Statsutskottets utlåtande Nr 196.
1
Nr 196.
Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1940 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning för tiden 1 juli 1938—-30 juni 1939
m. m.
(lia avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1939 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och
inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid
att följa den ordning som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.
l:o) Särskild revision av vissa krisutgifter. Under rubriken Riksdagens
revisorers verksamhet, § 1, hava revisorerna uttalat sig i anledning av sitt
till urtima riksdagen föregående höst ingivna förslag rörande särskild revision
av vissa krisutgifter (Del I, sid. 2—5).
Revisorerna hade genom en den 11 november 1939 till första särskilda utskottet
vid urtima riksdagen avlåten skrivelse upptagit frågan om särskild
revision av de utgifter, som föranledas av vidtagna krisåtgärder såväl i avseende
å försvarsväsendet som beträffande verksamheten hos vissa krisorgan,
som tilldelats särskilda uppgifter i förvaltningshänseende. Revisorerna hade
i en särskild promemoria anfört sina synpunkter i detta ämne samt framhållit,
att de funnit önskvärt att redan då bringa dessa synpunkter till särskilda
utskottets kännedom under hemställan att de måtte av utskottet beaktas.
Efter ett återgivande av promemorians lydelse och första särskilda utskottets
utlåtande nr 57 i vad det avsåge revisorernas framställning, hava
revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
Under erinran om att de krisutgifter, varom här är fråga, icke ingå i de
räkenskaper, som äro föremål för granskning vid denna revisionsförrättning,
och med hänsyn till den ställning, som riksdagen numera tagit till frågan
örn särskild revision av krisutgifterna, hava revisorerna icke ansett sig böra
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 6 sami. Nr 196. 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
Utskottet.
i sin berättelse närmare ingå på de speciella frågor, som i promemorian berörts
och som äga samband med under revisorernas resor gjorda iakttagelser
beträffande förhållanden inom försvarsväsendet och folkförsörjningen.
I anledning av urtima riksdagens skrivelse, nr 88, i berörda fråga har
Kungl. Majit tillsatt en särskild nämnd, »statens krisrevision», för vilken
Kungl. Majit den 16 februari 1940 utfärdat instruktion (S. F. S. nr lil). För
krisrevisionens verksamhet under innevarande och nästföljande budgetår
har riksdagen redan anvisat medel.
Om vad sålunda förekommit bär utskottet velat här
erinra.
2:o) Ekonomiska översikter. Under rubriken Riksdagens revisorers
verksamhet, § 2, hava revisorerna behandlat frågan om vissa ekonomiska
översikter (Del I, sid 5 och 6).
Under § 71 i sin år 1934 avgivna berättelse meddelade riksdagens revisorer
-— under hänvisning till att en omläggning av riksstatens utgiftssida i enlighet
med beslut av samma års riksdag inom kort komme att verkställas —
att upprättandet av vissa tabeller och översikter, vilka tidigare skett genom
revisorernas försorg, skulle överflyttas till riksräkenskapsverket samt att revisorerna
redan då vidtagit en beskärning av sitt tabellverk. I samband därmed
framhöllo revisorerna, att de allt fortfarande hade för avsikt att dels
upprätta vissa tabeller och översikter beträffande kostnader, vilka till väsentlig
del bestriddes av fonder eller andra inkomstkällor, vilka icke vore att
hänföra till statsanslag, dels i översiktstabeller meddela sådana uppgifter,
vilka icke plägade i annan ordning förekomma och vilka kunde anses äga ett
mera allmänt intresse, dels ock göra sammanställningar i övrigt, som vore
betydelsefulla antingen ur statistisk synpunkt eller för att bevara önskvärd
kontinuitet i de genom statens försorg meddelade finansiella översikterna.
Efter att hava erinrat härom hava revisorerna i ärendet anfört, bland
annat, följande.
Erfarenheten under de senaste åren har givit vid handen, att de av riksräkenskapsverket
i dess årsbok meddelade finansiella och statistiska uppgifterna
i åtskilliga hänseenden icke fyllde samma ändamål som tidigare statsrevisorernas
tabellverk och framför allt ifråga om inkomsterna där meddelade
uppgifter — i viss mån sammanhängande med i statsbokföringen gjorda
förändringar — äro så knapphändiga, att man i allmänhet icke kan erhålla
en tillförlitlig översikt över viss gren eller viss detalj av den statliga verksamheten,
där denna till en del finansieras med bidrag av andra medel än
rena statsmedel. Jämväl med hänsyntagande till uttalade önskemål från de
budgetbehandlande riksdagsutskottens sida hava revisorerna nu med stöd av
viss paragraf i sin instruktion velat i sin berättelse sammanföra och intaga
vissa översikter, vilka tidigare i annat sammanhang meddelats, men vilka
icke, åtminstone för närvarande, i föreslagen uppställning lämnas av annan
myndighet.
Statsutskottets utlåtande Nr 196-
3
Revisorerna hava denna gång i enlighet med framförda önskemål meddelat
uppgifter rörande ekonomien vid de statliga sjukhusen. På grund av
pågående omläggning av redovisningen ifråga om de militära sjukhusen hava
dock dessa för tillfället uteslutits. Revisorerna ämna ett följande år lämna
sammanställningar även rörande vissa ekonomiska förhållanden ifråga örn
vårdanstalter, upptagna under socialhuvudtiteln, samt beträffande institutioner
och försöksgårdar, upptagna under jordbrukshuvudtiteln, allt i den mån
icke sådana uppgifter direkt kunna hämtas ur de räkenskapssammandrag,
som ingå i riksräkenskapsverkets årsbok. Jämväl ifråga om vissa statsunderstöd
hava revisorerna för avsikt att framdeles meddela närmare uppgifter.
Revisorerna, som hava för avsikt att vid meddelandet i sin berättelse av
ytterligare uppgifter av denna art inhämta de önskemål, som inom riksdagen
i sådant hänseende kunna framställas, hava velat här lämna redogörelse för
de åtgärder, som från deras sida sålunda vidtagits.
Vad revisorerna under ovannämnda punkt meddelat om de åtgärder, de
vidtagit och hava för avsikt att ytterligare vidtaga för viss komplettering
av revisionsberättelsen i huvudsak efter samråd med de budgetbeliandlande
utskotten inom riksdagen, har utskottet ansett sig böra lämna utan erinran
och samtidigt framhålla önskvärdheten av att just de uppgifter, som för
riksdagen och dess verksamhet äro av speciellt intresse, framdeles böra, i
den mån de icke i annan form göras tillgängliga, inflyta i revisionsberättelsen.
Utskottet har velat detta för riksdagen
omförmäla.
3:o) Vissa tidigare av riksdagens revisorer gjorda framställningar, som
föranlett skrivelser från riksdagens sida. Under rubriken Riksdagens revisorers
verksamhet, § 3, hava revisorerna med ledning av de uppgifter, som
årligen av justitieombudsmannen i hans ämbetsberättelse lämnas riksdagen,
undersökt i vad mån tidigare av riksdagens revisorer gjorda framställningar,
vilka föranlett skrivelser till Kungl. Maj:t från riksdagens sida, icke blivit
föremål för slutlig behandling (Del I, sid. 6—12).
Revisorerna hava efter en redogörelse i ämnet anfört följande.
Den sålunda lämnade redogörelsen synes revisorerna giva vid handen,
att ett stort antal spörsmål — ofta av betydande ekonomisk räckvidd —
ännu icke kunnat bliva föremål för slutlig handläggning. Svårigheter synas
också, närmast med hänsyn till skilda departements olika praxis vid ärendenas
avförande ur diarierna möta ali erhålla uppgift örn de åtgärder, som
i vissa fall hava blivit vidtagna i anledning av riksdagens på revisorernas
initiativ gjorda framställningar.
Revisorerna vilja i anledning härav meddela, att de anse önskvärt att
inom revisionen upprättas register över framställningar av förevarande
slag samt att årligen anteckningar verkställas rörande vidtagna åtgärder.
Genom en sådan anordning kunna revisorerna för framtiden bättre överblicka
nämnda frågors fortsatta behandling, vilket måste anses vara till
fördel för deras arbete. Även för riksdagen torde det vara av värde att
kunna i förekommande fall utan större omgång erhålla kännedom örn det
resultat, en hänvändelse av detta slag från dess sida kommit alt föranleda.
Utskottet.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 196
Utskottet.
Utskottet.
Revisorerna vilja här meddela, att de hava för avsikt att föranstalta om vidtagande
av en dylik åtgärd för framtiden.
Utskottet har i likhet med revisorerna uppmärksammat, att ett stort antal
spörsmål, ofta av betydande ekonomisk räckvidd, vilka föranlett riksdagen
att på revisorernas initiativ göra framställning till Kungl. Maj:t,
ännu icke blivit föremål för slutlig handläggning. Utskottet måste finna
detta vara i åtskilliga avseenden ganska betänkligt, i all synnerhet som
vissa av riksdagens framställningar ganska lång tid lämnats utan slutlig
åtgärd. Detta har icke kunnat undgå att medföra vissa olägenheter inom
förvaltningen och även föranlett efterverkningar i ekonomiskt avseende.
Utskottet anser lämpligt, att revisorerna framdeles följa de åtgärder, som
tid efter annan vidtagas i anledning av på deras förslag gjorda hänvändelser
från riksdagens sida, samt lämna riksdagen upplysningar härom.
Utskottet har velat detta för riksdagen
omförmäla.
4:o) Statsverkets kostnader för fri rättegång. Centralisering av fångvårdsanstalterna.
Under justitiedepartementet, § 4, hava revisorerna till
behandling upptagit frågan örn en begränsning av statsverkets utgifter för
den fria rättegången (Del I, sid. 13—20).
Vidare hava revisorerna under § 5 i sin berättelse i en tabellarisk uppställning
påvisat variationen i vårdkostnaderna vid de olika fångvårdsanstalterna
och i anslutning därtill uttalat, att variationen i och för sig syntes
motivera, att det inom fångvården för närvarande pågående arbetet med
centralisering av anstalterna bedrives och fullföljes med all skyndsamhet
och i den utsträckning, som kan visa sig möjlig med hänsyn till rådande
förhållanden (Del I, sid. 21 och 22).
I sistnämnda fråga har yttrande avgivits av fångvårdsstyrelsen (Del II,
sid. 1 och 2).
Beträffande de två här ifrågavarande ärendena har utskottet redan i sitt
utlåtande nr 2 (punkt 24 och 30) yttrat sig, varom utskottet velat här
erinra.
5:o) Anslagen till mödrahjälp. Under socialdepartementet, § 7, hava
revisorerna framställt vissa anmärkningar rörande handhavandet av anslagen
till mödrahjälp (Del I, sid. 23—43).
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
5
Förklaringar hava avgivits av socialstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser och flertalet mödrahjålpsnämnder
(Del II, sid. 3—129).
Beträffande detta ärende kommer utskottet att framdeles under riksdagen
yttra sig, vilket utskottet velat härmed för riksdagen
anmäla.
6:o) Hjälpverksamheten vid statens sinnessjukhus. Under socialdepartementet,
§ 8, hava revisorerna behandlat den vid statens sinnessjukhus anordnade
hjälpverksamheten (Del I, sid. 43—52).
Enligt 93 § i stadgan angående sinnessjukvården i riket den 19 september
1929 skall vid de statens sinnessjukhus, som Kungl. Majit bestämmer, anordnas
hjälpverksamhet, vilken skall avse att inom upptagningsområde, som
är bestämt för sjukhuset eller avdelning därav, meddela sinnessjuka eller
personer, hos vilka utbrott av sinnessjukdom kan befaras, ävensom dem
närstående de råd och anvisningar, som i varje särskilt fall må erfordras
rörande vården av den sjuke eller till förekommande av det befarade sjukdomsutbrottet,
samt att bistå å sinnessjukhuset intagna eller därifrån utskrivna
i personliga och ekonomiska angelägenheter.
Hjälpverksamheten handhaves enligt sinnessjukstadgans 94 § av en vid
sjukhuset anställd överläkare (hjälpverksamhetsläkaren), med biträde dels,
där det erfordras, av annan vid sjukhuset anställd läkare, dels ock av en eller
flera förestånderskor. Är hjälpverksamhetsläkaren ej tillika sjukhuschef,
skall verksamheten stå under sjukhuschefens inseende. Nämnda läkare skola
dels i den omfattning, som av medicinalstyrelsen betämmes, vid mottagningar
å en särskild hjälpbyrå, dels ock under förekommande resor kostnadsfritt
tillhandagå allmänheten i de hänseenden, som i 93 § här ovan blivit särskilt
angivna. Vid dylika mottagningar är förestånderskan skyldig att biträda
läkaren.
