Kutigl. Majda proposition nr 105.

1

Nr 105.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning örn ersättning av statsmedel i vissa fall
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats
av kriqsåtqärd, m. m.; qiven Stockholms slott den
1 mars 1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att dels
antaga härvid fogade förslag till förordning om ersättning av statsmedel i
vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,
dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang lill riksdagens protokoll 1940.

1 sand.

Nr lod.

533 40

2

Kungl. Maj:U proposition nr 105.

Förslag

till

Förordning

om ersättning ay statsmedel i vissa fall tor skada till följd av olycksfall,
som förorsakats av krigsåtgärd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Går svenskt fartyg genom sjöolycka utom riket förlorat eller förklaras det
efter sådan sjöolycka icke vara iståndsättligt och drabbas person, som varit
tjänstgörande ombord å fartyget, under å fartyg företagen hemresa till
Sverige inom sådant område och under sådan tid, att lagen örn krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer är gällande, av olycksfall till följd
av krigsåtgärd, skall, där nämnda lag dock icke är tillämplig å olycksfallet,
ersättning utgivas av statsmedel.

2 §-

Ersättning i anledning av olycksfall, som avses i 1 §, bestämmes av riksförsäkringsanstalten
och skola i fråga örn sadant olycksfall stadgandena i
förutnämnda lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

3 §•

Har person, som varit tjänstgörande ombord å svenskt fartyg, i annat än
i 1 § avsett fall under hemresa till Sverige drabbats av olycksfall till följd
av krigsåtgärd, äger Konungen, örn skäl därtill äro, besluta, att ersättning
i anledning av olycksfallet skall med tillämpning av vad i 2 § stadgas utgivas
av statsmedel.

Denna förordning träder- i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Majlis proposition nr 105.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 1 mars 1940.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorf, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,
fråga örn ersättning av statsmedel i vissa fall för olycksfall, som under hemresa
från utlandet drabbat sjömän med flera till följd av krigsåtgärd, samt anför:

Inledning.

Med anledning av vissa i slutet av år 1939 inträffade händelser och på
grundval av upplysningar, som lämnats av vicekonsuln vid Sveriges generalkonsulat
i London, har till utredning upptagits spörsmålet, huruvida åtgärder
borde vidtagas för att svenska sjömän, som — sedan det fartyg, å vilket de
tjänstgjort, strandat eller sänkts i närheten av Storbritanniens kust — hemsänts
till Sverige, skulle bliva berättigade till de fördelar, som krigsförsäkring
innebär, därest de under transporten till Sverige drabbades av olycksfall till
följd av krigsåtgärd.

Innan redogörelse lämnas för vad som förekommit vid denna utredning,
torde få återgivas innehållet i vissa lagbestämmelser av betydelse i ämnet.

Gällande författningsbestämmelser.

Enligt lagen den 11 juni 1937 (nr 348) örn krigsförsäkring för ombord å
fartyg tjänstgörande personer [ändrad genom lag den 15 december 1939 (nr
854)] skall ombord å svenskt fartyg tjänstgörande person, som är försäkrad
jämlikt 1916 års lag örn försäkring för olycksfall i arbete — med tillämpning i
övrigt av vad i sistnämnda lag stadgas — vid olycksfall i arbete till följd av
krigsåtgärd erhålla dels vissa förhöjningar i ersättningarna enligt 1916 års lag,
dels ock viss särskild engångsersättning. Har olycksfallet medfört döden, skall
till den avlidnes efterlevande utgå, utöver livränta, viss engångsersättning.
Krigsförsäkringen äger rum inom område och under tid, som Konungen äger
bestämma. Denna försäkring avser emellertid ej personer, som tjänstgöra
ombord å krigsfartyg, och äger ej heller tillämpning i fråga örn skada, som
kan uppkomma därav att Sverige råkat i krig.

Beträffande lagens tillämpning hava föreskrifter meddelats i två kungörelser,
nämligen dels av den 26 augusti 1939, nr 572, enligt vilken lagen skall
gälla beträffande samtliga farvatten i fråga om olycksfall till följd av militära

4

Kungl. Majus proposition nr 105.

