Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
1
Nr 119.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pensioner eller
understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.; given Stockholms slott den 8 mars 1940.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o—16 :o hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 mars 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler uppkomna
frågor om pensioner eller understöd åt i det följande angivna personer och
anför därvid:
l:o.
Förre skräddarmästare» vid Vaxholms kustartillcriregcmente Adolf
Nikolaus Julius Ahlin. Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Ahlin är född den 9 juni 1875 och alltså deri 9 juni 1939 uppnådde 64
års ålder;
att han varit anställd såsom skräddarmästare vid Fårösunds kustartilleri -detachement under tiden 28 april 1909—31 oktober 1920 samt såsom skrädderiarbetare
och skräddarmästare vid Vaxholms kustartilleriregementes
skräddarverkstad under tiden 1 november 1920—30 juni 1939;
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 119.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
att Ahlins befattning vid Vaxholms kustartilleriregemente under tiden från
och med den 1 januari 1935 intill Ahlins avgång ur tjänst varit förenad med
pensionsrätl enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare och att Ahlin av
statens pensionsanstalt tillerkänts pension jämlikt detta reglemente med
1,380 kronor för år;
samt att berörda befattning från och med den 1 juli 1939 eller alltså från
och med dagen näst efter Ahlins avgång från densamma blivit uppförd såsom
extra ordinarie befattning i 12 lönegraden (arbetsförman av l:a klass),
i följd varav militära tjänstepensionsreglementet blivit tillämpligt å tjänstens
innehavare från och med samma dag.
Hos Kungl. Majit har nu Sveriges arbetsledareförbund anhållit, att åt
Ahlin måtte utverkas tilläggspension med belopp, motsvarande skillnaden
mellan den pension, som skulle hava tillkommit honom, om han varit e. o.
tjänsteman i 12 lönegraden, och den pension, som tillerkänts honom enligt
tjänstepensionsreglementet för arbetare. Till stöd för framställningen har
förbundet anfört i huvudsak följande:
Redan den 1 juli 1936 uppfördes samtliga skräddarmästartjänster vid arméns
inten den turverkstäder på e. o. stat såsom arbetsförmän av l:a klass i
12 lönegraden. Jämväl arbetsledarna vid marinens centrala beklädnadsverkstad
äro e. o. tjänstemän. Vid arméns centrala beklädnadsverkstad äro arbetsledarebefattningarna
visserligen icke upptagna på e. o. stat, men pensionsfrågan
för dessa arbetsledare är genom särskilt beslut ordnad enligt militära
tjänstepensionsreglementet. Det har även varit fråga om att överföra den
tjänst, som Ahlin innehaft, till e. o. stat. Frågan härom har emellertid på
grund av omständigheter, över vilka Ahlin icke kunnat råda — Ahlin synes
hava blivit bortglömd i det sammanhang, då pensionsrätt enligt militära
tjänstepensionsreglementet ordnats för övriga skräddarmästare vid försvarsväsendet
— icke kommit att upptagas till slutlig prövning förrän vid så sen
tidpunkt, att Ahlin redan uppnått för hög ålder för att kunna överflyttas till
en e. o. tjänst i 12 lönegraden. Ahlin har dock innehaft tjänstemannaställning
och vid regementet betraktats som tjänsteman. Därest frågan om Ahlins
tjänsteställning kommit att prövas exempelvis år 1936, torde resultatet med
till visshet gränsande sannolikhet hava blivit, att tjänsten förändrats till e. o.
samt att Ahlin förty, då han avgått nied pension, erhållit pension enligt
tjänstepensionsreglementet.
Ett beslut, varigenom Ahlin tillerkännes pension enligt militära tjänstepensionsreglementet,
torde icke kunna medföra någon prejudicerande verkan.
Åtminstone så vitt förbundet har sig bekant finnes vid försvarsväsen ■
det numera icke anställd någon befattningshavare i motsvarande tjänsteställning,
beträffande vilken här anförda eller liknande skäl skulle kunna
åberopas.
Ahlin varken innehar eller åtnjuter pension för annan statsanställning.
Han innehar icke någon förmögenhet och har ingen annan inkomst än ifrågavarande
pension.
Marinförvaltningen ävensom chefen för Vaxholms kustartilleriregemente
hava — under vitsordande av de i arbetsledareförbundels framställning lämnade
uppgifterna — tillstyrkt bifall till framställningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
3
Jämväl statskontoret har förklarat sig icke hava något att erinra mot tillmötesgående
av framställningen och därvid beträffande beloppet av tilläggspensionen
anfört följande:
Den ifrågavarande skräddarmästarbefattningen har såsom extra ordinarie
hänförts till den i tjänsteförteckningen över dylika tjänster under 12 lönegraden
upptagna befattningen: arbetsförman av lia klass. Pensionsunderlaget
för sådan befattning utgör enligt militära tjänstepensionsreglementet
2,304 kronor. Enligt vad statskontoret funnit, hade Ahlin jämlikt nämnda
reglemente kunnat såsom tjänstår tillgodoräkna anställningstid intill den 1
juli 1936 och den för pension beräkneliga tjänstetiden kommit att uppgå till
sammanlagt 22 år 14 dagar. I enlighet härmed skulle Ahlin — som vid utgången
av juni månad 1937, eller den tidpunkt, till vilken han längst kunnat
lå kvarstå, därest militära tjänstepensionsreglementet varit å honom tillämpligt,
tjänstgjort i mer än två år å sin sist innehavda befattning — kommit i
åtnjutande av en årlig pension av 1,716 kronor. Då den Ahlin enligt arbetarpensionsreglementet
tillkommande pensionen utgör 1,380 kronor för år räknat,
synes alltså tilläggspensionen böra bestämmas till (1,716— 1,380=)
336 kronor för år. Beloppet torde, såsom marinförvaltningen föreslagit, böra
anvisas från det i riksstaten uppförda anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m.
Med biträdande av föreliggande förslag hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förre skräddarmästaren vid Vaxholms kustartilleriregemente
Adolf Nikolaus Julius Ahlin må, räknat från och
med den 1 juli 1939, under sin återstående livstid uppbära
— utöver honom författningsenligt tillkommande pension —
tilläggspension från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. till belopp av 336 kronor för år.
2:o.
Skomakeriarbetaren Anders Edvard Nyrén. Av handlingarna i ärendet
inhämtas,
att Nyrén är född den 15 februari 1876 och således 64 år gammal;
att han under tiden 7 maj 1893—7 maj 1896 innehaft fast anställning såsom
fältjägare vid Värmlands fältjägarkår;
att han under tiden 3 januari 1917—31 december 1931 varit anställd såsom
arbetare vid Värmlands regementes skomakeriverkstad och därunder
uppburit lön av statsmedel med 150 kronor för månad jämte dyrtidstillägg;
att — sedan fördelningsintendenten vid inspektion i slutet av år 1931
framställt erinran mot att i den för regementets skomakeriarbetare gemensamma
verkstaden jämväl utförts sådana reparationer av officerares och
underofficerares skodon, som dessa beställningshavare jämlikt då gällande
avlöningsbestämmelser ägde att mot ersättning låta verkställa vid kronans
verkstäder — mellan regementschefen och Nyrén den 12 december 1931
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
upprättats kontrakt, varigenom Nyrén förbundit sig att i en av regementet
fritt upplåten, uppvärmd och upplyst lokal med egna verktyg och materialier
utföra skomakerireparationer för officerare och underofficerare m. fl.
mot ersättning enligt i kontraktet intagen prislista;
att han enligt nämnda kontrakt skulle äga rätt att, därest ej fullt upp
med arbete bereddes honom genom sist omförmälda reparationer, erhålla
tillfälligt arbete å kronans verkstad;
att ersättningen för Nyréns arbete jämlikt nämnda kontrakt, vilken ersättning
till övervägande del utbetalats genom regementets kassaförvaltning
och av denna hos vederbörande beställningshavare uttagits genom avdrag å
avlöningen, under åren 1932—1939 utgjort i medeltal 2,380 kronor för år
eller — efter avdrag för vid arbetet använda materialier — i medeltal 1,650
kronor för år;
att han efter år 1931 jämväl i viss mindre utsträckning utfört sådant tillfälligt
arbete å kronans verkstad, varom förmäles i nyssberörda kontrakt;
att Nyrén enligt ett av regementschefen den 22 augusti 1934 utfärdat antagningsbevis
antagits till skomakeriarbetare vid regementet samt att han
från och med den 1 januari 1935 intill uppnåendet i februari 1936 av 60 års
ålder hänförts till tjänstepensionsreglementet för arbetare och därunder
jämväl vidkänts pensionsavdrag;
samt att statens pensionsanstalt genom beslut den 19 oktober 1936 förklarat
sig förhindrad bifalla en av Nyrén hos pensionsanstalten gjord ansökning
örn pension, enär Nyrén icke kunde anses hava den 1 januari 1935
innehaft sådan anställning i statens tjänst, som förutsattes för tillämpning
av tjänstepensionsreglementet för arbetare eller kungörelsen den 7 december
1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst.
Nyrén har hos Kungl. Maj:t anhållit att komma i åtnjutande av pension.
Arméförvaltningens civila departement har i utlåtande den 6 december
1938 på i utlåtandet angivna skäl förklarat sig icke kunna tillstyrka utverkande
av pension åt Nyrén.
Statskontoret har i utlåtande den 9 januari 1939 likaledes avstyrkt bifall
till ansökningen, därvid ämbetsverket framhållit bland annat, att Nyrén
redan vid utgången av år 1931 vid 55 års ålder lämnat sin anställning vid
regementet och därefter — med undantag för kortare tids tillfälligt arbete
vid regementet — icke haft någon anställning i statens tjänst.
Såvitt av utredningen framgår är anledningen till att Nyrén icke kunnat
av statens pensionsanstalt tillerkännas pension enligt för arbetare i statens
tjänst år 1934 utfärdade pensionsbestämmelser att söka i det förhållandet,
att Nyrén med utgången av år 1931 lämnat sin direkta statsanställning. Med
hänsyn emellertid till vad i ärendet blivit upplyst angående omständigheterna
vid Nyréns avgång från statsanställningen ävensom sambandet mellan
denna anställning och den av honom därefter tillträdda kontraktsanställning
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
5
en, finner jag starka skäl tala för att Nyrén likväl kommer i åtnjutande av
pension av statsmedel efter kontraktsanställningens upphörande. För egen
del vill jag såsom i förevarande fall skälig pension förorda 852 kronor för år.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att skomakeriarbetaren Anders Edvard Nyrén må från
och med månaden näst efter den, varunder mellan honom
och chefen för Värmlands regemente upprättat kontrakt
upphör att gälla, under sin återstående livstid från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig
pension av 852 kronor.
3:o.
Förre indelte soldaten vid Värmlands regemente, furiren Johan Emil
Järn. Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Järn är född den 19 februari 1867 och således 73 år gammal;
att han den 16 februari 1888 vunnit anställning såsom dragon vid livregementets
dragoner;
att han varit anställd såsom indelt soldat vid Värmlands regemente under
tiden 22 september 1894—26 juni 1939;
att han förordnats till furir i regementet;
att han åtnjuter underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa med, förutom
dyrtidstillägg, 250 kronor för år;
att han varit inkallad till ständig tjänstgöring vid nyssnämnda regemente
såsom arbetsförman hos regementsväbeln eller såsom matsalsunderbefäl alltsedan
den 1 april 1921 eller — efter frånräknande av den tid av omkring
30 dagar årligen, varunder han fullgjort honom såsom indelt soldat åliggande
repetitionsövningar — under sammanlagt omkring 16 år 8 månader;
att Järns avlöning under de senaste fem åren uppgått till i medeltal omkring
1,500 kronor för år;
samt att han icke äger andra tillgångar än ett kapital å omkring 1,500
kronor.
Sedan Järn hos statens pensionsanstalt anhållit örn pension enligt kungörelsen
den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering
av viss arbetarpersonal i statens tjänst, jämförd med kungörelsen den
18 juni 1937 (nr 449) angående tillämpning å viss indelt personal vid armén
av förstnämnda kungörelse, har pensionsanstalten genom beslut den 11 december
1939 förklarat sig förhindrad tilldela Järn sådan pension, enär han
före 60 levnadsår icke varit under en lid av sammanlagt minst 15 år inkallad
till ständig tjänstgöring.
Järn har hos Kungl. Majit anhållit, att pension måtte utverkas åt honom
genom framställning lill riksdagen.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
Chefen för Värmlands regemente och chefen för III arméfördelningen hava
tillstyrkt ansökningen.
