Statsutskottets utlåtande Nr 168.

1

Ir 168.

Ankom till riksdagens kansli[den 21 maj 1940 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utökning av arbetstiden
för befattningshavare i statens tjänst.

(3:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena, nr 110, inom första kammaren
av herr J. Friggeråker och den andra, nr 168, inom andra kammaren
av herr J. Onsjö m. fl., har hemställts, att riksdagen må i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla om ändring i gällande instruktion, arbetsordningar m. m., så
att arbetstiden för befattningshavare i statens tjänst ökas från 42 timmar
till 48 timmar per vecka samt under s. k. sommartid från 33 timmar till 39
timmar för vecka.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen I: 110.

över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
allmänna lönenämnden den 29 mars 1940 avgivit utlåtande, vilket i
tryck bifogas.

Av allmänna lönenämndens utlåtande framgår, att en generell utökning
av arbetstiden för statens tjänstemän till 48 timmar per vecka skulle erhålla
en jämförelsevis begränsad räckvidd. Dels hava nämligen genom
särskilda kungörelser för stora delar av statsförvaltningen meddelats föreskrifter
örn längre daglig arbetstid än 7 timmar, dels förekommer i övrigt
en faktisk övertidstjänstgöring utan särskild ersättning i betydande omfattning.
I allmänhet inrymma ämbetsverkens instruktioner även befogenhet
för vederbörande verk eller närmaste förman att, då göromålens gång det
kräver, påkalla nödig utsträckning av arbetstiden. Såvitt utskottet kunnat
finna, lägga gällande avlöningsreglementen för civilförvaltningen icke heller
hinder i vägen för Kungl. Majit att, därest Kungl. Majit med hänsyn
till omständigheterna så skulle anse nödvändigt, för längre eller kortare
perioder meddela föreskrifter om utökning av den dagliga tjänstgöringstiden.
Under sådana förhållanden är utskottet för sin del icke benäget att
i anledning av ifrågavarande motioner påkalla en generell utvidgning av
arbetstiden för statens tjänstemän till 48 timmar per vecka.

Enligt utskottets mening torde emellertid möjligheter föreligga att inom
ramen för den nu tillämpade 7-timmarsdagen uppnå ett effektivare utnyttjande
av arbetstiden än för närvarande vanligen är fallet, varigenom rno lliliang

till riksdagens protokoll 19i0. G sami. Nr 168—169. 1

Utslcotlet.

2

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

tionernas syfte skulle i viss mån kulina tillgodoses. I sådant hänseende
synes utskottet förtjäna övervägas, huruvida icke en mera enhetlig och rationell
uppdelning av den dagliga arbetstiden skulle kunna åvägabringas
genom införande i möjligaste mån av en för tjänstemännen gemensam,
lämpligt förlagd måltidsrast, som icke torde böra understiga en timme. Vidare
vill utskottet rikta uppmärksamheten på den förkortning av arbetstiden,
som enligt gällande instruktioner för flertalet ämbetsverk må äga rum
under sommaren för en tid av högst tre månader. Genom att begränsa utnyttjandet
av denna s. k. sommartid förslagsvis till högst två månader för
år eller på annat sätt torde en icke obetydlig besparing i arbetskraft och
utgifter stå att vinna. Måhända kunna även andra åtgärder i förevarande
syfte komma i fråga. Då utskottet finner det vara av vikt, att nu berörda
spörsmål snarast göras till föremål för närmare prövning, vill utskottet förorda,
att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer om skyndsamt övervägande
av frågan om ett effektivare utnyttjande av arbetstiden för statens tjänstemän
samt om vidtagande av de åtgärder, som därav kunna föranledas.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 110 och II: 168
må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville med beaktande av vad här ovan anförts skyndsamt
överväga, huruvida och i vad mån ett effektivare utnyttjande
av arbetstiden för befattningshavare i statens tjänst
må kunna äga rum, samt vidtaga de åtgärder, som därav
kunna föranledas.