åtgärder i krig mellan europeiska stormakter, i vilket England, Frankrike eller
Tyska riket deltager, dels ock av den 15 december 1939, nr 855, enligt vilken
kungörelse lagen skall gälla inom Östersjön, Bottniska viken med Ålandshav
samt Ålands och Åbo skärgårdar, Finska viken och Rigaviken ävensom inom
farvattnet utanför Kina.

Sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270) [ändrad genom lagar nr 49/1925,
165/1934, 288/1938 och 610/1938] innehåller vissa bestämmelser av intresse i
förevarande sammanhang rörande befälhavarens och besättningens ställning.
Beträffande befälhavaren stadgas i 6 §, att, örn fartyget till följd av sjöolycka
går förlorat eller örn det efter sjöolycka förklaras icke vara iståndsättligt,
tjänsteavtalet upphör att gälla, där ej annat följer av avtalets innehåll. Örn
befälhavares rätt till, bland annat, fri hemresa med hyra och underhåll gäller
vad i 41 § är stadgat för sjöman.

Med besättning förstås i lagen samtliga å ett fartyg anställda personer
utom befälhavaren, nämligen dels sjömän, vilka utföra skeppstjänst och bilda
den egentliga besättningen, och dels vissa andra personer, t. ex. fartygsläkare,
kypare och musikanter ävensom köks- och serveringspersonal. De två sistnämnda
kategorierna äro, till skillnad mot de förutnämnda, i vissa fall icke
anställda av redaren eller befälhavaren utan av t. ex. restauratören eller
restauratrisen.

Svensk sjöman, som i utlandet avgår från tjänsten på grund av sjukdom
eller skada, är enligt 28 § första stycket berättigad till fri resa med underhåll
till sin hemort här i riket. Kail tjänst beredas honom å fartyg, som är bestämt
till Sverige eller till ort, varifrån han bekvämligen kan resa hem, är han emellertid
pliktig att antaga tjänsten, så framt hans hälsotillstånd medgiver det
och han anställes i egenskap motsvarande den, vari han förut varit anställd,
och på lika förmånliga villkor. Jämlikt 32 § äger befälhavaren avskeda sjöman,
som till följd av sjukdom eller skada för längre tid är satt ur stånd att
fullgöra sin tjänst eller som lider av sjukdom, som medför fara för de ombordvarande.
I detta fall äger emellertid sjömannen åtnjuta viss hyra. I 41 §
finnes en bestämmelse örn upphörande av sjömans tjänsteavtal, vilken överensstämmer
med den i 6 § för befälhavaren givna. Upphör till följd av fartygets
förolyckande svensk sjömans anställning i utlandet, äger han rätt att
erhålla fri resa till sin hemort här i riket med hyra och underhåll under
resan. Kostnaden för sjömans hemresa med underhåll skall i detta fall bestridas
av statsmedel. Sjömannen är dock pliktig att antaga tjänst å annat
fartyg enligt vad som stadgas i 28 § första stycket. Enligt 70 § skall beträffande
de å fartyg anställda personer, som äro antagna av redaren eller befälhavaren
men icke tillhöra den egentliga besättningen, vad i lagen är stadgat
för sjöman äga motsvarande tillämpning. Med avseende å ombord anställda
personer, som icke äro antagna av redaren eller befälhavaren, skall jämlikt 71 §
vad i vissa uppräknade paragrafer i lagen är stadgat äga motsvarande tilllämpning.
Bland de uppräknade paragraferna återfinnas emellertid icke 28 §
första stycket och 41 §.

Kungl. Majus proposition nr 105.

5

Utredning av riksförsäkringsanstalten.

Den 30 december 1939 uppdrog Kungl. Majit åt riksförsäkringsanstalten att
verkställa utredning rörande det spörsmål, örn vilket inledningsvis talats.