Arméförvaltningens civila departement har — under erinran att 1938 års
riksdag (prop. nr 244, p. 3 och 4; bankoutsk. uti. nr 31, p. 4 och 5; riksd.
skr. nr 194) beviljat pension till belopp av 468 kronor åt envar av förre
indelte soldaten vid Dalregementet, furiren A. Falk och indelte furiren vid
Västerbottens regemente, sergeanten S. E. Widmark, vilka varit inkallade lill
ständig tjänstgöring under respektive 18 år 8 månader och 16 år 6 månader
men i likhet med Järn icke haft dylik tjänstgöring under en tid av minst
15 år före 60 års ålder -—- hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
bevilja Järn en årlig pension till belopp av 468 kronor, att utgå från
och med den 1 juli 1939.
Statskontoret har anslutit sig till vad arméförvaltningens civila departement
föreslagit.
Då i förevarande ärende föreligga i huvudsak enahanda förhållanden som
i de av arméförvaltningens civila departement åberopade ärendena, vill jag
förorda, att pension utverkas åt Järn i enlighet med myndigheternas förslag.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förre indelte soldaten vid Värmlands regemente, furiren
Johan Emil Järn må, räknat från och med den 1 juli 1939,
under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 468
kronor.
4:o.
Indelta soldaterna vid Skaraborgs regemente, furirerna Johan Albin
Hakon och Gustaf Adolf Nyström. Av handlingarna i ärendet inhämtas,
beträffande Hakon,
att han är född den 5 maj 1875 och således 64 år gammal;
att han sedan den 17 april 1896 varit anställd såsom indelt soldat vid
Skaraborgs regemente;
att han förordnats till furir i regementet;
att han varit inkallad till ständig tjänstgöring i regementets matinrättning
alltsedan november månad 1920 eller — efter frånräknande av den tid av
omkring 30 dagar årligen, varunder han fullgjort honom såsom indelt soldat
åliggande repetitionsövningar — under sammanlagt omkring 17 år 9
månader;
att Hakons avlöning under senaste åren uppgått till i medeltal omkring
1,050 kronor för år förutom dyrtidstillägg och naturaförmåner;
samt att Hakon lever under knappa ekonomiska förhållanden; och
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
7
beträffande Nyström,
att lian är född den 29 maj 1869 och således 70 år gammal;
att han sedan den 30 september 1888 varit anställd såsom indelt soldat,
därav intill utgången av år 1927 vid förutvarande Västgöta regemente och
under tiden därefter vid Skaraborgs regemente;
att han är förordnad till furir i sistnämnda regemente;
att han varit inkallad till ständig tjänstgöring vid Västgöta regementes
matinrättning under tiden oktober 1915—december 1927 och vid Skaraborgs
regementes huvudförråd alltsedan den 1 januari 1929 eller — efter frånräknande
av den tid av omkring 30 dagar årligen, varunder han fullgjort honom
såsom indelt soldat åliggande repetitionsövningar -— under sammanlagt
omkring 21 år 6 månader;
att Nyströms avlöning under de senaste fem åren uppgått till i medeltal
omkring 1,050 kronor för år förutom dyrtidstillägg och naturaförmåner;
samt att Nyström äger ett kapital å omkring 5,000 kronor.
Enär Hakon och Nyström före uppnådda 60 levnadsår icke varit under
en tid av sammanlagt minst 15 år inkallade till ständig tjänstgöring, äro
de ej berättigade till pension enligt kungörelsen den 7 december 1934 (nr
585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens
tjänst, jämförd med kungörelsen den 18 juni 1937 (nr 449) angående
tillämpning å viss indelt personal vid armén av förstnämnda kungörelse.
Chefen för Skaraborgs regemente har hemställt om utverkande av pension
åt Hakon och Nyström.
Chefen för III arméfördelningen har tillstyrkt regementschefens framställning.
Arméförvaltningens civila departement har under erinran örn de i nästföregående
punkt omförmälda ärendena angående pension åt förre indelte
soldaten vid Dalregementet, furiren A. Falk och indelte furiren vid Västerbottens
regemente, sergeanten S. E. Widmark — hemställt om pension åt
Hakon till belopp av 468 kronor. Däremot har departementet icke ansett
sig kunna tillstyrka utverkande av pension åt Nyström, enär det enligt departementets
mening icke kunde anses styrkt, att han för närvarande befunne
sig i behövande ekonomiska omständigheter.
Statskontoret har anslutit sig till arméförvaltningens civila departements
förslag i fråga om pension åt Hakon.
Beträffande framställningen örn pension åt Nyström har statskontoret erinrat
örn 1937 års riksdags beslut i fråga om pension åt förre indelte korpralen
vid Skaraborgs regemente, furiren A. Gren (prop. nr 159; bankoutsk.
uti. nr 35, p. 2; riksd. skr. nr 245). Då omständigheterna i förevarande båda
fall enligt ämbetsverkets mening vore i huvudsak likartade, funne ämbetsverket
skäligt, att jämväl Nyström komme i åtnjutande av pension, vilken syntes
böra bestämmas till 468 kronor för år.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
I likhet nied statskontoret finner jag mig böra tillstyrka, att pension utverkas
åt såväl Hakon som Nyström, att utgå med 468 kronor åt envar av
dem. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att envar av indelta soldaterna vid Skaraborgs regemente,
furirerna Johan Albin Hakon och Gustaf Adolf Nyström må
från och med månaden näst efter den, varunder hans tjänstgöring
vid regementet upphör, under sin återstående livstid
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
uppbära en årlig pension av 468 kronor.
5:o.
Föreståndaren vid Johannisbergs skol- och yrkeshem Karl Buda, husmodern
vid samma anstalt Hilda Buda, husmodern vid Gräskärrs skolhem
Ida Elina Stephani och förre manliga biträdet vid Husby skolhem Karl
Mattsson. Av handlingarna i ärendet inhämtas,
beträffande Karl Ruda,
att han är född den 22 mars 1880 och alltså nära 60 år gammal;
att han under tiden från och med den 1 september 1910 intill utgången av
år 1937 innehaft anställning såsom föreståndare vid Norrbottens läns landstings
skyddshem Johannisberg i Nederkalix socken;
att Ruda, sedan nämnda skyddshems verksamhet från och med den 1
januari 1938 övertagits av staten, varit anställd såsom föreståndare vid det
statliga skyddshemmet, Johannisbergs skol- och yrkeshem;
att hans avlöningsförmåner under budgetåren 1935/36—1937/38 utgjort
kontant lön å 4,650 kronor för år jämte dyrtidstillägg ävensom till ett årligt
värde av 1,644 kronor uppskattad förmån av fri bostad, kost och tvätt;
att Ruda under budgetåret 1938/39 vid det statliga skyddshemmet innehaft
befattning å extra stat i 23 lönegraden samt därefter i egenskap av extra
ordinarie tjänsteman åtnjutit lön enligt 23 lönegraden 25 löneklassen av
löneplan Eo i civila icke-ordinariereglementet;
att Ruda — å vilken civila tjänstepensionsreglementet ägt tillämpning från
och med den 1 juli 1938 och vilken jämlikt Kungl. Maj:ts förut denna dag
med stöd av 3 § 2 mom. nämnda reglemente meddelade beslut äger rätt att
i pensionshänseende räkna sig till godo jämväl 2/3 av tiden för anställningen
vid skyddshemmet före den 1 juli 1938 — vid avgång ur tjänst vid uppnådd
pensionsålder den 31 mars 1940 torde bliva berättigad till årlig pension av
statsverket till belopp av 3,060 kronor, under förutsättning dock att han då
icke åtnjutit någon på tjänstårsberäkningen inverkande ledighet;
samt att han, därest verksamheten vid skyddshemmet icke övertagits av
staten, ägt kvarstå i tjänst intill 62 års ålder och då skulle hava kommit i
åtnjutande av pension från landstinget med belopp, som enligt i ärendet
verkställd beräkning skulle hava uppgått till 4,200 kronor för år;
Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
9
beträffande Hilda Ruda,
att hon är född den 3 december 1879 och således 60 år gammal;
att hon sedan den 17 september 1910 varit anställd såsom husmoder först
vid förenämnda läns landstings skyddshem Johannisberg och, efter det staten
från och med den 1 januari 1938 övertagit detta skyddshems verksamhet,
vid det statliga skyddshemmet, Johannisbergs skol- och yrkeshem;
att hennes avlöningsförmåner under budgetåren 1934/35—1937/38 utgjort
kontant lön å 1,600 kronor för år jämte dyrtidstillägg ävensom till ett årligt
värde av 1,104 kronor uppskattad förmån av fri bostad, kost och tvätt m. m.;
att Hilda Ruda vid det statliga skyddshemmet från och med den 1 juli 1938
innehaft ordinarie befattning i 6 lönegraden samt från och med den 1 juli
1939 åtnjutit lön enligt 10 löneklassen i löneplanen A i civila avlöningsreglementet;
att
Hilda Ruda — å vilken civila tjänstepensionsreglementet ägt tillämpning
från och med den 1 juli 1938 och vilken jämlikt Kungl. Maj:ts förut denna
dag med stöd av 3 § 2 morn. nämnda reglemente meddelade beslut äger rätt
att i pensionshänseende räkna sig tillgodo jämväl 2/s av tiden för anställningen
vid skyddshemmet före den 1 juli 1938 — torde vara berättigad att
vid avgång ur tjänst åtnjuta årlig pension av statsverket till belopp av 1,164
kronor, under förutsättning att hon icke haft någon på tjänstårsberäkningen
inverkande ledighet;
samt att hon, därest verksamheten vid skyddshemmet icke övertagits av
staten, skulle hava kommit i åtnjutande av pension från landstinget, vilken
enligt i ärendet verkställd beräkning skulle hava uppgått till 1,810 kronor
för år;
beträffande Ida Elina Stephani,
att hon är född den 25 augusti 1880 och således 59 år gammal;
att hon under tiden från och med den 1 april 1919 intill utgången av år
1937 varit anställd såsom husmoder vid Göteborgs och Bohus läns landstings
skyddshem Gräskärr i Bäve socken;
att Stephani, sedan nämnda skyddshems verksamhet från och med den 1
januari 1938 övertagits av staten, varit anställd såsom husmoder vid det
statliga skyddshemmet, Gräskärrs skolhem för gossar;
att hennes avlöningsförmåner under budgetåren 1935/36—1937/38 utgjort
kontant lön å 1,980 kronor för år, därå dyrtidstillägg icke utgått, ävensom
till ett årligt värde av 1,050 kronor uppskattad förmån av fri bostad, kost
och tvätt;
att Stephani från och med den 1 juli 1938 vid det statliga skyddshemmet
innehaft ordinarie befattning i 6 lönegraden samt från och med den 1 juli
1939 åtnjutit lön enligt 10 löneklassen i löneplanen A i civila avlöningsreglementct;
att
Stephani — å vilken civila tjänstepensionsreglementet ägt tillämpning
från och med den 1 juli 1938 och vilken jämlikt Kungl. Maj:ts förut denna
dag med stöd av 3 § 2 mom. nämnda reglemente meddelade beslut äger rätt
att i pensionshänseende räkna sig tillgodo jämväl 2/3 av tiden för anställningen
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
vid skyddshemmet före den 1 juli 1938 — vid avgång ur tjänst vid uppnådd
pensionsålder den 31 augusti 1940 torde bliva berättigad till årlig pension
av statsverket till belopp av 864 kronor, under förutsättning att hon då icke
åtnjutit någon på tjänstårsberäkningen inverkande ledighet;
samt att hon, därest hon kvarstått i landstingets tjänst intill 60 års ålder,
varit av landstinget tillförsäkrad pension, vilken enligt i ärendet verkställd
beräkning skulle hava uppgått till 1,280 kronor för år; och
beträffande Mattsson,
att han är född den 26 november 1878 och således 61 år gammal;
att han under tiden från och med den 15 januari 1925 intill utgången av
år 1937 varit anställd såsom manligt biträde vid Stockholms läns landstings
skyddshem Husby i Österåkers socken;
att Mattsson, sedan nämnda skyddshems verksamhet från och med den
1 januari 1938 övertagits av staten, i samma egenskap vunnit anställning
vid det statliga skyddshemmet, Husby skolhem för flickor, där Mattsson
— som uppnått pensionsåldern den 30 november 1938 men av styrelsen
för skolhemmet medgivits rätt att kvarstå i tjänst under två år efter pensionsålderns
inträde — tjänstgjort intill utgången av år 1939, då skolhemmet
nedlagts;
att Mattssons avlöningsförmåner under budgetåren 1934/35—1937/38 utgjort
kontant lön å 3,240 kronor för år, utan rätt att därå uppbära dyrtidstillägg,
ävensom till ett årligt värde av 746 kronor uppskattad förmån av fri
bostad med värme och lyse m. m.;
att Mattsson från och med den 1 juli 1938 vid det statliga skyddshemmet
innehaft extra ordinarie befattning i 5 lönegraden samt från och med den
1 juli 1939 åtnjutit lön enligt 7 löneklassen i löneplan Eo i civila ickeordinariereglementet;
att
Mattsson — å vilken civila tjänstepensionsreglementet ägt tillämpning
från och med den 1 juli 1938 och vilken jämlikt Kungl. Maj:ts förut denna
dag med stöd av 3 § 2 mom. nämnda reglemente meddelade beslut äger rätt
att i pensionshänseende räkna sig tillgodo jämväl 2U av tiden för anställningen
vid skyddshemmet före den 1 juli 1938 — är berättigad till årlig
pension av statsverket till belopp av 504 kronor, under förutsättning dock
att han icke åtnjutit någon på tjänstårsberäkningen inverkande ledighet;
samt att Mattsson, därest verksamheten vid skyddshemmet icke övertagits
av staten, skulle ägt kvarstå i tjänst intill fyllda 65 år och då skulle
hava kommit i åtnjutande av pension från landstinget med belopp, som
enligt i ärendet verkställd beräkning skulle hava uppgått till 1,550 kronor
för år.