Revisorerna hava införskaffat uppgifter under förmedling av medicinalstyrelsen
rörande hjälpverksamhetens omfattning och arbetsformer vid
skilda sjukhus samt i fråga om dess betydelse ur såväl medicinska som ekonomiska
synpunkter. Avsikten därmed har varit att närmare få belyst det
praktiska värdet av denna enligt riksdagens beslut försöksvis anordnade
verksamhet. Därjämte hava revisorerna samtidigt begärt yttranden i ämnet
från vederbörande hjälpverksamhetsläkare och förestånderskor innehållande
jämväl önskemål beträffande verksamhetens fortsatta utveckling, ävensom
uppgift örn möjligheterna att genom hjälpverksamheten åstadkomma ett
effektivare utnyttjande av förefintliga platser vid statens sinnessjukhus.
I de inkomna yttrandena framhålles allmänt — meddela revisorerna —
att genom hjälpverksamhetens personliga kännedom örn de vårdsökande
sjuka kunnat för intagning på sinnessjukhus utväljas de mest svårskötta
fallen och sådana fall, där utsikterna till gynnsamma behandlingsresultat
Utskottet.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
Utskottet.
varit störst. ^ Mare understrykes, att den hjälp, som hjälpverksamheten kan
giva de från sinnessjukhus utskrivna i ekonomiska och sociala ting i samband
med utskrivningen och därefter, möjliggör en tidigare utskrivning än
eljest. Allmänt vitsordas även betydelsen av den kostnadsfria rådgivningen
och hjälp, som hjälpverksamheten lämnar kommunala myndigheter och enskilda,
och den kontakt, som därigenom uppehålles mellan sinnessjukhusen
och folket ute i bygderna.
Av de olika sjukhusens till revisorerna lämnade uppgifter framgår, att
samtliga kostnader för hjälpverksamheten under budgetåret 1938/39 uppgått
till ungefär 150,000 kronor.
Revisorerna hava avslutat sin redogörelse med följande uttalande.
Den översikt över den vid statens sinnessjukhus anordnade hjälpverksamheten,
som erhålles genom de av revisorerna infordrade uppgifterna, synes
revisorerna visa, att denna från början som försöksverksamhet betecknade
gren av den statliga sinnessjukvården varit väl ägnad att tillgodose de
intressen, som härmed avsetts, i det den underlättat vården av de psykiskt
sjuka ur såväl medicinsk som social synpunkt, samtidigt som den kunnat
bidraga till ett ändamålsenligt utnyttjande av befintliga vårdplatser och
därigenom jämväl främja ett ur ekonomisk synpunkt rationellt utnyttjande
av sinnessjukvårdens resurser. De hittills vunna erfarenheterna synas revisorerna
tala för, att en fortsatt utveckling av verksamheten kommer att
visa sig gagnelig. Härigenom torde även — i samband med den utveckling
av sinnessjukvården på andra områden, som må vara erforderlig -— de allmänt
kända svårigheter, som beredande av lämplig vård åt vissa sinnessjuka
nu innebär för de kommunala myndigheterna, kunna i väsentlig
män minskas. De inkomna yttrandena från hjälpverksamhetsläkarna synas
även giva vid handen, att platserna på sinnessjukhusen kunna effektivare
utnyttjas, om en utveckling sker av den nu anordnade hjälpverksamheten
vid sjukhusen, en sak som ej torde vara utan betydelse, då det gäller bedömandet
av platsbehovet för framtiden. De önskemål, som framförts angående
vissa kompletteringar i fråga om hjälpverksamheten, särskilt i form
av möjlighet för däri anställd personal att mera odelat få ägna sig åt dessa
speciella vårduppgifter, synas revisorerna därför vara förtjänta av att bliva
i lämpligt sammanhang beaktade. Vidare torde ett underlättande av verksamheten
i dess uppgift att bistå de sjuka i ekonomiska angelägenheter —
särskilt ifråga om bidrag till självhjälp genom ordnandet av arbetsmöjligheter
— i form av vissa medel till hjälpverksamhetens förfogande, kunna
visa sig värdefullt ur både social och medicinsk synpunkt.
Revisorerna hava ansett det äga intresse för riksdagen att erfara huru denna
verksamhet vid sinnessjukhusen utvecklats och hava därför i sin berättelse
velat lämna denna redogörelse.
Av den verkställda utredningen synes det utskottet framgå, att en fortsatt
utveckling av den vid statens sinnessjukhus anordnade hjälpverksamheten,
vilken från början betecknats såsom en försöksverksamhet, varit ägnad att
underlätta vården av de psykiskt sjuka ur såväl medicinsk som social synpunkt
samtidigt som ett ur ekonomisk synpunkt rationellt utnyttjande av
sinnessjukvårdens resurser, särskilt i fråga om befintliga vårdplatser, visat
sig möjligt. Utskottet är i likhet med revisorerna av den uppfattningen.
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
7
att den anordnade hjälpverksamheten hör kunna leda till ett effektivare
utnyttjande av platserna på sinnessjukhusen, något som icke torde vara
utan betydelse då det gäller bedömandet av platsbehovet i framtiden. För
de kommunala myndigheterna böra också åtskilliga nu förefintliga svårigheter
kunna minskas.
Utskottet håller i likhet med revisorerna före, att särskilt intresse bör ägnas
frågan om bidrag till självhjälp genom ordnandet av arbetsmöjligheter, samt
att ytterligare åtgärder för vinnande av detta ändamål böra vidtagas, varigenom
de möjligheter, som hjälpverksamheten giver, torde kunna fullt ut tagas
i anspråk. Emellertid anser sig utskottet kunna förutsätta, att medicinalstyrelsen
på lämpligt sätt och vid lämplig tidpunkt upptager till behandling
de frågor, avseende hjälpverksamhetens effektivisering, som av revisorerna
gjorts till föremål för undersökning. Vid sådant förhållande har utskottet
nu allenast velat vad sålunda förekommit för riksdagen
omförmäla.
7:o) Vissa upphandlingsärenden. Under socialdepartementet, § 9, hava
revisorerna behandlat visst upphandlingsärende vid statens arbetslöshetskommission
(Del I, sid. 52 och 53).
Enligt § 17 i förordningen den 16 januari 1920 angående upphandling
och arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös egendom
skall infordrande av anbud å gods för upphandling och å arbete ske
genom offentlig kungörelse. I § 18 av samma förordning är vidare föreskrivet,
att anbud i stället för genom offentlig kungörelse får infordras genom
särskilda skrivelser, när endast ett begränsat antal leverantörer eller entreprenörer
anses förfoga över den insikt eller yrkesskicklighet eller de hjälpmedel,
som erfordras för avtalets behöriga fullgörande eller finnas äga den
pålitlighet, som lämnar garanti för ett sådant fullgörande.
Vid sin granskning av statens arbetslöshetsko mmissions protokoll den 14
juni 1939 rörande inköp av cementrör m. m. till arbetsplatsen nr 775 Twingvägen,
Alnaryd, Blekinge, hava revisorerna observerat, att platsledaren den
30 mars 1939 infordrat offert å vissa cementvaror från sex olika företag, att
fem av dem inkommit med anbud, dagtecknade den 24 mars, den 14 april,
den 19 april, den 5 maj resp. den 10 maj 1939, att någon dag ej utsatts, då
anbuden skulle vara ingivna, att protokoll vid anbudets öppnande, såvitt revisorerna
kunnat finna, ej förts och att ej heller tre man närvarit vid öppnandet.
Revisorerna hava uttalat följande.
Entreprenadförordningen åsyftar å ena sidan att garanti skall vinnas för
att billigast möjliga priser skola kunna ernås och å andra sidan att varje
leverantör skall i vederbörlig ordning beredas tillfälle att — om han så
önskar — leverera varor till det allmänna. En uraktlåtenhet att genom
allmän kungörelse infordra anbud kan lätteligen medföra — förutom alltför
hilga priser — gynnandet av vissa firmor. Det är därför av största vikt,
8
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
att de för entreprenadförfarandet föreskrivna formerna noggrant iakttagas.
Så har uppenbarligen ej skett i det fall, som ovan relaterats. Sålunda har
exempelvis någon viss dag för inlämnandet av anbuden icke angivits och
brytandet av anbuden har ej vederbörligen kontrollerats. Härigenom har
uppstått möjlighet för arbetsledaren att successivt taga del av anbuden med
de konsekvenser, som detta kunnat medföra. Huruvida arbetsledaren också
begagnat sig av nyssberörda möjlighet är emellertid icke möjligt att på
grundval av tillgängliga handlingar bedöma. Tillvägagångssättet vid entreprenadfrågans
behandling kan i varje fall icke försvaras. Belysande härutinnan
är, bland annat, det faktum, att en av de anbudsgivande firmorna
inkommit med sitt anbud redan sex dagar innan platsledaren officiellt infordrat
offert från firman ifråga.
Revisorerna finna det vid ifrågavarande inköp tillämpade förfaringssättet
synnerligen anmärkningsvärt.
Yttranden hava avgivits av statens arbetslöshetskommission, som bifogat
en å dess tekniska avdelning utarbetad promemoria, samt av statskontoret
och riksräkenskapsverket. (Del II, sid. 129—134.)
Av promemorian framgår, bland annat, att offerterna förvarats oöppnade i
arbetsplatsens kassaskåp till dess de den 10 maj 1939 öppnats av platsledaren i
närvaro av vågmästaren samt att protokoll förts vid anbudens öppnande.
Statskontoret, som vid avgivande av sitt utlåtande under hand erhållit del
av kommissionens förklaring och den därvid fogade promemorian, har yttrat,
bland annat, följande.
På grund av den av arbetslöshetskommissionen sålunda förebragta utredningen
synes ådagalagt, att vissa felaktigheter begåtts i fråga om handläggningen
av förevarande upphandlingsärende. Statskontoret vill för sin del
till förebyggande av en upprepning härav förorda, att leveransanbud även i
sådana fall, då deras infordrande anförtrotts åt platsledare, insändas direkt
till kommissionen och brytas hos denna. Garanti skulle på detta sätt vinnas
för att de beträffande öppningsförfarandet föreskrivna formerna bleve
vederbörligen iakttagna och kommissionen omedelbart erhölle kännedom,
örn vid infordrandet angivits tid för anbudens avlämnande och i övrigt
tillämpats i upphandlingsförordningen med avseende å anbudsinfordrande
givna bestämmelser.
Viskottet. Utskottet vill erinra därom, att riksdagens revisorer vid upprepade tillfällen
under gångna år funnit skäl föreligga till anmärkning mot skilda myndigheters
sätt att förfara i upphandlingsärenden. Utredningen i nu föreliggande
fråga giver vid handen, att -— även örn revisorernas anmärkningar i
vissa stycken få anses förklarade genom vad myndigheterna i ärendet anfört
— de erinringar som tidigare gjorts från revisorernas sida för åstadkommande
av en riktig tillämpning av upphandlingsförordningens bestämmelser, icke
på alla håll fått avsedd verkan. I anledning härav ifrågasätter utskottet, som
i likhet med revisorerna finner det vara av största vikt att sagda bestämmelser
noggrant iakttagas, huruvida icke särskilda åtgärder i angivna syfte böra
vidtagas. Vad angår de ärenden, som handläggas av arbetsmarknadskommissionen
(tidigare arbetslöshetskommissionen) underordnade myndigheter,
synes det av statskontoret framställda förslaget böra närmare prövas.
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
9
Utskottet får hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville taga under övervägande de synpunkter, utskottet
givit uttryck åt beträffande upphandlingsförordningens
tillämpning.
8:o) Mark- och stadsplaneförhandlingarna mellan kronan och Stockholms
stad. Under kommunikationsdepartementet, § 14, hava revisorerna
framställt vissa erinringar avseende mark- och stadsplaneförhandlingarna
mellan kronan och Stockholms stad (Del I, sid. 61—72).
1925 års riksdag anhöll i skrivelse nr 264, att Kungl. Majit måtte vidtaga
åtgärder för att få då svävande frågor rörande äganderätten till och användningen
av kronans inom Stockholms stads område belägna markområden
definitivt lösta och för att åstadkomma en revision av gällande avtal och
uppgörelser av ekonomisk innebörd mellan kronan och staden, i den mån
en sådan revision efter närmare utredning befunnes ur kronans intressesynpunkt
vara önskvärd. I anledning av denna framställning tillsatte Kungl.
Majit den 12 juni 1925 en särskild kommission — kronans fastighetskommission
av år 1925 — vars uppgifter senare övertogs av djurgårdskommissionen.
Revisorerna hava framhållit, att riksdagen tagit initiativ även ifråga om
djurgårdskommissionens sammansättning och organisation. Sålunda har
1936 års riksdag anhållit om förslag från Kungl. Maj :t örn vissa förändringar
i dessa avseenden. Ett av Kungl. Majit i anledning härav framlagt dylikt
förslag blev sedermera godkänt av 1937 års riksdag.