Riksförsäkringsanstalten har avgivit utlåtande den 13 januari 1940. Till en
början framhåller anstalten, att med uttrycket »ombord å svenskt fartyg
tjänstgörande person» i 1937 års krigsförsäkringslag icke torde hava avsetts,
att krigsförsäkringen endast skulle gälla för skador, som inträffade under
själva tjänstgöringen ombord. Uttrycket torde enligt motiven fastmer hava
tillkommit i avsikt, att försäkringen skulle omfatta alla dem, som gjorde
tjänst ombord under sådana omständigheter, att de omfattades av lagen om
försäkring för olycksfall i arbete. I den mån ett olycksfall, som till följd av
krigsåtgärd drabbade någon i krigsförsäkringslagen avsedd person under i
lagen åsyftade omständigheter, betraktades som olycksfall i arbete enligt
olycksfallsförsäkringslagen, i samma mån torde även krigsförsäkringslagen
vara tillämplig. Efter redogörelse för innehållet i 28, 32 och 41 §§ sjömanslagen
anför anstalten, att, då sjöman under de i 28 § angivna betingelserna i
samband med hemresan till Sverige toge tjänst å annat svenskt fartyg,
han under hemresan omfattades såväl av olycksfallsförsäkringslagen som av
krigsförsäkringslagen. Toge han tjänst å utländskt fartyg, bleve hans rätt till
ersättning vid olycksfall beroende av det. främmande landets lagstiftning. I
de fall åter, då han hemtransporterades utan att taga tjänst å annat fartyg,
torde i en del fall sådana förhållanden kunna föreligga, att olycksfall under
hemresan betraktades som olycksfall i arbete för den arbetsgivares räkning.,
som varit det förolyckade fartygets redare. Att med säkerhet angiva, i vilken
utsträckning olycksfallsförsäkringslagen erhölle tillämpning å olycksfall under
sjömans hemresa, vore emellertid för närvarande icke möjligt i avsaknad av
utbildad praxis å området. Nämnas finge, att försäkringsrådet i visst fall beslutat,
att som olycksfall i arbete skulle anses olycksfall, som under hemfärd
till Sverige efter avmönstring i utländsk hamn drabbat sjöman, vilken enligt
avtal ägde rätt till slutlig avmönstring i svensk hamn och för vilken rederiet
vidtagit vissa åtgärder för hemresan. Under andra förhållanden torde emellertid
olycksfall under hemtransport icke vara att anse som olycksfall i arbete
och därför icke medföra rätt till ersättning enligt nu gällande bestämmelser.
Det vore enligt riksförsäkringsanstaltens mening önskvärt, att möjlighet bereddes
sjömännen att erhålla ersättning för olycksfall till följd av krigsåtgärd
åtminstone i de fall, då hemtransporten skedde på grund av att fartyget förolyckats.

I den mån ersättning enligt gällande bestämmelser icke utginge till sjöman
för olycksfall under hemtransport, vore detta beroende därpå, att olycksfall
i arbete i olycksfallsförsäkringslagens mening icke kunde anses föreligga. En
utsträckning av ersättningsrätten skulle kunna tänkas åvägabragt genom en
ändring i olycksfallsförsäkringslagen, innefattande en utvidgning av begreppet
olycksfall i arbete. Härav skulle dock följa, att ersättningsrätten utvidgades
i större måll jin som i detta sammanhang åsyftats. Rätt till ersättning upp -

6

Kungl. Majus proposition nr 105.

komme nämligen även för sådana nu icke ersättningsberättigande olycksfall
under hemresa, som icke föranleddes av krigsåtgärd. En sådan utvidgning av
ersättningsrätten funne sig anstalten icke kunna föreslå. Enligt anstaltens
mening vore det ej heller principiellt sett lämpligt att för ernåendet av nu
förevarande begränsade syftemål utvidga begreppet olycksfall i arbete enligt
olycksfallsförsäkringslagen. Anstalten funne sig ej heller kunna förorda, att
krigsförsäkringslagen i detta hänseende gåves ett vidare omfång än olycksfallsförsäkringslagen.
Vid bedömandet av vilka åtgärder, som kunde anses
lämpliga, borde hänsyn jämväl tagas till frågan örn sättet för de uppkommande
kostnadernas bestridande. — Härefter anför riksförsäkringsanstalten:

