten. Denna möjlighet bör fortfarande stå
öppen.

Egnahemsnämnderna.

Beträffande de nya statliga egnahemsnämndernas organisation
ansluter sig 1939 års proposition i stora delar till de förslag
härutinnan, som framlagts av 1936 års egnahemsutredning. Propositionen
bygger emellertid, i motsats till utredningens förslag, på att verksamheten
med statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk tills vidare bör
kvarbgga hos hushållningssällskapen. Även utredningens förslag örn centralisering
till egnahemsstyrelsen av egnahemsverksamhetens kassarörelse har
avvisats i propositionen. Enligt propositionen skall finnas en egnahemsnämnd
för varje hushållningssällskaps område, d. v. s. två egnahemsnämnder
i vartdera av Kalmar och Älvsborgs län och en egnahemsnämnd för
ettvart av övriga län.

Då de nya egnahemsnämnderna avsetts skola träda i verksamhet först
den 1 juli 1940, har det icke varit nödvändigt att till 1939 års riksdag framlägga
något slutgiltigt förslag i fråga om organisationen av dessa nämnder.
Emellertid har i 1939 års proposition preliminärt antytts vissa synpunkter
beträffande personalbehovet för egnahemsnämnderna. Härutinnan har i
propositionen i huvudsak anförts följande.

Egnahemsnämnderna torde böra bestå av antingen fem eller tre ledamöter,
beroende på verksamhetsområdenas utsträckning. Hos varje egnahemsnämnd
bör finnas anställd en egnahemsdirektör. De med befattningen förenade
uppgifterna torde betinga befattningens placering i lönegrad A 24.
Emellertid bör det stå öppet för egnahemsstyrelsen, att, på grundval av
en undersökning rörande personalbehovet hos egnahemsnämnderna, föreslå

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

9

något lägre löneställning i sådana län, där arbetsuppgifterna mäste anses
vara särskilt begränsade. I synnerhet om en del av befattningarna komme
att placeras lägre än i lönegrad A 24, kunde möjligen någon annan benämning
än egnahemsdirektör vara lämpligare. Inom en del län synes behov
komma att förefinnas av någon egnahemskonsulent eller egnahemsassistent.
De uppgifter rörande arbetsåtgången hos de olika hushållningssällskapen,
som lämnats i egnahemsutredningens betänkande, synas närmast tyda på
att egnahemskonsulenter behöva anställas i tre län och egnahemsassistenter
i ungefär åtta län. Mot att egnaliemskonsulenterna, enligt vad egnahemsutredningen
förordat, såsom ordinarie befattningshavare placeras i lönegrad
A 21 och egnahemsassistenterna såsom icke-ordinarie tjänstemän i
16 :e lönegraden synes intet vara att erinra. Det synes vara lämpligt, att
medel även finnas tillgängliga för anställande tillfälligtvis av extra egnahemsassistenter.

Hos egnahemsnämnd bör finnas anställd en kassör och kontorsföreståndare.
Om denne befattningshavare erhåller heltidsanställning hos egnahemsnämnden,
torde han lämpligen böra placeras i lönegrad A 17 eller eventuellt
såsom icke-ordinarie tjänsteman i motsvarande lönegrad. Emellertid synes
det kunna ligga i såväl egnahemsnämndens som vederbörande hushållningssällskaps
intresse, att ifrågavarande befattningshavare på lämpligt sätt kan
dela sin arbetstid mellan nämnden och sällskapet, varvid dock uppenbarligen
måste förutsättas att garantier skapas mot missbruk av ställningen som
förvaltare av två kassor. Där sist angivna anordning befinnes lämplig, synes
befattningshavaren i fråga böra anställas hos egnahemsnämnden mot visst
arvode. Med hänsyn till kontorsarbetets omfattning synes det vara erforderligt
att anställa kanslibiträden i tre eller fyra län. Hos samtliga egnahemsnämnder
torde behov komma att finnas av lägre biträdesbefattningar.
Sammanlagt synes approximativt böra räknas med ett trettiotal kontorsbiträdesbefattningar
och ett tjugotal skrivbiträdesbefattningar. Nu nämnda biträdesbefattningar,
vilka böra placeras i samma lönegrader som motsvarande
befattningar inom civilförvaltningen i övrigt, böra på lämpligt sätt fördelas
på ordinarie och icke-ordinarie. Härutöver synes kunna föreligga behov
av anställande av tillfällig personal.

Slutligen kan hos egnahemsnämnderna finnas behov av speciell sakkunskap
av olika slag.

Jordbruksutskottet vid 1939 års riksdag har i sitt utlåtande, vilket i förevarande
del godkänts av riksdagen, hänvisat till att i de likalydande motionerna
I: 303 och II: 464 föreslagits, att de befattningshavare, som skulle
handha medelsförvaltningen och vad därtill hörde, borde placeras i lönegrad
A 21 i stället för, såsom i propositionen förordats, A 17. De i motionerna
anförda synpunkterna syntes utskottet böra komma under övervägande
vid egnahemsstyrelsens blivande utredning. Detsamma gällde ock frågan
om anlitande av bank för kassarörelsen hos egnahemsnämnderna.

Egnahemsstyrelsen har i sin förenämnda skrivelse den 15 november 1939
förklarat, att styrelsen ansett sig bäst fullgöra sin uppgift att utreda förevarande
frågor genom att underställa hushållningssällskapen ett organisationsförslag,
sorn nära anslöte sig till de i propositionen framförda synpunkterna,
samt därefter på grundval av hushållningssällskapens yttranden söka
nå fram till så tillfredsställande resultat som kunde ernås inom den ungefärliga
ram, som angivits i 1939 års proposition.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

Såsom allmänna utgångspunkter för sitt organisationstorslag har egnahemsstyrelsen
framhållit följande:

Inom varje hushållningssällskaps område skall vara inrättad en statlig
egnahemsnämnd med säte i samma stad som hushållningssällskapet. Dylik
nämnd skall vara sammansatt och utrustad på sådant sätt, att den självständigt,
men efter egnahemsstyrelsens direktiv och under dess tillsyn, skall
kunna handlägga de egnahemsväsendet berörande frågor, som icke förbehållas
egnahemsstyrelsen. Kassarörelsen skall i princip vara decentraliserad
till nämnderna. Dessa skola åtminstone lills vidare icke handhava bidragsverksamheten
till jordförbättring å ofullständiga jordbruk. Den statliga bostadsförbättringsverksamheten
skall däremot åläggas egnahemsnämnderna,
men denna verksamhet — vars anordnande för framtiden icke kan anses
slutgiltigt reglerad — torde icke böra påverka egnahemsnämndernas ordinarie
personaluppsättning, utan i den mån särskild personal erfordras för
bostadsförbättringsvei''ksamheten bör denna allenast erhålla extra anställning.

Beträffande antalet ledamöter i egnahemsnämnderna och deras tillsättande
samt ersättningarna till dem har egnahemsstyrelsen anfört följande:

I propositionen Ilar räknats med att egnahemsnämnd bör bestå av antingen
fem eller tre ledamöter, inberäknat egnahemsdirektören. Styrelsen
har i sin promemoria till hushållningssällskapen angivit, i vilka fall en reducering
av ledamotsantalet till tre skulle kunna ifrågasättas (Kalmar läns
norra och södra områden, Gotlands län, Blekinge län, Göteborgs och Bohus
län, Älvsborgs läns norra och södra områden samt Västmanlands län). I
de yttranden, som inkommit från de sålunda åsyftade hushållningssällskapsområdena,
ha så gott som undantagslöst betänkligheter framförts mot en
dylik begränsning av ledamöternas antal. Egnahemsstyrelsen delar dessa betänkligheter.
Del är enligt styrelsens mening önskvärt, att bland ledamöterna
är företrädd såväl kännedom om orts- och personförhållandena inom
olika delar av respektive verksamhetsområden som en i görligaste mån mångsidig
sakkunskap på de arbetsfält, som tangeras av egnahemsverksamheten.
Vid utseende av ledamöter torde sålunda böra eftersträvas —- förutom att
liksom hittills de jordsökandes och jordägarnas synpunkter bli företrädda
— att egnahemsnämnderna komma alt besitta sakkunskap på jordbrukets
och, särskilt inom vissa delar av landet, skogsbrukets områden liksom även
byggnadssakkunskap och kännedom örn jorddelnings- och fastighetsbildningsväsendet
samt gärna också viss insikt på kreditgivningens och de juridiska
och administrativa områdena. Det säger sig självt, att det måste bereda
svårigheter att tillgodose dessa olika önskemål, örn antalet nämndledamöter
begränsas till tre, av vilka en utgöres av egnahemsdirektören. Med
hänsyn härtill och då förevarande fråga har relativt liten betydelse ur kostnadssynpunkt,
förordar egnahemsstyrelsen för sin del, att antalet ledamöter
i egnahemsnämnderna överallt bestämmes till fem.

Egnahemsstyrelsen finner det naturligt, att för underlättande av kontakten
mellan egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen ofta komma att till
nämndledamöter utses medlemmar av förvaltningsutskotten eller eljest personer,
som stå hushållningssällskapen nära. Det torde härvid bli lämpligt
att, där någon tvekan räder, låta förvaltningsutskotten åtminstone under
hand föreslå en eller annan nämndledamot.

I enlighet med vad som förordats i propositionen böra ledamöterna för en
tid av fyra år förordnas av Kungl. Maj:t, som även bör utse en av dem till
ordförande. Egnahemsdirektören bör vara självskriven ledamot. För de
särskilt utsedda ledamöterna böra utses personliga suppleanter. Ledamot av

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

11

egnahemsnämnd — bortsett från egnahemsdirektören — bör i likhet med
vad som nu i allmänhet gäller åtnjuta dels dagarvode med 20 kronor för
varje sammanträdesdag och dels resekostnads- och traktamentsersättning enligt
klass II C i allmänna resereglementet vid av uppdraget föranledda resor,
varvid dock dagtraktamente cj bör få utgå för dag, då dagarvode
åtnjutes. Härutöver böra till ordförandena i nämnderna utgå årsarvoden
alltefter arbetets omfattning, dock ej överstigande 1,000 kronor. Dessa arvoden
torde, efter förslag av egnahemsstyrelsen, i förväg böra bestämmas
av Kungl. Majit, att tillämpas tills vidare.

Vad härefter angår personaluppsättningen hos egnahemsnämnderna har
egnahemsstyrelsen ansett denna på de flesta håll kunna inskränkas till en
egnahemsdirektör, en egnahemskassör samt ett eller två biträden ävensom
erforderlig speciell expertis. Beträffande egnahemsdirektörerna har egnahemsstyrelsen
anfört följande.

I egnahemspropositionen har förutsatts, att egnahemsdirektörerna skola
placeras i lönegrad A 24 i civila avlöningsreglementet, men det har lämnats
öppet för egnahemsstyrelsen att i sådana län, där arbetsuppgifterna måste anses
vara särskilt begränsade, föreslå en något lägre löneställning. I egnahemsstyrelsens
promemoria har i anslutning härtill ifrågasatts, att vissa egnaliemsdirektörer
skulle placeras i lönegrad A 21 (i Kalmar läns norra och
södra områden, Gotlands län, Blekinge län, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs
läns norra och södra områden samt Västmanlands län). Denna tanke
har emellertid mött gensagor i yttrandena från de flesta hushållningssällskapen
i de områden, för vilka egnahemsdirektörer i allenast lägre lönegrad föreslagits
skola inrättas. Även egnahemsstyrelsen hyser betänkligheter mot
en differentiering av egnahemsdirektörerna i lönehänseende. En sådan differentiering
är ägnad att föra med sig, att de län, där egnahemsdirektörerna
placeras i lägre löneställning än på andra håll, erhålla mindre kvalificerade
krafter på ifrågavarande befattningar. Detta skulle vara så mycket mera
att beklaga, som den omständigheten, att arbetsuppgifterna till äventyrs äro
något mera begränsade kvantitativt sett, uppenbarligen icke behöver innebära,
att de uppgifter som finnas äro av mindre vikt eller svårighetsgrad och sålunda
kräva en mindre kvalificerad arbetskraft. För övrigt kan det antagas, att
arbetsbördan för en egnahemsdirektör i ett mindre län ökas därigenom att
han förfogar över en mindre personal till sin hjälp än egnahemsdirektörerna
i större län. Slutligen vill egnahemsstyrelsen såsom den icke minst viktiga
synpunkten understryka, att ett system med differentierade löner på motsvarande
tjänster medför anspråk på transport för de mindre väl gynnade befattningshavarna
vid uppkommande ledigheter å högre avlönade tjänster. Då
en framgångsrik egnahemsverksamhet i hög grad betingas av en god kännedom
örn lokala och personliga förhållanden, torde transporter inom ifrågavarande
verksamhet i allmänhet böra undvikas. På grund av vad nu anförts
och då egnahemsstyrelsen icke kan tillstyrka ett från visst län framfört förslag
om egnahemsdirektörernas placering i 26:e eller 28:e lönegraden, förordar
styrelsen, att samtliga egnahemsdirektörer skola såsom ordinarie befattningshavare
placeras i lönegrad A 24. Örn sålunda icke några egnahemsdirektörer
placeras i lägre löneställning, torde även de invändningar, som tidigare
rests mot att giva ifrågavarande befattningshavare benämningen egnahemsdirektör
komma att sakna grund. Enligt egnahemsstyrelsens mening
är denna benämning väl funnen. Egnahemsdirektörerna böra utnämnas av
Kungl. Majit efter förslag av egnahemsstyrelsen.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

I detta sammanhang må uppmärksammas, att det på ett par håll synes ha
rått en viss tveksamhet rörande de uppgifter, som böra ankomma på egnahemsdirektörerna.
Sålunda synes man å ena sidan lia antagit, att egnahemsdircktören
skall behöva ägna sin huvudsakliga tid åt expeditionsarbete, och
stundom med utgångspunkt härifrån ifrågasatt, huruvida icke till hjälp vid
fältarbetet erfordras en konsulent eller assistent. A andra sidan har man utgått
från att egnahemsdirektörens tid så gott som helt kommer att åtgå till
fältarbete och därför ansett behövligt, att för expeditionsarbetet anställes en
kamrer i högre löneställning än den i egnahemsstyrelsens promemoria föreslagna
kassörstjänsten. Hushållningssällskapens uttalanden i nu berörda
hänseende torde ofta ofrivilligt lia influerats av hänsyn till de nuvarande befattningshavarna
hos egnahemsnämnderna och av hur arbetet hittills varit
ordnat hos dessa. Egnahemsstyrelsen håller för sin del före, att det vid en
ändamålsenlig arbetsfördelning skall visa sig möjligt, att en duglig egnahemsdirektör
skall medhinna icke blott erforderligt fältarbete utan även planläggningen
av egnahemsnämndens arbete i övrigt. De löpande göromålen böra
däremot kunna ombesörjas av kassören, vilken även skall tjänstgöra som
kontorsföreståndare.

I en del län har egnahemsstyrelsen emellertid funnit erforderligt att — såsom
även förutsatts i 1939 års egnahemsproposition — utöver egnaliemsdirektören
förordnas en eller annan egnahemskonsulent eller egnahemsassistent.
Härutinnan har egnahemsstyrelsen anfört:

I egnahemsstyrelsens promemoria har föreslagits inrättandet av 4 ordinarie
befattningar i lönegrad A 21 såsom egnahemskonsulent, därav en i vartdera
av Kristianstads, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län,
samt 7 icke-ordinarie befattningar i lönegrad Eo 16 såsom egnahemsassistent,
därav en i vartdera Stockholms, Södermanlands, Värmlands, Kopparbergs,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I yttrandena från hushållningssällskapen
ha framkommit förslag om att egnahemskonsulentbefattningar
även måtte inrättas i Skaraborgs och Jämtlands län samt att i
Västerbottens län måtte anställas två egnahemskonsulenter och i Norrbottens
län tre konsulenter, därav en för skogsfrågor. Vidare har behov av ytterligare
jordbruksutbildad personal ansetts vara för handen i Östergötlands och
Jönköpings län. Egnahemsstyrelsen har kommit till den övertygelsen, att
det såväl i Västerbottens som Norrbottens län, med hänsyn bland annat till
den där pågående omfattande jordanskaffningsverksamheten, blir nödvändigt
att inrätta två konsulentbefattningar ävensom att en konsulent erfordras
i Jämtlands län. Däremot finner sig egnahemsstyrelsen icke böra tillstyrka,
att i Norrbottens län anställes någon särskild konsulent för skogsfrågor, åtminstone
icke i mera fast anställning. Beträffande tillgodoseendet av behovet
av skogssakkunskap hos egnahemsnämnderna i allmänhet får styrelsen
hänvisa till det följande. Ej heller kan styrelsen förorda, att någon konsulentbefattning
inrättas i andra än de här ovan angivna norrländska länen
samt Kristianstads län. Antalet egnahemskonsulenter skulle sålunda bli 7.
Vad angår behovet av egnahemsassistenter är det möjligt, att sådana kunna
erfordras i Skaraborgs och i ytterligare ett eller annat län utöver de i egnahemsstyrelsens
promemoria upptagna. Dessutom kan det även bli lämpligt
att för vissa tider-anställa exlra assistenter. Det torde icke vara nödvändigt
att nu avgöra, i vilka län extra ordinarie eller extra egnahemsassistenter böra
få anställas och huru långa tider de sistnämnda kunna anses erforderliga i
de olika länen. Avgörandet härvidlag synes böra i de olika fallen ankomma
på egnahemsstyrelsen. Det sammanlagda behovet av extra ordinarie och

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

13

extra egnahemsassistenter torde, då det gäller att beräkna anslag för ändamålet,
skäligen kunna antagas motsvara 11 helårsanställda assistenter. Ett
från Norrbottens län framfört förslag om anställande av lägre personal i
rättares löneställning anser egnahemsstyrelsen vara väl värt att överväga.
Styrelsen kan emellertid icke i nuvarande läge taga ställning till denna fråga.

Beträffande anställandet av egnahemskassörer bos egnahemsnämnderna har
egnahemsstyrelsen, under hänvisning till vad som anförts i 1939 års proposition
samt i jordbruksutskottets utlåtande i anledning av denna, bland annat
framhållit följande synpunkter:

Att kassörsbefattningarna anordnas något olika i skilda län, synes motiverat
redan med hänsyn till den större eller mindre arbetsbördan. Härjämte
finner egnahemsstyrelsen naturligt, att anställningsformerna för ifrågavarande
tjänstemän hos de nya nämnderna till en början i viss utsträckning
anpassas efter personalförhållandena hos de nuvarande nämnderna samt efter
vad som kan vara lämpligt ur hushållningssällskapens synpunkter.

Såsom olika alternativ upptager egnahemsstyrelsen i sitt förslag dels anställning
för heldagstjänstgöring i lönegrad Eo 18, dels motsvarande anställning
för halvdagstjänstgöring, dels anställning för trekvartsdagstjänstgöring
mot ett arvode av 4,500 kronor och dels slutligen anställning i något lägre
löneställning än den här angivna. Vad angår möjligheterna till halvtidsanställning
med lön enligt lönegrad Eo 18 och till trekvartsdagsanställning mot
arvode av 4,500 kronor, äro dessa anställningsformer avsedda att komma till
användning, där det befinnes önskvärt, att egnahemsnämndens kassör samtidigt
även är anställd hos hushållningssällskapet. Egnahemsstyrelsen håller
för sin del före, att anordningen med allenast delanställd kassör såväl ur kontrollsynpunkt
som med hänsyn till arbetets rationella handhavande är förenad
med vissa olägenheter. Särskilt den sist avsedda anställningsformen
med trekvartsdagstjänstgöring torde därför endast böra tillämpas, där detta
kan underlätta övergången till den nya organisationen. Huruvida en gemensam
kassör bör ägna vissa bestämda tider av dagen åt de båda olika institutionerna
eller om expeditionstiden bör vara gemensam och ersättningen beräknas
på grundval av en antagen siffra för arbetsbördans fördelning, torde
det böra stå egnahemsstyrelsen fritt att bestämma för de särskilda fallen.

Örn någon får anställning såsom halvtidstjänsteman i en egnahemsnämnd
med lön i lönegrad Eo 18 och likaledes anställes för halvdagstjänstgöring hos
hushållningssällskapet, kan han erhålla pensionsrätt såväl enligt civila
tjänste- och familjepensionsreglementena som enligt grunderna för pensioneringen
hos statens pensionsanstalt. Härvid torde hans pensionsrätt böra
genom medverkan av vederbörande hushållningssällskap regleras på sådant
sätt, att han icke sammanlagt kommer i åtnjutande av mer än full pension.
Då det icke torde kunna ifrågakomma, att arvodesbefattningar av förevarande
art bli förenade med pensionsrätt, torde befattningshavaren, där dylik
anställning blir att förorda, böra allenast ta partiell ledighet från befattningen
hos hushållningssällskapet och formellt tills vidare lia hela sin pensionsfråga
ordnad genom sällskapet.

Vad angår möjligheten att placera den befattningshavare, som handhar
kassagöromålen, i lägre löneställning än ovan angivits synes della kunna
komma i fråga, när det synes tveksamt, örn dessa göromål nödvändiggöra en
heltidstjänst, men hänsynen till tillgänglig arbetskraft gör det lämpligt att
med kassörstjänsten kombineras andra mindre kvalificerad!'' arbetsuppgifter,
så att en heltidsbefattning blir motiverad. 1 dylika fall torde ifrågavarande
befattningshavare lämpligen böra placeras i lönegrad Eo 11.

14

Kungl. Majds proposition nr 130

Såsom synes av det föregående anser egnahemsstyrelsen lämpligt, alt frågan
örn kassörsbefattningarnas anordnande icke nu erhåller någon enhetlig
och slutgiltig lösning utan att olika anställningsformer prövas under de närmaste
åren. Med hänsyn härtill torde dessa befattningar icke nu böra uppföras
å ordinarie stat.

För närvarande förekommer det i ett par län, att bank ombesörjer kassagöromålen
för egnahemsnämnden. Förslag örn tillämpning av en sådan anordning
i framtiden har icke framförts i något yttrande. Ej heller kan egnahemsstyrelsen
finna några skäl alt efter den avsedda omorganisationen av
egnahemsnämnderna uppdraga kassagöromålen åt en utomstående institution.

Vad härefter angår biträdespersonalen har egnahemsstyrelsen anfört:

I egnahemsstyrelsens promemoria till egnahemsnämnderna har räknats
med 5 ordinarie kanslibiträden i lönegrad A 7, nämligen ett i vartdera av
Kristianstads, Värmlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län, 32 ordinarie kontorsbiträden i lönegrad A 4, av vilka två i vartdera avnyssnämnda
län och i Jämtlands län samt ett i varje annat hushållningssällskapsområde,
ävensom 20 icke-ordinarie skrivbiträden i lönegrad Eo 2,
fördelade på 17 hushållningssällskapsområden. Från Jämtlands och, under
vissa förutsättningar, även Östergötlands och Gävleborgs län ha framställningar
gjorts örn anställande av kanslibi träden också i dessa län. Egnahemsstyrelsen
finner ej tillräckliga skäl föreligga härför. Även i fråga om antalet
ordinarie kontorsbiträden vidhåller styrelsen vad i promemorian föreslagits.
Några ordinarie skrivbiträden har egnahemsstyrelsen icke funnit anledning
att föreslå. Vad däremot angår behovet av icke-ordinarie biträden ha i egnahemsstyrelsens
promemoria för enkelhetens skull allenast räknats med anställande
av skrivbiträden. Hos vilka egnahemsnämnder icke-ordinarie biträden
behöva anställas och örn de i de olika fallen böra erhålla ställning av
kontorsbiträden eller skrivbiträden, torde det icke vara behövligt att nu avgöra
utan torde det kunna överlåtas på egnahemsstyrelsen att framdeles bedöma.
Styrelsen utgår emellertid från att denna personal i allmänhet kommer
att placeras i skrivbiträdes grad. Utöver den nu avsedda biträdespersonalen
torde även böra räknas med viss tillfällig personal. Sammanlagt torde
behovet av icke-ordinarie biträden kunna anses förslagsvis motsvara 22 helårsanställda
skrivbiträden.

Härtill bör emellertid komma icke-ordinarie biträdespersonal, som särskilt
behöver anställas för arbete föranlett av den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten.
Kostnaderna härför torde, i anslutning till vad
i det följande anföres rörande bekostande av viss byggnadssakkunskap hos
egnahemsnämnderna, kunna bestridas från det under femte huvudtiteln uppförda
anslaget till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Behovet av vaktmästarebiträde hos egnahemsnämnderna torde böra tillgodoses
på det sätt som för varje nämnd befinnes mest ändamålsenligt. Ofta
torde det kunna bli lämpligt att erlägga skäligt belopp till hushållningssällskapet
för att få anlita där anställd expeditionsvakt. Några särskilda sådana
befattningar torde det åtminstone icke tills vidare bli erforderligt att inrätta
hos egnahemsnämnderna.

I fråga örn egnahemsnämndernas behov av speciell sakkunskap på olika
områden har egnahemsstyrelsen framhållit följande:

Särskilt inom de skogrika delarna av landet men även i andra landsdelar
är det önskvärt, att egnahemsnämnderna ha tillgång till sakkunskap på

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

15

skogsområdet. Det kan tänkas — och ofta torde delta vara tillräckligt — att
en eller flera av egnahemsnämndens ledamöter företräda sådan sakkunskap.
1 andra fall kan någon av nämndens tjänstemän besitta sakkunskap i skogsfrågor.
Även där detta är fallet, men naturligtvis i än högre grad eljest, kan
det visa sig behövligt att anlita skogsvårdsstyrelsens biträde vid värderingar
av skog, uppgörande av hushållningsplaner m. m. Där skogliga frågor inta
en mycket framträdande plats bland egnahemsnämndens arbetsuppgifter,
torde det kunna vara ändamålsenligt, att särskild skogsutbildad person anlitas
av egnahemsnämnden mot viss på lämpligt sätt bestämd ersättning.
Slutligen bör även i vissa fall den utvägen kunna tillgripas, att egnahemsnämnden
vänder sig till egnahemsstyrelsen för erhållande av upplysningar
och råd i skogsfrågor.

Även såvitt gäller tillgodoseendet av behovet av juridisk kompetens kunna
förhållandena ställa sig olika hos egnahemsnämnderna. En viss kännedom
örn intecknings- och andra bestämmelser på jordlagstiftningens område torde
visserligen böra besittas av såväl egnahemsdirektören som i synnerhet av
egnahemskassören. I fall då en mera ingående juridisk sakkunskap erfordras
och sådan icke finnes företrädd vare sig hos egnahemsnämnden eller dess
tjänstemän, bör egnahemsnämnd begära upplysning eller råd från egnahemsstyrelsen
eller ock, exempelvis för domslolsinställelser, anlita jurist å
orten.

Stundom torde det kunna förekomma, att nämnderna behöva skaffa sig
tillgång till särskild sakkunskap även på andra områden än de nu nämnda,
exempelvis beträffande trädgårdsodling.

Enligt vad egnahemsstyrelsen vidare anfört bleve det en synnerligen viktig
uppgift för egnahemsnämnderna att sörja för att de låne- och bidragsmedel
av olika slag, som vöre avsedda att utnyttjas för byggnadsarbeten,
användes på så lämpligt sätt som möjligt. Det borde ihågkommas, att tiotals
miljoner kronor av staten årligen i form av lån eller bidrag ansloges
för byggnadsarbeten på landsbygden och att det till stor del ankomme på
egnahemsorganen att svara för att dessa medel bleve väl använda. Egnahemsorganen
borde därför erhålla tillgång till erforderlig byggnadssakkunskap.
I detta hänseende har styrelsen uttalat följande synpunkter.

Frågan örn egnahemsorganens förseende med byggnadssakkunskap bör
emellertid icke betraktas isolerad utan ses i samband med det mera allmänna
problemet om möjligheterna att tillgodose behovet av byggnadssakkunskap
på landsbygden och härigenom underlätta tillkomsten av ändamålsenliga
och billiga byggnader. Egnahemsstyrelsen håller för sin del före
att den mest effektiva vägen för lösande av landsbygdens byggnadsfråga är
att giva de nya egnahemsnämnderna till uppgift, förutom annat, att verka för
en förbättring av förhållandena på byggnadsområdet, icke blott såvitt gäller
egnahemsklientelet utan även i vad gäller landsbygdsbefolkningen i övrigt.
Egnahemsstyrelsen linner sig emellertid icke nu kunna föreslå, att egnahemsnämnderna
förses med iner eller mindre fast anställd personal för
förevarande ändamål. I avbidan på att landsbygdens byggnadsfråga i dess
helhet vinner en ändamålsenlig lösning — egnahemsstyrelsen skall icke underlåta
att själv söka medverka härtill — synes egnahemsnämndernas behov
av byggnadssakkunskap kunna lösas genom mera provisoriska anordningar.
Till en början kan det naturligtvis tänkas, att egnahemsdirektören
eller en eventuell konsulent eller assistent eller ock någon ledamot av egnahemsnämnden
besitter byggnadssakkunskap och kan svara för härmed

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

sammanhängande uppgifter. I sistnämnda fall synes det kunna ifrågakomma,
att respektive ledamot tillerkännes ett särskilt arvode för arbetet med
byggnadsfrågor. 1 andra nämnder kail det bli lämpligt, att egnahemsnämnden
träffar överenskommelse med en byggmästare eller annan byggnadssakkunnig
örn att få mot skälig ersättning anlita honom i byggnadsfrågor.
Stundom torde det härvid kunna ordnas så, att egnahemsnämnden anlitar
någon, som även anlitas av eller är i tjänst hos vederbörande hushållningssällskap.
Örn det senare är fallet, eller sällskapet rent av består sig med
eget arkitektkontor, lärer det kunna avtalas med sällskapet örn visst samarbete
nied sällskapet i fråga om byggnadssakkunskap, som sällskapet förfogar
över. Egnahemsstyrelsen bör ägna uppmärksamhet åt att respektive
egnahemsnämnds behov av byggnadssakkunskap, med hänsyntagande till
förhållandena i varje särskilt fall, tillgodoses på bästa möjliga sätt. överhuvud
taget måste egnahemsstyrelsen icke blott genom tillsyn över egnahemsnämnderna
utan även genom lämpliga initiativ på byggnadsområdet
verka för en rationalisering av landsbygdens byggnadsförhållanden.

Från det under femte huvudtiteln uppförda anslaget till bidrag till främjande
av bostadsbyggande på landsbygden ha medel plägat anvisas såväl
egnahemsstyrelsen som egnahemsnämnderna till ersättning för vissa av den
statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten föranledda administrationskostnader.
Med utgångspunkt från vad som förordats i 1939 års egnahemsproposition
har egnahemsstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret
1940/41 räknat med att visst belopp fortfarande skall utgå från nyssnämnda
anslag till bestridande av vissa kostnader för anlitande av byggnadssakkunskap
inom egnahemsstyrelsen. Styrelsen anser motsvarande skäl
tala för att medel från ifrågavarande anslag tills vidare även skola få disponeras
till ersättning för byggnadssakkunskap hos egnahemsnämnderna.
Härvid måste visserligen hänsyn tagas till att egnahemsnämnderna behöva
tillgång till byggnadssakkunskap icke blott för handhavandet av bostadsförbättringsverksamheten
utan även för egnahemsarbetet i allmänhet. Emellertid
bör å andra sidan beaktas, att såväl egnahemsdirektörerna och i förekommande
fall egnahemskonsulenterna och egnahemsassistenterna som även
egnahemskassörerna åsamkas betydande arbete med bostadsförbättringsverksamheten,
utan att det ifrågasättes att några medel skola ställas till förfogande
härför från femte huvudtitelns anslag. Det synes med tanke härpå
rimligt, att de kostnader, som föranledas av anlitande av speciell byggnadssakkunskap
hos egnahemsnämnderna, bestridas av nyss avsedda anslagsmedel.
Av sådana medel torde dessutom, såsom redan antytts i annat sammanhang,
böra bekostas ersättningar åt personal, som direkt anställes för
att sysselsättas med arbete med bostadsförbättringsverksamheten.

Egnahemsstyrelsen — som förklarat sig framledes vilja avgiva förslag i
fråga örn arvodesbeloppen åt ordförandena i egnahemsnämnderna i olika
län — har under åberopande av de synpunkter, som återgivits i det föregående,
hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att för egnahemsnämnderna,
med tillämpning tills vidare från och med budgetåret 1940/41,
fastställa följande

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

26 egnahemsdirektörer ........................................ A 24

7 egnahemskonsulenter ...................................... A 21

5 kanslibiträden ............................................ A 7

32 kontorsbiträden ............................................ A 4.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

17

Egnahemsstyrelsen har vidare anhållit, att Kungl. Majit måtte förordna,
att till ordförande och ledamöter i egnahemsnämnderna, med undantag för
egnahemsdirektören, skall utgå dels dagarvode med 20 kronor för varje dag,
å vilken de vederbörligen deltaga i sammanträde inom nämnden, och dels vid
av uppdraget föranledda resor resekostnads- och traktamentsersättning enligt
klass II C i allmänna resereglementet, varvid dock dagtraktamente icke
må utgå för dag, då dagarvode åtnjules.

Statskontoret har förklarat sig i likhet med egnahemsstyrelsen anse, att
antalet ledamöter i samtliga egnahemsnämnder bör vara lika, men har för
sin del förordat, att ledamotsantalet bestämmes till fyra. Statskontoret har
i likhet med egnahemsstyrelsen uttalat sig för en enhetlig lönegradsplacering
för egnahemsdirektörerna men ifrågasatt, örn icke en placering i lönegraden
A 23 kunde vara tillfyllest. Statskontoret har sagt sig icke kunna tillstyrka
inrättandet av flera befattningar såsom egnahemskonsulenter och egnahemsassistenter,
än som enligt 1939 års proposition beräknats kunna fylla behovet
av dylika arbetskrafter eller respektive tre och åtta. I fråga om egnahemskassörernas
placering i lönehänseende har statskontoret bland annat
anfört:

Vid lönegradsplacering av redogörare inom statsförvaltningen har i allmänhet
tillämpats en placering i 14 :e lönegraden. Med hänsyn till de arbetsuppgifter,
som enligt vederbörande departementschef skulle tillkomma
egnahemskassörerna, vill emellertid ämbetsverket icke motsätta sig en placering
av dessa befattningshavare i högst lönegrad Eo 16. I de fall där befattning
av detta slag icke avser heltidstjänstgöring, bör emellertid enligt
ämbetsverkets bestämda uppfattning någon placering av befattningen i löneskalan
icke äga rum, utan avlöningen i sådant fall alltid utgå i form av arvode,
avpassat med hänsyn till närmast jämförbara lönegradsplacering och
tjänstgöringstidens längd. Det bärande motivet för statskontorets ståndpunkt
har härvidlag varit, att det enligt ämbetsverkets mening icke bör ifrågakomma,
att pensionsrält genom extra ordinarie anställning beredes ifrågavarande
kategori befattningshavare vid avkortad tjänstgöring. En sådan
förmån har, såsom torde framgå av förarbetena till civila tjänstepensionsreglementet,
undantagsvis ansetts böra gälla allenast för de statliga halvtidsamanuenserna
och hör därför av principiella skäl icke utsträckas att omfatta
andra befattningshavare. Att innehavare av ifrågavarande halvtidstjänster
skulle erhålla pensionsrätt hos statens pensionsanstalt, kan icke heller
sägas vara förenligt med grunderna lill de bestämmelser, som gälla för
anstaltens pensioneringsverksamhet.

Statskontoret har hållit före att, då enligt organisationsförslaget i varje
egnahemsnämnd skulle finnas en egnahemskassör, motivet bortfölle för alt
i vissa nämnder skulle inrättas befattningar i kanslibiträdesgraden (lönegrad
A 7). Antalet befattningar i lönegrad A 4 syntes dessutom åtminstone tills
vidare kunna begränsas till en i varje nämnd. Behovet av ytterligare biträdespersonal
borde kunna tillfredsställande tillgodoses genom de föreslagna
befattningarna i skrivbiträdesgraden och genom anställande av tillfällig arbetskraft.
På grund av vad egnahemsstyrelsen anfört angående bestridande
av kostnaderna för den statliga bostadsförbättringsverksamheten har slats Bilumg

lill riksdagens protokoll 1940. t sami. Nr ISO.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

kontoret såsom sin bestämda mening uttalat, att samtliga kostnader för de
arbetsuppgifter, vilka skulle åvila egnahemsnämnderna, borde bestridas av
de för avlöningar och omkostnader hos nämnderna anvisade anslagsmedlen
och hållas inom ramen för dessa medel.

Riksräkenskapsverket har till en början ifrågasatt, huruvida icke genomförandet
av egnahemsnämndernas förstatligande på grund av nu rådande
förhållanden borde uppskjutas och omorganisationen tills vidare inskränkas
till ökad statlig kontroll över hushållningssällskapens handhavande av egnahemsverksamheten.

1 fråga om anställandet av kassörer hos egnahemsnämnderna har riksräkenskapsverket
anfört följande:

Arbetet med uträkning och utbetalning av avlöningar samt granskning
och utbetalning av reseersättningar torde böra handhavas av det centrala
organet. Härigenom avlastas egnahemskassören en del arbetsuppgifter av
mera kvalificerad natur. Dessutom är att märka, att arbetet med bokföringen
icke kommer att erbjuda större svårigheter med hänsyn till de detaljerade
räkenskapsformulär jämte anvisningar, som avses skola utfärdas.
Härtill kommer att något egentligt bokslutsarbete icke behöver utföras vid
nämnderna. Vidare kommer kassörens arbete att stå under överinseende
och kontroll av i första hand egnahemsdirektören, vilken bör förrätta regelbundet
återkommande kassainventeringar. Sådan kontroll kan jämväl tänkas
utövad av ordföranden eller annan ledamot i nämnden än egnahemsdirektören,
varjämte egnahemsstyrelsen har att i erforderlig omfattning verkställa
undersökningar och lämna direktiv beträffande nämndernas medelsförvaltning.
Under sådana förhållanden synes kassörens ansvar och arbetsuppgifter
knappast bliva så betungande, att de motivera högre placering än
i lönegraden Eo 11, vilken placering även av egnahemsstyrelsen i vissa fall
ifrågasatts. Riksräkenskapsverket förutsätter härvid, att — i likhet med
vad fallet i allmänhet är inom statsförvaltningen i övrigt — kvinnlig personal
skall komma att anställas för kassörstjänsterna hos egnahemsnämnderna.
Beträffande de kassörer, som icke kunde erhålla anställning med heldagstjänstgöring,
har angivits möjligheten att sådan befattningshavare samtidigt
kunde uppehålla kassörstjänst inom hushållningssällskapen. Riksräkenskapsverket
vill med anledning härav understryka vikten av, att egnahemskassör
icke samtidigt med egen tjänst uppehåller annan kassörsbefattning,
enär en sådan anordning i hög grad skulle försvåra medelskontrollen.

Därest undantagsvis kassörer icke kunna beredas heltidstjänstgöring, får
riksräkenskapsverket förorda, att sådana befattningshavare alltid avlönas
med arvode.

Med hänsyn till att kassören ansåges kunna medhinna en del kontorsgöromål,
som eljest skolat ankomma på biträdespersonalen, bär riksräkenskapsverket
funnit kanslibiträden åtminstone tills vidare ej behöva anställas.
I varje fall borde dylika befattningar ej omedelbart vid organisationens
genomförande uppföras såsom ordinarie.

Slutligen har riksräkenskapsverket ansett, att vid beräknande av anslag till
egnahemsnämnderna även bör tagas hänsyn till den för bostadsförbättringsverksamheten
erforderliga personalen. Kostnaden härför borde sålunda
icke, såsom egnahemsstyrelsen förordat, bestridas av det under femte hu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130. 19

vudtiteln uppförda anslaget till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Allmänna lönenämnden har i likhet med riksräkenskapsverket ifrågasatt
ett uppskov med omorganisationens genomförande. Lönenämnden har förklarat
sig för sin del icke ha något att erinra mot en enhetlig lönegradsplacering
av egnahemsdirektörerna. Framför en differentiering i lönehänseende
syntes i varje fall vara att föredraga en placering av samtliga egnahemsdirektörer
i lönegraden A 23. Lönenämnden har funnit vissa skäl kunna
anföras för att kassörerna tills vidare avlönades allenast medelst arvoden.
Därest emellertid en inplacering i lönegrad ansåges böra ske, kunde lönenämnden
för sin del med hänsyn till löneställningen för andra befattningshavare
med likartade arbetsuppgifter icke tillstyrka en högre placering än
i lönegraden Eo 17. Där arbetsuppgifterna bleve jämförelsevis mindre kvalificerade,
syntes även lönegraderna mellan Eo 17 och Eo 11 kunna ifrågakomma.
Det borde ankomma på egnahemsstyrelsen att med hänsynstagande
till förhållandena i de olika nämnderna bestämma, huru vederbörande
kassör tills vidare borde avlönas. Slutligen har lönenämnden ifrågasatt, att
vissa av kontorsbiträdena borde kunna anställas såsom extra ordinarie
tjänstemän samt att antalet tjänstemän hos länsorganen borde kunna undergå
någon minskning.

Statens pensionsanstalt har avstyrkt, att egnahemskassör skall få dela
sin anställning mellan egnahemsnämnden och hushållningssällskapet. Enligt
vad anstalten bland annat anfört, syntes det icke vara förenligt med
grunderna för pensionsanstaltens reglemente, vare sig att pensionsrätt medgåves
för befattning med halvtidstjänstgöring eller att den med en befattning
förenade pensionsrätten finge bestå oförändrad efter det att befattningens
arbetsuppgifter inskränkts till en fjärdedel eller helt upphört och
befattningen sålunda ändrat karaktär eller i verkligheten vore att betrakta
som indragen. Örn kassörsbefattningar med avkortad tjänstgöring funnes
böra inrättas, borde de få karaktär av arvodesbefattningar utan pensionsrätt.

Lantbruksstyrelsen har ansett egnahemsstyrelsen ha beräknat personalbehovet
hos egnahemsnämnderna allt för snävt. Enbart uppgiften att genom
tillskottsjord eller sammanslagning av småjordbruk förstärka de ofullständiga
jordbruken vore -— förutsatt att inom överskådlig tid något påtagligt
resultat skulle åstadkommas — så omfattande, aH väsentligt större
personal torde krävas i egnahemsnämnderna. Med hänsyn till de av det
politiska läget föranledda påfrestningarna på statens ekonomi och då det
lokala handhavandet av den statliga verksamheten för jordbrukets stödjande
ännu icke fått sin slutgiltiga lösning, har lantbruksstyrelsen emellertid icke
ansett sig nu böra påkalla någon utvidgning av egnahemsstyrelsens förslag
till personaluppsättning. Lantbruksstyrelsen har ansett de jämkningar, som
föreslagits av egnahemsstyrelsen, jämfört med de i 1939 års egnahemsproposilion
anförda synpunkterna, vara motiverade och medföra vissa förbättringar.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

I anslutning till frågan om de statliga egnahemsnämndernas organisation
torde böra beröras möjligheterna att utnyttja de hittillsvarande
egnahemsnämndernas personal hos de nya nämnderna.

Egnahemsstyrelsen har, vad först angår egnahemsdirektörsbefattningama,
framhållit följande:

Styrelsen har vid ett preliminärt överslag trott sig kunna utgå från att
åtminstone ett tiotal sådana befattningar skola kunna besättas med hos hushållningssällskapen
nu anställda egnahemskonsulenter. I vissa andra fall, där
samtidigt två konsulenter förutom med sällskapens allmänna uppgifter även
till någon del varit sysselsatta med egnahemsfrågor, torde en av dem kunna
anställas hos egnahemsnämnden, medan den andre hädanefter helt får ägna
sin tid åt hushållningssällskapet. I ett eller annat fall kan det tänkas, att
även annan befattningshavare hos hushållningssällskap än sådan med konsulentutbildning
kan ifrågakomma till befattning såsom egnahemsdirektör.
I ytterligare andra län äro åter förhållandena sådana, att hushållningssällskapen
själva även efter omorganisationen lia full användning av sin hittillsvarande
konsulentpersonal. I mellan fem och tio områden synes man vid
tillsättandet av egnahemsdirektörsbefattningama bli helt obunden av personalförhållandena
hos respektive hushållningssällskap.

Om egnahemsdirektörerna enligt vad ovan föreslagits erhålla lön enligt
lönegrad A 24, torde detta för flertalet av dem, som komma att utses till
innehavare av dessa befattningar, innebära en löneförhöjning. I ett par
fall synes emellertid förhållandet bli det motsatta. Till undvikande av att
löneminskning i dessa fall kommer att inträda anser egnahemsstyrelsen
möjlighet böra beredas att placera befattningshavaren i en högre löneklass
än den lägsta i lönegraden. Styrelsen får erinra örn bestämmelsen i 8 §
4 mom. civila avlöningsreglementet, enligt vilken gäller att, örn tjänsteman
före tillträdande av tjänst, som i reglementet avses, under avsevärd tid antingen
innehaft kommunal befattning eller ock i annan icke statlig anställning
utfört arbete av allmännyttig beskaffenhet, Kungl. Majit må, där sådant
prövas skäligt, kunna lämna medgivande till att tjänstemannen placeras
i högre löneklass än den, till vilken han eljest skolat hänföras. Enligt
egnahemsstyrelsens mening är det skäligt, att egnahemsdirektörerna placeras
i sådana löneklasser, att inkomstminskning undvikes. Detta synes kunna ske
utan att den högsta löneklassen inom respektive lönegrad överskrides. I
vilka fall sådan löneklassuppflyttning bör medgivas och till vilka löneklasser
uppfattning härvid bör ske, torde böra bli beroende av Kungl. Maj:ts
prövning. Ett medgivande av nu avsedd art torde böra lämnas, även om befattningshavaren
icke under någon längre tid innehaft den högre lönen men
han vid dennas erhållande haft skälig anledning antaga, att lönen framdeles
skulle få bibehållas.