Den 31 mars 1939 tillsatte Kungl. Majit på förslag av Stockholms stadskollegium
en särskild kommission med närmaste uppgift, att efter en allmän
inventering av mellan staten och staden föreliggande markfrågor undersöka
möjligheterna att åvägabringa en plan för lösning av de svävande markfrågorna,
på vars grundval de aktuella spörsmålen kunna vinna en sa snabb
lösning som möjligt utan att sammanhanget med den pa längre sikt lagda
planen brytes.
Kommissionen skulle bestå av, förutom överståthållaren såsom ordförande,
två representanter för kronan och två för staden.
Revisorerna hava i ämnet uttalat följande.
På sätt framgår av det anförda har genom statsmakternas gemensamma
beslut och i anslutning till de initiativ och direktiv, som riksdagen framfört,
på sin tid upprättats ett särskilt statligt organ — kronans fastighetskommission
av år 1925, vilkens uppgifter numera övertagits av djurgardskommissionen
— för dels översikt över alla statliga markfrågor rörande Stockholm
och dess omgivningar, dels ock förhandlingar med Stockholms stad i
mark- och därmed sammanhängande stadsplane- samt exploateringsfrågor.
Genom att behandlingen av dessa frågor samlats hos ett enda organ, har
vunnits den av riksdagen redan 1925 såsom önskvärd framhallna garantien
för en enhetlig behandling av dessa frågor och detta organ har förvärvat
10
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
speciell erfarenhet och kunnat samla ett avsevärt utredningsmaterial inom
området.
Av redogörelsen framgår vidare, att detta organ, djurgårdskommissionen,
som med hänsyn till initiativet vid dess tillsättande och organisationen därav
i särskild grad blivit anknutet till riksdagen, tillsammans med stadens
vederbörande förhandlingsorgan genomfört ett flertal avtal mellan kronan
och staden, vilka godkänts av såväl statsmakterna som Stockholms stad.
Åtskilliga av dessa avtal äro av synnerligen betydande ekonomisk omfattning.
I enlighet med vad djurgårdskommissionen meddelat i sin senaste arbetsredogörelse,
har kommissionen i samråd med stadens förhandlingsdelegerade
avsett att, sedan övriga mark- och stadsplanefrågor nu bringats till slutlig
lösning, koncentrera sig på de två återstående uppgifter, vilka riksdagen
vid upprepade tillfällen framhållit borde snarast möjligt slutföras, nämligen
stadsplanelägguingen av ovan angivna ytterligare delar av Ladugårdsgärdet
samt regleringen av kronans och stadens svävande markmellanhavanden
m. m. Såväl inom kommissionen som å stadens sida hava vidlyftiga
förarbeten fullgjorts för dessa båda frågors slutliga avgörande.
På sätt likaledes ovan refererats har emellertid numera för behandling av
frågor rörande kronan och Stockholms stad tillsatts ytterligare en kommission,
som antagit benämningen 1939 års markkommission. I för denna nya
kommission utfärdad instruktion saknas gränsdragning mellan å ena sidan
de uppgifter djurgårdskommissionen instruktionsenligl skall fullfölja och å
andra sidan den tillsatta markkommissionens arbetsuppgifter. Härigenom
har uppkommit en oklarhet örn de båda kommissionernas kompetens, som
icke kan vara till fördel för statens intressen. Det av riksdagen uttalade
önskemålet, att berörda ärenden från statens sida höra handläggas enhetligt,
synes genom markkommissionens tillkomst hava blivit åsidosatt.
Enligt vad revisorerna erfarit har inom 1939 års markkommission ifrågasatts,
att det av djurgårdskommissionen i enlighet med statsmakternas direktiv
bedrivna arbetet rörande stadsplaneläggning skulle undanskjutas på
obestämd tid i avbidan på utredning — genom 1939 års markkommissions
försorg — örn undantagande från bebyggelse av sådan ej ännu exploaterad
mark å Ladugårdsgärdet, som ej erfordrades för statliga byggnadsändamål,
preliminärt angiven till cirka 300,000 kvadratmeter, eller kommunala anläggningar,
preliminärt angiven till cirka 280,000 kvadratmeter. För den
händelse^ 1939 års markkommission skulle själv få avgöra, vilka markin.
fl. frågor den skulle äga upptaga kunde markkommissionen komma att
övertaga även de av djurgårdskommissionen nu utövade allmänna funktioner
såsom kronans förhandlingsorgan med Stockholms stad.
Den redogörelse, som ovan lämnats rörande hittills uppnådda resultat
i fråga örn överenskommelser på detta område, torde icke utvisa behov av
något nytt förhandlingsorgan för kronan. Med hänsyn härtill och till sättet
för djurgårdskommissionens tillkomst och till formerna för lämnandet av
direktiven för kommissionens arbete, bör icke, utan riksdagens hörande, ske
någon ändring, i vad statsmakterna i detta ämne enats om och som för
närvarande gäller.
Med hänsyn till denna frågas synnerliga betydelse hava revisorerna ansett
sig förpliktigade att för riksdagen anmäla vad här förekommit.
Yttranden hava avgivits av djurgårdskommissionen den 18 januari 1940
och av 1939 års markkommission den 19 i samma månad.
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
11
Utskottet har beaktat vad revisorerna under förevarande paragraf anfört
och finner i likhet med revisorerna att det för åstadkommande av en enhetlig
handläggning av här ifrågavarande ärenden är önskvärt, att ärendena
anförtros allenast en kommission. Utskottet vill emellertid icke förneka, att
praktiska fördelar kunna stå att vinna därest lösningen av vissa särskilda
mellan staten och Stockholms stad föreliggande markfrågor anförtros ett
organ, som till skillnad från djurgårdskommissionen är sammansatt av ett
fåtal representanter från båda de förhandlande parterna. Det synes dock
utskottet i så fall vara ofrånkomligt, att en gränsdragning kommer till stånd
mellan kommissionernas uppgifter och kompetensområden.
Utskottet får hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville taga under övervägande vad utskottet anfört
rörande mark- och stadsplaneförhandlingarna mellan
kronan och Stockholms stad.
9:o) Kronans cxploateringsverksamliet i Stockholm. Gatubeläggningsarbeten
vid denna verksamhet. Under kommunikationsdepartementet, §
15, hava revisorerna till behandling upptagit vissa frågor rörande kronans
exploateringsverksamhet i Stockholm (Del I, sid. 73—76).
I den redan fastställda planen för Ladugårdsgärdets utbyggande hava
för offentliga byggnader upptagits områden örn tillhopa cirka 425,000 kvadratmeter.
Enligt gällande avtal med staden äger kronan påfordra sådan
ändring av stadsplanen, att ifrågavarande områden kunna disponeras för
bostadsbebyggelse och försäljas. Även örn kronan kommer att använda sig
av nyssnämnda möjlighet i viss utsträckning, torde en stor del av den redan
stadsplanelagda marken komma att disponeras för statliga byggnadsändamål,
eventuellt i viss mån även kommunala.
Revisorerna framhålla i detta sammanhang, att de under § 14 i sin berättelse
omnämnt, att vid vissa preliminära utredningar inom byggnadsstyrelsen
och inom Stockholms stads förvaltning ifrågasatts, att därjämte å de
ännu icke stadsplanelagda delarna av Ladugårdsgärdet avsevärda områden
skulle reserveras för att framdeles tagas i anspråk för statliga ändamål —
cirka 300,000 kvadratmeter, däri inräknat visst område för den redan avstatsmakterna
beslutade nybyggnaden för vissa marina myndigheter —
samt för kommunala ändamål cirka 280,000 kvadratmeter.
Under de senaste åren hava förelagts riksdagen vissa förslag om förläggning
av militära institutioner till Ladugårdsgärdet. Sålunda föreslog Kungl.
Majit i propositionen nr 315 till 1938 års riksdag förläggning av byggnader
för marinens och flygvapnets ledande organ m. m. till vissa områden norr
örn respektive söder om Valhallavägen och i propositionen nr 154 till 1939
års riksdag förläggning av nybyggnad för de militära högskolorna till visst
Utskottet.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
område norr om Valhallavägen. Förslagen godkändes av riksdagen, som därjämte
anvisade anslag för byggena i fråga.
Efter en redogörelse för sin undersökning av tomtfrågan beträffande det
enda hittills för viss institution bestämda tomtområdet å Ladugårdsgärdet,
nämligen tomtområdet för marinens nybyggnad, hava revisorerna anfört följande.
Vid bestämmandet av tomtområde för viss statlig institution böra givetvis
alla förhandenvarande omständigheter tagas i betraktande. Sålunda bör
exempelvis beaktas huruvida institutionen med hänsyn till sin verksamhet,
lokalisering av underordnade, överordnade eller ock samhöriga förvaltningsgrenar
ävensom allmänhetens berättigade krav bör förläggas å område relativt
centralt i staden eller örn en placering i stadens mera avlägset belägna
delar kan anses lämplig. Vidare bör hänsyn tagas till de ekonomiska konsekvenserna
av institutionens förläggande till det ena eller andra området,
varvid tomtkostnaderna i de olika fallen böra fullständigt utredas. Såsom
skedde vid bestämmandet av plats för Karolinska institutet och sjukhuset
böra också noggrant undersökas olika möjligheter för utnyttjande av kronans
egen mark för ändamålet så att, i den mån så låter sig göra, i första
hand billigare mark tages i anspråk, medan den mark, som i följd av sin
belägenhet är mera dyrbar och på grund av sin lämplighet i övrigt av statsmakterna
avsetts för exploatering genom tomtförsäljning, icke utan vägande
skäl tages i anspråk för andra ändamål.
Det är emellertid även av vikt att utbyggnaden av den statliga institutionen
sker med iakttagande av nödig sparsamhet ifråga örn dispositionen av tomtmark.
Belysande härvidlag torde få anses vara vad ovan anförts rörande
den marina nybyggnaden å Ladugårdsgärdet. Tomtområdet bär utnyttjats
endast i mycket ringa omfattning, byggnaderna ligga glest kringspridda och
hava erhållit en höjd av allenast 3 å 4 våningar. Därigenom har tomtkostnaden
per eldstad blivit så hög som cirka 7,700 kronor, eller till och med
mer än vad ovan angivna fastighetskomplex med läge vid Kungsträdgården
skulle hava betingat. Framhållas må därjämte ifråga om proportionen mellan
tomtvärde och byggnadsvärde att, på sätt framgår av det ovan anförda, värdet
å tomtområdet ifråga, för närvarande beräknat med hänsyn till bebyggelse
för bostadsändamål, utgör cirka 4,650,000 kronor, medan kostnaden folden
till uppförande därå avsedda byggnaden uppgår till 2,400,000 kronor.
Ett ianspråktagande av Ladugårdsgärdesmarken för offentliga byggnader
i sådan omfattning, som ytterligare ifrågasättes i de på 1939 års markkommissions
initiativ gjorda preliminära utredningarna inom den statliga förvaltningen
samt Stockholms stads förvaltning, måste väcka starka betänkligheter.
Revisorerna finna sig icke övertygade om nödvändigheten att där
förlägga ett så stort antal statliga institutioner, varom här är fråga. Förutom
att det enligt revisorernas mening ur säkerhetssynpunkt alltid måste
anses mindre lämpligt att på ett enda område sammanföra ett så stort antal
offentliga byggnader, vilja revisorerna beträffande Ladugårdsgärdet särskilt
framhålla, att statsmakterna tidigare beräknat kunna för försvars m. fl. ändamål
disponera därifrån inflytande försäljningsmedel till mycket betydande
belopp. Revisorerna anse även, att stax-ka erinringar kunna göras mot att,
såsom i förevarande fall och nu under föreliggande omständigheter skett,
mark i så stor omfattning reserveras för allmänna ändamål, innan densamma
intagits i stadsplan. Det synes revisorerna angeläget, att dylika reservationer
icke komma till stånd utan riksdagens medverkan.
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
13
I detta sammanhang vilja revisorerna också starkt understryka, att Stockholms
stads i nästföregående paragraf omförmälda förslag om friläggande
och avsättande för kommunala ändamål av områden, vilka i köpeskilling
skulle betinga högst betydande belopp, icke längre får tillåtas stå hindrande
i vägen för den avsedda stadsplaneringen och exploateringen av ytterligare
delar av Ladugårdsgärdet. Riksdagen har tidigare vid upprepade tillfällen
framhållit angelägenheten av att härvidlag komma till ett snabbt resultat.
Ytterligare uppskov torde nu icke böra medgivas, utan synes, därest hinder
mot det avsedda intagandet av ytterligare områden i stadsplan och exploateringen
av densamma, fortfarande skulle möta från stadens sida, böra tagas
under övervägande vilka åtgärder, som i dylikt fall böra vidtagas.
Slutligen vilja revisorerna ifråga om exploateringen av Marieberg-Konradsbergsområdena
framhålla önskvärdheten av att i möjligaste mån de
hinder undanröjas, vilka nu möta för sagda exploatering. I sådant syfte torde
böra tillses, att sådana anslag upptagas i riksstaten, som utgöra en förutsättning
för att de nuvarande institutionerna å Marieberg-Konradsberg snarast
möjligt skola kunna förflyttas därifrån.
