Kungl. Maj:ts proposition nr 121.
1
Nr 121.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade grunder
för ersättning till veterinärer, som deltaga i bekämpandet
av epizootier m. m.; given Stockholms slott
den 1 mars 19 AO.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
A. Pehrsson-tiramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den
1 mars 19 A0.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Den 3 februari 1939 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla sju sakkunniga att inom departementet verkställa
utredning och avgiva förslag rörande nya bestämmelser för bekämpandet av
smittsamma husdjurssjukdomar samt för den statsunderstödda försäkringsverksamheten
mot förluster till följd av sådana sjukdomar. Med stöd av
detta bemyndigande tillkallade jag såsom sakkunniga landshövdingen A.
Beskow, tillika ordförande, generaldirektören J. A. Höjer, professorn H. Magnusson,
byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet B. Fallenius,
extra byråchefen i medicinalstyrelsen S. Jerlov, sekreteraren hos hushållningssällskapet
i Malmöhus län B. Lanke samt lantbrukaren M. Hj. Nilsson
i Marielund. De sakkunniga, vilka antagit benämningen epizootisakkunniga,
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami Nr 121.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 121
ha med skrivelse den 27 januari 1940 avgivit utlåtande med förslag till ändrade
grunder för ersättning till veterinär, som deltagit i bekämpandet av
epizootier. Herrar Magnusson och Jerlov ha framfört särskilda yrkanden.
Över utlåtandet ha yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, allmänna lönenämnden, veterinärhögskolans
styrelse och lärarråd, Sveriges lantbruksförbund samt svenska
veterinärläkareföreningen och Sveriges yngre veterinärers förening.
Jag torde nu få anmäla detta ärende.
Gällande bestämmelser.
De grunder, efter vilka ersättning för närvarande utgår till veterinär, som
tages i anspråk för biträde vid bekämpandet av en epizooti, äro angivna dels
i kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående
bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootikungörelsen), dels
i den av Kungl. Maj:t den 8 december 1933 (nr 630) fastställda taxan för
arvode åt vissa i civil tjänst anställda veterinärer m. fl. (veterinärtaxan), dels
ock i Kungl. Maj:ts brev den 26 januari 1934 angående föreskrifter rörande
ersättning vid uppehållande av läns- och distriktsveterinärbefattning m. m.
Jämlikt 9 § 7 mom. epizootikungörelsen skall sålunda, där icke annorledes
särskilt stadgas, ersättning gäldas av allmänna medel för av veterinär företagen
förrättning enligt sagda kungörelse eller eljest i vederbörlig ordning
givna föreskrifter för bekämpande av i kungörelsen avsedd sjukdom. Enligt
11 § 2 mom. kungörelsen utgår denna ersättning jämlikt veterinärtaxan
(tjänstetaxan). I 13 § 1 mom. nämnda taxa föreskrives, att veterinär för
tjänsteförrättning, som han utför på grund av gällande instruktion eller myndighets
uppdrag, äger åtnjuta ett arvode av 8 kronor, dock att, därest under
samma dygn flera tjänsteförrättningar verkställas, arvodet för varje förrättning
utöver den första utgår med allenast 4 kronor. Därest förrättningsstället
är beläget på längre avstånd från veterinärens bostad än 2 kilometer
och veterinären för förrättningens utförande måst företaga särskild resa, äger
han därjämte uppbära resekostnadsersättning ävensom — för den händelse
resan kräver hans bortovaro från bostaden längre tid än 6 timmar — traktamentsersättning,
allt enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet, dock
att beträffande traktamentsersättningen gäller att dylik ersättning tillkommer
veterinär endast för tid överstigande 6 timmar samt att nattraktamente
utgår för varje sådan resa, som avslutas mellan klockan 1 och 6 f. m. Slutligen
är i Kungl. Maj:ts brev den 26 januari 1934 under punkt 4) föreskrivet,
att veterinär, vilken blivit av medicinalstyrelsen förordnad till fortfarande
tjänstgöring å ställe, där smittsam kreaturssjukdom utbrutit, skall, örn han
är distriktsveterinär eller civil veterinärstipendiat, under tiden åtnjuta ett
dagarvode av 15 kronor men eljest av 20 kronor. Under punkt 5) samma
brev stadgas vidare, att veterinär, som vid utbrott av smittsam kreaturssjukdom
av medicinalstyrelsen förordnats att hava överinseende över de vete
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 121.
3
Tillära åtgärderna å orten i fråga eller som på styrelsens förordnande innehar
annan ledande veterinär ställning vid dylikt tillfälle, efter styrelsens bestämmande
äger åtnjuta ett arvode av högst 30 kronor örn dagen under tjänstgöringstiden.
En ändring av föreskrifterna under punkt 4) i brevet har
emellertid så till vida skett att, när det gäller tjänstgöring i anledning av
mul- och klövsjuka, Kungl. Majit genom beslut den 20 januari 1939 bestämt,
att dagarvode till distriktsveterinär eller civil veterinärstipendiat må utgå
med högst 15 kronor och till annan veterinär med högst 20 kronor. I anslutning
härtill fastställde medicinalstyrelsen dagarvodet åt distriktsveterinär
till 12 kronor samt åt veterinärstipendiat till 9 kronor. Utöver nu omförmälda
ersättning har åt i bekämpandet av smittsam husdjurssjukdom deltagande
veterinär, som innehar ordinarie statsanställning, jämväl utgått gottgörelse
för de avlöningsförmåner å den ordinarie statstjänsten han visar sig
ha gått förlustig.
De sakkunnigas förslag.
De sakkunnigas förslag innebär i huvudsak följande. För tjänsteförrättning,
som veterinär utför på grund av gällande instruktion eller myndighets
uppdrag, skall han såsom regel åtnjuta ett arvode av 8 kronor. Härutinnan
innefattar förslaget icke någon ändring i vad nu gäller. Därest under samma
dygn flera tjänsteförrättningar verkställas skall enligt förslaget ett arvode
för var och en av andra till och med fjärde förrättningen utgå med 4
kronor samt för varje förrättning utöver den fjärde med 2 kronor. En begränsning
av arvodet å 4 kronor har sålunda skett till andra, tredje och
fjärde förrättningen. För närvarande utgå 4 kronor för samtliga förrättningar
efter den första. Efter den fjärde förrättningen har arvodet enligt
förslaget begränsats till 2 kronor. De sakkunniga ha därjämte föreslagit införande
av en särskild taxa för skyddsympning. Enligt denna skall veterinär
eller studerande vid veterinärhögskolan, vilken av medicinalstyrelsen
förordnats att i egenskap av extra tjänsteveterinär för bekämpande av sjukdom
som avses i epizootilagen verkställa skyddsympning, äga uppbära arvode
för varje ympat djur med 20 öre. Såsom ett tillägg till denna bestämmelse
har föreslagits, alt minsta arvode för ympad besättning dock skall
vara 2 kronor.
I fråga om dagarvodena ha de sakkunniga förordat, att dylika skola utgå
till av medicinalstyrelsen förordnade överveterinärer och extra veterinärer
under varje dag sådant förordnande avser. För närvarande utgår arvodet
till överveterinär endast under förrättningsdag. Arvodena lia föreslagits till
högst 30 kronor för överveterinär, till högst 15 kronor för distriktsveterinär
och civil veterinärstipendiat, till högst 20 kronor för annan veterinär
samt till högst 8 kronor för studerande vid veterinärhögskolan. Det skall
ankomma på medicinalstyrelsen att inom nu nämnda maximibelopp fastställa
arvodena. De sakkunniga lia slutligen föreslagit, att traktamentsersättning
icke skall utgå då dagarvode utbetalas. Enligt de sakkunnigas me
-
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 121.
ning böra samtliga nu omförmälda bestämmelser sammanföras i 13 § i veterinärtaxan.