I detta sammanhang vill egnahemsstyrelsen meddela, att det torde vara
sannolikt, att en ordinarie befattningshavare hos egnahemsstyrelsen, nämligen
byrådirektören Olof Agerberg, kommer att ansöka om en befattning
såsom egnahemsdirektör. Denne tillhör nu lönegrad A 26 och är
placerad i 29:e löneklassen. Den för egnahemsdirektörerna avsedda lönegraden
A 24 omfattar icke högre löneklass än den 27 :e. Egnahemsstyrelsen
håller före att, om ifrågavarande tjänsteman erhåller befattning som
egnahemsdirektör, han bör tillerkännas personligt lönetillägg till sådant belopp,
att hans sammanlagda lön motsvarar 29 :e löneklassen i vederbörlig
ortsgrupp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

21

Egnahemskonsulentcrna har egnahemsstyrelsen ansett kunna, liksom flertalet
egnahemsdirektörer, rekryteras med befattningshavare hos hushållningssällskapen,
vilka redan nu handhava egnahemsfrågor. I den mån löneklassuppflyttning
i något fall skulle vara erforderlig för att undvika löneminskning,
torde motsvarande möjlighet böra stå till förfogande som den,
vilken nyss förordats i fråga om egnahemsdirektörerna. Enahanda syntes
böra gälla beträffande de extra ordinarie egnahemsassistenterna.

I avseende å befattningarna såsom egnahemskassör har egnahemsstyrelsen
anfört i huvudsak följande:

Genom anlitande av något av de i det föregående angivna alternativen för
anställandet av kassörer torde på de flesta håll en lösning kunna finnas, som
utan vidare samtidigt blir tillfredsställande ur egnahemsnämndens och hushållningssällskapets
synpunkter samt tillgodoser kassörens önskemål att icke
behöva vidkännas inkomstminskning. I andra fall kunna emellertid vissa
svårigheter uppstå. Detta gäller främst, där kassören för närvarande åtnjuter
en särskilt hög lön. Det förekommer i fyra å fem län, att kassören
uppbär en lön av 8,000—9,000 kronor, vilken lön delvis bestrides av egnahemsmedel.
Om inkomster av bostadsförbättringsverksamheten medräknas,
överstiger lönen i ett par fall sistnämnda belopp. Det torde i här avsedda
län i allmänhet med hänsyn lill länens storlek vara lämpligast, att egnahemskassörerna
anställas på heltid. Aven örn de, med tillämpning av de
grunder som nyss förordats i fråga örn andra befattningshavare, skulle placeras
i högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad, d. v. s. 21 :a löneklassen,
kommer lönen, inberäknat nuvarande rörliga tillägg, icke att uppgå
till mer än mellan omkring 6,700 och 8,100 kronor, beroende på ortsgrupp.
I de fall, där nuvarande lönen ligger över en beräknad lön enligt 21 :a löneklassen,
skulle det visserligen möjligtvis kunna ifrågasättas, att vederbörande
befattningshavare, örn han överflyttade till egnahemsnämnden, skulle tillerkännas
ett personligt lönetillägg. Egnahemsstyrelsen finner sig emellertid
icke böra tillstyrka detta. Egnahemskassörerna i vissa län skulle härigenom
kunna erhålla en lön, som vore nära nog dubbelt så stor som den vilken
skulle gälla för de lägst avlönade. En sådan skillnad kan icke vara lämplig.
Staten synes icke böra ikläda sig någon garanti för en lönesättning, som
enstaka hushållningssällskap, med utnyttjande av egnahems- och i viss utsträckning
även bostadsförbättringsmedel, ansett sig böra tillämpa och som
så avsevärt som här är fallet skiljer sig från den, som staten finner skälig
för sina befattningshavare. Såsom redan nämnts torde man ha anledning
att räkna med att egnahemskassörerna i län. varom nu närmast är fråga,
anställas för heltid. Detta torde emellertid icke böra hindra alt, där det
under ett eller möjligtvis två övergångsår kan befinnas önskvärt med hänsyn
till hushållningssällskapets intressen, medgivande kan lämnas till att en heltidsanställd
egnahemskassör under någon tid må biträda hushållningssällskapet
med ledningen och översynen av kassagöromålen. På vilket sätt sällskapet
ersätter honom härför, bör självfallet icke påverka lönen å cgnahemskassörsbefattningen.
Även där kassören erhåller halvtidstjänst och härvid
inplaceras i lönegrad, bör finnas möjlighet att nied hänsyn till hans tidigare
löneställning uppflytta honom till högre löneklass än den eljest tilllämpliga.

Vad härefter angår biträdespersonalen har egnahemsstyrelsen ansett det
icke möta några svårigheter alt för egnahemsnämndernas räkning övertaga
från hushållningssällskapen ungefär lika stor personal, som hos dessa varit

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

sysselsatt med egnahemsfrågor. Om någon ^knäppning skulle behöva ske,
borde detta endast kunna gå ut över extra personal. I enstaka fall syntes det
kunna bli motiverat med hänsyn till nuvarande löner att placera vederbörande
i högre löneklass än den lägsta inom lönegraden.

Egnahemsstyrelsen har vidare erinrat om att en del befattningshavare hos
hushållningssällskapen ha sin pensionsrätt ordnad genom statens pensionsanstalt.
I den mån sådana befattningshavare erhölle ordinarie eller extra
ordinarie befattningar i statstjänst, komme de att i pensionshänseende bli
jämställda med befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen. Skulle
i samband med överflyttning av personal från hushållningssällskapen till
egnahemsnämnderna någon mindre önskvärd konsekvens i pensionshänseende
yppa sig, torde möjligheter icke saknas att framdeles i en eller annan
form reglera sådant förhållande.

Enligt vad egnahemsstyrelsen anfört hade i många yttranden över styrelsens
promemoria ägnats stort intresse åt frågan, om sekreterare hos hushållningssällskap,
vilken även haft viss befattning med egnahemsfrågor,
skulle tillerkännas kompensation av statsmedel för att något tillskott till hans
lön icke längre komme att utgå av egnahemsmedel. Egnahemsstyrelsen har
anfört följande:

Yrkanden om sådan kompensation ha framställts från sju å åtta hushållningssällskap.
I fem å sex av dessa fall åtnjuter vederbörande befattningshavare,
efter avdrag av tillskott av egnahems- och bostadsförbättringsmedel,
en lön hos hushållningssällskapet varierande mellan 9,000 och 11,000 kronor.
Erinras må, att enligt kungörelsen den 30 maj 1924 angående statsbidrag
till avlönande av sekreterare hos hushållningssällskap sådant statsbidrag
kan utgå med årligen dels 5,700 kronor såsom grundlön och dels det
belopp, som må tillkomma honom såsom ålderstillägg, d. v. s. högst tre
ålderstillägg å 500 kronor vartdera. Egnahemsstyrelsen kan icke finna det
rimligt, att staten härutöver av egnahemsmedel beviljar utfyllnad å löner
av den storlek som nyss sagts, så mycket mindre som staten härigenom
skulle medverka till att stabilisera den olikformighet i fråga om sekreterarnas
löner, som nu råder på skilda håll. I ett pär andra län, där yrkanden
framförts om gottgörelse åt sekreterarna av här avsedd anledning, uppgå
sekreterarnas löner hos hushållningssällskapen, efter avdrag av ersättning
från egnahems- och bostadsförbättringsmedel, allenast till 6,000 å 7,000 kronor.
Det torde kunna räknas med att den tid, som nu användes för egnahemsarbete,
framdeles kommer att åtgå för fullgörande av andra arbetsuppgifter
hos hushållningssällskapen. Huruvida sällskapen med hänsyn härtill
böra något utöka sekreterarnas löner, ankommer det givetvis på sällskapen
att bedöma. Möjligheterna härtill torde åtminstone i viss utsträckning
komma att i de flesta av nu avsedda län underlättas, därest hushållningssällskapen
i enlighet med vad egnahemsstyrelsen i det följande kommer
att föreslå få fri dispositionsrätt över sina äldre riskfonder. För övrigt
må erinras, att hushållningssällskapens verksamhet för närvarande är föremål
för utredning. Såsom resultat av denna utredning lärer bland annat
kunna förutsättas en reglering av tjänstgörings- och avlöningsvillkoren hos
sällskapen.

Under åberopande av det förut anförda har egnahemsstyrelsen föreslagit,
att Kungl. Maj:t måtte utverka riksdagens bemyndigande att, i huvudsaklig

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

23

överensstämmelse med vad i det föregående angivits, besluta om löneklassplacering
för befattningshavare hos egnahemsnämnderna.

Statskontoret har ansett ett tillmötesgående av egnahemsstyrelsens förslag,
att Kungl. Maj :t skulle av riksdagen bemyndigas att besluta om löneklassplacering
för befattningshavare hos egnahemsnämnderna utom ramen av de
principer, som allmänt tillämpas vid tolkningen av avlöningsreglementena,
kunna medföra betydande konsekvenser, vilka icke nu kunde överblickas.
Statskontoret har avstyrkt förslaget i denna del. Likaså har statskontoret
avstyrkt förslaget örn särskild löneklassplacering för viss befattningshavare
hos egnahemsstyrelsen, därest denne skulle erhålla befattning såsom egnahemsdirektör.
Beträffande pensionsförhållandena för befattningshavare, som
skulle få tjänstgöringen fördelad å hushållningssällskapet och egnahemsnämnden,
har statskontoret —- efter att enligt vad förut anförts ha avstyrkt
en anordning med halvtidstjänstemän med pensionsrätt såväl enligt familjepensionsreglementet
som enligt bestämmelserna för statens pensionsanstalt —
framhållit följande:

Pensionsrätten vid delaktighet i statens pensionsanstalt är knuten till vederbörande
befattning, vilken blivit föremål för reglering enligt 5 § i anstaltens
reglemente. Då, såsom här torde bliva fallet, en väsentlig del av de till
befattningen hörande arbetsuppgifterna överflyttas på egnahemsnämnden,
måste den befattning hos hushållningssällskapet, i vilken pensionsrätten vunnits,
därmed anses indragen. Den enda utvägen att bevara den en gång förvärvade
pensionsrätten åt vederbörande befattningshavare i ett fall som det
föreliggande torde därför vara, att medgivande lämnas honom att personligen
bibehålla densamma. Då det torde vara av väsentlig betydelse för egnahemsnämnderna
att förvärva hushållningssällskapens personal för arbetsuppgifter,
varom här är fråga, och då anordningen med vissa icke-heltidsbefattningar
torde vara att anse såsom ett provisorium, tills tillräcklig erfarenhet
vunnits om organisationens utformning, vill statskontoret för sin del
förorda, att Kungl. Majit måtte utverka riksdagens bemyndigande till att i
förekommande fall medgiva ett personligt bibehållande av pensionsrätt i statens
pensionsanstalt, då befattningshavare hos hushållningssällskap med dylik
pensionsrätt övergår att delvis tjänstgöra å arvodesbefattning hos egnahemsnämnd.

Riksräkenskapsverket har ansett några vägande skäl knappast kunna anföras
för att bereda de befattningshavare hos de hittillsvarande egnahemsnämnderna,
vilka vunne anställnig hos de statliga nämnderna, en förmånligare
ställning i löneturshänseende än som i allmänhet tillkomme statens befattningshavare.
Ej heller syntes förmånligare löneklassplacering böra medgivas
sådan befattningshavare, som från anställning vid egnahemsstyrelsen
på egen ansökning överginge till befattning hos egnahemsnämnd.

Allmänna lönenämnden har uttalat sig i enahanda riktning. Nämnden har
— i anslutning till ett uttalande av egnahemsstyrelsen — hållit före att vid
placering i högre löneklass av tidigare befattningshavare hos hushållningssällskapen
i varje fall icke borde tagas hänsyn till löneförhöjning — frånsett
normalt intjänta ålderstillägg — som beviljats senare än den 31 december

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

1936, vid vilken tidpunkt det varit känt, att egnahemsorganisationen skulle
bli föremål för revision.

Statens pensionsanstalt har i avseende å de verkningar, som omorganisationen
kan medföra för nuvarande befattningshavare hos hushållningssällskapens
egnahemsnämnder, bland annat anfört:

I de fall, där omorganisationen föranleder indragning av befattning hos
hushållningssällskap och befattningshavaren icke beredes anställning i annan
med pensionsrätt i statens pensionsanstalt förenad befattning eller i befattning
hos egnahemsnämnd, blir han enligt reglementet för statens pensionsanstalt
berättigad till försäkringstekniskt beräknad uppskjuten tjänstepension
och familjepension för efterlevande. Befattningshavaren tillgodoräknas
därvid ej endast egna utan — vad den uppskjutna tjänstepensionen beträffar
— även på huvudmannen och staten belöpande pensionsbidrag. Med
hänsyn härtill och i betraktande jämväl av att ersättning för mistad anställning
icke förutsatts skola beredas befattningshavaren i nu angivna fall, torde
denne få anses bliva skäligen tillgodosedd i pensionshänseende genom den
honom reglementsenligt tillkommande pensionsrätten, varför särskilda pensionsbestämmelser
för dylikt fall ej torde vara påkallade.

Av vad egnahemsstyrelsen anfört framgår emellertid, att det kan antagas,
att de hittillsvarande egnahemsnämndernas personal kommer att i betydande
utsträckning vinna anställning vid de statliga egnahemsnämnderna. Den nya
anställningen har förutsatts i allmänhet skola ske i ordinarie befattning eller
i extra ordinarie heltidsbefattning, i båda fallen med pensionsrätt enligt civila
tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet.
Befattningshavaren kan därvid antagas komma att avgå från den av honom
tidigare innehavda befattningen hos hushållningssällskapet, vilken befattning
i regel torde komma att indragas. I enlighet med bestämmelserna i civila
tjänstepensionsreglementet kommer befattningshavaren att få räkna tjänstår
för pension i statsanställningen för den tid, för vilken pensionsavgift för
honom erlagts till statens pensionsanstalt. Pensioneringen synes därigenom
komma att bliva ordnad på ett tillfredsställande sätt utan att särskilda åtgärder
härför behöva vidtagas.

För de fall, då befattningshavare hos hushållningssällskap, vilken hittills
haft sin pensionsfråga ordnad genom statens pensionsanstalt, i samband med
omorganisationen överginge till med pensionsrätt icke förenad anställning
hos egnahemsnämnd, har pensionsanstalten ansett honom personligen böra
bibehållas vid den pensionsrätt i statens pensionsanstalt, som tillkommit honom
på grund av den befattning hos sällskapet han vid förstatligandet innehaft.
Därvid borde befattningshavaren vara skyldig att till pensionsanstalten
erlägga de honom själv tidigare åvilande pensionsavgifterna varjämte,
där befattningen hos egnahemsnämnden vore förenad med halvtids- eller
trekvartstidstjänstgöring, huvudmannaavgift med hälften respektive en fjärdedel
av förut utgående belopp borde erläggas av hushållningssällskapet, om
befattningshavaren kvarstode i dess tjänst, och i annat fall av befattningshavaren.

I detta sammanhang må också beröras frågan, i vad mån egnahemsorganen
böra betinga sig ersättning för biträde med jordförmedling
och byggnadsrådgivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

25

Enligt de nya grunderna för egnahemsverksamheten skall den statliga
egnahemsorganisationen för tillgodoseende av mindre bemedlade och obemedlade
personers efterfrågan på familjejordbruk, stödjordbruk, tillskottsjord
för utvidgning av ofullständiga jordbruk samt bostadsegnahem handhava
erforderlig jordförmedling ävensom ombesörja jordanskaffning för tillhandahållande
av jord till försäljning och på arrende. Där så lämpligen
kan ske, skall efterfrågan på jord i första hand tillgodoses genom förmedlingsverksamhet.
I den mån det kan ske utan intrång på här angivna uppgifter
må den statliga egnahemsorganisationen även biträda andra än mindre
bemedlade och obemedlade med förmedling, av jord till ändamål, som
avses i egnaliemsförfattningarna.

Egnahemsstyrelsen har i sin skrivelse den 15 november 1939 ifrågasatt,
huruvida icke egnahemsorganen i vissa fall borde betinga sig ersättning för
biträde med jordförmedling (utöver eventuell ersättning för gjorda utlägg).
Styrelsen har framhållit följande synpunkter:

Styrelsen håller före att sådan ersättning i varje fall bör utgå, där varken
säljaren eller köparen är mindre bemedlad eller obemedlad. Provisionen
torde böra erläggas av säljaren.

Det förekommer redan nu -—- särskilt i Södermanlands län -— att egnahemsnämnd
åtager sig uppdrag av en större jordägare att ombesörja styckning
och försäljning av en egendom eller en del av en sådan. Härvid kan det inträffa,
att några av de nybildade fastigheterna försäljas till mindre bemedlade
eller obemedlade köpare men att andra fastigheter avyttras till ekonomiskt
bättre ställda personer. Enligt det nyss sagda bör då förmedlingsprovision
utgå för försäljningen av sistnämnda fastigheter. Emot att taga provision
för förmedlingen av de övriga fastigheterna kunde möjligen synas tala,
att egnahemsorganen vid fullföljandet av sin uppgift att bistå mindre bemedlade
och obemedlade att förvärva jord böra eftersträva, att köparen förvärvar
jord till så billigt pris som möjligt samt att det icke skulle vara väl förenligt
med en sådan inställning att av säljaren betinga sig provision för jordförmedlingen.
Emellertid torde den omständigheten, att egnahemsorganet avstår
från förmedlingsprovision för vissa fastigheter, i allmänhet knappast påverka
priserna å dessa, så mycket mindre som i stort sett enhetliga priser
måste hållas vid ett och samma jordstyckningsföretag. Egnahemsstyrelsen
finner övervägande skäl tala för att provision även uttages för fastigheter, som
i samband med styckning av en större egendom försäljas till mindre bemedlade
eller obemedlade. Styrelsen vill i detta sammanhang tillägga, att det
synes mindre lämpligt att egnahemsnämnderna, sedan de blivit statliga organ,
åtaga sig förmedlingsuppdrag i annan form än att köpeskillingarna och köpevillkoren
i övrigt före försäljningarnas definitiva avslutande underställas säljaren
för godkännande.

Däremot anser egnahemsstyrelsen, alt egnahemsorganen icke böra betinga
sig förmedlingsprovision för fastigheter, som utan samband med jordstyckning
försäljas till mindre bemedlade och obemedlade. Att egnahemsorganen
i sist avsedda fall skulle betinga sig provision vid förmedling av jord, anser
egnahemsstyrelsen icke kunna ifrågakomma. Detta skulle kunna motverka
önskemålet, att jordägare, som vilja sälja för egnahemsbildning lämplig jord,
vända sig till egnahemsnämnderna. Om i sådana fall såväl säljaren som köparen
är i god ekonomisk ställning, synes däremot förmedlingsprovision böra
utgå.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

För att köparen respektive säljaren skall kunna anses vara mindre bemedlad
eller obemedlad synes han icke få vara i bättre ställning än att han har
förutsättningar att kunna erhålla egnahemslån.

Vad angår grunderna för beräkningen av förmedlingsprovision, har egnahemsstyrelsen
ansett det i allmänhet bli lämpligt, att denna bestämmes i förhållande
till försäljningssumman för de fastigheter, för vilka provision bör
utgå. Styrelsen har anfört:

Att döma av den erfarenhet, som hittills vunnits av jordförmedlingsverksamhet
från egnahemsnämnds sida, torde en provision av 2 å 3 procent av
försäljningssumman ofta bli skälig. Härvid förutsättes, att särskild gottgörelse
lämnas för egnahemsorganets utlägg för förmedlingen. Med hänsyn till
de vitt skilda förhållanden, under vilka en uppdelning av ett jordkomplex kan
ske och som påverka det härmed förenade arbetet, synes det icke kunna ifrågakomma
att fastställa en enhetlig avgift för samtliga förekommande fall.
Det torde åtminstone till en början, innan ifrågavarande förmedlingsverksamhet
erhållit större omfattning och erfarenheter kunnat vinnas av densamma,
vara att föredraga, att egnahemsnämnderna från fall till fall underställa egnahemsstyrelsens
prövning frågan efter vilka grunder förmedlingsprovision bör
utgå.

Enligt vad egnahemsstyrelsen framhållit uppställer sig även på ett annat
område spörsmålet, i vad mån egnahemsorganen böra betinga sig särskild ersättning
för sitt arbete. Styrelsen har här åsyftat egnahemsnämndernas verksamhet
såsom rådgivare i byggnadsfrågor:

Denna verksamhet torde, i varje fall intill dess större klarhet vunnits örn i
vilka former landsbygdens behov av byggnadssakkunskap bör tillgodoses, i
stort sett komma att inskränka sig till att avse personer, vilka hos egnahemsnämnderna
söka lån eller bidrag av något slag. Det ligger stor vikt uppå att
egnahemsnämnderna tillhandahålla lån- och bidragstagare lämpliga byggnadsritningar
och arbetsbeskrivningar samt bistå dem med kostnadsberäkningar
samt råd och anvisningar i övrigt. Då det ligger i det allmännas intresse, att
låne- och bidragsmedel komma till bästa möjliga användning och då uttagandet
av avgifter för egnahemsnämndernas biträde skulle avhålla många från
att anlita bistånd från nämnderna, anser egnahemsstyrelsen det icke vara
lämpligt, att någon ersättning utgår i förevarande fall. Möjligen bör det dock
stå egnahemsnämnd fritt att, om särskilda önskemål från en lån- eller bidragstagares
sida föranleda direkta kostnader för resor eller annat, uttaga gottgörelse
för dessa kostnader.

Örn det inträffar, ali annan än lån- eller bidragstagare önskar bistånd av
ett egnahemsorgan i en byggnadsfråga och egnahemsorganet finner sig kunna
tillmötesgå detta önskemål utan eftersättande av sina väsentliga uppgifter, syries
det naturligt, att ersättning bör uttagas för ifrågavarande uppdrag. Detta
synes böra gälla även i det tänkbara fall, att egnahemsorganet utför ett uppdrag
på begäran av vederbörande hushållningssällskap. Liksom förut anförts
med avseende å förmedlingsprovisioner, torde åtminstone tills vidare
icke några allmängiltiga taxor böra fastställas för här avsedda ersättningar,
utan synas frågor om bestämmandet av sådana ersättningar i förekommande
fall böra underställas egnahemsstyrelsens prövning. Detta bör emellertid ej
utesluta, att styrelsen, på grundval av vunnen erfarenhet, för särskilda slag
av arbeten meddelar egnahemsnämnderna direktiv i fråga örn ersättningarnas
bestämmande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

27

Egnahemsstyrelsen har ansett det kunna råda tvekan, huru avgifter, som
enligt det förut anförda erläggas för egnahemsorganens biträde med jordförmedling
eller i byggnadsfrågor, böra behandlas i boklöringshänseende. Utan
att ingå på de olika möjligheter, som erbjuda sig, bär egnahemsstyrelsen såsom
en tänkbar utväg framhållit, att här avsedda inkomster tillföras den s. k.
jordfonden, vars inrättande styrelsen föreslagit i sina anslagsberäkningar för
budgetåret 1940/41.

Statskontoret har förklarat sig hysa viss tvekan i fråga om lämpligheten
av att nämnderna — i varje fall i någon större omfattning — åtaga sig uppdrag
att ombesörja styckning och försäljning av jordegendom för enskilds
räkning. De ersättningar, som kunna inflyta i samband med. såväl jordförmedlingsverksamhet
som byggnadsrådgivning, borde tagas till uppbörd å inkomsttiteln
Diverse inkomster: Övriga diverse inkomster.

Riksräkenskapsverket bar ansett det riktigast, att här ifrågavarande ersättningar
tagas till uppbörd å egnahemsnämndernas omkostnadsanslag under
rubriken Särskilda uppbördsmedel. Då inkomsterna ifråga sannolikt komme
att bliva relativt obetydliga, syntes denna uppbördspost för nästkommande
budgetår kunna upptagas till ett formellt belopp av 100 kronor.

Beträffande behovet av anslag till de statliga egnahemsnämnderna
för budgetåret 1940/41 har egnahemsstyrelsen i skrivelsen
den 15 november 1939 anfört följande:

I anslutning till det förslag till personalförteckning för egnahemsnämnderna,
som framlagts i det föregående, torde i avlöningsstaten för nämnderna,
att tillämpas från och med budgetåret 1940/41, till en början böra upptagas
en anslagspost till Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat med förslagsvis
419,400 kronor.

Under rubriken Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Maj:t, torde böra upptagas dels en anslagspost till årsarvoden till ordförande
i egnahemsnämnderna å 15,000 kronor och dels en anslagspost till dagarvoden
till ordförande och ledamöter i egnahemsnämnderna å förslagsvis
40,000 kronor.

Erforderliga anslagsmedel under rubriken Avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal torde liera uppdelas på en anslagspost till Grundavlöningar
m. m. och en anslagspost till Avlöningsförhöjningar m. m. I förstnämnda anslagspost
böra till en början ingå kostnaderna för grundavlöningar tili förut
omnämnda egnahemsassistenter i lönegrad Eo 16, beräknade att sammanlagt
motsvara 11 helårsanställda assistenter. Grundavlöningarna för dessa
torde, beräknade genomsnittligt efter F-ort, böra uppskattas till omkring
50,200 kronor. Vidare böra i samma anslagspost inberäknas kostnaderna för
icke-ordinarie biträdespersonal, vilka kostnader i enlighet med vad tidigare
föreslagits torde böra uppskattas till ett belopp motsvarande avlöningen för
22 helårsanställda extra ordinarie skrivbiträden. Med tillämpning av nyss
angivna grunder kunna nu senast avsedda kostnader beräknas till omkring
48,800 kronor. Till anslagsposten till grundavlöningar böra vidare hänföras
avlöningskostnaderna för egnahemskassörerna. Örn till grund för beräkningen
av dessa kostnader lägges ett antagande, att i 14 områden anställas heltidskassörer,
i 8 områden halvtidskassörer och i 4 områden trekvartstidsanställda
kassörer med arvode, erhålles en kostnadssumma av omkring 110,400

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

kronor. Slutligen torde ifrågavarande anslagspost även böra innesluta ett
belopp av i runt tal 25,000 kronor till ersättningar för anlitande av speciell
expertis av olika slag, särskilt sakkunskap på skogsområdet och juridisk sakkunskap,
ävensom till ersättande av expeditionsvaktsgöromål. I enlighet med
det nu anförda torde anslagsposten till Grundavlöningar m. m. böra upptagas
med (50,200 + 48,800 + 110,400 + 25,000=) 234,400 kronor.

Anslagsposten till Avlöningsförhöjningar m. m., vilken bör bli av förslagsanslags
natur, torde skäligen kunna beräknas till ett belopp motsvarande
två ålderstillägg för 7 egnahemsassistenter, 15 skrivbiträden och 18 helårsanställda
kassörer, eller omkring 22,700 kronor.

Slutligen torde i avlöningsstaten böra upptagas en anslagspost till Rörligt
tillägg. Om denna anslagspost beräknas till sex procent å förut angivna avlöningskostnader,
med avdrag för skäligt belopp för särskilda ersättningar
och för arvodesanställda kassörer, erhålles för detta ändamål en summa av
omkring 37,000 kronor.

I anslutning till vad ovan anförts skulle avlöningsstaten för egnahemsnämnderna
sluta å ett belopp av (419,400 + 15,000 + 40,000 + 234,400
+ 22,700 + 37,000 =) 768,500 kronor.

I 1939 års egnahemsproposition har räknats med ett årligt anslagsbehov
av 325,000 kronor för omkostnader vid nämnderna. Anslagsmedlen för
detta ändamål torde emellertid under budgetåret 1940/41 böra ökas med
hänsyn till behovet att anskaffa möbler, skriv- och räknemaskiner m. fl.
inventarier för egnahemsnämndernas räkning. Huru stora kostnaderna härför
bli, kommer i hög grad att påverkas av i vilken omfattning och på vilka
villkor de statliga nämnderna kunna övertaga möbler från de nuvarande
nämnderna. I den mån anskaffning behöver ske från annat håll, torde kostnaderna
kunna begränsas genom centrala inköp samt, vad särskilt angår
vissa slags möbler, medelst tillverkning genom egnahemsstyrelsens försorg.
Egnahemsstyrelsen har stannat för att föreslå, att omkostnadsanslaget för
egnahemsnämnderna för budgetåret 1940/41 beräknas till förslagsvis 375,000
kronor, varav förslagsvis 250,000 kronor till reseersättningar och förslagsvis
125,000 kronor till expenser.

Departementschefen.

Såsom framgår av det föregående innebär 1939 års lagtima riksdags beslut
rörande omorganisationen av egnaliemsverksamheten, bland annat, att
denna verksamhet skall från och med den 1 juli 1940 överflyttas från hushållningssällskapens
egnahemsnämnder till statliga sådana nämnder. En
egnahemsnämnd skall inrättas för ettvart hushållningssällskaps område,
d. v. s. en egnahemsnämnd i varje län utom Kalmar och Älvsborgs, vilka
län skola lia två egnahemsnämnder vartdera.

I 1939 års egnahemsproposition har icke intagits någon bestämd ståndpunkt
i fråga örn de nya egnahemsnämndernas sammansättning och personalbehov
utan allenast antytts en del preliminära synpunkter i detta hänseende.
Det har förutsatts, att egnahemsstyrelsen skulle verkställa ytterligare
utredning härutinnan, vilket även skett.

Med utgångspunkt från vad som anförts i nämnda proposition har egnahemsstyrelsen
haft under övervägande en sådan differentiering av ledamotsantalet
hos egnahemsnämnderna, att hos en del nämnder skulle finnas fem

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

29

och hos andra tre ledamöter, i båda fallen inberäknat den verkställande
tjänsteman, som i det följande avses. Styrelsen har emellertid funnit, att
ett antal av tre ledamöter är alltför lågt även i de minsta länen, för att
olika slags sakkunskap och intressen skola kunna bli företrädda inom
nämnden. Med hänsyn härtill har styrelsen förordat, att antalet ledamöter
skall fastställas till fem för alla egnahemsnämnder. Statskontoret har ifrågasatt,
att ledamotsantalet genomgående skall bestämmas till fyra. För min
del anser jag önskvärt, att egnahemsnämnderna särskilt i de större länen
icke erhålla ett mindre antal ledamöter än fem, inberäknat verkställande
tjänstemannen. Då jag finner egnahemsstyrelsen ha skäl för sin uppfattning,
att någon skillnad i förevarande hänseende ej bör göras mellan
olika nämnder, och då frågan saknar större betydelse ur kostnadssynpunkt,
anser jag mig böra förorda, att antalet ledamöter för alla nämnder
bestämmes till fem. Såsom jag redan framhållit i förra årets proposition,
böra ledamöterna — lämpligen för en tid av fyra år — förordnas
av Kungl. Majit, som även bör utse en av dem till ordförande, och verkställande
tjänstemannen bör vara självskriven ledamot. Vid utseendet av
ledamöterna bör, såsom egnahemsstyrelsen understrukit, beaktas önskvärdheten
av att kontakten mellan egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen
underlättas. Ledamot av egnahemsnämnd — bortsett från den verkställande
tjänstemannen — bör åtnjuta dagarvode och reseersättning enligt
i huvudsak de grunder, som föreslagits av egnahemsstyrelsen. Till ordförande
bör därutöver utgå årsarvode, vilket bör bestämmas av Kungl. Majit
och ej överstiga 1,000 kronor.

Hos varje egnahemsnämnd bör finnas en verkställande tjänsteman. Egnahemsstyrelsen
har föreslagit, att denne tjänsteman i samtliga län placeras i
lönegrad A 24, och har sålunda icke upptagit den i 1939 års proposition framförda
tanken, att ifrågavarande tjänsteman i en del län skulle placeras i
lägre lönegrad. Även här finner jag styrelsen ha anfört vägande skäl mot
en differentiering mellan olika län. Vid bestämmandet av löneställning för
dessa tjänstemän bör enligt min mening beaktas, att på dem kommer att
vila en stor del av ansvaret för att egnahemsverksamheten bedrives på ett
ekonomiskt och socialt tillfredsställande sätt. Den verkställande tjänstemannen
bör därför, förutom kunskaper på egnahemsverksamheten berörande
områden, äga initiativkraft och blick för verksamhetens ekonomiska
sida. På grund av de särskilda kvalifikationer, som böra fordras hos innehavaren
av här avsedda befattning, anser jag löneställningen böra bestämmas
förhållandevis högt. Likväl synas mig ifrågavarande befattningar med
hänsyn till pågående utredning rörande hushållningssällskapens organisation
åtminstone icke för närvarande böra placeras i högre lönegrad än A 23.
Befattningshavarna torde böra benämnas egnahemsdirektörer. Av det sagda
följer, att sammanlagt 26 sådana befattningar böra upptagas på personalförteckningen
för egnahemsnämnderna.

Med hänsyn till förhållandena i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,
Västernorrlands oell Kristianstads Hill har egnahemsstyrelsen funnit det mo -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Everat, att i dessa län även anställas egnahemskonsulenter i lönegrad A 21.
Enligt styrelsens förslag skulle inom vartdera av förstnämnda båda län anställas
två konsulenter och i övriga län en sådan befattningshavare. Jag anser
det åtminstone tills vidare vara tillräckligt, att fyra konsulentbefattningar
inrättas, nämligen en för vartdera av de nyssnämnda norrländska länen.
Ytterligare behov av personal med liknande kvalifikationer bör tillgodoses
genom anställande av lägre avlönade befattningshavare.

Egnahemsstyrelsen har förordat, att anslag beräknas för avlönande av 11
assistenter i lönegrad Eo 16. För min del hyser jag tvekan, om icke lämpliga
personer kunna förvärvas för dessa befattningar, även örn lönen sättes något
lägre än den nyss angivna. Jag anser det böra ankomma på egnahemsstyrelsen
att bedöma, i vilken utsträckning sådana lägre avlönade befattningshavare
böra anställas. Härigenom kan någon besparing i utgifterna
för ändamålet vinnas. Å andra sidan har jag nyss uttalat mig för att av
egnahemsstyrelsen föreslagna konsulenter i vissa län skola ersättas med lägre
avlönad personal. Med hänsyn härtill torde de beräknade kostnaderna för
assistentpersonal behöva något ökas i förhållande till vad styrelsen föreslagit.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att som villkor för anställning
som egnahemsdirektör, konsulent eller assistent visserligen i allmänhet bör
gälla, att sökanden avlagt agronomexamen. Detta bör emellertid icke utgöra
en undantagslös regel. Särskilt bör till erhållande av assistentbefattning
kunna ifrågakomma även annan än den, som kan åberopa agronomexamen.

Hos varje egnahemsnämnd bör vidare finnas en kassör. Då egnahemsdireklören
i stor utsträckning befinner sig på resor, kommer kassören även
att tjänstgöra såsom kontorsföreståndare samt stå allmänheten till förfogande
med råd och upplysningar. Av skäl, som anförts av egnahemsstyrelsen,
anser jag ifrågavarande befattningshavare tills vidare icke böra erhålla
ordinarie ställning. Olika anställningsformer böra komma i fråga,
alltefter förhållandena i de särskilda fallen. I de större länen kan det vara
motiverat att anställa kassörer med heltidstjänstgöring, enligt egnahemsstyrelsens
bestämmande placerade i någon av lönegraderna Eo 15—18. På
andra håll kan det vara tillräckligt, att kassören allenast erhåller halvtidstjänstgöring
eller möjligen trekvartstjänstgöring hos egnahemsnämnden, varvid
han har möjlighet att samtidigt ha anställning hos hushållningssällskapet.
I sådana fall anser jag övervägande skäl tala för att kassörens avlöning
bör utgå i form av arvode, vilket emellertid bör bestämmas i huvudsaklig anslutning
till lönen i nyssnämnda lönegrader, med vederbörlig reducering i
förhållande till den avkortade tjänstgöringstiden. En konsekvens av att ersättningen
bestämmes i form av arvode blir, att befattningen icke blir förenad med
pensionsrätt. Att särskilda åtgärder kunna vara motiverade i avseende å befattningshavare,
som hittills haft pensionsrätt på grund av befattning hos hushållningssällskap,
framgår av det följande. Såsom en ytterligare form för anställandet
av kassör har egnahemsstyrelsen ansett kunna ifrågakomma, att
denne erhåller heltidsanställning med placering i lägre lönegrad än förut

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

31

nämnts, förslagsvis i lönegrad Eo 11. En sådan anordning skulle enligt
egnahemsstyrelsens mening särskilt kunna tillgripas, där det synes tveksamt,
örn handhavandet av kassörsgöromålen gör en heltidstjänst behövlig,
men skäl tala för att med dessa göromål kunna kombineras andra mindre
kvalificerade arbetsuppgifter, så att en heltidsbefattning blir motiverad. Det
synes böra ankomma på egnahemsstyrelsen att bedöma, när en sådan anordning
kan befinnas lämplig. Där egnahemskassör samtidigt har anställning
hos hushållningssällskap, bör på grund av vad riksräkenskapsverket
framhållit såvitt möjligt undvikas, att han har det direkta ansvaret för båda
institutionernas kassor. I detta sammanhang vill jag giva min anslutning
till egnahemsstyrelsens uppfattning, att efter den avsedda omorganisationen
av egnahemsnämnderna skäl icke längre komma att finnas att, såsom hittills
på ett par håll skett, uppdraga kassagöromålen åt enskild bankinrättning.

I fråga örn lägre befattningar hos egnahemsnämnderna har egnahemsstyrelsen
föreslagit inrättandet av 5 ordinarie kanslibiträdesbefattningar, 32 ordinarie
kontorsbiträdesbefattningar samt ett 20-tal icke-ordinarie kontorseller
skrivbiträdesbefattningar. 1 anslutning till vad statskontoret och riksräkenskapsverket
anfört finner jag de ordinarie kanslibiträdesbefattningarna
tills vidare kunna undvaras. I stället torde anslag böra beräknas för ickeordinarie
personal i motsvarande ställning. För övrigt föranleder egnahemsstyrelsens
förslag i förevarande hänseende icke något annat uttalande
från min sida, än att all möjlig sparsamhet bör iakttagas i avseende å personalanställningen
hos nämnderna.

Medel behöva också stå till förfogande för ersättning åt speciell sakkunskap,
som i viss omfattning kan behöva anlitas av egnahemsnämnderna. I
detta sammanhang vill jag erinra om egnahemsstyrelsens förslag, att även
efter det egnahemsnämnderna blivit förstatligade särskilda medel böra ställas
till deras förfogande från det under femte huvudtiteln uppförda anslaget
till främjande av bostadsbyggande på landsbygden för att täcka nämndernas
kostnader för handhavandet av denna verksamhet. Det är här närmast
fråga om kostnader för anlitande av särskild byggnadssakkunskap. Ehuru
jag i princip biträder statskontorets och riksräkenskapsverlcets uppfattning,
att det vore riktigast örn ersättningar av här avsedda slag bestredes från samma
anslag som egnahemsnämndernas avlöningskostnader i övrigt, finner jag
likväl övervägande skäl tala för att dylika kostnader tills vidare i viss utsträckning
skola få avföras å nyssnämnda anslag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden.

Egnahemsstyrelsen har utgått från att befattningshavare hos hushållningssällskapen,
vilka i mera väsentlig utsträckning sysselsatts nied egnahemsfrågor,
skola kunna överflyttas till de nya statliga egnahemsnämnderna.
Härvid har styrelsen uttalat sig för att ifrågavarande befattningshavares
möjligheter att i löneklasshänseende tillgodoräkna anställning hos hushållningssällskapen
skola göras mera förmånliga än som enligt avlöningsreg -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

lementena gäller i fråga om tjänstemän i allmänhet under jämförliga förhållanden.
I likhet med flera av de hörda ämbetsverken anser jag en sådan
särskild anordning varken vara behövlig eller lämplig. Det torde bli
möjligt att, där så prövas skäligt, nied tillämpning av de vanliga bestämmelserna
i avlöningsreglementena tillgodose tjänstemän, som överflytta från hushållningssällskapen,
på sådant sätt att de icke skola behöva lida nämnvärd
minskning i de inkomster, som de tidigare haft hos sällskapen. Vad särskilt
angår de kassörer, som anställas mot arvode, synes det lämpligt, att arvodet
för undvikande av löneminskning skall kunna sättas högre än som motsvarar
lägsta löneklassen inom vederbörlig lönegrad. Fråga örn sådan höjning
av arvodet torde böra underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I detta sammanhang vill jag uttala min anslutning till statskontorets och
statens pensionsanstalts förslag, att befattningshavare hos hushållningssällskap,
vilken övergår till en med pensionsrätt icke förenad befattning hos egnahemsnämnd,
skall kunna personligt bibehålla sin pensionsrätt i pensionsanstalten.
Riksdagens bemyndigande torde böra utverkas för Kungl. Maj:t
att meddela beslut i nämnda hänseende. Ett sådant bemyndigande torde
även böra innefatta rätt för Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad statens pensionsanstalt föreslagit, besluta i fråga om bestridandet
av kostnaderna för pensionsavgifter i fall, varom här är fråga.

Med hänsyn till vad som anförts av egnahemsstyrelsen kan jag icke finna
tillräckliga skäl föreligga för staten att tillerkänna någon ersättning åt sekreterare
eller andra befattningshavare hos hushållningssällskap, vilka till
följd av egnahemsverksamhetens omorganisation gå miste om biförtjänster,
som de hittills tillgodonjutit för arbete hos egnahemsnämnden. Till frågan
örn gotlgörelse åt ett eller annat hushållningssällskap för vissa pensionskostnader,
som hänföra sig till tidigare tjänstemäns befattning med egnahemsärenden,
återkommer jag i det följande.

I förevarande sammanhang torde jag också få upptaga egnahemsstyrelsens
förslag, att byrådirektören hos styrelsen Olof Agerberg, örn han erhåller befattning
såsom egnahemsdirektör, skall få bibehålla sin placering i 29 :e löneklassen.
Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i förevarande fall
anser jag riksdagens medgivande härtill böra inhämtas.

Såsom egnahemsstyrelsen föreslagit, böra egnahemsorganen i vissa fall
kunna betinga sig ersättning för biträde med jordförmedling och byggnadsrådgivning.
Mot vad egnahemsstyrelsen anfört i detta hänseende har jag
intet annat att erinra än att inkomsterna härav — vilka åtminstone till en
början torde bli föga betydande — i enlighet med riksräkenskapsverkets förslag
böra redovisas å egnahemsnämndernas omkostnadsanslag under rubriken
särskilda uppbördsmedel.

Vad slutligen angår beräkningen av anslag till de statliga egnahemsnämnderna
för budgetåret 1940/41 vill jag erinra om att jag i det föregående uttalat
mig för viss sänkning av löneställningen för egnahemsdirektörerna, i

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

33

förhållande till vad egnahemsstyrelsen föreslagit, samt för minskning av antalet
konsulentbefattningar och uteslutning av de ordinarie kanslibiträdesbefattningarna.
Med hänsyn härtill och till vad chefen för finansdepartementet
vid anmälan i statsverkspropositionen av för flera huvudtitlar gemensamma
frågor anfört rörande avlöningsanslagens beräkning, torde det
av egnahemsstyrelsen föreslagna anslagsbeloppet för avlöningar till tjänstemän
å ordinarie stat böra minskas med 72,400 kronor till 347,000 kronor. Anslagsposterna
till årsarvoden till ordförande i egnahemsnämnderna och till
dagarvoden till ordförande och ledamöter i nämnderna torde i enlighet med
egnahemsstyrelsens förslag böra uppföras med respektive 15,000 kronor och
40,000 kronor eller sammanlagt 55,000 kronor. Anslagsposten till grundavlöningar
m. m. till icke-ordinarie personal torde, i anslutning till vad jag
föreslagit i fråga örn anställande av icke-ordinarie kanslibiträden och av
ökat antal egnahemsassistenter, böra i förhållande till egnahemsstyrelsens
förslag ökas med 20,600 kronor till 255,000 kronor samt anslagsposten till
avlöningsförhöjningar m. m. med 3,300 kronor till 26,000 kronor. Anslagsposten
till avlöningar till icke-ordinarie personal kommer härvid att uppgå
till 281,000 kronor. Anslagsposten till rörligt tillägg torde böra upptagas
med 52,000 kronor. Avlöningsstaten för egnahemsnämnderna kommer härvid
att sluta å ett belopp av 735,000 kronor.