Revisorerna vilja i det sammanhanget framhålla betydelsen av att den åt
djurgårdskommissionen uppdragna exploateringsverksamheten snarast möjligt
kan igångsättas och därefter i lämplig ordning och omfattning fullföljas
på såväl Marieberg-Konradsbergsområdena som Johanneshov-Kvarnängsområdena
samt å ytterligare delar av Ladugårdsgärdet, något som är av betydelse
ej blott med hänsyn till behovet för statsverket av blivande försäljningsmedel
utan jämväl på grund av de avsevärda arbetsmöjligheter, som
därigenom beredas och avse produktiva ändamål.
Yttranden hava avgivits av byggnadsstyrelsen den 5 januari 1940 och av
djurgårdskommissionen den 18 i samma månad.
Under § 16 i sin berättelse hava revisorerna vidare lämnat vissa uppgifter
rörande gatubeläggningsarbeten vid kronans exploateringsverksamhet i Stockholm
(Del I, sid. 77 och 78).
Vid denna verksamhet har för gatornas ytbeläggning i körbanorna använts
delvis gatsten och delvis asfalt. Med hänsyn till att riksdagen beviljat
anslag till avsevärda belopp till stenindustrierna hava revisorerna ansett det
vara av intresse att närmare taga del av vissa ekonomiska resultat rörande
utförda beläggningsarbeten vid exploateringsverksamheten.
En jämförelse mellan djurgårdskommissionens kostnader för smågatstensbeläggning
och nyssnämnda högvärdiga asfaltbeläggning utvisar enligt revisorernas
redogörelse följande. Kostnaderna för underbädd — utförd med
ett cirka 30 centimeter tjockt bärlager av packsten — och för erforderlig
underberedning före ytbeläggningens utförande äro lika, oavsett vilket beläggningsmaterial
som väljes. Efter infordrande av anbud år 1937 erbjödo
sig fem firmor samt Stockholms stads gatukontor att i fullt färdigt skick
med två års garantitid utföra ifrågavarande asfaltbeläggning för ett pris
av mellan 9 kronor 15 öre och 9 kronor 40 öre per kvadratmeter. Under
samma år uppgingo kostnaderna för fullt färdig smågatstensbeläggning inklusive
inköp av gatsten och två års garantitid till mellan 9 kronor 50 öre
och 9 kronor 70 öre per kvadratmeter. Smågatstenen hade inköpts i öppna
14
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
Utskottet.
marknaden för ett genomsnittspris av 5 kronor 17 öre per kvadratmeter fritt
över reling vid Strandvägskajen i Stockholm.
Under den ansvarstid av två år, som djurgårdskommissionen enligt avtal
iklätt sig gentemot Stockholms stad, innan gatorna definitivt överlämnas till
staden för framtida vård och underhåll, hava hitintills obetydliga kostnader
för efterjusteringar åsamkats kronan beträffande utförda smågatstensbeläggningar
jämfört med motsvarande kostnader för asfaltbeläggningar. Efterjusteringarna
i båda fallen hava främst orsakats av mindre sättningar i
undergrunden beroende på att beläggningsarbetena i regel inom bostadsområden
måste komma till utförande omedelbart efter byggnadernas färdigställande
och sålunda innan undergrunden ännu hunnit stabilisera sig.
Under åren 1933—1937 har djurgårdskommissionen utfört smågatstensbeläggningar
å en sammanlagd areal av 39,900 kvadratmeter för en kostnad
av 379,000 kronor motsvarande cirka 9 kronor 50 öre för kvadratmeter. Utgifterna
för reparationer hava uppgått till 2,600 kronor, utgörande 0.7 procent
av totalkostnaden för ifrågavarande smågatstensbeläggning. Beläggning
med gjutasfalt jämförbar med smågatstensbeläggning utfördes av kommissionen
under åren 1937 och 1938 å en areal av 1,900 kvadratmeter för en
kostnad av cirka 17,000 kronor motsvarande cirka 9 kronor för kvadratmeter.
Reparationer för sättning av undergrunden hava kostat sammanlagt
1,700 kronor d. v. s. 10 procent av totalkostnaden för samma beläggning.
Utskottet —- som här velat erinra om den under exploateringsverksamheten
vunna erfarenhet om olika gatubeläggningsmaterial, som revisorerna
under § 16 lämnat en redogörelse för — har beaktat vad revisorerna under
§ 15 anfört. I nuvarande läge vill utskottet inskränka sig till att framhålla,
att exploateringen av här ifrågavarande områden bör bedrivas enligt
gällande exploateringsplan, som icke bör ändras utan riksdagens medverkan.
Vad i ärendet förekommit har utskottet funnit vara av den betydelse, att
utskottet velat detsamma för riksdagen
omförmäla.
10:o) Missförhållanden i Vilhelmina vägdistrikt. Under kommunikationsdepartementet,
§ 25, hava revisorerna påtalat vissa missförhållanden
i Vilhelmina vägdistrikt (Del I, sid. 94—96).
Revisorerna upplysa, att byggandet av ödebygdsvägen Kultsjöluspen—
Grytsjön beräknats vid planläggningen skola kosta 68,700 kronor, men att
kostnaderna vid 1938 års utgång, innan företaget ännu slutförts, uppgått
till nära 88,000 kronor. Den verkliga orsaken till kostnadsökningen vore
uppenbarligen, att arbetsledaren icke varit vuxen att leda ett vägbyggnadsarbete
av denna storleksordning.
Revisorerna anmärka i övrigt på felaktigheter, som begåtts av vägstyrel -
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
15
sen och vågmästaren P., beträffande vilka här torde få hänvisas till berättelsen.
Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.
Här berörda förhållanden utgöra allenast en exemplifiering av de missförhållanden,
revisorerna kunnat iakttaga vid granskningen av Vilhelmina vägdistrikts
protokoll och räkenskaper. I likhet med riksdagens år 1938 församlade
revisorer hava även innevarande års revisorer erhållit det allmänna intrycket
av förvaltningen i vägdistriktet, att mycket brustit i förutseende och
i övervakningen av förekommande vägarbeten samt att vägstyrelsens åtgärder
i åtskilliga hänseenden icke varit präglade av den omdömesgillhet, som
man haft rätt alt kräva. Vad beträffar fallet P. framgår icke av protokollen,
att vägstyrelsen ifrågasatt P:s entledigande från sin vägmästarbefattning.
Av vad som förevarit synes det revisorerna hava varit den naturliga
åtgärden, att vägstyrelsen ersatt P. med fullt kompetent och pålitlig person
för fullgörande av tjänsten såsom vägmästare.
Vad revisorerna sålunda två år å råd kunnat konstatera, finna de synnerligen
anmärkningsvärt.
Yttranden hava avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens län, som bifogat
yttranden från vägstyrelsen, vägingenjören i länet ävensom en skrift från
vissa av vägdistriktets revisorer (Del II, sid. 147—151). Länsstyrelsen har
uttalat bland annat, att då revisorernas uppfattning rörande önskvärdheten
av P:s avlägsnande från vägmästarbefattningen delades av länsstyrelsen,
framställning komme att göras till vägstyrelsen om skyndsamma åtgärder
för hans ersättande med kompetent person.
Utskottet vill erinra om att riksdagens år 1938 församlade revisorer riktat
åtskilliga anmärkningar mot förvaltningen inom Vilhelmina vägdistrikt
och att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i anledning härav yttrat, att de
till frågan örn de höga underhållskostnaderna inom distriktet hörande förhållandena
redan vore föremål för en allsidig utredning inom styrelsen. I
anledning härav fann statsutskottet vid 1939 års riksdag förhållandena icke
för det dåvarande påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.
De av revisorerna under förevarande paragraf framställda anmärkningarna
finner utskottet vara av allvarlig natur. Med anledning av det av
länsstyrelsen i Västerbottens län avgivna yttrandet synes emellertid vara att
förvänta, att erforderliga åtgärder vidtagas utan särskilt åtgörande från
riksdagens sida.
Vad i ärendet förekommit har utskottet velat för riksdagen
omförmäla.
ll:o) Vissa iakttagelser angående restförda utskylder samt indrivning
av desamma. Indrivning av utskylder i Norrbottens län. Under finansdepartementet,
§ 28, hava revisorerna framställt erinringar beträffande indrivningen
av restförda utskylder och påkallat direkta åtgärder från riksdagens
sida för vinnande av rättelse på detta område (Del I, sid. 100—119).
Utskottet.
16
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
Utskottet.
Vidare hava revisorerna i § 29 av sin berättelse framställt vissa särskilda
anmärkningar beträffande indrivningen av utskylder i Norrbottens län (Del
I, sid. 119—122).
Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Norrbottens
län, vilken infordrat yttranden av magistrater och landsfiskaler
inom länet (Del II, sid. 153—163).
Beträffande dessa ärenden har utskottet redan i sitt utlåtande nr 47 yttrat
sig, och riksdagen har också i skrivelse nr 71 begärt skyndsamma åtgärder
och förslag redan till innevarande års riksdag för effektivisering av skattekontrollen
m. m. Härom har utskottet velat nu
erinra.
12:o) Införsel i avlöning, som utgår i forin av provision. Under finansdepartementet,
§ 30, hava revisorerna behandlat frågan om införsel kan
meddelas i avlöning, som utgår i form av provision (Del I, sid. 123—126).
Revisorerna hava förebragt utredning rörande ett fall, i vilket en handelsresande
erhållit avkortning av kronoutskylder för ett flertal år utan att försök
gjorts att indriva utskylderna genom införsel i dennes inkomst av provision
å försålda varor.
Enligt vad revisorerna inhämtat har lagstadgandet om införsel i avlöning
varit föremål för olika tillämpning på skilda håll. Medan vissa utmätningsman,
såsom i ovanstående fall skett, icke ansett stadgandet medgiva beviljande
av införsel i avlöning, som utgår i form av provision, har en motsatt
uppfattning gjort sig gällande hos utmätningsmyndigheterna på andra
håll.
Efter en redogörelse av ett av Göta hovrätt avdömt mål, i vilket införsel
meddelats jämväl i provision, hava revisorerna anfört, bland annat, följande.
Såsom ovan anförts har i införsellagen begreppet »avlöning» blivit föremål
för olika tolkning. Enligt revisorernas uppfattning utgör emellertid provision
avlöning enligt lagens mening — vilket jämväl framgår av Göta hovrätts
ovan åberopade utslag — och bör, såvitt revisorerna kunna finna, sålunda
kunna bliva föremål för införsel. Ehuru revisorerna icke vilja förneka, att
det i vissa fall kan uppstå svårigheter vid beviljande av införsel i sådan avlöning,
särskilt då den skattskyldige äger direkt tillgodogöra sig avtalad provision
genom att uppbära viss del av likvid i anledning av genom hans förmedling
slutna avtal, måste det dock enligt revisorernas mening framstå såsom
mindre tilltalande för rättskänslan, att, såsom i föreliggande fall ägt
rum, en skattskyldig, vilken uppburit provision direkt hos arbetsgivaren, kunnat
år efter år undandraga det allmänna skatter till väsentliga belopp på
grund av att införselinstitutet icke ansetts kunna komma till användning.
Med hänsyn till de olika uppfattningar som gjort sig gällande i fråga om
möjligheten att bevilja införsel i avlöning, som utgår i form av provision, synes
det revisorerna angeläget, att stadgandets riktiga innebörd på lämpligt
sätt bringas till utmätningsmyndigheternas kännedom.
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
17
Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del
II, sid. 163—166), varvid sistnämnda ämbetsverk förmält sig hava för avsikt
att i anledning av revisorernas uttalande i cirkulärskrivelse till samtliga
länsstyrelser erinra om stadgandets riktiga innebörd.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet funnit vara av sådan beskaffenhet
att utskottet velat detsamma för riksdagen
omförmäla.
13:o) Tiden för redovisning av utskylder, erlagda genom införsel. Under
finansdepartementet, § 31, hava revisorerna behandlat gällande bestämmelser
rörande den tid, inom vilken utskylder, som erlagts genom införsel,
skola redovisas (Del I, sid. 126 och 127).
Enligt bestämmelserna i lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta
åligger det arbetsgivare, där utmätningsman så föreskrivit, att å bestämd tid,
dock högst en gång i månaden, till utmätningsmannen med posten översända
innehållet belopp. Är sådan föreskrift ej meddelad, skall utmätningsmannen
hos arbetsgivaren låta lyfta vad som innehållits. Lagen innehåller således
väl bestämmelse om att arbetsgivare ej kan åläggas redovisning mer
än högst en gång i månaden, men däremot icke någon bestämmelse om,
när redovisning senast skall avgivas.