Herrar Magnusson och Jerlov ha såtillvida uttalat skiljaktig mening, att
de förordat, att arvodet för skyddsympning bestämdes till 25 öre för ympat
djur.
Efter denna redogörelse för innehållet i förslaget torde jag få ingå på de
sakkunnigas motivering. De sakkunniga lia såsom en allmän motivering
till förslaget framhållit i huvudsak följande.
Vid bedömandet av frågan örn grunderna för ersättning till veterinär under
tjänstgöring för bekämpandet av en epizooti måste hänsyn tagas till befattningshavares
rättmätiga anspråk på att få sitt arbete betalt på ett sätt
som står i rimligt förhållande till arten av detsamma. De sakkunniga vilja i
sådant avseende till en början understryka vikten av att avvägandet av den
gottgörelse, som må tillerkännas de skilda kategorierna befattningshavare,
icke sker efter för snäva linjer. Vid en epizooti av sådan räckvidd som den
senaste mul- och klövsjukeepizootien stå mycket betydande värden på spel
icke blott för det allmänna utan även för den enskilde medborgaren. Ett
framgångsrikt bekämpande av en epizooti kräver, att dugande krafter kunna
erhållas härför.
Det bör i detta sammanhang jämväl erinras därom att avlöningsformen
för de statsanställda veterinärerna är uppbyggd enligt ett system, som i väsentlig
mån skiljer sig från vad som i regel är fallet beträffande andra
statens tjänstemän. Den avlöning på tjänsten, som utgår direkt av statsmedel,
är sålunda jämförelsevis låg med hänsyn till att vederbörande förutsatts
skola tillföras inkomster av egen praktik. En följd härav är sålunda,
att vid veterinärens deltagande i epizootibekämpandet den egna praktiken
mången gång måste eftersättas och vederbörande således nödgas gå miste
om inkomster, med vilka lian under normala förhållanden kunnat räkna.
Det torde även böra framhållas, att ifrågavarande arvoden skola utgöra
ersättning för den ofta avsevärda tid, som åtgår för expeditionsgöromål, rapportskrivning
och besvarandet av rådfrågningar från allmänheten.
Härtill kommer, att veterinärens deltagande i epizootibekämpandet mången
gång medför, att han blir tvungen att söka sig bostad å ort ofta långt
avlägsen från hemmet med härav föranledd fördyring av levnadskostnaderna.
Arbetet med bekämpandet av epizootier är dessutom i de flesta fall
av rent tillfällig natur. Veterinären kan således ej på förhand beräkna, hur
länge tjänstgöringen kommer att vara och har följaktligen ofta ej tillfälle
att inrätta sig efter densamma på det för honom mest fördelaktiga sättet.
Vid mera svårartade epizootier är tjänstgöringen dessutom ofta förenad med
stora ansträngningar och besvärligheter.
Utmätes ersättningen för mul- och klövsjukearbetet för knapp, torde det
slutligen icke kunna helt undvikas, att detta kan medföra en minskning i
arbetsintensiteten.
Örn således de sakkunniga äro av den uppfattningen, att bärande skäl
tala för att den gottgörelse, som må tillkomma i epizootibekämpandet deltagande
veterinärer, bör bestämmas enligt förhållandevis förmånliga grunder,
kunna de sakkunniga å andra sidan icke bortse från statens intresse
att ersättningsgrunderna så avvägas att — utan att effektiviteten av de erforderliga
åtgärderna eftersättes — kostnaderna för bekämpandet i möjligaste
mån begränsas. Erfarenheterna från den senaste mul- och klövsjukeepizootien
giva enligt de sakkunnigas mening stöd för strävandet att söka
åvägabringa vissa besparingar. Statens utgifter under nämnda epizooti för
Kungl. Maj:ts proposition nr 121. 5
ersättningar åt därvid tjänstgörande veterinärer framgå i huvudsak av följande
tabell.
Län |
Resekost- nader |
Traktaments- ersättning |
Förrättnings- arvode |
Dagarvode |
Summa 1 |
Malmöhus............... |
111,106: 82 |
5,838: — |
167,641: 60 |
86,531: — |
371,117:42 |
Kristianstads............. |
|||||
Hallands................ |
|||||
Summa |
173,806: 80 |
11,042: - |
232,557: 60 |
128,623: - |
546,029:40 |
Under epizootien verkställde jämlikt medicinalstyrelsens förordnande 33
veterinärer i Malmöhus län skyddsympning mot imil- och klövsjuka. De
sysselsattes härmed under sammanlagt 989 dagar och åtnjöto i förrättningsarvoden
tillhopa 52,565 kronor, eller i genomsnitt för varje veterinär 53 kronor
för dag. Under samma tid erhöllo de i traktamenten sammanlagt 1,735
kronor. De flesta av dem uppburo härjämte dagarvoden.
Det allmännas totala kostnader i anledning av mul- och klövsjukeepizootien
uppgingo till i runt tal 12 milj. kronor.
Enligt vad de sakkunniga inhämtat har den gottgörelse, som utgått till
veterinärerna under den senaste epizootien, i flera fall stigit till belopp, som
knappast stått i rimlig proportion till arten av de utförda göromålen. Även
med fullt beaktande av det krävande och förtjänstfulla arbete, som dessa
befattningshavare utfört, synes uppenbart, att de grunder, efter vilka ersättningen
till dem beräknats, tarva en revision för åvägabringande av bättre
överensstämmelse med de normer som på andra områden av statsförvaltningen
gälla i fråga om ersättning för jämförbart arbete.
Det torde icke heller kunna förnekas, att den nuvarande ersättningsformen
med dels dagarvode, dels förrättningsarvode ävensom i förekommande fall
traktamente enligt resereglemente! framstår såsom onödigt invecklad och
tungrodd.
Vid övervägande hur en förenkling av det nuvarande systemet lämpligen
kan ske, ha de sakkunniga till en början undersökt möjligheten att helt slopa
systemet med dagarvoden och i stället införa fixa sinsemellan lika stora
månadsarvoden, som i sig inkluderade dels ersättning för de avlöningsförmåner
å den ordinarie tjänsten, som vederbörande gingo förlustiga,
och dels härutöver ett särskilt belopp, motsvarande rimlig gottgörelse för det
utförda arbetet. De sakkunniga lia emellertid avvisat denna tanke. Såsom
skäl härför har anförts:
Ett system med bestämda månadsarvoden förefaller vid första påseendet
vara tämligen enkelt att genomföra. Vid bedömandet av denna fråga måste
emellertid — örn hänsyn härvid endast tages till de veterinärer, vilka inneha
statsanställning -— beaktas att den av statsmedel utgående avlöningen till
såväl länsveterinär som distriktsveterinär i likhet med vad som gäller för
andra statens befattningshavare utgår med olika belopp på skilda orter inom
riket. För länsveterinär gäller i detta avseende den allmänna löneplanen
för ordinarie tjänstemän vid den civila statsförvaltningen. Med avseende
å distriktsveterinär är i civila avlöningsreglementet intagen en särskild löneplan
(löneplan F), enligt vilken avlöningen är fixerad till olika belopp, allt
efter den lönegrupp, vederbörande tillhör. Inom vardera löneplanen utgår
avlöningen dessutom med skilda belopp i de olika löneklasserna. För den
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 121.
händelse det eventuella månadsarvodet skall utgå med samma belopp för
förrättningsmän, tillhörande samma kategori, måste man följaktligen differentiera
den särskilda ersättningen för det utförda arbetet. En dylik lösning
synes knappast innebära den önskvärda förenklingen. Därest man åter
önskar bibehålla denna ersättning lika stor för de olika kategorierna, blir
följden härav att i realiteten en ny löneplan införes beträffande det slag av
avlöning, varom här är fråga, vilket knappast är att rekommendera. Oberoende
av vilken väg, som väljes, kvarstår den olägenheten att vid avlöningens
beräkning hänsyn mäste tagas till, huruvida vederbörande förrättningsman
verkligen fullgjort tjänstgöring hela månaden eller ej. Omfattningen
av denna tjänstgöring skiftar självfallet i anseende till förekommande arbetsbehov.