Stockholm den 21 maj 1940.

På statsutskottets vägnar:

PER GUSTAFSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Gustafsson i Benestad, Nilsson i Malmö, Johansson
i Fredrikslund, Oscar Olsson, Asplund, Pauli Heiding, Carlström, Larsson i Varberg,
Magnusson i Kalmar, Bäckström och Ekströmer; samt

från andra kammaren: herrar Jansson i Falun, Törnkvist, Svensson, Eriksson i
Stockholm, Danielsson, Persson i Falla, Andersson i Prästbol, Isacsson, Persson i Tidaholm,
Andersson i Södergård, Viklund och Eriksson i Frägsta.

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

3

Bilaga.

ALLMÄNNA LÖNENÄMNDEN.

Till riksdagens statsutskott.

Genom Kungl. Maj:ts remiss den 23 februari 1940 har allmänna lönenämnden
anbefallts att avgiva och till riksdagens statsutskott överlämna yttrande
över två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr J. Friggeråker (I: 110) och den andra inom andra kammaren av herr
J. Onsjö m. fl. (II: 168), angående utökning av den stadgade arbetstiden för
befattningshavare i statens tjänst. I anledning härav får lönenämnden anföra
följande. ......

I de föreliggande motionerna har hemställts, att riksdagen matte i skrivelse
till Kungl Majit hemställa om ändring i gällande instruktion, arbetsordningar
m. m., så att arbetstiden för befattningshavare i statens tjänst ökas
från 42 timmar till 48 timmar per vecka samt under s. k. sommartid från 33
timmar till 39 timmar för vecka. Av motiveringen framgår, att den ifrågasatta
åtgärden av motionärerna ansetts påkallad av rådande krisförhållan Allmänna

lönenämnden vill i anledning av det sålunda framförda förslaget
framhålla, att frågan om arbetstidens längd nära sammanhänger med frågan
om lönesättningen. I sådant hänseende må erinras, att berörda spörsmål var
föremål för statsmakternas prövning i samband med genomförandet av 1921
års lönereglering för allmänna civilförvaltningen. 1902 års löneregleringskommitté
anförde i sitt den 3 november 1920 avgivna betänkande med utredning
och förslag beträffande ny definitiv lönereglering för befattningshavare
vid statsdepartement och centrala ämbetsverk (sid. 9—10), att då
kommittén sökt ej endast att till grundval för den föreliggande revisionen
lägga kommunikationsverkens lönesystem utan även att i avlöningshänseende
i möjligaste mån jämställa befattningshavare vid de verk, som kommittén
i betänkandet behandlade, med motsvarande tjänstemän vid kommunikationsverken,
kommittén väl uppmärksammat den olikhet i avseende å
den dagliga arbetstidens längd, som då rådde mellan kommunikationsverkens
styrelser och den centrala förvaltningen i övrigt. För statsdepartementen
och de centrala ämbetsverken — med undantag för kommunikationsverkens
styrelser — gällde då, att arbetstiden å tjänsterummet i regel skulle
utgöra minst sex timmar varje söckendag; för personalen vid kommunikationsverkens
styrelser vore denna arbetstid fastställd till i regel minst sju
effektiva timmar (fulla arbetstimmar) varje söckendag. I direktiven för
kommitténs arbete hade till skärskådande anbefallts det spörsmålet, huruvida
denna olikhet skulle bibehållas eller utjämnas samt, i förra fallet, föranleda
olikhet jämväl i avseende å avlöningarna. Enligt kommitténs mening
syntes inga bärande skäl kunna anföras för ett bibehållande av denna
olikhet. Tvärtom syntes med fullt fog av all personal vid centralförvalt
ningen kunna avfordras en tjänstgöringstid motsvarande den vid kommunikationsverkens
styrelser bestämda.