Enligt vad som kommit till revisorernas kännedom har det i åtskilliga fall
inträffat, att så lång tid fått förflyta mellan den tidpunkt, då beloppen innehållits,
och den, då redovisning ägt rum, att arbetsgivaren under tiden hunnit
komma på obestånd och icke längre förmått redovisa de innehållna beloppen.
Stat och kommun hava då måst vidkännas förluster, som åtminstone i vissa
fall kunnat undgås, ifall tidigare redovisning föreskrivits.
Även i annat hänseende hava olägenheter av försenad redovisning framkommit.
Den, som inom kommun har att uppbära eller bokföra kommunalutskylder,
skall årligen meddela uppgift å de personer, vilka den 10 juni i
avseende å dem påförda utskylder, vilka förfallit till betalning under de tre
sistförflutna kalenderåren, häfta för utskylder för flera än två av dessa år.
Då redovisning föreskrivits skola äga rum vid halvårsskiftet, komma de, som
visserligen genom införsel erlagt sina utskylder till arbetsgivaren, men för
vilka utskylder arbetsgivaren ej redovisat till utmätningsmannen, att bliva
upptagna i denna uppgift. De kunna i följd härav bliva upptagna i röstlängden
såsom icke röstberättigade vid kommunala val. De, som vela med
sig att ulskylderna lill fullo erlagts, underlåta av förståeliga skäl oftast att
granska den framlagda röstlängden och anföra besvär samt gå sin rösträtt
förlustiga.
Revisorerna hava därefter gjort följande uttalande.
Enligt revisorernas mening är den ovan nämnda ordningen icke tillfredsställande.
Bristerna synas åtminstone delvis kunna avhjälpas, exempelvis
därigenom att i lagen örn införsel införes bestämmelse att redovisning skall
Bihang till riksdagens protokoll lOM. 6 sami. Nr 196. 2
Utskottet.
18
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
ske minst en gång i kvartalet och att denna redovisning under årets andra
kvartal skall ske senast före den 10 juni.
Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del II,
sid. 164 och 167). Av statskontorets yttrande framgår, att ämbetsverket delar
revisorernas uppfattning, att åtgärder böra vidtagas för säkerställande av
en snabbare redovisning av utskylder, som erlagts genom införsel. Därest
en föreskrift med detta syfte anses böra inflyta i lagen om införsel i avlöning,
pension eller livränta, torde, enligt statskontorets mening, 11 § nämnda lag
böra erhålla sådan ändrad lydelse, att arbetsgivaren förpliktas att å vissa
angivna tider, eller oftare, där utmätningsmannen så föreskrivit, dock högst
en gång i månaden, till utmätningsmannen med posten översända innehållet
belopp.
Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande anfört, att redovisning kvartalsvis
givetvis skulle minska möjligheterna till förlust i de fall då arbetsgivare kommit
på obestånd. En dylik redovisning skulle även underlätta utmätningsmännens
kontroll, att arbetsgivaren fullgör sitt åliggande enligt införselbeslutet.
Med hänsyn härtill hade riksräkenskapsverket intet att erinra mot
förslaget örn införandet av en bestämmelse, att redovisning från arbetsgivarens
sida skall ske minst en gång i kvartalet. Ämbetsverket ville emellertid
förorda, att till nämnda bestämmelse göres det tillägget, att arbetsgivaren, så
snart införselbeloppet blivit i sin helhet guldet, skall leverera innehållet belopp
snarast möjligt och senast under påföljande månad.
Vidkommande revisorernas förslag att arbetsgivarens redovisning under
årets andra kvartal skall ske senast före den 10 juni har riksräkenskapsverket
anfört, att en dylik bestämmelse icke torde få åsyftad verkan.
Utskottet. Det är enligt utskottets mening angeläget, att de av revisorerna påtalade
bristerna i gällande bestämmelser rörande den tid, inom vilken arbetsgivare
skall hava att redovisa på grund av införselbeslut innehållna belopp, snarast
bliva avhjälpta. Frågan, på vad sätt detta bör ske, synes emellertid böra
bliva föremål för särskild utredning, varvid de av statskontoret och riksräkenskapsverket
anförda synpunkterna torde böra beaktas.
Utskottet får under hänvisning till vad sålunda anförts hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning och till riksdagen
inkomma med förslag om ändrade bestämmelser i fråga örn
den tid, inom vilken skola redovisas sådana utskylder, som
erlagts genom införsel.
14 :o) Kammarrättens arbetsbalans m. m. Under finansdepartementet,
§ 32, hava revisorerna berört frågan örn kammarrättens arbetsbalans samt
lämnat vissa statistiska uppgifter rörande balansens omfattning vid skilda
tillfällen under senare år (Del I, sid. 127—129).
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
19
Vidare hava revisorerna under § 33 påpekat fall, då besvär i taxeringsmål
för sent insänts till vederbörande besvärsinstanser (Del I, sid. 130).
Revisorerna hava i förstnämnda fråga anfört följande.
»Den lämnade redogörelsen utvisar, att de av 1934 och 1936 års riksdagar
beslutade ökningarna av antalet assessorstjänster i så måtto lett till åsyftat
resultat — ett successivt avarbetande av kammarrättens balans — att antalet
avgjorda mål ökats och balansen väsentligt nedgått. Balansen måste
dock alltjämt anses för stor, och därtill kommer, att ett avsevärt antal mål
för sitt avgörande kräva en tid, som måste anses alltför lång.
På vad sätt sistnämnda missförhållande snabbt skall kunna undanröjas
är en fråga, som för sitt besvarande kräver närmare utredning. Revisorerna
hava likväl fått den uppfattningen, att den endast i mindre grad sammanhänger
med antalet ledamöter i kammarrätten. Snarare lärer den vara att
hänföra till vissa brister som sammanhänga med formen och organisationen
av arbetet såväl i kammarrätten som hos andra myndigheter, vilka hava att
taga befattning med målen, i första hand då länsstyrelserna, vilka stundom
synas använda en orimligt lång tid för på dem ankommande åtgärder och
vilkas befattningshavare i stor utsträckning också tagas i anspråk hos prövningsnämnderna.
I sistnämnda hänseende vilja revisorerna erinra om det av
1938 års revisorer under § 40 i deras berättelse anförda exemplet på försenat
insändande av besvär i taxeringsmål från länsstyrelse.
Kammarrätten har i avsevärd utsträckning att avgöra mål, som äro av
största ekonomiska betydelse för både de rättssökande och det allmänna,
som årligen har att vidkännas betydande räntekostnader å restituerade skattebelopp.
På grund härav är det enligt revisorernas mening angeläget, att
den redan av 1936 års riksdag begärda utredningen ofördröjligen kommer
till stånd*. Densamma synes böra omfatta icke blott frågan om organisationen
och formen för arbetet i kammarrätten och hos länsstyrelserna, utan även
förhållanden utom dessa ämbetsverk, vilka kunna verka fördröjande på
processen i kammarrätten.»
I den senare frågan hava revisorerna ifrågasatt åtgärder i en eller annan
form för ernående av en snabbare handläggning av taxeringsärenden.
Yttranden i dessa frågor hava avgivits av kammarrätten (Del II, sid. 168—
175).
Utskottet vill här understryka nödvändigheten av att den redan av 1936
års riksdag begärda utredningen i fråga om kammarrättens organisation och
formerna för arbetet med prövningen av taxeringsmål ofördröjligen kommer
till stånd. Även örn utskottet torde kunna utgå från att, sedan med
hänsyn till de svårigheter, som för närvarande på detta område otvivelaktigt
äro för handen, behovet av en utredning ånyo understrukits, förslag
snabbt kommer att föreläggas riksdagen, har utskottet i allt fall med hänsyn
till ärendets stora allmänna betydelse och det dröjsmål, som här ägt
rum, ansett sig höra hemställa,
Utskottet.
20
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit framhålla
vikten av att den redan av 1936 års riksdag ifrågasatta utredningen
rörande organisationen och formen för arbetet i
kammarrätten kommer till stånd samt att denna må omfatta
även länsstyrelserna och förhållanden utom dessa ämbetsverk,
i den mån dessa förhållanden kunna verka fördröjande
på processen i kammarrätten.
15:o) Tillgodoräkning av icke-ordinarie anställning för uppfattning i
högre löneklass. Under finansdepartementet, § 35, hava revisorerna behandlat
frågan om tillgodoräkning av icke-ordinarie anställning för uppflyttning
i högre löneklass (Del I, sid. 139—144).
Revisorerna hava lämnat en redogörelse för de bestämmelser, som sedan
år 1920 gällt rörande rätt för den, som tillträder ordinarie befattning, att
för löneklassuppflyttning tillgodoräkna tidigare innehavd icke-ordinarie anställning.
Aven örn statskontorets och allmänna civilförvaltningens lönenämnds
yttranden samt kammarrättens praxis i spörsmål rörande löneklassuppflyttning
lämnar redogörelsen vissa upplysningar.
Revisorerna erinra även örn att i de nya avlöningsbestämmelserna, som
trätt i kraft från och med den 1 juli 1939, föreskrifterna angående tillgodoräkning
av föregående anställning för löneklassuppflyttning i huvudsak
uteslutits. Emellertid har i kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 274) under
rubrik »VII. Föreskrift angående viss begränsning av tidigare löneställnings
återverkan efter övergången» stadgats, att sådan ändring av tjänstemannens
löneställning före övergången till det nya avlöningsreglementel, som vidtages
på grund av yrkande framställt senare än två år efter nämnda övergång,
icke skall inverka på tjänstemannens löneställning efter övergången. Däremot
har — framhålla revisorerna — icke någon begränsning gjorts i
tjänstemannens rätt att med stöd av tidigare gällande tillgodoräkningsregler
på framställning erhålla förmånligare löneställning för tiden före övergången
till det nya avlöningsreglementet. För befattningshavarens löneanspråk
rörande tiden före övergången gälla alltså de allmänna föreskrifterna
om tioårig preskription.
Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.
Den år 1922 genomförda ändringen i bestämmelserna örn rätt för befattningshavare
att för uppflyttning i högre löneklass få tillgodoräkna anställning
före tillträdet av ordinarie tjänst innebar en avsevärd skärpning av de
tidigare i ämnet gällande föreskrifterna. Under de närmast följande åren
efter denna skärpning tillämpades tillgodoräkningsbestämmelserna mycket
restriktivt. Under de senaste åren synas dock dessa bestämmelser hava tilllämpats
på ett sätt, som knappast varit avsett. Sålunda har i stor omfattning
tillgodoräknats sådan anställning, som under inga förhållanden skulle
hava fått tillgodoräknas enligt de före den 1 juli 1922 gällande bestämmelserna.
Enligt vad revisorerna iakttagit har också till följd härav befattningshavare,
som förut icke fått elier ens ifrågasatt att få tillgodoräkna icke-ordinarie
anställning för uppflyttning i högre löneklass, numera framställt anspråk
på dylikt tillgodoräknande. Såsom förut nämnts hava sålunda 1,521
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
21
tulltjänstemän, under åberopande av ett år 1936 meddelat kammarrättsutslag
angående löneklassuppflyttning, inkommit med framställningar om att
generaltullstyrelsens alltsedan 1923 meddelade beslut angående deras löneklassplacering
måtte ändras i enlighet med den förmånligare tolkning av tillgodoräkningsbestämmelserna,
som gjort sig gällande i kammarrättens utslag.
Som förut framhållits äga myndigheterna möjlighet att, därest tvekan
uppstår, vända sig till statskontoret med förfrågan angående den rätta tilllämpningen
av tillgodoräkningsbestämmelserna. De av revisorerna infordrade
uppgifterna, i vilken omfattning myndigheterna använt sig av denna
möjlighet, utvisa dock, att dylika förfrågningar förekommit i ytterst ringa
omfattning, vilket i synnerhet gäller länsstyrelserna. Att myndigheterna i så
obetydlig utsträckning inhämtat statskontorets yttrande torde ofta kunna
förklaras av den restriktiva ståndpunkt, som statskontoret med rätta intagit
i förevarande spörsmål. Den omständigheten att kammarrätten i vissa fall
ogillat den uppfattning statskontoret givit uttryck åt i sina yttranden torde
också hava bidragit till att myndigheterna icke ansett sig hava anledning att
anlita statskontorets sakkunskap på området.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att hos myndigheterna vitt skilda
uppfattningar gjort sig gällande beträffande tillämpningen av ifrågavarande
tillgodoräkningsbestämmelser. Med all sannolikhet torde man även under
de närmaste åren kunna påräkna ett stort antal ansökningar angående rätt
att få tillgodoräkna sådan anställning, som förut icke fått tillgodoräknas.
För vinnande av enhetlighet och reda på hithörande område vilja revisorerna
ifrågasätta, att frågor angående tillgodoräkning enligt före den 1 juli
1939 gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, böra
avgöras av Kungl. Maj:t.
Vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett vara av den synnerliga
vikt, att de velat därå fästa riksdagens uppmärksamhet.
Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket och allmänna lönenånmden.