Men även om detta behov skulle vara konstant under hela månaden,
torde icke kunna undvikas att förrättningsmannen av olika anledningar nödgas
begära tjänstledighet och förty lärer bliva underkastad de regler, som i
detta avseende gälla beträffande andra statens tjänstemän. Med hänsyn till
vad sålunda anförts måste de sakkunniga finna en ordning med fasta månadsavlöningar
innebära större olägenheter i olika avseenden än det nuvarande
systemet.
Såsom motivering till sitt förslag rörande dagarvodena ha
de sakkunniga anfört i huvudsak följande.
Nu utgående dagarvoden och traktamentsersättningar torde i viss mån utgöra
gottgörelse för den fördyring av levnadskostnaderna, ett förordnande
av ifrågavarande natur i allmänhet medför. Skäl synas därför tala för att
inkludera traktamentsersättningarna i dagarvodena. Som reglerna nu äro
utformade, beror det ej sällan på en tillfällighet, örn traktamente skall utgå.
Enligt de sakkunnigas mening böra särskilda traktamenten alltså icke hädanefter
utgå vid förrättningar företagna i anslutning till bekämpande av
en epizooti under förutsättning att dagarvode utgår.
Vad angår dagarvodena torde såsom hittills dessa böra utgå med olika
belopp beroende på vilken kategori förrättningsmän veterinären tillhör.
Dessa arvoden lära nämligen ej endast utgöra goltgörelsc för ökade levnadskostnader
utan även innefatta ersättning för skyldigheten över huvud taget
att stå till förfogande för ifrågavarande uppdrag. I betraktande av de ansvarsfulla
arbetsuppgifter, som under en epizooti tillkomma överveterinärer,
synes det rimligt att dagarvodena till dessa fastställas till ej oväsentligt högre
belopp än för övriga veterinärer. För studerande vid veterinärhögskolan,
vilka förordnas att som extra veterinärer deltaga i sjukdomskamp, synas
dagarvodena åter böra sättas lägre än till utexaminerade veterinärer. Vid
senaste raul- och klövsjukcepizooti förvärvade dylika studerande i ett flertal
fall inkomster, som icke kunna sägas stå i rimligt förhållande till vederbörandes
utbildning och erfarenhet
Någon nedskärning av nu utgående högsta dagarvode till överveterinärer,
30 kronor, torde enligt de sakkunnigas uppfattning icke vara motiverad, helst
som i detta arvode hädanefter även skall ingå traktamentsersättning. Emellertid
synes det de sakkunniga, att den nu gällande bestämmelsen i detta avseende
bör förtydligas. Under senaste nild- och klövsjukeepizootien lärer
dylikt arvode ha utgått endast för förrättningsdag. Då överveterinär ofta
är strängt upptagen med skriv- och organisationsarbeten jämväl de dagar,
då hans närvaro icke påkallas å själva förrättningsstället, synes det skäligt,
att dagarvode utgår under hela den lid, vederbörande tjänstgör såsom överveterinär.
De sakkunniga få fördenskull föreslå, att reglerna avfattas i överensstämmelse
härmed.
Beträffande storleken av arvodet till extra veterinärer vid en epizooti, vilka
Kungl. Maj.ts proposition nr 121.
7
icke liro studerande vid veterinärhögskolan, torde kunna råda viss tvekan.
Sorn de sakkunniga redan framhållit tala å ena sidan skäl för nedskärning
överhuvud taget av ifrågavarande ersättningar. Å andra sidan torde —
därest de sakunnigas förslag om ändrade grunder för bestämmande av förrättningsarvodet
enligt veterinärtaxan vinna statsmakternas bifall — ersättningen
i sin helhet till extra veterinärerna komma att väsentligen minskas
i jämförelse med vad som tidigare utgått. Med hänsyn härtill och i
betraktande jämväl av tjänstgöringens speciella karaktär med därav föranledda
nackdelar torde måhända en viss förhöjning av nu utgående
dagarvoden vara motiverad. Härtill kommer, att i dagarvodena hädanefter
avses att inräknas traktamentsersättningar. En viss frihet att fastställa dagarvoden
olika i skilda fall synes alltjämt böra bibehållas. De sakkunniga
åsyfta härvid närmast, att sådana arvoden under vissa förhållanden icke
böra utgå till veterinärer, som under en epizooti få kvarstanna i hemorten.
I varje fall torde dagarvodena för dessa befattningshavare böra utgå med lägre
beloiip än för dem som nödgas anskaffa tillfällig bostad å annan ort under
den tid förordnandet varar. Då de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå
någon ändring i gällande regler, att dagarvode till distriktsveterinär eller
civil veterinärstipendiat må utgå med högst 15 kronor och lill annan veterinär
med högst 20 kronor, skulle det alltså överlämnas till medicinalstyrelsen
att i de enskilda fallen få avgöra, om någon höjning eller sänkning av de senast
faktiskt fastställda dagarvodena bör genomföras. I fråga om studerande
vid veterinärhögskolan synes i anslutning till det förut anförda dagarvodet ej
böra överstiga 8 kronor. I enlighet med vad de sakkunniga anfört beträffande
överveterinärer torde dagarvodena jämväl för extra veterinärer böra utgå
under den tid förordnandet avser.
Ur de sakkunnigas motivering till förslaget örn nedsättning
av arvodena enligt veterinärtaxan må bär återgivas följande.
Vad beträffar arvodesberäkningen enligt veterinärtaxan torde böra framhållas,
att intet i och för sig synes vara att erinra mot en tillämpning av
dessa regler när det gäller ersättning för tjänsteförrättningar under normala
förhållanden. Saken ställer sig dock annorlunda, när fråga är om en
epizooti, för vars bekämpande särskilda åtgärder måste vidtagas. För hävande
av en dylik epizooti erfordras intensifiering i arbetet, och antalet
tjänsteförrättningar per dygn stiger fördenskull i avsevärd utsträckning.
Summan av de utgående arvodena enligt nuvarande beräkningsgrunder kan
därför i vissa fall uppgå till onormalt höga belopp. Tjänstetaxans föreskrifter
tillämpas även oberoende av förrättningens svårighetsgrad.
Om sålunda en revision av tjänstetaxans bestämmelser synes nödvändig i
syfte att begränsa storleken av de enligt taxan utgående ersättningarna under
en mul- och klövsjukeepizooti, uppstår frågan, på vilket sätt en dylik
begränsning lämpligen skall ske. Olika möjligheter slå härvid till buds.
En tänkbar utväg är, att sammanlagda beloppet av veterinär tillkommande
förrältningsarvoden — utan ändring av gällande arvodesbelopp — fixeras
till eli visst maximum per dygn. Ett dylikt förfaringssätt skulle innebära,
att någon gottgörelse icke skulle utgå för de förrättningar, som eventuellt
utfördes utöver de som erfordrades för att vederbörande lorrättningsman
skulle komma lipp i högsta medgivna dygnsersältning. Då ett framgångsrikt
bekämpande självfallet kräver att mesta möjliga antal tjänsteförrättningar
fullgöras per dygn och förrältningsmannen sålunda genom en dylik
begränsning kanske skulle nödgas utföra ett större eller mindre antal förrättningar
utan ersättning, går man emellertid miste örn den värdefulla sporre
till tikal arbete, som det oavkortade förrättningsarvodet utgör. Vid sådant
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 121.
förhållande anse de sakkunniga sig icke böra förorda en dylik lösning av
frågan.
En annan utväg är, att arvodet för var och en av de förrättningar under
samma dygn, som överstiger visst antal, sättes till lägre belopp än nu utgående
4 kronor. Härigenom undvikes den olägenhet, som är förenad med
nyss angivna alternativ. Förrättningsmannen sporras att medhinna största
möjliga antal förrättningar i syfte att erhålla en tillfredsställande dagsinkomst,
och utsikt finnes för en begränsning av utgifterna för statsverket.