I avseende å omkostnadsstaten för egnahemsnämnderna kan jag med hänsyn
till nödvändigheten att begränsa statsutgifterna icke tillstyrka högre anslag
än 275,000 kronor, varav förslagsvis 200,000 kronor till reseersättningar
och förslagsvis 75,000 kronor till expenser. Att ersättningar för egnahemsnämndernas
biträde med jordförmedling och byggnadsrådgivning i det föregående
föreslagits skola redovisas såsom särskilda uppbördsmedel å omkostnadsanslaget,
torde icke böra påverka anslagets beräkning.

Överflyttning av hushållningssällskapens egnahemslånestock på
staten. Sällskapens riskfonder. Ersättningar till vissa

sällskap m. m.

Då vid 1939 års lagtima riksdag beslut fattats om att egnahemslångivningen
från och med den 1 juli 1940 i huvudsak skall handhavas av statliga egnahemsnämnder,
har det förutsatts, att hushållningssällskapen skola vara
villiga att från samma tidpunkt även överflytta sin egnahemslånestock på
staten. Det har ansetts skäligt, att sällskapen samtidigt härmed till staten
överlåta sina nya riskfonder för egnahemsverksamlieten men att de få behålla
äldre riskfonder — i den mån de äga sådana — med förbehåll att sällskapen
icke må utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande använda dessa behållna
fonder för andra ändamål än främjande av det mindre jordbruket
och dess binäringar ävensom uppmuntrande av trädgårdsodlingen.

Såsom framgår av det föregående ha hushållningssällskapens förvaltningsutskott
under hösten 1939 yttrat sig till egnahemsstyrelsen rörande överflytt Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 130.

3

34

Kungl. Alaj:ts proposition nr 130.

ningen av utestående egnahemslån till staten, i fråga om dispositionen av
hushållningssällskapens riskfonder samt beträffande vissa andra med egnahemsverksamhetens
förstatligande sammanhängande frågor. Sedermera ha
sällskapen vid sina årsmöten i slutet av år 1939 fattat beslut om egnahemslånens
överflyttning eller bemyndigat sina förvaltningsutskott att besluta
härom, i samband varmed vissa sällskap uttalat särskilda önskemål.

I avseende å överflyttningen av egnahemslånen har egnahemsstyrelsen
i sin till hushållningssällskapen remitterade promemoria
framhållit såsom lämpligt, att Kungl. Majit, sedan 1940 års riksdag fattat
definitivt beslut rörande egnahemsverksamhetens omorganisation, utfärdade
en förordning av innebörd att hushållningssällskap, som till staten överläte
sina den 30 juni 1940 utestående egnahemslån, därmed i motsvarande omfattning
frikallades från sin egnahemsstatslåneskuld, under förutsättning att
sällskapens riskfondsmedel efter vissa grunder överlätes på staten.

Vad beträffar formerna för överlåtelsen till staten av de utav hushållningssällskapen
utlämnade egnahemslånen, borde denna, enligt vad i promemorian
föreslagits, tillgå på det sätt att representanter för vederbörande hushållningssällskap
tillsammans med den nye egnahemsdirektören och ordföranden
i eller en ledamot av den nya egnahemsnämnden omkring den 1 juli
1940 inventerade hushållningssällskapets egnahemslånestock och egnahemsnämnden
därefter skriftligen erkände mottagandet av egnahemslånen. Vid
inventeringen borde tillses, att lånehandlingar jämte säkerheter funnes, som
täckte egnahemsstatslånens belopp. Däremot bleve det icke behövligt eller
lämpligt, att lånehandlingarna vid detta tillfälle vare sig granskades formellt
eller att säkerheternas värden bedömdes ur annan synpunkt än örn respektive
lån överhuvud taget kunde betraktas såsom egnahemslån. I fall en inteckning
vore lämnad som säkerhet även för något annat lån hos hushållningssällskapet,
borde förbehåll ske om att egnahemsnämnden skulle hålla
eventuellt överhypotek förvaltningsutskottet lill handa. I promemorian har
vidare anförts:

Ränta eller amortering, som utestår ogulden den 1 juli 1940, torde böra tillkomma
staten. Där det emellertid visas, att hushållningssällskapet redan
till statskontoret inbetalat motsvarande ränta eller amortering å vederbörligt
egnahemsstatslån och att sällskapets äldre riskfond skulle röna inverkan av
att sällskapet icke ägde uppbära ifrågavarande belopp hos låntagaren, torde
beloppet böra tillgodoräknas sällskapet.

Även för s. k. uppskovslån torde staten efter motsvarande grunder böra
övertaga ansvaret.

Av hushållningssällskapens egnahemsnämnder förvarade premielånekontrakt
böra överlämnas till staten. I samband härmed torde redovisning böra
ske av premielåneanslag, som icke helt utbetalats av sällskapen.

Såsom framhållits i egnahemsutredningens betänkande bör staten jämväl
i de fall, då egnahemslån äro placerade i egnahemsfastigheter, som med
äganderätt övertagits av hushållningssällskapen, inträda i sällskapens ställe.
Dock bör det stå öppet för sällskapen — särskilt för den händelse fastigheternas
värde skulle överstiga gäldbelastningen på grund av egnahemslånen
— att örn de så hellre önska infria sagda gäld. Äro dessa fastigheter utarrenderade
eller uthyrda, bli givetvis därom träffade avtal bindande även för
staten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

35

Med anledning av vad som anförts i vissa yttranden över promemorian
har egnahemsstyrelsen i sin skrivelse den 15 november 1939 förklarat sig
finna det lämpligt, att vid överlämnandet av egnahemslånen till staten
representanter icke blott för respektive hushållningssällskap och den nva
egnahemsnämnden utan även för den gamla egnahemsnämnden vore närvarande.
Det borde bli beroende av hushållningssällskapens avgörande, örn de
också ville låta sina revisorer närvara.

Enligt vad egnahemsstyrelsen vidare framhållit, kunde det tänkas, att i
samband med överflyttningen uppstode frågor av mer eller mindre detaljbetonad
art, vilka icke kunde förutses på förhand. I den mån dessa frågor
icke löstes under hand av egnahemsorganen, syntes det böra ankomma på
Kungl. Majit att träffa avgörande härutinnan.

Styrelsen har hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att dels
besluta, att hushållningssällskap, som till staten överlåter sina den 30 juni
1940 utestående egnahemslån, i motsvarande omfattning frikallas från sin
egnahemsstatslåneskuld, under förutsättning att sällskapet tillika i enlighet
med de grunder, som angivas i det följande, till staten överlämnar vissa riskfondsmedel,
dels ock bemyndiga Kungl. Majit att, i den omfattning så erfordras,
meddela beslut i frågor, som sammanhänga med statens övertagande
av egnahemslånen.

Statskontoret har i sitt utlåtande över egnahemsstyrelsens förslag ansett
praktiska skäl tala för att hushållningssällskapen erhölle tillåtelse att vid
inleverering å statslånen under övergångsåret avräkna de kapital- och räntebelopp,
vilka icke influtit från vederbörande låntagare. På sådant sätt
skulle staten utan vidare kunna övertaga fordringsrätten å förfallna, oguldna
belopp, och något ytterligare mellanhavande mellan hushållningssällskapen
och staten på grund av att å statslånen verkställda inbetalningar ej alltid
motsvarades av de enskilda låntagarnas inbetalningar till hushållningssällskapen
behövde ej uppkomma.

Beträffande dispositionen av riskfonderna ha åtskilliga förvaltningsutskott
yrkat, att hushållningssällskapens förfoganderätt över de
gamla riskfonderna icke måtte begränsas till främjande av det mindre jordbruket
m. m. Till stöd för detta yrkande har hänvisats till att de gamla
riskfonderna vore att betrakta såsom sällskapens egna tillgångar.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har upprepat
sin i 1939 års proposition återgivna framställning, att detta sällskap,
som icke har någon gammal riskfond, måtte få behålla sin nya riskfond.
Förvaltningsutskottet har erinrat, att omkring 100,000 kronor av den äldre
riskfonden förbrukats till täckande av förluster, som härrört från en under
arbetslöshetens tid i början av 1920-talet »från högre ort så gott som framtvingad
kolonisationsverksamhet» för placering av arbetslösa industriarbetare
vid jordbruk.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat sig
för att avkastningen av sällskapets nya riskfond fram till tidpunkten för en

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

planerad omorganisation av hushållningssällskapen måtte få användas av
sällskapet till kompensation åt viss befattningshavare för av egnahemsnämndens
förstatligande föranledd inkomstminskning. Kronobergs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har ifrågasatt, huruvida icke av nya
riskfonden — sällskapet hade ingen gammal riskfond — kunde lämnas
gottgörelse för den förlust, som åsamkades sällskapet genom att staten övertoge
egnahemsverksamheten.

I ett yttrande från Norrbottens läns hushållningssällskap har upptagits
till diskussion, huru sällskapets nya riskfond bör beräknas. Sällskapet har
hänvisat till bestämmelserna rörande de nya riskfonderna i 1928 års kungörelse
angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten,
enligt vilka bestämmelser uppstående överskott å hushållningssällskaps
förvaltningsbidrag skall tillföras en av sällskapet ägd och förvaltad
riskfond för egnahemslånerörelsen samt denna fonds tillgångar icke
få utan tillstånd av Kungl. Majit användas för andra ändamål än till bestridande
av sällskapets med den statsunderstödda egnahemsverksamheten
förenade förvaltningskostnader och å egnahemslånerörelsen uppkommande
förluster. Vad i norrbottensällskapets yttrande anförts kan sammanfattas
sålunda:

Sällskapets nya riskfond, vilken vid utgången av år 1938 uppgått till omkring
341,000 kronor, inbegriper icke blott överskott å de årliga förvaltningsbidragen
utan även andra nettoinkomster, som uppstått på egnahemsverksamheten,
huvudsakligen ränteinkomster. Endast en del av de fonderade
medlen utgöra därför riskfond i gällande författnings mening. En av
sällskapet verkställd uträkning visar, att överskotten för åren 1929—1938 å
anvisade statsbidrag uppgingo till omkring 42,000 kronor. Örn härtill lägges
skälig ränta, erhålles en ny riskfond å ungefär 46,000 kronor. Återstående
omkring 295,000 kronor av nyssnämnda såsom ny riskfond bokförda medel
böra betraktas såsom sällskapets eget kapital. Detta kapital är till ett
bokfört belopp av 185,000 kronor placerat i jordförmedlingsföretag med
ett uppskattat verkligt värde av 290,000 kronor och till ett belopp av 110,000
kronor placerat i bank eller i obligationer, allt i runda tal. Till vissa av
jordförmedlingsföretagen hörande s. k. skogsmedelsfonder eller andra liknande
tillgångar äro bokförda till sammanlagt omkring 50,000 kronor.
Skogsmedelsfonderna lia så småningom tillskapats av medel, som influtit
för försålda skogsprodukter, och ha den betydelsefulla uppgiften att i det
långa loppet trygga utvecklingen å respektive nybyggesområden. Slutligen
har egnahemsnämnden i samband med överförande till staten jämlikt
brev den 3 mars 1938 av fastigheter, tillhörande Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag,
avsatt en fond, som går under benämning Salt- och Fetmyrans
riskfond. Denna fond är bildad av köpeskillingen för företaget,
sedan därifrån dragits egnahemsnämndens självkostnader i samband med
företagets exploatering. Fonden, som kunnat uppstå tack vare den omständigheten,
att Arvidsjaurs sockens allmänningsdelägare vid företagets igångsättande
år 1932 ställt till egnahemsnämndens förfogande såsom bidrag för
exploateringen ett belopp av 160,000 kronor, har till allmän uppgift alt
framför allt i det långa loppet trygga utvecklingen på Salt- och Fetmyrans
nybyggesområde och där bildade och upplåtna egnahem. Vid utgången av
år 1938 uppgick densamma till omkring 135,000 kronor, vilka medel äro
placerade i bank med undantag av 50,000 kronor, som ligga i fast egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

37

Förvaltningsutskottet har förklarat sig ej göra anspråk på förenämnda
»egna kapital» för egen del men väl för nybyggare och egnahemslåntagare
inom Norrbottens län, företrädesvis vid de företag, som igångsatts i hushållningssällskapets
regi. Förvaltningsutskottet har sålunda haft för avsikt
att överlåta dessa medel till en särskild fristående nämnd eller styrelse,
eventuellt en av sällskapet skapad stiftelse, vars uppgift skulle bli att
på bästa sätt förvalta och disponera ifrågavarande medel för avsett ändamål.
Nämnda styrelse eller stiftelse skulle även få till uppgift att handhava förvaltningen
och för respektive ändamål disponera Salt- och Fetmyrans riskfond
samt de särskilda företagens skogsmedelsfonder.

Förvaltningsutskottets förenämnda planer bygga på den förutsättningen,
att statens egnahemsnämnd i Norrbottens län icke har möjlighet att åtaga
sig att särskilt för sig förvalta här ifrågavarande fondmedel och disponera
desamma för de olika ändamål, till vilka de blivit avsatta (Salt- och Fetmyrans
riskfond och skogsmedelsfonderna) eller i övrigt anses böra disponeras
(»annat eget kapital»).

Med utgångspunkt från ett liknande beräkningssätt som det av norrbottenssällskapet
tillämpade — detta sällskap har givit andra sällskap del av sin
uppfattning i förevarande hänseende — ha även Stockholms läns och stads,
Uppsala, Jönköpings och Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
alternativt föreslagit en reducering av beloppen å de risklonder,
som avsetts skola överlåtas på staten.

I ett yttrande från Värmlands läns hushållningssällskap har ifrågasatts,
huruvida icke av sällskapets nya riskfond, utgörande omkring 43,000 kronor,
ett belopp av omkring 12,000 kronor, som efter år 1928 debiterats den
gamla riskfonden, alldenstund den nya riskfonden ej varit tillfyllest för
att täcka vissa års förluster, bort återföras till gamla riskfonden, när möjlighet
därtill givits.

Egnahemsstyrelsen har i sin skrivelse den 15 november 1939 förklarat sig
för sin del finna skäl föreligga att tillmötesgå den av vissa hushållningssällskap
framställda önskan örn fri dispositionsrätt för sällskapen över de gamla
riskfonderna. Det har synts styrelsen, som örn en dylik modifiering av de
principer i fråga om dispositionen av riskfonderna, vilka föreslagits av egnahemsutredningen
och lämnats utan erinran av statsmakterna vid 1939 års
lagtima riksdag, icke borde väcka betänkligheter. För övrigt borde medgivandet
av en fri förfoganderätt över de gamla riskfonderna kunna underlätta
för en del hushållningssällskap, som så önskade, att utjämna eventuella
olägenheter, som egnahemsnämndernas omorganisation kunde medföra
för vissa befattningshavare, överhuvud taget torde härigenom förutsättningarna
ökas för en friktionsfri övergång till den nya organisationen.

Med anledning av vad Södermanlands, Jönköpings och Kronobergs läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott erinrat mot överlämnandet av de
nya riskfonderna till staten har egnahemsstyrelsen hänvisat till att styrelsen
i det följande konime att föreslå, att ett belopp av 5,000 kronor skulle tillerkännas
ett vart hushållningssällskap, som på grund av lidna förluster icke
längre ägde någon gammal riskfond, till lättande av eventuella svårigheter i
.samband med omorganisationen. Ett sådant anslag torde härvid komma att

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

utgå till Södermanlands och Kronobergs läns hushållningssällskap. Vad
anginge Jönköpings läns hushållningssällskap syntes det icke vara uteslutet,
att den övergångssvårighet med avseende å organisationen, som sällskapet
åberopat till stöd för sin önskan att under viss tid få disponera den nya riskfonden,
kunde undanröjas på annat sätt.

Beträffande det av Norrbottens läns hushållningssällskap framställda yrkandet,
att från sällskapets nya riskfond måtte få avdragas vissa medel, vilka
enligt författningarna icke behövt tilläggas denna fond, har egnahemsstyrelsen
anfört följande:

Styrelsen får erinra om vad hushållningssällskapen i yttranden till egnahemsutredningen
(betänkandet sid. 417) anfört därom att riskfondernas storlek
visserligen till en del vore beroende på att de statliga förvaltningsbidragen
så avpassats att möjlighet funnits att fondera medel för mötande av förluster
på lånerörelsen men också å andra faktorer. Sålunda hade av en del
hushållningssällskap gjorts gällande, att fondernas storlek hade sin grund
i att egnahemsverksamheten av sällskapen omhänderhafts med omsikt och
varsamhet. Från några håll hade även hänvisats till att hushållningssällskapen
av egna medel bestritt vissa utgifter för egnahemsverksamheten i avsikt
att kunna skapa betryggande riskfonder. Av en del hushållningssällskap
hade vidare erinrats örn att ökningen av fonderna även hänförde sig till särskilt
vidtagna anordningar för att få överskottsmedel väl förräntade, varigenom
betydande räntevinster uppstått, vilka fonderats. Vad nu sagts har närmast
haft tillämpning å de gamla riskfonderna men kan naturligtvis även
gälla de nya riskfondema. Då egnahemsutredningen, efter övervägande avolika
möjligheter till fördelning av riskfonderna, stannat för att föreslå, att
de gamla riskfonderna skulle bibehållas av hushållningssällskapen men de
nya överlåtas till staten, torde utredningen icke ha gjort anspråk på att denna
lösning skulle skänka full rättvisa i varje särskilt fall men ansett densamma
vara motiverad av praktiska skäl och i stort sett vara skälig. Det
kan icke lia varit utredningens mening, att en omräkning av de olika fonderna
skulle äga rum, så mycket mindre som de faktorer, vilka påverkat
fondernas storlek, enligt vad nyss anförts varit synnerligen svåröverskådliga
och olika synpunkter skulle lia kunnat läggas på desammas beräknande. Sålunda
torde norrbottenssällskapets riskfond till stor del utgöras av räntor å
förskottsvis uppburna statsmedel. En omräkning av fonderna — bortsett
från den naturliga utveckling fonderna undergått sedan år 1936 — skulle enligt
egnahemsstyrelsens mening rubba grundvalarna för det förslag, som
framlagts av egnahemsutredningen och som i princip godtagits av statsmakterna.
En sådan omräkning har icke heller ifrågasatts av mer än några enstaka
hushållningssällskap och först sedan Norrbottens läns hushållningssällskap
genom skrivelser till andra sällskap väckt frågan till liv. För övrigt
skulle de medel, som nämnda sällskap önskat frånskilja från den nya riskfonden,
till synes användas till ungefär samma ändamål, för vilka staten
kan antagas anslå kapital, som flerfaldigt överstiga storleken å de medel,
som sällskapet nu velat ställa under särskild förvaltning. Ett avskiljande av
dessa medel kunde enligt styrelsens mening leda till att statsmedlen för ändamålet
borde reduceras i motsvarande mån och sålunda icke resultera i annat
än en bristande enhetlighet inom verksamheten. På grund av det nu
sagda anser egnahemsstyrelsen hushållningssällskapets inställning i förevarande
fråga icke kunna godtagas.

Vad beträffar de s. k. skogsmedelsfonderna samt Salt- och Fetmyrans risk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

39

fond finner egnahemsstyrelsen visserligen även här kunna ifrågasättas lämpligheten
av att bibehålla dessa såsom särskilda fonder i framtiden. Då emellertid
nämnda fonder aldrig synas ha inräknats i riskfondema, torde tillräcklig
anledning saknas att göra anspråk på desammas överlåtande på staten.

I den mån ett sällskaps nya riskfond vore placerad i andra tillgångar än
kontanter, exempelvis i särskilda lån av något slag eller i fast egendom, har
egnahemsstyrelsen ansett Kungl. Majit, där det befunnes skäligt, böra medgiva,
att riskfondskapitalet finge överlämnas i denna form. Vad särskilt anginge
Norrbottens län — och detsamma borde gälla, om liknande förhållanden
yppade sig på något annat håll — torde staten icke mot hushållningssällskapets
vilja böra göra anspråk på de jordegendomar, i vilka sällskapet
syntes till stor del ha placerat den nya riskfonden, utan torde det böra stå
sällskapet fritt att i stället överlämna riskfondskapitalet kontant. I det följande
återkomme egnahemsstyrelsen till frågan om vilka priser som, om
egendomarna framdeles försåldes till staten, borde åsättas dessa.

Enligt vad egnahemsstyrelsen vidare anfört, borde uppkommande överskott
å de statliga förvaltningsbidragen, vilka borde anvisas å riksstaten för
budgetåret 1940/41 och avse första halvåret 1940, i vanlig ordning tilläggas
de nya riskfonderna. Det kapital, som de nya riskfonderna representerade
och som komme att efter den 30 juni 1940 övergå till staten, har egnahemsstyrelsen
ansett knappast finnas tillräckliga skäl att därefter hålla reserverat
för egnahemsverksamheten. I den mån förluster framdeles uppkomme på
egnahemslånen, torde avskrivning av dessa böra, liksom avskrivningar å
andra fonder, verkställas med anlitande av vanliga statsmedel. Riskfondskapitalet
torde i anslutning härtill böra ingå bland statsinkomsterna för budgetåret
1940/41. Beloppet av ifrågavarande inkomst torde — med utgångspunkt
från att fondernas storlek icke mera avsevärt komme att förändras
under första halvåret 1940 — kunna upptagas med 1.9 milj. kronor.

Under åberopande av det anförda har egnahemsstyrelsen förordat, att såsom
villkor för statens övertagande av egnahemslån från hushållningssällskap
skall gälla, att sällskapens s. k. nya riskfonder överlåtas på staten i enlighet
med de principer, som förut angivits.

I samband med att hushållningssällskapen meddelat sina vid årsmöten under
hösten 1939 fattade beslut rörande överflyttning av egnahemslån på staten
ha Södermanlands, Jönköpings och Norrbottens läns hushållningssällskap
upprepat sina tidigare uttalade synpunkter i avseende å dispositionen över
de nya riskfonderna. Även Örebro läns hushållningssällskap har uttalat sig
för att sällskapets nya riskfond -—- efter liknande grunder som de av norrbottensällskapet
föreslagna — måtte omräknas till lägre än det nu bokförda
beloppet.

Ett utlåtande rörande de nya riskfondernas beräknande har på uppdrag av
hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott avgivits av /. justitierådet
P. von Seth. I utlåtandet har det bland annat framhållits såsom icke
rimligt att på den grund, att ett hushållningssällskap genom att bestrida
utgifter för egnahemsrörelsen av andra medel än de statliga förvaltningsbi -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

dragen föranlett att å dessa uppkommit högre årsöverskott än som varit nödvändigt,
numera omräkna sällskapets hela i författningsenlig ordning avslutade
och vederbörligen granskade räkenskaper. Det har också hänvisats
till att genom stadgandet, att en av egnahemsstyrelsen tillsatt revisor skolat
deltaga i granskningen av egnahemsnämnds räkenskaper, fördelningen av
utgifterna på hushållningssällskapets olika rörelsegrenar måste anses ha blivit
fastslagen på ett bindande sätt. Förhållandet har ansetts vara ett helt
annat, då det gäller omföring av en eller annan distinkt inkomstpost, som
— utan att det fordrats av gällande föreskrifter — under andra förutsättningar
än deni, som nu kommit att föreligga, tillgodoförts fonden. På riktigheten
av ett sådant tillgodoförande hade det allmänna ombudet ej haft
anledning att inlåta sig. Det kunde med skäl ifrågasättas, om verkligen de
uttalanden angående de nya riskfonderna, som gjorts i samband med 1939
års beslut, varit grundade på en klar inblick i de faktiska förhållandena. Genom
ett blint följande av 1939 års direktiv skulle en del sällskap komma
att i betydlig mån missgynnas i jämförelse med andra, som bokfört sina inkomster
på annat sätt. En dylik ojämnhet i behandlingssättet, som näppeligen
kunde anses lia varit avsedd, syntes vara av beskaffenhet, att statsverkets
representanter borde låta sig angeläget vara att såvitt möjligt undanröja
densamma.

Egnahemsstyrelsen har sedermera i avseende å de nya riskfondernas beräkning
anfört följande:

I motsats till den uppfattning, som kommit till uttryck i nyssnämnda utlåtande,
håller egnahemsstyrelsen före att några avgörande sakliga skäl icke
förefinnas att medgiva omföring i här avsett syfte av inkomstposter men icke
av utgiftsposter, vilka påverka riskfondernas storlek. Det kan tänkas fall,
då det snarast skulle finnas större skäl att tillåta omföring till ett hushållningssällskaps
nya riskfond av en distinkt utgiftspost, som sällskapet haft
rätt att bokföra på denna fond, än att medgiva omföring från fonden av en
på fonden bokförd inkomstpost, som visserligen icke författningsenligt behövt
tillföras fonden men som härflyter från egnahemsverksamheten, exempelvis
ränta å lyftade men ej utbetalade låne- eller bidragsmedel. Även om
alt medgivande skulle lämnas till omföringar av sistnämnda art, skulle garantier
icke finnas för att detta i det stora hela skulle medföra större rättvisa
hushållningssällskapen emellan. Det alldeles övervägande flertalet sällskap
ha godtagit den lösning av förevarande fråga, vilken statsmakterna funnit
lämplig. En full rättvisa kan under inga förhållanden ernås, bland annat
med hänsyn till att sällskapen kunna antagas lia tillämpat olika avskrivningsprinciper
i avseende å egnahemslån och till att den egnahemslånestock,
som överlämnas till staten, därför är av olika värde med hänsyn till därmed
förenade risker.

En anledning till att vissa hushållningssällskap icke äro belåtna med den
av statsmakterna beslutade dispositionen av riskfonderna torde vara att finna
däri att dessa sällskap se sig missgynnade i jämförelse med ett eller annat
sällskap med mycket stor äldre riskfond. Ett ianspråktagande av sådana
äldre riskfonder anser egnahemsstyrelsen emellertid ej böra ifrågasättas, eftersom
de äldre riskfonderna i högre grad än de nya fonderna äro att betrakta
såsom sällskapens egendom. Beträffande de nya riskfonderna ha hushållningssällskapen
ej haft anledning att räkna med att desamma skulle få

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

41

utnyttjas för annat ändamål än egnahemsverksamheten, och denna verksamhet
övertages nu av staten. I den mån hushållningssällskapen för sin
verksamhet äro i behov av ökade medel, finnes icke anledning att låta dessa
utgå av egnahemslånemedel utan bör hänsyn därtill tagas vid beräkningen
av anslagen till hushållningssällskapen.

Med hänsyn till det här sagda har egnahemsstyrelsen vidhållit, vad styrelsen
i sin skrivelse den 15 november 1939 anfört i fråga om dispositionen av
hushållningssällskapens riskfonder.

Statskontoret har i sitt utlåtande över egnahemsstyrelsens skrivelse den
15 november 1939 anslutit sig till styrelsens förslag i förevarande fråga.
Statskontoret har ansett det staten tillkommande riskfondskapitalet böra
tagas till uppbörd å inkomsttiteln Diverse inkomster: övriga diverse inkomster.

Riksräkenskapsverket har förordat att, då någon fondering för täckande
av lånemedelsförluster för statens vidkommande ej ägde rum, de nya riskfonderna
borde upptagas såsom inkomst å driftbudgeten under det budgetår
fondmedlen övertoges av staten. Hushållningssällskapen borde örn möjligt
överlämna riskfonderna i likvida medel. I varje fall borde värdet av
exempelvis lån eller fastigheter, som inginge i riskfonderna, undersökas före
övertagandet. Riksräkenskapsverket har vidare anfört:

Riskfonderna böra enligt riksräkenskapsverkets uppfattning överlämnas
med det belopp, vartill de äro bokförda den 30 juni 1940 med tillägg för
eventuella överskott å förvaltningsbidrag för tiden 1 januari—30 juni 1940.
De belopp, som överlämnas i likvida medel, synas böra tagas till uppbörd
under inkomsttiteln »övriga diverse inkomster», överlämnas fondmedel i
fastigheter eller lån, böra dylika värden lämpligen uppföras under särskild
diversemedelstitel, varifrån överföring till ovannämnda inkomsttitel verkställes
i samband med tillgångarnas realiserande. Överflyttandet av hushållningssällskapens
egnahemslånestock och riskfonder förutsätter, att sällskapen
upprätta bokslut per den 30 juni 1940.

Lantbruksstyrelsen har förklarat sig dela egnahemsstyrelsens uppfattning,
att hushållningssällskapen skulle erhålla fri dispositionsrätt över de äldre
riskfonderna. Ett sådant medgivande skulle bland annat i hög grad underlätta
avskiljandet av egnahemsverksamheten från hushållningssällskapen och
möjliggöra ett utjämnande av de olägenheter, som vid övergången kunde
drabba sällskapen. I fråga om de nya riskfonderna har lantbruksstyrelsen
bland annat anfört:

En prövning i detalj av vad som rättsligt bör tillföras staten torde knappast
vara möjlig. En prövning rörande vad hushållningssällskap skäligen
bör få behålla av den nya riskfonden torde emellertid i vissa fall få anses
motiverad och även genomförbar. Vissa hushållningssällskap säga sig hava
tillfört riskfonden medel, som uppenbarligen icke bort tillgodoföras densamma.
Lantbruksstyrelsen, som icke varit i tillfälle att pröva i vilken utsträckning
så skett, håller före, att det i vissa läll kan vara svårt att avgöra,
vad som bort tillgodoföras den nya riskfonden eller icke. I fall, då hushållningssällskap
kan visa sig hava tillfört ifrågavarande fond belopp, som skäligen
icke bort dit hänföras, synes det billigt att sådant belopp, i den utsträckning
anspråk göres därpå, återföres till sällskapet att tillsammans med

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

övriga sällskapets medel användas i dess verksamhet. På Kungl. Majit torde
i sådant fall böra ankomma att på förslag av egnahemsstyrelsen efter samråd
med vederbörande hushållningssällskap besluta, huru stor del av dylik
riskfond, som hushållningssällskap skall avstå.

Däremot kan lantbruksstyrelsen icke finna det ändamålsenligt att, såsom
förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap föreslagit, viss
del av den nya riskfonden avskiljes för att förvaltas av en särskild styrelse
att användas för egnahemslåntagare i Norrbottens län. Ett dylikt förfarande
skulle, som egnahemsstyrelsen framhållit, endast resultera i bristande
enhetlighet i egnahemsverksamheten. Sagda verksamhet skulle nämligen då
komma att understödjas dels av staten genom den statliga egnahemsnämndens
förmedling, dels ock av ifrågavarande lokala styrelse.

Enligt ett till jordbruksdepartementet den 4 mars 1940 inkommet protokollsutdrag
har slutligen Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott
uttalat sig för att underhandlingar i förevarande fråga måtte
komma till stånd mellan staten och hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott.

Yrkanden ha framförts örn ersättningar åt vissa hushållningssällskap
i samband med egnahemsverksamhetens omorganisation.

Sålunda har Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hänvisat
till att sällskapet i stället för fonder hade underskott å egnahemsverksamheten
samt begärt gottgörelse härför. Utskottet har bland annat anfört:

Sedan särskilda egnahemslåneräkenskaper den 1 januari 1921 börjat förås,
upplades i dessa en riskfond av överskottet å förvaltningsbidragen. Vid bokslutet
den 31 december 1938 fanns emellertid å fonden på grund av lidna förluster
ett underskott å 68,286 kronor 74 öre. Från och med år 1928 började
sällskapet från egnahemslånerörelsen med 10,000 kronor per år gottgöra sig
ersättning för indirekta kostnader såsom lokaler, personal, skrivmaterialier
etc. Härvid förtjänar särskilt framhållas, att inga personalkostnader
direkt belasta egnahemslånerörelsen, i det att all personal är anställd och
avlönad av sällskapet. Egnahemslånerörelsens dåliga ekonomiska ställning
har emellertid medfört, att densamma under flera år ej förmått erlägga denna
ersättning. Den fördes för denna tid som en fordran innanför linjen i
sällskapets räkenskaper, men belastade ej egnahemslånerörelsens. Då under
senare år överskott ånyo börjat uppstå å egnahemslånerörelsen, har detta
årsöverskott i varje bokslut delats i två lika delar, varav den ena använts
till avbetalning å sällskapets nyssnämnda fordran för omkostnader och den
andra att nedbringa egnahemslånerörelsens förlustsaldo. Sällskapets fordran
för oguldna omkostnader utgjorde efter 1938 års bokslut
1936 års förvaltningskostnader, rest...................... kronor 9,743: 99

1937 » ......................... » 10,000: —

1938 > » ......................... » 10,000: —

kronor 29,743: 99.

Egnahemslånerörelsens samlade underskott utgjorde alltså vid utgången av
år 1938

Balanserad förlust enligt räkenskaperna.................. kronor 68,286: 74

Ej guldna förvaltningskostnader.......................... » 29,743: 99

kronor 98,030: 73

Under år 1939 beräknat överskott ...... kronor 25,000: —

minskat med förvaltningskostnader för

samma år........................... » 10,000: —

minskar underskottet med .............................. » 15,000: —

kronor 83,030: 73

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO -

43

Härvid har beräknats, att av 1940 års förvaltningsbidrag erhålles förutom
täckning för direkta omkostnader, 5,000 kronor till gäldande av sällskapets
förvaltningskostnader under första halvåret 1940.

Förvaltningsutskottet har vidare yrkat på ersättning för förluster å vissa
s. k. regleringslån och nyodlingslån. Härmed sammanhängande förhållanden
har förvaltningsutskottet framställt på följande sätt:

I sammanhang med de starkt försämrade jordbrukskonjunkturerna under
senare delen av 1920-talet uppstodo stora ekonomiska svårigheter för sällskapets
egnahemslåntagare. För att i sin mån medverka till stödjande av
dessa sistnämnda låntagare, lät sig sällskapet under mycket stark påtryckning
från statens egnahemsstyrelse år 1929 förmå att med reducerade belopp
för en sammanlagd kostnad av nära 300,000 kronor inlösa de fordringar
jordsäljaren hade hos egnahemslåntagarna. Sällskapet tillförsäkrades därvid
en riskmarginal av cirka 15 °/o av inlösningssumman. Den fordran,
sällskapet sålunda erhöll å egnahemslåntagarna utöver egnahemslån skulle
ordnas dels genom beviljande av nyodlingslån, där förutsättningar därför
förelågo, dels genom i allmänhet 20-åriga amorteringslån, s. k. regleringslån
löpande med 5 % ränta, vilken ränta sällskapet efter några år nedsatte
till 4 °/o för dem, som punktligt fullgjorde sin ränte- och amorteringsskyldighet.
Regleringslånen ingingo ej i egnahemslånerörelsens räkenskaper
utan ha utlämnats direkt av sällskapet.

Vid förhandlingarna om denna reglering förklarade statens egnahemsstyrelse
genom en ledamot att, om sällskapet ginge med på den föreslagna
anordningen, inga vidare anspråk skulle ställas på sällskapet i avskrivningsväg
beträffande nämnda låntagare, samt att om genom ifrågavarande inteckningars
inlösen förlust skulle uppstå, som ej kunde täckas av därför
direkt tillgängliga medel, statens egnahemsstyrelse skulle tillstyrka, att sällskapet
härför beviljades ersättning med intill halva förlustsumman. Det
ställdes slutligen i utsikt, att sällskapet, i den mån fastigheternas värde sådant
medgåve, skulle få genom beviljande av tilläggsegnahemslån finansiera
inteckningarnas inlösen.

Då jordbrukskrisen fortsatte, visade sig snart 1929 års reglering otillräcklig,
och sedan ett av statens egnahemsstyrelse framlagt förslag, att staten skulle
övertaga egnahemsrörelsen i Malmöhus län, från statens sida förkastats, förmådde
egnahemsstyrelsen sällskapet att år 1932 deltaga i en ny reglering,
varvid staten och sällskapet å kvarstående egnahemslåntagare avskrevo vardera
50,000 kronor. Statens avskrivning hänförde sig därvid huvudsakligen
till oguldna räntor.

De åtgöranden, vartill sällskapet sålunda tvangs av statens egnahemsstyrelse,
ha för sällskapet blivit i hög grad förlustbringande, vilket sällskapet
redan från början befarade.

De efter egnahemslånen liggande inteckningarna voro redan vid övertagandet
till sitt värde synnerligen problematiska och riskabla. Då jordsäljama
vidare genom transaktionen löstes från sina intressen i fastigheterna,
bortföll det stöd, sällskapet vid egnahemslånens beviljande från dem påräknat
dels i form av direkt hjälp till låntagarna dels vid eventuell realisering
av fastigheterna. Härigenom föranleddes betydande förluster även å själva
egnahemslånen, vilka före regleringen kunnat betraktas som i stort sett riskfria.

Förvaltningsutskottet har beräknat hushållningssällskapets förlust å regleringslån
m. in. per den 23 september 1939 till 142,627 kronor 34 öre. Ytterligare
har utskottet begärt ersättning för förluster å exploateringen av

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

ett område i Kastberga, vilka förluster utskottet uppskattat till 18,180 kronor
4 öre. Sammanlagt skulle sällskapets underskott och förluster å egnahemsverksamheten
uppgå till 243,838 kronor 11 öre.

Förvaltningsutskottet har anhållit, att hushållningssällskapet i sammanhang
med överlämnandet av egnahemslånerörelsen måtte befrias från att
redovisa för därå uppkommet underskott samt tillerkännas ersättning för
lidna förluster enligt vad nyss anförts.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har gjort
gällande, att det statliga förvaltningsbidraget sedan en följd av år varit
otillräckligt för täckande av uppkomna låneförluster. För länets egnahemslånerörelse
förelåge därför ett underskott. En närmare granskning av länets
egnahemslånerörelse komme otvetydigt att visa, att de stora förlusterna
på egnahemslånerörelsen i huvudsak vore att tillskriva förhållanden, varöver
hushållningssällskapet och egnahemsnämnden icke kunnat råda, såsom
de mycket starka fluktuationerna i penningvärdet på bebyggda jordbrukslägenheter
såsom en följd av världskriget samt försvårade försörjningsmöjligheter
för en stor del av länets landsbygdsbefolkning, som för sin utkomst
varit och vore i högre eller lägre grad beroende av inkomsterna från skogshanteringen
samt från länets för upprepade konjunkturväxlingar utsatta
trävaruindustri. Förvaltningsutskottet har anhållit om ersättning för ifrågavarande
underskott (i ett annat sammanhang har underskottet uppskattats
till omkring 25,000 kronor). Förvaltningsutskottet har också uttalat sig för
att av statsmedel måtte bekostas en hittills av egnahemsmedel utbetalad fyllnadspension
av 1,200 kronor till en förutvarande sekreterare ävensom skälig
pension åt ett agronomiskt biträde hos nämnden, vilket tidigare tjänstgjort
som lantbrukslärare.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har gjort gällande,
att sällskapet haft vissa utlägg för egnahemsverksamheten:

Utläggen i fråga, både de redan gjorda och de, som ännu förväntas, beräknar
utskottet till sammanlagt 94,222 kronor 62 öre. Utskottet hemställer
om täckning för denna fordran i samband med vidtagande av övriga åtgärder
för egnahemsnämndernas förstatligande. Enligt en vid utskottets yttrande
fogad tablå avser nämnda ersättningsbelopp dels avlöningskostnader för en
konsulent för åren 1929—1939 samt första halvåret 1940 med tillhopa 59,800
kronor, dels halva kostnaden för anlitande av bankinrättning för bokföring
under åren 1929—1933 med sammanlagt 1,250 kronor, dels en del av kostnaderna
för tryckning av hushållningssällskapets handlingar för åren 1929—
1934 och 1936—1940 med tillhopa 1,963 kronor 82 öre, dels ersättning för
av riksförsäkringsanstalten påförda försäkringsavgifter för åren 1929—1940
med sammanlagt 1,048 kronor 5 öre, dels en del av den av hushållningssällskapet
för åren 1929—1939 utbetalade fyllnadspensionen till en tidigare
skattmästare hos hushållningssällskapet, vilken under ett antal år tjänstgjort
sorn egnahemsnämndens sekreterare (numera avliden), med ett belopp
av tillhopa 10,787 kronor 45 öre, dels ock beräknad fyllnadspension under
tio år till en kvinnlig befattningshavare hos egnahemsnämnden, som under
ett av de närmaste åren kommer att avgå med pension, med sammanlagt
19,373 kronor 30 öre.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 130.

45

Vidare Ilar Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott yrkat
på ersättning med hänsyn till att hushållningssällskapet framdeles går
miste örn de fördelar sällskapet hittills haft av samarbetet mellan förvaltningsutskottet
och egnahemsnämnden. Utskottet synes ha avsett, att sällskapet
skulle erhålla ersättning för ett årligt belopp av omkring 8,000 kronor,
som handhavandet av egnahemsverksamheten tillfört sällskapet.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att
de av egnahemsmedel utgående andelarna i pensionerna till en 81-årig förutvarande
sekreterare, 500 kronor, och till en tidigare skattmästare, 600 kronor,
alltjämt skulle få utgå av egnahemsmedel. Vidare ha Värmlands läns
hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott sagt sig förvänta,
att staten övertager sällskapets förpliktelse att utbetala pension med
672 kronor årligen till en förutvarande vaktmästare, varjämte samma hushållningssällskap
ifrågasatt förtidspensionering från statens sida av en nuvarande
skattmästare. Gävleborgs låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har hänvisat till att sällskapets och egnahemsnämndens förutvarande
skattmästare, vilken i början av år 1932 avgått med pension, från och med
sagda år åtnjuter särskild pension från egnahemsnämnden å 1,000 kronor om
året. Utskottet har ansett denna tilläggspension framdeles böra utgå av statsmedel.
—- Vidare har från ett par hushållningssällskaps sida framställts krav
på viss ersättning, för den händelse icke de nya egnahemsnämnderna komme
att liksom hittills förhyra lokaler hos sällskapen.

Egnahemsstyrelsen har i sin skrivelse den 15 november 1939 erinrat om
att frågan om särskilda åtgärder i avseende å vissa egnahemsföretag i Malmöhus
län varit föremål för behandling vid 1932 års riksdag. I proposition nr
197 hade efter en erinran örn frågans förhistoria understrukits, att förhållandena
å de ifrågavarande egnahemsföretagen i Malmöhus län i flera hänseenden
vore anmärkningsvärda och beklagliga. De olyckliga omständigheter,
som varit förenade med dessa egnahemsföretags tillkomst, hade tilldragit
sig stor uppmärksamhet. Enligt vad i propositionen anförts hade egnahemsstyrelsen
också måst nedlägga ett omfattande och tidsödande arbete
för att få klarhet i egnahemsinnehavarnas skuldförhållanden och för att, i
den mån det efteråt och med till buds stående resurser varit möjligt, ernå
viss reglering av nämnda skuldförhållanden. Ehuru givetvis den senaste
tidens ogynnsamma konjunkturer för jordbruket (detta skrevs år 1932) i
sin mån bidragit till att förvärra läget för dessa egnahemsinnehavare, måste
dock misslyckandet främst tillskrivas den bristande omtänksamhet, varunder
dessa egnahemsföretag tillkommit. Då egnahemslångivningen enligt gällande
bestämmelser för den statsunderstödda egnahemsverksamheten omhänderhades
av låneförmedlare, i detta fall Malmöhus läns hushållningssällskap,
på egen ekonomisk risk, läge det närmast till hands, att staten icke
nu direkt engagerade sig i berörda företag utan läte sällskapet bära de ekonomiska
konsekvenserna av det skedda. Då det emellertid syntes angeläget,
att omtanke ägnades egnahemsinnehavare, sorn ännu vore kvar å sina
egnahem och därå nedlagt kapital och arbete, hade i propositionen föreslå -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

gits, att ett anslag av 50,000 kronor måtte anvisas för att ställas till egnahemsstyrelsens
förfogande, att av styrelsen användas för lämnande av sådant tillfälligt
bistånd åt berörda låntagare, att de kunde — i avvaktan på då åsyftad
ytterligare utredning — såvitt möjligt kvarbliva å sina lägenheter. Detta
hade också blivit riksdagens beslut.

För egen del har egnahemsstyrelsen beträffande förvaltningsutskottets
föreliggande yrkande anfört bland annat följande:

I vad mån de åtgärder, som egnahemsstyrelsen år 1929 och de närmast
följande åren vidtagit för att skydda ifrågavarande egnahemsinnehavares intressen,
blivit till fördel även för hushållningssällskapet — i den situation
sällskapet då ställt sig — torde icke med bestämdhet kunna sägas. Hur som
helst kan uppenbarligen icke den omständigheten, att egnahemsstyrelsen ansett
sig nödsakad att inskrida till skydd för egnahemsinnehavarnas intressen,
under förevarande förhållanden sägas lia överflyttat något ekonomiskt
ansvar för ifrågavarande egnahemsverksamhet från hushållningssällskapet
till staten. Örn vid de samtal rörande åtgärder för hjälp åt egnahemsinnehavarna,
som vid skilda tillfällen förts mellan representanter för egnahemsstyrelsen
och hushållningssällskapet, förslag i ena eller andra riktningen
framförts — såsom hushållningssällskapet vill göra gällande — kunna dessa
samtal icke anses vara av den art, att staten därmed på något sätt iklätt
sig något ansvar gentemot sällskapet. Såvitt framgår av propositionen i ämnet
till 1932 års riksdag, ansågos då inga förpliktelser finnas för staten att
gottgöra hushållningssällskapet för dess förluster.

