Statsutskottets utlåtande Nr 197.
1
Nr 197.
Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1940 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m. jämte en i ämnet väckt motion.
(3:e avd.)
I huvudsaklig anslutning till sina i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln,
punkterna 18 och 19) gjorda framställningar har Kungl. Majit i
propositionen nr 236, under åberopande av densamma bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden den 12 april 1940, föreslagit riksdagen
att dels till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. för budgetåret
1940/41 anvisa ett reservationsanslag av 18,000,000 kronor, dels ock föreskriva,
att uppkommande reservationer å de för budgetåret 1939/40 anvisade
reservationsanslagen till reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet
m. m., till statliga och kommunala beredskapsarbeten samt till särskilda arbetslöshetsåtgärder
skola överföras till reservationsanslaget till åtgärder för
arbetsmarknadens reglering m. m.
I samband med Kungl. Maj ris ifrågavarande förslag har utskottet till behandling
förehaft en inom första kammaren av herr 1. Ekströmer väckt
motion, nr 207, vari hemställts, att riksdagen ville med godkännande av
Kungl. Maj ris proposition nr 236 uttala, att de anslagna medlen — 18,000,000
kronor —- måtte i huvudsak användas för anordnande av militära arbeten
avseende vårt fasta försvar och att sålunda vägarbeten och dylika mera civila
arbeten, som gott tåla uppskov, endast i undantagsfall få ifrågakomma.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.
Arbetsmarknadsläget m. m. Allmänna synpunkter.
I propositionen lämnas först en statistisk översikt över arbetsmarknadsläget
(sid. 2—13) och en redogörelse för de åtgärder, som under år 1939
vidtagits för arbetslöshetens bekämpande genom arbetslöshetskommissionens
försorg (sid. 14—21), i form av statliga och kommunala beredskapsarbeten
(sid. 21—28), genom främjande av enskild företagsverksamhet (sid.
29) samt genom åtgärder för omflyttning av arbetskraft (sid. 29—32).
I sistnämnda hänseende må särskilt erinras därom, att Kungl. Majit för
att underlätta tillgången till arbetskraft för försvarstekniska arbeten inom
vissa delar av landet meddelat bestämmelser, som innebära speciella förmåner
i fråga om resor, utrustning och familjebidrag. Sålunda gäller, att
arbetaren erhåller fri resa från hemorten till arbetsplatsen samt, i vissa
Bihang till riksdagens protokoll 19 A0. 6 sami. Nr 197—198.
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 197.
fall, fri hemresa. Den senare förmånen skall arbetaren vara berättigad till i
varje fall efter fyra månaders tjänst samt dessförinnan, om han entledigas
på grund av arbetsbrist eller i annat fall efter särskild prövning. I fråga örn
utrustning skall arbetare erhålla arbetskläder, vilka han äger rätt att behålla
utan ersättning efter fyra månaders tjänst liksom ock vid entledigande på
grund av arbetsbrist. Direkt till arbetares familj utgår kontant bidrag med
en krona om dagen till hustru och 40 öre örn dagen till varje barn under
16 år. Då nämnda förmåner motiveras av önskemålet att utnyttja dessa
arbetstillfällen för att bereda sysselsättning åt arbetslösa, har föreskrivits,
att desamma skola av arbetslöshetskommissionen bestridas från reservationsanslaget
till särskilda arbetslöshetsåtgärder.
I fortsättningen (sid. 32—38) redovisas dels en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utarbetad plan för beredskapsarbeten, avseende budgetåret
1940/41, dels ock det betänkande, som den 29 september 1939 avgivits av
den s. k. Västernorrlandsutredningen (S. O. U. 1939:51). En sammanfattning
av den sistnämnda utredningens resultat återfinnes i propositionen,
(sid. 38). Vidare anmäles, att 1937 års arbetslöshetssakkunniga under år
1939 slutfört ett antal undersökningar, avsedda att ligga till grund för behandlingen
av vissa arbetspolitiska huvudfrågor, men att de sakkunnigas
arbete på grund av de inträdda förhållandena tills vidare nedlagts.
Departementschefen har efter konstaterande, att arbetslöshetsläget statistiskt
sett i allmänhet undergått en förbättring under senare hälften av ar
1939, sammanfattat sina synpunkter på det aktuella läget sålunda:
Orsaken till den till synes gynnsamma utvecklingen av arbetslöshetssiffrorna
under innevarande vinter är givetvis främst att söka i den åtstramning
av arbetsmarknaden, som vållats genom de omfattande inkallelserna av värnpliktiga.
Det vore felaktigt att av de nämnda uppgifterna sluta, att vårt
näringslivs möjligheter att sysselsätta arbetskraften ökats mot föregående
år. »Krigskonjunkturen» medför för vårt lands vidkommande visserligen
ökad sysselsättning inom några områden men å andra sidan fara för stagnation
eller åtminstone ovisshet inom andra vidsträckta områden. Framförallt
få icke på de senaste månadernas gynnsamma siffror byggas några optimistiska
förväntningar i fråga örn utvecklingen under den närmaste tiden. Såsom
framgår av nyss återgivna iakttagelser på grundval av socialstyrelsens sysselsättningsstatistik
kan i vissa hänseenden konstateras en konjunkturutveckling
under de senaste månaderna, som är mindre gynnsam än under föregående
vinter, vilken å andra sidan uppvisade högre siffror i arbetslöshetsstatistiken.
Särskilt är att märka den förhållandevis oroande utvecklingen
inom stenindustrin samt träindustrin, d. v. s. de yrkesområden, som redan
förut erbjuda våra mest svårartade arbetslöshetsproblem.
De mest omfattande direkta och indirekta verkningarna i arbetslöshetshänseende
äro att befara som en följd av stagnationen inom byggnadsindustrin.