Det vid 1921 års riksdag av Kungl. Majit framlagda förslaget till lönereglering
för ifrågavarande förvaltningsområden innebar, att de för kommuni -

4

Statsutskottets utlåtande Nr 16S.

kationsverken tillämpade löneprinciperna skulle utsträckas även till de berörda
förvaltningsgrenarna i överensstämmelse med löneregleringskommitténs
förslag. Därvid framhölls emellertid uttryckligen, att en förutsättning
för en likställighet vore, att den olikhet, som rådde i avseende å den dagliga
arbetstidens längd mellan kommunikationsverkens styrelser och den centrala
förvaltningen i övrigt, bortfölle. De uttalanden i berörda hänseende, som vid
förslagets framläggande gjordes av föredragande departementschefen, föranledde
icke någon erinran från riksdagens sida.

I de löneregleringsförslag, som sedermera utarbetats av 1928 och 1936 års
lönekommittéer, har frågan om arbetstidens längd icke varit föremål för
några uttalanden. De av nämnda kommittéer föreslagna löneplanerna hade
sålunda uppgjorts med utgångspunkt från ett bibehållande av hittillsvarande
bestämmelser i fråga om den dagliga arbetstidens längd.

Vad angår innehållet i nuvarande arbetstidsbestämmelser för statens
tjänstemän, må till en början erinras, att i 3 § 1 mom. civila avlöningsreglementet
stadgas, att tjänsteman är underkastad de tjänstgöringsföreskrifter,
som meddelas i instruktion, arbetsordning eller annan dylik författning. Vid
de centrala ämbetsverken bruka stadganden om arbetstiden intagas i verkens
instruktioner eller arbetsordningar, varvid under senare tid plägat föreskrivas,
att för ordinarie befattningshavare skall arbetstiden å tjänsterummet utgöra
42 timmar i veckan eller, där vecka innehåller mindre än sex arbetsdagar,
ett i förhållande till antalet arbetsdagar minskat antal timmar, skolande
i arbetstiden icke inräknas måltidsrast. Om och i den mån omständigheterna
det tillåta, må för högst tre månader under tiden juni—september
medgivas, att arbetstiden inskränkes med högst 9 timmar i veckan, varvid
arbetstiden å lördagar må begränsas till 3 V2 timmar. Beträffande de stora
grupperna av befattningshavare inom lägre lönegrader vid kommunikationsverken
samt vid tullverkets lokalförvaltning har arbetstiden reglerats genom
särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade arbetstidskungörelser, vilka komplette
rats genom av vederbörande verk utfärdade tillämpningsföreskrifter. I arbetstidskungörelserna
för viss personal vid postverket, statens järnvägar oell
tullverket har bland annat föreskrivits, att för kalendermånad räknat i regel
icke må förekomma längre tjänstgöringstid än som motsvarar 208 timmar
för 30 dagar. I motsvarande kungörelser för viss personal vid telegrafverket
och statens vattenfallsverk stadgas, att tjänstgöringstiden i regel icke må
överstiga 48 timmar för vecka. I detta sammanhang må jämväl erinras ali
för lärarpersonal gälla särskilda i vederbörande stadgor meddelade föreskrifter
rörande tjänstgöringsskyldighetens omfattning.

Vid bedömandet av motionärernas förslag synes lönenämnden böra uppmärksammas,
att tjänstgöring utan särskild ersättning utöver stadgad arbetstid
även under normala förhållanden förekommer i ej ringa utsträckning
inom statsförvaltningen. Sagda förhållanden har under rådande krisläge
blivit ännu mera vanligt till följd av dels ökade arbetsuppgifter och dels
vidtagna besparingsåtgärder. Sålunda har Kungl. Majit genom cirkulär
1940: 37 anbefallt statsmyndigheterna att icke i annat fall, än då så prövas
oundgängligen erforderligt, meddela förordnande för tjänsteman att såsom
vikarie uppehålla befattning, att i möjligaste mån begränsa nyanställning av
icke-ordinarie personal och anlitande av tillfällig arbetskraft ävensom sådan
tjänstgöring utöver fastställd arbetstid, för vilken övertidsersättning må utgå,
samt att tillse att stadgad arbetstid i full utsträckning utnyttjas.