Socialstyrelsen har i skrivelse den 4 oktober 1939 gjort framställning rörande
pensionsförhållandena för viss skyddshemspersonal, däribland nu
ifrågavarande fyra befattningshavare. Styrelsen har därvid erinrat, att vederbörande
departementschef i den till 1936 års riksdag avlåtna propositionen
om statens övertagande av skyddshemsverksamheten uttalat (prop. nr
Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
11
219, s. 171), att någon tvekan icke kunde råda därom, att staten borde
övertaga huvudmännens förpliktelser gentemot sådan skyddshemspersonal,
som avtalsenligt tillförsäkrats rätt till pension eller en tryggare ställning.
I anslutning till detta uttalande, vilket icke föranlett någon erinran från riksdagens
sida (sammansatta stats- och andra lagutskottets uti. nr 1, s. 19;
riksd. skr. nr 306), har socialstyrelsen gjort framställning örn vidtagande
av åtgärder i syfte att förenämnda befattningshavares ställning i pensionsliänseende
ej skulle bliva försämrad genom statens övertagande av skyddshemsverksamheten.
I skrivelse den 5 december 1939 gjorde socialstyrelsen därefter, i anledning
av beslut om nedläggande med utgången av år 1939 av skyddshemsverksamheten
å Husby, hos Kungl. Majit framställning om meddelande av
bestämmelser i fråga om avlöning åt Mattsson under tiden från och med
den 1 januari 1940 intill dess beslut meddelats i anledning av socialstyrelsens
förberörda skrivelse den 4 oktober 1939. Genom beslut den 9 februari
1940 fann Kungl. Majit denna framställning icke föranleda annan åtgärd
än att Kungl. Majit förordnade, att till Mattsson skulle, räknat från och med
den 1 januari 1940 tills vidare intill dess beslut meddelats i fråga om pensionsförhållandena
för honom, från femte huvudtitelns anslag till extra
utgifter utbetalas understöd till belopp av 125 kronor vid varje månads utgång,
dock med skyldighet för Mattsson att, i den mån pension genom
Kungl. Majits och riksdagens beslut kunde bliva honom tillerkänd jämväl
för tid, varunder han åtnjutit det sålunda medgivna understödet, till nämnda
anslag återbetala för samma tid uppburna understödsmedel.
Statskontoret har i utlåtande den 26 januari 1940 anfört, att ämbetsverket
funné sig böra förorda, att i ärendet ifrågavarande befattningshavare genom
tilläggspensioner hölles skadeslösa för den försämring av pensionen, som
skulle bliva följden vid tillämpning enbart av civila tjänstepensionsreglementets
bestämmelser. Enligt av statskontoret verkställda beräkningar skulle
dylik tilläggspension — bortsett från dyrtidstillägg — utgöra för Karl Ruda
480 kronor, för Hilda Ruda 312 kronor, för Stephani 168 kronor och för
Mattsson 744 kronor, allt för år räknat.
I likhet med socialstyrelsen och statskontoret finner jag mig böra tillstyrka,
att Karl Ruda, Hilda Ruda, Stephani och Mattsson i form av tilläggspension
erhålla gottgörelse för den försämring i pensionshänseende, som — på
sätt i ärendet påvisats — för dem uppstår på grund av övergången från
landstings till statens tjänst. Med hänsyn bland annat till möjligen förekommande,
av ledigheter föranledda avbrott i tjänstårsberäkningen torde emellertid
tilläggspensionernas exakta belopp böra fastställas törst i samband med
befattningshavarnas avgång ur tjänst. På grund härav synes lämpligen bemyndigande
böra hos riksdagen utverkas för Kungl. Majit att meddela beslut
örn tilläggspensionerna. Dessa synas böra bestridas från anslaget till diverse
pensioner och understöd lii. m.
.lag vill här tillika omnämna, att socialstyrelsen i sin förberörda .skrivelse
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
den 4 oktober 1939 även förordat, att den vid Allarps skolhem anställda föreståndarinnan
Freja Johansson Håvard, vilken är född den 23 februari
1883, måtte — enär den av henne innehavda föreståndarinnebefattningen
vore avsedd att indragas från och med nästkommande budgetår och hon
lämpligen ej kunde förflyttas till annan befattning — erhålla ersättning av
statsverket intill dess hon i februari 1943 inträdde i pensionsåldern samt att
denna ersättning måtte avvägas enligt de regler, som pläga tillämpas vid fastställande
av lön å indragningsstat. För egen del anser jag, att innan ståndpunkt
fattas till socialstyrelsens förslag i denna del — mot vilket förslag
statskontoret framställt erinran — ytterligare övervägande bör äga rum rörande
möjligheterna att överflytta Håvard till annan befattning. Därest
dylik förflyttning icke kommer till stånd, torde Kungl. Majit äga att, i den
mån så erfordras, vidtaga åtgärd för utanordnande åt Håvard av lämpligt
månatligt belopp i avbidan på slutlig prövning av socialstyrelsens ifrågavarande
förslag.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående angivits meddela beslut i
fråga om tilläggspensioner åt föreståndaren vid Johannisbergs
skol- och yrkeshem Karl Ruda, husmodern vid samma
anstalt Hilda Ruda, husmodern vid Gräskärrs skolhem
Ida Elina Stephani och förre manliga biträdet vid Husby
skolhem Karl Mattsson.
6:o.
Vaktmästaren vid samrealskolan i Vara Herman Zetterman. Av handlingarna
i ärendet inhämtas,
att Zetterman är född den 28 juni 1874 och således 65 år gammal;
att han från och med höstterminen 1915 innehaft anställning såsom vaktmästare
först vid kommunala mellanskolan i Vara, vilken skola enligt beslut
av 1927 års riksdag successivt med början den 1 juli 1928 ombildats till statlig
samrealskola, och därefter vid sistnämnda skola;
att han beräknas komma att avgå från nämnda anställning den 30 juni
1940;
att hans avlöningsförmåner vid samrealskolan under de senare åren utgjorts
av kontant lön å 1,150 kronor för år, varå dyrtidstillägg icke utgått,
samt förmån av fri bostad jämte värme och lyse, vilka naturaförmåner från
och med den 1 oktober 1939 utbytts mot hyresersättning med 600 kronor
för år;
att Zetterman sedan höstterminen 1915 jämsides med sin anställning vid
förenämnda skolor varit anställd såsom vaktmästare vid folkskolan i Vara;
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
att Zetterman uppburit samma kontanta avlöning vid folkskolan som vid
förenämnda skolor eller under de senare åren 1,150 kronor för år;
att, enär Zetterman vid samrealskolan i Vara icke innehaft nyreglerad befattning,
lian icke författningsenligt är berättigad till pension på grund av
anställningen vid denna skola;
samt att Zetterman icke av Vara köpings kommun tillförsäkrats ålderspension
vare sig genom medlemskap i pensionskassa eller på annat sätt.
Lokalstyrelsen vid samrealskolan i Vara har anhållit om pension åt Zetterman.
Skolöverstyrelsen har hemställt örn utverkande av pension åt Zetterman
till belopp av 888 kronor för år och därvid beträffande beräkningen av pensionsbeloppet
anfört i huvudsak följande:
I överensstämmelse med 1939 års riksdags beslut i fråga om pension åt
vaktmästaren vid samrealskolan i Anderslöv N. P. Nydahl samt vaktmästaren
och eldaren vid samrealskolan i Ström P. W. Persson (prop. nr 194, p. 14
och 15; bankoutsk. uti. nr 39, p. 14 och 15; riksd. skr. nr 222) torde Zetterman
vid beräkning av pensionen för nu innehavande statstjänst böra tillgodoräknas
två tredjedelar av sin tjänstgöring vid den kommunala mellanskola!!
i Vara eller 8 hela år, till följd varav han vid avgång ur tjänst synes för pension
kunna åberopa en sammanlagd anställningstid av 20 år.
Zettermans befattning torde motsvara sådan befattning, åt vars innehavare
riksdagen vid fullt antal tjänstår plägat bevilja pension å 1,320 kronor för år.
Med utgångspunkt från detta belopp torde pensionen böra bestämmas till
(20/3o X 1,320=) 880 kronor eller efter vederbörlig avrundning 888 kronor.
Statskontoret har tillstyrkt pension åt Zetterman till belopp av 636 kronor
för år och därvid anfört i huvudsak följande:
I det vid 1939 års riksdag avgjorda ärendet angående pension åt vaktmästaren
vid samrealskolan i Ström P. W. Persson, vilken i likhet med Zetterman
vid sidan örn befattningen vid statlig samrealskola innehade anställning
såsom vaktmästare vid folkskola, förordade skolöverstyrelsen — med tillämpning
av samma beräkningsgrunder som de av skolöverstyrelsen i nu förevarande
ärende ifrågasatta — att pensionen åt Persson måtte bestämmas
till 756 kronor för år. Statskontoret däremot tillstyrkte för sin del ett pensionsbelopp
av 540 kronor för år samt anförde därvid, bland annat, att, då
Persson förutom sin tjänst vid samrealskolan även uppehöll befattning som
vaktmästare vid folkskola oell för denna tjänst uppbure ungefär samma kontanta
avlöning som för sin statstjänst och därjämte fri bostad och bränsle,
ämbetsverket förutsatte, att Persson vid sin avgång såsom vaktmästare vid
folkskolan komme att tillerkännas pension för denna befattning av kommunala
medel. Statskontoret funne sig därför böra föreslå, att Persson å sin
vaktmästartjänst vid samrealskolan bereddes pension av statsmedel till ett
i förhållande till skolöverstyrelsens förslag något reducerat belopp eller 540
kronor, vilket belopp syntes ämbetsverket väl avvägt med hänsyn till Perssons
avlöningsförmåner å ifrågavarande tjänst. Med biträdande av statskontorets
förslag tillstyrkte Kungl. Maj:t i proposition nr 194, punkt 15, att Persson
måtte komma i åtnjutande av en årlig pension å 540 kronor. Vid sin
handläggning av ärendet uttalade bankoutskottet (uti. nr 39, p. 15), att utskottet
för sin del bibragts den uppfattningen, att övervägande skäl talade
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
för att pensionen åt Persson borde beräknas enligt de av skolöverstyrelsen
angivna grunderna. Utskottet hemställde därför, att pensionen måtte bestämmas
till 756 kronor för år. Vad utskottet sålunda hemställt blev av riksdagen
bifallet (skriv, nr 222).
Statskontoret har i nu föreliggande fall icke funnit sig böra frångå sin i
ovanberörda ärende uttalade uppfattning. Ämbetsverket kan nämligen icke
finna bärande skäl föreligga för att i sådana fall, då vaktmästartjänst samtidigt
innehafts vid statlig och kommunal skola, statsverket skulle påtaga sig
kostnaderna för vederbörande befattningshavares pensionering i samma utsträckning
som skulle hava varit fallet, därest vaktmästartjänstgöringen helt
fullgjorts i statens tjänst. Skolöverstyrelsen synes hava förutsatt, att det här
skulle vara fråga örn sådan befattning, åt vars innehavare riksdagen vid fullt
antal tjänstår plägat bevilja pension å 1,320 kronor. Vid verkställd undersökning
rörande de tidigare fall, då skolvaktmästare pensionerats genom
statsmakternas beslut, har, såvitt statskontoret kunnat finna, någon sålunda
delad tjänstgöring icke förekommit annat än i det ovan återgivna fallet vid
1939 års riksdag. Statskontoret förordar sålunda, att den Zetterman tillkommande
pensionen med hänsyn till hans tjänstgöring vid folkskola fastställes
till något lägre belopp än vad av skolöverstyrelsen föreslagits. Statskontoret
har härvid funnit ett pensionsbelopp av 636 kronor för år lämpligt
avvägt.