De sakkunniga ha funnit sig böra föreslå en lösning av frågan enligt detta
alternativ.
I anslutning till vad förut anförts få de sakkunniga fördenskull föreslå,
att de i 13 § 1 mom. veterinär taxan angivna reglerna så till vida ändras, att
veterinär tillkommande förrättningsarvode må utgå enligt nn gällande bestämmelser
för de under samma dygn verkställda fyra första förrättningarna,
medan arvodet för envar av de förrättningar, som överstiga 4, må utgå
nied allenast 2 kronor. Då flera än fyra tjänsteförrätlningar örn dagen knappast
torde förekomma annat än vid epizootier, synes denna ändring av veterinärtaxan
böra gälla generellt utom beträffande ympning av djur, då särskild
taxa bör gälla. Vid sidan av förrättningsarvode synes reseersättning
enligt nu gällande grunder fortfarande böra utgå, medan traktamentsersättningen,
såsom nämnts, skulle bortfalla.
De sakkunnigas motivering för förslaget örn särskild taxa
för ympning av djur innehåller följande.
De sakkunniga vilja ifrågasätta, huruvida icke särskilda regler böra tilllämpas
beträffande ersättning för ympning av djur. En omfattande vaccinering
av nötkreatur har under den senaste imil- och klövsjukeepizootien
företagits i Skåne. De veterinärer, som för detta ändamål togos i anspråk,
utgjordes så gott som uteslutande av extra veterinärer. Ersättning till dessa
förrättningsmän utgick enligt, bland annat, veterinärtaxans regler, så att för
varje under ett och samma dygn vaccinerad besättning förrättningsarvode
utgick med för den första besättningen 8 kronor och för var och en av de
följande 4 kronor. Hänsyn togs följaktligen icke till det större eller mindre
antalet nötkreatur inom de skilda besättningarna. Det torde ligga i sakens
natur, att ett dylikt beräkningssätt för arvodets utmätande kan komma att
verka ojämnt. En veterinär, som haft sig tilldelad en besättning på exempelvis
200 nötkreatur, får enligt detta beräkningssätt betydligt mindre ersättning
än den, som vaccinerat exempelvis 8 besättningar med sammanlagt
samma antal nötkreatur — enligt gällande regler i första fallet 8 kronor och
i senare fallet 36 kronor — trots att skillnaden i det utförda arbetet icke är
särskilt framträdande. Olägenheten härav ligger i öppen dager.
Med hänsyn härtill kan icke förordas, att den i det föregående föreslagna
taxan för veterinärs tjänsteförrättningar tillämpas, då fråga är om ersättning
för bestyret med vaccinering av nötkreatur mot mul- och klövsjuka. De sakkunniga
lia i stället övervägt frågan, huruvida icke ersättning i sådant fall
bör kunna beräknas enligt ett system, i viss mån likartat med det, som nu
gäller beträffande gottgörelse av statsmedel till veterinär, som verkställer undersökning
med tuberkulin av nötkreatur. Jämlikt de bestämmelser, som
äro utfärdade i sistnämnda ämne (S. F. S. nr 700,1938), må veterinär, som
enligt medgivande av medicinalstyrelsen verkställt dylik undersökning, härför,
förutom annat, åtnjuta av statsmedel dels för varje undersökt kreatursbesättning
ett arvode av 5 kronor, dels ock för varje inom besättningen undersökt
djur gottgörelse med 50 öre.
Kungl. Maj.ts proposition nr 121.
9
Det synes måhända ligga nära till hands att tillämpa ifrågavarande ersättningsform
jämväl vid vaccinering. Härvid är emellertid att märka, att angivna
ersättning för verkställda tuberkulinundersökningar omfattar två veterinärbesök,
medan ersättningen för verkställd vaccinering ej torde böra
avse mer än ett besök av veterinär. Ej heller i övrigt synes man direkt kunna
jämföra den ersättning, som utgår för undersökningar med tuberkulin,
och den, som bör utgå vid en massvaccination, föranledd av en epizooti. I
samband härmed må erinras, att antalet med tuberkulin undersökta kreatursbesättningar
inom Malmöhus län under hela året 1937 uppgick till 1,972, omfattande
sammanlagt 59,212 djur. Motsvarande siffror för 1938 voro 1,649.
respektive 48,017. Vid den vaccinering med bivalent mul- och klövsjukevaccin
åter, som under april—juli 1939 med mejerikretsar som enheter ägde
rum inom isoleringsområdena i Malmöhus län samt vissa härader i Kristianstads
län, behandlades minst 15,000 besättningar på sammanlagt cirka
100,000 djur.
En veterinär torde sålunda medhinna vaccinering av ett relativt stort antal
besättningar per dag. Den undersökning härutinnan, som de sakkunniga
låtit verkställa, giver ock belägg för riktigheten av detta antagande.
Undersökningen är visserligen baserad på rapporter avseende endast fem
med den senaste vaccineringen i Skåne sysselsatta extra veterinärer, men den
torde dock giva en tämligen klar bild av förhållandena på detta område. Antalet
behandlade besättningar i medeltal per dag uppgick för var och en av
dessa fem veterinärer till respektive 15, 21, 25, 25 och 16.6. Antalet vaccinerade
djur per dag utgjorde i medeltal respektive 140, 181, 200, 265 och
243.6. De behandlade besättningarna omfattade följaktligen i medeltal respektive
9.5, 8.5, 8, 10.7 och 14.8 nötkreatur.
Med utgångspunkt från dessa siffror skulle ersättningen per dag till ifrågavarande
extra veterinärer vid en tillämpning av ersättningsgrunderna vid
tuberkulinundersökningar uppgå till ett belopp, som väsentligen överstege
icke blott den dagsersättning, som skulle tillkomma veterinär enligt den av
de sakkunniga härovan föreslagna begränsade ersältningstaxan, utan även
den gottgörelse, som utgått enligt nu gällande bestämmelser. Vid sådant förhållande
lärer en tillämpning av ifrågavarande ersätlningsgrunder med avseende
å vaccineringsförrättningar icke böra ifrågakomma.
De sakkunniga anse sig i stället böra föreslå, att veterinär, som särskilt
förordnas att verkställa vaccinering av nötkreatur, må härför åtnjuta ersättning
med 20 öre för värjo behandlat djur, dock att ersättningen icke i något
fall må understiga 2 kronor för besättning. Givet är, att denna ersättning
skall utgå för varje veterinärbesök.
För var och en av de fem extra veterinärer, som omfattades av undersökningen,
skulle summan av förrättningsarvodena per dag enligt nu gällande bestämmelser
uppgå till respektive 64 kronor, 88 kronor, 104 kronor, 104 kronor
och 70 kronor 40 öre. Motsvarande belopp, beräknade enligt den av de
sakkunniga föreslagna begränsade veterinärtaxan, skulle utgöra respektive
42 kronor, 54 kronor, 62 kronor, 62 kronor och 45 kronor 20 öre. Därest
den härlund föreslagna vaccinationstaxan skulle läggas till grund, bleve resultatet
att dagsersättningen lill var och en av ifrågavarande förrättningsmän
bomme all sluta på respektive 30 kronor, 42 kronor, 50 kronor, 53 kronor
50 öre oell 49 kronor 14 öre. Då antalet förrättningsdagar utgjort respektive
29, 19, 32. 31 och 16.6 dagar lia statsverkets kostnader för arvoden enligt
veterinärlaxan i detta fall uppgått lill sammanlagt 11.248 kronor 64 öre.