Farhågor därför hava redan kommit till uttryck, och de synas bliva
bekräftade på ett ovedersägligt sätt genom den tidigare lämnade redogörelsen
för den väntade utvecklingen inom denna bransch.
Beträffande arbetsmarknadens utveckling och behovet av reglerande åtgärder
för den närmaste framtiden anför departementschefen:
Statsutskottets utlåtande Nr 197.
3
Frågorna om åtgärder från det allmännas sida för arbetskraftens ändamålsenliga
utnyttjande och om hjälpverksamhet vid arbetslöshet påverkas i
hög grad av det ovissa utrikespolitiska läget. Arbetsmarknacfen röner inflytande
därav i flera hänseenden, sammanhängande såväl med militära åtgärder
som med utrikeshandelns förhållanden. I förstnämnda hänseende är
det uppenbart, att inkallelser av värnpliktiga i sådan omfattning, som i vårt
land förekommit under innevarande vinter, kunna avsevärt inverka på tillgången
på arbetskraft inom olika områden. Å andra sidan kunna inkallelserna
även föranleda lösgörande av arbetskraft, i det att smärre företag
kunna bli berövade anställda och kanske ledning på sådant sätt, att verksamheten
icke kan fortsättas utan även den återstående personalen måste
entledigas; verkningar av sistnämnda slag hava emellertid hittills knappast
framträtt i vårt land. En annan betydelsefull återverkan på arbetsmarknaden
av militära åtgärder består i ökade anspråk på arbetskraft till industrier,
som direkt eller indirekt sysselsättas med tillverkning av förnödenheter för
försvarets räkning, samt på arbetskraft till militära anläggningsarbeten.
Ännu mera svårberäkneliga återverkningar på arbetsmarknaden måste befaras
som en följd av utrikeshandelns svårigheter. Det är uppenbart, att
företag, vilkas verksamhet i större utsträckning bygger på import av råvaror,
bränsle eller drivmedel eller på export av produkter, under nuvarande förhållanden
riskera att få vidtaga driftsinskränkningar samt omläggningar av
tillverkning och transportvägar. Resultatet blir för arbetsmarknadens vidkommande
i första hand arbetslöshet och sedermera i vissa fall nya anspråk
på arbetskraft av annat slag och på andra orter. Ett aktuellt exempel
på ett sådant omläggningsproblem av väldiga dimensioner utgör frågan
örn bränsleförsörjningen, där vi kommit att ställas inför uppgiften att i betydande
utsträckning övergå från importerat bränsle till inhemskt, mera arbetskrävande
sådant.
Det som nyligen inträffat på det utrikespolitiska fältet, har ytterligare
skärpt svårigheterna på den svenska arbetsmarknaden, samtidigt som situationen
i någon mån klarnat. Militärinkallelserna ha ökat och utöva nu större
verkan även i södra och mellersta Sverige. Handelsförbindelserna västerut
ha åtminstone för tillfället nästan helt avbrutits och exportnäringarna
därmed råkat i än större svårigheter. För den närmaste tiden kan situationen
på arbetsmarknaden angivas så, att brist på arbetskraft kommer att
uppträda främst inom jordbruket, skogsbruket och verkstadsindustrin. Samtidigt
kan man med säkerhet räkna med överskott av arbetskraft inom vissa
näringar, som av de yttre förhållandena tvingas till inskränkningar. Hit
höra främst byggnads- och byggnadsämnesindustrin, trävaru- och massaindustrin
samt naturligen stenindustrin.
Kriskonjunkturen kan sålunda på arbetsmarknadsområdet medföra än
arbetslöshet och därav föranledda sysselsättnings- och försörjningsfrågor,
än problem av motsatt slag, där tillgången på arbetskraft icke motsvarar
vad som oundgängligen krävcs för försvaret och folkförsörjningen, varför
det kan bliva nödvändigt att tillgripa utomordentliga åtgärder. Arbetsmarknadens
krissvårigheter stanna dock icke vid detta. Med största sannolikhet
kommer en fortsatt och skärpt kris att uppvisa dessa olika slags problem
sida vid sida, varvid inom vissa arbetsområden och lokala områden råder
brist på arbetskraft, åtminstone yrkeskunnig och kvalificerad sådan,
medan andra områden uppvisa arbetslöshet. I sådana situationer blir det
nödvändigt att företaga överflyttning av arbetskraft, eventuellt i förening
nied omskolning lill nya yrken. Det är uppenbart, att sådana åtgärder medföra
stora svårigheter, frågor om fainiljeunderstöd, särskilda löneformer för
oskolad arbetskraft, anordnade av yrkesutbildning och bidrag därtill o. s. v.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 197.
Vidare lär det vara ofrånkomligt, att icke all motsättning mellan arbetslöshet
och arbetskraftsbehov på sådant sätt kan utjämnas; en viss restarbetslöshet
måste man alltjämt räkna med, arbetskraft i sådan ålder eller av
sådan beskaffenhet, att en överföring därav till andra arbetsfält ej är genomförbar
eller ekonomiskt motiverad. Arbetskraften kan icke utan vidare flyttas
vid kanhända snabbt växlande skiftningar på arbetsmarknaden. En
mångfald sociala hänsyn måste helt visst tagas, även om man går fram
med största målmedvetenhet. Alltjämt finnes därför behov av en arbetslöshetspolitik
även i betydelsen av hjälppolitik.
Av..^et nu framgår, att frågan om arbetskraftens användning under
krisförhållanden är komplicerad och svårlöst. Därtill kommer, att under
dessa förhållanden läget omöjligen kan överblickas för ens den närmaste
framtiden och det sålunda icke låter sig göra att med någon grad av säkerhet
beräkna beskaffenheten och omfattningen av härvidlag behövliga
statliga åtgärder. Endast så mycket kan sägas, att vi måste vara beredda
pa åtgärder för att tillgodose ökade anspråk på arbetskraft på vissa håll,
att hjälpåtgärder i anledning av arbetslöshet praktiskt taget alltid komma
att erfordras i viss utsträckning, ävensom att här antydda huvudformer av
åtgärder delvis böra kombineras.
