Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.
3
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1940 kl. 11 f. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande i anledning av
väckt motion angående åtgärder mot nedskräpande eller vandalisering
och förstöring av mark eller vatten inom bebyggda
områden eller i dessas närhet.
I en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 154, har herr Mononen.
Wallén hemställt, att riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla öm
utredning och straffbeläggning av åtgärder, som innefatta nedskräpande eller
vandalisering och förstöring av mark eller vatten inom bebyggda områden eller
i dessas närhet, i den mån straffpåföljd ej redan nu kan vara för förstörelsen
stipulerad.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Ifrågavarande motion hänvisades av andra kammaren till dess femte Yttranden.
tillfälliga utskott, som införskaffat yttranden över motionen från länsstyrelserna
i Stockholm, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län
ävensom berett Fritidsutredningen, Svenska Turistföreningen, Svenska Naturskyddsföreningen
och Riksförbundet Landsbygdens folk tillfälle att inkomma
med yttranden. Från Föreningen för Skidlöpningens och Friluftslivets främjande
i Sverige samt Riksförbundet för naturvärn har utskottet därjämte fått
mottaga uttalanden i ämnet.
Samtliga hörda myndigheter m. fl. vitsorda förefintligheten av de i motionen
påtalade missförhållandena. Endast länsstyrelsen i Malmöhus län finner klagomål
över nedskräpande i naturen numera tämligen sällsynta. Semesterlagens
ökade inflytande på friluftslivet framhålles i yttrandena jämväl hava aktualiserat
frågan.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför därjämte, att här förevarande spöremål
borde beaktas såsom en ordningsfråga. Någon skadegörelse å egendom i
den mening, som kap. 19 S. L. avser, torde knappast kunna förekomma i de
fall, varom det här rör sig. Bedömes spörsmålet på sådant sätt, torde därav
följa, att eventuella föreskrifter till dess reglerande borde gälla mot en och var
och alltså icke endast mot den, som inom annans område gör sig skyldig till i
motionen påtalat förfarande. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att
ju mera friluftslivet utvecklas, desto större torde behovet av reglerande åtgärder
bliva. I den mån de påtalade missförhållandena innefatta skadegörelse eller
åverkan vore de redan nu föremål för straffbeläggning. Dessa straffbud täckte
emellertid icke de missförhållanden, som man nu ville stävja. Icke heller hälsovårdsstadgan
innehölle bestämmelser, som liro tillämpliga i dessa fall. Då enbart
4 Första kammarens andr a tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.
genom upplysning och propaganda rättelse icke syntes kunna vinnas, ansåges
skäl föreligga för ett straffbeläggande av de oarter, varom här är fråga. Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser, att stigande upplysning oell propaganda från
intresserade föreningar och enskilda har medfört väsentlig ändring till det bättre,
vilken kunde antagas komma att än gynnsammare utvecklas. Något väsentligt
skulle ej vinnas genom straffbestämmelser mot ofog av här ifrågavarande slag.
Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt övervaka deras efterlevnad bleve
oöverstigliga, varför länsstyrelsen ej funne utredning i föreliggande fråga påkallad.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hänvisar till fritidsutredningen
och rekommenderar att denna måtte anmodas att vid fullgörandet av sitt uppdrag
beakta jämväl de i motionen framlagda frågorna. Fritidsutredningen påyrkar
intensifiering bl. a. genom ekonomiska bidrag av den under senare år
bedrivna propagandan och upplysningsverksamheten, som redan visat sig medföra
goda resultat. Under förra året hade en sammanslutning, Riksförbundet för
naturvärn, tagit till uppgift att verka för här förevarande frågas lösning. Vissa
personer torde dock ej låta sig påverkas av dylik propaganda utan syntes kunna
förmås till större hänsynsfullhet endast genom hot om straffpåföljd. En kriminalisering
av ohyfsat uppträdande i naturen funnes redan i vissa länder (exempelvis
Danmark), och antogs befintligheten av dylik i Sverige komma att i vårt
land underlätta propagandaverksamheten. Fritidsutredningen hade nyligen
framlagt betänkande med förslag till reglering av strandbebyggelsen m. m. endast
beträffande på närmare sätt angivna strandområden av i huvudsak enahanda
innehåll som i motionen. Det föreslagna straffbudets tillämplighet vore
begränsad till vissa strandområden, vilket berodde på den allmänna avgräns^
ningen av de ämnen, som behandlades i betänkandet, och alltså icke på att utredningen
skulle ansett en generell kriminalisering av dylika förfaranden olämplig.