I likhet med myndigheterna tillstyrker jag, att pension av statsmedel beredes
Zetterman på grund av anställningen vid samrealskolan (tidigare kommunala
mellanskolan) i Vara. Beträffande beräkningen av pensionsbeloppet
finner jag mig böra biträda statskontorets förslag. Jag vill härvid särskilt
framhålla, att vid iakttagande av den av statskontoret ifrågasatta minskningen
av pensionen denna kommer i lämpligare relation till de av Zetterman
vid samrealskolan åtnjutna avlöningsförmånerna än vid tillämpning av de av
skolöverstyrelsen angivna beräkningsgrunderna. Jag hemställer alltså, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att vaktmästaren vid samrealskolan i Vara Herman Zetterman
må från och med månaden näst efter den, varunder han
lämnar sin anställning, under sin återstående livstid från an■
slaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en
årlig pension av 636 kronor.
7 :o.
Extra ämneslärarinnan vid småskoleseminariet i Lycksele Sigrid Helena
Degerman. Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Degerman är född den 17 juli 1880 och således 59 år gammal;
att hon avlagt examen vid privata lärarinneseminariet i Stockholm år 1900
och vid privata högre lärarinneseminariet i Stockholm år 1914;
att hon tjänstgjort vid nedan omförmälda enskilda läroanstalter under
följande tider, nämligen: såsom lärarinna vid Haparanda flickskola under
fem terminer (enligt ett den 8 januari 1903 dagtecknat tjänstgöringsbetyg),
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
15
såsom vikarierande lärarinna vid Västerås högre elementarläroverk för flickor
under april och maj månader 1904, såsom timlärarinna och övningslärarinna
vid nya elementarskolan för flickor i örebro under läsåren 1908/
1909—1912/1913, såsom lärarinna vid Ljusdals enskilda skola under läsåren
1916/1917 och 1917/1918 och såsom lärarinna vid Oskarsströms privatskola
(samskola) under läsåren 1918/1919—1920/1921;
att Västerås högre elementarläroverk för flickor och nya elementarskolan
för flickor i örebro åtnjutit statsbidrag under de tidsperioder, då Degerman
tjänstgjort därstädes;
att Degerman tjänstgjort såsom extra ordinarie ämneslärarinna vid kommunala
mellanskolan i Åstorp under läsåren 1921/1922 och 1922/1923;
att hon därefter varit anställd vid statens småskoleseminarium i Lycksele
från och med höstterminen 1923 till och med den 13 juni 1934 och därunder
tjänstgjort intill utgången av juni månad 1927 såsom extra ordinarie
ämneslärarinna och under tiden därefter såsom vikarie å rektorns vid seminariet
ämneslärartjänst, i vilken sistnämnda egenskap hon åtnjutit samma
löneförmåner som ordinarie kvinnlig ämneslärare vid småskoleseminarier;
att hon den 13 juni 1934 måst lämna anställningen på grund av tjänstens
indragning;
att hon — fortfarande med samma löneförmåner som ordinarie lärarinna
— varit anställd såsom vikarierande ämneslärarinna vid statens småskoleseminarium
i Strängnäs från och med den 1 juli 1934 till och med den
30 juni 1935, då hon på grund av inskränkning i seminariets verksamhet
måst sluta sin anställning;
att hon alltsedan läsåret 1936/1937 uppehållit en vakant adjunktsbefattning
vid småskoleseminariet i Lycksele, därav intill den 1 juli 1938 i egenskap
av vikarierande ämneslärarinna med samma löneförmåner som ordinarie
lärarinna samt därefter såsom extra lärare, i vilken egenskap hon från
och med den 1 juli 1939 åtnjutit avlöning enligt 18 lönegraden 17 löneklassen
i den för extra lärare gällande löneplanen (löneplan Ex i civila ickeordinariereglementet)
;
att Degerman från och med år 1904 ej åtnjutit annan tjänstledighet än för
sjukdom;
att hon från och med vårterminen 1911 till och med vårterminen 1913
varit delägare i lärarinnornas pensionsanstalt men att av henne till denna
pensionsanstalt erlagda pensionsavgifter sedermera återbetalats;
att Degerman varit delägare i statens pensionsanstalt i egenskap av lärarinna
vid Åstorps kommunala mellanskola samt småskoleseminarierna i
Strängnäs och Lycksele, vilken delaktighet emellertid upphört den 30 juni
1938 till följd av ändring av pensionsanstaltens reglemente, och att hon på
grund av denna delaktighet är berättigad att efter den 17 juli 1940 uppnådd
ålder av 60 år åtnjuta s. k. uppskjuten tjänstepension från pensionsanstalten
med 84 kronor för år jämte dyrtidstillägg;
samt att Degerman vid avgången ur tjänst icke äger rätt till annan pension
än nyss omförmälda uppskjutna tjänstepension.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
Med anledning av Kungl. Maj:ts i särskilda propositioner framställda förslag
(prop. nr 109/1935 m. fl.) hava 1935—1939 års riksdagar medgivit, att
Degerman skulle äga rätt att — därest lion på grund av inskränkning i verksamheten
vid statens småskoleseminarier bleve utan anställning — under det
närmast efter respektive riksdagsbeslut följande budgetåret bibehållas vid de
avlöningsförmåner, hon ägt uppbära under läsåret 1934/1935 vid småskoleseminariet
i Strängnäs. För 1940 års riksdag har framlagts förslag i fråga
om enahanda medgivande beträffande budgetåret 1940/41 (åttonde huvudtiteln,
p. 140). På grund av medgivande, varom nu nämnts, har Degerman
under budgetåret 1935/36 — under vilken tid hon, på sätt av det föregående
framgår, icke innehaft lärarinneanställning -— åtnjutit av riksdagen sålunda
bestämda avlöningsförmåner.
Degerman har i en till Kungl. Majit ställd, den 30 december 1938 dagtecknad
skrift anhållit att vid avgång ur tjänst komma i åtnjutande av pension.
Skolöverstyrelsen har i ett den 4 oktober 1939 avgivet utlåtande — under
erinran alt Degerman, därest hon vore ordinarie ämneslärarinna å övergångsstat
vid småskoleseminarium, skulle vara skyldig avgå från sin tjänst
med utgången av år 1940 — tillstyrkt utverkande åt Degerman av en årlig
pension till belopp av 3,192 kronor, att utgå från och med den 1 januari
1941 eller den tidigare tidpunkt, då hon frånträdde sin anställning, överstyrelsen
har i ärendet anfört bland annat följande:
överstyrelsen vill framhålla, att — därest den nu gällande föreskriften,
att ämneslärartjänst skall, då innehavaren av densamma erhåller förordnande
som rektor, besättas med ordinarie innehavare, varit gällande vid den
tidpunkt, år 1927, då Degerman förordnats till vikarie å rektorns vid småskoleseminariet
i Lycksele ämneslärartjänst — hon givetvis hade blivit utnämnd
till ordinarie innehavare av tjänsten.
Från och med läsåret 1934—1935 drabbades Degerman av den tjänsteindragning,
som måste äga rum vid seminariet i Lycksele på grund av den
inträdda inskränkningen i verksamheten vid småskoleseminarierna. Då
Kungl. Majit emellertid föreskrivit, att befattning vid småskoleseminarium,
som bleve ledig, skulle vakanssättas, fanns icke heller någon ordinarie lärartjänst
att söka vid dessa seminarier. För läsåret 1934—1935 kunde Degerman
emellertid placeras som vikarie å en nyinrättad tjänst vid småskoleseminariet
i Strängnäs. På grund av ytterligare inskränkningar i seminarieverksamheten
indrogs även denna tjänst vid slutet av läsåret 1934/1935.
Därefter har Degerman först från och med läsåret 1936/1937 erhållit förnyad
anställning, nämligen vid småskoleseminariet i Lycksele.
Genom beslut den 17 juni 1938 har Kungl. Majit lämnat utan avseende
en av överstyrelsen gjord framställning örn bemyndigande att förordna Degerman
såsom ordinarie lärarinna på övergångsstat vid seminariet i Lycksele.
Degerman har under en lång följd av år och på ett utmärkt sätt fullgjort
sina åligganden som lärare vid statens småskoleseminarier. Hon har emellertid
till följd av omständigheter, över vilka hon icke kunnat råda, icke erhållit
ordinarie tjänst vid småskoleseminarium och har på grund av inskränkningar
i seminariernas verksamhet icke ens kunnat beredas tjänstgöring
under alla läsår. Starka billighetsskäl synas således tala för att hon
vid sin avgång ur tjänsten erhåller en skälig pension.
Kungl. Maj:ts proposition nr 119
17
Beträffande beräkningen av det av skolöverstyrelsen föreslagna pensionsbeloppet
har överstyrelsen anfört, bland annat, följande:
Av utredningen i ärendet framgår, att Degerman dels tjänstgjort vid icke
statsunderstödda läroanstalter 7 V2 år, dels tjänstgjort vid statsunderstödda
läroanstalter under 7 år 2 månader, därav 2 72 år såsom delägare i lärarinnornas
pensionsanstalt, dels till och med år 1939 tjänstgjort vid statliga
läroanstalter 15 V2 år, dels under 1 läsår — då hon icke kunnat beredas
anställning vid småskoleseminarium — av statsmedel uppburit samma lön
som ordinarie ämneslärarinna vid småskoleseminarium, dels ock vid tiden
för beräknad avgång ur tjänsten torde kunna komma att åberopa ytterligare
1 år (kalenderåret 1940). Degerman torde för pension böra få tillgodoräkna
nu omförmälda tider med undantag av tiden för tjänstgöringen vid icke
statsunderstödda läroanstalter, eller alltså tillhopa 24 år 8 månader. Av
denna tid hava hittills för henne erlagts pensionsavgifter till av staten upprättad
eller understödd pensionsanstalt under mer än 19 år.
Med hänsyn till att Degerman under mer än hälften av sin tjänstetid i
fråga om avlöningsförmåner varit likställd med ordinarie ämneslärare och
jämväl erlagt pensionsavgifter efter samma grunder som sådan ordinarie
lärare, skulle överstyrelsen för sin del vilja ifrågasätta, att pension för
henne beräknas såsom för ämneslärare å övergångsstat, eller efter 20 lönegraden.
Pensionsunderlaget för kvinnlig befattningshavare i 20 lönegraden
utgör 3,924 kronor. Då den tid, hon kan få tillgodoräkna, uppgår till 24
213 924
år 8 månader, synes nämnda belopp böra minskas med -j^o---— 686
kronor 70 öre och pensionsbeloppet för henne alltså bliva 3,237 kronor
30 öre eller, efter föreskriven avrundning, 3,240 kronor. Med hänsyn till
att för henne under omkring 5 år icke erlagts pensionsavgifter, synes från
sionsbeloppet sålunda efter avrundning bliva 3,192 kronor.
Statskontoret har tillstyrkt utverkande av pension åt Degerman till belopp
av 2,004 kronor för år och därvid beträffande pensionsbeloppets beräkning
anfört, bland annat, följande:
Statskontoret anser sig icke kunna biträda vad skolöverstyrelsen anfört i
fråga om pensionens beräknande. Även om det beträffande Degerman kan
sägas, att hon icke erhållit ordinarie befattning såsom ämneslärarinna till
följd av omständigheter, över vilka hon ej kunnat råda, finner sig statskontoret
likväl icke med hänsyn till konsekvenserna kunna tillstyrka, att
pensionen åt henne bestämmes med utgångspunkt från annan befattning än
den hon innehar vid avgången ur statens tjänst.
I sin nuvarande befattning som vikarierande lärarinna vid småskoleseminariet
i Lycksele uppbär Degerman avlöning enligt 17 löneklassen. Enligt
de före den 1 juli 1939 för allmänna civilförvaltningen gällande löneplanerna,
till vilka de i civila tjänstepensionsreglementena fastställda pensionsunderlagen
äro anknutna, skulle lönen vid placering å A-orl utgöra
3,960 kronor; två tredjedelar av nämnda belopp utgör 2,640 kronor.