Egnahemsstyrelsen kan för sin del med hänsyn lill att nu avsedda förluster
föranletts av det anmärkningsvärda sätt, varpå hushållningssällskapet
handhaft egnahemsverksamheten, icke tillstyrka, att någon ersättning av
statsmedel må utgå för desamma. Egnahemsstyrelsen vill för övrigt fästa
uppmärksamheten på att hushållningssällskapets förluster i viss utsträckning
reducerats genom det anslag till hjälp åt egnahemslåntagare, som anvisats
av 1932 års riksdag, och genom de statliga åtgärderna för beviljande
av uppskov med betalning av egnahemslån.

Beträffande de förluster, som sällskapet påstår sig ha gjort på vissa fastigheter,
vilka övertagits av sällskapet år 1934, anser egnahemsstyrelsen, att
någon ersättning lika litet här som i ovan avsedda fall är motiverad.

Ej heller finnas enligt egnahemsstyrelsens mening tillräckliga skäl att medgiva
hushållningssällskapet någon befrielse från betalningsskyldighet i vad
avser det underskott å egnahemslånerörelsen, som är redovisat å hushållningssällskapets
riskfond.

Vad slutligen angår hushållningssällskapets anspråk på ersättning för förvaltningskostnader,
som debiterats egnahemslånerörelsen för åren 1936, 1937
och 1938 men som icke betalats — återstående beloppet härav har beräknats
till 29,743 kronor 99 öre, vilket belopp emellertid kan antagas bli reducerat
genom överskott för år 1939 — har egnahemsstyrelsen ansett det visserligen
te sig ganska godtyckligt, om en brist föres såsom underskott å riskfonden
eller såsom en skuld för förvaltningskostnader. Emellertid har egnahemsstyrelsen
ansett vissa skäl tala för att hushållningssällskapet tillerkännes
någon ersättning för ifrågavarande förvaltningskostnader. Sällskapets
statliga förvaltningsbidrag för första halvåret 1940 skulle enligt eljest
tillämpade grunder utgöra mellan 15,000 och 20,000 kronor. Egnahemssty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

47

reisen har ansett sig böra förorda, ehuru med någon tvekan, att sällskapet
för nämnda halvår måtte tillerkännas ett förvaltningsbidrag i ett för allt å
50,000 kronor.

Beträffande de från vissa andra hushållningssällskap gjorda framställningarna
örn ersättningar av olika slag har egnahemsstyrelsen anfört följande: De

förvaltningsbidrag, som utgått till hushållningssällskapen, lia varit avsedda
att täcka såväl de med egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnaderna
som å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster. Att härutöver
särskilda statsmedel skulle utgå såsom bidrag till förvaltningskostnader
eller till täckande av förluster har aldrig varit åsyftat. Egnahemsstyrelsen
kan därför icke finna det rimligt, att staten nu skulle, såsom ifrågasatts
av Norrbottens läns hushållningssällskap, ytterligare bidraga till vissa
förvaltningskostnader, avseende förfluten tid, liksom ej heller att, pä sätt
Västernorrlands läns hushållningssällskap synes lia avsett, uppkommen förlust
å den av sällskapet bedrivna egnahemslånerörelsen skulle täckas av
statsmedel. Uppmärksammas bör den fördel för sällskapet, som ligger i att
staten nu övertager sällskapets egnahemslånestock med därmed förenade
risker.

Vad angår det från Kronobergs läns hushållningssällskap framställda yrkandet
av innebörd, att sällskapet borde tillerkännas gottgörelse för den
skada som sällskapet komme att lida genom att ej längre bli i tillfälle att
bestrida vissa förvaltningskostnader med egnahemsmedel, kan egnahemsstyrelsen
icke finna detta förhållande kunna ligga till grund för något ersättningskrav
från sällskapets sida.

Emellertid finner styrelsen uppenbart, att omorganisationen av egnahemsnämnderna
kan medföra vissa kostnader även för hushållningssällskapen.
Dessa kostnader torde, såvitt gäller sällskap som disponera gamla riskfonder,
skäligen kunna bestridas av dessa. De sällskap, som däremot förlorat
sina gamla riskfonder genom uppkomna förluster å egnahemsverksamheten,
måste härvidlag anses stå i sämre ställning. Enligt styrelsens mening bör
sådant sällskap av Kungl. Majit i samband med omorganisationen kunna
tillerkännas ett engångsanslag av förslagsvis 5,000 kronor. Till erhållande
av sådant anslag torde ifrågakomma Södermanlands, Kronobergs och Västernorrlands
läns hushållningssällskap. Ersättningarna torde böra utgå av
anslaget till förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare.

Beträffande de av en del hushållningssällskap framställda önskemålen om
att staten måtte övertaga ansvaret för vissa pensioner eller tilläggspensioner,
som för närvarande utgå av egnahemsmedel, kan den invändningen göras
att, i den mån här varit fråga örn mera fast anställd personal, respektive
sällskap bort sörja för att befattningshavarna erhållit pensionsrätt hos statens
pensionsanstalt. De på huvudmannen ankommande avgifterna hade
härvid bort bestridas av hushållningssällskapens förvaltningsbidrag, vilket
i vad gäller liden före år 1929 kommit att påverka avsättningen till de gamla
riskfonderna. Emellertid synes det egnahemsstyrelsen möjligt, att staten i
någon utsträckning bör bidraga till ifrågavarande pensioner. Örn och i vad
mån delta bör ske, synes böra få avgöras av Kungl. Majit efter ytterligare
övervägande av omständigheterna i de särskila fallen. Uppmärksammas bör.
att det här under alla förhållanden rör sig örn mycket små belopp. De ersättningar,
som i enlighet med det nu sagda böra utgå till vissa hushållningssällskap,
torde i likhet med ovannämnda anslagsbelopp böra utgå från anslaget
till förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Från detta anslag torde även böra utgå gottgörelse, som det i något enstaka
fall kan befinnas skäligt att tillerkänna hushållningssällskap för hyreskostnader.

Statskontoret har i utlåtande över egnahemsstyrelsens skrivelse den 15
november 1939 framhållit, att den omständigheten, att Malmöhus läns hushållningssällskap
genom alt under åren 1936—1938 använda en del av för
samma år utgående förvaltningsbidrag till täckande av tidigare förluster å
låneverksamheten kommit att redovisa underskott å omkostnaderna för egnahemsverksamheten
för nyssnämnda år, givetvis på intet sätt utgjorde något
skäl för att sällskapet skulle erhålla något ytterligare förvaltningsbidrag för
samma år. På grund härav och då frågan om täckning av sällskapets förluster
å egnahemslåneverksamheten måste anses slutligt prövad genom 1932
års riksdags beslut i ämnet, kunde statskontoret icke tillstyrka, att hushållningssällskapet
tillerkändes särskilt förvaltningsbidrag utöver det, som enligt
fastställda grunder skulle utgå.

I avseende å egnahemsstyrelsens förslag, att ersättningar skulle utgå till
vissa sällskap, som förlorat sina gamla riskfonder, har statskontoret hållit
före, att ett beviljande av sådana ersättningar skulle innebära, att staten
i dessa fall delvis skulle taga konsekvenserna av låneförmedlarnas tidigare
låneverksamhet. Statskontoret har därför avstyrkt detta förslag.

Vad beträffar de av en del hushållningssällskap framställda önskemålen,
att staten måtte övertaga ansvaret för vissa pensioner eller tilläggspensioner,
som för närvarande utgå av egnahemsmedel, har statskontoret förklarat sig
icke finna skäl föreligga för att tillmötesgå desamma, då de pensioner, varom
här vore fråga, beviljats vid sidan av den pensionering, som det stått
vederbörande hushållningssällskap öppet att under statlig medverkan ordna
genom statens pensionsanstalt.

Även riksräkenskapsuerket har avstyrkt förslaget om särskild ersättning
till Malmöhus läns hushållningssällskap. Verket har ej heller ansett vägande
skäl lia anförts för att tillerkänna vissa andra hushållningssällskap engångsanslag
för täckande av omkostnader i samband med omorganisationen.

Beträffande vissa andra frågor avseende mellanhavandena
mellan staten och hushållningssällskapen har
1936 års egnahemsutredning bland annat hänvisat till att vissa hushållningssällskap
-— detta gäller Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län —
inneha jord, som inköpts för egnahemsändamål. Utredningen har ansett
staten böra, om sällskapen så önska, övertaga sådana jordområden mot köpeskillingar,
som svara mot sällskapens anskaffningskostnader. Vidare har
utredningen förordat att vissa hushållningssällskap böra frikallas från sådant
borgensansvar för lån, som de iklätt sig för egnahemsändamål.

I ett yttrande till egnahemsstyrelsen har Norrbottens läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd hänvisat till att åtta jordförmedlingsföretag befinna
sig i sällskapets ägo, vilka företag successivt igångsatts under åren 1924—

Kungl. Majlis proposition nr ISO -

49

1930 före tillkomsten av statens jordanskaffningsverksamliet. Såsom framgår
av det föregående voro företagen i 1938 års bokföring upptagna till ett
sammanlagt värde av omkring 185,000 kronor. Av utredningen i ärendet
inhämtas vidare:

Företagens bokförda värde har av egnahemsnämnden uppgivits vara lägre
än värdet av deras anskaffningskostnader, beroende därpå att vissa administrations-
och ränteutgifter ännu icke påförts företagen. Dessas verkliga
värde har ansetts avsevärt överstiga deras bokförda värde. Företagen och
därtill hörande nettotillgångar (stämplingar, inventarier, förråd, fordringar)
lia beräknats — frånsett de förut omnämnda s. k. skogsmedelsfonderna —
för närvarande ha ett värde av i runt tal 290,000 kronor. Vid värderingen
har ingen som helst hänsyn tagits till den nuvarande mera exceptionella
konjunkturen, ej heller till möjligheten att på annat sätt än ursprungligen
avsetts eller för andra ändamål än egnahemsändamål utnyttja vederbörande
fastigheter.

För den händelse ifrågavarande jordförmedlingsföretag skulle överlåtas
på staten, har egnahemsnämnden ansett följande önskemål böra vinna beaktande
vid företagens överlåtelse, nämligen

1. att företagen omhändertagas av den nya statliga egnahemsnämnden i
Norrbottens län och under dess ledning fullföljas enligt plan;

2. att till respektive företag hörande skogsmedelsfonder även i fortsättningen
— under företagens exploateringstid — särskilt för sig förvaltas och
bokföras genom den statliga egnahemsnämndens i länet försorg;

3. att under den fortsatta exploateringen eventuellt inflytande medel
(nettoinkomster) för försålda skogsprodukter från företagen (de delar av
företagen, som ännu icke upplåtits till egnahem) inlevereras till vederbörande
företags skogsmedelsfonder;

4. att — sedan resp. företag slutförts — de under desammas exploateringstid
uppkomna skogsmedelsfonderna av den statliga egnahemsnämnden
i länet (ev. styrelse, i vilken ortens befolkning är representerad) disponeras
för tryggande av den vidare utvecklingen av egnahemsverksamheten och
jordbruket i orten.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har meddelat, att
egnahemsnämnden iklätt sig borgen för ett täckdikningslån å 1,500 kronor.
Förvaltningsutskottet har förutsatt, att den statliga egnahemsnämnden övertager
även denna den nuvarande egnahemsnämndens förbindelse, då i annat
fall motsvarande avskrivning måste göras i bokslutet.

Av handlingarna framgår även, att Malmöhus läns hushållningssällskap
iklätt sig borgen för två statslån till Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a.,
nämligen ett förlagslån och ett egnahemsstatslån, för närvarande uppgående
lill omkring respektive 12,500 kronor och 29,500 kronor. Hushållningssällskapet
har yrkat på befrielse från dessa borgensförbindelser.

Egnahemsstyrelsen har i skrivelsen den 15 november 1939, med anledning
av vad som anförts av Norrbottens läns hushållningssällskap, uttalat följande: Styrelsen

har visserligen icke något att i princip erinra mot egnähemsutredningens
förslag att, i den mån hushållningssällskap vid egnahemsnämndernas
avveckling inneha jord, som inköpts för egnahemsändamål, staten

Bihang lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 130. 4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

bör, om sällskapen så önska, övertaga dessa jordområden mot en köpeskilling,
som svarar mot sällskapens anskaffningskostnader. Där jordområden
ingå såsom tillgångar i ett sällskaps nya riskfond men sällskapet föredrager
att inbetala riskfondskapitalet kontant till staten, synes det emellertid
icke böra ifrågakomma, att staten, örn sällskapet sedan vill överlåta
jordområdena till staten, betalar mer för dessa än som motsvarar deras bokförda
värden. Ej heller kan egnahemsstyrelsen tillstyrka, att staten övertager
jord från hushållningssällskapen med sådana inskränkande föreskrifter i
fråga örn dispositionen av försäljningsmedel för skog, vilka föreslagits av
Norrbottens läns hushållningssällskap. Köpeskillingarna för ifrågavarande
jordegendomar torde böra utgå av den s. k. jordfonden.

Egnahemsstyrelsen har funnit skäligt, att hushållningssällskap skall kunna
erhålla befrielse från borgensförbindelse, som sällskapet gentemot staten
iklätt sig för egnahemsändamål.

Statskontoret har funnit anledning icke föreligga till särskilda åtgärder
beträffande borgensansvaret för nyss avsedda statslån.

Slutligen må i avseende å den av lånef örmedlande föreningar
m. fl. bedrivna egnahem sverksamheten erinras, att de
av dessa låneförmedlare, som förmedlat jordbrukslån, enligt de nya grunderna
för egnahemsverksamheten avsetts skola upphöra med sådan långivning
samt att de, som förmedlat bostadslån, skola kunna fortsätta därmed endast
i den mån denna långivning är lokaliserad till visst begränsat område.

Egnaliemsutredningen har framhållit vissa synpunkter beträffande en
reglering av ifrågavarande låneförmedlares mellanhavanden med staten på
grund av redan beviljade egnahemslån och uppskovslån.

De av utredningen föreslagna grunderna för reglering av dessa mellanhavanden
ha återgivits i 1939 års egnahemsproposition.

Under erinran härom har egnahemsstyrelsen i skrivelsen den 15 november
1939 föreslagit, att Kungl. Maj.t måtte utverka riksdagens bemyndigande att
i huvudsaklig överensstämmelse med nyss avsedda grunder besluta örn de
åtgärder, som kunna föranledas av att kommuner, egnahemsföreningar och
egnahemsbolag helt eller delvis avveckla av dem bedriven egnahemsverksamhet.

Departementschefen.

Den överflyttning av egnahemslån från hushållningssällskapen lill staten,
som åsyftats skola äga rum med ingången av budgetåret 1940/41, torde
böra genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som angivits
av egnahemsstyrelsen. I den mån icke Kungl. Maj:t meddelar särskilda
föreskrifter i ämnet, bör det ankomma på styrelsen att, delvis i samråd
med statskontoret, iakttaga statens rätt vid lånens överflyttning.

Att staten avsetts skola övertaga egnahemslånen och de därmed förenade
riskerna, har föranlett eif övervägande, örn icke även de riskfonder, som
hushållningssällskapen samlat för täckande av förluster å egnahemslånerörelsen,
åtminstone i viss utsträckning böra överlåtas på staten. Emellertid

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

51

ha skäl ansetts tala för att de s. k. äldre riskfonderna, vilka tillkommit före
1928 års egnahemsreform och vilka hushållningssällskapen i mer eller mindre
uttrycklig form erhållit rätt att själva disponera, skola få behållas av sällskapen.
Samma skäl motivera icke, att sällskapen i fortsättningen få tillgodogöra
sig de nya riskfonderna. Förra årets lagtima riksdag har i enlighet
härmed i princip fattat beslut örn att de äldre riskfonderna skola få kvarbliva
hos sällskapen men att — och detta skall gälla som villkor för statens övertagande
av egnahemslånen — de nya riskfonderna skola överlåtas på staten.

Beträffande de äldre riskfonderna har emellertid nyssnämnda medgivande
förknippats med ett förbehåll av innebörd att dessa fonder icke må utan
Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd användas för andra ändamål än främjande
av det mindre jordbruket och dess binäringar ävensom uppmuntrande av
trädgårdsodlingen. I enlighet med önskemål, som framkommit från åtskilliga
håll, har egnahemsstyrelsen numera föreslagit, att ifrågavarande förbehåll
skall eftergivas. Styrelsen har ansett förutsättningarna härigenom kunna
ökas för en friktionsfri övergång till den nya organisationen. För min
del vill jag icke motsätta mig detta förslag. Emellertid synes det mig naturligt,
att hushållningssällskapen, även örn de icke uttryckligen förbindas härtill,
komma att förutom för vissa utgifter i samband med omorganisationen
huvudsakligen disponera fonderna för nyss avsedda ändamål.

Vad härefter angår de nya riskfonderna kan jag ej finna tillräcklig anledning
att intaga någon annan ståndpunkt än föregående år, då jag förordat
att dessa fonder böra överlåtas på staten. Det kan naturligt nog för ett hushållningssällskap,
som förlorat sin äldre riskfond men har i behåll en ny
riskfond till större eller mindre belopp, synas hårt att behöva avstå från
denna, särskilt som omorganisationen av egnahemsverksamheten även kan
tänkas föranleda vissa utgifter. Med tanke härpå kommer jag i det följande
att föreslå, att någon ersättning skall kunna utgå i dylika fall. En del
sällskap lia, utan att framställa invändningar mot principen att de nya riskfonderna
skola överlåtas på staten, velat omräkna dessa till lägre belopp än
dem, till vilka de äro bokförda. Till stöd härför har åberopats, att hushållningssällskapen
under årens lopp av egna medel bekostat en del utgifter,
som sällskapen varit befogade att bestrida från de nya riskfonderna,
eller ock tillfört dessa fonder vissa inkomster, vilka icke författningsenligt
behövt tillföras fonderna, i båda fallen med resultat att de nya riskfonderna
blivit större än eljest skulle lia blivit förhållandet. Med särskild styrka
har framförts önskemålet att en omräkning av inkomsterna måtte få
äga rum. Egnahemsstyrelsen har motsatt sig, att fonderna skola få omräknas
vare sig i avseende å utgifter eller inkomster. För min del finner jag
de av styrelsen anförda skälen bärande. Att nu konstatera, huru stora de
nya riskfonderna skulle lia varit, om dessa belastats med så stor del av hushållningssällskapens
utgifter som kunnat ifrågakomma och å andra sidan
tillförts så liten del av inkomsterna som författningsenligt låtit sig göra,
skulle i praktiken vara omöjligt. För (ivrigt synas mig inga starkare skäl tala
för att, där riskfonderna exempelvis tillförts sådana räntor å statliga ho -

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

stadsförbättringsmedel, vilka härröra från att sällskapen kunnat lyfta medlen
innan desamma utlämnats till bidrags- eller låntagare, dylika ränteinkomster
skola avföras från riskfonderna och tillerkännas hushållningssällskapen.
Det bör uppmärksammas att, sedan dessa och andra inkomster en
gång tillförts de nya riskfonderna, hushållningssällskapen icke haft anledning
att räkna med att desamma skulle få användas för annat ändamål än
egnahemsverksamheten. Överhuvud taget torde man kunna utgå från att
de från några sällskap framställda yrkandena i förevarande hänseende ha
sin rot däri att vissa andra sällskap kunnat dra fördelar av att i förevarande
hänseende följa andra principer för bokföringen av de nya riskfonderna.
Att avgöra vad som skulle utgöra full rättvisa i förevarande hänseende låter
sig knappast göra, så mycket mindre som jämsides med riskfondernas storlek
måste tagas hänsyn till de risker, varmed de från de olika hushållningssällskapen
överlämnade lånen äro förbundna. I enlighet med det här anförda
bör enligt min mening någon omföring av inkomster och utgifter, vilka
redan bokförts å de nya riskfonderna, icke tillstädjas. Såsom riksräkenskapsverket
föreslagit, böra de nya riskfonderna överlämnas till staten med
de belopp, vartill de äro bokförda den 30 juni 1940 med tillägg för eventuella
överskott å förvaltningsbidrag för första halvåret 1940.

Storleken av de riskfondsmedel, som avsetts skola överlämnas till staten,
har av egnahemsstyrelsen beräknats till omkring 1,900,000 kronor. Efter
samråd med chefen för finansdepartementet finner jag mig böra förorda
riksräkenskapsverkets förslag, att belopp, som av sällskapen överlämnas i
likvida medel, tagas till uppbörd under inkomsttiteln Övriga diverse inkomster.
Överlämnas fondmedel placerade i fastigheter eller lån, höra dylika
värden uppföras under särskild diversemedelstitel, varifrån överföring till
nyssnämnda inkomsttitel verkställes i samband med tillgångarnas realiserande.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen ha en del hushållningssällskap
gjort framställning örn vissa ersättningar i samband med egnahemsverksamhetens
omorganisation.

Malmöhus läns hushållningssällskap har sålunda anhållit, att sällskapet
måtte tillerkännas ett belopp av sammanlagt omkring 244,000 kronor.
Av detta belopp hänföra sig 83,000 kronor till underskott å sällskapets riskfond
samt av sällskapet bestridda förvaltningskostnader, 143,000 kronor
till förluster å s. k. regleringslån samt 18,000 kronor till förlust å exploatering
av viss fastighet. Egnahemsstyrelsen har avvisat hushållningssällskapets
anhållan om täckning för förluster å egnahemsverksamheten och ansett
ansvaret härför böra åvila hushållningssällskapet. Däremot har styrelsen
funnit skäl tala för att sällskapet tillerkännes någon gottgörelse för
nyssnämnda förvaltningskostnader och med hänsyn härtill förordat sådan
ökning av sällskapets förvaltningsbidrag för egnahemslångivningen under
första halvåret 1940, att detsamma i ett för allt utgår med 50,000 kronor.

Kungl. Majlis proposition nr 130.

53

.lag vill icke motsätta mig den av egnahemsstyrelsen föreslagna anordningen
till lösning av förevarande ersättningsfråga.

Enligt egnahemsstyrelsens förslag skall sådant sällskap, som förlorat sin
äldre riskfond genom uppkomna förluster å egnahemsverksamheten, kunna
av Kungl. Maj:t tillerkännas ett engångsanslag av förslagsvis 5,000 kronor
för täckande av utgifter i samband med omorganisationen. Styrelsen har
ansett sådant bidrag kunna ifrågakomma för Södermanlands, Kronobergs
och Västernorrlands läns hushållningssällskap. Då jag anser detta förslag
lämpligt och det endast medför förhållandevis obetydliga utgifter för staten,
vill jag tillstyrka förslaget.

Ett par hushållningssällskap ha hemställt, att staten måtte övertaga ansvaret
för vissa pensioner eller tilläggspensioner. Det har synts egnahemsstyrelsen
möjligt, att staten i någon utsträckning bör bidraga till sådana pensionskostnader.
Om och i vad mån detta bör ske, har styrelsen ansett böra få
avgöras av Kungl. Majit efter övervägande av omständigheterna i de särskilda
fallen. Styrelsen har vidare även antytt möjligheten av att det i något
enstaka fall kan befinnas skäligt att tillerkänna hushållningssällskap
gottgörelse för hyreskostnader, som föranledas av ändrade lokalförhållanden
för egnahemsnämnderna. Enligt min mening bör Kungl. Majit ha möjlighet
att anvisa hushållningssällskap ett mindre engångsbidrag till utgifter
av förevarande art under övergångstiden. Härvid bör tagas hänsyn till
storleken av sällskapets äldre riskfond. Nu avsedda ersättningar torde
sammanlagt kunna hållas inom ett belopp av 5,000 kronor och i varje fall
icke nämnvärt överstiga detta belopp.

De ersättningar av olika slag, som av mig tillstyrkts, torde böra bestridas
av anslaget till förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare m. m.

Utöver vad jag i det föregående förordat anser jag skäl icke förefinnas
för några ersättningar åt hushållningssällskapen i samband med egnahemsverksamhetens
omorganisation.

Såsom framgår av det föregående kunna även i andra hänseenden än de
hittills berörda i samband med egnahemsnämndernas förstatligande uppkomma
frågor örn reglering av mellanhavanden mellan staten och hushållningssällskapen.
Bland annat kan fråga uppkomma örn statens övertagande
av jordanskaffningsföretag, som igångsatts av hushållningssällskap.
Vad egnahemsstyrelsen anfört i detta hänseende ger mig ej skäl till erinran.
I anslutning till vad styrelsen anfört torde Kungl. Majit även böra äga befogenhet
att, där så erfordras till förekommande av förluster för vissa hushållningssällskap
å borgensförbindelser, som ingåtts för egnahemsändamål,
träffa uppgörelse med sällskapen om eftergivande av borgensansvaret.

Kungl. Majit torde även böra äga att i förekommande fall besluta om de
åtgärder, som kunna föranledas av att kommuner, egnahemsföreningar och
egnahemsbolag helt eller delvis avveckla av dem bedriven egnahemsverksamhet.

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

Med utgångspunkt från vad här i olika hänseenden anförts torde Kungl.
Maj:t böra utverka riksdagens godkännande av de av mig förordade grunderna
för uppgörelse mellan staten och hushållningssällskapen i avseende
å överflyttningen till staten av egnahems- och därmed jämförliga lån, dispositionen
av sällskapens riskfonder samt vissa andra med egnahemsverksamhetens
omorganisation sammanhängande frågor ävensom ett bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i övrigt besluta om de åtgärder, som föranledas
av nämnda omorganisation.

Ersättningar åt egnahemsombuden.

Enligt gällande bestämmelser skola hushållningssällskapens egnahemsnämnder
utse egnahemsombud ute i orterna, vilka tillhandagå den jord- och
lånesökande allmänheten samt biträda egnahemsnämnderna. Ersättningarna
till dessa ombud bekostas med anlitande av de statliga förvaltningsbidrag,
som hushållningssällskapen uppbära för egnahemsverksamheten.

Även enligt de nya grunder för verksamheten, varom beslut fattats vid
1939 års lagtima riksdag, skola egnahemsombud finnas som lokalorgan.
Egnahemsnämnd skall utse ett ombud för varje kommun. Dock kan ombuds
område, där det betingas av särskilda skäl, inskränkas till att omfatta allenast
del av kommun. Egnahemsombudet fungerar bland annat som ordförande
i den s. k. egnahemskommittén inom respektive kommun. Nämnas
må även, att egnahemsutredningen uttalat önskvärdheten av att egnahemsombuden
också vid egnahemskommittéernas behandling av ärenden rörande
arbetarsmåbrukslån få deltaga i överläggningarna, däremot icke i besluten.
Föreskrifter angående egnahemsombudens arbetsuppgifter ha förutsatts skola
meddelas i särskild ordning.

Egnahemsstyrelsen har i sin skrivelse den 15 november 1939 även behandlat
frågan om ersättningar åt egnahemsombuden. Styrelsen har härvid lämnat
följande redogörelse för vissa från hushållningssällskapens egnahemsnämnder
införskaffade uppgifter i ämnet:

Av dessa uppgifter kan utläsas, att ersättningarna för år 1938 sammanlagt
uppgått till ett belopp av omkring 28,700 kronor. Härav falla omkring 17,800
kronor på de norrländska länen, omkring 3,300 kronor på Kristianstads län,
omkring 1,100 kronor på Kopparbergs län och omkring 900 kronor på Blekinge
län. I övriga län ha ersättningarna uppgått till mindre, på en del håll
synnerligen obetydliga belopp.

Grunderna för ersättningarnas beräknande växla de olika länen emellan.
I övervägande antalet fall utgår ersättning med visst belopp, i allmänhet 2—
10 kronor, för varje låneärende, i vars förberedande handläggning ombudet
medverkat, varvid dock på en del håll endast tages hänsyn till bifallna låneansökningar.
I ett län beräknas dessutom ett mindre belopp årligen, 50 öre,
för varje utestående lån. För besiktningar och andra förrättningar ute i orterna
beräknas i en del fall ersättning räknad per lån men vanligare viss
dagsersättning, vartill i allmänhet kommer reseersättning. Dagsersättningen
utgör i allmänhet 5—8 kronor, med reducering för allenast en halv dags förrättning.
Ofta äro härvid resekostnadsersättningen och traktamentet be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

55

stämda att utgå ettel- allmänna resereglemente! (rese- och traktamentsklasserna
III E, lil F eller i undantagsfall II E). Inom ett län utgår förutom de
per lån bestämda ersättningarna även ett årsarvode av 25—50 kronor. Enligt
vad som framgår av yttrandena förekommer det icke, att kommunerna
bidraga till egnahemsombudens ersättningar. Däremot åligger det på något
håll låntagaren att åtminstone i vissa fall bekosta egnahemsombuds resekostnader.

Egnahemsstyrelsen har hänvisat till att, enligt vad som framginge av de
införskaffade uppgifterna, egnahemsnämnderna anlitade egnahemsombuden
i mycket olika omfattning. Klart vore, att det efter egnahemsnämndernas
förstatligande bleve lättare att överblicka, vilka uppgifter som lämpligen borde
åläggas egnahemsombuden, och att ernå en viss enhetlighet härutinnan,
såvitt icke de skiftande förhållandena motiverade avvikelser de olika länen
emellan.

Beträffande ersättningarnas bestämmande har egnahemsstyrelsen anfört
följande.

Egnahemsutredningen, som uttalat sig för att ersättningen bör utgå i form
av årsarvode, har förutsatt, att arvodet skall bestämmas och utbetalas i efterhand
med belopp, som egnahemsstyrelsen på förslag av vederbörande egnahemsnämnd
beslutar, och att närmare beräkningsgrunder härför böra meddelas
av Kungl. Maj:t. Egnahemsstyrelsen biträder denna uppfattning. Att
arvodet beräknas årsvis i efterskott, synes vara att förorda ur den synpunkten,
att det då kan finnas möjlighet att taga någon hänsyn till det intresse
och den skicklighet, varmed ombudet har handhaft sitt uppdrag. De regler,
som fastställas för beräkningen efter mer eller mindre siffermässiga grunder
av egnahemsombudens ersättningar, torde sålunda böra lämna rum för jämkningar
av ersättningarna av hänsyn som nyss sagts.

Med avseende å bestämmandet av årsarvodena åt egnahemsombuden torde
böra iakttagas följande. Att såsom på något håll sker beräkna ersättning
för varje utestående lån synes icke kunna tillämpas såsom en allmän regel
för hela landet. Flertalet egnahemsnämnder torde nämligen icke påfordra,
att egnahemsombuden skola nedlägga något arbete på tillsyn över skötseln
av äldre egnahemsfastigheter. För övrigt befatta sig egnahemsnämnderna
icke enbart med egnahemslångivning utan även med annan tåne- och bidragsverksamhet,
och i den mån egnahemsombuden äro dem behjälpliga härmed,
blir det oegentligt att taga hänsyn till antalet egnahemslån men icke till andra
lån eller bidrag. Enligt egnahemsstyrelsens mening böra årsarvodena till egnahemsombuden
sålunda icke beräknas i direkt relation till antalet utestående
egnahemslån, men bör vid den skälighetsprövning, varom ovan talats, tagas
tillbörlig hänsyn tili det arbete, som nedlagts på tillsyn över fastigheter, för
vilka lån eller bidrag av något slag utgått.

En naturlig norm för ersättnings beräknande synes egnahemsstyrelsen
vara antalet fall, i vilka egnahemsombud i någon mera väsentlig utsträckning
medverkat vid iordningställande av ansökningshandlingar eller biträtt
egnahemsnämnden med utredning av något slag. Huruvida ansökan bifallits
eller ej torde härvid icke böra lia betydelse, såvida det icke kan antagas,
att egnahemsombud animerar till uppenbart omotiverade ansökningar. Likställd
med utredning, som nyss avsetts, torde kunna betraktas avsyning, besiktning
eller annan förrättning å fastighet. Egnahemsstyrelsen anser ersättningen
för varje iirende, varmed egnahemsombud sålunda befattat sig,
förslagsvis böra bestämmas lill 4 kronor. För arbete under en och samma

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

dag torde likväl icke böra utgå högre sammanlagt arvode än 12 kronor.
Denna begränsning synes särskilt ha berättigande vid förrättningar å flera
närbelägna fastigheter.

Vid resa, som egnahemsombud företager för fullgörande av sitt uppdrag,
torde icke utöver nyss avsedda ersättning böra utgå något traktamente. Där:
emot torde gottgörelse böra utgå för resekostnader för resa, som företagits
på egnahemsnämndens uppdrag, lämpligen efter klass III i allmänna resereglemente!.
Därest egnahemsombud så önskar, torde resekostnadsersättning
böra utbetalas efter hand och utan sammanhang med årsarvodet. Detsamma
torde böra gälla gottgörelse för erforderliga utlägg av olika slag.

Sedan genom beräkning av antalet ärenden, vid vilka egnahemsombud
under ett år medverkat, en viss summa erhållits, som bör ligga till grund
för årsarvodes bestämmande, bör detta arvode i enlighet nied vad förut
anförts, där det anses motiverat, jämkas med hänsyn till det allmänna intresse
och den duglighet, som egnahemsombudet ådagalagt vid fullgörandet
av sitt uppdrag. Härvid torde jämväl böra tagas hänsyn till den tidsutdräkt,
som kan föranledas av långa resor.

Lån- eller bidragstagarna torde icke böra bidraga till ersättningarna åt
egnahemsombuden i annat fall än att de genom missvisande uppgifter föranlett
eljest onödiga rese- eller andra kostnader. Något bidrag från kommunernas
sida torde icke böra påräknas.

Egnahemsstyrelsen har hemställt, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga styrelsen
att i huvudsaklig överensstämmelse med sålunda angivna grunder
fastställa årsarvoden för egnahemsombuden.

Vad härefter angår behovet av anslag till ifrågavarande ändamål — kostnaderna
härför ha före egnahemsnämndernas förstatligande bestritts av hushållningssällskapens
förvaltningsbidrag — har egnahemsstyrelsen erinrat
om att, enligt vad nyss upplysts, ersättningarna åt egnahemsombuden under
år 1938 uppgått till omkring 28,700 kronor. I 1939 års egnahemsproposition
hade hänvisats till att egnahemsutredningen beräknat ifrågavarande
ersättningar till 60,000 kronor örn året. Egnahemsstyrelsen har visserligen
funnit önskvärt, att efter egnahemsreformens genomförande ett vidgat samarbete
mellan egnahemsnämnderna och de kommunala organen komme till
stånd. Trots detta har egnahemsstyrelsen ansett anslaget till ersättningar
åt egnahemsombuden för budgetåret 1940/41 kunna begränsas till förslagsvis
40,000 kronor.

Mot vad egnahemsstyrelsen föreslagit i fråga om ersättningarna åt egnahemsombuden
lia icke framförts några erinringar i de avgivna yttrandena.

Departementschefen.

Jag biträder egnahemsstyrelsens förslag, att ersättningarna åt egnahemsombuden,
vilka årligen i efterhand böra fastställas av egnahemsstyrelsen
efter förslag av egnahemsnämnderna, skola beräknas efter 4 kronor för
varje ärende, varmed ombud i någon mera väsentlig utsträckning tagit befattning,
dock med högst 12 kronor för en och samma dag. Den efter dessa
grunder beräknade årsersättningen bör emellertid, på sätt egnahemsstyrelsen
förordat, kunna jämkas med hänsyn till det allmänna intresse och den duglighet,
som egnahemsombud ådagalagt vid fullgörandet av sitt uppdrag.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 130.

57

Egnahemsombud bör även tillgodonjuta resekostnadsersättning efter klass
III i allmänna resereglemente!. Sådan ersättning bör kunna utbetalas utan
samband med ombudets årsersättning.

I överensstämmelse med vad egnahemsstyrelsen föreslagit, böra lån- eller
bidragstagare icke behöva bidraga till ersättningar åt egnahemsombuden
i annat fall än att de genom missvisande uppgifter föranlett eljest onödiga
rese- eller andra kostnader.

I förevarande sammanhang vill jag erinra örn att det i princip är avsett,
att ett egnahemsombud skall finnas för varje kommun. Enligt min mening
bör emellertid hinder icke möta att tills vidare, i den mån så kan anses lämpligt,
något begränsa antalet egnahemsombud.

För ifrågavarande ändamål torde böra uppföras ett särskilt anslag å riksstaten.
I avbidan på erfarenheter, i vilken utsträckning egnahemsombud
komma att anlitas, torde anslaget för budgetåret 1940/41 böra upptagas med
ett belopp av allenast 30,000 kronor. Anslaget torde böra erhålla karaktär
av förslagsanslag.

Förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare m. m.

Enligt hittills gällande grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten
äga egnahemslåneförmedlarna till bestridande av med den statsunderstödda
egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader och å
egnahemsrörelsen uppkommande förluster åtnjuta visst årligt statsbidrag.

I riksstaten för budgetåret 1939/40 har för ifrågavarande ändamål uppförts
ett förslagsanslag av 1,290,000 kronor. Såsom förvaltningsbidrag för
1939 har Kungl. Majit från nämnda anslag till låneförmedlarna anvisat
sammanlagt omkring 1,260,000 kronor.

Egnahemsstyrelsen har i skrivelse den 29 augusti 1939 framlagt vissa beräkningar
rörande anslagsbehovet för förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare
för budgetåret 1940/41. Styrelsen har hänvisat till att styrelsen
till ledning vid förhandsberäkning av förvaltningsbidragen för 1940 från
hushållningssällskapens egnahemsnämnder infordrat vissa uppgifter. Med
stöd av dessa samt för styrelsen i övrigt tillgängligt material kunde beräknas,
att bidragen skulle för sagda år, om oförändrade grunder för bidragstilldelningen
bibehölles, uppgå till i runt tal 1,278,000 kronor, varav omkring

1,153,000 kronor för hushållningssällskapen och 125,000 kronor för övriga
låneförmedlare. Enligt den vid 1939 års riksdag beslulade omorganisationen
av egnahemslånerörelsen vore det emellertid avsett, att hushållningssällskapens
egnahemsnämnders befattning med lånerörelsen skulle upphöra den
1 juli 1940, då nya statliga egnahemsnämnder skulle träda i de gamlas
ställe. Vidare berördes även övriga egnahemslåneförmedlare av omorganisationen
såtillvida att dessa låneförmedlares verksamhet torde komma att
den 1 juli 1940 delvis överflyttas på de statliga nämnderna. Om med hänsyn
härtill lovaltningsbidragen för år 1940 beräknades utgå med allenast

58

Kunal. Maj.ts proposition nr 130.

halvt årsbelopp eller 576,500 kronor lill hushållningssällskapens egnahemsnämnder
och med ett till 100,000 kronor minskat belopp till övriga låneförmedlare,
skulle anslagsbehovet för ändamålet sålunda stanna vid i runt
tal 675,000 kronor, vilket belopp skulle behöva äskas för budgetåret 1940/41.

Sedermera har egnahemsstyrelsen i sin skrivelse den 15 november 1939,
efter en erinran om den sålunda gjorda anslagsberäkningen, även hänvisat
till att styrelsen i sistnämnda skrivelse förordat, dels att förvaltningsbidraget
till Malmöhus läns hushållningssällskap borde bestämmas efter särskild
av egnahemsstyrelsen angiven grund samt dels att mindre ersättningar utöver
de reguljära förvaltningsbidragen borde efter Kungl. Maj:ts prövning beviljas
vissa hushållningssällskap. Det syntes icke vara behövligt att med hänsyn
härtill beräkna anslaget till förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare
för budgetåret 1940/41 till högre belopp än det förut angivna, eller förslagsvis
675,000 kronor. En del av de nyss angivna utgifterna kunde visserligen
i stället eventuellt utgå av riskfondsmedel, men i så fall skulle statens påräknade
inkomst härav i motsvarande grad minskas.

Departementschefen.

Mot vad egnahemsstyrelsen föreslagit i fråga om anvisandet av anslag till
förvaltningsbidrag lill egnahemslåneförmedlare m. m. har jag intet att
erinra. Från anslaget böra bestridas även de ersättningar, som av mig i
det föregående föreslagits skola utgå till vissa hushållningssällskap i samband
med egnahemsnämndernas förstatligande. Anslaget torde i enlighet med
egnahemsstyrelsens förslag böra för budgetåret 1940/41 uppföras med 675,000
kronor. Det bör uppmärksammas, att anslaget i vad det avser förvaltningsbidrag
och ersättningar till hushållningssällskapen har karaktär av
engångsanslag, vartill någon motsvarighet icke kommer att finnas under
kommande budgetår.

Premielån till egnahemslåntagare m. m.

Alltsedan år 1923 har riksdagen anvisat anslag för utlämnande av premielån
till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten. För budgetåren
1937/38 och 1938/39 ha anslagen varit upptagna med respektive

900,000 och 800,000 kronor, varvid i båda fallen dessutom räknats med en
reservation av i runt tal 100,000 kronor. Från och med sistnämnda budgetår
har förevarande anslag konstruerats såsom anslag för avsättning till diversemedelsfond
samt betecknats »avsättning till fonden för premielån till egnahemslåntagare».
I riksstaten för budgetåret 1939/40 har för ifrågavarande
ändamål uppförts ett anslag av 500,000 kronor. Detta anslag har beräknats
till lägre belopp än tidigare i avbidan på genomförandet av de vid 1939 års
lagtima riksdag beslutade nya bestämmelserna för egnahemslånerörelsen och
med hänsyn till att anslaget allenast avser utlåning under första halvåret
1940.

Kuno!. Maj:ts proposition nr 130.

59

Enligt de grunder för egnaliemsverksamheten, som antagits vid nyssnämnda
riksdag, skall premielån kunna beviljas, där det med hänsyn till arten och
omfattningen av de åtgärder, som erfordras för egnahemsfastighets iordningställande,
befinnes skäligt, att lånesökande erhåller bistånd till täckande
av kostnaderna för dessa åtgärder. Premielån skall i regel icke kunna beviljas
till belopp överstigande 3,000 kronor. Dock kan egnahemsstyrelsen,
efter prövning i varje särskilt fall, medgiva, att sådant lån må uppgå till
4,500 kronor. Av premielån skall, sedan amorteringsskyldighet för samtidigt
beviljat jordbrukslån inträtt, under vart och ett av följande tio år efterskänkas
en tiondel, såvitt icke på grund av överlåtelse av fastigheten eller
vissa andra omständigheter skyldighet inträder att återbetala återstoden av
premielånet. Å sådant lån erlägges i allmänhet icke ränta.

I detta sammanhang må nämnas, att 1936 års egnahemsutredning utgått
från såsom en riktig princip, att egnahemsorganen vid försäljning av fastigheter
icke skola avkräva egnahemsbildarna köpeskillingar, som äro högre
än fastigheternas bruksvärden. I den mån egnahemsorganen sälja fastigheterna
till lägre pris än dessa beräknas kosta i anskaffning, bör skillnaden
redovisas såsom en förlust å den jordfond, som föreslagits skola inrättas för
finansiering av jordanskaffningsverksamheten. Till förebyggande av att
egnahemsbildaren gör vinst genom att kort tid efter förvärvet åter försälja
fastigheten bör emellertid köpeskillingen enligt egnahemsutredningens förslag
— åtminstone då det gäller fastighet å vilken staten gjort förlust — upptagas
något högre än det beräknade bruksvärdet, förslagsvis 15 procent högre, med
förbehåll att överskjutande beloppet successivt avskrives enligt reglerna för
premielån (utredningen använder beteckningen avskrivningslån).

I utlåtande över egnahemsutredningens betänkande har riksräkenskapsverket
bland annat framhållit följande:

Den av utredningsmännen gjorda avvikelsen från principen, att egnahemsorganen
vid försäljning av fastigheter icke böra avkräva egnahemsbildarna
köpeskillingar, som äro högre än fastigheternas bruksvärden, måste enligt
riksräkenskapsverkets mening anses så väsentlig, att några bärande skäl
härefter knappast kunna anföras mot att köpeskillingarna genomgående fastställas
till kostnadsvärdet och alt alltså de belopp, med vilka kostnaderna för
fastigheternas anskaffande och iordningställande överstiga fastigheternas
bruksvärden, alltid i sin helhet täckas medelst avskrivningslån (premielån).
Riksräkenskapsverket förordar därför, att så förfares i syfte att ernå en mera
enhetligt och konsekvent utformad redovisning av det statsunderstöd, varom
här är fråga. Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang erinra om
att egnahemsorganen vid egnahemsbildning, som sker i deras egen regi, icke
skola bliva bundna av någon maximering motsvarande den föreslagna gränsen
för avskrivningslån (premielån). Med hänsyn härtill synes det riksräkenskapsverket
kunna betraktas snarare som en fördel än som en nackdel,
alt nedlagda kostnader komma att i sin helhet klart framträda i form av
köpeskillingar även i de fall, där detta kan leda till att köpeskillingarna
komma att te sig alli för höga.

För den händelse likväl anordningen med avskrivningslån (premielån)
icke anses böra komma till användning i den utsträckning riksräkenskapsverket
nu föreslagit, vill riksräkenskapsverket bestämt förorda, alt de belopp,

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

med vilka egnahemsorganens kostnader för ifrågavarande fastigheters anskaffande
och iordningställande överstiga fastigheternas bruksvärden, i allt
fall — i syfte alt möjliggöra en mera enhetlig och rationell anordning av medelsanvisningen
och dymedelst skapa förutsättningar för ett säkrare bedömande
av i vilken utsträckning finansiering bör ske med anlitande av skattemedel
— föreskrivas skola i sin helhet slutligt täckas av medel, som anvisas å
driftbudgeten under nionde huvudtiteln.