Då svensk sjömans anställning upphör i utlandet till följd av fartygs
förolyckande, bestridas kostnaderna för hans hemresa med underhåll av statsmedel.
Redaren har icke ålagts annan skyldighet i samband med hemtransporten
än att utgiva hyra under tiden för hemresan. Med hänsyn härtill och
till omständigheterna i övrigt finner anstalten övervägande skäl tala för att
staten tills vidare ikläder sig kostnaden för de ersättningar, som i detta sammanhang
anses böra tillförsäkras sjömän för av krigsåtgärder föranledda
olycksfall under hemtransport efter det fartyget förolyckats. I avvaktan på
utvecklingen, i vad avser utformningen i fortsättningen av sjömännens tjänsteavtal
och den härav i visst beroende stående tillämpningen av krigsförsäkringslagen,
torde tills vidare böra anstå med särskild lagstiftning i ämnet. Anstalten
vill därför föreslå, att Kungl. Maj:t utverkar riksdagens bemyndigande, att
ersättning av statsmedel efter ansökan må utgivas för hemresa, varom förmäles
i 41 § sjömanslagen med anlitande av det å riksstaten uppförda förslagsanslaget
till bestridande av statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete. Ersättningen torde böra
bestämmas och utgivas av riksförsäkringsanstalten enligt grunderna i lagen
örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. Från ersättning
bör avdrag göras för hyra, underhåll och andra förmåner, som utgå på
statens eller redarens bekostnad, med tillämpning av grunderna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen.
Örn utvecklingen skulle giva anledning till nytt övervägande
av särskild lagstiftning i ämnet, torde jämväl frågan örn sättet för
kostnadernas bestridande få upptagas till nytt bedömande.

Riksförsäkringsanstalten framhåller slutligen, att i nära samband med det
spörsmål, som varit föremål för anstaltens utredning, stöde vissa andra frågor
örn olycksfalls- och krigsförsäkringslagarnas tillämplighet å olycksfall, som
drabbade sjömän. Sålunda vore att nämna det fall, att sjöman, sedan fartyget
förolyckats, bärgades ombord på annat fartyg och under det han där vore
omhändertagen skadades genom olycksfall till följd av krigsåtgärd. Sådana
olycksfall syntes anstalten vara så nära avhängiga av arbetet och de förhållanden,
varunder det bedreves, att desamma, örn intet särskilt förhållande talade
däremot, torde böra betraktas som olycksfall i arbete. Enligt anstaltens
mening syntes alltså ersättning för sådana olycksfall kunna utgivas enligt
olycksfallsförsäkringslagen och därför även enligt krigsförsäkringslagen. Försäkringsrådet
hade emellertid, såvitt för anstalten vore känt, icke tagit ståndpunkt
till denna fråga.

Kungl. Majlis proposition nr 105.

(

Yttranden över riksförsäkringsanst,altens utredning.

över riksförsäkringsanstaltens utredning hava yttranden avgivits av försäkringsrådet,
statskontoret och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.

För säkring sr åd et förklarar sig i princip icke hava någon erinran att framställa
mot att i de fall, som riksförsäkringsanstalten avsåge, ersättning tills
vidare utginge av statsmedel för olycksfall, som under hemresa drabbat sjöman
till följd av krigsåtgärd. Emellertid framställer försäkringsrådet följande
erinringar i anledning av förslagets närmare utformning:

Det av riksförsäkringsanstalten använda uttrycket sjöman omfattar enligt
sjömanslagens terminologi icke befälhavare. Uttrycket omfattar icke heller
sådana personer, som omförmälas i 70 och 71 §§ sjömanslagen. Såväl dessa
personer som befälhavare omfattas emellertid av lagen örn krigsförsäkring.
Det vill därför synas som örn förslagets förmåner även böra tillkomma befälhavare
och sådana personer, som avses i 70 och 71 §§ sjömanslagen. Den omständigheten,
att de personer, som avses i 71 § sjömanslagen, icke tillförsäkrats
de förmåner, som enligt 41 § samma lag tillkomma sjöman, synes icke
böra utgöra hinder för, att även dessa personer få åtnjuta förslagets förmåner
i samma omfattning som sjöman.