Vid sådant förhållande framstår det som en angelägenhet av stor praktisk
vikt att uppnå en form för samordnande av de nu förekommande och framdeles
planerade åtgärderna på detta område.
Vad angår åtgärder för att åstadkomma utjämning mellan å ena sidan
ökade anspråk på arbetskraft och å andra sidan arbetskraft utan sysselsättning
vill jag erinra om att sedan sistlidna september statens arbetsmarknadskommission
fungerar med uppdrag att följa aktuella förhållanden av
detta slag och föreslå därav föranledda åtgärder. I annat sammanhang ämnar
jag upptaga frågan om en omläggning av arbetsmarknadskommissionens
verksamhet och om dess utbyggande till en exekutiv krismyndighet för handläggning
av frågor om arbetsmarknadens ändamålsenliga utnyttjande över
huvud under krisförhållanden.
Vad åter angår den andra huvudgruppen av här avsedda åtgärder, hjälpverksamheten
vid arbetslöshet, hava dessa — frånsett en del av olika myndigheter
bedrivna allmänna arbeten, vid vilkas tillkomst den arbetslöshetspolitiska
synpunkten medverkat — hittills huvudsakligen hänfört sig till dels
den av Kungl. Maj:t direkt ledda verksamheten i form av beredskapsarbeten,
vilka ärenden handlagts inom socialdepartementet, och dels den av statens
arbetslöshetskommission utövade eller kontrollerade verksamheten i form
av statliga och statskommunala reservarbeten, understödsverksamhet, kursverksamhet,
arbetsläger o. s. v.
För att kunna, såsom ovan antytts som ett önskemål, samordna de olika
åtgärderna pa nu förevarande område bör tydligen främst åstadkommas en
organisatorisk förening av desamma på en hand. Detta förefaller så mycket
mera angeläget, som det — enligt vad jag redan påpekat — icke låter sig
göra att på förhand utstaka de olika åtgärdernas räckvidd under olika förhållanden
och deras inbördes avvägning kvantitativt. Det torde vara nödvändigt
att hos en för hela detta område enhetlig ledning lägga en befogenhet
att efter vad omständigheterna i de särskilda fallen kräva handhava de
olika formerna för ingripanden, överflyttning, arbeten av olika slag, understödsverksamhet.
Det synes mig lämpligt att för detta ändamål genomföra
en sammanslagning av arbetsmarknadskommissionen i dess ändrade, på sätt
nyss antytt utbyggda skick och arbetslöshetskommissionen. Till denna nya
myndighet skulle därvid även från socialdepartementet överflyttas handläggningen
av frågor om beredskapsarbeten.
Statsutskottets utlåtande Nr 197.
5
En sådan organisation skulle nära motsvara den »arbetskommission», som
för liknande uppgifter föreslagits av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
i dess tidigare uppgjorda plan över den extraordinära krisförvaltningen.
Den sammanslagna kommissionen torde lämpligen böra benämnas
»Statens arbetsmarknadskommission». Frågor örn denna kommissions
sammansättning, åligganden och arbetssätt vill jag närmare upptaga till
behandling i samband med den redan i annat sammanhang väckta frågan
om arbetsmarknadskommissionens omorganisation.
Som framgår av redogörelsen för 1937 års arbetslöshetssakkunnigas arbete
hava de sakkunniga ansett frågorna om arbetslöshetshjälpens principer
och denna verksamhets nyorientering böra vila så länge krisen pågår.
Till denna mening kan jag ansluta mig. Den här föreslagna enhetliga organisationen
med möjlighet för den centrala myndigheten på området att
efter det aktuella lägets krav och efter hand vunna erfarenheter anpassa
de hittills brukade hjälpformerna betraktar jag som ett av lägets ovisshet
betingat provisorium men tillika som ett medel att vinna erfarenheter för en
efter krisens slut fortsatt utveckling på området.
Departementschefen berör härefter de olika former, i vilka det för den
närmaste framtiden kan antagas bliva lämpligt att lämna arbetslöshetshjälp,
och yttrar därvid:
Jag har förut framhållit svårigheten att avhjälpa arbetslöshet genom överflyttning
till områden, där behov av arbetskraft föreligger. Icke ens beträffande
fullgod arbetskraft är detta alltid möjligt; beträffande äldre arbetare
och familjeförsörjare måste beräknas, att dessa i viss utsträckning
måste bispringas genom anordnande av beredskapsarbeten i hemorten.
Även reservarbetsformen får anses hava sin speciella uppgift i det här antydda
systemet av samordnade hjälpformer. Oberoende av krisens verkningar
på arbetskrafttillgången lär man nämligen få räkna med en restarbetslöshet
på de flesta håll av överårig eller annan icke fullgod arbetskraft, för
vilken denna hjälpform är motiverad. Jag räknar i detta syfte med bibehållande
av såväl statliga reservarbeten för kontorister m. fl. (arkivarbeten)
som statskommunala reservarbeten, medan övriga statliga reservarbeten böra
kunna överföras till arbeten i öppna marknaden.
Den möjlighet till överflyttning av arbetskraft till militära anläggningsarbeten,
som berörts i annat sammanhang, torde böra komma till användning
inom sådana områden med särskilt svårlösta sysselsättningsproblem som sågverksdistrikten
i Västernorrlands län samt stendistrikten i Bohuslän och
Blekinge. Den arbetskraft, det här gäller, bör i stor utsträckning lämpa sig
för berörda anläggningsarbeten, och en överflyttning dit under de särskilda
villkor, som förut nämnts, bör komma till stånd i största möjliga utsträckning.