Vid nämndens utlåtande har fogats ett särskilt yttrande av tre av
nämndens ledamöter (Del II, sid. 229—232).
Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande omnämnt vissa av revisorerna
ej nämnda fall ur kammarrättens praxis i frågor om löneklassplacering
och därefter anfört följande.
I likhet med statsrevisorerna anser riksräkenskapsverket det önskvärt att
för vinnande av enhetlighet vid tillämpning av ifrågavarande tillgodoräkningsbestämmelser
beslutanderätten i dylika frågor återflyttas till Kungl.
Majit. Då det synes angeläget, att en dylik överflyttning med det snaraste
kommer till stånd, vill riksräkenskapsverket förorda utfärdande av föreskrift,
att, därest befattningshavare efter utgången av januari månad år
1940 till vederbörande myndighet inkommer med ansökan att jämlikt 11
eller 12 § i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen den 22
juni 1921 (nr 451) för uppfattning i löneklass få tillgodoräkna före den 1
juli 1939 fullgjord tjänstgöring, sådan ansökan skall underställas Kungl.
Majits prövning. Detsamma bör gälla ifråga örn tillgodoräkning enligt de
bestämmelser, som — bortsett från avlöningsreglementet för kommunikationsverken
— i anslutning till föreskrifterna i kungörelsen den 15 juni
1922 (nr 367) meddelats för andra befattningshavare i statens tjänst.
22
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
Utskottet.
Lönenämnden har uttalat, bland annat, följande.
Den av revisorerna lämnade redogörelsen rörande tillämpningen av de
ifrågavarande tillgodoräkningsbestämmelserna synes lönenämnden giva vid
handen, att dessa under de senaste åren givits en tolkning, som knappast
kan anses överensstämma med vad som avsetts vid tillkomsten av desamma.
Likaledes framgår av revisorernas redogörelse, att myndigheterna i åtskilliga
fall av principiell betydelse givit uttryck åt helt olika uppfattningar rörande
bestämmelsernas innebörd. Sålunda har kammarrätten i mål av betydande
praktisk räckvidd funnit sig böra frångå den uppfattning, som statskontoret
hävdat i utlåtanden, som statskontoret jämlikt föreskrifterna i Kungl. Maj:ts
cirkulär den 22 december 1922 haft att avgiva till myndigheternas ledning
vid bestämmelsernas tolkning. Sistnämnda förhållande har enligt lönenämndens
mening uppenbarligen varit ägnat att motverka en konsekvent och enhetlig
tillämpning av tillgodoräkningsbestämmelserna, då vissa myndigheter
i överensstämmelse med föreskrifterna i cirkuläret i tveksamma fall inhämtat
utlåtande från statskontoret, medan andra myndigheter följt den uppfattning,
som kommit till uttryck i kammarrättens utslag.
Med hänsyn till det anförda synas lönenämnden skäl tala för, att särskilda
åtgärder vidtagas för astadkommande av enhetlighet och reda på förevarande
område.^ Den av revisorerna i dylikt syfte ifrågasatta anordningen, att
frågor angående tillgodoräkning enligt före den 1 juli 1939 gällande avlöningsbestämmelser
för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra
verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, böra avgöras av Kungl.
Majit, synes jämväl lönenämnden vara den utväg, som härvid närmast bör
komma i fråga. En dylik åtgärd skulle sålunda innebära en återflyttning till
Kungl. Maj :t av den beslutanderätt i tillgodoräkningsfrågor, som genom kungörelsen
1921: 685 delegerades till vederbörande verk eller myndighet. Lönenämnden
vill framhålla, att därest den ifrågasatta anordningen anses böra
genomföras, jämväl frågor örn tillgodoräkning för lärarpersonalen vid statens
undervisningsväsende böra avgöras av Kungl. Majit.
Den i ärendet förebragta utredningen giver utskottet vid handen, att särskilda
åtgärder äro erforderliga för åstadkommande av en enhetlig tillämpning
av bestämmelserna örn tillgodoräkning av icke-ordinarie anställning för
uppfattning i högre löneklass. Såsom allmänna lönenämnden framhållit
har den omständigheten, att kammarrätten i mål av betydande praktisk räckvidd
funnit sig böra frångå den uppfattning, som statskontoret hävdat i utlåtanden,
som detta ämbetsverk haft att jämlikt cirkuläret den 22 december
1922 avgiva till myndigheternas ledning vid tolkningen av ifrågavarande
bestämmelser, uppenbarligen varit ägnad att motverka en dylik enhetlig
tillämpning.
Då de av revisorerna föreslagna åtgärderna synas utskottet vara ändamålsenliga,
tillstyrker utskottet, att frågor angående tillgodoräkning enligt
före den 1 juli 1939 gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den allmänna statsförvaltningen,
må avgöras av Kungl. Majit. Vid ställningstagande till denna
fråga torde jämväl de av riksräkenskapsverket och lönenämnden framställda
synpunkterna böra beaktas.
Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
23
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville vidtaga omedelbara åtgärder i det av utskottet
angivna syftet i fråga om tillgodoräkning av icke-ordinaries
anställning för uppflyttning i löneklass.
16:o) Ersättning till vissa vikarier å landsfiskalstjänster. Under finansdepartementet,
§ 38, hava revisorerna behandlat frågan om ersättning till
vissa vikarier å landsfiskalstjänster (Del I, sid. 148 och 149).
Enligt kungl, cirkulär den 30 december 1926 och den 11 november 1927
skall avlöning till vikarie å landsfiskalstjänst utgå med belopp, motsvarande
dels lön med s. k. B-avdrag å egen befattning dels ock vissa till landsfiskal
jönsten hörande förmåner, varom nu ej är fråga. Därvid skall,
i fråga om vikarie, som icke är befattningshavare vid länsstyrelse, sa anses,
som örn han vöre extra befattningshavare vid den länsstyrelse, som meddelat
förordnandet, med avlöning enligt 12 löneklassen.
Enligt vad revisorerna inhämtat har i tillämpningen en viss tvekan uppkommit
rörande tolkningen av sistnämnda föreskrift. Vid beräknandet av
avlöningen hava nämligen några länsstyrelser ansett densamma böra utgå
efter den dyrortsgrupp, tjänstgöringsorten för den uppehållna tjänsten tillhör,
medan flertalet länsstyrelser låtit lönen utgå efter residensortens dyrortsgrupp.
Riksräkenskapsverkets revision har, enligt vad revisorerna uppgivit, under
budgetåret 1938/39 framställt sammanlagt 127 anmärkningar, avseende
tillhopa ett belopp örn 27,836 kronor, i anledning av att ersättning till vikarie
å landsfiskalstjänst beräknats efter residensstadens dyrortsgrupp i stället
för tjänstgöringsortens.
Revisorerna hava i ämnet uttalat följande.
Revisorerna vilja erinra örn, att enligt föreskrift i kungörelsen den 15 juni
1935, nr 397 (numera 1939: 273) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie
befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen
extra tjänsteman utan fast stationeringsort skall åtnjuta lön enligt
den ortsgrupp tjänstgöringsorten tillhör. Nu ifrågavarande vikarier utgöras
i regel av biträden anställda hos vederbörande landsfiskal, vilka, ehuru sorterande
under länsstyrelsen, dock icke äro extra befattningshavare därstädes
i avlöningsreglementets mening och för vilka residensstaden således icke kan
anses såsom stationeringsort i annat fall än då residensstaden sammanfaller
med tjänstgöringsorten. Under sin tjänstgöring hos landsfiskalen åtnjuta
dessa biträden endast arvode och äro ej placerade i lönegrad enligt 26 §
ovannämnda kungörelse. Det torde under sådana förhallanden enligt revisorernas
mening ej böra råda någon som helst tvekan om att avlöningen till
nämnda vikarier skall beräknas enligt den ortsgrupp, vartill den verkliga
tjänstgöringsorten hör. . .
Med hänsyn till den tolkning som, enligt vad nu anförts, givits at bestämmelserna
i omförmälda cirkulär den 11 november 1927, vill det synas revisorerna
att ett förtydligande av dessa föreskrifter snarast möjligt bör komma
till stånd.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och allmänna
lönenämnden (Del II, sid. 164 och 233—236). I tolkningsfrågan
24
Statsutskottets utlåtande Nr 196
Utskottet.
hava de båda ämbetsverken biträtt revisorernas uppfattning, medan lönenämnden
ansett bestämmelsernas ordalag närmast tala för att lönen till
här ifrågavarande vikarier skall utgå efter residensstadens dyrortsgrupp.
Då emellertid enligt lönenämndens mening övervägande skäl talade för,
att avlöningen till ifrågavarande vikarier lämpligen borde beräknas enligt den
ortsgrupp, vartill den verkliga tjänstgöringsorten hörde, ville lönenämnden
tillstyrka att de i cirkuläret den 11 november 1927 meddelade föreskrifterna
förtydligades i dylik riktning.
Statskontoret har framhållit, att numera — sedan civila avlöningsreglementet
trätt i kraft gällande bestämmelser örn löneförmåner vid vikariat
å icke reglerade tjänster vid fögderiförvaltningarna överhuvud äro föråldrade.
Vad revisorerna anfört borde enligt statskontorets mening tagas under
övervägande vid den omarbetning av dessa bestämmelser, som i anledning
härav blivit erforderlig.
Beträffande sådan vikarie å landsfiskalstjänst, som icke är befattningshavare
i länsstyrelse, kan det enligt utskottets mening icke vara befogat
att bestämma vikariatsersättningen efter residensstadens ortsgrupp, som i
regel är dyrare än tjänstgöringsortens. Av såväl revisorernas utredning som
inkomna yttranden framgår emellertid, att innebörden av gällande bestämmelser
i detta avseende är omstridd. I anledning härav anser utskottet i
likhet med revisorerna, att ett förtydligande av bestämmelserna snarast
möjligt bör komma till stånd.
Såsom statskontoret i sitt yttrande framhållit äro överhuvud taget gällande
bestämmelser örn löneförmåner vid vikariat å icke reglerade tjänster
vid fögderiförvaltningarna numera i behov av omarbetning. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Majit ägnar denna fråga sin uppmärksamhet.
Utskottet får, under åberopande av vad sålunda anförts, hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville med beaktande av vad utskottet anfört
beträffande ersättning till vissa vikarier å landsfiskalstjänster
vidtaga erforderliga åtgärder i avseende å detta
spörsmåls ordnande.
17:o) Överåriga depositioner. Under finansdepartementet, § 42, hava
revisorerna gjort vissa iakttagelser angående utbetalningar av överåriga depositioner
(Del I, sid. 155—157).
För enskildas räkning hos länsstyrelserna gjorda depositioner — vilka icke
äro underkastade tioårig preskription — skola enligt kungl, brev den 2 oktober
1828, när de bliva tio år gamla, uppsägas till återlyftning genom kungörelse
i post- och inrikes tidningar samt från predikstolarna i länet. I
kungörelsen skall vederbörande uppfordras att inom natt och år ifrån kungörelsens
datum anmäla sig hos länsstyrelsen och därvid ej mindre förete de
utfärdade depositionsbevisen än även med domar och utslag m. m. styrka sin
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
25
äganderätt till de nedsatta medlen. Efter fordringsanspråkens prövning och
godkännande utbetalas beloppen av länsstyrelsen.
Depositioner, som icke inom den i kungörelsen föreskrivna tid återlyfts av
vederbörande, skulle enligt föreskrift i sagda kungl, brev ursprungligen insändas
till statskontoret. Rättsägare, som av gällande orsaker överskridit
den utsatta terminen, hade att anmäla sig hos statskontoret och behörigen
styrka sin rätt till de depositionsmedel, han önskade återfå, vilka, då anspråket
befanns grundat, till honom anordnades.
Numera insändas deponerade medel i regel ej till statskontoret, utan dylika
medel, som icke inom föreskriven tid lyfts, omföras i stället i länsräkenskaperna
till riksstatstiteln »A. IV. Diverse inkomster» under beteckningen
»Överåriga depositioner». Från sagda titel sker utbetalning, när vederbörande
sedermera gör framställning örn beloppets utfående.
Revisorerna meddela, att de uppmärksammat åtskilliga fall, då synnerligen
lång tid förflutit mellan depositionens nedsättande och dess lyftande. Efter
en redogörelse för vissa dylika fall hava revisorerna anfört följande.
Utan att närmare ingå på frågan, huruvida i praxis vederbörligen beaktats
föreskriften, att rättsägaren för att utfå deponerade belopp skall »av
gällande orsaker» hava överskridit den utsatta terminen, finna revisorerna
det otillfredsställande, att enskilda personer utan varje tidsbegränsning kunna
utfå deponerade belopp. Enligt revisorernas mening synes det visserligen
tveksamt, örn rättsägares anspråk på att utfå i allmän vård deponerade
penningar bör vara underkastat de regler, som gälla örn preskription av
fordringar i allmänhet. Å andra sidan kan hänsyn till den enskildes intresse
icke rimligen kräva, att staten skall åtaga sig en till obegränsad tid utsträckt
f beväringsskyldighet.