Riksförsäkringsanstalten har begränsat sitt förslag till att avse av krigsåtgärd
orsakade olycksfall under hemresa, varom förmäles i 41 § sjömanslagen.
Detta stadgande avser hemresa för det fall, att svensk sjömans anställning
upphör i utlandet till följd av fartygets förolyckande. Anledningen till för
olyckandet kan vara såväl krigsåtgärd som annan. Fråga är emellertid, huruvida
förslaget bör begränsas till hemresa i nyss angivna fall. Faran för att
under hemresa drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd är oberoende
av, huruvida anledningen till hemresan är fartygets förolyckande eller annan.
Sjömannens hemresa kan exempelvis vara föranledd därav, att han till följd
av olycksfall i arbetet och utan att fartyget förolyckats ådragit sig sådan skada,
att befälhavaren enligt 32 § sjömanslagen avskedar honom i utlandet. Ävenså
kan hemresan föranledas bland annat därav, att sjöman, vilkens hyresavtal
med avseende å varaktigheten endast innehåller klausulen »tills vidare med
sju dagars uppsägning», efter skedd uppsägning skiljes från tjänsten i utlandet.
Är sjömannen då sjuk eller skadad äger han liksom i det fall, varom
i 32 § sägs, enligt 28 § — såvitt hemresan icke företages genom antagande av
tjänst på annat fartyg, rätt till fri hemresa, dock icke på statens utan på
redarens bekostnad. I sådana fall som de nu nämnda synes förslagets förmåner
böra tillkomma sjömannen, därest han under hemresan drabbas av
olycksfall till följd av krigsåtgärd.

Den anförda synpunkten, att faran för att under hemresa drabbas av olycksfall
till följd av krigsåtgärd är oberoende av anledningen till hemresan, skulle
i sina yttersta konsekvenser medföra, att varje sjömans hemresa oberoende
av anledningen till densamma och av frågan, örn hemresan är kostnadsfri för
sjömannen, borde motivera ersättning för olycksfallet av statsmedel. Att
lämna de föreslagna förmånerna i så vidsträckt omfattning som nyss sagts
skulle vara ägnat att ytterligare motverka den avhållande inverkan på utövandet
av den för landet nödvändiga handelssjöfarten, som faran för olycksfall
till följd av krigsåtgärder givetvis innebär. Man skulle sålunda kunna ifrågasätta,
örn icke förslagets förmåner borde utgå vid olycksfall till följd av krigsåtgärd
under sjömans hemresa från utlandet även i andra fall än de förutnämnda,
såsom vid olycksfall under hemresa i anledning av tjänsteavtalets

B Kungl. Maj:ts proposition nr 105.

upphörande i utlandet utan att sjukdom eller skada föreligger, i anledning av
obehörigt avskedande och åtminstone i vissa fall på grund av begärt entledigande.
Hur långt man vill sträcka förslagets omfattning torde vara beroende
på en skälighetsavvägning och även på statsfinansiella hänsyn.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit, att ersättningen torde böra bestämmas
och utgivas av anstalten. Därest olycksfallsförsäkringslagen och därmed
även lagen om krigsförsäkring icke skulle medgiva ersättning i anledning
av olycksfallet, avser riksförsäkringsanstalten i sitt förslag, enligt vad försäkringsrådet
inhämtat, att anstalten skulle pröva och bestämma, huruvida
ersättning skulle kunna utgå enligt det nu föreliggande förslaget. Vare sig
ersättningsrätten begränsas till de av riksförsäkringsanstalten föreslagna
fallen eller blir av vidare omfattning synas bestämmelserna örn ersättning böra
utfärdas i särskild författning. Det synes försäkringsrådet lämpligt, då 33 §
olycksfallsförsäkringslagen gäller beträffande lagen örn krigsförsäkring, att
nämnda paragrafs bestämmelser i tillämpliga delar även bliva gällande beträffande
ersättningsfrågor enligt det föreliggande förslaget. Vid en sådan
anordning skulle frågor örn rätt till ersättning och örn ska defallens reglering
icke behöva dragas under Kungl. Majds prövning.