I den mån denna utväg icke är möjlig, i det att med hänsyn tdl de arbetslösas
ålder, försörjningsförhållanden eller andra skäl en förflyttning av dem
finnes icke böra ske, bör, som nyss framhållits, sysselsättning i hemorten
åstadkommas genom beredskapsarbeten. Självfallet måste vid avgörandet
av i vilken omfattning beredskapsarbeten skola igångsättas hänsyn tagas
liven till rådande statsfinansiella läge. I beslut örn beredskapsarbeten har
Kungl. Maj:t redan i några fall genom särskilda föreskrifter markerat, att
desamma under nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden borde ha
karaktären av supplerande arbetstillfällen för äldre personer och familjeförsörjare,
vilka icke lämpa sig för flyttning till arbete på avlägsen ort. Salunda
bär det uppdragils ål arbetsmarknadskommissionen alt efter samråd
6
Statsutskottets utlåtande Nr 197.
med vederbörande länsstyrelse uppdela beredskapsarbetenas arbetstillfällen
mellan de kommuner, från vilka arbetslösa skola hänvisas. Kommissionen
skall även lämna övriga behövliga föreskrifter om uttagningen av arbetskraft
till företaget och om sysselsättningen vid detta. För dessa kommissionens
föreskrifter har av Kungl. Majit givits det direktivet, att familjeförsörjare,
främst sådana över 50 ars alder, borde lämnas företräde. Kommissionen
ålägges vidare att i möjligaste mån tillse, att vid företaget icke kvarhålles
arbetskraft, som kan erhålla sysselsättning i öppna marknaden.
I sista hand, i den mån icke nämnda båda former för åtgärder räcka till eller
lämpa sig, bör kvarvarande arbetslöshet i stenhuggerifacket lindras genom
statsbeställningar hos stenindustriföretagen. Vid uppdrag till statens steninköpskommitté
att för statens räkning verkställa inköp av gatsten har
Kungl. Maj :t föreskrivit, att inköpen skola ske efter samråd med arbetsmarknadskommissionen
och i den omfattning, som kan vara erforderlig för
att bereda arbete med stenhuggning åt de arbetare, som icke kunna överföras
till annan sysselsättning.
Som förut framhållits, måste problemet om överflyttning av arbetskraft
gälla ej endast vissa svårt hemsökta geografiska områden utan även hela
näringar och liknande arbetsområden, inom vilka arbetslöshet uppkommer.
För närvarande är denna fråga aktuell exempelvis för de arbetslösa inom
byggnadsfacket och byggnadsämnesindustrien. Även här synes i stort sett
gälla vad som nyss anförts om lämpligheten och möjligheten av en överföring.
I sammanhang med frågorna om överflyttning av arbetskraft mellan olika
områden vill jag även peka på den strävan, som kommit till synes, att i ökad
utsträckning bereda hjälp av allmänna medel till arbetssökandes resor och
flyttning. Genom den utvidgning, som i detta hänseende vidtogs på hemställan
av 1939 års urtima riksdag, har en ganska vidsträckt möjlighet givits
att bevilja statsbidrag härför. Emellertid vill jag ifrågasätta, örn icke för de
fall, då särskilda svårigheter föreligga för utjämning av arbetskraftsbehov,
staten bör kunna betala hela flyttningskostnaden. Det är min avsikt att senare
underställa berörda spörsmål Kungl. Majlis prövning.
Vad angår handhavandet av de olika hjälpformerna, torde även i ett annat
hänseende för den närmaste tiden böra genomföras ett provisorium,
varunder olika vägar prövas för att vinna erfarenheter om verkningarna
under olika krislägen. Jag syftar på principerna för beräkning av kontantunderstöd
och liknande.
Jag vill erinra om att i proposition till årets riksdag med förslag till krigsfamiljebidragsförordning
(nr 93) framlagts ett nytt system för beräkning
av försörjningsbidrag. Detta bör vara av intresse för liknande åtgärder
även inom arbetslöshetspolitikens ram, såsom kontantunderstöd och familjeförsörjares
ortstillägg till reservarbetslöner. Det är uppenbart, att det skulle
vara av värde, om principerna för dessa olika åtgärder i likartat syfte kunde
närmas till varandra. Av detta skäl torde Kungl. Majit böra förbehålla sig
rätt att under nästa budgetar försöksvis genomföra ändringar i dylikt samordnande
syfte beträffande sådana av arbetslöshet betingade hjälp former,
som anpassas efter försörjningsbehov. Självfallet ämnar jag för riksdagen
framlägga resultaten av sådan försöksverksamhet och de förslag, vartill
vunna erfarenheter kunna giva anledning.
Statsutskottets utlåtande Nr 197.
7
Särskilda frågor.
Under denna rubrik äskas medel till fullföljande av vattenavledningsföretaget
Lyckeboda, som handhaves av den s. k. Lyckebyåutredningen.
Av sammanlagda kostnaden för detta företag hava de utgifter,
som skola stanna å statsverket, beräknats till 331,000 kronor, samt de utgifter,
som icke skola stanna å statsverket utan endast utgöra förskott (rörelsekapital)
, uppskattats till 832,924 kronor. Av sålunda erforderliga medel
hava redan av riksdagen anvisats tillhopa 700,000 kronor. För nästa budgetår
erfordras ytterligare ett belopp av 289,500 kronor såsom rörelsekapital
åt företaget.
Vidare förutsättes, att staten även under nästa budgetår skall lämna ekonomiskt
stöd åt s. k. företagareföreningar. Sådana finnas för
närvarande i Göteborgs och Bohus län samt de fyra nordligaste länen. Därjämte
pågår utredning örn bildandet av dylika föreningar inom Värmlands
och Blekinge län. Hittills hava för ändamålet anvisats sammanlagt 710,000
kronor, varav 375,000 kronor såsom lån och 310 kronor såsom subvention.