Därest den föreslagna begränsade veterinärtaxan tillämpats, hade kostnaderna
uppgått lill 6,900 kronor 32 öre och vid en tillämpning av den föreslag
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 121.
na särskilda vaccinationstaxan lill 5,742 kronor 22 öre. En besparing på nära
50 °/o hade således kunnat vinnas för den händelse sistnämnda taxa tillämpats
nied avseende å här omförmälda förrättningar. Emellertid får man
härvidlag icke bortse från att någon visshet för att veterinärerna verkställt
lika manga vaccinationer, därest de lägre ersättningarna utgått, icke föreligger.
Verkställd utredning giver vid handen, att de 33 veterinärer, som
under senaste epizootien i Malmöhus län verkställt vaccinering mot mul- och
klövsjuka, i medeltal medhunnit alt behandla 171 djur för dag. Enligt föreslagna
ersättningsgrunder skulle minsta förrättningsarvode för vaccinering
av delta antal djur uppgå lill 34 kronor 20 öre. Räknar man emellertid med
ett genomsnitlsligt djurantal i varje besättning örn exempelvis 8 djur, skulle
ersättningen uppgå till omkring 40 kronor. Av det föregående framgår att
nämnda 33 veterinärer under sista epizootien i genomsnitt haft en dagsinkomst
i form av förrättningsarvoden vid vaccinering om 53 kronor.
Utöver den ersättning, som enligt nu förordade grunder skulle tillkomma
veterinär för bestyret med vaccinering, torde förrättningsmannen böra tillerkännas
resekostnadsersättning enligt veterinärtaxan 13 § 1 mom. Dagarvode
synes böra ulga, även när veterinär lörordnats att såsom extra tjänsteveterinär
verkställa vaccinering.
Byi åchefen Jerlov har såsom motivering för sin skiljaktiga mening anfört:
Ehuru jag fullt delar övriga sakkunnigas uppfattning om behovet av en
reglering av gällande taxor för veterinära förrättningar och ehuru jag i stort
sett är av samma uppfattning rörande skäligheten i de föreslagna arvodena,
ser jag mig dock med hänsyn till de erfarenheter jag har från föregående
vaccinationskampanj nödsakad att i fråga om den föreslagna ersättningen
lör skyddsympning anmäla avvikande mening. Det synes vara ett primärt
statsintresse, att vaccineringen mot mul- och klövsjuka genomföres både
snabbt och noggrant, då den endast härigenom kan bli till avsedd nytta.
Vaccineringen skall tillgripas vid början av en hotande epizooti. Innan en
större del av besättningarna i de hotade områdena behandlats, måste den för
del allmänna så kostbara stamping-out metoden i regel tillämpas vid alla
utbrott. En snabb massvaccinering förutsätter emellertid en forcerad arbetstakt
av de deltagande veterinärerna, varvid de få finna sig i en arbetsdag
av både 15 och 18 timmar per dygn. Enligt mitt förmenande bör man vid
ersättningens bestämmande utgå från att en skälig dagsinkomst för veterinärerna
bör föreligga redan vid en normal arbetsdag. Om man räknar med de
skiftande förhållandena i vårt land — och skyddsympning är aktuell även
på andra platser än i det tättbebyggda Skåne — torde en veterinär med
vanlig arbetsbörda kunna vaccinera cirka 100 djur örn dagen. Vad som
medhinnes härutöver kan enligt gängse uppfattning betraktas såsom övertidsarbete.
Från denna utgångspunkt te sig övriga sakkunnigas förslag som
en betydande inkomstminskning vare sig man jämför det med förut utgående
arvoden för arbete av detta slag eller man drar paralleller med vad annat veterinärt
arbete ersättes med enligt nu gällande bestämmelser. Klokheten synes
mig bjuda att framgå med en viss varsamhet i nedskärningshänseende
ä ett område, där det är ett dominerande intresse att arbetsprestationerna bli
de högsta möjliga. I fredstid begär man för ingen kategori av samhällsmedlemmar,
att regelbundet övertidsarbete skall ske utan motsvarande kompensation
i fråga om ersättningen.
Med hänsyn till angivna synpunkter anser jag, att ersättning för varje
vaccinerat djur bör fastställas till 25 öre i stället för av de sakkunnigas majoritet
föreslagna 20 öre. Emot bestämmelsen att minsta ersättningen för
vaccinerad besättning bör fastställas till 2 kronor har jag intet att invända.
Kungl. Maj.ts proposition nr 121.
11
I fråga om mistade avlöningsförmåner lia de sakkunniga
ansett såsom självfallet, att åt i bekämpandet av epizooti deltagande veterinär,
som innehar ordinarie statsanställning, ersättning jämväl skall utgå för de
avlöningsförmåner å den ordinarie statstjänsten, han visar sig ha gått förlustig.
Jämväl i de fall, där förrättningsmannen — utan att vara statstjänsteman
— innehar fast anställning med reglerad avlöning hos exempelvis hushållningssällskap,
kontrollslakteri m. m. eller är kommunalt anställd tjänsteman
torde i princip ersättning för mistad lön böra utgå. Frågan härom
borde enligt de sakkunnigas mening dock i varje särskilt fall underställas
Kungl. Maj :ts prövning. De sakkunniga ha slutligen framhållit att förhållanden
givetvis kunna inträffa, vilka medföra att de normer, som här föreslagits
för arvoden, behöva jämkas i ett eller annat avseende. Det torde sålunda
icke få anses uteslutet att, när det gäller bekämpandet av en epizooti, ersättningen
till de veterinära arbetskrafterna befinnes böra utgå efter andra
grunder allt efter den ifrågakommande farsotens karaktär. Det lärer emellertid
enligt de sakkunnigas mening böra ankomma på medicinalstyrelsen
att ha uppmärksamheten riktad härå och att till Kungl. Maj:t inkomma
med de förslag, som i sådant avseende kunna vara av behovet påkallade.
Yttrandena.
I de över förslaget avgivna yttrandena ha delade meningar rörande förslagets
lämplighet kommit till uttryck.
Lantbruksstyrelsen och Sveriges lantbruksförbund ha tillstyrkt de av de
sakkunnigas majoritet förordade bestämmelserna.
Statskontoret, riksråkenskapsverket och allmänna lönenåmnden ha ansett,
att de sakkunniga icke nedsatt de nu utgående arvodena tillräckligt mycket.
Statskontoret har föreslagit följande jämkningar i de sakkunnigas förslag,
nämligen att ympningsarvodet bestämmes till 20 öre för varje ympat djur
till och med det 20:e, 15 öre för varje ympat djur från och med det 21 :a
till och med det 100:e samt 10 öre för varje ympat djur därutöver, allt för
dag räknat, att dagarvodet till överveterinär fastställes till 18 kronor, därest
vederbörande nödgas taga bostad utom sin hemort, och eljest till 12 kronor,
att dagarvodet till extra tjänsteveterinär icke må överstiga, för distriktsveterinär
eller civil veterinärstipendiat 10 kronor, för annan veterinär 15 kronor
och för studerande vid veterinärhögskolan 5 kronor, samt att dagarvode må
tillkomma extra tjänsteveterinär endast för det fall, att han nödgas taga
bostad utom sin hemort.
Såsom motivering har statskontoret anfört:
Statskontoret är ense med de sakkunniga om att veterinärerna nu tillkommande
förmåner vid företagande av förrättningar enligt epizootilagstiftningen
böra beskäras. Ämbetsverket vill emellertid ifrågasätta, huruvida icke
besparingsåtgärder kunna genomföras i något större omfattning än de sakkunniga
förordat. Statskontoret vill i detta sammanhang framhålla, att länsveterinär
och distriktsveterinär jämlikt allmänna veterinärinstruktionen lära
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 121.
vara pliktiga att på medicinalstyrelsens uppdrag företaga förrättningar enligt
epizootilagstiftningen — distriktsveterinär dock endast inom det län.
vartill hans distrikt hänförts. Det synes med hänsyn härtill icke vara påkallat
att -— såsom de sakkunniga anse nödigt — erbjuda nämnda befattningshavare
särskilt gynnsamma ekonomiska villkor för att därigenom säkra
tillgången på för ändamålet lämpliga personer. Beträffande den personal,
som i övrigt tages i anspråk vid epizootibekämpandet — företrädesvis assistentveterinärer
vid hushållningssällskapen och legitimerade veterinärer utan
fast anställning, ävensom veterinärstuderande — får statskontoret såsom sin
uppfattning uttala, att en fullgod rekrytering torde kunna ske, även örn
något mindre förmånliga villkor fastställas än de av de sakkunniga förordade,
allra helst som medverkan vid förrättningar, örn vilka här är fråga,
åtminstone för veterinärstuderandena lära vara av viss betydelse ur meritsynpunkt.