Då reglerna på förevarande område jämväl i övrigt äro föråldrade, anse
revisorerna, att de böra ersättas med mera tidsenliga föreskrifter, bland annat
åsyftande en skälig begränsning av den tidsperiod, under vilken staten
skall vara ansvarig för de nedsatta beloppen.
Yttranden hava avgivits av statskontoret oell riksråkenskapsverket (Del II,
sid. 164 och 236). Statskontoret har erinrat örn bestämmelserna i 7 § lagen
den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt
förvar och 43 § gruvlagen, enligt vilka — för vissa särskilda fall
i allmänt förvar nedsatta penningbelopp efter en viss tid, 21 respektive 11 år,
kunna tillfalla kronan om de ej återlyftas. Statskontoret har i likhet med
revisorerna ansett önskvärt, att de av revisorerna omnämnda generella reglerna
rörande i allmänt förvar nedsatta penningbelopp ersättas med mera
tidsenliga föreskrifter. Dessa borde enligt ämbetsverkets mening lämpligen
utformas i nära anslutning till de i förenämnda lag den 24 mars 1927 meddelade
bestämmelserna.
Riksråkenskapsverket har i sitt yttrande tillstyrkt, att nuvarande bestämmelser
på förevarande område omarbelas i syfte ali ernå ett mindre tids- och
arbetskrävande redovisningssystem.
I likhet med revisorerna finner utskottet, att bestämmelserna rörande utbetalning
av överåriga depositioner i allmänt förvar böra ersättas med mera
Utskottet.
26
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
tidsenliga föreskrifter, asyftande bland annat en skälig begränsning av den
tidsperiod, under vilken staten skall vara ansvarig för de deponerade beloppen.
En dylik omarbetning har även tillstyrkts av statskontoret och riksräkenskapsverket.
Statskontorets förslag, att bestämmelserna böra utformas
i nära anslutning till de föreskrifter, som för vissa fall meddelats i lagen om
gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, finner utskottet
förtjäna beaktande.
Under åberopande av vad utskottet här ovan anfört får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om åtgärder
för ersättande av gällande generella bestämmelser rörande
i allmänt förvar nedsatta penningbelopp med mera
tidsenliga föreskrifter.
18:o) Indrivning av kronans fordringar i balansmål samt vissa avskrivningsfrågor.
Under finansdepartementet, § 43, hava revisorerna föreslagit
åtgärder för erhållande av vissa uppgifter rörande indrivningen av
kronans fordringar i balansmål (Del I, sid. 157 och 158).
Revisorerna hava erinrat om 1937 års riksdags framställning till Kungl.
Majit (skrivelse nr 311, punkt 7) örn utredning för avhjälpande av de av 1936
års revisorer påtalade missförhållandena i fråga om indrivning av kronans
fordringar i balans- och därmed jämställda mål. Därefter hava de gjort
följande uttalande.
Enligt gällande instruktion och arbetsordning för riksräkenskapsverket
åligger det verkets budgetbyrå att kontrollera att kronans utestående fordringar
i behörig ordning indrivas. Det synes önskvärt, att till riksdagens revisorer
från riksräkenskapsverket årligen lämnas uppgifter rörande de av
verkets budgetbyra vidtagna åtgärderna i nämnda hänseende under närmast
föregående budgetår beträffande samtliga sådana kronans fordringar i balans-
och därmed jämställda mål i anledning av vilka åtgärd från verkets
sida påkallats. Detta synes revisorerna böra ske av den anledningen, att
riksräkenskapsverkets åtgärder i regel äro undandragna den kontroll på detta
område, som av verket utövas gent emot andra myndigheter. Revisorerna
vilja därför föreslå, att en komplettering av verkets instruktion och eventuellt
dess arbetsordning sker, så att revisorerna framdeles kunna i detta avseende
utöva fortlöpande granskning.
Yttrande har avgivits av riksräkenskapsverket (Del II, sid. 237—240), som
förklarat sig intet hava att erinra mot den av revisorerna ifrågasatta skärpta
kontrollen. Vad i yttrandet anförts torde emellertid giva vid handen, framhåller
ämbetsverket avslutningsvis, att det föreliggande problemet ingalunda
kan ens provisoriskt lösas genom att revisorerna årligen erhålla uppgifter
från budgetbyrån rörande de av sagda byrå i samband med granskningen av
huvudförvaltningarnas huvudböcker vidtagna åtgärderna beträffande kronans
fordringar i balansmål.
Under § 44 i sin berättelse hava revisorerna framhållit önskvärdheten av
att vissa uppgifter lämnades riksräkenskapsverket rörande av myndigheterna
verkställda avskrivningar (Del I, sid. 158 och 159).
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
27
Revisorerna hava erinrat om 1937 års riksdags framställning till Kungl.
Majit (skrivelse nr 311, punkt 5) örn utredning om förutsättningar för och
förfarandet vid extra ordinarie avskrivningar samt därefter anfört följande.
Revisorerna hava uppmärksammat, att avskrivning av sådana fordringar,
varom här är fråga, i ganska stor utsträckning verkställes av vederbörande
myndigheter. Intill dess den av riksdagen begärda utredningen kunnat verkställas
och föranlett vidtagande av erforderliga åtgärder, torde det vara önskvärt
att till riksräkenskapsverket från vederbörande^ myndigheter — möjligen
med undantag för affärsverken — i samband med årsräkenskapernas avlämnande
lämnas en specificerad uppgift å under budgetåret, verkställda avskrivningar
av detta slag. Härigenom skulle en bättre ordning kunna ernås
och även riksdagens revisorer bliva i tillfälle att här utöva närmare granskning.
Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del
II, sid. 165 och 240).
Utskottet anser i likhet med revisorerna önskvärt att uppgifter årligen lämnas
till riksdagens revisorer såväl i fråga om bevakningen av kronans fordringar
i balansmål som rörande avskrivning av vissa kronans fordringar på
sätt revisorerna ifrågasatt.
I anslutning till vad riksräkenskapsverket anfört håller utskottet före, att
dessa problem icke ens provisoriskt kunna lösas utan att åtgärder i kontrollhänseende
verkligen genomföras. Utskottet, som uppmärksammat att kronan
på grund av nu rådande osäkra förhållanden nödgats vidkännas förluster,
har ansett sig böra uttala sin förväntan att från riksräkenskapsverkets
sida förslag framläggas ej endast till åtgärder för nämnda uppgifters tillhandahållande
utan även till en dylik effektiv granskning på dessa områden.
Då emellertid riksdagen redan tidigare påkallat vissa åtgärder i dessa hänseenden,
har utskottet, efter att ånyo hava berört dessa frågor, ansett sig
kunna nu inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
19:o) Statsunderstöd och statsbidrag till kommunerna. Under finansdepartementet,
§ 45, hava revisorerna upptagit till behandling vissa spörsmål,
som sammanhänga med de former, under vilka statsunderstöd och
statsbidrag utgå till kommunerna, och den inverkan, dessa bidrag kunna anses
hava på kommunernas ekonomiska förvaltning (Del I, sid. 159—161).
Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles under riksdagen att
yttra sig, vilket utskottet velat härmed för riksdagen
anmäla.
20:o) Utgallring av vissa handlingar ur kristidskommissionernas arkiv.
Under ecklesiastikdepartementet, § 47, hava revisorerna behandlat frågan
örn utgallring av vissa handlingar ur kristidskommissionernas arkiv (Del I,
sid. 162—164).
Utskottet.
Utskottet.
28
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
Under § 43 av sin berättelse lämnade 1938 års revisorer en redogörelse för
arkiveringen av statsmyndigheternas handlingar och uttalade i samband därmed,
bland annat, att en omfattande utgallring av arkivalier ur de statliga
arkiven i åtskilliga fall borde komma till stand. Jämväl 1939 års revisorer
hava verkställt vissa undersökningar angående möjligheterna att, för nedbringande
av de ständigt växande kostnaderna för de statliga arkiven, ur
dessa utgallra handlingar i större omfattning än som hittills skett. Revisorerna
hava därvid särskilt uppmärksammat kristidskommissionernas av
riksarkivet förvarade arkiv.
Revisorerna hava i ärendet uttalat följande.
De undersökningar, som utförts rörande arkiveringen av kristidskommissionernas
handlingar och de därav föranledda kostnaderna, hava enligt revisorernas
mening givit ytterligare belägg för nödvändigheten av att den av
1938 års revisorer föreslagna utredningen angående, bland annat, utgallring
av handlingarna ur de statliga arkiven utan dröjsmål kommer till stånd.
En sådan utredning torde nämligen komma att giva vid handen, att åtskilligt
arkivmaterial, vars förvaring nu medför betydande utgifter, kommer
att utgallras. Ett uppskjutande av utredningen skulle sålunda för statsverket
medföra skäligen onödiga kostnader.
Revisorerna anse sig i förevarande sammanhang även böra beröra frågan
om arkivering av de nyligen tillsatta kriskommissionernas handlingar.
Riksarkivet har i cirkulärskrivelse uppmanat kommissionerna att uppgöra
erforderliga arkiveringsplaner för underlättande av framtida gallringsåtgärder.
Med hänsyn till de betydande kostnader, som en förvaring av gallringsbart
arkivmaterial visat sig draga, vilja revisorerna framhålla vikten av att
vederbörande myndigheter tillse, att dylika gallringsplaner uppgöras och att
erforderliga föreskrifter för underlättande av det framtida gallringsarbetet
snarast möjligt utfärdas.
Yttrande har avgivits av riksarkivet (Del II, sid. 243—245).
Utskottet. Genom kungl, beslut den 9 februari 1940 har chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigats tillkalla högst fyra sakkunniga för att inom
departementet biträda med utredning och avgiva förslag angående gallring
av statsmyndigheternas arkivalier m. m.
Om vad sålunda förekommit har utskottet velat här
erinra.
21 :o) Avgiftsbelagda kurser vid universiteten och karolinska institutet.
Under ecklesiastikdepartementet, § 48, hava revisorerna behandlat frågan
örn avgiftsbelagda kurser vid universiteten och karolinska institutet (Del I
sid. 164—167).
Revisorerna erinra om att riksdagens revisorer i sin år 1927 avgivna
berättelse ifrågasatt huruvida ej en undersökning borde verkställas rörande
möjligheterna att på ett sådant sätt anordna undervisningen i de obligatoriska
delarna av ämnena, att de studerande icke behövde betungas med
extra kostnader för sin utbildning av det slag, varom här är fråga.
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
29
I skrivelse den 6 juni 1935 anmodade chefen för ecklesiastikdepartementet
juris professorerna Å. Holmbäck i Uppsala och R. Bergendal i Lund att
verkställa en preliminär utredning angående kursavgifter vid universitetens
juridiska fakulteter. Sedan Holmbäck och Bergendal den 11 juni 1936 till
departementschefen överlämnat en promemoria med åtföljande förslag i
ämnet, avgav universitetskanslern efter hörande av de juridiska fakulteterna
den 30 augusti 1938 utlåtande över densamma. Därefter har promemorian
ej föranlett ytterligare åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.
Efter en redogörelse för omfattningen av och avgifterna för de vid universiteten
och karolinska institutet under läsåret 1938/39 hållna, avgiftsbelagda
kurserna hava revisorerna i ämnet anfört följande.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår förekommer alltjämt i avsevärd
omfattning, att de studerande vid universiteten och karolinska institutet
till vederbörande lärare erlägga avgifter för av honom hållna kurser.
Vad först angår behovet av kurser av mera vetenskaplig karaktär, synas
i regel ämnena inom den juridiska fakulteten i detta avseende intaga en
annan ställning än ämnena inom övriga fakulteter och sektioner, inom vilka
avgiftsbelagda kurser förekommit. I den juridiska fakulteten torde ändringar
av lagstiftning och praxis, vilka på kort tid göra läroböcker och kompendier
i viktiga delar föråldrade, ofta påkalla fortlöpande muntliga redogörelser och
kommentarer. Sådana torde i många fall lämpligast kunna lämnas av vederbörande
ämneslärare. Om sålunda kursundervisning inom de juridiska fakulteterna
kan anses i viss mån påkallad av undervisningens krav, bör det
ej heller förbises, att den för dessa fakulteter kan äga viss betydde även
i ett annat hänseende. Genom att kursundervisningen bereder lärarna tillfällen
till extrainkomster kunna nämligen universiteten i konkurrensen med
de praktiskt juridiska yrkena vid sig knyta eller kvarhålla högt kvalificerade
jurister. Detta bör uppmärksammas, enär det är bekant, att de juridiska
fakulteterna lidit av svårigheter att besätta sina lärostolar.
Beträffande övriga fakulteter och sektioner föreligger ingen utredning angående
behovet av kurser eller sättet för avgifternas erläggande. Enligt revisorernas
mening bör en sådan utredning även för dessa ämnesområden
komma till stånd.