Såsom skolöverstyrelsen framhållit, torde Degerman som tjänstår för
pension endast kunna tillgodoföras något mer än 24 år. Med hänsyn härtill
torde pensionsbeloppet böra utgöra 27.io av 2,640 kronor eller sålunda 2,112
kronor. Enär hon ej under bela denna lid erlagt pensionsavgifter, synes
pensionen skäligen böra fastställas till 2,004 kronor, att utgå från och med
den tidpunkt, då hon lämnar sin anställning i statens tjänst.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 119 2
nämnda belopp
X 10 % X 3,240
böra dragas
kronor och pen -
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 119-
För egen del finner jag mig böra tillstyrka, att pension utverkas åt Degerman,
att utgå med av statskontoret föreslaget belopp, 2.004 kronor för år.
Såsom villkor för åtnjutande av pensionen bör föreskrivas, att Degerman
frånsäger sig den rätt till uppskjuten tjänstepension från statens pensionsanstalt,
som hon grundlagt genom sitt tidigare delägarskap i pensionsanstalten.
Pensionen bör av Degerman få åtnjutas från och med månaden näst
efter den, varunder hennes anställning i statens tjänst upphör, dock att pension
icke må utgå för tid, varunder hon jämlikt Kungl. Majrts och riksdagens
beslut äger rätt till särskild ersättning på grund av mistad anställning.
Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att extra ämneslärarinnan vid småskoleseminariet i Lycksele
Sigrid Helena Degerman må från och med månaden näst
efter den, varunder hennes anställning i statens tjänst upphör,
under sin återstående livstid från anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension
av 2,004 kronor, dock att pensionen icke må av Degerman
åtnjutas under tid, varunder hon jämlikt Kungl. Majits och
riksdagens beslut äger uppbära särskild ersättning på grund
av mistad anställning, och att såsom villkor för åtnjutande
av nämnda pensionsförmån skall gälla, att Degerman frånträder
henne tillkommande rätt till uppskjuten tjänstepension
från statens pensionsanstalt.
8:o.
Extra zoologen vid naturhistoriska riksmuseets evertebratavdelning,
filosofie doktorn Augusta Maria Ärnbäck Christie-Linde. Av handlingarna
i ärendet inhämtas,
att Ärnbäck Christie-Linde är född den 28 mars 1870 och således nära 70
år gammal;
att hon tjänstgjort såsom lärarinna vid Söderhamns elementarläroverk för
flickor under vårterminen 1892, vid Lyceum för flickor i Stockholm under
läsåret 1892/1893 samt vid Whitlockska samskolan i Stockholm under läsåret
1893/1894;
alt hon från och med höstterminen 1896 till och med höstterminen 1899
samt från och med höstterminen 1900 till och med höstterminen 1901 tjänstgjort
såsom amanuens vid Stockholms högskolas zootomiska institut, med
vilken anställning varit förenad skyldighet att biträda vid viss undervisning;
att hon sedan den 25 april 1916 varit anställd såsom extra zoolog vid naturhistoriska
riksmuseets evertebratavdelning för bearbetning av museets
samlingar av tunicater (manteldjur);
att hon under vissa kortare perioder uppehållit befattning såsom intendent
eller assistent vid museet;
Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
19
att avlöningen åt Ärnbäck Christie-Linde på grund av anställningen vid
riksmuseet utgått i form av arvode, vilket senast bestritts från den å avlöningsstaten
för riksmuseet uppförda anslagsposten lill arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda av Kungl. Majit;
att arvodet, vilket under budgetåren 1926/27—1938/39 utgått med 4,000
kronor för år förutom dyrlidstillägg, för innevarande budgetår uppgår till
4,500 kronor, varå dyrtidstillägg icke utgår;
samt att anställningen vid riksmuseet alltsedan år 1916 utgjort Ärnbäck
Christie-Lindes enda förvärvsarbete.
Vetenskapsakademien har i skrivelse den 22 november 1939 — med anledning
av en av föreståndaren för naturhistoriska riksmuseets evertebratavdelning,
professorn Sixten Bock, gjord framställning — hemställt örn utverkande
av pension åt Ärnbäck Christie-Linde till årligt belopp av 3,600
kronor, motsvarande 80 procent av hennes nuvarande arvode. Vetenskapsakademien
har därvid, bland annat, åberopat ett av evertebratavdelningens
inspektörer professorerna Alfred Pettersson och Nils Holmgren avgivet yttrande,
i vilket anförts, bland annat, följande:
Ärnbäck Christie-Linde har under 24 år vid riksmuseets evertebratavdelning
utfört ett för museet synnerligen gagnelig! arbete, i det hon där bearbetat
och ordnat museets samlingar av manteldjur. Detta arbete har utan
tvivel inneburit stora svårigheter, enär denna djurgrupp hör till de mera
svårtillgängliga redan ur rent systematiska synpunkter. Ärnbäck ChristieLindes
arbete har även vetenskapligt sett varit av stort värde, vilket bland
annat framgår av det stora antal (22 stycken) vetenskapliga avhandlingar,
varj detsamma resulterat. Den ersättning, Ärnbäck Christie-Linde erhållit
för sitt arbete, har varit alltför ringa i förhållande till hennes kompetens
och prestationer.
Statskontoret har i ett den 29 december 1939 avgivet utlåtande tillstyrkt
pension åt Ärnbäck Christie-Linde till belopp av 1,560 kronor för år och därvid
beträffande pensionsbeloppets storlek anfört, bland annat, följande:
Såsom i ärendet upplysts, har Ärnbäck Christie-Linde under åren närmast
före den 1 juli 1939 i sin befattning uppburit ett arvode av 4,000 kronor för
år, vartill kommit dyrtidstillägg. Enligt de före den 1 juli 1939 för civilförvaltningen
gällande allmänna löneplanerna, till vilka de i civila tjänstepensionsreglementet
fastställda pensionsunderlagen äro anknutna, skulle motsvarande
lön vid placering å A-ort närmast utgöra 3,240 kronor. Till utgångspunkt
för bestämmande av pensionen torde alltså böra tagas två tredjedelar
av sistnämnda belopp eller 2,160 kronor. Då ifrågavarande befattningshavares
anställning vid riksmuseet omfattat en tid av 24 år, synes pensionen
för henne kunna fastställas till (27,„ X 2,160=) 1,728 kronor, minskat
med tio procent på grund av att pensionsavgifter icke erlagts, eller, efter
vederbörlig avrundning, 1,560 kronor.
Med anledning av vad statskontoret sålunda föreslagit har vetenskapsakademien
inkommit med en ytterligare, den 24 januari 1910 dagtecknnd skrivelse,
däri akademien hemställt, att pensionen måtte bestämmas alt utgå med
det av akademien i ärendet föreslagna beloppet, 3,600 kronor för år, och
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
akademien har därvid såsom eget yttrande åberopat en av professorn Bock
till akademien ingiven skrift. I denna skrift har professor Bock framhållit,
att vid bestämmandet av pensionen åt Ärnbäck Christie-Linde hänsyn borde
tagas jämväl till hennes tidigare tjänstgöring vid Stockholms högskola ävensom
vid Söderhamns elementarläroverk för flickor, Lyceum för flickor och
Whitlockska samskolan, därvid Bock bland annat uttalat, att den av Ärnbäck
Christie-Linde under tjänstgöringen vid högskolan förvärvade erfarenheten
varit till otvivelaktig nytta för hennes följande arbete vid riksmuseet.
Bock har vidare understrukit och närmare motiverat den av professorerna
Pettersson och Holmgren i deras förut omförmälda yttrande framhållna synpunkten,
att det av Ärnbäck Christie-Linde åtnjutna och av statskontoret
till grund för pensionsberäkningen lagda arvodet icke motsvarat hennes
meriter och kvalifikationer, och har Bock i anslutning härtill framhållit,
att då arten av Ärnbäck Christie-Lindes arbete närmast motsvarat
och hennes kvalifikationer varit mer än tillräckliga för arbetsuppgifter
i befattning såsom museiassistent, för vilken sistnämnda befattning
gäller ett pensionsunderlag av 4,200 kronor, det av statskontoret föreslagna
pensionsbeloppet måste anses alltför lågt. Bock har slutligen i sin ifrågavarande
skrivelse anfört, att med hänsyn till föreliggande omständigheter pensionen
åt Ärnbäck Christie-Linde borde tillmätas icke blott enligt formella
avlönings- och tjänsteförhållanden utan även så att den bleve en personlig
belöning för ett oegennyttigt, hängivet och framgångsrikt arbete i forskningens
tjänst. För detta arbete hade Ärnbäck Christie-Linde ej kunnat beredas
tillbörlig ersättning. Desto större skäl funnes att i form av skälig pension
bereda henne någon kompensation.
I likhet med myndigheterna anser jag mig böra tillstyrka, att åt Ärnbäck
Christie-Linde utverkas pension av statsmedel. För egen del vill jag såsom
i förevarande fall skälig pension förorda ett belopp av 1,800 kronor. Jag hemställer
alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att extra zoologen vid naturhistoriska riksmuseets evertebratavdelning,
filosofie doktorn Augusta Maria Ärnbäck
Christie-Linde må från och med månaden näst efter den, varunder
hon lämnar sin anställning, under sin återstående livstid
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m,
uppbära en årlig pension av 1,800 kronor.
9:o.
Föreståndaren för skånska lantbruksskolan i Dala Nils Larsson. Av
handlingarna i ärendet inhämtas,
att Larsson är född den 20 maj 1877 och således 62 år gammal;
att han sedan år 1901 bedrivit undervisningsverksamhet i jordbruk och
lantmannanäringar såsom föreståndare för och lärare vid den av honom
Kungl. Majlis proposition nr 119.
21
ägda skånska lantbruksskolan i Dala, varjämte han vid sidan om denna
undervisning bedrivit en omfattande föredragsverksamhet;
samt att till Larsson för upprätthållande av undervisningsverksamheten
vid förenämnda skola från och med år 1909 utgått statsunderstöd från anslag
under nionde huvudtiteln, vilka understöd till en början utgjort 2,400
kronor för år samt därefter successivt stigit och alltifrån budgetåret 1931/32
utgått med 9,000 kronor för år.
Av ett för Larsson den 2 november 1939 utfärdat läkarintyg inhämtas,
att Larsson lider av sömnlöshet och psykisk depression, samt att det för att
han skall kunna återvinna sin hälsa och psykiska jämvikt enligt läkarens
mening är oundgängligen nödvändigt, att han erhåller tillfälle till ordentlig
vila och frihet från den oro och jäkt, som åtföljer hans arbete som
föreståndare för och föreläsare vid lantbruksskolan.
Larsson har hos Kungl. Maj:t anhållit att komma i åtnjutande av pension
av statsmedel. Han har därvid beträffande sin verksamhet meddelat,
att denna väsentligen bestått dels i att handhava större delen av undervisningen
vid lantbruksskolans huvudkurser, i vilka han hittills haft inemot
1,700 elever (varav omkring 560 frielever), och dels i av honom — jämväl
utom skolan — hållna småkurser (endags-, tvådagars- och veckokurser), i vilka
deltagandet i stor omfattning varit avgiftsfritt. Efter september 1906 hade
han hållit tillsammans omkring 700 dylika småkurser med sammanlagt 60,350
deltagare. Larssons vid sidan om nämnda kurser bedrivna föreläsningsverksamhet
i olika delar av landet hade till stor del hållits antingen avgiftsfritt
eller mot en ringa frivillig avgift.
Lantbruksstyrelsen har hemställt om utverkande av pension åt Larsson
till belopp av 5,000 kronor för år och därvid anfört, bland annat, följande:
Larsson har under omkring 30 år bedrivit en av staten understödd och
allmänt uppskattad undervisningsverksamhet på jordbrukets område. Vid
sidan härav har han bedrivit en synnerligen omfattande föredragsverksamhet
och därigenom gjort sig känd över hela landet såsom en föredragshållare,
vilken icke blott meddelat åhörarna nyttiga lärdomar utan även förmått
verka väckande och livgivande för jordbrukets utveckling i olika
avseenden.
Larsson är med anledning av sjuklighet tvingad att draga sig tillbaka
och upphöra med sin verksamhet, trots att han ännu ej uppnått högre ålder
än 62 år.
Med anledning härav synes det lantbruksstyrelsen, att staten såsom en erkänsla
åt Larsson för hans långa, betydelsefulla och allmänt erkända arbete
till det svenska jordbrukets fromma borde bereda honom en årlig pension av
statsmedel under hans återstående livstid.