Riksräkenskapsverket har för vinnande av besparing för statsverket förordat,
att arvodet enligt veterinärtaxan bestämdes till 6 kronor för första
förrättningen och till 3 kronor för de följande. Riksräkenskapsverket har
vidare förordat en centralisering till medicinalstyrelsen av utbetalningarna.
Lönenämnden har i huvudsak anfört följande.
Enligt lönenämndens mening kan ifrågasättas, huruvida icke längre gående
jämkningar i gällande ersättningsgrunder, än de sakkunniga förordat,
skulle kunna genomföras, utan att rekryteringen av veterinärpersonal för
epizootibekämpandet därigenom skulle äventyras. Vad särskilt dagarvodena
beträffar, synes lönenämnden en nedsättning vara befogad med hänsyn
till den av de sakkunniga föreslagna anordningen, att dagarvodena skola
utgå ej blott för varje förrättingsdag utan för varje dag förordnandet varar.
Det förefaller för övrigt lönenämnden tveksamt, örn dagarvodet bör utgå
med samma belopp, då förrättningsmannen nödgas taga bostad utom hemorten,
och då detta icke är fallet. I fråga om den föreslagna ersättningen vid
vaccinering av nötkreatur med 20 öre för varje behandlat djur skulle en viss
differentiering måhända vara lämplig, exempelvis så att per besättning eller
för dag nämnda belopp skulle gälla för ett visst antal djur, varefter ett lägre
belopp skulle gälla för ytterligare ett antal djur o. s. v.
Enligt nu gällande bestämmelser utgår ersättning i vissa fall samtidigt enligt
flera olika system. Såvitt lönenämnden kan finna, äro de av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna knappast ägnade att medföra någon större
förenkling i detta hänseende. Det synes sålunda kunna förekomma, att en
veterinär samtidigt kan äga uppbära — förutom ersättning för mistade avlöningsförmåner
— såväl dagarvode som särskilda förrättningsarvoden. Till
en början vill lönenämnden framhålla, att det bör tillses, att åtminstone vid
mera omfattande epizootier tjänsteveterinär åtnjuter tjänstledighet från sin
befattning i erforderlig utsträckning och sålunda icke under bekämpandet är
sysselsatt med skötseln av sin vanliga praktik. Men vidare kan det enligt
nämndens förmenande ifrågasättas, huruvida veterinär samtidigt bör äga
åtnjuta dagarvode och förrättningsarvode. Slutligen får lönenämnden påpeka,
att de föreslagna bestämmelserna torde behöva ändras med avseende
å ersättningen till överveterinär, som verkställer skyddsympning. I den mån
dylika förrättningar överhuvud taget fullgöras av överveterinär, synes lönenämnden
ersättningen böra utgå enligt samma grunder som till annan veterinär,
vilket icke synes bliva fallet med den av de sakkunniga föreslagna utformningen
av bestämmelserna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 121.
13
Medicinalstyrelsen, veterinärhögskolans styrelse och lärarråd samt svenska
veterinärläkare föreningen och Sveriges yngre veterinärers förening lia
ansett, att de sakkunniga gått alltför långt vid beskärning av veterinärarvodena.
Medicinalstyrelsen har anfört i huvudsak följande.
Vad först ersättning åt överveterinär angår synes det styrelsen riktigt, att
dagarvode utgår för hela den tid, vederbörande tjänstgör såsom överveterinär,
men torde det höra tagas under övervägande, huruvida icke den, som
erhållit dylikt förordnande, bör för att helt kunna ägna sin tid åt bekämpandet
vara förbjuden att utöva annan veterinär verksamhet än den, som åligger
honom i egenskap av överveterinär.
Dagarvodena åt övriga veterinärer synas väl avvägda, men då det gäller
arvode åt studerande vid veterinärhögskolan har en ny princip i eisättningsbestämmelserna
införts, som torde sakna motsvarighet på annat håll. För
både medicine och veterinära studerande gäller hittills, att, då deras studier
fortskridit så långt, att åt dem kan anförtros skötande av läkare- eller veterinärtjänst,
hava de erhållit samma ersättning, som skolat utgå, om tjänsten
anförtrotts åt en legitimerad läkare eller legitimerad veterinär. Någon bärande
motivering för nedskärning av arvodet åt studerande (och därmed för den
nyinförda principen) lia de sakkunniga icke åvägabragt och synes icke heller
kunna åstadkommas.
Dagarvodet synes i första hand utgöra ersättning för kostnaderna for mat
och husrum och dessa kostnader äro icke lägre för veterinärstuderande an
för veterinärer. Knligt de sakkunniga skall i dagarvodet även inga ersättning
dels för skyldigheten att överhuvud taget stå till förfogande för tjänstgöring
vid epizootier och dels för renstad inkomst för annan tjänst. Visserligen torde
som regel icke det sistnämnda kunna åberopas för studerande, men har
han att vidkännas de ökade utgifter, ett fördröjande med avläggandet av examen
medför samt utgifter för det rum, han förhyrt i studiestaden. Nedskärningen
synes så mycket mindre berättigad som de sakkunniga själva framhålla
att måhända en viss förhöjning av nu utgående dagarvoden torde vara
motiverad. Styrelsen får därför föreslå, att till studerande utbetalas samma
dagarvode som till annan veterinär.
Angående ersättning för vaccinering av djur ansluter sig styrelsen till den
av extra byråchefen S. Jerlov och professorn H. Magnusson avgivna reservationen
i vad angår ersättning per vaccinerat djur, men vill föreslå, att minsta
ersättning för vaccinerad besättning utgår med två kronor och femtio öre. En
större rättvisa skulle härvid uppnås vid vaccinering inom glesare bebyggda
trakter med deras mindre kreatursbesättningar gent emot det tättbebyggda
Skåne med 9.7 djur i medeltal per besättning. .
Vid bestämmandet av ersättning per vaccinerat djur synas de sakkunniga
icke hava beaktat alla de faktorer, som kunna inverka på denna fråga. Salunda
torde icke hänsyn hava tagits till del förhållandet, att det torde hilva
omöjligt alt alltid tillhandahålla vaccin i sådan utsträckning, att vaccinering
kan ske varje dag. I varje fall finge de veterinärer, som arbetade under den
av de sakkunniga åberopade vaccineringen, gå sysslolösa åtskilliga dagar av
nämnda anledning. . .
Icke oväsentliga direkta utgifter hava även varit förenade med arbetet i
fråga såsom inköp av sprutor, kanyler och skyddskläder. Kostnaderna härför
torde för en månads tjänstgöring belöpa sig på mellan 100 och 200 kronor
I en del fall har även ersättning av veterinären måst utbetalas till vägvisare
En ersättning i enlighet nied styrelsens förslag synes därför berättigad.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 121.