Den uppfattning, som sålunda uttalats av riksräkenskapsverket, har verket
ånyo framfört i ett utlåtande i anledning av egnahemsstyrelsens anslagsberäkningar
för budgetåret 1940/41.

I skrivelse den 1 december 1939 har egnahemsstyrelsen i förevarande fråga
bland annat anfört:

Under det att enligt riksräkenskapsverkets mening hela skillnaden mellan
kostnaderna för fastigheternas anskaffande och iordningställande samt deras
bruksvärden skall bestridas av premielånemedel, skall enligt egnahemsutredningens
förslag en del av denna skillnad täckas av anslag till avskrivning å
jordfonden och återstoden av premielåneanslag. Egnahemsstyrelsen biträder
i princip egnahemsutredningens mening i förevarande spörsmål. Visserligen
kan det synas enklare, att allenast ett slag av anslagsmedel behöver
komma till användning i fall av förevarande art. Emellertid måste ur andra
synpunkter den av riksräkenskapsverket förordade linjen inbjuda till betänkligheter.
Sålunda kan egnahemsstyrelsen icke finna det skäligt, att staten
alltid av egnahemsbildaren betingar sig lika stor köpeskilling för en
fastighet som denna kostat i anskaffande och iordningställande. I en del fall
skulle detta rent av kunna leda till att fastigheten icke kunde finna någon
lämplig köpare. Möjligheten att erhålla ett premielån skulle icke alltid godtagas
såsom kompensation för en uppenbart för högt fastställd köpeskilling.
Vidare skulle det vid försäljning av fastigheter, som ingå i ett jordanskaffningsföretag,
för egnahemsorganen medföra praktiska svårigheter att noga
särskilja och uppdela de kostnader för anskaffning och iordningställande,
som borde falla på olika fastigheter. En dylik fördelning bleve ofta mer
eller mindre godtycklig. Särskilt skulle det kunna vara ogörligt att tillämpa
den av riksräkenskapsverket förordade prissättningen med avseende å arrendeegnahem,
vilka — efter att ha varit upplåtna på arrende under kanske ett
par tiotal år — därefter försäljas. Det skulle vidare vara önskvärt att icke behöva
vid försäljning av varje särskild fastighet, ingående i ett jordanskaffningsföretag,
taga hänsyn exempelvis till att ett vägstycke eller ett dike varit
nödvändigt med tanke på just denna fastighet, under det att förhållandena på
andra fastigheter inom samma jordanskaffningsföretag icke föranlett behov
av motsvarande arbeten på dessa fastigheter Örn man valde den av riksräkenskapsverket
förordade linjen, kunde man i sistnämnda hänseende visserligen
åtminstone delvis nå samma resultat genom att från början fördela inköpskostnaderna
mellan de olika fastigheterna på sådant sätt, att den fastig
het, å vilken mera kostnadskrävande arbeten kunna antagas erforderliga,
åsättes ett i motsvarande mån lägre värde. Ett sådant förfarande — vilket
ekonomiskt sett skulle ha vissa skäl för sig — skulle emellertid innebära en
omgång. Det torde var att föredraga, att fastigheterna försäljas till de ungefärliga
bruksvärden, som de kunna beräknas ha vid försäljningen — eventuellt
med något tillägg för motverkande av spekulation — samt att jordanskaffningsföretagets
resultat bedömes såsom en enhet. Slutligen synes det
uppenbart, att premielånen, örn de finge den av riksräkenskapsverket förordade
vidsträckta användningen, icke alltid skulle kunna hållas ens inom de

Kungl. Mcij:ts proposition nr 130.

61

maximibelopp av 3,000 kronor (i särskilda undantagsfall 4,500 kronor), som
av 1939 års lagtima riksdag bestämts som yttersta gräns för premielånens
storlek.

Enligt det förslag till kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten,
vilket framlagts för nyssnämnda riksdag, må premielån beviljas, »där
det med hänsyn till arten och omfattningen av de åtgärder, som erfordras
för fastighetens iordningställande, befinnes skäligt, att lånesökanden erhåller
bistånd till täckande av kostnaderna för dessa åtgärder». Egnahemsstyrelsen
har i det föregående utgått från att denna bestämmelse kan tillämpas
även i sådana fall, då lånesökanden inköpt sin fastighet av staten i färdigt
skick och den köpeskilling, som staten betingar sig, är något högre än fastighetens
bruksvärde. Styrelsen finner särskild anledning att fästa uppmärksamheten
på att ifrågavarande författningsrum bör kunna tillämpas i nu
avsedda fall, eftersom tvivel om möjligheterna härtill yppats från viss egnahemsnämnds
sida.

Styrelsen har i skrivelse den 29 augusti 1939 föreslagit, att anslaget till avsättning
till fonden för premielån till egnahemslåntagare för budgetåret 1940/
41 måtte bestämmas till 2,500,000 kronor.

Departementschefen.

I avseende å beräkningen av anslaget till premielån vill jag först något
uppehålla mig vid frågan i vad mån sådana lån även skola utgå i samband
med försäljning av fastigheter, som ingå i egnahemsorganens jordanskaffningsverksamhet.
Jag kan icke biträda riksräkenskapsverkets förslag, att
staten alltid skulle, oberoende av försåld egnahemsfastighets bruksvärde, betinga
sig en köpeskilling, som skulle täcka statens samtliga kostnader för förvärvet
och iordningställandet av fastigheten, låt vara att samtidigt skulle beviljas
ett premielån till täckande av skillnaden mellan den sålunda bestämda
köpeskillingen och bruksvärdet. På sätt egnahemsstyrelsen framhållit, är en
sådan anordning ägnad att väcka betänkligheter med hänsyn till såväl köparens
intresse som svårigheterna att fördela kostnaderna för ett jordanskaffningsföretag
på de däri ingående särskilda fastigheterna. Även örn köpeskillingen
i princip hör bestämmas på grundval av bruksvärdet, synes
emellertid hinder icke böra möta att, där det kan anses motiverat med hänsyn
till önskvärdheten att motverka spekulativa försäljningar av egnahemsfastigheter,
i vissa fall bestämma köpeskillingen något högre än det aktuella
bruksvärdet och täcka mellanskillnaden medelst premielån.

Såsom i annat sammanhang förordas böra statens kostnader för förvärv
och iordningställande av jord för egnahemsbildning ävensom å andra
sidan köpeskillingarna för försålda fastigheter bokföras å en förlogsfond,
benämnd jordfonden. Örn försäljningssumman för fastigheter, ingående
i ett jordanskaffningsföretag, understiger kostnaderna för förvärvet
och iordningställandet av fastigheterna, bör skillnadsbeloppet täckas av medel,
som anvisas å driftbudgeten under nionde huvudtiteln. Med hänsyn till
svårigheten alt, innan erfarenheter vunnits av jordanskaffningsverksamheten,
beräkna de erforderliga anslagsmedlens storlek vill jag såsom en provisorisk
anordning förorda, att anslaget lill premielån skall kunna utnyttjas för ifrå -

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

dåvarande ändamål, varvid ur bokföringen bör kunna utläsas, i vilken utsträckning
anslaget disponeras för premielån och för täckning av underskott
å jordanskaffningsföretag. Detta anslag bör även tillgodogöras överskott, som
uppkommer när inkomsterna av ett jordanskaffningsföretag överstiga utgifterna
för företaget. Den av mig sålunda förordade anordningen synes komma
ganska nära riksräkenskapsverkets förslag i ämnet. Då jag utgår från att
den statliga jordanskaffningsverksamheten i stort sett icke skall gå med
förlust — jag bortser här från särskilda kolonisationsföretag i övre Norrland
— torde vid beräkningen av anslaget till premielån åtminstone icke för närvarande
någon större hänsyn behöva tagas till den utvidgning av anslagets
användning, som jag här förordat.

Med hänsyn dels till nödvändigheten att i nuvarande läge starkt begränsa
statsutgifterna och dels till den försiktighet, som särskilt vid stigande jordpriser
och byggnadskostnader bör iakttagas av jordbrukarna i avseende å
startande av jordbruksföretag, anser jag anslagsmedlen för premielån böra
väsentligt beskäras i förhållande till vad eljest skulle vara motiverat. Ur
nyssnämnda synpunkter har dispositionen av anslagsmedlen för innevarande
budgetår redan begränsats. Den odisponerade behållning, som på
grund härav eller av andra skäl kommer att finnas på premielånefonden
vid ingången av nästkommande budgetår, sannolikt mellan 100,000 och

200,000 kronor, kan i stället användas under budgetåret 1940/41. Såsom
nytt anslag till ifrågavarande ändamål för sistnämnda budgetår torde böra
anvisas 600,000 kronor. Anslagets beteckning torde böra förkortas till »premielån
till egnahemslåntagare m. m.».

Bidrag till inlösen av vissa byggnader vid utökning av ofullständiga
jordbruk.

Enligt de nya grunder för egnahemsverksamheten, som antagits vid 1939
års lagtima riksdag, skall statsbidrag kunna beviljas till inlösen av vissa
byggnader i samband med utökning av ofullständiga jordbruk med tillskottsjord.
Enligt dessa bestämmelser kan egnahemsnämnd, om vid förvärv av
tillskottsjord till ofullständigt jordbruk byggnad å tillskottsjorden blir överflödig
för jordbrukets behov och icke kan finna lämplig användning, bevilja
ägaren av det ofullständiga jordbruket, vare sig han för förvärvet av tillskottsjorden
erhåller egnahemslån eller icke, bidrag av statsmedel, motsvarande
högst skillnaden mellan det värde, som kan antagas ha av köpeskillingen
för tillskottsjorden belöpt å byggnaden, samt det minskade värde,
byggnaden prövas ha erhållit under de efter tillskottsjordens sammanläggning
med den ursprungliga fastigheten inträdda förhållandena.

I skrivelse den 29 augusti 1939 har egnahemsstyrelsen framhållit, hurusom
det helt naturligt ställde sig vanskligt för styrelsen att, innan någon erfarenhet
vunnits med avseende å ifrågavarande verksamhet, uppskatta de anslagsmedel,
som kunde erfordras för ändamålet. I avbidan på sådan erfa -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 130.

63

lenhet och då verksamheten icke torde kunna bedrivas i lull utsträckning redan
från början av nästa budgetår, har egnahemsstyrelsen ansett anslaget för
budgetåret 1940/41 icke böra bestämmas till högre belopp än 75,000 kronor.

Departementschefen.

Ur såväl jordbruksekonomisk som social synpunkt är det av stor betydelse,
att komplettering av ofullständiga jordbruk främjas. Möjligheten att erhålla
statsbidrag till täckande av kostnader för byggnader, som bli överflödiga
vid sammanläggning av brukningsdelar, torde vara ägnad att i många
lall underlätta genomförandet av en dylik komplettering. Med hänsyn härtill
anser jag mig böra tillstyrka, att ett anslag av 75,000 kronor anvisas till
ifrågavarande ändamål för budgetåret 1940/41. Anslaget torde böra erhålla
karaktär av reservationsanslag.

Byggande av odlingsvägar.

Sedan för 1929 års riksdag framlagts förslag angående statsbidrag till byggande
av nybyggesvägar i Norrland och Dalarna samt förslaget bifallits av
riksdagen (proposition nr 196, riksdagens skrivelse nr 226), har kungörelse
i detta ämne utfärdats den 14 juni 1929 (nr 171). Det huvudsakliga innehållet
i kungörelsen är följande.

Statsbidrag kan beviljas till byggande av väg till sådant odlingsområde i
Norrland och Dalarna, som med hänsyn till storlek, markbeskaffenhet och
övriga förhållanden finnes vara väl ägnat att användas till jordbruk och
framtida bebyggelse (nybyggesväg). Statsbidraget bör i allmänhet icke utgå
med mer än en fjärdedel till en tredjedel av den beräknade kostnaden för
väganläggningen och må ej för något fall bestämmas till högre belopp än som
motsvarar hälften av samma kostnad. Bidrag må ej utgå, med mindre vederbörande
landsting till byggande av nybyggesvägar anvisat medel, uppgående
till minst 15 procent av det belopp, som för ändamålet tilldelats länet
av statsmedel.

Statsbidrag beviljas av vederbörande länsstyrelse. Ansökning om statsbidrag
skall bland annat vara åtföljd av plan för väganläggningen med betänkande
och kostnadsförslag samt i förekommande läll bevis rörande delaktigheten
i den föreslagna vägens byggande ävensom beskrivning över odlingsområdet
och redogörelse för områdets tilltänkta användning för jordbruk
och framtida bebyggelse. Därjämte bör vid ansökningen fogas efter besiktning
utfärdat intyg av vederbörande hushållningssällskaps egnahemsnämnd
angående odlingsområdets lämplighet för jordbruk och framtida bebyggelse
ävensom angående behovet och nyttan av den föreslagna vägen. Därest icke
vid ansökningen fogats sådant intyg, skall länsstyrelsen inhämta yttrande i
ämnet från egnahemsnämnden.

Sedan plan för väganläggning av länsstyrelsen fastställts och statsbidrag
beviljats, skall länsstyrelsen med intressenterna avsluta kontrakt örn arbetets
utförande. I händelse avvikelse, ulan därtill erhållen tillåtelse, skett från
den fastställda planen för väganläggningen eller arbetet, utan av länsstyrelsen
medgivet anstånd med delsammas utförande, icke påbörjats eller blivit
fullbordat inom därför bestämda tider, äger länsstyrelsen, efter prövning i
varje fall, inställa utbetalning av statsbidraget, och skall, där länsstyrelsen

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

så påfordrar, utbetald del av bidraget jämte fem procent årlig ränta återbetalas
till länsstyrelsen. För fullgörandet av kontraktet ävensom för eventuell
återbäring av lyftade bidragsmedel jämte ränta skall ställas av länsstyrelsen
godkänd säkerhet. Innan statsbidrag utanordnas, skall länsstyrelsen ha
förordna! kontrollant för vägbyggnadsarbetet. Äro flera delaktiga i vägförelaget,
eller skall väg eljest framgå över annan än vägintressent tillhörig fastighet,
må statsbidrag ej utbetalas med mindre vägens byggande och delaktigheten
däri blivit bestämd genom lagakraftvunnen förrättning eller dom enligt
lagen örn enskilda vägar. Statsbidrag utbetalas i tre omgångar, allt efter
som arbetet fortskrider. Sista delen utbetalas, sedan arbetet blivit vederbörligen
avsynat och godkänt samt styrkt blivit, att vägens framtida underhåll
ordnats jämlikt bestämmelserna i lagen om enskilda vägar genom lagakraftvunnen
förrättning eller dom eller i dombok intagen förening mellan intressenterna.

Alla kostnader, som i följd av erhållet statsbidrag föranletts för länsstyrelsen,
skola bestridas eller gottgöras av den eller dem, som erhållit bidraget.

På grundval av framställningar från länsstyrelserna i Norrland och Dalarna
avgiver egnahemsstyrelsen årligen förslag angående beräkningen av anslaget
till byggande av nybyggesvägar. Sedan riksdagen meddelat beslut i
ämnet, fördelar Kungl. Majit tillgängliga medel mellan de ifrågavarande
länen.

De av riksdagen anvisade anslagen lia för budgetåren 1929/30—1938/39
upptagits såsom reservationsanslag och bestämts till följande belopp, nämligen
för ett vart av budgetåren 1929/30—1931/32 till 50,000 kronor, för 1932/
33 till 40,000 kronor, för 1933/34 till 60,000 kronor, för vartdera av budgetåren
1934/35 och 1935/36 till 150,000 kronor, för 1936/37 till 100,000 kronor
samt för vartdera av budgetåren 1937/38 och 1938/39 till 150,000 kronor.
För budgetåret 1939/40 har till förevarande ändamål anvisats ett förslagsanslag
av 100,000 kronor. Riksdagen har medgivit, att Kungl. Majit må för
sistnämnda budgetår bevilja statsanslag intill 175,000 kronor för utlämnande
av statsbidrag av här förevarande art.

Med skrivelse den 10 juni 1939 har 1936 års egnahemsutredning framlagt
ett förslag, som avser omläggning i vissa hänseenden av bidragsverksamheten
för nybyggesvägar.

Utredningen har hänvisat till att byggandet av nybyggesvägar ingått såsom
ett led i statsmakternas åtgärder för att genom jordbruksnybildning främja
uppodlingen och bosättningen i landets norra delar, framför allt Västerbottens
och Norrbottens län. Emellertid hade de av 1939 års lagtima riksdag
beslutade grunderna för egnahemsverksamheten bland annat till innebörd
att jordbruksbildning på obruten mark framdeles i allmänhet icke skulle understödjas
utom möjligen i övre Norrland. Särskilt borde nykolonisation i
mer eller mindre ödebygdsbetonade trakter företagas allenast med största
varsamhet. Enligt vad egnahemsutredningen framhållit ställde den sålunda
ändrade inriktningen av egnahemsverksamheten frågan om fortsatt statsunderstöd
för byggandet av nybyggesvägar i ett nytt läge. Behovet av sådana
vägar bleve betydligt mindre än som från början räknats med. Å andra si -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130

65

dan förde det nyuppställda programmet för den framtida egnahemsverksamheten
med sig anspråk på andra vägar än nybyggesvägar, nämligen vägar för
möjliggörandet av förbindelser mellan tilläggsodlingar och de gårdar eller
byar, som dessa odlingar vore avsedda att tjäna. Utredningen har bland annat
anfört:

En intensifierad verksamhet för förstärkning av ofullständiga jordbruk är
förvisso betingad av att vägförbindelserna ordnas samtidigt med att odlingsmarkerna
utnyttjas för ändamålet. Visserligen kan enligt bestämmelserna
örn statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk kostnad för ägoväg
numera inräknas i kostnaderna för odling, som understödjes med nyodlingsbidrag.
Men bidrag utgår nied så pass litet belopp — högst 400 kronor
för hektar odlingsmark — att endast mycket obetydliga vägar kunna utföras
med stöd av sådant bidrag. Enligt egnahemsutredningens mening är det därför
en naturlig följd av egnahemsverksamhetens nyorientering, att anläggandet
av erforderliga odlingsvägar skall kunna understödjas med anlitande av
ifrågavarande anslag till nybyggesvägar. Detta bör även gälla vägar, som erfordras
för ett effektivt utnyttjande av redan verkställda tilläggsodlingar, i
den mån jordbrukarnas egna ekonomiska resurser äro otillräckliga för att
bekosta vägförbindelserna. Med sistberörda fall synas böra jämställas sådana,
där områdena icke blott blivit odlade utan tillika redan givit plats för
bebyggelse med självständiga jordbruk. Har bebyggelsen fått sådan omfattning
att vägförbindelsen är hänförlig till typen utfartsväg, kan visserligen
statsbidrag till densammas utförande erhållas i annan ordning, d. v. s. såsom
byggnadsbidrag till byggande av enskilda vägar i allmänhet. Där så icke är
förhållandet — och detta torde flerstädes förekomma — synes statens stöd
böra lämnas liksom till vanliga odlingsvägar.

En utvidgad användning av förevarande anslag i enlighet med vad utredningen
anfört synes även på ett följdriktigt sätt anpassa sig såsom en önskvärd
utbyggnad av statens understödjande verksamhet för vägväsendets utveckling,
innebärande att statsbidrag må lämnas även till vissa mindre vägföretag,
som icke kunna tilldelas bidrag i annan ordning.

I anslutning till det sålunda anförda har egnahemsutredningen föreslagit,
att statsbidrag må kunna tilldelas odlingsviig till sådant område, vilket med
hänsyn till storlek, markbeskaffenhet och övriga förhållanden finnes vara
väl ägnat att användas för jordbruksändamål antingen i form av självständigt
jordbruk eller såsom tillskottsjord till ett eller flera befintliga ofullständiga
jordbruk.

Med hänsyn till att behovet av särskilda medel till nya odlingsmarker torde
bli mest framträdande i de norra landsdelarna med dessas större avstånd,
har egnahemsutredningen ansett bidragsverksamheten alltjämt liksom hittills
böra inskränkas till Norrland och Dalarna.

Beträffande organisationen av ifrågavarande bidragsverksamhet har egnahemsutredningen
anfört följande.

Liksom beträffande anläggning av enskilda utfartsvägar har bidragsverksamheten
för byggande av nybyggesvägarna hittills omhänderhafts av länsstyrelserna.
Genom den vid 1939 års riksdag beslutade bidragsverksamheten
för enskild väghållning har emellertid avsetts, att länsstyrelsernas befattning
med enskilda utfartsvägar skall upphöra och att beslutanderätten i hithörande
bidragslrågor eller beträffande byggnadsbidrag och underhållsbidrag

Bihang lill riksdagens protokoll 1!)''i0. 1 saini. Nr 130. 5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

till enskilda vägar i stället skall centraliseras till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Innan sagda styrelse meddelar beslut i ärende rörande byggnadsbidrag,
är dock avsett, att yttrande om behovet av sådant bidrag skall infordras
från vederbörande länsstyrelse.

Om länsstyrelserna i fortsättningen skola handlägga frågor om statsbidrag
till byggande av odlingsvägar, kommer understödsverksamheten föiolullständiga
jordbruk att vara uppdelad på trenne länsorgan, nämligen —
förutom länsstyrelserna — hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna.
Egnahemsnämnderna skulle handha frågor om inköp av tillskottsjord jämte
den förstärkningsverksamhet, som må regleras genom premielån, länsstyrelserna
skulle handha frågor om vägförbindelser och hushållningssällskapen
åtminstone tillsvidare frågor örn uppodling m. m. En dylik splittrad
handläggning av sammanhörande frågor synes utredningsmännen icke vara
lämplig; tvärtom bör eftersträvas största möjliga enhetlighet och likformighet
vid handläggningen av ifrågavarande spörsmål, vilket uppenbarligen
skulle underlättas, om dessa vägärenden kunde anförtros antingen hushållningssällskapen
eller egnahemsnämnderna.

Vid ett sådant övervägande kan såsom stöd för den meningen, att nu förevarande
vägfrågor böra handläggas av hushållningssällskapen, åberopas, att
det tillkommer sällskapen att taga befattning med sådana ägovägar, som utföras
med statsbidrag för nyodling till förstärkning av ofullständiga jordbruk.
Emellertid äro åsyftade vägföretag av sådan obetydlig omfattning att
de näppeligen förtjäna hänsynstagande i detta sammanhang och detta så
mycket mindre som hushållningssällskapens fortsatta befattning med ifrågavarande
bidragsverksamhet närmast betraktats såsom ett provisorium tills
densamma kommer att överflyttas på egnahemsorganen. Det synes utredningsmännen
vara mest ändamålsenligt, att bidragsverksamheten för odlingsvägar
uppdrages åt de statliga egnahemsnämnderna under uppsikt och
kontroll av egnahemsstyrelsen. Eftersom speciell expertis i vägbyggnadsfrågor
saknas inom egnahemsorganisationen men sådan understundom kan
vara behövlig, särskilt i fråga om mera betydande vägföretag, synes möjlighet
böra beredas egnahemsorganen att i erforderlig utsträckning anlita biträde
av de hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anställda länsschaktmästana
för bidragsverksamheten till enskild väghållning. Med hänsyn till att
sådana odlingsvägar, som motsvara nuvarande nybyggesvägar, i vissa gränsfall
kunna i stället tänkas vara hänförliga till utfartsvägar, vartill byggnadsbidrag
kan erhållas genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och för vinnande
av planmässighet i statens stödverksamhet i fråga om enskilda vägföretag,
torde det vara lämpligt, att kontakt upprätthålles mellan egnahemsorganen
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Dessutom torde det beträffande
vissa vägföretag vara lämpligt, att egnahemsnämnderna, innan beslut
meddelas på ansökning om bidrag, införskaffa yttranden från såväl länsstyrelsen
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Enligt vad utredningen sålunda anfört borde beslutanderätten beträffande
statsbidrag till odlingsvägar, varom här vore fråga, tillkomma vederbörande
statliga egnahemsnämnd. Klagan över egnahemsnämnds beslut borde kunna
i vanlig ordning föras hos egnahemsstyrelsen.

Beträffande villkoren och bestämmelserna i övrigt har egnahemsutredningen
icke funnit anledning till andra jämkningar i vad nu gäller örn statsbidrag
till byggande av nybyggesvägar än som ansetts påkallade för åvägabringande
av önskvärd överensstämmelse med bidragsverksamheten för byg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

67

gande av enskilda vägar i allmänhet. Utredningen har hänvisat till att bidrag
för sistnämnda ändamål enligt 1939 års riksdags beslut vore avsett
att utgå med högst 50 procent av beräknade anläggningskostnader. Det
tidigare stadgade villkoret, att samtidigt skulle lämnas bidrag, motsvarande
minst 15 procent av statsbidragets belopp, av medel som anvisats av landsting,
kommun eller annan icke-sakägare, hade upphävts. Enligt utredningens
mening syntes skäl ej heller föreligga att bibehålla ifrågavarande villkor om
landstingsbidrag, när det gällde odlingsvägar. Detta villkor borde sålunda
hädanefter ej uppställas. Med hänsyn till den härav föranledda minskningen
i bidragshjälpen och till att bidragen vore avsedda för småbrukare,
som vanligen hade en ganska svag ekonomisk ställning, ansåge utredningen
nödvändigt, att statsbidraget icke tillmättes alltför knappt. Liksom förstärk -ningsbidragen i övrigt för ofullständiga jordbruk finge utgå med intill 60
procent av den beräknade kostnaden för företaget, torde nu ifrågavarande
vägbyggnadsbidrag böra utgå enligt samma maximering.

Enligt vad utredningen slutligen framhållit, syntes utvidgningen av anslagets
användning till att avse odlingsvägar och det alltmer framträngande
behovet av de ofullständiga jordbrukens förstärkning komma att medföra
ökade krav på bidrag. Liksom hittills torde fördelningen av tillgängligt anslag
mellan länen böra ankomma på Kungl. Majit efter förslag av egnahemsstyrelsen.

I detta sammanhang må nämnas att, sedan egnahemsutredningen avgivit
sitt betänkande angående statsbidrag till odlingsvägar, vissa författningar
utfärdats av intresse för frågans bedömande, nämligen kungörelsen den 30
juni 1939 (nr 466) angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m., kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 359) angående statsbidrag
till enskild väghållning samt lagen den 3 september 1939 (nr 608) om
enskilda vägar.

Yttranden över egnahemsutredningens förslag ha inhämtats från statskontoret,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen efter hörande av
hushållningssällskapens förvaltningsutskott i de norrländska länen och Kopparbergs
län, egnahemsstyrelsen efter hörande av hushållningssällskapens
egnahemsnämnder i samma län, ävensom länsstyrelserna och landstingens
förvaltningsutskott i samma län.

Den av egnahemsutredningen föreslagna utvidgningen av bidragsverksamheten
till nybyggesvägar till att avse odlingsvägar har tillstyrkts i alla
yttranden utom det av lantbruksstyrelsen avgivna.

Lantbruksstyrelsen har ansett någon ändring av gällande bestämmelser
angående bidrag till nybyggesvägar icke vara av förhållandena påkallad och
har uttalat sig för att statens medverkan till anläggandet av odlingsvägar
ordnas i samband med bidragsverksamheten till torrläggningsföretag. Utredning
rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna för ett torrläggningsföretag
borde sålunda innefatta undersökning av frågan, huruvida sådant
bidrag jämväl borde utgå till erforderlig odlingsväg till företaget. Lant -

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

bruksstyrelsen bär, under erinran om vad styrelsen i tidigare sammanhang
anfört i förevarande frågor, framhållit följande fördelar, som skulle följa
med den av styrelsen förordade anordningen.

Kungl. Majit och vederbörande myndighet bleve i tillfälle att omedelbart
och i sammanhang med torrläggningsärendet göra etl bedömande av det berättigade
i tilldelningen av statsbidrag till dylikt vägbygge. Härför erforderliga
handlingar och ritningar skola under aila förhållanden upprättas i samband
med utredningen rörande torrläggningen, varför desamma finnas genast
tillgängliga för en undersökning i nämnda avseende. För erhållande avstatsbidrag
till torrläggningsarbetet gällande villkor och bestämmelser böra
i allt väsentligt kunna tillämpas på vägbyggnaden. Detta gäller även ordningen
för avslutande av kontrakt mellan myndigheten och vederbörande
intressenter, utbetalning av beviljade bidrag samt kontroll över arbetets utförande
och framtida underhåll m. m. I den mån vid behandlingen i lantbruksstyrelsen
av dessa ärenden erfordras samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
kan detta utan svårighet åstadkommas, då dylikt samarbete
redan länge varit ordnat beträffande andra av torrläggningsverksamheten
berörda vägfrågor.

Skulle å andra sidan frågan om statsbidrag till odlingsvägar lösas enligt
föreliggande förslag genom anvisande av ett nytt anslag och upprättande
av en särskild, relativt omfattande organisation, skulle därmed tydligen följa
onödig omgång med ärendenas handläggning och avsevärt dubbelarbete. Vederbörande
egnahemsnämnd kunde visserligen från lantbruksstyrelsen eller
från torrläggningsföretagets intressenter införskaffa för prövning av bidragsfrågan
erforderliga uppgifter, beskrivningar och redogörelser m. m. Då emellertid
dessa handlingar och ritningar väl få antagas skola förvaras hos egnahemsnämnden.
bleve intressenterna likväl betungade med kostnader för anskaffande
av ytterligare ett exemplar av desamma. Särskilda kontraktshandlingar
skulle upprättas, varjämte anstalter skulle träffas för utbetalning av
statsbidragen och kontroll av arbetet m. nr., allt utöver och oberoende av fullständigt
enahanda åtgärder för själva torrläggningsföretaget.

Härtill komma ytterligare omständigheter, vilka synas lantbruksstyrelsen
vara av särskilt allvarlig art. För en understödsverksamhet av ifrågavarande
slag måste det anses nödvändigt, att prövningen av ansökningar om statsbidrag,
i vad beträffar såväl den ifrågasatta vägens karaktär som kostnaderna
för väganläggningen m. m., kommer att i de olika landsdelarna ske efter
fullt enhetliga linjer. Det lärer knappast kunna förväntas, att så kan bliva
fallet, när varje egnahemsnämnd skulle äga att självständigt besluta i dessa
frågor. Slutligen synes den omständigheten, att enligt vad i det följande
anföres den av egnahemsutredningen förordade anordningen icke erbjuder
någon möjlighet att från statens sida beivra eventuell försummelse av underhållet
av väg, vara så mycket mer betänklig, som vägbyggnaden kan komma
att ingå som ett led i ett torrläggningsföretag och frågan om underhållet av
övriga till företaget hörande arbeten är genom särskilda, i vattenlagen införda
bestämmelser på ett från statens synpunkt betryggande sätt ordnad.

Beträffande odlingsväg till markområde, som redan är effektivt torrlagt,
bör bidragstilldelningen likaså kunna ske med anlitande av statens avdikningsanslag.
Detsamma bör gälla även för det fall — något som emellertid
sällan kan tänkas förekomma — att med hänsyn till markområdets natur
särskilda åtgärder för dess torrläggning icke äro påkallade. Härvid skulle
i tillämpliga delar gälla vad här föreslagits beträffande vägbyggnad i samband
med torrläggningsföretag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

69

Beträffande organisationen av ifrågavarande bidragsverksamhet ha i åtskilliga
yttranden betänkligheter framförts mot att verksamheten föreslagits
skola handhavas av egnahemsnämnderna.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har — i viss
anslutning till vad som anförts av lantbruksstyrelsen — framhållit, att bland
åtgärderna för ett odlingsområdes iståndsättande för jordbruksändamål, nämligen
vattenavledning, odling, avdikning och väganläggning, den sistnämnda
icke hade större betydelse än de övriga samt att väganläggning till ett odlingsområde
lämpligen borde planläggas i samband med områdets torrläggning.
Då så vore, syntes nu ifrågasatta åtgärder för understödjande av tillkomsten
av odlingsvägar böra handhavas av samma organ, som omhänderhade
de statliga åtgärderna i övrigt för befrämjande av tillkomst eller förbättring
av jordbruksjord, nämligen centralt lantbruksstyrelsen och lokalt
lanlbruksingenjörerna — för planläggningar — eller hushållningssällskapen,
alltefter som ett företag bestode av vattenavledning med därpå följande odling
eller av odling med tillhörande vattenavledning genom mindre avloppsdikesföretag
samt avdikning ävensom i andra fall. Förvaltningsutskottet har
vidare gentemot förslaget om bidragsverksamhetens överflyttande till egnahemsnämnderna
invänt, att utskottet förutsatte att egnahemsverksamhelen
liksom hittills komme att beröra endast en liten obetydlig del av hela jordbruksfastighetsstocken.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har biträtt förvaltningsutskottets
yttrande.

I samma riktning ha även uttalat sig länsstyrelsen, förvaltningsutskottet och
egnahemsnämnden i Kopparbergs län. I dessas yttranden har bland annat
understrukits, att odlingsvägar och nyodlingar oftast planerades samtidigt
och att det därför förefölle olägligt att vederbörande skulle behöva anlita
olika förmedlingsorgan vid sökande av bidrag till sådana arbeten. Vidare
syntes det ur både allmän och enskild synpunkt vara av betydelse, att den
institution, som komme att behandla ärenden om odlingsvägar, även bereddes
möjlighet att odlingstekniskt undersöka, huruvida sträckningen av en
begärd odlingsväg kunde och borde påverkas av andra, i närheten belägna
odlingsmöjligheter, och att beakta detta vid avtals uppgörande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har hänvisat till att det vöre en allmän
uppfattning bland jordbrukarna, att egnahemsnämnderna representerade bildandet
av egnahem, bostadsförbättring och tillkomsten av mindre nya jordbruk.
Det vore under sådana förhållanden ingen anledning att för prövningen
av dessa frågor anlita egnahemsnämnderna framför hushållningssällskapen.
Hade däremot avsikten icke varit att särskilt tillgodose jordbruksintresset,
måste länsstyrelsen, trots att länsstyrelsen därvid talade i egen sak, uttryckligen
betona att länsstyrelserna besutte större administrativ förfarenhet i
handläggning av vägärenden än egnahemsnämnderna.

För den uppfattningen, att länsstyrelserna skulle äga större förutsättningar
än egnahemsnämnderna alt handhava ifrågavarande bidragsverksamhet, lia
även uttalat sig Norrbottens och Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott
och samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Väster -

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

bottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd samt Västernorrlands låns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnd, varjämte även
statskontoret ifrågasatt, om icke bidragsverksamheten borde handhavas av
länsstyrelserna. I ett par av nu nämnda yttranden har förordats, att länsstyrelserna
borde vid avgörandet av förevarande frågor samråda med hushållningssällskapen.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har gjort gällande,
att egnahemsnämnderna alldeles saknade tillgång till den fackkunskap,
som länsstyrelserna ägde tillgång till. När det därjämte i praktiken
ofta bleve fråga att vägen berörde flera markägare och laga förrättningar
sålunda måste hållas, syntes det synnerligen opraktiskt att uppdraga beviljandet
av ifrågavarande bidrag till egnahemsnämnderna. Därjämte måste
bemärkas att beviljande av statsbidrag till flera vägföretag av olika natur
men berörande samma trakt lätt kunde ifrågakomma, om flera myndigheter
skulle handlägga sådana ärenden. Dessutom torde egnahemsnämnderna ändock
få så många arbetsuppgifter, att de hade nog därav utan att övertaga
föreslagen verksamhet, vilken för dem måste vara främmande. Bidragsverksamheten
borde anförtros länsstyrelserna, som bland annat från handläggningen
av ärenden angående nybyggesvägar m. fl. hade en god erfarenhet
av förevarande arbetsuppgifter och jämväl eljest måste anses mer lämpade
därför än egnahemsnämnderna.

Statskontoret har funnit det tveksamt, huruvida de statliga egnahemsnämnderna
bomme att äga tillräckliga förutsättningar för bedömandet av de
frågor av vägteknisk natur, som uppkomme vid prövningen av förevarande
ärenden, särskilt som det av principiella skäl knappast syntes vara att förorda,
att sådana primära organisationer som egnahemsnämnderna skulle äga
rätt att inhämta yttranden från länsstyrelser samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Vissa skäl syntes därför enligt statskontorets mening kunna anföras
för att länsstyrelserna alltjämt skulle bibehållas vid prövningen av
ifrågavarande statsbidrag.

Enligt vad Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anfört, borde, därest här ifrågavarande vägärenden ej kunde inrangeras i
gällande bestämmelser angående statsbidrag till enskilda utfartsvägar, den
tekniska granskningen av de erforderliga vägplanerna lämpligast utföras av
respektive vägingenjörer och schaktmästare, den jordbruksekonomiska och
odlingstekniska granskningen verkställas genom hushållningssällskapen samt
beslutanderätten utövas av länsstyrelserna.

Våg- och vattenbgggnadsstgrelsen har hänvisat till att det ofta kunde bli
vanskligt att bedöma, huruvida viss väg skulle utföras såsom enskild väg eller
såsom nyodlingsväg samt att det kunde ifrågakomma, att en odlingsväg föresloges
till utförande i omedelbar närhet av tidigare ifrågasatt enskild utfartsväg.
Med hänsyn härtill syntes det vara av vikt, att vederbörande anslagsgivande
myndighet vore skyldig att alltid införskaffa yttrande från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Styrelsen har förklarat sig intet ha att erinra mot
att av styrelsen anställda länsschaktmästare, särskilt i fråga om mera bety -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

71

dande vägförelag, finge av egnahemsnämnderna anlitas såsom sakkunniga.
Styrelsen har biträtt egnahemsutredningens förslag, att bidragsverksamheten
borde tillkomma egnahemsnämnderna.

Till stöd för sitt tillstyrkande av förslaget örn bidragsverksamhetens överflyttande
på egnahemsnämnderna har egnahemsstyrelsen bland annat anfört
:

Vid behandlingen av frågor örn statsbidrag bör huvudsynpunkten vara,
om det område, för vilket väganläggningen tillkommer, är lämpligt såsom
odlingsmark. Örn något trafikspörsmål i egentlig mening är det här alltså
icke fråga. Ej heller bör vid bidragstilldelningen i första hand tagas hänsyn
till arbetslöshetssynpunkter. Handhavandet av bidragstilldelningen bör åläggas
organ, som besitta sakkunskap på jordbruksområdet. Ett avgörande
skäl för att anförtro verksamheten åt egnahemsnämnderna synes vara, att
dessa nämnder skola lämna sin medverkan vid förvärv av tillskottsjord till
ofullständiga jordbruk. Det bör för övrigt uppmärksammas, att länsstyrelserna
enligt hittills gällande föreskrifter haft att i vissa hänseenden införskaffa
yttranden i frågor örn statsbidrag till nybvggesvägar från egnahemsnämnderna
men däremot icke från hushållningssällskapens förvaltningsutskott.
Såsom egnahemsutredningen förordat, böra egnahemsnämnderna i erforderlig
utsträckning anlita biträde av de hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anställda länsschaktmästarna och bör även i övrigt kontakt upprätthållas
mellan egnahemsorganen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Det
torde vara att förorda, att yttrande i vissa fall — men icke under alla förhållanden
— inhämtas från vederbörande länsstyrelse. Detta kan vara motiverat
med hänsyn till länsstyrelsernas allmänna överblick över väg- och
andra förhållanden inom länen.

Förslaget örn höjning av maximum för statsbidraget från 50 till 60 procent
av kostnaderna för vägföretaget har tillstyrkts i så gott som alla yttranden.

Delta förslag har emellertid avstyrkts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statskontoret, vilka ansett maximum för ifrågavarande statsbidrag böra
vara detsamma som för bidrag till enskild väg eller 50 procent av kostnaderna.
Sistnämnda ämbetsverk har även hänvisat till att exempelvis nyodlingsbidragen
maximerats, förutom till 60 procent av kostnaderna för nyodlingen,
till visst belopp för hektar jord, vilken begränsning icke syntes kunna erhålla
någon motsvarighet i fråga örn bidrag till odlingsväg. Detta förhållande
syntes tala för en lägre procentuell gräns än som föreslagits.

Ä andra sidan har Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott framhållit
önskvärdheten av alt statsbidrag vid särskilt svåra förhållanden kunde
utgå med 75 procent av kostnaderna. Utskottet har hänvisat till de höga skatterna,
arbetslösheten och befolkningsförhållandena inom länet.

Mot förslaget om borttagande av det nuvarande villkoret för statsbidrag,
att bidrag även lämnas av vederbörande landsting, lia inga erinringar framförts
i de avgivna yttrandena.

Bland uttalanden av mera allmän innebörd må i övrigt framhållas följande.

Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har ifrågasatt,

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

om icke även bidrag, som utginge för väganläggning, beslutad vid laga skifte,
borde utgå ur anslag för odlingsvägar. I detta hänseende har egna!länsstyrelsen
framhållit, att en dylik reform i varje fall icke borde komma till
genomförande i nuvarande läge, då jorddelningslagstiftningen vore föremål
för revision.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har hänvisat
till att gällande kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av
ofullständiga jordbruk m. m. såsom villkor för bidrag föreskriver, att det
av bidragstagaren innehavda jordbrukets åkerareal, inberäknat i förekommande
fall den areal, för vars uppodling till åker statsbidrag ifrågasättes,
icke överstiger tjugu hektar. Utskottet har ifrågasatt, om ej en motsvarande
bestämmelse borde införas bland villkoren för statsbidrag till odlingsvägar.

Lantbruksstyrelsen har gjort gällande, att frågan om det framtida underhållet
av med statsbidrag utförd vägbyggnad icke i utredningens förslag erhållit
en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande lösning. I detta förslag
angiven ordning för underhållet innefattade nämligen allenast en reglering av
underhållsskyldigheten de olika deltagarna i företaget emellan. Däremot erbjöde
densamma icke någon möjlighet att från statens sida beivra eventuell försummelse
av underhållet. Detta syntes så mycket mer betänkligt, som vägbyggnaden
kunde komma att ingå som ett led i ett torrläggningsföretag och
frågan om underhållet av övriga till företaget hörande arbeten vore genom
särskilda, i vattenlagen införda bestämmelser ordnad på ett från statens synpunkt
betryggande sätt. Även Västernorrlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och egnahemsnämnd ha efterlyst bestämmelser örn underhållet
av odlingsväg, som flera sakägare komma att utnyttja.

I ett av Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och.
egnahemsnämnd åberopat yttrande av en konsulent hos sällskapet har framhållits,
att upprättandet av plan, betänkande och kostnadsförslag för väganläggningar
i och för sökande av statsbidrag till nybyggesvägar inom länet i
stor utsträckning anförtrotts åt lantmätare men i en hel del fall utförts av
personer, som av resultatet att döma ej vore kompetenta att utföra sådana
förrättningar. Föreskrift borde meddelas, att plan, betänkande och kostnadsförslag
skulle vara uppgjort av lantmätare eller annan person, som av
egnahemsnämnden förklarats kompetent därtill. I samma yttrande har erinran
framställts mot att det ej vore föreskrivet, vem som skulle gälda kostnaden
för utsedd kontrollant, vilken i regel icke vore i egnahemsnämndens
tjänst. Egnahemsstyrelsen har med anledning av förstnämnda
erinran fäst uppmärksamheten på att enligt den lag om enskilda vägar,
vilken antagits vid 1939 års riksdag, anläggandet av väg, som byggdes över
annan fastighets område, skulle föregås av särskild förrättning i enlighet med
t öreskrifterna i nämnda lag. I övrigt ankomme det uppenbarligen på egnahemsnämnden
att bedöma, örn planen för väganläggningen med betänkande
och kostnadsförslag upprättats av kompetent person. Beträffande frågan,
om egnahemsnämnd eller bidragstagare borde bestrida ersättningen till kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

73

trollant för vägbyggnadsarbete, bar egnahemsstyrelsen som sin mening uttalat,
att egnahemsnämnderna borde ha att bekosta utgifter av ifrågavarande
slag.

I sin skrivelse den 29 augusti 1939 angående anslagsberäkningar för budgetåret
1940/41 har egnahemsstyrelsen föreslagit, att sammanlagda beloppet
för beviljande av statsbidrag till odlingsvägar för budgetåret 1940/41 måtte t
maximeras till 250,000 kronor samt att för ifrågavarande ändamål måtte anvisas
ett förslagsanslag av 200,000 kronor. Vid egnahemsstyrelsens skrivelse
ha fogats framställningar från länsstyrelserna i Norrland och Dalarna om anslag
till ett belopp av tillhopa omkring 350,000 kronor.

Departementschefen.