För nästa budgetår föreslås, att 400,000 kronor reserveras för hithörande
föreningar.
Härjämte beräknas medel till fortsatt inventering av s. k.
ofullständiga jordbruk i Blekinge län. Denna inventering
påbörjades under budgetåret 1938/39 och avsåg tills vidare omfatta endast
två år. Skäl anses numera föreligga att fortsätta ifrågavarande inventering
under ytterligare två år för en sammanlagd kostnad av 16,700 kronor. Vid
sidan härav har räknats med ett belopp av 15,000 kronor till fördjupning
av avloppsdiken i Blekinge län.
Samtliga nu nämnda kostnader avses skola bestridas av särskilda, till
främjande av företagsverksamhet avsedda medel.
I fortsättningen upptages frågan angående omskolning av ledig
arbetskraft och utbildning av r e s e r v p e r s o n al till
närmare behandling. Som ett led härutinnan har statens arbetsmarknadskommission
i skrivelse den 14 mars 1940 framlagt förslag till beredskapskurser
i syfte att tillgodose verkstadsindustriens avsevärt ökade behov av
s. k. tempoarbetare. Förslaget innebär i huvudsak följande.
Kursernas normala längd beräknas till fyra månader, därvid tyngdpunkten
skulle läggas på det praktiska arbetet. I första hand avses befintliga
verkstadsskolor och utbildningsverksamhet i arbetslöshetskommittéernas regi
skola utnyttjas genom en fördubbling av antalet kurser. På detta sätt beräknas
en utbildningskapacitet av 3,735 tempoarbetare per år kunna uppnås.
1 fråga om urvalet av kursdeltagare framhåller kommissionen, att kurserna
främst borde avses för arbetslösa män, vilka äro frikallade från värnpliktstjänstgöring
och tillhöra yrke, vari mera omfattande arbetslöshet föreligger
eller skäligen kan väntas uppkomma. Någon maximiålder för kursdeltagare
borde icke föreskrivas. I regel borde det emellertid icke ifråga
-
8
Statsutskottets utlåtande Nr 197.
komma att i kurserna mottaga person, som fyllt 45 år. I den mån lämpliga
manliga arbetare icke funnes att tillgå i och för utbildning eller då eljest så
befunnes lämpligt, borde även kvinnor kunna antagas till kursdeltagare.
Utväljandet av kursdeltagare föreslås skola ske i samverkan mellan det
lokala organ, som skall handhava ledningen av själva kursverksamheten, och
vederbörande arbetslöshetskommitté, därest denna ej omhänderhar sagda
ledning, samt representanter för företagare och arbetare inom verkstadsindustrien
på orten. Under den tid, kurserna äro inriktade på att tillfredsställa
det nu aktuella behovet av arbetskraft, förutsättas kursdeltagarna i regel
vara anmälda hos arbetslöshetskommitté såsom hjälpsökande arbetslösa.
Om vederbörande tillhöra yrke, vars utövare förklarats avstängda från statlig
och statsunderstödd arbetslöshetshjälp, borde detta dock icke få utgöra
hinder för kursdeltagande. I den mån deltagarna anses i behov av kontantunderstöd
genom arbetslöshetskommittén, borde dispens från nyssnämnda
avstängningsbestämmelser beviljas.
Eleverna föreslås erhålla timlön med följande maximibelopp:
för elever i åldern 16—19 år högst 20 öre
» » » » 20—24 » » 30 »
» » » » 25— » » 40 »
Vid bestämmandet av dessa timlöner har kommissionen utgått från att eleverna
därutöver skulle, i den mån behov förelåge, erhålla dagunderstöd och
hyreshjälp enligt bestämmelserna i gällande hjälpkungörelse.
Fastställandet av timlönernas storlek inom ovan angivna gränser för kurser
å olika orter förutsättes skola uppdragas åt kommissionen, som enligt
förslaget skulle i nära samverkan med skolöverstyrelsen handhava den
centrala ledningen av kursverksamheten. Den lokala ledningen skulle anförtros
vederbörande skolstyrelse i de fall, då förefintliga anstalter för yrkesundervisning
skola utnyttjas, och arbetslöshetskommittén i orten i de fall,
då kurserna upprättas fristående från de ordinarie yrkesutbildningsanstalterna.
Statsverkets totala årskostnader (utom för dagunderstöd och hyreshjälp)
beräknar kommissionen sålunda:
84 beredskapskurser .............................. kronor 1,000,000
elevernas timlöner ................................ » 1,063 350
kurser för utbildning av lärare ...................... » ’ 25^600
kronor 2,088,950
Avgår intäkter ..................... » 300,000
Nettokostnad kronor 1,788,950.
Kostnaderna för dagunderstöd och hyreshjälp förutsättas skola fördelas
mellan stat och kommun i samma ordning som vid understödsverksamhet
för arbetslösa utan samband med kursverksamhet. Arbetsmarknadskommissionen
föreslås dock böra erhålla befogenhet att medgiva dylika kostnaders
bestridande av statsmedel helt eller till större del än eljest skulle vara fallet,
där understödet avser i kurskommunen icke hemortsberättigade elever eller
eljest särskilda skäl motivera en dylik anordning.
Kommissionen förväntar tillika, att med hänsyn till kommunernas intresse
av verksamheten huvudmännen för de verkstadsskolor, vid vilka kurser anordnas,
skola fritt tillhandahålla lokaler med befintlig utrustning samt med
värme och lyse ävensom städning. Detsamma gäller arbetslöshetskommitté,,
som i egen regi anordnar beredskapskurs.
Statsutskottets utlåtande Nr 197.
9
över arbetsmarknadskommissionens förslag hava yttranden avgivits av
statskontoret, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och statens industrikommission.