Utredningen hyste nämligen den uppfattningen, att dessa förfaranden, vilka
enligt gällande lag vore kriminaliserade endast i den mån de undantagsvis kunde
anses innebära skadegörelse eller förargelseväckande beteende, borde vara belagda
med straffpåföljd och stå under allmänt åtal, varhelst de förekomme och således
icke blott inom strandområden, såsom utredningen i ovannämnda betänkande
föreslagit, eller inom eller i närheten av bebyggda områden, såsom motionären
närmast åsyftat. Svenska Turistföreningen ger uttryck för ungefär enahanda
synpunkter och framhåller svårigheten att effektivt kontrollera en sådan lags
efterlevnad under påpekande av uppfostran såsom bästa medlet till bättre förhållanden
i umgänget med naturen. Svenska Naturskyddsföreningen upplyser,
att ingrepp till naturskydd från statsmakternas sida numera gjorts i flera länder
(exempelvis Danmark, Tyskland, England). Utvecklingen i Sverige hade
nu nått den punkt, då liknande måste äga rum. Svåra fall av åverkan o. dyl.
vore nämligen redan straffbelagda, men ett upprepande av ofta i och för sig
mindre betydelsefulla förseelser skapade för markägare vantrevnad och skada
av både ideell och ekonomisk natur. Ofta hade förseelsen sin grund i bristande
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7. 5
eftertanke. Även om upplysningsverksamhet bedreves, tror föreningen i likhet
med fritidsutredningen att den måste kompletteras med straffbestämmelser.
Blotta vetskapen om straffpåföljd skulle säkerligen gynnsamt påverka sådana,
som handlat av obetänksamhet. Riksförbundet Landsbygdens Folk hyser viss tvekan
om lämpligheten av lagstiftning på området och svårigheten att effektivt
kontrollera densamma men finner förhållandena vara sådana, att de motivera
utredning. Föreningen för Skidlöpningens och Friluftslivets främjande i Sverige
samt Riksförbundet för naturvärn giva uttryck för liknande synpunkter.
Länsstyrelsen i Malmöhus län, som anser en lagstiftning ej kunna medföra
något resultat utöver en propaganda, som redan visat god effekt, och som anser
svårigheterna att övervaka en lagstiftning oöverstigliga, finner ej den begärda
utredningen påkallad. Samtliga övriga hörda länsstyrelser och sammanslutningar
hava emellertid i motsats härtill och med instämmande beträffande behovet av
en ökad upplysningsverksamhet, stödd av en lagstiftning, som omfattar jämväl
andra områden än stränder, på sätt fritidsutredningen redan föreslagit, tillstyrkt
den i motionen föreslagna utredningen.
Andra kammarens utskott anförde för egen del i utlåtande nr 2 följande: Andra harn.
. marens
Att de i motionen påtalade missförhållandena äro tillfinnandes och i många utskott.
fall vålla jordägare och jämväl andra, som beröras av dem, olägenhet, äger utan
tvivel sin riktighet. Väl bereda de ofta lantbefolkningen endast vantrevnad vid
förfulande och nedskräpande i naturen, men för utskottet är det känt, att verklig
skada av i vissa fall ej oväsentligt omfång förorsakats markägare genom
att djur sårats av bortkastat glas o. s. v. för att ej tala om att även människor
blivit utsatta för olycksfall. Detta har ock av samtliga myndigheter och
föreningar, som yttrat sig över motionen, vitsordats. Att de berörda missförhållandena
föranlett viss spänning mellan friluftsfolket och deras ofta ofrivilliga
värdar är lika naturligt som beklagligt, ej minst ur synpunkten av friluftslivets
stora betydelse för stadsbefolkningen. Att något bör åtgöras för att
undanröja de påtalade olägenheterna och därmed minska den antydda spänningen
synes därför angeläget. Vid valet av medel inställer sig dock viss tvekan.