Såsom jag vid anmälan av egnahemspropositionen till 1939 års lagtima
riksdag framhållit, bör egnahemsverksamheten framdeles icke i lika hög
grad som tidigare vara inriktad på nykolonisation. I stället bör en annan
uppgift träda i förgrunden, nämligen sådan komplettering av ofullständiga
jordbruk med tillskottsjord, att bärkraftiga jordbruk skapas. Såsom ett led
i åtgärderna för främjande av denna komplettering bör, såsom egnahemsutredningen
föreslagit, statsbidrag kunna utgå till byggande av odlingsvägar
vilka, där det ej kan undvikas att tillskottsjordarna komma att ligga på något
avstånd från gårdarna, erfordras för förbindelsen mellan ägolotterna. Då
behovet av statsbidrag till sådana vägar kan antagas göra sig huvudsakligen
gällande i Norrland och Dalarna, biträder jag utredningens förslag, att ifrågavarande
bidragsverksamhet inskränkes till nämnda landsdelar.

Egnahemsutredningens förslag innebär, att de nuvarande reglerna för statsbidrag
till nybyggesvägar, med vissa ändringar, skola erhålla tillämpning
jämväl i fråga örn vägar, som nyss avsetts. Lantbruksstyrelsen har däremot
uttalat sig för att bidragsgivningen till sistnämnda vägar skall inordnas i bidragsverksamheten
till understödjande av torrläggningsföretag. Såsom ett
tredje alternativ har antytts, att statsbidrag till här avsedda odlingsvägar
skulle utgå efter de vanliga reglerna för bidrag till enskild väghållning. För
min del anser jag övervägande skäl tala för att, liksom hittills bidragsgivningen
till nybyggesvägar utgjort en självständig bidragsform vid sidan av
understödjandet av torrläggningsföretag och av enskild väghållning, så blir
fallet även sedan verksamheten utvidgats till att avse förbindelsevägar av nu
ifrågavarande art.

Den bidragsverksamhet, som nu utövas till förmån för nybyggesvägar, har
handhafts av länsstyrelserna. Detsamma har tidigare varit förhållandet med
statsbidragen till enskilda vägar. Emellertid har sistnämnda bidragsgivning
från och med den 1 juli 1939 överflyttats från länsstyrelserna till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Med utgångspunkt härifrån har egnahcmsutredningen
ansett länsstyrelserna framdeles icke heller böra lia hand örn beviljandet
av bidrag till odlingsvägar. Utredningen har föreslagit, alt detta arbete
uppdrages åt de statliga egnahemsnämnderna. I en del yttranden har

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

emellertid i stället förordats, antingen att bidragsverksamheten bibehålies
hos länsstyrelserna eller att densamma, liksom torrläggningsverksamheten,
lägges hos lantbruksstyrelsen eller ock uppdrages åt hushållningssällskapen.
Med hänsyn till att det kommer att åligga egnahemsorganen såsom en av deras
viktigaste uppgifter att medverka vid kompletteringen av ofullständiga
jordbruk med tillskottsjord och då bidragsgivningen till odlingsvägar har ett
'' nära samband med denna kompletteringsverksamhet men däremot icke avser
ett kommunikationsändamål i egentlig mening, delar jag egnahemsutredningens
uppfattning, att arbetet härmed lämpligast bör åläggas egnahemsnämnderna.
Dessa böra i erforderlig utsträckning få anlita biträde av de
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anställda länsschaktmästarna. Av skäl,
som anförts av nyssnämnda styrelse, böra egnahemsnämnderna i varje särskilt
bidragsärende införskaffa yttrande från styrelsen. Nämnderna böra
även, i den mån det finnes lämpligt, samråda med länsstyrelserna och vederbörande
kommuner. De från ett par håll framförda principiella betänkligheterna
mot att egnahemsnämnderna såsom primära organ inhämta yttranden
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelserna finner jag
såtillvida mindre bärande, som dessa yttranden komma att till stor del erhålla
karaktär av upplysningar rörande förhållanden, vilka böra beaktas av
egnahemsnämnderna vid sidan av de jordbruksekonomiska överväganden,
som närmast ankomma på nämnderna.

Det för statsbidrag till nybyggesvägar hittills gällande villkoret, att bidrag
även skall lämnas av vederbörande landsting, synes i enlighet med vad allmänt
förordats böra borttagas.

Av egnahemsutredningen föreslagen höjning av maximibeloppet för statsbidrag
till 60 procent av kostnaderna för vägföretag kan jag icke förorda.
Liksom gäller i fråga örn enskilda vägar i allmänhet bör statsbidrag till odlingsvägar
ej kunna beviljas till högre belopp än 50 procent av kostnaderna.

Vad i ett par yttranden anförts rörande behovet av garantier för att vägföretag
planläggas på ett tillfredsställande sätt och för att vägar, vartill statsbidrag
utgått, framdeles underhållas, synes mig icke motivera strängare bestämmelser
härutinnan än de nu gällande. Klart är emellertid, att egnahemsnämnderna
böra ägna uppmärksamhet åt förevarande förhållanden. I
detta sammanhang vill jag understryka angelägenheten av att egnahemsnämnderna
överhuvud taget vaka över att de statliga bidragsmedlen verkligen
komma till avsedd nytta.

Uppkommande kostnader för kontroll över vägbyggen böra, i enlighet med
vad egnahemsstyrelsen föreslagit, bestridas av egnahemsnämnderna.

I överensstämmelse med de grunder, som angivits i det föregående, har
upprättats ett utkast till kungörelse angående statsbidrag till byggande av
odlingsvägar i Norrland och Dalarna, vilket utkast torde få fogas som bilaga
till statsrådsprotokollet (Bilaga A).

Tillgängliga anslagsmedel torde årligen, efter förslag av egnahemsstyrelsen,
böra av Kungl. Maj:t fördelas mellan de olika länen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

75

Genomförandet av de nya bestämmelserna i fråga om bidrag till odlingsvägar,
vilka bestämmelser böra gälla från och med den 1 juli 1940, torde
framdeles medföra ökat behov av anslagsmedel. Emellertid anser jag bidragsverksamheten,
med hänsyn till nuvarande tidsläge och i avbidan på
erfarenheter av de nya bestämmelserna, under budgetåret 1940/41 böra hållas
inom relativt snäva gränser. Kungl. Majit torde sålunda böra inhämta riksdagens
medgivande, att för nästa budgetår må beviljas statsbidrag intill ett
belopp av 125,000 kronor. Ett förslagsanslag av 100,000 kronor torde böra
anvisas för ändamålet.

Egnahemslånefonden.

Såsom framgår av vad inledningsvis anförts ha vid 1939 års lagtima riksdag
beslut fattats om ändrade grunder för utlåningen till förvärv av egnahem.
De nya grunderna äro avsedda att tillämpas från och med den 1 juli 1940.
Enligt dessa grunder skola från egnahemslånefonden utlämnas jordbrukslån,
skogslån, bostadslån, lån till förstärkning av ofullständigt jordbruk ävensom
egnahemsstatslån till låneförmedlare.

Riksdagen plägar för varje kalenderår fastställa visst maximibelopp, till
vilket den nya utlåningen från egnahemslånefonden högst får uppgå under
året. För vartdera av kalenderåren 1938 och 1939 har ifrågavarande maximibelopp
varit fastställt till 22,000,000 kronor. För första halvåret 1940
— då de gamla lånebestämmelserna fortfarande tillämpas — har utlåningsbeloppet
bestämts till högst 11,000,000 kronor, fördelade i samma proportion
som förut tillämpats eller med 7,250,000 kronor på jordbrukslägenheter och
3,750,000 kronor på bostadslägenheter. Kungl. Majit har emellertid rätt att,
därest förhållandena giva anledning därtill och i den mån det kan ske utan
förfång för lånerörelsen för jordbruksändamål, taga i anspråk större belopp
för bostadslägenheter än det sist angivna.

Kapitaltillskott ha anvisats till egnahemslånefonden, i den mån det varit
erforderligt för utlåningen. Med hänsyn till behållningen å fonden har något
kapitalökningsanslag icke behövt anvisas för budgetåret 1939/40.

Beträffande anslagsbehovet för budgetåret 194 0/4 1 har egnahemsstyrelsen
i skrivelse den 29 augusti 1939 hänvisat till att de enligt
de nya grunderna för egnahemsverksamlieten gällande förhöjningarna av
värdemaxima för egnahemsfastigheter och av belåningsprocenten för jordbruksegnahem
syntes medgiva en ganska väsentlig ökning av de genomsnittliga
lånebeloppen. Men å andra sidan torde den nyöppnade möjligheten att
placera bottenkredit i egnahemsfastigheter hos annan långivare än staten
medföra minskade krav på lånemedel från fonden. Det syntes icke vara
möjligt alt verkställa några närmare beräkningar rörande storleken av erforderligt
utlåningsbelopp. Med ledning av sin kännedom örn egnahemsverksamlieten
ville styrelsen föreslå, alt maximum för det årliga utlåningsbcloppet
bestämdes till 25,000,000 kronor. Till detta belopp hade också utlå -

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

ningsbehovet på sin tid uppskattats av 1936 års egnahemsutredning. Beloppet
syntes böra fördelas med 15,000,000 kronor på jordbruksfastigheter och
10,000,000 kronor på bostadsfastigheter, med rätt dock för Kungl. Maj:t att,
därest förhållandena skulle därtill giva anledning, medgiva jämkning i sagda
fördelning mellan jordbruks- och bostadsfastigheter. Enligt vad egnahemsstyrelsen
vidare anfört, syntes framdeles icke tillräcklig anledning finnas att,
såsom hittills, anknyta maximeringen av årsutlåningen till kalenderår, utan
syntes densamma i stället böra hänföras till budgetår.

Egnahemsstyrelsen har beträffande kapitaltillgången å egnahemslånefonden
verkställt följande beräkningar:

Enligt uppgift från statskontoret förefanns den 1 juli 1939 en kassabehållning
i fonden av omkring 16,000,000 kronor. I fondens för innevarande
budgetår disponibla kapital ingå vidare påräkneliga inbetalningar å egnahemsstatslån,
vilkas belopp äro beroende av omfattningen av dels ordinarie
samt dels extra kapitalavbetalningar å egnahemslån eller återbetalningar av
lånen i deras helhet. Det torde kunna beräknas, att sålunda ett belopp av
omkring 10,000,000 kronor inflyter till fonden under våren 1940. För budgetåret
1939/40, för vilket år intet kapitalökningsanslag anvisats, skulle följaktligen
finnas disponibelt ett kapital av 26,000,000 kronor. Då enligt uppgift
egnahemslåneförmedlarna den 1 juli 1939 innehade en kapitalbehållning
av 1,275,000 kronor och beräknat sina utbetalningar till egnahemslåntagarna
under sagda budgetår till 14,200,000 kronor, skulle låneförmedlarna
under denna tid behöva ur fonden uttaga omkring 13,000,000 kronor. Vid
ingången av budgetåret 1940/41 skulle i enlighet med de nu gjorda beräkningarna
i fonden finnas en behållning av 13,000,000 kronor. Räknas vidare
med kapitalinbetalningar under sistnämnda budgetår å 10,000,000 kronor,
skulle för samma budgetår ett belopp av 23,000,000 kronor bliva disponibelt
för utbetalningar. Detta belopp synes bliva tillräckligt för utlåningen
under budgetåret.

På grund av vad sålunda anförts har egnahemsstyrelsen icke funnit erforderligt,
att något kapitalökningsanslag anvisas för budgetåret 1940/41.

Enligt de vid 1939 års lagtima riksdag antagna grunderna för egnahemsverksamheten
skall i fråga örn räntan å egnahemslån gälla, att
jordbrukslån, skogslån, bostadslån, lån till förstärkning av ofullständigt jordbruk
samt egnahemsstatslån, som beviljas efter de nya bestämmelsernas
ikraftträdande den 1 juli 1940, skola förräntas efter fast vid lånets beviljande
bestämd räntefot, vilken fastställes av Kungl. Majit och icke må understiga
medelräntan för statens upplåning mot obligationer under de tre
budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av
en fjärdedels procent.

Beträffande egnahemslån, som beviljats före nyssnämnda tidpunkt, gäller
efter år 1934 vidtagna ändringar, att räntan före amorteringsskyldighe.
tens inträde utgör 3.6 procent för jordbrukslån och 4 procent för bostadslån
samt därefter — då räntan å amorteringsdelen ingår i en till årligen lika
belopp fastställd annuitet — dels å lånets stående del 4 procent vid jordbrukslån
och 4.5 procent vid bostadslån och dels å amorteringsdelen 3.6 procent
vid jordbrukslån och 4 procent vid bostadslån. Emellertid har enligt

Kungl. Maj-.ts proposition nr 130.

77

kungörelse den 18 juni 1937 (nr 391) räntan å den stående delen av lån, som
beviljats år 1920 eller senare och för vilka amorteringsskyldighet inträtt,
tillfälligt för åren 1937, 1938 och 1939 nedsatts till 3.6 procent för jordbrukslån
och till 4 procent för bostadslån.

Enligt vad som framgår av 1939 års proposition i egnahemsfrågan hade
chefen för finansdepartementet för avsikt att igångsätta en utredning rörande
förräntningen av de statliga lånefonderna, varvid komme att undersökas
möjligheten av en nedsättning av räntorna å lån från dessa fonder.
Med hänsyn härtill föreslogs icke i propositionen någon ändring beträffande
ränteberäkningen för egnahemslån, som utlämnats före den 1 juli 1940.
Det förordades, att räntorna å dylika lån bestämdes skola för år 1940 utgå
efter samma räntesats som provisoriskt varit fastställd för år 1939 eller 3.6
procent för jordbrukslån och 4 procent för bostadslån. Emellertid biträdde
icke riksdagen den i propositionen föreslagna utsträckningen av dåvarande
provisorium; bestämmandet av räntan för år 1940 å de äldre egnahemslånen
borde kunna anstå till 1940 års riksdag.

I skrivelse den 2 mars 1940 ha sakkunniga, vilka tillkallats för utredning
rörande räntan å lån från statens utlåningsfonder, hänvisat till att en tilllämpning
av de vid 1939 års lagtima riksdag beslutade grunderna för förräntning
av egnahemslån skulle, om medelräntan för statens obligationsupplåning
under åren 1936—1939 lades till grund för ränteberäkningen, leda till
att räntan å de egnahemslån, som utlämnades under budgetåret 1940/41,
inklusive förvaltningsbidrag, komme att understiga 3 XU procent. Det nyssnämnda
beslutets genomförande skulle innebära en ej obetydlig räntesänkning
i jämförelse med nu utgående räntesatser, oaktat det allmänna ränteläget
för långfristiga lån sedan föregående år undergått en höjning med omkring
2 procent, varmed man vid beslutets fattande icke kunde räkna. En
dylik utveckling förefölle i nuvarande läge knappast motiverad, och den nyssnämnda
regeln för ränteberäkningen framstode numera såsom otillfredsställande.
De sakkunniga ha fördenskull såsom ett provisorium föreslagit,
att räntan å egnahemslånen för budgetåret 1940/41 måtte fastställas att utgå
efter samma grunder som hittills eller med 3.6 procent för lån för jordbrukslägenheter
och 4 procent för lån för bostadslägenheter.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i utlåtande över de sakkunnigas förslag
icke framställt någon erinran mot förslaget.

I samband med utlåningen från egnahemslånefonden torde få behandlas
frågan om livförsäkring i förening med egnahemslån.
Gällande bestämmelser om egnahemsverksamheten hänvisa i detta ämne till
vad härom särskilt är föreskrivet. De närmare föreskrifterna återfinnas i
en kungörelse den 30 juni 1920 (nr 509), ändrad genom kungörelser den 23
september 1927 (nr 370), den 21 april 1933 (nr 171) och den 30 juni 1934
(nr 405).

Enligt ifrågavarande bestämmelser kan egnaliemslåntagare med sitt lån
förena livförsäkring hos riksförsäkringsanstalten. Den som önskar detta

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

skall senast tre månader efter det egnahemslånet beviljats ingiva ansökning
därom till vederbörande låneförmedlare, vilken vidarebefordrar ansökningen
till riksförsäkringsanstalten. Vid dödsfall för låntagare, som tagit livförsäkring
av ifrågavarande slag, gäldas vad som då återstår oguldet av lånets
amorteringsdel. Den försäkrade skall erlägga en försäkringsavgift, som
efter försäkringsteknisk beräkning motsvarar det riksförsäkringsanstalten
åliggande försäkringsansvaret. Försäkringsavgift skall, vid äventyr att försäkringen
blir ogillig och redan erlagda avgifter förverkas, för varje år erläggas
till vederbörande egnahemslåneförmedlare senast vid första uppbörden
av egnahemslåneannuiteter. Influtna försäkringsavgifter redovisas av
låneförmedlaren till riksförsäkringsanstalten. Uppkommande överskott å
försäkringsavgifter, sedan förfallna dödsfallsersättningar utbetalats, avsättas
till en särskild fond, vilken förvaltas av riksförsäkringsanstalten enligt grunder,
som fastställas av Kungl. Majit.

Antalet vid utgången av år 1938 gällande försäkringsavtal utgjorde 2,269,
varav 1,993 kommo på egnahemsnämnderna och 276 på de övriga egnahemslåneförmedlarna.
Av försäkringarna vörö 845 förenade med jordbrukslån
och 1,424 med bostadslån. Försäkringsfrekvensen var jämförelsevis
större bland bostadslåntagarna än bland jordbrukslåntagarna, respektive 5.6
och 2.2 procent av antalet utestående lån. Av sammanlagda antalet egnahemslån
voro 3.6 procent förenade med livförsäkring. Försäkringsfrekvensen
var tämligen ojämnt fördelad på olika län. Antalet nytillkomna försäkringar
har under senaste åren utgjort omkring 150 om året.

I skrivelse den 16 mars 1939 har 1936 års egnahemsutredning föreslagit,
att den hittillsvarande särskilda livförsäkringsverksamheten i anslutning till
egnaliemslånerörelsen måtte upphöra. Utredningen, som inhämtat yttranden
i ämnet från egnahemsnämnderna, har anfört följande huvudsakliga
synpunkter till stöd för sitt förslag.

Det beror på flera omständigheter, att försäkringsstocken blivit så obetydlig
som fallet är. Egnahemslåntagarna ha på grund av sina knappa ekonomiska
förhållanden varit nödsakade att söka till det yttersta begränsa sina
utgifter. Redan av denna anledning ha de dragit sig för att teckna livförsäkringar,
varom här är fråga. Men oavsett detta synes det vara en allmän
uppfattning, att det är mera fördelaktigt att ha sådan vanlig försäkring,
varå visst kapital under alla förhållanden utfaller vid inträffande
dödsfall eller vid uppnåendet av viss levnadsålder. Egnahemslivförsäkringen
utfaller endast försåvitt försäkringstagaren avlider, innan egnahemslånet
hunnit slutamorteras, och med minskat belopp allteftersom amorteringen
fortskridit. Att försäkringsfrekvensen på enstaka håll varit relativt stor,
beror på att en del nämnder påfordrat livförsäkring såsom ytterligare säkerhet
för egnahemslåns återbetalning. Med anledning av att ett par nämnder
ifrågasatt försäkringens utvidgning till att avse även vanlig liv- och kapitalförsäkring
hänvisar egnaliemsutredningen till att dylik försäkring kan
ordnas hos de enskilda försäkringsanstalterna. Utredningen erinrar vidare
om att egnahemslån vid låntagarens dödsfall kan överflyttas på de efterlevande.
Genom ett uppskov i amorteringsskyldigheten kan beredas de efterlevande
en lättnad under första tiden, tills förhållandena efter låntagarens
dödsfall hunnit ordna sig. Om egnahemsnämnderna förstatligas, bör låne -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

79

säkerheten prövas oberoende av örn livförsäkring tages eller ej. Skulle livförsäkring
krävas såsom utfyllnad av lånesäkerheten, komme för övrigt
detta krav att i första hand gå ut över de egnahemslåntagare, som på grund
av jämförelsevis stor låneskuld lia en hårt ansträngd ekonomi, vilken snarare
skulle försämras än förbättras genom livförsäkringstvång med ty åtföljande
premieavgifter, vilka just skulle bliva kännbarast för de mest skuldsatta.

Om enligt utredningens förslag den särskilda livförsäkringsverksamheten
i anslutning till egnahemslånerörelsen upphör, hör det stå dem, som redan
tagit försäkringar, fritt att vidhålla dessa, men böra de som önska uppsäga
sina försäkringar erhålla möjlighet härtill. Ifrågasättas kan, om icke vid
försäkringsavtals upphörande på grund av uppsägning någon återbetalning
av erlagda premier bör ske enligt försäkringstekniska grunder.

Slutligen har egnahemsutredningen framhållit att, om ifrågavarande forsäkringsverksamhet
ansåges böra fortgå, en översyn av bestämmelserna i
ämnet borde verkställas med hänsyn tagen till de nya grunderna för egnahemslångivningen.
Härvid borde även övervägas vissa andra jämkningar.
Exempelvis kunde det ifrågasättas att utsträcka nuvarande tremånadersfrist
för tecknande av livförsäkring efter det egnahemslån beviljats samt att medgiva
rätt till uppsägning av livförsäkring.

I utlåtanden över egnahemsutredningens förslag ha statskontoret och egnahemsstyrelsen
tillstyrkt upphävande av de särskilda bestämmelserna om livförsäkring
i anslutning till egnahemslån. Sistnämnda ämbetsverk har understrukit,
att motiven för en sådan försäkringsform försvagades i och med att
egnahemslångivningen i huvudsak överflyttades direkt på staten. Vidare har
hänvisats till att, i den mån vid sidan av årsavgifterna för lånen även uttoges
försäkringspremier, möjligheterna att prestera årsavgifterna minskades.

Däremot har riksförscikringsanstalten förordat, att den särskilda livförsäkringsverksamheten
i anslutning till egnahemslångivningen hibehålles.
Riksförsäkringsanstalten har bland annat anfört:

Bland egnahemslåntagarna torde allt framgent komma att finnas personer,
vilkas ekonomi icke tillåter den belastning, som premien för en vanlig
livförsäkring eller blandad liv- och kapitalförsäkring å ett belopp motsvarande
egnahemslånets amorteringsdel utgör, och som därför torde komma
att förbli oförsäkrade, örn den nu föreliggande möjligheten alt erhålla
en särskild avpassad försäkring icke längre skulle stå öppen för dem.

I detta sammanhang hänvisas bland annat till följande jämförelse mellan
å ena sidan premierna för en försäkring i anstalten enligt nu gällande grunder
och å andra sidan premierna för blandad liv- och kapitalförsäkring enligt
de svenska livförsäkringsbolagens gemensamma grunder för s. k. stor försäkring
med utbetalning av försäkringssumman vid dödsfall eller senast
efter 35 år och premiebetalning under hela försäkringstiden. Årspremierna
avse 1,000 kronor ursprunglig amorteringsdel, respektive 1,000 kronors försäkringssumma.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Livförsäkring

i Rfa

i förening med egnahemslån

Försäkring i liv-

för jordbrukslägenhet

försäkringsbolag

Den försäkrades

Årlig premie i kronor

ålder

1—5

6-15

16-25

26-35

Årlig premie

kalenderåren

i efter

det, för vilket lånet beviljats

kronor

23 ...............

. 5.32

4 82

4.35

2.51

26.29

28 ...............

. 5.21

5.30

5.39

3.36

27.20

33 ...............

. 5.41

6.28

6.96

4.84

28.66

38 ...............

. 6.27

7.80

9.41

7.54

30.97

43 ...............

. 7.54

10.09

13.68

12.36

34.61

48 ...............

. 9.60

13.66

21.27

21.21

Att vissa av de sämst ställda låntagarna icke utnyttja ens nuvarande försäkringsmöjlighet,
är enligt riksförsäkringsanstaltens mening icke något skäl
för att denna icke längre skall stå öppen för de övriga.

De nya riktlinjerna för egnahemslåneverksamheten synas komma att medföra
en avsevärd höjning av de genomsnittliga lånebeloppen. Särskilt med
hänsyn till den avgörande betydelse för möjligheten att genomföra det med
egnahemslånet understödda företaget, som torde böra tillmätas låntagarens
personliga duglighet, synes det knappast välbetänkt att beröva egnahemslåneförmedlarna,
vare sig de statliga egnahemsnämnderna eller kommuner
och enskilda sammanslutningar, möjligheten att såsom villkor för beviljande
av lån i särskilda fall kräva en förstärkning av lånesäkerheten genom
livförsäkring i en eller annan form.

Statens uppoffringar för ifrågavarande livförsäkringsform inskränka sig
till att staten bestrider försäkringens förvaltningskostnader, häri inräknat
ersättning för de läkarintyg, som i vissa fall införskaffas. Att försäkringsrörelsens
upphörande skulle kunna medföra någon personalminskning inom
anstalten är uteslutet. Låneförmedlarnas arbete med insändande av försäkringsansökningar,
uppbörd av försäkringsavgifter och redovisning av dessa
till riksförsäkringsanstalten kräva icke någon mera avsevärd del av därmed
sysselsatta befattningshavares tid.

Beträffande de ändringar i fråga örn försäkringsvillkorens utformning,
som vid bibehållande av den särskilda försäkringsverksamheten i anslutning
till egnahemslån skulle påkallas av de nya grunderna för egnahemslångivningen,
har riksförsäkringsanstalten i avvaktan på principbeslut angående
försäkringens fortvaro inskränkt sig till att angiva de allmänna riktlinjer,
som borde följas. Anstalten har bland annat anfört följande.

Om, såsom föreslagits av vissa egnahemsnämnder, den av riksförsäkringsanstalten
omhänderhavda försäkringen skulle utvidgas till att även avse livoch
kapitalförsäkring av vanlig typ, skulle detta medföra avsevärda höjningar
av premierna. Ur de synpunkter, anstalten har att företräda, föreligger
emellertid icke anledning till erinran mot införandet av dylik försäkring
såsom en för egnahemslåntagare valfri försäkringsform. Såsom ett andra
alternativ torde emellertid böra övervägas införandet av en försäkringsform
i huvudsak lika med den nuvarande men med återbetalning av erlagda premier
i händelse egnahemslån tagaren kvarstår såsom försäkringstagare till
amorteringstidens slut. För en sådan försäkring skulle ökningen i den årliga
premien icke bliva större än 3 å 4 kronor per 1,000 kronors amorteringsdel.
Vare sig någon av dessa försäkringsformer införes eller icke bör enligt anstaltens
mening möjlighet alltfort beredas egnahemslåntagare att erhålla en
försäkring av i huvudsak samma typ som för närvarande.

Kungl. Majlis proposition nr 130.

81

Det hittills gällande stadgandet, enligt vilket försäkringen vid varje tidpunkt
täcker den kvarstående skulden å lånets amorteringsdel, kan efter genomförandet
av de nya lånebestämmelserna (med olika amorteringsplaner
m. m.) icke bibehållas oförändrat. Flera premietariffer måste uppgöras.
Under förutsättning att endast ett fåtal olika amorteringstider komma att tilllämpas
bliva emellertid de erforderliga premietarifferna icke alltför omfattande,
enär åtskillnad mellan jordbruks- och bostadslån behöver göras endast
för den amorteringsfria tiden. Med skogslån synes livförsäkring av här
ifrågavarande art ej böra förenas.

Riksförsäkringsanstalten vill icke motsätta sig, att rätt till uppsägning
medgives såväl nuvarande försäkringstagare som de personer, vilka eventuellt
framdeles komma att omfattas av försäkringen. Däremot kan enligt
anstaltens mening på grund av närmare angivna skäl icke ifrågakomma, att
vid försäkringsavtals upphörande till följd av uppsägning någon återbetalning
av erlagda premier kan ske. Likaså avstyrker anstalten bestämt, att
medel, som enligt särskilt beslut av Kungl. Majit avsatts för täckande av försäkringens
förpliktelser eller därutöver någon del av den för verksamheten
bildade säkerhetsfonden tages i anspråk för utbetalningar vid uppsägningar.
Det synes anstalten strida mot försäkringens syfte, om vinstmedel skulle användas
på ett sätt, som uppmuntrade till utträde ur försäkringen.

Slutligen tillstyrker anstalten en jämkning av gällande bestämmelser därhän
att anstalten bemyndigas att efter prövning i varje särskilt fall meddela
försäkring utan hinder av att ansökan ingivits först sedan mer än tre månader
förflutit efter det lån beviljats.

Departementschefen.

Inledningsvis har redogjorts för de huvudsakliga grunder, som efter egnahemsverksamhetens
omläggning den 1 juli 1940 skola tillämpas i avseende
å egnahemslångivningen.

Med hänsyn till att frågan örn räntan å lån från statens utlåningsfonder
för närvarande är föremål för utredning genom särskilda sakkunniga och
till vad dessa framhållit i sin förut återgivna skrivelse finner jag det vara
att förorda, att de nya grunderna för egnahemslånen tills vidare icke sättas
i tillämpning såvitt gäller lånens förräntning. Under budgetåret 1940/41 beviljade
egnahemslån torde böra förräntas efter i huvudsak samma grunder
som nu utestående lån. övervägande skäl synas tala för att lånen, utan hänsynstagande
vare sig till fördelningen på stående delar och amorteringsdelar
eller till tiden för amorteringsskyldighetens inträde, förräntas efter en fast
räntefot av 3.6 procent för lån till jordbruksfastigheter och 4 procent för lån
till bostadsfastigheter. Kungl. Majit torde böra äga att med utgångspunkt
från nämnda förräntningsregler meddela föreskrifter i fråga örn amorteringen
av lånen.

Vad angår egnahemslån, som utlämnats före den 1 juli 1940, torde den
för åren 1937—1939 medgivna provisoriska nedsättningen av räntan å stående
delen av lån, för vilka amorteringsskyldighet inträtt, böra erhålla förlängd
giltighet även för åren 1940 och 1941. Härvid kommer räntan å lånen
i sin helhet att utgöra 3.G procent för jordbrukslån och 4 procent för
bostadslån.

Beträffande grunderna för egnahemslångivningen vill jag i detta sam Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 130. 6

82

Kungl. Majlis proposition nr 130.

manhang erinra om att enligt 1939 års lagtima riksdags beslut maximivärdet
å bostadsfastighet, till vars förvärvande egnahemslån må beviljas, blivit höjt
från 10,000 till 12,000 kronor. Redan i samband med förberedandet av föregående
års proposition framkommo önskemål om en längre gående höjning
av nämnda värde. Uttalanden i samma riktning ha även senare gjorts och
härvid motiverats med den av krigsutbrottet föranledda stegringen av byggnadskostnaderna.
För min del anser jag mig emellertid, med hänsyn bland
annat till risken att ett möjliggörande av egnahemsbelåning av fastigheter
med högre värde än nyss sagts i sin mån skulle kunna bidraga till en pressning
uppåt av bostadsstandarden och fastighetsvärdena, åtminstone icke för
närvarande böra framställa något förslag om höjning av maximivärdet å
bostadsegnahem. Det är enligt min mening önskvärt, att de stegrade byggnadskostnaderna
i viss utsträckning motverkas genom rationalisering och förenkling
av olika slag.

En annan fråga i avseende å egnahemslångivningen, som nu bör upptagas
till övervägande, gäller örn i enlighet med egnahemsutredningens förslag bestämmelserna
om livförsäkring i anslutning till egnahemslån böra upphävas
i samband med övergången till de nya egnahemslånebestämmelserna. För
min del biträder jag egnahemsutredningens uppfattning, att efter egnahemsverksanrhetens
förstatligande tillräckligt starka skäl icke längre finnas att
bibehålla ifrågavarande föga anlitade försäkringsform. Denna synes icke
bereda vare sig låntagarna eller det allmänna fördelar, som motsvara låntagarnas
kostnader för försäkringen och egnahemsnämndernas besvär med
bokföring, uppbörd och indrivning av försäkringsavgifterna. Ett upphävande
av bestämmelserna om livförsäkring i anslutning till egnahemslån synes så
mycket mer naturligt i detta läge, som bestämmelserna i varje fall med hänsyn
till de nya grunderna för egnahemslångivningen skulle behöva bli föremål
för revision. På grund av vad sålunda anförts och av de skäl i övrigt,
som framförts av egnahemsutredningen, förordar jag, att ifrågavarande
bestämmelser upphävas från och med den 1 juli 1940. Desamma böra dock
fortfarande äga tillämpning i fråga örn låntagare, som redan tagit livförsäkringar,
i den mån dessa hållas vid kraft.

Vad slutligen angår frågan om omfattningen av långivningen från egnahemslånefonden
biträder jag egnahemsstyrelsens mening, att maximeringen
av årsutlåningen framdeles bör hänföras till budgetår i stället för kalenderår.
Till följd härav bör, där såsom i fråga örn egnahemsstatslån viss tid är
fastställd för sökande av lån, denna tid ändras med hänsyn till nyssnämnda
omläggning av utlåningsperioden. För budgetåret 1940/41 anser jag maximibeloppet
för årsutlåningen icke böra sättas så högt som av egnahemsstyrelsen
föreslagits, eller 25,000,000 kronor. Jag får erinra om att jag i vad
gäller utlämnandet av premielån funnit mig icke kunna räkna med sådan
bidragsverksamhet till större sammanlagt belopp än 700,000 å 800,000 kronor.
Härvid har jag bland annat understrukit angelägenheten av att särskilt
vid stigande jordpriser och byggnadskostnader försiktighet iakttages av
jordbrukarna i avseende å startandet av jordbruksföretag. Av liknande skäl

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

83

och med hänsyn till det samband, som består mellan utlämnandet av jordbrukslån
och beviljandet av premielån, anser jag maximum för utlåningen
från egnahemslånefonden för budgetåret 1940/41 ej böra sättas högre än till
20,000,000 kronor, fördelade med 12,000,000 kronor på jordbruksfastigheter
samt 8,000,000 kronor på bostadsfastigheter. Kungl. Majit torde emellertid
böra ha rätt att, därest förhållandena skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning mellan jordbruks- och bostadsfastigheter.

På grund av den kontanta kapitaltillgång, som kan antagas komma att
finnas å egnahemslånefonden, torde något kapitalökningsanslag icke erfordras
för budgetåret 1940/41.

Jordförmedlingsfonden.

1939 års lagtima riksdag har medgivit, att av jordförmedlingsfondens kapitalbehållning
må under tiden 1 januari—30 juni 1940 till jordanskaffningslån
åt hushållningssällskap av egnahemsstyrelsen disponeras tillhopa högst
så stort belopp, att vad som utestår i beviljade jordanskaffningslån icke vid
något tillfälle under sagda tid må överstiga 1,500,000 kronor. Vidare har
riksdagen medgivit, att den del av jordförmedlingsfondens för ny utlåning
disponibla kapitaltillgång, som ej anvisas såsom jordanskaffningslån, må under
tiden 1 januari—30 juni 1940 av Kungl. Majit användas för utlämnande
av förlagslån åt kommuner, aktiebolag och föreningar.

Enligt de av 1939 års lagtima riksdag antagna nya grunderna för egnahems
verksamheten skola från och med den 1 juli 1940 från jordförmedlingsfonden
utlämnas förlagslån till kommuner, aktiebolag och föreningar för användning
såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastigheter,
lämpliga att helt eller huvudsakligen användas för bildande av bostadsegnahem.
Kommuner skola därjämte kunna tilldelas förlagslån för anskaffande
och tillhandahållande av jord till arbetarsmåbruk.

Egnahemsstyrelsen har i skrivelse den 29 augusti 1939 förordat, att maximum
för utlåningen från jordförmedlingsfonden fortfarande måtte utgöra

1.500.000 kronor. Styrelsen har funnit något kapitalökningsanslag till fonden
icke vara behövligt för budgetåret 1940/41.

Sedermera har Kungl. Majit den 30 december 1939 — i enlighet med vad
som förutsatts i den av 1939 års urtima riksdag behandlade besparingspropositionen
(nr 79) — beslutat örn återleverering till riksgäldskontoret av jordförmedlingsfonden
tillhörande likvida kapitaltillgångar till ett belopp av

1.300.000 kronor.

Några nämnvärda kontanta tillgångar finnas härefter icke å fonden.

Departementschefen.

Jordförmedlingsfonden torde visserligen även framdeles böra bibehållas
såsom självständig utlåningsfond med uppgift att användas till utlämnande
av förlagslån till kommuner, akliebolag och ekonomiska föreningar, vilka utöva
jordanskaffningsverksamhet för egnahemsändamål. Emellertid anser

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

jag denna utlåningsverksamhet tills vidare i stort sett kunna ligga nere, och
några nya medel för ändamålet torde därför icke böra anvisas för budgetåret
1940/41. Vad nu sagts bör icke utgöra hinder för egnahemsstyrelsen att,
där genom återbetalningar av lån kontanta tillgångar bli disponibla, använda
dessa för ny utlåning i enlighet med fondens ändamål.

Arrendelånefonden.

Lån från arrendelånefonden kan i samband med upplåtelse av arrendeegnahem
utlämnas för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde,
gödningsämnen, foder och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för
igångsättande av driften å fastigheten. De av 1939 års lagtima riksdag godkända
grunderna för egnahemsverksamheten innebära bland annat, att maximum
för arrendelån från och med den 1 juli 1940 höjes från 4,000 till 4,500
kronor.

Med hänsyn till den kontanta medelstillgången å arrendelånefonden har
för budgetåret 1939/40 icke anvisats något anslag till fonden.

Egnahemsstyrelsen har i skrivelse den 29 augusti 1939 — med utgångspunkt
från att vid utgången av innevarande budgetår kommer att finnas en
behållning å arrendelånefonden av omkring 100,000 kronor — hemställt om
ett kapitalökningsanslag till fonden för budgetåret 1940/41 å 200,000 kronor.

Departementschefen.

Medelsåtgången på arrendelånefonden är beroende av i vilken omfattning
arrendeegnahemsverksamheten bedrives. I det följande kommer jag att uttala
mig för en beskärning av kapitaltillskottet till arrendeegnahemsfonden
för nästa budgetår. Med utgångspunkt härifrån och från att en ganska betydande
kontant behållning kan väntas komma att förefinnas å arrendelånefonden
vid ingången av budgetåret 1940/41, förordar jag, att anslaget till fonden
för detta budgetår begränsas till 150,000 kronor.

Arbetarsmåbrukslånefonden.

Arbetarsmåbrukslånefonden inrättades år 1933. Från fonden utlämnas arbetarsmäbruksstatslån
till landskommuner, vilka med anlitande härav bevilja
arbetarsmåbrukslån till skogsarbetare och därmed likställda arbetare för att
giva dem tillfälle att förvärva mindre lägenheter, ägnade att bereda innehavaren
utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av annan verksamhet.

Av 1939 års lagtima riksdag har medgivits, att för år 1940 må från arbelarsmåbrukslånefonden
beviljas statslån intill ett belopp av 10,000,000 kronor.
Såsom kapitalökning för fonden har samtidigt för budgetåret 1939/40
anvisats ett reservationsanslag av 4,000,000 kronor.

I skrivelse den 29 augusti 1939 har egnahemsstyrelsen föreslagit, att utlå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

85

ningen från arbetarsmåbrukslånefonden för år 1941 måtte maximeras till
6,000,000 kronor. I avseende å behovet av kapitalökningsanslag för budgetåret
1940/41 har egnahemsstyrelsen framhållit följande:

För utlämnande av lån från fonden står under innevarande budgetår till
förfogande dels den kontanta behållningen å fonden den 1 juli 1939, utgörande
i runt tal 1,000,000 kronor, och dels det för innevarande budgetår anvisade
kapitalökningsanslaget å 4,000,000 kronor eller sammanlagt 5,000,000
kronor. Detta belopp torde åtgå för utbetalningar å lån under detta budgetår.
Den 1 juli 1940 skulle alltså ej finnas någon kontant behållning å
fonden. Enär under budgetåret 1940/41 torde böra räknas med utbetalningar
å tillhopa minst 6,000,000 kronor, bör såsom kapitalökning för fonden
anvisas ett kapitalökningsanslag å sistnämnda belopp.

I samband med att Kungl. Maj:t beviljat åtskilliga kommuner arbetarsmåbruksstatslån
för år 1940, har Kungl. Majit meddelat vissa föreskrifter i avseende
å dispositionen av tillgängliga anslagsmedel samt därvid bland annat
anbefallt egnahemsstyrelsen att vid prövning av ansökningar om arbetarsmåbrukslån
— sådana ansökningar underställas styrelsen — strängt iakttaga,
att lån icke beviljas i andra fall än då detta betingas av arbetsförhållandena
och jordfördelningen å orten samt andra på frågan inverkande omständigheter.

Departementschefen.

För budgetåret 1940/41 är jag icke beredd att tillstyrka, att större kapitalökningsanslag
anvisas till arbetarsmåbrukslånefonden än 2,000,000 kronor.
Med hänsyn till den minskning i utlåningsverksamheten, som härigenom
automatiskt framtvingas, och till att det ej med bestämdhet nu kan beräknas,
i vad mån tidigare beviljade statslån komma att uttagas under nästkommande
budgetår, anser jag det ej vara erforderligt eller lämpligt, att utlåningen,
såsom hittills varit fallet, på förhand bindes inom ett av riksdagen
fastställt årsbelopp. Ehuru enligt de grunder för den fortsatta arbetarsmåbruksverksamheten,
varom beslut fattats vid 1939 års lagtima riksdag, handhavandet
av utlåningen till kommunerna skall överflyttas från Kungl. Majit
till egnahemsstyrelsen, förutsätter jag, att Kungl. Majit särskilt i nuvarande
läge kommer att på lämpligt sätt ge direktiv i avseende å verksamhetens omfattning.

I förevarande sammanhang vill jag erinra örn att enligt de av nyssnämnda
riksdag godkända grunderna för arbetarsmåbruksverksamheten särskilda
statsbidrag skola kunna utgå till arbetarsmåbrukslåntagare med barnrika familjer
för täckande av vissa byggnadskostnader. Jag har med hänsyn till
nödvändigheten alt i möjligaste mån begränsa statsutgifterna funnit mig icke
kunna föreslå, alt något anslag anvisas till nu berörda ändamål för budgetåret
1940/41.

86

Kungl. Majlis proposition nr ISO.

Ackordslån och hjälplån till jordbrukare.

Vid 1932 års riksdag fattades beslut om åtgärder i syfte att genom förmånlig
kredithjälp bringa lättnad i de bördor, som då rådande ekonomiska kris
förde med sig för jordbrukets del. I enlighet med riksdagens beslut utfärdades
den 30 juni 1932 en kungörelse (nr 366) om ackordslån och stödlån till
jordbrukare. Efter beslut vid 1935 års riksdag (proposition nr 187, jordbruksutskottets
utlåtande nr 71, riksdagens skrivelse nr 244) tillkommo nya
bestämmelser i förevarande ämne. Kungörelse utfärdades den 7 juni 1935
(nr 277) örn lån till jordbrukare för genomförande av ackord m. m. Denna
kungörelse har sedermera ändrats genom kungörelse den 17 april 1936 (nr
102), den 13 maj 1937 (nr 205), den 15 oktober 1937 (nr 820) samt den 28
april 1939 (nr 177). Sistnämnda författningsändring avser en förenkling av
hjälpverksamhetens organisation.

Nu gällande bestämmelser äro i huvudsak av följande innebörd:

Lån kan utgå till jordbrukare, som är i trängande behov av ekonomiskt bistånd.
Lån kan beviljas dels för genomförande av ackord (ackordslån) och
dels för förekommande av exekutiv försäljning av gäldenärens fastighet eller
hans för jordbruket nödiga inventarier (exekutivlån). I samband med lån
för något av nu angivna ändamål kan lån även beviljas för anskaffande av
yttre inventarier till gäldenärens jordbruk eller reparation av till hans fastighet
hörande ekonomibyggnader. Förutom vissa allmänna förutsättningar
skall såsom villkor för erhållande av ackordslån bland annat gälla, att ackordet
omfattar jämväl fordran hos gäldenären, för vilken ställts säkerhet i form
av pant eller inteckning, till den del säkerheten finnes ej förslå till fordringens
gäldande, samt att de i ackordet deltagande borgenärerna icke i ackordet erhålla,
utöver vad med hänsyn till gäldenärens tillgångar och skulder belöper
å deras fordringar, mer än 5 procent av fordringsbeloppet och ej heller i något
fall mer än 85 procent av sagda belopp. Exekutivlån kan i regel endast
beviljas under villkor att faran för exekutiv försäljning är uppenbar, att fordringsägare,
som genom lånet erhåller avbetalning, i sådant avseende åtnöjes
med belopp ej överstigande 30 procent av fordringens kapital samt att sådan
fordringsägare tillika förbinder sig att under viss tid, som ej må understiga
tre år, icke indriva återstoden av fordringen, med mindre gäldenären väsentligt
eftersätter sin skyldighet att å rätt tid erlägga viss, skälig ansedd ränta.
Lån för anskaffande av yttre inventarier eller reparation av ekonomibyggnader
kan beviljas endast under villkor att den med lånet avsedda anskaffningen
eller reparationen finnes oundgängligen behövlig för jordbrukets fortsatta
bedrivande.

Ackordslån beviljas icke till större belopp än 800 kronor, ökat med 40 procent
av uppskattade värdet av gäldenärens fastighet eller, örn han brukar annans
fastighet, 25 procent av dennas uppskattade värde. Exekutivlån beviljas
icke till större belopp än som motsvarar 30 procent av uppskattade värdet
av gäldenärens fastighet eller, om han brukar annans fastighet, 20 procent av
dennas uppskattade värde. Lån för anskaffande av yttre inventarier eller
reparation av ekonomibyggnader beviljas icke till större belopp än som
motsvarar 5 procent av fastighetens uppskattade värde. Lån enligt ifrågavarande
bestämmelser får ej i något fall överstiga 15,000 kronor.