En redogörelse för innehållet i dessa yttranden återfinnes i propositionen
sid. 62—64.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
Som jag förut i olika sammanhang framhållit, måste i det allmänna programmet
för en rationell omfördelning av arbetskraften under krigsförhållanden
ingå yrkesundervisning för utbildning eller omskolning av arbetare.
Det mest framträdande behovet därav för närvarande hänför sig till verkstadsindustrien.
För att tillgodose detta behov har Kungl. Maj:t på min hemställan
genom beslut den 5 april 1940 bemyndigat statens arbetsmarknadskommission
att i huvudsaklig överensstämmelse med det av kommissionen
framlagda förslaget vidtaga åtgärder för utbildning under budgetåret 1939/
40 av arbetskraft för verkstadsindustrien samt för bestridande av de med åtgärderna
förenade kostnaderna ställt till kommissionens förfogande ett belopp
av högst 600,000 kronor, att utgå från det å tilläggsstat I till riksstat^
för nämnda budgetår anvisade reservationsanslaget till särskilda arbetslöshetsåtgärder.
Den sålunda beslutade utbildningsverksamheten måste givetvis
fullföljas under nästa budgetår.
Även för andra verksamhetsområden har fråga väckts om särskilda åtgärder
för utbildning av reservpersonal. Redan tidigare har sålunda förslag
förelagts riksdagen (prop. nr 194) om anslag till utbildning av ersättningspersonal
för jordbruket samt ersättare för lastbilförare.
Sannolikt komma även i andra hänseenden behov av sådana åtgärder att
yppa sig. I den mån så blir fallet, bör Kungl. Majit äga bemyndigande att
anordna utbildningsverksamhet efter liknande riktlinjer som de i arbetsmarknadskommissionens
förslag uppdragna och med användning av medel,
som finnas anslagna till arbetslöshetsåtgärder eller andra ingripanden på arbetsmarknaden.
Sådan verksamhet bör ledas eller övervakas av arbetsmarknadskommissionen
i samråd med myndigheter, som företräda det ifrågavarande
verksamhetsområdet eller annan särskild sakkunskap.
På grund av en av 1937 års riksdag gjord framställning uppdrog Kungl.
Majit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt domänstyrelsen gemensamt
att verkställa utredning rörande lämpligheten och möjligheten av ett statligt
stöd för anläggande av cykelstigar genom landets mera avlägsna
skogsområden och andra glest befolkade bygder. För ändamålet har
domänstyrelsen införskaffat uppgifter om utförda cykelstigar från överjägmästarna
i de sex norra överjägmästaredistrikten ävensom från de allmänningsskogar,
flottningsföreningar och skogsägande aktiebolag, vilka enligt
vad överjägmästarna uppgivit byggt cykelstigar. Styrelserna uppdrogo därefter
åt två särskilda utredningsmän att verkställa en förberedande undersökning
av föreliggande spörsmål. Resultatet härav sammanfattades av
utredningsmännen i en promemoria över vilken inhämtats yttranden av,
bland andra, chefen för försvarsstaben samt vederbörande länsstyrelser. På
grundval härav hava väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och domänstyrelsen
i skrivelse den 11 september 1939 framlagt resultatet av sina överväganden
i frågan.
över sistnämnda förslag har utlåtande avgivits av statskontoret.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 197.
Vad som förekommit i detta ärende har övertygat departementschefen örn
önskvärdheten av att cykelstigar komma till stånd i viss utsträckning. Ett
särskilt skäl härtill finner departementschefen vara risken i nuvarande läge
för omfattande skogseldar till följd av flygbombardemang. Örn arbetsbrist
skulle uppkomma inom områden, som beröras av förslaget, förordas därför,
att statsbidrag av arbetslöshetsmedel må kunna beviljas till utförande av
cykelstigar.
Slutligen har i propositionen (sid. 66) redovisats inkomna framställningar
rörande anläggande av vissa vägar i Blekinge och Norrbottens län samt
angående vakthållning — med anlitande av arbetslösa —- på brandtorn inom
Västernorrlands län. Departementschefen har dock icke tagit direkt ställning
till dessa framställningar.
Anslagsbehovet.
I gällande riksstat hava till statliga och kommunala beredskapsarbeten
upptagits ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor samt till reservarbeten,
kontantunderstödsverksamhet m. m. ett reservationsanslag av 8,000,000
kronor. Därjämte har å tilläggsstat I till riksstaten för innevarande budgetår
anvisats ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor till särskilda arbetslöshetsåtgärder.
I fråga om medelsbehovet under nästkommande budgetår för de åtgärder
för arbetslöshetens bekämpande, som falla inom arbetslöshetskommissionens
hittillsvarande verksamhet, har kommissionen meddelat vissa preliminära
beräkningar i skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 december 1939 samt reviderade
sådana i skrivelse den 26 februari 1940. Beträffande innehållet i dessa
får utskottet hänvisa till propositionen sid. 67 och 68.
Departementschefen yttrar för egen del rörande anslagsbehovet för nästa
budgetår följande.
Jag har förut vid behandlingen av principerna för arbetsmarknadskommissionens
verksamhet framhållit, att man på grund av det ovissa läget icke
kunde med^ någon säkerhet beräkna beskaffenheten och omfattningen av
de statliga åtgärder, som komme att erfordras på nu ifrågavarande område.
Det lär icke ens vara möjligt att bedöma den inbördes proportionen mellan
sådana åtgärder, som avse att åstadkomma en rationell fördelning och ett
bättre^ utnyttjande av tillgänglig arbetskraft för samhällsviktiga ändamål,
och sådana, som avse att bispringa arbetslösa. Som jag förut framhållit,
kunna dessa olika slags åtgärder för övrigt icke alltid hållas isär; sålunda
kan t. ex. en överflyttning av arbetskraft mellan olika geografiska områden
ha det dubbla syftet att skaffa arbetskraft till ett viktigt företag och att avhjälpa
arbetslöshet.