Utskottet hyser därvidlag, i likhet med vissa av dem, som i frågan uttalat
sig, den uppfattningen, att den mest tilltalande vägen till ett bättre sakernas
tillstånd går över upplysning och propaganda, som bör meddelas redan i
skolan. En ökad förståelse för såväl lantbefolkningens som andras skäliga krav
på hänsyn, med andra ord, ett utvecklat sinne för ansvar, torde utgöra den i
allmänhet bästa borgen för ett hänsynsfullare uppträdande på främmande
marker, helst man säkerligen vågar utgå från att flertalet förseelser ha sin
grund i obetänksamhet och obekantskap med landsbygdens säregna förhållanden.
Vissa människor torde emellertid kunna befaras förbliva okänsliga för sådan
uppfostran och påverkan i godo. Såsom ett yttersta medel till korrektion måste
man därför — likaledes i anslutning till vad i utlåtandena anförts — räkna
Bihang till riksdagens protokoll 1910. 12 sami. 2 avd. Nr 6—7. 2
Andra hammarens
beslut.
Utshottet.
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.
med ingripande lagstiftningsvägen. Utskottet, som ingalunda överskattar möjligheterna
att nå och beivra alla fall av grövre förseelser av hithörande slag,
hyser dock den uppfattningen att redan vetskapen hos allmänheten om existensen
av ett lagbud i förening med straff för ohyvsat uppträdande i skog och mark
bör kunna utgöra ett verksamt medel till stävjande av många oarter. Att åtalsrätt
bör tillkomma allmänne åklagaren synes ock vara lämpligt.
Fritidsutredningen har nyligen framlagt betänkande med förslag angående
reglering av strandbebyggelse m. m. (Sv. off. utr. 1938:45). I lagförslagets
13 § bär stadgats förbud och i 16 § straff för förseelser av ungefär samma slag,
som förenämnda motion tagit sikte på. Lagförslaget avser emellertid med visst
undantag endast stränder, d. v. s. området intill 500 meter från strand av saltsjön,
de fyra stora sjöarna samt, efter Kungl. Maj :ts särskilda prövning, annat
vatten eller vattendrag. Det har, som synes, en synnerligen begränsad omfattning
i jämförelse med motionen. Önskar man utsträckande av det skydd, fritidsutredningen
tänkt sig, till ett större område på sätt i motionen föreslagits,
lärer det framlagda förslaget böra kompletteras med motiverade bestämmelser
i fråga örn övriga marker och områden, som kunna tänkas berörda i detta sammanhang.
Utskottet får därför — under åberopande av de skäl, som anförts i de över
motionen avgivna yttrandena och vad i övrigt här ovan framhållits — med instämmande
i motionens syfte hemställa, att andra kammaren för sin del måtte
besluta, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t göra framställning om att de synpunkter,
som framförts i här föreliggande motion, nr 154, genom fritidsutredningen
eller på annat sätt, som Kungl. Maj :t finner lämpligt, göras till föremål
för beaktande.”
Denna hemställan bifölls av andra kammaren.
Första kammaren, som jämlikt föreskriften i 63 § riksdagsordningen erhållit
del av detta andra kammarens beslut, har hänvisat ärendet till sitt andra
tillfälliga utskott.
Utskottet har vid övervägande av vad i saken förekommit funnit sig böra
instämma i motionens syfte och hemställer därför,
att första kammaren måtte biträda andra kammarens i
ärendet fattade beslut.
Stockholm den 16 maj 1940.
På utskottets vägnar:
G. HEUMAN.
Närvarande: herrar Heuman, Theodor Magnusson, J. Albert Andersson,
P. Gustaf Björkman, Franzon, Witzell, Albertsson och Nisser.
Stockholm, Tryckeriaktiebolaget Tiden, 1910