Lån är räntefritt under de två första åren. Därefter gäldas ränta efter 4
procent örn året. Från och med femte kalenderåret näst efter det, under vil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

87

ket lånet utlämnats, skall å lånet årligen erläggas amortering, som jämte
ränta å oguldet lånebelopp utgöres genom en varje år lika stor annuitet, så
beräknad att lånet är återbetalt femton år efter amorteringens början.

Låneverksamheten handhaves av en för riket gemensam centralnämnd. Såsom
lokalorgan har tidigare för varje hushållningssällskaps område funnits en
lånenämnd, men efter den 1 juli 1939 ha dessa nämnder ersatts med ortsombud
med motsvarande verksamhetsområden. Vidare anlitas särskilda värderingsman.
Lån utbetalas av vederbörande länsstyrelse, som också handhar
uppbörd av räntor och amorteringar. Finner länsstyrelsen, att avskrivning
av fordran på grund av utlämnat lån bör äga rum eller att säkerhet för lån
bör eftergivas, skall frågan därom underställas Kungl. Maj:t.

Under tiden från den 1 juli 1932 till den 3 juni 1939 hava ackords- och
exekutivlån utlämnats i den omfattning, som framgår av följande tablå:

„ , . Ackordslån Exekutivlån

budgetår Belopp Antal Belopp Antal

1932/33 ............ 1,348,085:54 379

1933/34 ............ 1,133,155:98 342

1934/35 ............ 505,670:59 167

1935/36 ............ 497,986:66 141 173,450:90 60

1936/37 ............ 304,387:31 78 144,958:43 61

1937/38 ............ 129,164:22 29 108,808:92 55

1938/39 ........ 93,698: 88 23 29,900: —_12

Summa 4,012,149:18 1,159 457,118:25 188

Tidigare ha under nionde huvudtiteln anvisats anslag till ifrågavarande långivningsverksamhet.
Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1938 har den
behållning, som vid utgången av budgetåret 1937/38 kvarstod å det för budgetåret
1936/37 anvisade reservationsanslaget för ändamålet, i räkenskaperna
för budgetåret 1938/39 upptagits såsom ingående reservation å kapitalbudgeten
under rubrik fonden för låneunderstöd. Med hänsyn till förefintlig behållning
har det icke varit behövligt att anvisa några nya medel för här avsedd
verksamhet för budgetåret 1939/40.

Vid sidan av anslagen till själva långivningsverksamheten ha även anslag
anvisats till verksamhetens handhavande. För innevarande budgetår är anslaget
uppfört med 35,000 kronor.

Med anledning av Kungl. Maj:ts uppdrag har centralnämnden för ackordslåncärenden
m. m. i skrivelse den 14 november 1939 framlagt ett förslag till
kungörelse örn ackordslån och lijälplån till jordbrukare, avsedd att från och
med den 1 juli 1940 träda i stället för nu gällande bestämmelser.

Centralnämnden har bland annat framhållit följande allmänna synpunkter
på frågan om fortsatt hjälpverksamhet.

När åtgärder från statsmakternas sida först vidtogos i syfte att bereda förmånlig
kredithjälp åt hårt skuldsatta jordbrukare, nämligen i och med tillkomsten
av 1932 års kungörelse örn ackords- och stödlån, hade dessa sin
grund i jordbruksnäringens krisläge.

Statistiska centralbyrån har företagit en omfaltande undersökning rörande
jordbrukets skuldsättning år 1933. Det därvid sammanförda materialet, som

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

redovisas i Statistiska meddelanden, Ser. A. band V: 3, ger en bild av vid
nämnda tid rådande förhållanden. Det framgår av denna undersökning, att
ett mycket stort antal svenska jordbrukare vid nämnda tid drogos med skulder,
som närmade sig eller överstego värdet av tillgångarna för jordbrukets
behov. Ej mindre än 21.6 °/o av samtliga jordbrukare tyngdes av en skuldbörda,
som motsvarade mer än 75 % av tillgångarnas värde.

Sedan Kungl. Majit lämnat centralnämnden förevarande utredningsuppdrag
hava förhållandena undergått en avsevärd förändring i och med det internationella
lägets ödesdigra utveckling under senaste tid. De förslag, som av
centralnämnden i det följande framläggas, hava icke kunnat grundas på överväganden
rörande arten av nu rådande extraordinära förhållanden inom det
ekonomiska livet och den tänkbara utvecklingen av läget för jordbruksnäringens
vidkommande. Skulle i framtiden förhållandena bliva sådana, att jordbruksnäringen
drabbades av svårt ekonomiskt betryck, finge de åtgärder,
som då borde vidtagas till näringens stödjande bliva beroende på det nya lägets
karaktär och det särskilda behov av kredithjälp, som då behöver tillgodoses.

Då det med nu nämnda utgångspunkter gäller att bedöma i vad mån en fortsatt
hjälpverksamhet till förmån för häri skuldsatta jordbrukare är av behovet
påkallad, måste beaktas de under senare år från statsmakternas sida
vidtagna åtgärderna, bl. a. prisreglering av jordbrukets produkter, vilka syfta
till att höja jordbruksnäringens lönsamhet och skapa gynnsammare betingelser
överhuvud taget för jordbruksdrift. Genom planmässiga åtgärder av
detta slag och tack vare uppåtgående konjunkturer torde behovet av sådan
lånehjälp, som här avses, lia blivit mindre framträdande.

För centralnämnden tillgängliga uppgifter rörande utlåningen till jordbrukare
år 1934 i jämförelse med motsvarande siffror 1938 från vissa kreditinstitutioner,
nämligen affärsbankerna, sparbankerna, jordbrukskassorna
och hypoteksföreningarna, giva stöd åt den uppfattningen att de senare åren
icke medfört någon nedgång i jordbrukets skuldsättning, vilken i stället synes
stadd i tillväxt. Vid bedömandet av denna utvecklings innebörd ur jordbrukspolitisk
synpunkt måste man dock hålla i minnet, att de tidsperioder,
som undersökningen avser, samtidigt kännetecknas av alltmer stegrade realvärden,
samt att läget i betraktande härav icke kan sägas hava — relativt
sett — undergått sådan försämring som kreditvolymens absoluta ökning kunde
giva anledning antaga.

Även om det föreliggande utredningsmaterialet sålunda icke ger fullt säkra
utgångspunkter för bedömande av de senare årens utveckling i fråga om
jordbrukets skuldsättning, berättigar dock enligt centralnämndens uppfattning
det här ovan sagda till det antagandet, att en stor del av landets jordbrukare
alltjämt befinna sig i ett ekonomiskt labilt läge, som karakteriseras
av känslighet inför varje tillstötande omständighet av menlig art. Centralnämndens
erfarenheter av verksamheten under senare år giva otvivelaktigt
vid handen, att ett behov förefinnes att genom statlig mellankomst bereda
hjälp åt jordbrukare, som utan eget förvållande ställts inför utsikten att nödgas
lämna sitt jordbruk.

Centralnämnden har ansett det vara en samhällelig angelägenhet av vikt,
såväl ur näringspolitiska som sociala synpunkter, att staten icke undandroge
sig att i dylika fall, som under mera normala förhållanden finge antagas
bliva ganska sparsamt förekommande, räcka en hjälpande hand, där hjälpen
kunde bli effektiv och skapa nya möjligheter för framtiden. Vid handhavandet
av en sådan hjälpverksamhet måste tillses, att hjälpfallen avgränsades

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

89

så att det statliga inskridandet i angivna sylte finge karaktären av speciella
åtgärder i undantagsfall, men centralnämnden vore samtidigt övertygad om
att en dylik avgränsning icke borde erhålla formen av detaljerade författningsföreskrifter
utan att vederbörande myndighet borde ha en viss frihet
att ta hänsyn till skiftande förhållanden.

Vad angår formerna för en fortsatt hjälpverksamhet har centralnämnden
bland annat anfört följande:

Centralnämnden förordar i första hand, att ackordslåneformen bibehålies
såsom det mest betydelsefulla medlet att ernå det resultat, som åsyftas, nämligen
att möjliggöra för den hjälpsökande att kvarbliva vid sitt jordbruk och
i framtiden reda sig. Ackordslån lia alltsedan denna låneforms tillkomst år
1932 kommit ett icke obetydligt antal jordbrukare till godo och för det stora
flertalet bland dessa blivit till avsedd nytta.

Den nuvarande exekutivlåneformen har knappast motsvarat de förväntningar,
som ursprungligen knötos vid densamma. Anledningarna härtill äro
främst att finna i de eftergifter från fordringsägares sida, som enligt gällande
författning normalt skola utgöra förutsättning för beviljande av lån. Genom
föreskrifter av denna art har lånehjälp mången gång omöjliggjorts i
fall, där hjälp i och för sig varit socialt önskvärd och ekonomiskt rimlig.
Hjälpen bör ej göras beroende av att ett hot örn exekutiva åtgärder verkligen
föreligger, dels emedan hjälpen ofta kan bliva effektivare om den lämnas
på ett tidigare stadium och dels emedan dylika åtgärder, utan att vara
allvarligt menade, kunna åvägabringas just i syfte att skapa förutsättningar
för lånehjälpen.

Centralnämnden har i anslutning härtill ansett exekutivlånen böra avskaffas
och hjälp i stället, där icke ackordslån kan ifrågakomma, utgå i form
av s. k. hjälplån. Nämnden har anfört:

För att hjälplån skall kunna utgå bör krävas, att hjälpbehovet föranletts
av särskilda omständigheter eiler eljest synnerliga skäl för bistånd kunna
åberopas. Vad nämnden därvid närmast haft i tankarna är att möjliggöra
statlig hjälp i sådana fall, där svårigheterna uppkommit på grund av felslagen
skörd, olycksfall eller sjukdom hos jordbrukaren eller inom hans familj,
genom särskilt omfattande försörjningsplikt mot närstående, förlust av kreatur
ävensom olyckor av andra slag, vilkas avhjälpande framstår såsom en
angelägenhet av särskilt ömmande natur, och där det ur samhälleliga och
andra liknande synpunkter ter sig som önskvärt att den hjälpsökande med
sin familj kan kvarbliva vid sitt jordbruk.

Hjälpen bör — under iakttagande av stor försiktighet och en noggrann
och omsorgsfull sovring av de hjälpsökande — allt efter behovet och omständigheterna
i varje särskilt fall få taga formen av lån för ett eller flera av
följande ändamål, nämligen betalning av gäld i och för en reglering på annat
sätt än genom ackord av gäldenärens skuldbörda, anskaffande av sådana
yttre inventarier eller utförande av sådana reparations- eller byggnadsarbeten,
som äro för jordbrukets fortsatta bedrivande oundgängliga. Genom ett
tillgodoseende i behövlig omfattning av nu nämnda ändamål torde ofta nog
en hållbar grundval för fortsatt jordbruksdrift kunna skapas. Det synes ej
rationellt att begränsa hjälpen endast till alt gälla gäldbetalning, vare sig
man, såsom enligt gällande författning är fallet, förenar densamma med
möjligheten att för reparations- eller anskaffningsändamål erhålla mindre
tilläggslån eller icke. Den jordbrukare, vilken såsom en sista utväg för att

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

skaffa medel till ett behörigt fullgörande av sina förbindelser försålt sina
kreatur, bör kunna erhålla hjälp likaväl som den, som redan på ett tidigt stadium,
innan han tillgripit sitt levande inventarium, vänder sig till staten med
begäran örn hjälp för att få sin skuldbörda reglerad.

Vid beviljande av hjälplån bör stort avseende fästas vid att den ekonomiska
ställningen blir på ett betryggande sätt sanerad, så att ej efter lånets
beviljande skulder kvarstå, vilka med hänsyn till återbetalnings- och andra
villkor kunna äventyra vederbörandes fortsatta jordbruksdrift under en nära
framtid. Det bör åligga de lånebeviljande myndigheterna att ägna dessa
förhållanden en noggrann uppmärksamhet, och det kan ofta vara nödvändigt
eller lämpligt att vid lånets beviljande knyta villkor, vilka binda kvarstående
fordringsägare ifråga örn deras möjligheter att uppsäga sina lån till betalning.

Med utgångspunkt från att ifrågavarande hjälpverksamhet under normala
tider ej kan väntas bli av större omfattning, har centralnämnden ansett den
särskilda organisationen för ackords- och exekutivlåneverksamheten icke böra
upprätthållas för framtiden. Verksamheten borde i stället inordnas under
annan bestående organisation med närliggande uppgifter. Endast under
förutsättning att så kunde ske och därigenom kostnaderna för verksamheten
kunde nedbringas, borde dess fortsatta bedrivande ifrågakomma. I valet
mellan de institutioner, som härvid kunde ifrågakomma, syntes egnahemsorganisationen
ligga närmast. Denna komme ju från oell med den 1 juli 1940,
vid vilken tid ackords- och exekutivlåneverksamhetens omläggning beräknades
kunna genomföras, att utgöra en helt statlig organisation, vilken med
sin centralstyrelse samt lokala nämnder och ombud kunde väntas bli av stor
effektivitet just vid handhavandet av en sådan verksamhet, varom här vore
fråga. Det borde ankomma på egnahemsstyrelsen att fatta beslut örn låns
beviljande. Centralnämnden måste med stöd av sin hittillsvarande erfarenhet
understryka vikten av enhetlighet vid rörelsens bedrivande och ansåge
detta icke kunna åvägabringas utan en central prövning av alla förekommande
hjälpt all. Naturligtvis borde dock egnahemsnämnderna anlitas såsom
utredande och förslagsställande organ, varigenom den person- och ortskännedom,
som hos nämnderna funnes representerad, komme verksamheten till
godo.

Centralnämnden har i övrigt föreslagit följande huvudsakliga ändringar i
vad som nu gäller.

De nuvarande bestämmelserna angående förutsättningarna för lån kunde
möjligen giva anledning till tvekan i sådana fall, då svårigheterna bero på
personliga förhållanden såsom sjukdom eller dylikt. Bestämmelserna torde
böra tydligare giva vid handen, att även svårigheter av denna art falla inom
ramen för ifrågavarande hjälpverksamhet.

Anspråken på att hjälpsökande gjort vad på honom ankommer i fråga
örn övervinnande av svårigheterna torde få gälla jämväl såvitt angår deras
förebyggande. En jordbrukare får anses hava gjort vad på honom ankommit
för att förebygga förluster, därest han skyddat sig mot egendomsskada
genom tagande av försäkringar i skälig eller bruklig omfattning. Därest
svårigheterna i visst fall uppkommit på grund av att vederbörande underlåtit
att i sådan omfattning försäkra sin egendom, synes ett avhjälpande av svå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

91

righeterna genom lån enligt den nu föreslagna kungörelsen icke böra ifrågakomma
med mindre särskilt ömmande förhållanden föreligga..

För att en hjälpsökande skall kunna erhålla lån fordras för närvarande,
att han kan antagas genom lånet bliva i stånd att reda sig i fortsättningen
och att detta antagande kan göras med »hög grad av sannolikhet». Sistnämnda
uttryck innefattar ett krav, som det varit svårt att i praktiken upprätthålla.
Vederbörandes framtidsutsikter böra visserligen hädanefter liksom
hittills underkastas den noggrannaste och omsorgsfullaste prövning,
varvid hänsyn bör tagas till gäldenärens person samt till arten och beskaffenheten
av hans jordbruk. Denna bedömning blir dock oviss. En lämpligare
ordalydelse synes därför vara, att det »skäligen» kan antagas att
hjälpsökanden skall kunna reda sig.

De ändamål som — bortsett från inventarieanskaffningen — böra kunna
tillgodoses genom tilläggslån av i författningen avsett slag, böra icke begränsas
till reparation av ekonomibyggnader utan böra gälla även andra
byggnadsarbeten, som visa sig erforderliga för att hjälpen skall leda till
åsyftat resultat.

Liksom nu gäller i fråga örn ackordslån bör icke heller hjälplån beviljas
till större belopp än 800 kronor, ökat med 40 °/o av uppskattade värdet av
gäldenärens fastighet eller, örn han brukar annans fastighet, 25 %> av dennas
uppskattade värde.

Där ackordslån även innefattar tilläggslån till inventarieanskaffning el.
dyl., skall det sammanlagda lånebeloppet kunna höjas med 10 °/o av fastighetsvärdet.

Hjälpverksamheten bör reserveras för det mindre och medelstora jordbruket.
Inom centralnämnden har övervägts, huruvida ett avskiljande av
de större egendomarna borde åvägabringas genom att i författningen angåves
ett högsta taxeringsvärde eller en högsta areal, men nämnden har låtit
denna tanke falla, enär gränsdragningar av detta slag te sig alltför kategoriska
och stela. Centralnämnden tror sig i stället kunna nå det här angivna syftet
genom en begränsning av lånebeloppens maximum från femton till tiotusen
kronor. Den sålunda föreslagna begränsningen bör gälla såväl i fråga örn
ackordslån som i fråga om hjälplån, men nämnden utgår ifrån att lån av
det senare slaget endast undantagsvis utlämnas till belopp, som närma sig
övre gränsen.

Nuvarande bestämmelse, att säkerhet bestående av inteckning i jordbruksinventarier
icke bör godtagas, torde böra jämkas därhän, att sådan säkerhet
ej bör mottagas annat än i särskilda undantagsfall, varigenom tydligare frarnhäves,
att förbudet icke är oeftergivligt.

Såsom villkor för låns utlämnande bör kunna påfordras, att sådan föreskrift
blivit meddelad av vederbörande skogsvårdsstyrelse, som avses i lagen
örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet. Vid bedömandet
av frågan huruvida lån i visst fall skall förenas med begränsning
i låntagarens rätt alt förfoga över förefintlig skog bör avseende fästas ej
enbart vid affärsmässiga säkerhetssynpunkter utan jämväl vid låntagarens
förmåga att bära de kostnader, som åtgärden för hans del innebär.

Centralnämndens förslag innebär, att länsstyrelsernas övervakningsskyldighet
beträffande äldre ackords- och exekutivlån tillsvidare bör bestå. Nämnden
är emellertid oviss örn huruvida detta bör gälla allt framgent. Ur många
synpunkter vore det måhända bättre, att samtliga lån av detta slag redovisades
inom en och samma organisation. Det bör ankomma på egnahemsstyrelsen
att närmare överväga denna fråga och, örn förhållandena därtill
giva anledning, inkomma med förslag rörande eventuellt överförande av
jämväl de äldre lånen till egnahemsnämnderna.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Med hänsyn till att föreskrifterna angående den fortsatta kredithjälpen
i vissa hänseenden, exempelvis beträffande lånebeloppens storlek, enligt centralnämndens
förslag bliva snävare än hitintills torde böra gälla, att ansökan
örn lån, som gjorts med stöd av nu gällande kungörelse, må, även örn
beslut icke kan meddelas före den nya kungörelsens ikraftträdande, prövas
och avgöras enligt den nuvarande författningen, övergångsbestämmelserna
innehålla föreskrift av sådan innebörd.

Slutligen har centralnämnden föreslagit, att för ifrågavarande ändamål
måtte för budgetåret 1940/41 anvisas ett anslag av 150,000 kronor.

Egnahemsstyrelsen har i utlåtande över centralnämndens förslag i princip
biträtt detsamma. Styrelsen har understrukit nödvändigheten av att vid
handhavandet av en hjälpverksamhet av förevarande art tillsåges, att hjälpfallen
avgränsades sa att det statliga inskridandet finge karaktären av speciella
åtgärder i undantagsfall. Vidare har styrelsen framhållit att det, örn
särskilda svårigheter bomme att drabba jordbrukarna på grund av förhållandenas
utveckling, kunde bli nödvändigt att överväga mera långtgående
stödåtgärder av olika slag. I detta sammanhang har styrelsen erinrat örn
att de enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 maj 1935 tillkallade utredningsmännen
rörande åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden
den 22 november 1937 avgivit ett betänkande med förslag till lag om
skuldreglering för jordbrukare. Vad angår organisationen av låneverksamheten
har styrelsen konstaterat, att övertagandet av denna åtminstone icke
under nuvarande förhållanden syntes medföra någon ökad personalkostnad
för vare sig egnahemsstyrelsen eller egnahemsnämnderna.

I fråga om säkerheten för lån har egnahemsstyrelsen anfört:

Styrelsen vill fästa uppmärksamheten på att en inventarieinteckning -—
även om den icke i och för sig utgör någon betryggande säkerhet och därför
icke bör godtagas som ensam säkerhet, om annan sådan kan lämnas — likväl
kan få betydelse såtillvida som den omständigheten, att jordbrukaren intecknat
sina inventarier, försvårar för honom att skaffa sig lån hos annan
kreditgivare. Enligt styrelsens mening kan det vara naturligt, att staten,
em den skänker jordbrukaren sin hjälp, erhåller en viss garanti för att denne
icke gör hjälpen om intet genom att ikläda sig nya skulder. Där särskilda
skäl tala för att jordbrukaren bör anskaffa medel genom ytterligare
upplåning, torde staten emellertid böra efter prövning i varje föreliggande
fall kunna avstå från inventarieinteckning, vilken lämnats som säkerhet för
ackordslån eller hjälplån. Med hänsyn till vad nu anförts synes det egnahemsstyrelsen
vara att föredraga, att ur författningen uteslutes föreskriften,
atl inventarieinteckning ej bör mottagas annat än i särskilda undantagsfall.
I detta sammanhang ifrågasätter egnahemsstyrelsen, om icke styrelsen, lika
väl som styrelsen har att besluta om godkännande av säkerhet vid låns beviljande,
även hör ha befogenhet att medgiva ändring beträffande säkerheten.
Bestämmelsen, att fråga om eftergivande av ställd säkerhet skall underställas
Kungl. Majit, torde därför böra utgå.

Beträffande räntan å lån har egnahemsstyrelsen förutsatt, att det framdeles
vid mera avsevärda förändringar å räntemarknaden kan bliva motiverat
att höja eller sänka räntesatsen för lån, som därefter utlämnas. Vid lånevärdering
av en fastighet bör enligt egnahemsstyrelsens mening värdet be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

93

räknas till belopp, som motsvarar vad en förståndig köpare kan antagas
vilja betala för fastigheten med hänsyn till den påräkneliga avkastningen
eller nyttan av densamma under en följd av år. Slutligen har styrelsen ifrågasatt
lämpligheten av att ansökan, som gjorts före den 1 juli 1940 men icke
kunnat avgöras dessförinnan, skulle bedömas efter äldre bestämmelser, så
mycket mer som prövningen då ankomme på andra organ än tidigare. De
nya bestämmelserna torde böra tillämpas även beträffande sådana ansökningar.
Därest i något särskilt fall en tillämpning av de nya bestämmelserna
skulle möta svårighet med avseende å ett redan inlett ackordsförfarande,
syntes Kungl. Maj:t böra äga befogenhet att medgiva undantag från
nämnda regel.

Statskontoret har funnit det tveksamt, huruvida under rådande förhållanden
här avsedd hjälpverksamhet bör bibehållas. Statskontoret har anfört:

Redan den förbättring i jordbrukarnas ställning, som utredningen utvisar,
synes statskontoret närmast tala mot verksamhetens bibehållande. På senaste
tid hava dessutom förhållandena utvecklat sig på sådant sätt, att det
vill förefalla, som om jordbrukarnas ekonomiska läge i jämförelse med andra
befolkningsgruppers vore relativt fördelaktigt och deras utsikter för den närmaste
framtiden mera gynnsamma. Statskontoret tilltror sig emellertid icke
att på grund av förefintlig utredning kunna med säkerhet bedöma dessa förhållanden.
Därest det med hänsyn till landets livsmedelsförsörjning skulle
befinnas nödvändigt med fortsatta stödåtgärder av ifrågavarande slag, anser
sig statskontoret därför icke kunna motsätta sig i sådant syfte erforderliga
anordningar.

Vad formerna för verksamheten beträffar, delar statskontoret under nyss
angivna förutsättning centralnämndens mening, att ackordslånen böra bibehållas.
Gentemot hjälplånen måste emellertid ämbetsverket ställa sig mera
tveksamt. Enligt författningsförslaget skola sådana användas till betalning
av gäld för reglering av gäldenärens skuldbörda på annat sätt än genom
ackord. Såsom även i förslagets motivering för denna bestämmelse
framhålles, kan i denna formulering inrymmas statlig hjälp av synnerligen
mångskiftande art. Sålunda kan därunder inbegripas bistånd — förutom
vid direkt med jordbruket sammanhängande svårigheter — jämväl vid sjukdom
hos jordbrukaren eller inom hans familj eller föreliggande försörjningsplikt
mot närstående eller olyckor av skilda slag, vilkas avhjälpande
framstår såsom en angelägenhet av särskilt ömmande natur. Såvitt statskontoret
kan finna äro åtskilliga av de sålunda uppräknade svårigheterna
icke av sådan art, att de kunna anses typiska för jordbrukets förhållanden.
Där i dylika fall åtgärder erfordras, få givetvis andra hjälpformer anlitas.

I sammanhang härmed har statskontoret avstyrkt förslaget örn sådan omformulering
av lånebestämmelserna, att desamma tydligare giva vid handen,
att även svårigheter, uppkomna på grund av sjukdom m. m., falla inom ramen
för ifrågavarande hjälpverksamhet. Statskontoret har också motsatt
sig den av centralnämnden föreslagna modifieringen av föreskriften, att antagandet
att lånesökande skall kunna fortsätta jordbruksdriften och göra
rätt för sig skall kunna göras med »hög grad av sannolikhet». Vidare har
statskontoret uttalat sig för att tilläggslån liksom hittills skall kunna avse förbättring
allenast av de för själva jordbruket främst nödvändiga byggnaderna.

94

Kungl. Mctj:ts proposition nr 130.

Vad angår räntan å lån har statskontoret med hänsyn till nuvarande ovissa
ränteförhållanden funnit angeläget, att en bestämmelse införes, som möjliggör
successiva ränteförändringar. I motsats till egnahemsstyrelsen har
statskontoret ansett eftergivande av säkerhet liksom hittills böra förbehållas
Kungl. Maj:ts prövning. I fråga slutligen om de för övergången till den nya
ordningen gällande bestämmelserna har statskontoret visserligen ansett den
av centralnämnden föreslagna ordningen, att äldre bestämmelser skulle tilllämpas
beträffande ansökningar gjorda före den nya kungörelsens ikraftträdande,
vara principiellt riktigast. Egnahemsstyrelsens förslag, att de nya
bestämmelserna även för sådant fall skulle vara tillämpliga, ägde emellertid
praktiska fördelar. Därest förslaget örn hjälplån genomfördes, syntes hinder
för den av styrelsen i detta hänseende föreslagna anordningen ej föreligga.

Departementschefen.

Det förslag till omläggning av nuvarande ackords- och exekutivlåneverksamhet,
som avgivits av centralnämnden, har till ändamål att tillgodose sådana
jordbrukare med hjälp, vilka oförvållat kommit i ekonomiska svårigheter
och stå under hotet att nödgas övergiva sina jordbruk. Förslaget syftar
närmast på tider av normala förhållanden. Den framtida utvecklingen
framstår även för jordbruksnäringen såsom oviss. Emellertid anser jag de
anordningar för stöd åt jordbrukare i ekonomiskt trångmål, vilka föreslagits
av centralnämnden, i stort sett ha större förutsättningar än de nuvarande att
motsvara framtida krav. Med hänsyn härtill och då centralnämndens förslag
kan medföra en viss kostnadsbesparing i organisatoriskt hänseende, anser
jag detta förslag nu böra underställas riksdagens prövning.

Centralnämndens förslag innebär, att exekutivlånen, vilka införts år 1935
såsom en stödform vid sidan av ackordslånen, skola avskaffas. Erfarenheterna
lia visat, att dessa lån icke haft någon större uppgift att fylla. I stället
har centralnämnden föreslagit införandet av ett nytt slags lån, s. k. hjälplån,
vilka utan anlitande av ackordsvägen skola kunna användas till reglering
av skuldbördan för jordbrukare, som äro i trängande behov av ekonomiskt
bistånd. Något närmare angivande av i vilka fall hjälplån skall kunna beviljas
förekommer ej i centralnämndens författningsförslag. Prövningen
härav avses skola vara ganska fri. Sålunda skall hjälplån även kunna utgå,
där en jordbrukares ekonomiska svårigheter ha sin grund i att sjukdom
drabbat hans familj eller i andra jämförliga förhållanden. Häremot har
statskontoret invänt, att svårigheter av sådan art icke kunna anses typiska
för jordbruket. För min del kan jag inte finna annat än att det icke blott
är ett socialt utan även ett ekonomiskt intresse ur samhällets synpunkt, att
en jordbrukare, som väl sköter det av honom innehavda jordbruket, icke
tvingas att lämna detsamma av skäl, varöver han icke själv kan råda. Jag
anser den av centralnämnden föreslagna nya låneformen ha ett viktigt behov
att fylla. Härmed är naturligtvis icke sagt, att hjälplånen skola komma till
någon utbredd användning. Fastmera förutsätter jag, i likhet med egnahemsstyrelsen,
att sådana lån allenast skola få karaktären av speciella åt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

95

gärder i undantagsfall. Enligt nuvarande bestämmelser gäller såsom villkor
för lån, att det skall kunna antagas med hög grad av sannolikhet, att låuesökanden
skall hli i stånd att, örn lån erhålles, fortsätta jordbruksdriften och
därunder göra rätt för sig. Jag kan icke finna tillräckliga skäl att, i överensstämmelse
nied centralnämndens förslag, förorda någon uppmjukning av
denna föreskrift.

Enligt centralnämndens förslag skall tilläggslån kunna beviljas icke blott
som hittills till anskaffande av yttre inventarier eller reparation av nybyggnader
utan även till andra byggnadsarbeten, som äro oundgängliga för jordbrukets
fortsatta bedrivande. Jag tillstyrker detta förslag.

Utöver vad centralnämnden föreslagit beträffande de allmänna grunderna
för ifrågavarande hjälpverksamhet har dess förslag även avseende å verksamhetens
organisation. Enligt förslaget skola centralnämnden och dess
ortsombud indragas och verksamheten övertagas av egnahemsstyrelsen med
biträde av egnahemsnämnderna. Med hänsyn till egnahemsstyrelsens och
egnahemsnämndernas omorganisation finner jag den av centralnämnden föreslagna
anordningen lämplig. Såsom jag i samband med anslaget till egnahemsstyrelsen
framhållit, föranleder styrelsens övertagande av ifrågavarande
verksamhet icke något ökat anslagsbehov för styrelsen. Då några medel
framdeles icke behöva anvisas för centralnämnden och dess underorgan,
vinnes sålunda genom omorganisationen en icke oväsentlig utgiftsbesparing.

Det återstår att behandla vissa frågor, berörande särskilda delar av centralnämndens
författningsförslag. Enligt min mening bör fortfarande finnas
möjlighet att erhålla lån till högre belopp än 10,000 kronor, dock i intet fall
till belopp överstigande 15,000 kronor. För en sådan höjning bör emellertid
fordras Kungl. Maj:ts medgivande. Vad angår säkerheten för lån torde egnahemsstyrelsen
böra ha frihet att avgöra, örn inteckning i jordbruksinventarier
bör avkrävas låntagaren. Någon annan författningsföreskrift torde icke erfordras
än att inventarieinteckning icke bör godtagas såsom ensam säkerhet,
om därutöver annan säkerhet kan lämnas. Såsom centralnämnden föreslagit
bör, där säkerheten för lån utgöres av fastighetsinteckning, förbehåll kunna
ske om det ytterligare villkor för lån, att sådan föreskrift blivit meddelad,
som avses i lagen örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.

Beträffande förräntningen av lånen får jag erinra örn att chefen för finansdepartementet
igångsatt en särskild utredning rörande räntan å lån från
statens utlåningsfonder. Resultatet av denna utredning kan även påverka
bestämmandet av räntan å lån, varom här är fråga. I avbidan på de ändrade
grunder för förräntningen av statliga lån, som kunna föranledas av
utredningen, synas emellertid skäl icke föreligga att upptaga räntan å nu
avsedda lån till annan procentsats än den hittills tillämpade, eller fyra procent.

Det synes mig lämpligt, att egnahemsstyrelsen, lika väl som styrelsen skall
kunna i särskilda fall från början eftergiva kravet på säkerhet för lån, även
under lånetiden undantagsvis kan eftergiva sådan säkerhet. Att sådana frågor
skola underställas Kungl. Maj:t, synes mig icke behövligt.

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

Beträffande övergången till den nya ordningen biträder jag egnahemsstyrelsens
uppfattning, att de nya bestämmelserna skola tillämpas även i avseende
å ansökningar, som gjorts före den 1 juli 1940 men icke slutbehandlats
dessförinnan. Skulle detta i något enstaka fall leda till ett otillfredsställande
resultat, torde det böra stå Kungl. Majit öppet att medgiva undantag
från nämnda regel.

Huruvida även äldre lån böra överflyttas från länsstyrelserna — vilka hittills
handhaft förvaltningen av lånen — till egnahemsstyrelsen, torde det böra
ankomma på Kungl. Majit att framdeles avgöra.

1 överensstämmelse med de grunder, som angivits i det föregående, har
upprättats ett utkast till kungörelse örn ackordslån och hjälplån till jordbrukare,
vilket utkast torde få fogas som bilaga till statsrådsprotokollet (Bilaga
B).

Vad slutligen angår behovet av anslag för ifrågavarande verksamhet anser
jag, att anslaget för budgetåret 1940/41 bör begränsas till 100,000 kronor.
Anslaget torde böra upptagas å kapitalbudgeten under rubriken fonden för
låneunderstöd.

Jordfonden.

Såsom framgår av den inledande redogörelsen har med den av 1939 års
lagtima riksdag beslutade omläggningen av egnahemsverksamheten även åsyftats
en effektivisering av egnahemsorganens arbete med jordförmedling och
jordanskaffning för egnahemsändamål.

För den jordanskaffningsverksamhet, som avsetts skola bedrivas av
statliga organ, har 1936 års egnahemsutredning förordat inrättandet av en
ny fond, förslagsvis benämnd jordfonden. Utredningen har funnit anledning
härvid saknas att bibehålla den hittillsvarande arrendeegnahemsfonden, vilken
i stället bör sammanföras med jordfonden. Till upplysning må här
erinras om att i arrendeegnahemsfonden ingå fastigheter, som överförts från
statens domäners fond eller av kronan inköpts av enskilda för att upplåtas
till arrendeegnahem med inlösningsrätt för arrendatorn. Enligt egnahemsutredningens
förslag skola å jordfonden bokföras å ena sidan statens kostnader
för förvärv och iordningställande av jord för egnahemsbildning ■—
vare sig fråga är om försäljning eller arrendeupplåtelse — och å andra
sidan köpeskillingarna för försålda fastigheter. Utredningen har utgått från
såsom en riktig princip, att egnahemsorganen vid försäljning av fastigheter
icke skola avkräva egnahemsbildarna köpeskillingar, som äro högre än fastigheternas
bruksvärden. I den mån egnahemsorganen sälja fastigheterna till
lägre pris än dessa beräknas kosta i anskaffning, bör skillnaden betraktas
som en direkt förlust för vederbörande egnahemsorgan och redovisas å jordfonden.
Till förebyggande av att egnahemsbildaren gör vinst genom att kort
tid efter förvärvet åter försälja fastigheten bör enligt egnahemsutredningens
förslag köpeskillingen — åtminstone då det gäller fastighet, å vilken staten

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

97

gjort förlust — upptagas något högre än det beräknade bruksvärdet, förslagsvis
15 procent högre, med förbehåll att överskjutande beloppet successivt
avskrives enligt reglerna för premielån (av utredningen betecknade såsom
avskrivningslån). — I utgifterna för iordningställandet av fastighet skall,
enligt vad utredningen föreslagit, jämväl ingå vissa personalkostnader, i
första hand för arbetarpersonal men också för personal i tjänstemannaställning,
som anställes för ett enstaka företag. Däremot bör det ej ifrågakomma
att på de särskilda jordanskaffningsföretagen fördela avlöningskostnader,
som icke direkt hänföra sig till dessa. Sådana kostnader böra bestridas
av vederbörliga avlöningsanslag för egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna.
I detta sammanhang fäster utredningen uppmärksamheten på
•det enligt dess mening lämpliga i att kostnaderna för jordanskaffningsföretagen
bokföras å särskilda konton, vilka å andra sidan även böra gottskrivas
de inflytande inkomsterna, så att de ekonomiska resultaten av de olika företagen
komma till synes. — Slutligen har egnahemsutredningen ifrågasatt,
om icke det kapital, som representeras av de hittillsvarande statliga jordanskaffningsföretagen
i Norrland, bör överföras till jordfonden.

I utlåtande över egnahemsutredningens betänkande har riksräkenskapsverket,
såsom framgår av det föregående, uttalat sig för att köpeskillingarna
för fastigheter, ingående i ett jordanskaffningsföretag, genomgående fastställas
lika med kostnaderna för fastigheternas anskaffande och iordningställande
och att de belopp, med vilka dessa kostnader överstiga fastigheternas
bruksvärden, i sin helhet täckas medelst avskrivningslån (premielån). Riksräkenskapsverket
har vidare anfört:

För den händelse likväl anordningen med avskrivningslån icke anses
böra komma till användning i den utsträckning riksräkenskapsverket
nu föreslagit, vill riksräkenskapsverket bestämt förorda, att de belopp,
med vilka egnahemsorganens kostnader för ifrågavarande fasligheters anskaffande
och iordningställande överstiga fastigheternas bruksvärden, i allt
fall — i syfte att möjliggöra en mera enhetlig och rationell anordning av
medelsanvisningen och dymedelst skapa förutsättningar för ett säkrare bedömande
av i vilken utsträckning finansiering bör ske med anlitande av
skattemedel — föreskrivas skola i sin helhet slutligt täckas av medel, som
anvisas å driftbudgeten under nionde huvudtiteln. De för anskaffnings- och
upprustningskostnadernas omedelbara bestridande erforderliga medlen bliva
då genomgående att betrakta såsom vanligt förlagskapital. Därest anvisningen
av dessa medel — vilken blir av engångskaraktär samt enligt tillämpade
principer kan äga rum utan att något anslag samtidigt behöver anvisas
å driftbudgeten under huvudtiteln Avskrivning av nya kapitalinvesteringar
—• anses icke böra ske under fonden för förlag till statsverket, bör för ändamålet
inrättas en särskild förlagsfond.

I anslutning till vad riksräkenskapsverket sålunda anfört, bör arrendeegnahemsfonden
bibehållas såsom självständig fond. Riksräkenskapsverket
har dock utgått från att nyssberörda förlagsmedel skola användas även för
omedelbart bestridande av egnahemsorganens kostnader för anskaffande och
upprustning av arrendeegnahem samt att dessa utgifter skola ersättas från
arrendeegnahcmsfonden först när respektive fastigheter blivit färdigställda.
Å arrendeegnahcmsfonden skulle sålunda redovisas allenast färdigställda
arrendeegnahem. Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang även er Bihang

lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 130. 7

98

Kungl. Majlis proposition nr 130.

inra orri att de regler, som av utredningsmännen föreslagits i avseende å egnahemsorganens
försäljning av jordbruksegnahem, avses skola tillämpas jämväl
vid försäljning av arrendeegnahem. Detta innebär, att arrendeegnahemsfonden
— med den jämkning av angivna regler, som förordats av riksräkenskapsverket
■— omedelbart kommer att beredas full ersättning för försålda
fastigheter. Härav följer i sin ordning, att frågan, i vilken utsträckning investeringar
i fonden behöva bliva föremål för omedelbar avskrivning, bör
bedömas med hänsyn uteslutande till påräkneliga arrendeinkomster. Fonden
kommer vidare att erhålla karaktären av en ren fastighetsfond och bör
därför i fortsättningen icke upptagas bland statens utlåningsfonder. Såsom
motivering för den beträffande arrendeegnahemsfondens redovisning å riksstaten
hittills tillämpade anordningen har kunnat anföras, att i samband
med försäljning av arrendeegnahem uppkommande köpeskillingsfordran
enligt gällande bestämmelser erhåller karaktären av ett från fonden utlämnat
lån.

Domänstyrelsen har i sitt utlåtande över egnahemsutredningens betänkande
ingått på frågan örn formerna för överföring av jord från domänfonden
till den ifrågasatta jordfonden. Styrelsen har bland annat anfört följande: Kronoegendom,

som lägges under jordnämndens förvaltning, överföres nu
efter beslut av Kungl. Majit från domänfonden till arrendeegnahemsfonden.
Vid sådan överföring har domänfonden hittills nedskrivits med egendomens
taxeringsvärde och egendomen har å arrendeegnahemsfonden bokförts till
värde, som bestämts av Kungl. Majit och praktiskt taget städse icke oväsentligt
understigit fastighetens taxeringsvärde. Enligt utredningsmännens mening
borde utnyttjandet av kronoegendomar för jordanskaffning i fortsättningen
— i den mån jordanskaffning komme att bedrivas av statliga egnahemsorgan
— ske genom överföring av ifrågakommande egendom eller del
därav från domänstyrelsens till centralorganets för egnahemsverksamheten
förvaltning i huvudsaklig överensstämmelse med den ordning, som hittills
tillämpats för arrendeegnahemmen. I den mån arrendeegnahemsverksamheten
kommer att fortsätta och lämpliga kronoegendomar finnas tillgängliga
möter intet hinder från styrelsens sida att sådana egendomar överföras till
den nya egnahemsstyrelsen. Däremot kan det icke vara riktigt att, såsom
nu sker, redan vid överföringstillfället nedskriva fastighetens värde under det,
som fastigheten betingar i allmänna marknaden. Genom en dylik förtäckt
avskrivning av statstillgångarna undandragas statsmakterna möjlighet att
kontrollera det ekonomiska resultatet av sina olika verksamhetsgrenar och
någon överensstämmelse mellan ändringarna i de olika fastighetsfondernas
värden ernås ej heller. Dylika kronoegendomar böra därför vid överlåtelsen
upptagas till samma värden i egnahemsstyrelsens bokföring som de vid överlåtelsen
varit upptagna till i domänverkets räkenskaper; blir det sedan nödvändigt
att verkställa avskrivning å fastighetsvärdet, bör en sådan åtgärd
bokföringsmässigt äga rum inom egnahemsstyrelsen efter statsmakternas beslut.
Ett dylikt förfaringssätt torde stå i god överensstämmelse med utredningsmännens
förslag till införande av avskrivningslån vid belåning av egnahemsfastigheter.

I detta sammanhang bör erinras örn de av statsmakterna lämnade direktiven
för användningen av köpeskillingar för försålda kronoegendomar. Enligt
32 § i den av Kungl. Majit och riksdagen godkända förordningen den 6
juni 1929 (nr 176) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m.
skola dylika köpeskillingar, efter avdrag av kronans utgifter på grund av för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

99

säljningen, ingå i statens domäners fond för att användas för inköp av skogbärande
eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar å
kronoparker i Norrland och Dalarna. I samma mån som domänverkets jordbruksfastigheter
utan ersättning överlåtas till egnahemsstyrelsen, komma domänverkets
inkomster till inköp av nyss angiven skogsmark att minskas. Styrelsen
har i detta sammanhang velat särskilt erinra örn detta förhållande, då
omständigheter härigenom kunna uppstå, som nödvändiggöra att domänstyrelsen
framdeles för att kunna verkställa dylika inköp måste beredas särskilda
medel i stället för dem, som domänstyrelsen gått miste örn genom fastighetsöverlåtelsen
utan ersättning.

I sin skrivelse den 29 augusti 1939 angående anslag för budgetåret 1940/41
har egnahemsstyrelsen anfört bland annat följande:

För den händelse arrendeegnahemsfonden skulle bibehållas vid sidan av
jordfonden, bör förhållandet mellan de båda fonderna, såvitt egnahemsstyrelsen
kan bedöma, ordnas på ungefär följande sätt. Jordfonden erhåller karaktär
av en förlagsfond, till vilken riksdagen tillskjuter lämpligt förlagskapital,
och arrendeegnahemsfonden anordnas såsom en fastighetsfond, vilken
liksom hittills i mån av behov utökas genom anvisande av kapitalökningsanslag.
När fråga uppkommer örn förvärv av en egendom — vare sig den skall
ingå i jordanskaffningsverksamheten och ånyo försäljas eller den skall upplåtas
såsom arrendeegnahem — bekostas förvärvet av jordfondens medel. Av
dessa bestridas även kostnaderna för egendomens exploatering och iordningställande.
Försäljes därefter egendomen, tillföres försäljningssumman jordfonden.
Om åter egendomen eller del därav upplåtes såsom arrendeegnahem,
omföras de beräknade kostnaderna för förvärvet och iordningställandet från
jordfonden till arrendeegnahemsfonden. Erfordras sedermera utgifter för
arrendeegnahemmet, belastas likaledes sistnämnda fond härmed. Ifall arrendeegnahemmet
framdeles skall inlösas av arrendatorn eller eljest försäljas,
sker detta över jordfonden, så att denna gottgör arrendeegnahemsfonden med
ett belopp motsvarande det, varmed arrendeegnahemmet tidigare överförts
från jordfonden till arrendeegnahemsfonden, med tillägg av de kostnader,
med vilka sistnämnda fond senare belastats. I den mån ifrågavarande belopp
överstiger försäljningssumman för egnahemmet, drabbas jordfonden av
en förlust. Detsamma blir fallet, om en fastighet, utan att tidigare ha varit
upplåten till arrendeegnahem, försäljes till lägre belopp än kostnaden för dess
förvärvande och iordningställande. Skulle sålunda uppkommande förluster
bli större än vinsterna å jordfondens verksamhet, täckes bristen genom anslag
å driftbudgeten under nionde huvudtiteln. Anledning finnes emellertid knappast
alt antaga, att ifrågavarande verksamhet i stort sett skall gå med förlust.