Det synes därför vara omöjligt att finna någon grund för uppdelning på
flera anslag av de medel, som bliva erforderliga för dessa åtgärder. Jag vill
erinra om, att de hittillsvarande anslagen till arbetslöshetsåtgärder av olika
slag efterhand sammanslagits och nu utgöra endast två: ett för beredskapsarbeten
och ett för andra arbetslöshetsåtgärder av skilda slag, till större delen
inom ramen för arbetslöshetskommissionens verksamhet.
Statsutskottets utlåtande Nr 197.
11
Av nu anförda skäl finner jag lämpligt, att hos riksdagen hemställes om
ett gemensamt anslag till åtgärder av olika slag för arbetskraftens ändamålsenliga
fördelning och utnyttjande samt till hjälp vid arbetslöshet. Inom
detta område falla sålunda t. ex. beredskapsarbeten, reservarbeten, andra
arbeten för arbetslösa, kontantunderstödsverksamhet, ungdomshjälp, kurser
för yrkesutbildning och omskolning i beredskapssyfte, bidrag till arbetssökandes
resor och flyttning, familje- eller hyresbidrag till arbetstagare,
som placerats utom hemorten, samt lönetillägg för icke yrkesvan reservarbetskraft.
Av samma anslag böra få disponeras de belopp för planläggning
av beredskapsarbeten, som förut angivits. Även i fråga om beräkningen
av detta gemensamma anslag vållar det nuvarande ovissa läget
stora svårigheter. Såsom förut i olika sammanhang berörts, torde den svenska
arbetsmarknaden under den närmaste framtiden komma att karakteriseras
av å ena sidan brist på arbetskraft inom flera områden, såsom jordbruk,
vedproduktion, verkstadsindustri, textilindustri, och å andra sidan sysselsättningssvårigheter
och arbetslöshet icke endast i de geografiska områden,
där svårartad arbetslöshet rått sedan lång tid — Bohuslän, Blekinge, Västernorrland
— utan även inom vissa stora fackområden såsom byggnadsverksamhet,
byggnadsämnesindustri, trävaru- och pappersmasseindustri. I
vad mån det skall lyckas att utjämna dessa rubbningar genom omflyttning
av arbetskraft kan nu icke förutses; under alla förhållanden komma emellertid
att kvarstå vissa arbetslöshetsproblem, som kräva hjälpåtgärder.
Jag vill sålunda understryka, att det nu icke som under de senaste åren
är möjligt att med någorlunda säkra hållpunkter beräkna anslagsbehovet på
detta område. Under sådana förhållanden har jag ansett mig böra stanna
vid den provisoriska beräkning av medelsbehovet, som skett i årets statsverksproposition.
Det angivna gemensamma anslaget torde sålunda beräknas
till sammanlagda beloppet av de i statsverkspropositionen beräknade
beloppen till statliga och kommunala beredskapsarbeten samt till reservarbeten,
kontantunderstödsverksamhet m. m., eller sålunda 18,000,000 kronor.
Anslaget torde få disponeras av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande
och närmare föreskrifter, av arbetsmarknadskommissionen. Anslaget,
som bör erhålla karaktär av reservationsanslag, synes kunna erhålla
rubriken åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. Uppkommande reservationer
å de tre anslagen till reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet
m. m., till statliga och kommunala beredskapsarbeten samt till särskilda
arbetslöshetsåtgärder böra vid ingången av nästa budgetår överföras till det
nu föreslagna anslaget.
I tidigare års anslag till reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet m. m.
ha vissa belopp ställts till Kungl. Majlis förfogande för främjande av företagsverksamhet.
Även för nästa budgetår torde medel för detta ändamål
böra stå till förfogande. Jag har sålunda för avsikt att föreslå ett fortsatt
understödjande av företagarföreningar i de län, där sådana enligt de förut
uppdragna principerna böra komma till stånd. För sistnämnda ändamål beräknar
jag omkring 400,000 kronor. För fortsatt förskotterande av kostnader
för vattenavledningsföretaget Lyckebyån torde vidare få beräknas ett
belopp av omkring 290,000 kronor. Kungl. Maj:t torde ävenledes böra lia
möjlighet att vid sidan av det vanliga hjälpprogrammet lämna bidrag till
vägföretag av skilda slag. Om läget pa arbetsmarknaden under nästföljande
budgetår utvecklar sig så att det visar sig lämpligt, böra framställningarna
rörande cykelstigarna och n y bygges vä ga rila k 11 niia åtminstone i viss utsträckning
bifallas. För dessa olika vägändamal beräknar jag cirka 000,000
kronor. Slutligen torde, sorn jag redan anfört, inventeringen av ofullständiga
jordbruk i Blekinge böra fullföljas och medel anvisas lian nu Hulga
-
12
Statsutskottets utlåtande Nr 197.
varande anslag. Sammanlagt torde omkring 1,350,000 kronor böra stå till
disposition för främjande av företagsverksamhet.
Till färdigställande av vissa, tidigare såsom reservarbeten bedrivna arbeten
torde böra beräknas ett belopp av 1,000,000 kronor, vilket belopp emellertid
bör bestridas av automobilskattemedel.
Utskottets yttrande.
På sätt departementschefen framhållit, föreligga med hänsyn till den utrikespolitiska
situationen stora svårigheter att med någon grad av säkerhet
beräkna utvecklingen pa arbetsmarknaden under den närmaste framtiden.