I veterinärhögskolans och läkareföreningarnas yttranden ha i huvudsak
framförts enahanda synpunkter som i medicinalstyrelsens utlåtande. Härutöver
har Sveriges yngre veterinärers förening yrkat, att dagarvodena fastställas
till för överveterinär högst 35 och lägst 25 kronor, för distriktsveterinär
och civil veterinärstipendiat högst 20 och lägst 10 kronor samt för annan
veterinär högst 25 och lägst 15 kronor. Skäl synas föreningen även tala
för att veterinär för dag, då han på grund av vaccinbrist eller annan icke
självförvållad orsak ej har någon förrättning, erhåller maximiarvode. I yttrandet
har även ifrågasatts förbud för överveterinär alt under tid han innehar
förordnande i denna egenskap inneha andra veterinära uppdrag. Rörande
arvodet för vaccinering har föreningen anfört:
De sakkunniga synas i sin utredning lia förbisett ett par omständigheter,
som kunna ha viss inverkan på ersättningsfrågans bedömande. De lia dels
icke fäst avseende vid att långt ifrån alla dagar under ett förordnande äro
förrättningsdagar, dels icke tagit hänsyn till de ej obetydliga omkostnader,
de i bekämpandet deltagande veterinärerna fått vidkännas. Av de med vaccinering
i Malmöhus län sysselsatta veterinärerna ha exempelvis 17 varit förordnade
för vaccinering under tillhopa 635 dagar. Härav lia de under ej
mindre än 140 dagar icke haft någon förrättning. Deras omkostnader (sprutor,
kanyler, skyddskläder, ersättning till vägvisare m. m., men ej mat och
husrum) lia uppgått till 2,665 kronor eller ungefär 5.50 kronor per dag.
De sakkunniga anföra att grunderna för ersättning till dessa veterinärer
böra bringas i överensstämmelse nied de normer, som gälla i fråga örn ersättning
för jämförbart arbete på andra områden av statsförvaltningen. Mest
jämförbart torde väl vara vaccineringen mot smittkoppor hos människa.
Härför utgår en utan tvekan väl motiverad ersättning med 75 öre för varje
vaccinering samt 25 öre för varje efterbesiktning. Detta arbete utför läkaren
inomhus under gynnsamma förhållanden, medan från flera håll omvittnats
de svåra omständigheter, under vilka veterinären arbetar. Vid senaste
massvaccinering mot smittkoppor i Malmö lära de medicine kandidater, som
användes, ha uppnått dagsinkomster, som ofta med mer än det dubbla överstego
deni, som förvärvats av veterinärer vid senaste vaccinering mot muloch
klövsjuka. Med hänsyn härtill synes den föreslagna ersättningen nied
20 öre för djur oskäligt låg.
Svenska veterinärläkare föreningens styrelse har anfört bland annat:
Styrelsen för svenska distriktsveterinärföreningen har verkställt en undersökning
rörande verkan av de sakkunnigas taxeförslag inom tio av de under
epizootien mest belastade distrikten i Skåne, omfattande de månader, då
mul- och klövsjukan härjade som svårast inom isoleringsområdet, nämligen
december 1938 och januari 1939. Det har därvid visat sig att var och en
av ifrågavarande distriktsveterinärer företagit i (dec. och jan.) genomsnitt
7.2 förrättningar per dag. Enligt de sakkunnigas taxeförslag skulle, därest
det då varit gällande, och under antagande, att samtliga distriktsveterinärer
i Skåne varit lika belastade, statens besparingar hava uppgått till 11,904
kronor eller avrundat uppåt till c:a 12,000 kronor. Den eventuellt för höga
beräkningen genom att likställa alla distriktsveterinärer i Skåne torde kunna
uppvägas av det relativt obetydliga antal gånger, som distriktsveterinärerna
under senare tid än januari månad utfört flera förrättningar per dag än fyra.
Därtill måste läggas det belopp, som skulle inbesparas från de tjänstgörande
extraveterinärerna, vilket högt räknat icke torde kunna sättas högre än det
Kungl. Maj.ts proposition nr 121.
15
för distriktsveterinärerna angivna beloppet. Sammanlagda besparingen skulle
då uppgå till cirka 24,000 kronor. Det förefaller styrelsen som om det
belopp det här rör sig om eller endast 0.20 procent av totala kostnaden för
sjukdomens bekämpande, skulle vara alltför ringa för att genom åtgärden
ifråga beröva de tjänstemän det här gäller och framför allt distriktsveterinärerna
en inkomst, som för dem vilka drabbas kan vara av väsentlig betydelse.
Ingen inom sakkunniga bär heller, såvitt framgår av betänkandet,
påstått, att ett arvode av 4 kronor för en förrättning i statens ärenden skulle
vara för högt. Härtill kommer det egendomliga förhållandet, att veterinärerna
genom att erhålla lägre ersättning ju mera arbete, som uträttas, och
därtill det lägsta arvodet för det arbete, som utföres å tid, som faller efter
vad man anser för normal arbetstid inom andra områden, i cirka 50 procent
dessutom på kvällen eller under natten, skulle komma i en helt annan ställning
än vad som är vanligt; i regel tillämpas det system, att för övertid betalas
extra ersättning; i gällande arbetsavtal för arbetare lär till exempel
övertidsarbete honoreras med från 35 till 100 procent förhöjning av den normala
avlöningen.
Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att förhållandet mellan å ena
sidan distriktsveterinärernas lön och å andra sidan inkomst av praktik resp.
tjänsteförrättningar i statens uppdrag reglerats så sent som år 1939, då den
av 1933 års riksdag efter utredning genom särskilda sakkunniga beslutade
avvägningen mellan löne- och taxeinkomsten åter fastställdes. Det är därför
styrelsens bestämda uppfattning, att taxeinkomsterna i vad angår distriktsveterinärerna
icke rättvisligen kunna rubbas, utan att frågan örn den fasta
lönen samtidigt prövas.
De sakkunniga hava tydligen alltför ensidigt fäst sig vid storleken av de
belopp, som under den genomkämpade epizootien uppburits av en eller annan
veterinär, men ingen har närmare granskat vilket arbete som i själva
verket ligger bakom. Det är icke nog med att uppmärksamma det av de
sakkunniga påpekade förhållandet, att de utbetalade arvodena även skola
utgöra ersättning för den ofta avsevärda tid, som åtgår till expeditionsgöromål,
rapportskrivning och rådfrågningar från allmänheten till vilket kan
läggas den avsevärda tid, som åtgår för ordnandet av desinfektionsproceduren
och dirigerandet av desinfektörerna samt den ytterst krävande telefonpåpassningen
under epizootitider.
Föreningsstyrelsen får vidare framföra ett från svenska distriktsveterinärföreningens
styrelse emanerande förslag, som går ut på besparingar i veterinärkostnaderna,
samtidigt som det skulle lätta veterinärernas forcerade arbete
vid en mul- och klövsjukeepizooti. Det synes vara en allmänt utbredd
åsikt bland de tjänsteveterinärer, som tjänstgjort mera avsevärd tid inom
isoleringsområde, att den s. k. friförklaringsresan till smittad gård tio dagar
efter desinfektionens avslutande utgör en fullständigt onödig kraftförbrukning.
Genom att indraga denna resa skulle staten kunna i veterinärkostnader
med bibehållande av nuvarande taxa inbespara icke oväsentliga
belopp.
Innan jag övergår att klargöra min ståndpunkt till förevarande fråga, torde1
jag få erinra, att riksdagens revisorer i sin berättelse örn den år 1939 av
dem verkställda granskningen av statsverkets tillstånd upptagit frågan örn
veterinärernas arvoden under senaste mul- och klövsjukeepizootin (sid. 174—
180). Revisorerna lia i anslutning härtill uttalat, alt det icke torde råda någon
tvekan örn att de utbetalade ersättningarna i många fall framstått så
-
16
Kungl. Majlis proposition nr 121.
Departements
chefen.
sorn uppenbart oskäliga samt att det syntes ofrånkomligt att åtgärder vidtoges
för åstadkommande av en bättre ordning på förevarande område.
Av den förebragta utredningen synes framgå, att de nu gällande bestämmelserna
rörande ersättning åt veterinärer för deras arbete vid epizootier ur
flera synpunkter äro mindre tillfredsställande. Ue arvoden, som veterinärerna
i enlighet med gällande bestämmelser uppburit under den senaste
mill- och klövsjukeepizootien, torde i stor utsträckning lia varit högre än
som kan anses skäligt med hänsyn till arten av de utförda göromålen.