Vid Stockholms högskola har under en följd av år beträffande de juridiska
ämnena tillämpats ett system, som synes revisorerna värt beaktande.
Detta system innebär, att de studerande erlägga viss terminsavgift under ett
bestämt antal terminer mot att de få fritt bevista den enskilda undervisning,
som anordnas. På grundval av de medel, som inflyta i terminsavgifter, anordnar
fakulteten undervisning i den utsträckning, att varje student får fullständiga
undervisningskurser till sin disposition.
Beträffande mera elementär undervisning förefaller det revisorerna, som
om sådan undervisning i den utsträckning som är möjlig borde meddelas
av underordnade lärare. Inom medicinska fakulteten och humanistiska sektionen
av filosofiska fakulteten synes också ifrågavarande undervisning redan
nu i stor utsträckning meddelas av docenter, universitetslektorer, prosektorer,
biträdande lärare, underläkare och amanuenser.
Mot den nuvarande anordningen av kompletteringskurser i latin för realstudenter
synes någon berättigad invändning icke kunna göras.
Även örn det måste erkännas, att det icke är lätt att komma till rätta med
spörsmålet örn befrielse för de studerande vid universiteten och karolinska
institutet från kursavgifter synes det revisorerna, som örn en ändring av nu
30
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
Utskottet.
gällande ordning av både principiella och praktiska skäl borde komma till
stånd. Utan att framlägga definitiva förslag vilja revisorerna likväl ifrågasätta,
huruvida icke den lyckligaste vägen vore, om för ändamålet anvisades
statsanslag. Hela detta spörsmål torde emellertid böra upptagas i samband
med en blivande lönereglering för universitetsprofessorerna. I varje fall
torde vad här anförts utvisa, att frågan är i behov av en allsidig undersökning.
Då utskottet förutsätter, att den av revisorerna under förevarande paragraf
behandlade frågan upptages till bedömande vid en blivande lönereglering
för universitetsprofessorerna, torde någon åtgärd från riksdagens sida
för närvarande icke påkallas.
Utskottet har emellertid icke velat underlåta att vad i ärendet förekommit
för riksdagen
omförmäla.
22 :o) Länsstyrelsernas disposition av anslagen till folkskoleväsendet.
Under ecklesiastikdepartementet, § 50, hava revisorerna meddelat vissa iakttagelser
angående länsstyrelsernas disposition av anslagen till folkskoleväsendet
(Del I, sid. 168—171).
Av redogörelsen framgår, att vissa länsstyrelser icke följt gällande föreskrifter
rörande utbetalning av förskott å provisorisk avlöningsförstärkning,
att förskott å dyrtidstillägg med tillhopa omkring 5,000,000 kronor utanordnats
för tid efter det sådant tillägg på grund av lönereglering upphört att
utgå, att byggnadsbidrag samt underhalls- och materielbidrag utanordnats
mot vederbörande folkskolinspektörs avstyrkande utan att — såvitt anordningshandlingarna
utvisat — ställning tagits till folkskolinspektörens yttrande
och att — i ett fall — anordnade medel till rektor vid ett folkskoleseminarium
avförts å anslag till tekniska läroverk.
Revisorerna hava i ärendet anfört följande.
Under § 44 i sin berättelse anförde 1938 års revisorer, bland annat, att revisorerna
erhållit ett bestämt intryck av att utbetalandet och redovisandet
av anslag till folkskoleväsendet skedde efter mycket oenhetliga grunder. De
nu gjorda iakttagelserna synas bekräfta, att länsstyrelserna icke alltid ägna
spörsmålen rörande anslagen till folkskoleväsendet tillbörlig uppmärksamhet.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har till följd härav statsverket
fått vidkännas högst betydande utbetalningar. Svårigheterna för länsstyrelserna
att bemästra granskningen och redovisningen av utgifterna för
folkskoleväsendet torde komma att ökas under nuvarade kristid, vilken
medfört en avsevärd och måhända under lång tid bestående ökning i länsstyrelsernas
arbetsbörda inom olika områden.
Då det genom en rationellt ordnad och enhetligt genomförd handläggning
av utbetalningsärenden rörande de mycket betydande anslagen till folkskoleväsendet
kan undvikas, att statsverket åsamkas onödiga utgifter synes särskilt
med hänsyn till de inträdda krisförhållandena, det av de sakkunniga
för skcdoverstyrelsens organisation framlagda förslaget att inrätta en särskild
kameralbyrå vid skolöverstyrelsen, dit utbetalningsärenden rörande,
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
31
bland annat, folkskoleväsendet skulle centraliseras, böra snarast möjligt genomföras.
En skyndsam behandling av frågan angående nämnda centralisering
synes så mycket mer nödvändig, som enligt vad som framgår av de sakkunnigas
utredning genomförandet av reformen måste taga viss tid i anspråk.
Yttranden hava avgivits av skolöverstyrelsen, statskontoret och riksråkenskapsverket
(Del II, sid. 248—250). I dessa yttranden hava statskontoret
och riksräkenskapsverket instämt i revisorernas uttalande rörande omorganisation
av skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande framhållit,
att förslaget örn inrättande av en kameralbyrå inom överstyrelsen ingick
såsom en del av de av revisorerna omnämnda sakkunnigas mera omfattande
förslag rörande överstyrelsens organisation. Utbrötes frågan örn
kameralbyrån ur detta sitt sammanhang, uppstode vissa svårigheter, från
vilka man icke kunde bortse. Under alla förhållanden bleve en viss förstärkning
av överstyrelsens nuvarande arbetskrafter behövlig och nödvändig
samtidigt med en kameral byrås inrättande inom överstyrelsen.
I likhet med revisorerna anser utskottet att centralisationen till skolöverstyrelsen
av utbetalningsärenden rörande folkskoleväsendet snarast möjligt
bör genomföras. Även om det av revisorerna omnämnda sakkunnigförslaget
rörande överstyrelsens omorganisation anses tills vidare icke
kunna i dess helhet genomföras, bör dock enligt utskottets mening frågan om
en partiell reform i det av revisorerna angivna syftet nu upptagas till allvarligt
övervägande.
Utskottet får hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för en centralisation till
skolöverstyrelsen av anordningsärenden rörande folkskoleväsendet.
23:o) Auditör å äldre stat. Under pensionsväsendet, § 57, hava revisorerna
meddelat, att de uppmärksammat att å avlöningsstaten för civil personal
vid krigsrätterna finnes uppförd en anslagspost till avlöning till å
äldre stat kvarstående auditör med ett sammanlagt belopp av 5,100 kronor
(Del I, sid. 186 och 187). Vidare hava revisorerna omnämnt, att pensionsavgifter
i viss utsträckning icke erlagts för nämnda befattning. I ärendet
hava revisorerna gjort följande uttalande.
Förhållandena i förevarande fall synas revisorerna högst märkliga. Såsom
ovan framhållits skulle auditör å äldre stat, vilken icke önskade övergå
till den nya lönestaten, bibehållas vid avlöningen å förstnämnda stat ävensom
vid honom förut tillkommande rätt till pension. Den omständigheten
att M. tillkommande löneförmåner enligt riksdagens beslut överflyttats från
flottans stat till övergångsstat under riksstatens II huvudtitel bör enligt revisorernas
mening icke såsom skett hava utgjort skäl för hans uteslutande
från delägarskap i flottans pensionskassa. Han hade alltjämt bort där kvarstå
med skyldighet för honom att vara underkastad bestämmelserna i nämn
-
UtskotUt.
32
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
da kassas reglemente, i avseende å erläggande av pensionsavgifter m. m.,
men med rätt för honom att vid fyllda 65 år och efter en tjänstetid av 35 år
komma i åtnjutande av pension och fyllnadspension. Revisorerna hava icke
kunnat undgå att fästa sig vid, att länsstyrelsen i Blekinge län, som efter M:s
överflyttning till övergångsstat haft att utbetala honom tillkommande löneförmåner,
icke under den långa tid det här är fråga om observerat, att pensionsavgifter
icke blivit av honom i egenskap av ordinarie befattningshavare
erlagda. Utan att taga ställning till frågan om den pensionsrätt, som numera
kan tillkomma M., och därmed sammanhängande spörsmål vilja revisorerna
emellertid framhålla, att M. nu uppnått en levnadsålder av 68 år och sålunda,
därest han alltjämt kvarstått såsom delägare i flottans pensionskassa,
varit skyldig att avgå med pension enligt nämnda kassas reglemente.
Yttrande i ärendet har avgivits av länsstyrelsen i Blekinge län (Del II,
sid. 196).
Utskottet. Under erinran örn att frågan om kontrollen av huru länge å äldre stat kvarstående
befattningshavare skola finnas uppförda å avlöningsstat samt beträffande
inbetalningen av pensionsavgifter för dem icke kan anses vara
klart bestämd har utskottet velat framhålla angelägenheten av att i hithörande
frågor bestämmelser meddelas, så att de förhållanden, som nu
av revisorerna uppmärksammats och påtalats, för framtiden regleras. Då
utskottet anser, att detta bör kunna ske utan att särskild framställning i
ärendet göres till riksdagen och då statskontoret får anses vara den myndighet,
som har den närmaste tillsynen över pensionsväsendet i allmänhet,
förutsätter utskottet, att detta ämbetsverk tager initiativ till ordnandet av
detta spörsmål. Utskottet har nu velat inskränka sig till att vad i ärendet
förekommit för riksdagen
omförmäla.
24 :o) Vissa bokförings- och redovisningsfrågor. Revisorerna hava i sin
berättelse under §§ 64—69 upptagit till behandling åtskilliga spörsmål, som
beröra det statliga bokförings- och redovisningsväsendet (Del I, sid. 202—
242). I detta sammanhang hava revisorerna meddelat, att de nu närmare
behandlat frågan örn statens allmänna fastighetsfond ävensom vissa specialfrågor,
men att de framdeles skulle komma att upptaga även vissa andra
därmed sammanhängande frågor, rörande vilka en allmän översikt nu
lämnats.
Även i samband med statens affärsverksamhet hava revisorerna under
§§61 och 62 berört frågor som äga samband med affärsverkens speciella
bokföring (Del I, sid. 195—199).
Yttranden beträffande statens allmänna fastighetsfond hava avgivits av
riksräkenskapsverket (Del II, sid. 267—273) samt beträffande §§ 61 och
62 av järnvägsstyrelsen den 20 januari 1940 och av riksräkenskapsverket
samma dag.
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
33
De iakttagelser, som revisorerna i sin berättelse meddelat rörande det statliga
bokförings- och redovisningsväsendets praktiska verkningar, torde kunna
föranleda upptagandet av åtskilliga viktiga spörsmål till närmare övervägande.
Emellertid hava vissa reformer på detta område ännu icke hunnit
fullt ut genomföras, och det kan då förväntas, att vissa av de olägenheter,
som visat sig vara förknippade med det nuvarande redovisningssättet, kunna
elimineras genom relativt enkla förändringar. Å andra sidan bör uppmärksammas,
att revisorerna själva meddelat, att de framdeles komme att
i sinom tid vid lämpligt tillfälle fullfölja sina nu inledda undersökningar på
detta område. Utskottet torde därför komma att få ytterligare material för
frågornas bedömande, varigenom ett säkrare ståndpunktstagande kan ske
än som låter sig göra innan reformerna på området kunna helt i fråga örn
sina verkningar överblickas.
Under hänvisning härtill har utskottet för närvarande icke ansett sig
böra närmare ingå på de av revisorerna upptagna allmänna frågorna och
ej heller göra erinringar beträffande de detaljanmärkningar, som blivit
framställda. I betraktande av det statliga bokförings- och redovisnings
väsendets allmänna betydelse med hänsyn till budgetbehandlingen inom
förvaltningen och hos riksdagen har utskottet emellertid velat vad sålunda
förekommit för riksdagen
omförmäla.
25 :o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält
och erinrat, har utskottet funnit hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd
rättelse eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej
vara av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande,
någon riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller slutligen
icke hava varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande,
vilket utskottet skolat för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 31 maj 1940.
På statsutskottets vägnar:
PER GUSTAFSSON.
Utskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 19&0. 6 sami. Nr 196.
3
34
Statsutskottets utlåtande Nr 196.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Gustafsson i Benestad, Nilsson i Malmö, Johansson i
Fredrikslund, Oscar Olsson, Asplund, Andrén, Ström i Lidköping, Heiding, Lindström,
Magnusson i Kalmar, Nisser och Ohlin; samt
från andra kammaren: herrar Jansson i Falun, Törnkvist, Eriksson i Stockholm,
Danielsson, Ward, Lindberg i Umeå, Staxäng, Bergström, Hansson i Rubbestad, Mårtensson,
Olsson i Kullenbergstorp och Eriksson i Frägsta.
407940. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.