Vare sig ett särskiljande av de båda fonderna sker eller ej, torde det, när
för egnahemsverksamheten tages i anspråk jord, som står under domänverkets
förvaltning, böra förläras på så sätt alt domänfonden från jordfonden
beredes ersättning härför på grundval av ett skäligt värde och att egendomen
med samma värde tillföres jordfonden, varefter med egendomen bör förtäras
på enahanda sätt som örn den av egnahemsorganisalionen förvärvats genom
inköp å marknaden. Av det sagda biljer, att egendomar, vilka övertagas från
domänverket, icke böra såsom hittills fä förvärvas oberoende av de kapitalmedel,
som finnas anvisade lill arrendeegnahemsfonden, utan alt denna bör
anlitas även vid förvärv av nu avsedda egendomar.

Örn emellertid såväl en jordfond som en arrendeegnahemsfond skola finnas,
måste särskild anslagsanvisning ske för vardera fonden. Vid beräkningen
av anslagen bör beaktas — förutom att dessa framdeles även skola täcka

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

kostnaderna för förvärv av fastigheter från domänverket — att båda fondema
kunna antagas i viss mening samtidigt bli tagna i anspråk för ett och samma
fastighetsförvärv. Ifall nämligen en egendom förvärvas för att disponeras till
arrendeegnahem, komma kostnaderna för förvärvet och iordningställandet enligt
det ovan sagda ändock att till en början belasta jordfonden, men under
samma tid måste tydligen medel å arrendeegnahemsfonden hållas i beredskap
för egendomens övertagande.

Egnahemsstyrelsen har föreslagit, att anslaget till jordfonden för budgetåret
1940/41 upptages med 8,000,000 kronor.

I utlåtande över egnahemsstyrelsens förslag i fråga om jordfondens anordnande
har riksräkenskapsverket upprepat vad verket anfört i sitt förenämnda
utlåtande över egnahemsutredningens betänkande. Enligt vad verket framhållit,
borde det förlagskapital, som borde ställas till förfogande för det omedelbara
bestridandet av egnahemsorganens kostnader för anskaffande och
iordningställande av arrendeegnahem och andra egnahemsfastigheter, redovisas
å en särskild förlagsfond. Detta kapital borde även anlitas för det omedelbara
bestridandet av kostnader, som kunde komma att nedläggas å arrendeegnahem,
sedan det överförts till arrendeegnahemsfonden. Försäljning av
arrendeegnahem borde, såsom egnahemsstyrelsen föreslagit, redovisas å nyssnämnda
förlagsfond. Vid överföring av fastigheter från domänfonden till den
nya förlagsfonden borde, likaledes i enlighet med egnahemsstyrelsens förslag,
ersättning beredas den förra fonden från den senare. Härigenom skapades
intet egentligt undantag från den av 1939 års lagtima riksdag (skrivelse nr
246) godtagna regeln, att överföring av fast egendom från en statlig kapitalfond
till en annan skulle ske vid sidan av budgeten, eftersom även de fastigheter,
som upplätes såsom arrendeegnahem, i princip vore avsedda att i sinom
tid överlåtas med äganderätt till enskilda personer. Genom anordningen vunnes,
att samtliga investeringar i arrendeegnahemsfonden komme att redovisas
över riksstaten, vilket ur flera synpunkter måste anses eftersträvansvärt.

Statskontoret har i utlåtande över egnahemsstyrelsens förevarande förslag
ansett det anslag å driftbudgeten, som bör anvisas till täckning av förluster
å jordfonden, även böra tillgodoföras de överskott, som kunna uppkomma
därigenom att köpeskillingarna överstiga nedlagda kostnader för försålda fastigheter.

I den mån frågan om jordfondens anordnande har samband med premielåneverksamheten,
hänvisas till den redogörelse, som lämnats i avseende å
anslag till sistnämnda ändamål.

Departementschefen.

I enlighet med egnahemsstyrelsens och riksräkenskapsverkets förslag torde
för finansiering av den statliga jordanskaffningsverksamheten böra inrättas
en särskild förlagsfond, benämnd jordfonden. Denna torde böra redovisas
under rubriken Diverse kapitalfonder. A fonden böra bokföras å
ena sidan statens kostnader för förvärv och iordningställande av jord för
egnahemsbildning och å andra sidan köpeskillingarna för försålda fastighe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

101

ter. Om den sammanlagda försäljningssumman för de fastigheter, som ingå
i ett jordanskaffningsföretag, understiger kostnaderna för förvärvet och iordningställandet
av fastigheterna, bör skillnadsbeloppet täckas av medel, som
anvisas å driftbudgeten under nionde huvudtiteln. Att ett särskilt kostnadsvärde
beräknas för varje delfastighet, anser jag ej tillräckligt motiverat.
En sådan uppdelning skulle, såsom egnahemsstyrelsen framhållit, av olika
skäl ofta bli tämligen godtycklig. Jag vill även erinra örn att jag i det föregående
uttalat mig för att köpeskillingarna för av egnahemsorganen försålda
fastigheter icke skola behöva rättas efter fastigheternas koslnadsvärden
utan i princip bestämmas att motsvara deras bruksvärden. En specificerad
fördelning av ett jordanskaffningsföretags kostnader mellan olika delfastigheter
synes så mycket mindre vara av nöden, som det torde kunna förutsättas,
att jordanskaffningsföretag i allmänhet skola kunna — bortsett
från enstaka större kolonisationsföretag i Norrland — avvecklas ganska
snabbt genom däri ingående fastigheters försäljning eller överföring till arrendeegnahemsfonden.
Det behöver alltså icke riskeras, att eventuellt uppkommande
förluster skola kunna belasta jordfonden under en längre följd
av år utan att aktualiseras. Egnahemsstyrelsen synes ha utgått från att förlust,
som konstaterats efter ett jordanskaffningsföretags slutförande, icke
skall behöva täckas förrän under ett följande budgetår. En sådan balansering
av förluster torde icke vara lämplig. Medel torde böra stå till förfogande
för täckning av förlust redan under det budgetår, då företaget är
slutfört. Jag har i det föregående uttalat mig för att, i den mån medel erfordras
för täckning av förluster av här avsedd art, anslaget till premielån
till egnahemslåntagare m. m. skall provisoriskt få tagas i anspråk härför.

Om ett jordanskaffningsföretag till en del utnyttjas till arrendeegnahem,
bör jordfonden beredas ersättning härför från arrendeegnahemsfonden med
belopp svarande mot skäligt bruksvärde. Denna fond bör, enligt vad i det
följande kommer att föreslås, bibehållas såsom en självständig fond. Erfordras
efter en fastighets överförande till arrendeegnahemsfonden kostnader
för dess iordningställande, torde dessa kostnader böra bestridas av sistnämnda
fond. Om arrendeegnahemmet framdeles skall inlösas av arrendatorn
eller eljest försäljas, bör detta ske över jordfonden, så att denna gottger
arrendeegnahemsfonden med ett belopp motsvarande det, varmed arrendeegnahemmet
tidigare överförts från jordfonden till arrendeegnahemsfonden,
med tillägg av de kostnader, med vilka sistnämnda fond senare belastats.
I den mån ifrågavarande belopp överstiger försäljningssumman för
egnahemmet, drabbas jordfonden av en förlust, som enligt vad nyss sagts
bör täckas av anslaget till premielån till egnahemslåntagare. På motsvarande
sätt böra vinster på jordanskaffningsföretag tillgodoföras nämnda anslag.

När för egnahemsorganisationens jordanskaffningsverksamhet tages i anspråk
jord, som står under domänverkets förvaltning, torde det mest rationella
vara, att domänfonden från jordfonden beredes ersättning härför på
grundval av respektive egendoms bokförda värde och att egendomen med
samma värde tillföres jordfonden, varefter med egendomen bör förfaras på

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

enahanda sätt som om den av egnahemsorganisationen förvärvats genom inköp
å allmänna marknaden.

Egnahemsstyrelsen har, i enlighet med vad egnahemsutredningen föreslagit,
uttalat sig för att de hittillsvarande statliga jordanskaffningsföretagen
i Norrland böra överföras till jordfonden. En sådan överföring synes obehövlig.
Det torde nu vara tillräckligt med en föreskrift av Kungl. Majit, att
inkomster från nämnda jordanskaffningsföretag skola tills vidare balanseras
i avvaktan på att slutlig ställning tages till sättet för täckning av på jordfonden
uppkommande förluster.

Anslaget till jordfonden anser jag böra, i avbidan på erfarenheter av fondens
användning, för budgetåret 1940/41 begränsas till 3,000,000 kronor.

Arrendeegnahemsfonden.

Vid 1934 års riksdag beslöts inrättande av en arrendeegnahemsfond. I
denna fond skola ingå fastigheter, avsedda att upplåtas till personer, vilkas
ekonomiska ställning är sådan, att bistånd i form av egnahemslån icke är
tillfyllest för att sätta dem i stånd att förvärva egna jordbruk. Från statens
domäners fond få överföras jordbruksegendomar, lämpliga att användas
för det med arrendeegnahemsfonden avsedda ändamålet. Därjämte kan
jord i enskild ägo inköpas av kronan att tilläggas fonden. De lägenheter, i
vilka egendomarna uppdelas, upplåtas på arrende med rätt för arrendatorn
att i sinom tid inlösa till honom upplåten lägenhet.

Kapitalökningsanslaget till arrendeegnahemsfonden för budgetåret 1939/
40 utgör 500,000 kronor.

I skrivelse den 29 augusti 1939 har egnahemsstyrelsen hänvisat lill att erforderlig
kredit i samband med arrendeegnahems inlösen framdeles icke såsom
hittills skall utgå av arrendeegnahemsfonden utan lämnas i form av
vanligt egnahemslån. Med utgångspunkt härifrån och från att arrendeegnahemsfonden
efter inrättandet av jordfonden icke kommer att belastas med
andra kapitalförluster än som härröra från att arrendeavgifterna icke ge full
förräntning å det i fonden investerade kapitalet, har egnahemsstyrelsen ansett
arrendeegnahemsfonden icke längre böra, såsom nu är fallet, upptagas
bland de statliga utlåningsfonderna utan böra redovisas såsom en fastighetsfond.
Egnahemsstyrelsen har beräknat behovet av anslag till fonden för
budgetåret 1940/41 till 2,000,000 kronor.

Statskontoret och riksråkenskapsverket ha avgivit infordrade utlåtanden
rörande redovisningen av arrendeegnahemsfonden.

Beträffande vad egnahemsstyrelsen och nyssnämnda ämbetsverk anfört i
fråga om sambandet mellan arrendeegnahemsfonden och jordfonden hänvisas
till den redogörelse, som lämnats under jordfonden.

Departementschefen.

Arrendeegnahemsfonden torde böra bibehållas såsom självständig fond.
Av skäl, som berörts av egnahemsstyrelsen, bör fonden erhålla karaktär av

Kungl. Maj.ts proposition nr 130. 103

ren fastighetsfond. Den bör å kapitalbudgeten upptagas under rubriken Diverse
kapitalfonder.

Att egnahemsorganens kostnader för anskaffande av arrendeegnahem liksom
även inkomster av försäljningen av desamma framdeles böra redovisas
över jordfonden men att under upplåtelsetiden uppkommande kostnader för
arrendeegnahemmen böra bestridas från arrendeegnahemsfonden, framgår av
vad jag anfört vid behandlingen av frågan örn anslag till jordfonden.

I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla såsom lämpligt, att
frågor beträffande upplåtelse och försäljning av arrendeegnahem antingen
genom bestämmelser i kungörelsen angående den statliga egnahemsverksamheten
eller instruktionsvis föreskrivas skola bli i viktiga avseenden beroende
av egnahemsstyrelsens prövning. Om sådana frågor självständigt skulle få
avgöras av egnahemsnämnderna, skulle likformigheten och den ekonomiska
överblicken över rörelsen kunna bli lidande härav.

Jag kan icke tillstyrka, att anslaget till arrendeegnahemsfonden för budgetåret
1940/41 bestämmes till högre belopp än 1,000,000 kronor.

Frågor sammanhängande med egnahemsorganisationens kassarörelse
och fondförvaltning.

I skrivelsen den 15 november 1939 har egnahemsstyrelsen även upptagit till
behandling vissa frågor sammanhängande med egnahemsorganisationens kassarörelse
och fondförvaltning. Styrelsen har erinrat om att 1936 års egnahemsutredning
föreslagit en centralisering av kassarörelsen från egnahemsnämnderna
till egnahemsstyrelsen men att detta förslag avvisats i egnahemspropositionen
till 1939 års lagtima riksdag. Enligt vad styrelsen vidare anfört,
borde styrelsen med ingången av budgetåret 1940/41 erhålla ställning av
huvudförvaltning med dragningsrätt å statsverkets checkräkning i riksbanken.
övervägande skäl syntes däremot tala för att åtminstone icke från
början giva de olika egnahemsnämnderna självständig dragningsrätt. De
för nämndernas utbetalningar erforderliga medlen borde nämnderna ha att
rekvirera hos egnahemsstyrelsen.

Egnahemsstyrelsen har utgått från att, i samband med att styrelsen erhåller
ställning som huvudförvaltning, förvaltningen av egnahemslånefonden, jordförmedlingsfonden,
arrendelånefonden, arbetarsmåbrukslånefonden, lånefonden
för främjande av bostadsbyggande på landsbygden, lånefonden för lantarbetarbostäder
samt arrendeegnahemsfonden bör överflyttas från statskontoret
till egnahemsstyrelsen och att även jordfonden bör läggas under styrelsens
förvaltning.

Styrelsen har i detta sammanhang även berört frågan örn efterskänkande
av och betalningsanstånd för fordringar på grund av lån från här avsedda
fonder. Styrelsen har anfört:

1929 års riksdag (skrivelse nr 97) har bemyndigat Kungl. Majit att beträffande
lån, som lämnats från statens under statskontorets förvaltning stå -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

ende utlåningsfonder eller från vissa andra fonder, varom här ej är fråga,
efter prövning av omständigheterna i varje föreliggande fall biträda ackord
i eller utom gäldenärs eller löftesmäns konkurs ävensom eljest vid gäldenärs
eller löftesmäns obestånd helt eller delvis eftergiva långivarens rätt, med
befogenhet för Kungl. Maj:t att beträffande viss lånefond eller i särskilda fall
uppdraga åt underordnad myndighet att besluta i sådan fråga (S. F. S. 1929:
102). Sedermera har 1933 års riksdag (skrivelse nr 243) medgivit, att det
av 1929 års riksdag givna bemyndigandet må så till vida utsträckas, att betalningsanstånd
må meddelas även i fall, då dylikt anstånd ej påkallas av gäldenärs
eller löftesmäns iråkade obestånd, dock allenast där särskilt vägande
skäl därtill föranleda (S. F. S. 1933: 424). Det bör uppmärksammas, att i de
fall, där fråga sålunda icke är om gäldenärs eller löftesmäns obestånd, riksdagens
bemyndigande allenast avser medgivande av betalningsanstånd men
ej eftergift av själva fordringsanspråket.

Med stöd av riksdagens nyssnämnda bemyndigande:! har Kungl. Maj:t den
23 april 1937 uppdragit åt statskontoret och egnahemsstyrelsen gemensamt
att under i riksdagens skrivelser angivna förutsättningar medgiva betalningsanstånd
beträffande lån, bokförda å lånefonden för främjande av bostadsbyggande
på landsbygden, med skyldighet för nämnda myndigheter att,
därest de stanna i olika meningar, underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning.

I samband med att till 1940 års riksdag framlägges definitivt förslag rörande
egnahemsväsendets omorganisation, torde Kungl. Maj:t böra begära
riksdagens förklaring att de bemyndigande!!, som riksdagen genom skrivelser
1929:97 och 1933:243 meddelat Kungl. Majit beträffande medgivande av
betalningsanstånd med avseende å lån från statens utlåningsfonder m. m.,
även skola gälla i fråga örn lån, som lämnats från statens under egnahemsstyrelsens
förvaltning stående utlåningsfonder.

Med hänsyn till arten av den låneverksamhet, som utövas från ifrågavarande
fonder, synes det icke behövligt eller lämpligt, att medgivanden av
anstånd med betalning alltid underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det torde
icke möta betänkligheter att anförtro avgörandet av sådana frågor åt de nya
statliga egnahemsnämnderna. Emellertid torde beslutanderätten böra i första
hand uppdragas åt egnahemsstyrelsen, som bör äga att i sin tur överlämna
åt egnahemsnämnderna att avgöra frågor örn betalningsanstånd. Styrelsen
får då möjlighet att, i den mån det befinnes motiverat, inskränka egnahemsnämndernas
beslutanderätt till att endast avse vissa fonder samt att genom
begränsningar i olika hänseenden, exempelvis i Dåga om uppskovsbeloppen
eller uppskovstiden, förbehålla sig själv avgörande i en del fall. Styrelsen
bör också lia möjlighet att överhuvud taget fastställa grunder för beviljande
av anstånd. I detta sammanhang må nämnas, att det torde böra stå egnahemsorganen
fritt att i varje särskilt fall i samråd med låntagaren bestämma,
örn betalningen av anståndsbelopp skall uppskjutas allenast någon kortare
tid eller örn beloppet skall innestå för att betalas efter låns amorteringsdel i
övrigt och, i sistnämnda fall, huruvida annuiteternas belopp böra omregleras.

Skäl kunna även anses tala för att egnahemsstyrelsen bör äga att besluta
örn efterskänkande av fordran på grund av lån och om avskrivning i räkenskaperna
av sådan fordran. Emellertid anser sig egnahemsstyrelsen icke böra,
i avbidan på erfarenheter av i vilken omfattning sådana åtgärder komma att
bli erforderliga, för närvarande göra någon framställning till Kungl. Majit
i förevarande ämne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

105

Statskontoret har erinrat om att —förutom de av egnahemsstyrelsen uppräknade
statliga utlåningsfonderna — under styrelsens förvaltning även borde
ställas de lån, som hänförde sig till under fonden för låneunderstöd anvisade
anslagsmedel till lån för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder
och till lån för bostadsförbättringsverksamhet. Vidare redovisades
från och med den 30 juni 1938 å särskild diversemedelstitel fordringar å de
premielån till egnahemslåntagare, till vilka medel anvisades å anslag under
nionde huvudtiteln. Även redovisningen av dessa lån syntes efter den nya
egnahemsorganisationens genomförande böra äga rum i egnahemsstyrelsens
räkenskaper.

På grund av vad egnahemsstyrelsen anfört i fråga om efterskänkande av
och betalningsanstånd för fordringar har statskontoret framhållit följande:

Egnahemsstyrelsen äger i egenskap av fondförvaltande myndighet givetvis
att, då förutsättningarna därför äro för handen, verkställa avskrivning med
stöd av förordningen den 11 december 1830 angående behandlingen av extra
ordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål samt kungörelsen den 29
september 1911 angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående
fordringar.

Egnahemsstyrelsens förslag, att de bemyndiganden, som genom 1929 och
1933 års riksdagsbeslut givits Kungl. Maj:t angående biträdande av ackord
med avseende å lån från statens utlåningsfonder m. m. och medgivande av
betalningsanstånd, skola äga tillämpning jämväl å de statliga utlåningsfonder,
vilka komma att stå under egnahemsstyrelsens förvaltning, har icke givit
statskontoret anledning till erinran. Statskontoret finner sig emellertid
böra uttala, att i detta sammanhang synes böra tagas under övervägande,
huruvida icke ovannämnda bemyndiganden för Kungl. Majit med avseende å
statens utlåningsfonder lämpligen borde utsträckas till att omfatta jämväl
sådana lånefordringar, som hänföra sig till under fonden för låneunderstöd
för viss låneverksamhet anvisade anslagsmedel.

Med hänsyn till det betydande antal lån, som ingå i egnahemslåneverksamheten,
anser statskontoret, att Kungl. Majit av praktiska skäl, såsom
egnahemsstyrelsen föreslagit, bör å styrelsen delegera sin genom ovannämnda
riksdagsbemyndiganden givna befogenhet att medgiva betalningsanstånd.
Egnahemsstyrelsens hemställan örn rätt för styrelsen att beträffande viss
lånefond eller i särskilda fall uppdraga åt egnahemsnämnd att besluta i sådan
fråga kan statskontoret däremot icke tillstyrka. Ett dylikt medgivande
skulle nämligen bland annat kunna medföra, att väsentligt olika bedömningsgrunder
komme att tillämpas vid behandlingen av dessa ärenden.

Riksräkenskapsverket har ansett, att frågan om centralisering av egnahemsverksamhetens
kassarörelse bör tagas under förnyat övervägande. Verket
har förklarat sig intet ha att erinra mot statskontorets förslag, att även
vissa lån av anslagsmedel, anvisade under fonden för låneunderstöd, samt
premielån borde redovisas i egnahemsstyrelsens räkenskaper. Förstnämnda
lån borde härvid tills vidare redovisas å riksgäldskontorets delfond av fonden
för låneunderstöd.

Departementschefen.

Den bär behandlade frågan torde böra bli föremål för övervägande i ett
vidare sammanhang och synes därför lämpligen få slutligt anmälas vid en
senare tidpunkt.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

I) dels godkänna följande avlöningsstat för egnahemsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1940/41:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie

stat, förslagsvis ................... kronor 118,700

2. Arvoden och särskilda ersättningar, be stämda

av Kungl. Majit:

a) Arvoden till fyra särskilda
styrelseledamöter
å 1,800 kronor. . kronor 7,200

b) Arvode till en bygg nadskontrollant

.. » 4,800 »

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie per sonal: a)

Grundavlöningar

m. m.............kronor 50,000

b) Avlöningsförhöjning ar

m. m., förslagsvis » 5,900 ,

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ............ »

Summa kronor 202,800;

II) dels för egnahemsnämnderna fastställa följande

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

26 egnahemsdirektörer .......................... A 23

4 egnahemskonsulenter.......................... A 21

32 kontorsbiträden .........................,... A 4;

III) dels godkänna följande avlöningsstat för egnahemsnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1940/41:

12,000

55,900

16,200

Kungl. Ma]:ts proposition nr 130.

107

Avlönlngsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie

stat, förslagsvis ................... kronor 347,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, be stämda

av Kungl. Maj:t:

a) Årsarvoden till ord förande

i egnahemsnämnderna
.......kronor 15,000

b) Dagarvoden till ord förande

och ledamöter
i egnahemsnämnderna,
förslagsvis .. » 40,000 » 55,000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie per sonal

:

a) Grundavlöningar

m. m...........kronor 255,000

b) Avlöningsförhöjning ar

m. m., förslagsvis » 26,000 kronor 281,000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ............ * 52,000

Summa kronor 735,000;

IV) dels för budgetåret 1940/41 under nionde huvudtiteln
anvisa:

till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Avlöningar ett

förslagsanslag av........................kronor 202,800;

till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Omkostnader

ett förslagsanslag av ....................kronor 72,000;

till Egnahemsbildning: Egnahemsnämnderna: Avlöningar

ett förslagsanslag av ...................kronor 735,000;

till Egnahemsbildning: Egnahemsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av................ kronor 275,000;

till Egnahemsbildning: Ersättningar åt egnahemsombuden

ett förslagsanslag av......................kronor 30,000;

till Egnahemsbildning: Förvaltning sbidrag till egnahemslåneförmedlare
m. m. ett förslagsanslag av .. kronor 675,000;
till Egnahemsbildning: Premielån till egnahemslåntagare

m. m. ett anslag av .................... kronor 600,000;

till Egnahemsbildning: Bidrag till inlösen av vissa byggnader
vid utökning av ofullständiga jordbruk ett reservationsanslag
av ..............................kronor 75,000;

till Egnahemsbildning: Byggande av odlingsvågar ett förslagsanslag
av..........................kronor 100,000;

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

V) dels medgiva, att för budgetåret 1940/41 må beviljas
statsbidrag intill 125,000 kronor för byggande av odlingsvägar; VI)

dels medgiva, att för budgetåret 1940/41 må beviljas
lån från egnahemslånefonden intill ett belopp av 20,000,000
kronor, därav 12,000,000 kronor för jordbruksfastigheter och
8,000,000 kronor för bostadsfastigheter, med rätt dock för
Kungl. Maj:t att, därest förhållandena skulle giva anledning
därtill, medgiva jämkning i sagda fördelning mellan jordbruks-
och bostadsfastigheter;

VII) dels å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder

till Arrendelånefonden för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag
av......................kronor 150,000;

VIII) dels å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder

till Arbetarsmåbrukslånefonden för budgetåret 1940/41 anvisa
ett reservationsanslag av............kronor 2,000,000;

IX) dels å kapitalbudgeten under Fonden för låneunderstöd
till Ackordslån och hjälplån till jordbrukare för budgetåret
1940/41 anvisa ett reservationsanslag av .... kronor 100,000;

X) dels besluta inrättande av en kapitalfond, benämnd
Jordfonden, med den uppgift som i det föregående angivits;

XI) dels å kapitalbudgeten under Diverse kapitalfonder till

Jordfonden för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag
av ............................ kronor 3,000,000;

XII) dels å kapitalbudgeten under Diverse kapitalfonder till

Arrendeegnahemsfonden för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag
av....................kronor 1,000,000;

XIII) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad av mig föreslagits i avseende å
grunderna för statsbidrag till byggande av odlingsvägar, upphörande
av den särskilda livförsäkringen i förening med egnahemslån
samt grunderna för ackordslån och hjälplån till jordbrukare,
utfärda bestämmelser i dessa ämnen;

XIV) dels besluta, att egnahemslån, som beviljas under
budgetåret 1940/41, skola förräntas efter fast räntefot, bestämd
till 3.6 procent för lån till jordbruksfastigheter och till
4 procent för lån till bostadsfastigheter, samt bemyndiga
Kungl. Majit att meddela föreskrifter i fråga örn amorteringen
av lånen;

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

XV) dels medgiva, att beträffande egnahemslån, som efter
ingången av år 1920 men före den 1 juli 1940 beviljats från
egnahemslånefonden, den årliga räntan å stående del av lånen
må under åren 1940 och 1941 utgå efter 3.6 procent för jordbrukslån
och 4 procent för bostadslån;

XVI) dels godkänna de av mig i det föregående förordade
grunderna för uppgörelse mellan staten och hushållningssällskapen
i avseende å överflyttningen till staten av egnahemsoch
därmed jämförliga lån, dispositionen av sällskapens riskfonder
samt andra med egnahemsverksamhetens omorganisation
sammanhängande frågor ävensom bemyndiga Kungl.
Maj :t att i övrigt besluta örn de åtgärder, som föranledas av
nämnda omorganisation;

XVII) dels medgiva, att byrådirektören hos egnahemsstyrelsen
Olof Agerberg må, därest han erhåller befattning såsom
egnahemsdirektör, i denna befattning tillgodonjuta avlöning
enligt löneklass 29 å löneplan A i civila avlöningsreglementet;

XVIII) dels ock bemyndiga Kungl. Majit att meddela beslut
i fråga om rätt för tjänsteman hos hushållningssällskap, vilken
i samband med egnahemsverksamhetens omorganisation
övergår till en med pensionsrätt icke förenad befattning hos
egnahemsnämnd, att personligt bibehållas vid den pensionsrätt
i statens pensionsanstalt, som tillkommit honom på grund
av befattningen hos hushållningssällskapet.

Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämma, bifaller
Hans Maj :t Konungen samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Richard Jobson.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Bilaga A.

Utkast

till

kungörelse angående statsbidrag till byggande av odlingsvägar i

Norrland och Dalarna.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I den ordning och under de villkor nedan sägs må statsbidrag i mån av
tillgängliga medel beviljas till byggande av väg till sådant område i Norrland
och Dalarna, vilket med hänsyn till storlek, markbeskaffenhet och övriga
förhållanden finnes vara väl ägnat att användas för jordbruksändamål
såsom tillskottsjord åt ofullständigt jordbruk eller såsom självständigt jordbruk
(odlingsväg).

2 §.

Statsbidrag till odlingsväg må utgå med högst femtio procent av den beräknade
kostnaden för väganläggningen.

3 §•

Ansökning örn statsbidrag skall göras hos vederbörande egnahemsnämnd.

Sådan ansökning skall innehålla eller vara åtföljd av:

1) uppgift om vägens sträckning, längd och bredd;

2) plan för väganläggningen med betänkande och kostnadsförslag;

3) uppgift om antalet deltagare i vägföretaget;

4) därest delaktigheten i vägföretaget blivit genom överenskommelse eller
genom förrättning, dom eller förordnande enligt lagen om enskilda vägar bestämd,
ej mindre överenskommelsen, vid förrättningen träffad förening eller
meddelat utlåtande eller domstolens dom eller länsstyrelsens förordnande än
även bevis att förrättningen, där så enligt nämnda lag är erforderligt, blivit
av vederbörande myndighet godkänd eller att förrättningen, domen eller förordnandet
vunnit laga kraft;

5) beskrivning över odlingsområdet, innefattande uppgift å dess läge, jämväl
i förhållande till förefintliga allmänna och enskilda vägar, samt storlek
och beskaffenhet med angivande av ungefärliga arealer av olika ägoslag
ävensom i förekommande fall uppgift om vidtagna eller planerade utdikningsarbeten
samt, därest upplysning därom ej lämnas genom annan ansökningshandling,
redogörelse för rådande fastighets- och äganderättsförhållanden; -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

lil

6) redogörelse för odlingsområdets tilltänkta användning för jordbruksändamål
samt i förekommande fall beskrivning över det eller de ofullständiga
jordbruk, vars bärkraft är avsedd att förstärkas genom områdets användning
som tillskotts jord; samt

7) uppgift om de omständigheter i övrigt, som åberopas till stöd för ansökningen.

4 §•

Innan egnahemsnämnden meddelar beslut i ärendet, har nämnden att inhämta
yttrande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt, där så befinnes
erforderligt, jämväl från länsstyrelsen.

5 §.

Där statsbidrag beviljats, skall egnahemsnämnden med vederbörande deltagare
i vägföretaget eller, om för vägföretaget finnes särskild styrelse, med
sådan styrelse sluta kontrakt angående deltagarnas skyldigheter.

Kontraktet skall innehålla förbindelse för deltagarna att i noggrann överensstämmelse
med av egnahemsnämnden godkänd arbetsplan och under skyldighet
att därvid vara underkastade kontroll enligt egnahemsnämndens bestämmande
påbörja och fullborda arbetet inom viss tid utan ytterligare bidrag
av statsmedel, ävensom att fullgöra övriga åligganden enligt de i denna
kungörelse innefattade allmänna villkor och bestämmelser.

För fullgörande av kontraktet ävensom för lyftade bidrags återbäring, i
fall mot kontraktet brytes, skall ställas sådan säkerhet, som av egnahemsnämnden
godkännes.

6 §•

Innan beviljat statsbidrag utbetalas, skall egnahemsnämnden hava godkänt
den för vägföretaget upprättade planen. Äro flera delaktiga i företaget eller
framgår vägen eljest över fastighet, till vilken vägen icke hörer, skall dessutom
angående vägens byggande hava, i enlighet med lagen örn enskilda vägar,
ägt rum laga kraftvunnen förrättning å stället eller ock föreligga laga kraftvunnen
dom eller laga kraftvunnet förordnande eller träffad överenskommelse
i sådan form, som kan av egnahemsnämnden godkännas. Innan statsbidrag
utanordnas, skall vidare egnahemsnämnden hava förordnat kontrollant
för vägbyggnadsarbetet.

Med iakttagande av vad i föregående stycke stadgas skall statsbidrag utbetalas med

en tredjedel, sedan kontrakt om arbetets utförande blivit vederbörligen
avslutat och säkerhet för kontraktets fullgörande ställts samt arbetet inom
därför bestämd tid påbörjats,

med ytterligare en tredjedel efter det vederbörande kontrollant för arbetet
intygat, att hälften därav blivit utförd, samt

med återstående tredjedel, sedan arbetet blivit vederbörligen avsynat och
godkänt ävensom, därest flera äro delaktiga i vägföretaget, styrkt blivit, att

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

vägens framtida underhåll ordnats enligt lagen om enskilda vägar vare sig
genom laga kraftvunnen förrättning eller dom eller laga kraftvunnet förordnande.

Till arbete eller viss del därav, för vars utförande erfordras tillstånd av
offentlig myndighet, må statsbidrag ej utbetalas, förrän sådant tillstånd erhållits.

7 §■

Om vägarbete, vartill utgår statsbidrag jämlikt denna kungörelse, ej blivit
utfört enligt den godkända arbetsplanen eller ej slutförts inom därför bestämd
tid, äger egnahemsnämnden, i den mån nämnden icke medgivit avvikelse
från planen eller beviljat anstånd med arbetets utförande, inställa utbetalning
av statsbidraget, och skall, där egnahemsnämnden så påfordrar,
utbetald del av statsbidraget jämte fem procent årlig ränta återbetalas till
nämnden.

8 §■

Ersättning till kontrollant för vägbyggnadsarbete bekostas av egnahemsnämnden.

9 §•

över egnahemsnämnds beslut enligt denna kungörelse må klagan förås
hos egnahemsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till egnahemsnämnden
och dit inkomma före klockan tolv å trettionde dagen efter det klaganden
erhöll del av beslutet; åliggande det egnahemsnämnden att skyndsamt,
jämte eget yttrande, översända inlagan till egnahemsstyrelsen.

Klagan över egnahemsstyrelsens beslut föres hos Kungl. Maj:t genom besvär
i den för administrativa mål i allmänhet gällande ordning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1940, från och med vilken dag
kungörelsen den 14 juni 1929 (nr 171) angående statsbidrag till byggande av
nybyggesvägar i Norrland och Dalarna upphör att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr J30.

113

Bilaga B.

Utkast

till

kungörelse om ackordslån och hjälplån till jordbrukare.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Jordbrukare, som är i trängande behov av ekonomiskt bistånd, må kunna,
i den mån tillgängligt anslag det medgiver, av egnahemsstyrelsen tilldelas
ackordslån eller hjälplån enligt bestämmelserna i denna kungörelse.

Såsom jordbrukare anses även den, som utan samband med jordbruk bedriver
trädgårdsskötsel såsom självständig näring.

2 §•

För beviljande av lån skola följande allmänna förutsättningar gälla, nämligen att

sökandens ekonomiska svårigheter icke uppkommit på grund av verksamhet,
som varit jordbrukets bedrivande ovidkommande;

att sökanden gjort vad på honom skäligen ankommit för övervinnande av
svårigheterna och i övrigt finnes förtjänt av bistånd;

att sökanden saknar möjlighet att annorledes på rimliga villkor uppbringa
nödiga medel; samt

att sökanden med hänsyn till jordbrukets avkastningsförmåga, skuldernas
storlek och beskaffenhet ävensom övriga omständigheter med hög grad av
sannolikhet kan antagas bliva i stånd att, om lån erhålles, fortsätta jordbruksdriften
och därunder göra rätt för sig.

3 §•

Ackordslån skall användas till genomförande av ackord med gäldenärens
fordringsägare och må beviljas endast under villkor,

att ackordet omfattar jämväl fordran hos gäldenären, för vilken ställts säkerhet
i form av pant eller inteckning, till den del säkerheten finnes ej förslå
till fordringens gäldande;

att i samband med ackordet betalas förfallen utskyld eller arrendeavgift
ävensom ränta å fordran hos gäldenären i den mån för fordringen ställd
säkerhet beräknas förslå även till räntans gäldande;

att ackordet icke innebär nedsättning av tjänstehjons och arbetares lönefordran
till lägre belopp än dessa varit berättigade att utfå i händelse av
konkurs; samt

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 130.

8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

att de i ackordet deltagande borgenärerna icke i ackordet erhålla, utöver
vad med hänsyn till gäldenärens tillgångar och skulder belöper å deras fordringar,
mer än fem procent av fordringsbeloppet; ej heller i något fall mer
än åttiofem procent av sagda belopp.

I samband med lån till genomförande av ackord må lån även beviljas för
anskaffande av sådana yttre inventarier eller utförande av sådana reparations-
eller byggnadsarbeten, som äro för jordbrukets fortsatta bedrivande
oundgängliga.

4 §•

Hjälplån skall användas till betalning av gäld i och för reglering av gäldenärens
skuldbörda på annat sätt än genom ackord. Hjälplån må ock med
eller utan samband med betalning av gäld användas till sådant ändamål, varom
förmäles i 3 § andra stycket.

Hjälplån må beviljas endast i fall där förutsättningar för sådant ackord,
som i 3 § sägs, finnas ej vara för handen och där hjälpbehovet föranletts
av särskilda omständigheter eller eljest synnerliga skäl för bistånd kunna
åberopas.

5 §•

Lan må icke beviljas till större sammanlagt belopp än åttahundra kronor,
ökat med fyrtio procent av uppskattade värdet av gäldenärens fastighet eller,
om han brukar annans fastighet, tjugofem procent av dennas uppskattade
värde.

Där ackordslån jämväl innefattar lån för sådant ändamål, som i 3 § andra
stycket avses, må sammanlagda lånebeloppet höjas med belopp, högst motsvarande
tio procent av fastighetens värde.

6 §•

Lån må icke, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda, beviljas
den, som förut erhållit ackordslån eller lån för förekommande av
exekutiv försäljning jämlikt tidigare gällande kungörelser eller lån enligt
denna kungörelse.

De till en och samma person utlämnade lånen må icke sammanlagt uppgå
till högre belopp än tiotusen kronor. Dock må lån efter Kungl. Maj:ts
medgivande beviljas intill ett belopp av högst femtontusen kronor.

7 §■

Till säkerhet för lån skall, där gäldenären äger fastighet, vilken icke är
belånad till så högt belopp, som motsvarar dess uppskattade värde, pantförskrivas
inteckning i fastigheten intill sagda värde. Belånad inteckning, som
genom lånet frigöres, skall jämväl pantförskrivas till säkerhet för detsamma.

I övrigt skall såsom villkor för låns utlämnande föreskrivas, att för lånet
ställes godtagbar säkerhet, dock att där gäldenären saknar möjlighet att

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

115

lämna dylik säkerhet och omständigheterna äro sådana, att gäldenären kan
förväntas fullgöra sina med lånet förbundna förpliktelser, sagda villkor må
helt eller delvis eftergivas. Säkerhet bestående av inteckning i jordbruksinventarier
bör icke godtagas såsom ensam säkerhet, om därutöver annan
säkerhet kan lämnas. Gäldenären skall förbinda sig att, så länge någon del
av lånet återstår ogulden, icke utan medgivande av egnahemsstyrelsen uttaga
eller belåna sådan inteckning eller försälja honom tillhörigt lösöre genom
avhandling, som avses i förordningen den 20 november 1845 i avseende på
handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva.

Där säkerheten för lån utgöres av fastighetsinteckning, må, om förhållandena
det påkalla, tillika bestämmas, att såsom villkor för lånets utlämnande
skall gälla, att sådan föreskrift blivit meddelad, som avses i lagen om begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.

Egnahemsstyrelsen må besluta om utbyte eller eftergivande av säkerhet,
som lämnats för lån.

8 §.

Lån är räntefritt under de två första åren. Därefter gäldas ränta efter
fyra procent om året. Från och med femte kalenderåret näst efter det, under
vilket lånet utlämnats, skall å lånet årligen erläggas amortering, som jämte
ränta å oguldet lånebelopp utgöres genom en varje år lika stor annuitet, så
beräknad, att lånet är återbetalt femton år efter amorteringens början.

9 §•

Ansökan om lån ställes till egnahemsstyrelsen samt ingives till egnahemsnämnden
i det distrikt, där sökandens fastighet är belägen. Egnahemsnämnden
har att efter erforderlig utredning överlämna ansökningen jämte eget yttrande
till egnahemsstyrelsen.

10 §.

Lån må ej beviljas, med mindre till ledning vid lånefrågans bedömande på
platsen skett värdering av sökandens tillgångar samt undersökning såväl av
jordbrukets förutsättningar och tillstånd som av sökandens förhållanden i
övrigt.

Till grund för värdering skall läggas saluvärdet av tillgångarna.

11 §•

På egnahemsstyrelsen ankommer att efter prövning av låneärendet däri
fatta beslut, vilket ofördröjligen skall tillställas såväl sökanden som vederbörande
egnahemsnämnd.

Då lån beviljas, skola sådana föreskrifter rörande lånets användande och
sättet för dess utbetalande meddelas, att trygghet vinnes för att lånet blir
använt för därmed avsett ändamål. Viss tid må ock bestämmas, inom vilken

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

lånet skall vara till fullo uttaget, vid äventyr att rätten till utbekommande
av ej lyftat belopp skall vara förverkad.

Å beviljat lån skall gäldenären utfärda skuldförbindelse, däri angivas hans
åtaganden i fråga om lånets användning och återbetalande jämte övriga lånevillkor.

Beviljat lån utbetalas så snart ske kan till gäldenären eller för hans räkning
till annan person, som må hava av egnahemsstyrelsen anvisats.

12 §.

Förfallen ränta och amortering å lån skall för varje kalenderår före årets
utgång inbetalas till egnahemsnämnden.

13 §.

Egnahemsnämnden åligger övervaka, att gäldenären fullgör sina skyldigheter
i avseende å honom beviljat lån.

Efter medgivande av egnahemsstyrelsen äger egnahemsnämnden uppsäga
lån till omedelbar betalning, där det befinnes, att gäldenären genom oriktig
uppgift föranlett lånets beviljande eller där gäldenären visar försumlighet att
erlägga föreskriven ränta eller amortering eller annorledes bryter mot vad
honom enligt avgiven skuldförbindelse åligger, så ock eljest när sådana förhållanden
inträffat, att gäldenären med hänsyn till det med lånet avsedda
syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet.

Sker uppsägning av lånet enligt vad nu sagts, skall, ändå att ränta eljest
ej skolat utgå, å lånet gäldas ränta efter fyra procent om året från och med
uppsägningsdagen.

14 §.

Finner egnahemsstyrelsen, att avskrivning helt eller delvis av fordran på
grund av utlämnat lån bör äga rum, skall frågan härom underställas Kungl.
Maj :t.

15 §.

De ytterligare föreskrifter rörande förfarandet i låneärenden eller rörande
tillämpningen i övrigt av denna kungörelse, som må finnas erforderliga, meddelas
av egnahemsstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1940, från och med vilken dag
lån enligt kungörelsen den 7 juni 1935 (nr 277) om lån till jordbrukare för
genomförande av ackord m. m. icke må beviljas. Centralnämndens för ackordslåneärenden
m. m. samt denna underställda ortsombuds verksamhet
skall från och med den 1 juli 1940 upphöra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130. 117

Innehållsförteckning.

Sid.

Inledning............................................................ 1

Egnahemsstyrelsen.................................................... 7

Departementschefen ................................................ 7

Egnahemsnämnderna.................................................. 8

Departementschefen ................................................ 28

Överflyttning av hushållningssällskapens egnahemslånestock på staten. Sällskapens
riskfonder. Ersättningar till vissa sällskap m. m............... 33

Departementschefen ................................................ 50

Ersättningar åt egnahemsombuden...................................... 54

Departementschefen ................................................ 56

Förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare m. m....................... 57

Departementschefen ................................................ 58

Premielån till egnahemslåntagare m. m................................... 58

Departementschefen ................................................ 61

Bidrag till inlösen av vissa byggnader vid utökning av ofullständiga jordbruk 62

Departementschefen ................................................ 63

Byggande av odlings vägar................... 63

Departementschefen ................................................ 73

Egnahemslånefonden .................................................. 75

Departementschefen ................................................ 81

Jordförmedlingsf onden ................................................ 83

Departementschefen ................................................ 83

Arrendelånefonden.................................................... 84

Departementschefen ................................................ 84

Arbetarsmåbrukslånefonden ............................................ 84

Departementschefen ................................................ 85

Ackordslån och hjälplån till jordbrukare ................................ 86

Departementschefen ................................................ 94

Jordfonden .......................................................... 96

Departementschefen ................................................ 100

Arrendeegnahemsfonden................................................ 102

Departementschefen ................................................ 102

Frågor sammanhängande med egnahemsorganisationens kassarörelse och fondförvaltning
........................................................ 103

Departementschefen ................................................ 105

Departementschefens hemställan ........................................ 106

Bilaga A. Utkast till kungörelse angående statsbidrag till byggande av od lingsvägar

i Norrland och Dalarna.................................... 110

Bilaga B. Utkast till kungörelse om ackordslån och hjälplån till jordbrukare 113

Bihang lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 130. 9