Lantbruksstyrelsen tillåter sig erinra, att 1929 års riksdag beviljade framlidne
lantbruksskolföreståndaren P. J. Rösiö, vilken bedrivit en likartad verksamhet,
statsunderstödd sedan 1908, pension med 5,000 kronor årligen.
Ifråga örn pensionens storlek har lantbruksstyrelsen anfört, att det med
hänsyn till omfattningen av den av Larsson bedrivna undervisnings- och före
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 119-
dragsverksamheten syntes finnas skäl för att densamma utmättes i förhållande
till den pension, som utginge till föreståndare vid statsunderstödd lantmannaskola
med huvudkurs och fortsättningskurs eller längre kurs. Styrelsen
bar med utgångspunkt härifrån enligt i skrivelsen angivna grunder beräknat
pensionen åt Larsson till 5,000 kronor.
Statskontoret har i ärendet anfört följande:
Lantbruksstyrelsens föreliggande framställning torde närmast vara att
betrakta som ett förslag om beredande åt Larsson av s. k. honnörspension
såsom ett uttryck av erkänsla från statens sida för mångårigt arbete i jordbruksundervisningens
tjänst. På sätt statskontoret tidigare i liknande fall
gjort, vill ämbetsverket även nu som sin uppfattning uttala, att med hänsyn
till konsekvenserna i olika riktningar största försiktighet från statsmakternas
sida bör iakttagas vid beviljandet av honnörspensioner. Då statskontoret
likväl i förevarande fall icke vill motsätta sig, att framställning till
riksdagen göres om beredande av understöd åt Larsson, sker detta under beaktande
av dels vad lantbruksstyrelsen i ärendet anfört, vilket ämbetsverk
torde vara närmast att bedöma betydelsen av Larssons verksamhet, dels 1929
års riksdags beslut angående beredandet av understöd åt P. J. Rösiö. Ämbetsverket
har dock icke blivit övertygat, att de därvid föreliggande omständigheterna
varit i allo jämförliga med de nu åberopade.
Statskontoret vill emellertid uttala, att, därest Kungl. Majit skulle finna
tillräckliga skäl föreligga för att till riksdagen avlåta proposition om pension
åt Larsson, det av lantbruksstyrelsen föreslagna beloppet 5,000 kronor
enligt statskontorets förmenande synes vara alltför högt. Ett belopp av
förslagsvis 3,000 kronor torde få anses skäligt.
Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet finner jag mig böra
tillstyrka, att Larsson såsom erkänsla för värdefulla insatser på jordbruksundervisningens
område kommer i åtnjutande av pension av statsmedel. I
enlighet härmed och med biträdande av statskontorets förslag i fråga örn
pensionsbeloppets storlek hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
medgiva,
att föreståndaren för skånska lantbruksskolan i Dala Nils
Larsson må från och med månaden näst efter den, varunder
han lämnar föreståndarskapet vid nämnda skola, under sin
återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och
understöd m. m. uppbära en årlig pension av 3,000 kronor.
10 io.
Förra städerskan hos lotsstyrelsen Josefina Sundström, född Mattsson.
Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Sundström, som är född den 5 februari 1865 och således 75 år gammal,
är gift med f. d. förste expeditionsvakten hos lotsstyrelsen V. V. Sundström;
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
23
att hon under tiden april 1906—mars 1936 eller under 30 år varit av
lotsstyrelsen anställd såsom städerska hos styrelsen, därvid för tiden från
och med den 1 april 1925 förelegat mellan styrelsen och Sundström upprättat
skriftligt avtal;
att städningsarbetet krävt en daglig arbetstid av omkring 3 lU å 4 timmar
under tiden intill augusti 1917, 4 V2 å 5 timmar under tiden september
1917—september 1919 och 5 V2 å 6 timmar under tiden därefter;
att Sundströms man i regel någon timme dagligen varit henne behjälplig
med städningsarbetet;
att Sundström under tiden april 1928—mars 1936 vid städningen anlitat
ett av henne med 60 kronor för månad avlönat biträde, vars dagliga
arbetstid uppskattats till omkring 2 timmar;
att den årliga ersättningen för städningsarbetet under senare år utgjort
1,920 kronor, varifrån avgått nyssnämnda ersättning åt vid städningen anlitat
biträde;
att statens pensionsanstalt genom beslut den 20 mars 1936 funnit sig förhindrad
tilldela Sundström pension jämlikt kungörelsen den 7 december
1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst, enär hennes anställning i statens tjänst icke syntes
hava varit sådan, att den under en tid av sammanlagt minst 15 år före uppnådda
60 levnadsår utgjort hennes huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla.
Lotsstyrelsen har i skrivelse den 19 december 1939 anhållit, att Kungl.
Maj:t måtte med hänsyn till Sundströms långa anställningstid i statens tjänst
utverka pension åt Sundström genom framställning till riksdagen.
Statens pensionsanstalt har i utlåtande över lotsstyrelsens framställning
anfört, att pensionsanstalten icke ville göra erinran mot att, i likhet med
vad som under senare år ägt rum i en del med förevarande ärende i viss
mån likartade fall, framställning avlätes till riksdagen om pension åt Sundström,
och har pensionsanstalten föreslagit, att pensionen måtte bestämmas
till 408 kronor för år.
Statskontoret har biträtt pensionsanstaltens förslag.
Även jag finner mig böra förorda, att pension utverkas åt Sundström,
att Utgå med i ärendet föreslaget belopp, 408 kronor för år. Pensionen torde
böra få av Sundström åtnjutas från och med den 1 januari 1940. Jag
hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förra städerskan hos lotsstyrelsen Josefina Sundström,
född Mattsson, må, räknat från och med den 1 januari
1940, under sin återstående livstid från anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension
av 408 kronor.
24 Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
liro.
Förre lotslärlingen Sture August Bernhard Meurling. Av handlingarna
i ärendet inhämtas,
att Meurling är född den 24 december 1904 och alltså 35 år gammal;
att han den 1 juli 1919 antagits såsom lotslärling vid Kalmar lotsplats;
att han den 8 april 1925 avlagt skepparexamen av första klass;
att Meurling till följd av skador, ådragna vid olycksfall den 24 november
1926, blivit oförmögen att fullgöra tjänstgöring vid lotsverket och på
grund härav blivit avskedad ur lotsverkets tjänst den 18 augusti 1927;
att olyckan ägt rum under det Meurling, efter att i egenskap av lotslärling
hava medföljt vid lotsning av ett fartyg, befunnit sig under hemfärd i en
lotsbåt, vilken stått under befäl av en mästerlots;
att vid olyckan — enligt Meurlings uppgift — tillgått så, att Meurling för
att bereda sig sittplats fattat ett å en bänk i båten liggande jaktgevär, därvid
ett skott brunnit av och träffat honom i högra underbenet med påföljd
att knäet svårt skadats;
att geväret, med vilket olyckan skett, ägts av den å lotsbåten såsom befälhavare
tjänstgörande mästerlotsen och av denne varit utlånat till en under
färden medföljande extra lots, vilken utan att Meurling ägt kännedom därom
laddat geväret;
att den Meurling åsamkade skadan varit så svår, att benet sedermera —
i oktober 1929 — måst amputeras omkring 12 centimeter ovanför knäleden;
att
riksförsäkringsanstalten genom beslut den 28 januari 1927, vilket beslut
fastställts av försäkringsrådet, förklarat, att då olycksfall i arbete icke
kunde anses föreligga Meurling icke vore berättigad till ersättning enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete;
att, sedan Meurling på grund av olycksfallet år 1936 hos Stockholms
rådhusrätt anhängiggjort talan mot lotsstyrelsen under yrkande om ersättning
för sjukvårdskostnader, sveda och värk, för framtida men samt för förlorad
arbetsförtjänst med vissa närmare angivna belopp, rådhusrätten genom dom
den 22 maj 1937, vilken efter anförda besvär fastställts av vederbörande
hovrätt och högsta domstolen, funnit den av Meurling förda talan icke
kunna bifallas, enär olycksfallet med hänsyn till omständigheterna icke
kunde anses hava vållats av vårdslöshet eller försummelse i tjänsten från
befälets å lotsbåten sida och i målet icke blivit ådagalagt något förhållande,
på grund varav kronan det oaktat skulle vara ansvarig för den Meurling
åsamkade skadan;
att Meurling är gift och har en son, vilken är född år 1932;
att Meurling enligt ett av södra Kalmar läns arbetsförmedlings huvudkontor
i Kalmar år 1939 utfärdat intyg sedan flera år sökt arbete genom medverkan
av arbetsförmedlingen, som emellertid icke lyckats bereda honom
lämpligt arbete;
att Meurling enligt ett av fattigvårdssysslomannen i Kalmar utfärdat in -
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
tyg åtnjutit fattigvård för sig och sin familj under åren 1934 och 1935, efter
vilken tid han sökt och även vid vissa tillfällen haft arbete i sådan omfattning,
att han med hjälp av hustruns arbetsinkomst, som även varit av tillfällig
art, erhållit nödtorftig bärgning;
samt att Meurling under tiden efter olycksfallet åsamkat sig skulder å
omkring 12,000 kronor.
Genom särskilda beslut den 27 januari 1928 och den 27 januari 1933 har
Kungl. Majit beviljat Meurling tillfälliga understöd å 400 respektive 600
kronor.
I ett av riksförsäkringsanstalten den 9 december 1932 avgivet utlåtande
har anstalten uttalat, att anstalten, därest Meurling skadats under sådana
omständigheter att ersättning kunnat utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen,
skulle hava beviljat honom årlig livränta med 800 kronor. Vid bestämmandet
av detta belopp har anstalten beräknat den för framtiden bestående
nedsättningen av Meurlings arbetsförmåga till 60 procent och uppskattat
dennes arbetsförtjänst vid lotsverket under året närmast före olycksfallet
till 2,000 kronor.
Fråga om beredande av pension åt Meurling har tidigare varit föremål
för riksdagens prövning med anledning av hos 1939 års lagtima riksdag
väckta motioner (I: 26 och II: 145). Bankoutskottet anförde i utlåtande (nr 28,
p. 23) över motionerna följande:
Föreliggande förslag är av den beskaffenhet, att det undandrager sig bedömande
efter de grunder, vilka vanligen pläga tillämpas vid beviljande av
pension eller understöd. Såväl riksförsäkringsanstalten som försäkringsrådet
hava funnit, att det Meurling övergångna olycksfallet icke inträffat under
sådana omständigheter, att olycksfall i arbete kan anses hava förelegat, och
att Meurling förty icke är berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser. Av Meurling i domstolsväg framställda ersättningsanspråk
hava vidare ogillats under motivering, att olycksfallet icke
vållats av vårdslöshet eller försummelse i tjänsten från vederbörande befäls
sida.
Ehuru utskottet funnit nu förevarande fall vara i hög grad behjärtansvärt
med hänsyn till de för Meurling ödesdigra konsekvenser, som det honom
övergångna olycksfallet medfört, har utskottet med hänsyn till ärendets säregna
beskaffenhet likväl icke ansett sig nu kunna tillstyrka bifall till de föreliggande
motionerna. Enligt utskottets mening torde det i första hand böra
ankomma på Kungl. Majit att efter därom gjord framställning taga under
omprövning, huruvida och i så fall i vad mån förutsättningar kunna vara
för handen för beredande av årligt understöd av statsmedel åt Meurling.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen (skr. nr 134) beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Hos Kungl. Majit har nu Meurling anhållit att komma i åtnjutande av ett
årligt understöd till belopp av 1,800 kronor.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
Lotsstyrelsen har tillstyrkt utverkande åt Meurling av ett årligt understöd
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. till belopp av högst
800 kronor utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg, och har lotsstyrelsen därvid
anfört följande:
Genom Kungl. Maj:ts dom har slutgiltigt fastställts, att någon juridisk förpliktelse
för statsverket att utgiva ersättning till Meurling för de utgifter, den
sveda och värk samt det framtida men, som förorsakats honom genom de
skador, han vid ifrågavarande tillfälle tillfogats, icke föreligger. Emellertid
kan det med hänsyn till de egenartade omständigheterna vid olyckshändelsen
och det behjärtansvärda i framställningen jämte det förhållandet, att Meurling
vid tiden för olyckshändelsens inträffande sedan ett flertal år varit anställd
i lotsverkets tjänst och därunder väl skickat sig, anses rimligt, att
Meurling tillerkännes ett mindre årligt understöd av statsmedel. Ett sådant
understöd bör enligt styrelsens mening bestämmas att utgå med högst det
belopp, som Meurling skulle hava erhållit, därest han kommit i åtnjutande
av livränta enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, eller 800 kronor
för år. Med hänsyn till makarna Meurlings svaga ekonomiska ställning
syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke understödet borde få utgå retroaktivt
för förslagsvis de tre senaste åren.