Emellertid kunna, örn ersättningsrätten skulle erhålla en vidare omfattning
än den av riksförsäkringsanstalten föreslagna, svårigheter uppstå att i författning
med erforderlig bestämdhet angiva i vilka fall ersättning skall utgå.
Det kan därför tänkas, att i författning upptagas ersättningsfall, som med tillräcklig
bestämdhet kunna angivas, men att Kungl. Majit förbehåller sig rätten
att i övriga fall pröva och avgöra frågan, huruvida ersättning skall utgå. Härigenom
skulle huvudparten av ersättningsfallen icke behöva dragas under
Kungl. Majlis prövning. Jämväl i de fall, då frågan huruvida ersättning skall
utgå eller icke avgöres av Kungl. Majit, synes försäkringsrådet lämpligt, att
sedan Kungl. Majit avgjort ersättningsfrågan och det därefter ankommer på
riksförsäkringsanstalten att reglera skadefallet, riksförsäkringsanstaltens i
samband härmed meddelade beslut kunna bringas under försäkringsrådets
slutliga avgörande på sätt 33 § olycksfallsförsäkringslagen angiver.

Statskontoret har ej annan erinran mot riksförsäkringsanstaltens förslag
än att statskontoret ifrågasätter, huruvida icke bestämmelser angående den
ersättningsrätt, varom vore fråga, borde meddelas i en av riksdagen godkänd
författning.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening tillstyrker riksförsäkringsanstaltens
förslag men anser sig dock böra framhålla, att anstalten endast
talar örn sjöman under hemresa. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida
icke bemyndigandet borde omfatta jämväl rätt att utgiva ersättning till sjöman,
som skadats till följd av krigsåtgärd under vissa andra förhållanden än
som kunde direkt hänföras till hemresa, men där ersättning likväl icke utginge
enligt olycksfallsförsäkringslagen eller krigsförsäkringslagen. Föreningen ansåge
sig hava så mycket större skäl härför som anstalten rörande sådant fall,
där sjöman, sedan fartyget förolyckats, bärgats ombord å annat fartyg och
under det att han där vore omhändertagen skadades genom olycksfall på grund
av krigsåtgärd, icke ansåge sig i bestämda ordalag kunna betrakta sådant
olycksfall såsom olycksfall i arbete. I 41 § sjömanslagen angåves dock, att
tjänsteavtalet upphörde att gälla, då fartyget till följd av sjöolycka gått förlorat.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 105.

9

Framställning från redareföreningen och de ombordanställdas

organisationer.

I skrivelse den 19 januari 1940 hava Sveriges redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening,
svenska maskinbefälsförbundet, svenska sjöfolksförbrindet,
svenska stewartsföreningen och Sveriges radiotelegrafistförening hemställt, att
sådan ändring måtte vidtagas i 1937 års krigsförsäkringslag, att personer, anställda
ombord å fartyg, som på grund av krigsåtgärd totalförlist, vilka i anledning
därav nödgats företaga sjöresa för uppnående av skandinavisk hamn,
bleve krigsolycksfallsförsäkrade jämväl under resan.

Det är otvivelaktigt ett samhällsintresse av stor vikt, att personer, som
tjänstgöra ombord på svenska fartyg, äro tillförsäkrade skälig ersättning för
olycksfall, som inträffa till följd av krigsåtgärd, ävensom att, örn de skulle
förolyckas, sådan ersättning utgår till deras efterlevande. Genom 1937
års krigsförsäkringslag hava statsmakterna avsett att tillgodose nyssnämnda
intresse. Den i nu förevarande ärende verkställda utredningen visar emellertid,
att fall kunna förekomma, då krigsförsäkringslagen icke torde vara
tillämplig men omständigheterna dock äro sådana, att ersättning för inträffade
olycksfall till följd av krigsåtgärd skäligen bör utgå. Hit synes i
allmänhet kunna räknas det fall, då sådant olycksfall inträffar under hemfärd
till Sverige, sedan det fartyg, å vilket vederbörande tjänstgjort, förolyckats.