Endast så till vida kan läget anses vara klart, att man måste räkna med
avsevärt ökat behov av arbetskraft inom vissa näringsgrenar å ena sidan samt
en vidgad och skärpt arbetslöshet å den andra sidan. Under sådana förhållanden
är det uppenbart, att frågan örn ett samordnande av åtgärderna för
arbetsbristens täckande och arbetslöshetens bekämpande kommit att träda
i förgrunden. I detta hänseende vill utskottet erinra om att innevarande års
riksdag, på hemställan av statsutskottet i dess utlåtande nr 135, redan godkänt
ett av Kungl. Maj:t i proposition nr 216 framlagt förslag till omorganisation
av statens arbetsmarknadskommission i syfte att av densamma
skapa ett centralt organ för handläggning av såväl arbetsförmedlings- som
arbetslöshetsärenden. Utskottet har för sin del intet att erinra mot att detta
organ, i enlighet med vad i nu förevarande proposition förutsatts, tills vidare
anförtros icke blott den av statens arbetslöshetskommission handhavda verksamheten
utan även den av Kungl. Maj:t direkt ledda hjälpverksamheten i
form av beredskapsarbeten. Utskottet förutsätter dock därvid, att den tekniska
organisation och sakkunskap, som hittills anlitats vid utförande av
väg- och broföretag såsom statliga eller kommunala beredskapsarbeten, även
i fortsättningen skall i möjligaste mån tagas i anspråk. Utskottet önskar
tillika understryka departementschefens uttalande, att ifrågavarande anordning
får betraktas som ett av lägets ovisshet betingat provisorium och ett
medel att vinna erfarenheter för en efter krisens slut fortsatt utveckling på
området.
Beträffande arten av de arbeten, som lämpligen böra utföras med anlitande
av arbetslösa, har i motionen I: 207 uppmärksamheten riktats på behovet
av en förstärkning av vårt fasta gränsförsvar. Enligt motionen böra
de av Kungl. Majit äskade anslagsmedlen — 18,000,000 kronor — i huvudsak
användas för anordnande av militära arbeten, avseende vårt fasta försvar,
medan civila arbeten, som tåla uppskov, endast i undantagsfall skulle
få ifrågakomma. Utskottet finner de i motionen framförda synpunkterna
beaktansvärda. Utskottet vill emellertid erinra örn att en överflyttning av
arbetslösa till försvarstekniska arbeten i viss omfattning ägt rum redan under
innevarande budgetår, därvid särskilda förmåner utgått i fråga om resor,
utrustning och familjens underhåll. Av propositionen framgår vidare, att en
dylik överflyttning enligt departementschefens uppfattning bör under nästa
Statsutskottets utlåtande Nr 197.
13
budgetår komma till stånd i största möjliga utsträckning beträffande områden
med särskilt svårlösta sysselsättningsproblem, främst sågverksdistrikten
i Västernorrlands län och stendistrikten i Bohuslän och Blekinge. På
grund härav anser utskottet det kunna förväntas, att arbetslösa i avsevärd
omfattning komma att tagas i anspråk för militära anläggningsarbeten.
Självfallet måste frågan om omskolning av ledig arbetskraft och utbildning
av reservpersonal i nuvarande läge äga särskild aktualitet. Såsom av
propositionen framgår, hava också särskilda åtgärder vidtagits för att genom
s. k. beredskapskurser öka tillgången på utbildad arbetskraft å vissa områden,
i första hand för tillgodoseende av verkstadsindustriens behov. Det
av statens arbetsmarknadskommission i sådant hänseende framlagda förslaget,
vilket jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 5 april 1940 skall ligga till
grund för utbildningen av verkstadspersonal, synes utskottet i det stora hela
väl avvägt. Utskottet vill emellertid fästa uppmärksamheten vid att urvalet
av kursdeltagare icke bör begränsas till sådana hos vederbörande arbetslöshetskommitté
anmälda arbetslösa, vilka enligt gängse understödsprinciper
erhålla kontantunderstöd, enär en dylik begränsning i många fall kan
befaras leda till en otillfredsställande rekrytering.
Vad departementschefen anfört rörande anordnande i viss utsträckning
av cykelstigar med anlitande av arbetslösa finner utskottet välbetänkt. I
övrigt har Kungl. Maj :ts förslag icke givit utskottet anledning till uttalande i
annat avseende än att utskottet förutsätter, att hyresbidrag till arbetstagare
utom hemorten samt lönetillägg för icke yrkesvan reservarbetskraft endast
medgives i sådana fall, där behov av dylik hjälp föreligger eller eljest särskilda
skäl äro för handen.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
I) att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag må
a) till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. för
budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag av 18,000,000
kronor;
b) föreskriva, att uppkommande reservationer å de för
budgetåret 1939/40 anvisade reservationsanslagen till reservarbeten,
kontantunder stöds verksamhet m. m., till statliga
och kommunala beredskapsarbeten samt till särskilda arbetslöshetsåtgärder
skola överföras till reservationsanslaget till
åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;
II) att motionen I: 207 må anses besvarad med vad utskottet
anfört.
Stockholm den 31 maj 1940.
På statsutskottets vägnar:
PER GUSTAFSSON.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 197.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Gustafsson i Benestad, Nilsson i Malmö, Johansson i
Fredrikslund, Oscar Olsson, Asplund, Andersson i Fältenborg, Andrén, Ström i Lidköping,
Heiding, Magnusson i Kalmar, Bäcklund och Nisser; samt
från andra kammaren: herrar Jansson i Falun, Törnkvist, Eriksson i Stockholm,
Danielsson, Andersson i Prästbol, Lindberg i Umeå, Persson i Tidaholm, Staxäng, Hansson
i Rubbestad, Mårtensson, Olsson i Kullenbergstorp och Eriksson i Frägsta.
Reservation
av herrar Oscar Olsson, Bäcklund, Lindberg, Persson i Tidaholm och
Mårtensson beträffande viss del av utskottets motivering.