Det må ytterligare påpekas, att ett genomförande av motionärernas förslag
örn en utökning av arbetstiden för statstjänstemännen — även bortsett från
den faktiska övertidstjänstgöring, som utan ersätting fullgöres i betydande
utsträckning — skulle erhålla en jämförelsevis begränsad räckvidd. Såsom

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

5

av den ovan lämnade redogörelsen framgår, lia beträffande stora delar av
statsförvaltningen i de särskilda arbetstidskungörelserna meddelats föreskrifter
om längre arbetstid än 7 timmar. Sålunda skulle exempelvis för statens
järnvägars vidkommande den av motionärerna föreslagna utökningen allenast
komma att beröra omkring 1,000 tjänstemän av den till inemot 30,000
befattningshavare uppgående personalen, varvid emellertid är att märka, att
en stor del av berörda 1,000 tjänstemän redan för närvarande i verkligheten
utan ersättning fullgör arbete utöver de stadgade sju timmarna.

En omständighet, som i förevarande sammanhang enligt lönenämndens
mening förtjänar beaktande, är att arbetsintensiteten även för statstjänstemännens
vidkommande under senare år ökats. Sagda förhållande sammanhänger
i viss mån med den allmänna stegringen av ämbetsverkens arbetsuppgifter.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att för kontorsarbete i allmänhet
arbetstiden knappast torde sträcka sig över 7 timmar.

Lönenämnden är för övrigt för sin del tveksam, huruvida den av motionärerna
föreslagna arbetstidsökningen skulle medföra någon mera avsevärd
vinst för statsverket. Särskilt för personal med jämförelsevis enahanda och
rutinmässigt arbete skulle en ökning av arbetstiden bliva särskilt påfrestande,
och det torde kunna antagas, att det arbete, som skulle fullgöras under
en dylik extra timme, knappast skulle vara av samma kvalitet som arbetet
under de övriga timmarna under dagen.

Den mest vägande invändningen mot motionärernas förslag anser lönenämnden
ligga däri, att en utökning av arbetstiden icke bör prövas annat än
i samband med genomförandet av en lönereglering, såvida icke fråga är örn
inträdande av sådana särskilda förhållanden, som sammanhänga med krig
eller krigsfara. Såsom ovan påpekats, skedde den senast vidtagna ökningen
av arbetstiden vid genomförandet av 1921 års lönereglering, medan några
uttalanden i berörda hänseende icke gjordes vid den senaste löneregleringen.
Det torde härvid böra beaktas, att det förslag till ny löneplan, som 1936 års
lönekommitté framlade under beteckningen löneplan A och vilket förslag
godkändes av statsmakterna, utgjorde resultatet av förhandlingar mellan
kommittén och utsedda representanter för vederbörande personalorganisationer,
varvid man genom sammanjämkning av olika inom kommittén och
bland personalrepresentanterna framförda meningar i fråga om löneförbättringens
storlek i olika lönelägen lyckades uppnå enighet inom kommittén
kring den avvägning av lönebeloppen, som innefattades i löneplaneförslaget,
samtidigt som personalorganisationernas representanter förklarade sig kunna
godtaga förslaget (1936 års lönekommittés betänkande med förslag till civilt
avlöningsreglemente, sid. 57). Då vid de ovannämnda förhandlingarna
icke varit fråga örn några förändringar med avseende å arbetstidens längd
och gällande löneplan sålunda tillkommit under förutsättning av ett bibehållande
av hittillsvarande arbetstidsbestämmelser, synas lönenämnden några
förändringar i förevarande hänseende icke skäligen böra för närvarande vidtagas.

Stockholm den 29 mars 1940.

ERIK STRIDSBERG.

I Bernt Nilsson.