Statskontoret har i avgivet utlåtande anfört, att ämbetsverket på grund av
de föreliggande omständigheterna funne sig böra biträda vad lotsstyrelsen i
ärendet föreslagit, dock att det av styrelsen föreslagna understödsbeloppet,
800 kronor, för vinnande av delbarhet med tolv syntes böra jämkas till 804
kronor.
Med hänsyn till föreliggande förhållanden anser även jag rimligt, att Meurling
kommer i åtnjutande av något årligt understöd av statsmedel såsom bidrag
till sitt uppehälle. Understödet synes mig skäligen böra bestämmas till
i ärendet ifrågasatt belopp av 804 kronor, varå dyrtidstillägg icke må utgå,
och torde böra få av Meurling åtnjutas från och med den 1 januari 1940.
Jag hemställer alitsa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förre lotslärlingen Sture August Bernhard Meurling må,
räknat fran och med den 1 januari 1940, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära ett årligt understöd av 804 kronor, varå
dyrtidstillägg ej skall utgå.
12:o.
Laboratorieföreståndaren och läraren vid Sveriges hantverksorganisations
hantverksinstitut Knut Hilmer Reinhold Hylander. Av handlingarna
i ärendet inhämtas,
ätt Hylander är född den 13 januari 1873 och således 67 år gammal;
att han avlagt apotekarexamen;
att han alltsedan tillkomsten av Sveriges haritverksorganisations hant -
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
27
verksinstitut den 1 april 1922 varit anställd såsom laboratorieföreståndare
och lärare vid institutet;
att han redan före hantverksinstitutets tillkomst alltsedan år 1908 på hantverksorganisationens
uppdrag utövat föreläsnings- och teknisk informationsverksamhet
samt dessutom idkat författarskap av yrkeshandböcker, utgivna
på liantverksorganisationens förlag;
samt att hans avlöningsförmåner vid institutet uppgått till i medeltal 7,500
kronor för år.
I enlighet med av Kungl. Maj:t i proposition nr 141 till 1937 års riksdag
framlagt förslag beslöt riksdagen inrättandet av ett statens hantverksinstitut.
Detta institut beräknas komma att börja sin verksamhet omkring den 1 juli
1940, i samband varmed den av hantverksorganisationen bedrivna institutsverksamheten
kommer att upphöra.
Styrelsen för Sveriges hantverlcsorganisation har hos Kungl. Maj:t anhållit
om beredande av pension åt Hylander, att utgå från och med den 1 juli 1940.
Till stöd för framställningen har styrelsen i huvudsak anfört följande
I
skrivelse till kommerskollegium den 27 januari 1937 med utlåtande över
av sakkunniga upprättat förslag angående inrättandet av statens hantverksinstitut
förklarade sig styrelsen för Sveriges hantverksorganisation förutsätta,
att, då statens hantverksinstitut övertoge den av hantverksorganisationen
bedrivna institutsverksamheten, den då vid organisationens hantverksinstitut
knutna personalen bereddes sysselsättning vid det statliga institutet
eller att det på annat sätt ordnades för densamma.
Ursprungligen var nog avsikten den, att statens hantverksinstitut på ett
tidigare stadium än den 1 juli 1940 skulle komma att övertaga verksamheten.
På grund av åtskilliga omständigheter har emellertid detta övertagande
hittills ej kunnat ske, vadan den nyss omnämnda personalfrågan sålunda ej
heller kunnat ordnas på sätt organisationsstvrelsen anfört. Realiter betyder
detta ej något väsentligt annat än beträffande Hylander.
Givetvis var i styrelsens förenämnda skrivelse Hylander inbegripen i den
personal, som avsågs skola beredas sysselsättning i det statliga institutet,
varför styrelsen helt naturligt förutsatte, att sistnämnda institut skulle i fortsättningen
bereda Hylander sysselsättning eller på annat sätt ordna för honom.
Emot denna styrelsens principiella inställning har icke vare sig inom
kommerskollegium eller hos annan myndighet rests någon som helst invändning,
till följd varav styrelsen givetvis utgått ifrån, ali principförutsättningen
godtagits. Sedan styrelsens förenämnda yttrande avgivits, har Hylander
inträtt i pensionsåldern.
Styrelsen har tillika erinrat, att hantverksorganisationen för bestridande
av de med institutsverksamheten förbundna kostnaderna åtnjutit statsbidrag
dels från åttonde huvudlitelns anslag till understöd åt enskilda anstalter för
yrkesundervisning och dels från manufakturförlagslånefonden. Av de sålunda
bekomna statsunderstöden har viss del utgått som bidrag för täckandet
av lärararvoden, som härigenom med två tredjedelar bestritts av statsmedel.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
Kommerskollegium har i ärendet anfört, bland annat, följande:
Såsom i framställningen erinras har Sveriges hantverksorganisation förutsatt,
att personalen vid organisationens hantverksinslitut skulle beredas
sysselsättning inom det blivande nya statliga institutet eller »att det på annat
sätt ordnades för densamma». Vid framläggande av propositionen nr
141 till 1937 års riksdag uttalade föredragande departementschefen, att jämväl
hantverksorganisationens önskemål angående personalen vid det nuvarande
institutet syntes vid utformningen av riktlinjerna för institutets verksamhet
böra beaktas »i den mån så med hänsvn till lämplig rekrytering av
det nya institutets personal låter sig göra». Det bör alltså fastslås, att'' någon
utfästelse ej från statens sida kan anses gjord beträffande institutets
kvarblivande övertaliga personal.
Enligt kommerskol legd mening torde det oaktat rätt starka skäl tala för
statspension till Hylander. Otvivelaktigt är nämligen, att genom institutsverksamhetens
förstatligande hans möjligheter att erhålla pension från hantverksorganisationen
undanryckts eller i varje fall avsevärt förminskats. Genom
förstatligandet har ju hantverksorganisationen blivit ekonomiskt helt
skj>d från institutsverksamheten, och hantverksorganisationen har ej längre
möjlighet att med inkomsterna från institutsverksamheten -—- statsbidrag
och avgifter — finansiera en dylik pension.
Statskontoret har i avgivet utlåtande anfört, att ämbetsverket icke ville
motsätta sig utverkande av pension åt Hylander till belopp av 1,860 kronor
för år och därvid anfört följande:
Såsom kommerskollegium i ärendet erinrat, kan någon utfästelse från statens
sida icke anses gjord beträffande övertalig personal vid statens övertagande
av den av Sveriges hantverksorganisation bedrivna institutsverksamheten,
och statskontoret måste för sin del finna det tveksamt, huruvida
tillräckliga skäl föreligga för en pensionering genom statens försorg av nu
ifrågavarande anställningshavare hos hantverksorganisationen. I betraktande
av de omständigheter, som varit förbundna med förstatligandet av nämnverksauihet,
och med hänsyn tagen till att samma anställningshavares
avlöning till ej oväsentlig del bestritts genom bidrag från staten, vill statskontoret
emellertid icke motsätta sig, att framställning göres till riksdagen
örn utverkande av pension åt honom.
Den av Hylander atnjutna medelinkomsten för år, 7,500 kronor, motsvarar,
efter frånräknande av vad som kan anses motsvara dyrtidstillägg, lön enligt
21 löneklassen i de för befattningshavare vid statens nyreglerade verk före
den 1 juli 1039 gällande löneplanerna. Med utgångspunkt från lönen å Aort
i samma löneklass 5,160 kronor — synes med tillämpning av sedvanhga
beräkningsgrunder pensionen för Hylander böra bestämmas till (*/., X
o,160 = 3.440; 10 % avdrag härifrån = 3,096; 18/S0 X 3,096 = 1,857: 60; efter
vederbörlig avrundning =) 1,860 kronor för år.
Med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter finner jag mig
kunna förorda, att pension av statsmedel utverkas åt Hylander. Såsom förutsättning
för beredande av dylik förmån synes dock böra gälla, att Sveriges
hantverksorganisation bidrager till pensioneringen med en tredjedel och
att statens medverkan vid pensioneringen sålunda begränsas till samma andel,
varmed staten bidragit till bestridandet av Hylanders avlöningsförmåner.
I enlighet härmed och då jag ej funnit anledning till erinran mot statskontorets
beräkning av pensionen, förordar jag, att Hylander förklaras be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
29
rättigad att av statsmedel åtnjuta pension till årligt belopp av, förutom dyrtidstillägg,
1,236 kronor (utgörande två tredjedelar av det av statskontoret
ifrågasatta pensionsbeloppet efter viss jämkning för vinnande av delbarhet
med tolv), under förutsättning att från hantverksorganisationen till Hylander
utgå pensionsförmåner lägst med belopp, motsvarande hälften av de av
statsmedel utgående förmånerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att laboratorieföreståndaren och läraren vid Sveriges hantverksorganisations
hantverksinstitut Knul Hilmer Reinhold
Hylander må från och med månaden näst efter den, varunder
han lämnar sin anställning vid hantverksinstitutet,
under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en årlig pension av
1,236 kronor, under villkor dock att från hantverksorganisationen
till Hylander utgå pensionsförmåner med lägst hälften
av det belopp, vartill den honom av statsmedel tillkommande
pensionen uppgår inberäknat dyrtidstillägg.
13 :o.
Förra postbiträdet Hulda Vilhelmina Bengtsson, född Sköldberg. Av
handlingarna i ärendet inhämtas,
att Bengtsson är född den 29 mars 1873 och således nära 67 år gammal;
att hon under tiden december 1898—december 1911 under en tid av sammanlagt
5 år tjänstgjort såsom tillfälligt biträde vid postkontoret i Filipstad;
att hon under åren 1916—1939 stått till postverkets fulla förfogande och
därunder tjänstgjort vid postkontoren Göteborg 1 och Göteborg 2 såsom tillfälligt
biträde under sammanlagt omkring 4 år 3 månader, såsom t. f. kontorsbiträde
under sammanlagt omkring 7 år och såsom t. f. postexpeditör
under sammanlagt omkring 10 år 7 månader;
att hon jämväl under tjänstgöringen såsom tillfälligt postbiträde haft att
utföra kontorsbiträdes- eller postexpeditörsgöromål;
att hon under sin tjänstgöring vid postverket, vilken sålunda uppgått till
sammanlagt omkring 27 år, åtnjutit dagavlöning, med undantag dock för
åren 1922—1924, då ersättningen utgått i form av timavlöning, och att avlöningen
under de senaste 5 åren uppgått till i medeltal 1,980 kronor för år;
samt att hon efter sin år 1915 avlidne man postexpeditören Walfrid
Bengtsson uppbär familjepension, vilken från och med den 1 juli 1939 beräknad
jämlikt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 508) angående ny familjepension
i vissa fall utgår med 1,224 kronor för år jämte procentuellt tillägg.
Generalpoststyrelsen har hemställt om utverkande av pension åt Bengtsson
till belopp av 1,080 kronor för år, motsvarande i avrundat tal 2Ai av medel
-
30
Kungl. Majlis proposition nr 119.
talet av Bengtssons avlöning under de feni senaste anställningsåren, 1,980
kronor, efter reduktion dels till 273o med hänsyn till antalet tjänstår och dels
ytterligare med 10 procent på grund av att pensionsavgifter icke blivit erlagda.
Statskontoret har i avgivet utlåtande förklarat, att ämbetsverket med hänsyn
till Bengtssons långa och väl vitsordade anställning hos postverket icke
ville motsätta sig, att pension utverkades åt Bengtsson, och har statskontoret
därvid förordat ett pensionsbelopp av 876 kronor. Den av statskontoret
sålunda föreslagna nedsättningen i det av generalpoststyrelsen ifrågasatta
pensionsbeloppet har betingats därav att enligt statskontorets förslag
det till utgångspunkt för beräkningarna liggande inkomstbeloppet, 1,980
kronor, enligt vanligen tillämpade regler borde omräknas till däremot å Aort
svarande lön.