Det nu tillämpade avlöningssystemet är även onödigt invecklat och tungrott
med ett flertal olika arvoden och ersättningar. En revidering av bestämmelserna
synes, såsom ock riksdagens revisorer framhållit, vara i hög grad
påkallad. Jag förordar därför att en sådan nu måtte komma till stånd.
Vad angår utformningen av de nya bestämmelserna kan jag i huvudsak
ansluta mig till vad de sakkunniga föreslagit. Förslaget synes i stort sett
lia på ett tillfredsställande sätt avvägt förhållandet mellan de två här förefintliga
intressena, nämligen å ena sidan statens intresse att begränsa utgifterna
för epizootierna i största möjliga utsträckning och å andra sidan
veterinärernas önskan att erhålla skälig gottgörelse för sitt under epizootierna
ofta krävande och svåra arbete. Genom förslagets realiserande vinnes
även en förenkling av bestämmelserna i ämnet. Den av de sakkunniga
föreslagna begränsningen av förrättningsarvodena enligt veterinärtaxan synes
sålunda böra genomföras. Arvodena skulle härvid bli för första förrättningen
8 kronor och för de tre följande 4 kronor samt för de efterföljande
2 kronor. Ett genomförande av riksräkenskapsverkets förslag skulle
medföra en begränsning av veterinärernas taxeinkomster även då epizootier
icke vore för handen, vilket icke i detta sammanhang avsetts. I likhet med
de sakkunniga anser även jag, att en särskild taxa bör införas i fråga om
ersättning för ympning av djur vid epizootier. Såsom de sakkunniga förordat
torde ett arvode å 20 öre för ympat djur böra utgå. Lägsta ersättningen
för en besättning torde dock böra fastställas till 2 kronor. Att öka arvodet
till 25 öre för ympat djur på sätt av två av de sakkunniga samt i vissa
yttranden påyrkats synes mig icke erforderligt för att veterinärerna skola erhålla
skälig gottgörelse för sitt arbete. Såsom av utredningen framgår torde
en veterinär kunna vaccinera omkring 170 djur om dagen. Ersättningen
härför skulle då bli minst 34 kronor. Med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen,
att minsta ersättningen för en besättning skall vara 2 kronor,
torde dock en något högre dagsinkomst kunna påräknas. Utöver denna
gottgörelse skall veterinären erhålla dagarvode. Till storleken av detta arvode
återkommer jag i det följande. Den av statskontoret framförda tanken,
att en differentiering av ersättningen för vaccinering skulle ske sålunda, att
för de tjugu första vaccinerade djuren skulle utgå ett arvode av 20 öre och
för de följande viss nedsättning av arvodet skulle ske, så att efter vaccinering
av mer än 100 djur på en dag arvodet per djur skulle utgå endast med 10
öre. kan jag icke biträda, då genomförandet av detta förslag skulle kunna
Kungl. Maj:ts proposition nr Wi -
ll
äventyra vaccineringsarbetets snabba utförande. I överensstämmelse med
vad lönenämnden anfört bör givetvis samma ersättning utgå till överveterinär
som till extra veterinär vid verkställande av skyddsympning.
I fråga örn dagarvodenas storlek kan jag icke helt ansluta mig till vad
de sakkunniga förordat. De för veterinärerna nied undantag för överveterinärerna
föreslagna maxima för dagarvodena synas mig väl höga under det
att ä andra sidan arvodet till veterinärstuderandena torde få anses väl
lågt. Enligt min mening böra dagarvodena bestämmas sålunda, att till överveterinär
må utgå högst 30 kronor, till distriktsveterinär och veterinärstipendiat
högst 12 kronor och till annan veterinär högst 18 kronor samt till studerande
vid veterinärhögskolan högst 10 kronor. Det bör ankomma på medicinalstyrelsen
att inom den nu förordade ramen bestämma dagarvodenas
storlek. Jag vill understryka vikten av att medicinalstyrelsen har sin uppmärksamhet
fäst på denna uppgift. Det torde nämligen vara uppenbart alt
samma dagarvoden icke lämpligen böra fastställas för hela landet. Vid en
epizooti t. ex. i Norrland eller andra glest befolkade delar av landet, där
med hänsyn till avstånden endast ett fåtal förrättningar per dag kan utföras,
bör ett högre dagarvode fastställas än t. ex. i mera tättbebyggda delar
av landet, där under en mul- och klövsjukeepizooti antalet förrättningar under
dagen kan bli förhållandevis stort. Hänsyn bör vid arvodenas bestämmande
jämväl tagas till om veterinären får kvarstanna i hemorten eller icke.
Dagarvode å 30 kronor till överveterinär torde endast böra förekomma i sådana
fall, då särskilda skäl förefinnas härför. Inom den av mig nu förordade
ramen för arvodena synas dessa kunna bestämmas så att de jämte
taxeinkomsterna bli av den storlek, att veterinärerna erhålla en skälig gotlgörelse
för sitt arbete även om därvid tages i betraktande att detta understundom
är av krävande beskaffenhet med långa arbetsdagar. I vissa yttranden
har anmärkts, att arvodena borde sättas högre med hänsyn till dels
att veterinärerna ha utgifter för sprutor, kanyler, skyddskläder och dylikt
och dels att vissa dagar några förrättningar ej påkallas. De av mig förordade
ersättningarna torde vara tillräckliga även om dessa förhållanden tagas
i betraktande. Det är för övrigt att märka, att veterinärerna lia utgifter
av detta slag även i sin vanliga praktik.
Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit föranleder inga erinringar från mili
sida. Sålunda torde traktamentsersättning icke böra utbetalas då dagarvode
utgår. Såsom de sakkunniga framhållit bör åt de i bekämpandet av epizooti
deltagande veterinärerna, som inneha ordinarie statsanställning, ersättning
utgå jämväl för de avlöningsförmåner å den ordinarie statstjänsten, som
de visa sig lia gått förlustiga. Även då förrättningsmannen — utan att vara
statstjänsteman — innehar fast anställning med reglerad avlöning eller är
kommunalt anställd tjänsteman, torde kunna ifrågakomma att ersättning
lör mistade löneförmåner skall utgå. Frågan härom bör emellertid i
varje särskilt fall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Såsom de sakkunniga
framhållit kunna givetvis förhållanden inträffa, vilka medföra, att de
normer som nu föreslagits för ersättningar behöva jämkas i ett eller annat
Billon!] tilt riksdagens protokoll 1940. 1 sond. Nr 121. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 121.
hänseende. Jag förväntar att medicinalstyrelsen har sin uppmärksamhet
fäst härpå och till Kungl. Maj:t inkommer med de förslag, som i sådant
avseende kunna vara av behovet påkallade. De från veterinärläkarehåll
framförda förslagen att förbjuda överveterinär att under tid han innehar förordnande
utöva praktik samt att begränsa antalet besök å smittade gårdar
anser jag mig icke nu böra upptaga till övervägande. Dessa förslag torde i
stället böra behandlas vid den mera omfattande revidering av bestämmelserna
rörande epizootibekämpandet, som kan komma att genomföras i samband
med de förslag som de sakkunniga framdeles komma att framlägga.
Därvid torde även böra upptagas riksräkenskapsverkets förslag örn centralisering
av utbetalningarna.
Beträffande utformningen av de nu ifrågasatta bestämmelserna torde det
vara lämpligt att desamma på sätt de sakkunniga föreslagit sammanföras i
13 § veterinärtaxan.
över de av mig i det föregående förordade förslagen torde riksdagen böra
beredas tillfälle att giva sin mening tillkänna.
Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl.
Majit måtte besluta inhämta riksdagens yttrande över omförmälda förslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Allan Tigerschiöld.
407384. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.