Av skäl, som under utredningen i ärendet anförts, torde det icke vara
lämpligt att vidtaga ändring i allmänna olycksfallsförsäkringslagen av år
1916 eller i 1937 års krigsförsäkringslag för att få till stånd bestämmelser
örn ersättning i nyss omförmälda fall. Föreskrifter därom torde i stället
böra intagas i en särskild författning. För sistnämnda tillvägagångssätt
talar även den omständigheten, att enligt min mening staten bör svara för
ersättningar av ifrågavarande art. Staten har nämligen i tider som de nuvarande
ett synnerligen starkt intresse av att sjöfolkets förhållanden så
ordnas, att det icke undandrager sig att ställa sina tjänster till förfogande.

I nyss omförmälda författning synes som huvudregel böra föreskrivas, att
örn — sedan svenskt fartyg genom sjöolycka utom riket gått förlorat eller
efter sådan olycka förklarats icke vara iståndsättligt — person, som varit
tjänstgörande ombord å sådant fartyg, under hemresa till Sverige, som företages
å fartyg, drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd inom sådant
område och under sådan tid, att 1937 års krigsförsäkringslag är gällande,
ersättning skall utgivas av statsmedel. Stadgandet synes böra gälla såväl
befälhavare och sjömän som personer, vilka avses i 70 och 71 §§ sjömanslagen.
En förutsättning för dess tillämplighet torde dock av naturliga skäl
böra vara, att krigsförsäkringslagen icke är tillämplig beträffande det fall,
varom fråga är.

Ersättningen synes böra bestämmas av riksförsäkringsanstalten. I övrigt
torde krigsförsäkringslagen och på grund av innehållet i densamma jämväl

Bihang lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 105. 533 40 2

Departe ments chefen.

10

Kungl. May.ts proposition nr 105.

1916 års olycksfallsförsäkringslag i tillämpliga delar böra lända till efterrättelse.
Härav följer, bland annat, att vid missnöje med beslut av riksförsäkringsanstalten
klagan skall föras lios försäkringsrådet, vars beslut icke
får överklagas.

Åtskilliga andra fall än det i det föregående behandlade torde, på sätt
bland annat försäkringsrådet omnämnt, kunna förkomma, då ersättning av
statsmedel för olycksfall på grund av krigsåtgärd under hemresa skulle
kunna ifrågasättas. Det synes mig lämpligt, att Kungl. Majit skall äga
möjlighet att, örn skäl därtill föreligga, besluta, att ersättning även i sådana
fall skall utgå i enlighet med de för huvudfallet föreslagna bestämmelserna.
Ett stadgande, innefattande fullmakt för Kungl. Majit av sådan innebörd,
vill jag därför förorda.

De kostnader, som kunna uppkomma vid tillämpning av de föreslagna
bestämmelserna, torde lämpligen kunna utgå från det å riksstatens tolfte
huvudtitel uppförda förslagsanslaget till bestridande av statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete.

Bestämmelserna hava sammanförts i förslag till »förordning örn ersättning
av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats
av krigsåtgärd».

Denna förordning torde böra träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.
Därest emellertid — innan förordningen träder i tillämpning — sådant
olycksfall skulle inträffa, som eljest regleras av förordningens bestämmelser,
synas billiglietsskäl tala för att staten även i nämnda fall utgiver ersättning
i enlighet vad i förordningen stadgas. Med hänsyn härtill torde böra begäras
bemyndigande för Kungl. Majit att i dylika fall få utgiva ersättning,
vilken jämväl torde böra bestridas från förutnämnda anslag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga nyssnämnda förslag till förordning örn ersättning
av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som
förorsakats av krigsåtgärd,

dels och bemyndiga Kungl. Majit att, i enlighet med vad i
förordningen stadgas, utgiva ersättning för olycksfall, som inträffat
innan förordningen trätt i kraft.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stig Wernstedt.

Stockholm 1040. K. L. Beckmans Boktryckeri.