Det synes även mig skäligt, att Bengtsson kommer i åtnjutande av pension
på grund av sin tjänstgöring hos postverket. Med hänsyn därtill att,
enligt vad jag inhämtat, dyrtidstillägg ej utgått å de inkomstbelopp, som
av ämbetsverken lagts till grund för pensionsberäkningen, synes mig emellertid
pensionen böra bestämmas till något lägre belopp än vad statskontoret
ifrågasatt. För egen del vill jag såsom i förevarande fall skälig pension
föreslå 732 kronor för år. Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att förra postbiträdet Hulda Vilhelmina Bengtsson, född
Sköldberg, må från och med månaden näst efter den, varunder
hennes tjänstgöring vid postverket upphört, under sin
återstående livstid uppbära en årlig pension av 732 kronor,
att utgå av postmedel.
14:o.
Förra postförarna Oskar Fredrik Gustafsson och Isak Johansson Holma.
Av handlingarna i ärendet inhämtas,
beträffande Gustafsson,
att han är född den 1 september 1881 och således 58 år gammal;
att han varit anställd såsom postförare å linjen Ostnäs—Holmön i Västerbottens
län (32 kilometer fram och åter) från och med den 1 juni 1913 till
och med den 31 augusti 1937, då han på egen begäran på grund av svag hälsa
lämnat sin anställning;
att han ombesörjt gång- och roddpostföringen å nämnda linje med 2 turer
i veckan;
att tjänstgöringstiden för varje tur enligt senast gällande tidtabell uppgått
till 5 timmar 10 minuter, motsvarande en årlig arbetstid av 537 timmar;
att Gustafssons ersättning för postföringen under de senaste fem åren av
anställningstiden uppgått till i medeltal 978 kronor för år;
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
31
att han enligt egen uppgift ombesörjt postföringen å nämnda linje jämväl
under åren 1908—1913, då hans fader enligt kontrakt varit anställd såsom
postförare å linjen;
samt att han är ägare till ett mindre lantbruk, taxeringsvärderat till 2,200
kronor, och
beträffande Holma,
att han är född den 7 december 1871 och således 68 år gammal;
att han varit anställd såsom postförare å linjen Nedre Soppero—Lannavara
i Norrbottens län (20 kilometer fram och åter) från och med den 1 september
1902 till och med den 31 oktober 1939, då han på egen begäran lämnat
sin anställning;
att han ombesörjt postföringen å nämnda linje med en tur i veckan under
tiden intill utgången av juli månad 1905, med två turer i veckan under tiden
augusti 1905—augusti 1932, med tre turer i veckan under tiden september
1932—mars 1937 och med fyra turer i veckan under tiden därefter;
att tidtabelistiden för varje tur sedan den 15 oktober 1933 beräknats till
3 timmar 45 minuter, motsvarande vid tre turer i veckan en årlig arbetstid
av 585 timmar;
att Holma i ersättning för postföringen under åren 1934—-1938 uppburit i
medeltal 568 kronor för år;
att han enligt egen uppgift under åren 1899—-1902 i sin faders namn ombesörjt
postföringen å linjen Vittangi—Lannavara;
samt att Holma bebor en stuga å ofri grund, taxeringsvärderad till 500
kronor, men i övrigt saknar tillgångar.
Generalpoststyrelsen har hemställt om utverkande av pension åt Gustafsson
med 300 kronor för år och åt Holma med 360 kronor för år samt därvid
anfört, bland annat, följande:
Den befattning, som Gustafsson under en följd av år uppehållit med mycket
gott vitsord, har åtminstone under vissa tider av året varit synnerligen
ansträngande och farofylld. Vid ishinder, snöstorm och dylikt har färden
över den besvärliga Hvarken varit förenad med stora svårigheter och ofta
måst fullgöras under uppenbar livsfara. Den ohälsa, som tvingade Gustafsson
att lämna sin anställning, torde få anses hava åtminstone delvis ådragits
under postföringsturerna.
Den postföring, Holma ombesörjt för postverkets räkning, har under större
delen av anställningstiden fullgjorts under synnerligen svåra och krävande
förhållanden. Av ett till generalpoststyrelsen insänt läkarintyg framgår, att
Holma lider av svårartad kronisk och obotlig deformerande ledgångsreumatism
i båda höftlederna och i vänstra skulderleden samt att det synes sannolikt,
att Holmås tjänstgöring i postverket i avsevärd grad bidragit till såväl
uppkomsten som det svårartade förloppet av sjukdomen.
Med hänsyn till de synnerligen svåra och krävande förhållanden, under
vilka nu omförmälda postförare fullgjort sina åligganden, finner styrelsen
det i hög grad skäligt, att de erhålla ålderdomsunderstöd av postmedel, oaktat
deras anställningar i postverket icke kunna anses hava utgjort deras huvudsakliga
sysselsättning och förvärvskälla under deras krafts dagar.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
Statskontoret har i avgivet utlåtande erinrat, att postförare tidigare icke
haft pensionsrätt utan endast i enstaka fall beviljats pension genom särskilt
beslut av riksdagen, då alldeles särskilda skäl härtill förelegat, såsom skada
genom olycksfall under tjänstutövningen eller synnerligen lång arbetstid under
sällsynt svåra och krävande förhållanden. Genom tillkomsten av kungörelsen
den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering
av viss arbetarpersonal i statens tjänst hade möjlighet öppnats för
generalpoststyrelsen att, då de i sagda kungörelse föreskrivna villkoren för
erhållande av pension vore uppfyllda, bevilja pension åt postförare. I fråga
om postförare, som, trots att de ej uppfyllde i nämnda författning stipulerade
villkor, kunde jämlikt nyssnämnda riksdagspraxis ifrågakomma till erhållande
av pension, borde enligt ämbetsverkets mening hänvändelse göras
till riksdagen från fall till fall. —- Beträffande Gustafsson och Holma, vilka
icke kunde erhålla pension enligt berörda kungörelse, syntes det visserligen
ämbetsverket i hög grad tveksamt, huruvida dessa postförares tjänstgöring
kunde anses uppfylla de villkor, som i tidigare riksdagspraxis uppställts.
Statskontoret ville dock, i betraktande av förekomna omständigheter, icke
motsätta sig, att ett årligt understöd utverkades åt envar av ifrågavarande
befattningshavare. Därest Kungl. Maj:t skulle finna tillräckliga skäl härför
föreligga, borde sådana understöd enligt ämbetsverkets förmenande fastställas
till 300 kronor årligen.
Generalpoststyrelsen, som med anledning av vad statskontoret i förenämnda
utlåtande anfört avgivit förnyat utlåtande i ärendet, har därvid vidhållit
sitt tidigare framlagda förslag i fråga om storleken av de pensioner, som
borde tillerkännas Gustafsson och Holma.
Enligt från generalpoststyrelsen inkommen upplysning har styrelsen i avvaktan
på prövningen av föreliggande pensionsfråga genom beslut den 13
juli 1939 tillerkänt Gustafsson en tilläggsersättning med 300 kronor.
Statskontoret har framhållit, att efter tillkomsten av kungörelsen den 7
december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst möjlighet öppnats för generalpoststyrelsen att,
då de i sagda kungörelse föreskrivna villkoren för erhållande av pension
vore uppfyllda, bevilja pension åt postförare. Ehuru riktigheten av denna
uppfattning kan vara föremål för någon tvekan med hänsyn till formen
för postförarnas anställning, vill jag för min del ej göra erinran mot en dylik
tolkning för de fall, då fråga är om anställningshavare, som själv fullgjort
postföringen. Då nämnda kungörelse lämnar den beslutande myndigheten
avsevärd rörelsefrihet vid bestämmande av pensionsbeloppen, lärer
vid tillämpning av kungörelsens bestämmelser i här avsedda fall möjlighet
föreligga för generalpoststyrelsen till en avvägning av beloppen med hänsyn
tagen till de i olika fall förekommande särskilda förhållandena.
Vad de nu förevarande fallen angår, föreligga — såsom statskontoret
framhållit — icke sådana förhållanden, att Gustafsson och Holma kunna
Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
33
komma i åtnjutande av pension jämlikt omförmälda kungörelse; Med hänsyn
till vad i ärendet blivit upplyst angående dessas tjänstgöringsförhållanden
anser jag emellertid skäligt, att i anslutning till i ärendet åberopad riksdagspraxis
pension beredes dem i särskild ordning. Jag förordar alltså, att
förslag förelägges riksdagen örn pension åt Gustafsson och Holma. Beträffande
storleken av pensionerna ansluter jag mig till statskontorets förslag.
Pensionsförmånen synes böra få åtnjutas av Gustafsson räknat från och
med den 1 juli 1939 och av Holma räknat från och med den 1 november
1939. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att vardera av förra postförarna Oskar Fredrik Gustafsson
och Isak Johansson Holma må, Gustafsson räknat från och
med den 1 juli 1939 och Holma räknat från och med den 1
november 1939, under sin återstående livstid uppbära en årlig
pension av 300 kronor, att utgå av postmedel.
15:o.
Förra vägvakten vid statens järnvägar Anna Gustava Andersson, född
Abrahamsson. Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Andersson är född den 15 januari 1866 och således 74 år gammal;
att hon varit anställd såsom vägvakt vid statens järnvägar (Göteborg)
under en tid av omkring 19 år, nämligen från och med den 7 augusti 1920
till och med den 30 september 1939, då hon entledigats i samband med viss
ändring i trafikförhållandena;
att Andersson sedan ett flertal år tillbaka haft en daglig arbetstid av 8
timmar och en lön av 1,200 kronor för år;
samt att Andersson är medellös.
Andersson, som icke blivit underkastad bestämmelserna i tjänstepensionsreglementet
för arbetare, kan ej heller komma i åtnjutande av pension enligt
bestämmelserna i kungörelsen den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter
angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst, enär
hon vid den tidpunkt, då hon uppnådde 60 års ålder, icke under sammanlagt
15 år innehaft anställning i statens tjänst.
Järnvägsstyrelsen har gjort framställning i syfte att Andersson måtte
komma i åtnjutande av understöd av statsmedel.
Statskontoret har biträtt järnvägsstyrelsens framställning.
För egen del finner jag mig böra tillstyrka, att pension utverkas åt Andersson,
att utgå med 408 kronor för år. Jag vill härvid erinra därom, att
Bihang till riksdagens protokoll t9i0. 1 sami Nr 119. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
1939 års riksdag (prop. nr 131, p. 7; bankoutsk. uti. nr 31, p. 10; riksd.
skr. nr 149) under omständigheter, likartade med de i detta ärende föreliggande,
beviljat pension med nyssnämnda belopp åt en vid statens järnvägar
anställd kvinnlig vägvakt. Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förra vägvakten vid statens järnvägar Anna Gustava
Andersson, född Abrahamsson, må, räknat från och med
den 1 oktober 1939, under sin återstående livstid uppbära
en årlig pension av 408 kronor, att utgå av trafikmedel.
16:o.
Förra vägvakten vid statens järnvägar Olga Josefina Dorotéa Åsten. Av
handlingarna i ärendet inhämtas,
att Åsten är född den 20 februari 1872 och således 68 år gammal;
att hon varit anställd såsom vägvakt vid statens järnvägar (Göteborg)
under en tid av omkring 20 V2 år, nämligen från och med den 26 mars
1919 till och med den 30 september 1939, då hon entledigats i samband med
viss ändring i trafikförhållandena;
att hon sedan ett flertal år tillbaka haft en daglig arbetstid av 8 timmar
och en lön av 1,200 kronor för år;
samt att hon är medellös.
Åsten, som icke blivit underkastad bestämmelserna i tjänstepensionsreglementet
för arbetare, kan ej heller komma i åtnjutande av pension enligt
bestämmelserna i kungörelsen den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter
angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst, enär hon
vid den tidpunkt, då hon uppnådde 60 års ålder, icke under sammanlagt
15 år innehaft anställning i statens tjänst.
Järnvägsstyrelsen har hemställt om utverkande av pension åt Åsten till
ett belopp av 408 kronor för år.
I förevarande ärende föreligga i huvudsak enahanda förhållanden som i
det under nästföregående punkt behandlade ärendet. Jag förordar därför
med biträdande av järnvägsstyrelsens förslag, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen medgiva,
att förra vägvakten vid statens järnvägar Olga Josefina
Dorotéa Åsten må, räknat från och med den 1 oktober
1939, under sin återstående livstid uppbära en årlig pension
r av 408 kronor, att utgå av trafikmedel.
Kungl. May.ts proposition nr 119.
35
I vad föredragande departementschefen ovan under
punkterna l:o—16 :o sålunda hemställt instämma statsrådets
övriga ledamöter; dock att statsrådet Bergquist
icke deltagit beträffande punkten 5:o.
Vad sålunda blivit av statsrådet tillstyrkt behagar
Hans Majit Konungen bifalla samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
P. J. Arrhenius.