Statsutskottets utlåtande Nr 163.
1
Nr 163.
Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1940 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden.
(2:a avd.)
I propositionen (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1940/41 har Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln (punkten
89 av det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 4 januari 1940) föreslagit riksdagen att, i avbidan
på proposition i ämnet, till Gemensamma universitetsändamål: Ersättning
åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden för budgetåret
1940/41 beräkna ett förslagsanslag av 25,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Majit i en den 8 mars 1940 dagtecknad proposition
(nr 156), under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att
dels medgiva, att till sakkunnig i befordringsärende vid universiteten,
karolinska institutet och tekniska högskolan må utgå ersättning i huvudsaklig
överensstämmelse med vad av departementschefen föreslagits;
dels ock till Gemensamma universitetsändamål: Ersättning åt sakkunniga
i akademiska befordringsärenden för budgetåret 1940/41 anvisa ett
förslagsanslag av 25,000 kronor.
Sakkunnig äger såsom ersättning för uppdragets fullgörande erhålla, om
han är befattningshavare i statens tjänst eller professor vid Stockholms eller
Göteborgs högskola, efter eget val antingen ersättning för mistade avlöningsförmåner
eller ock särskilt arvode, men i annat fall särskilt arvode.
Ersättning för mistade avlöningsförmåner utgår med belopp, motsvarande
det avdrag å avlöningen, som den sakkunnige enligt gällande avlöningsbestämmelser
under tjänstledighet för sakkunniguppdragets fullgörande
måst vidkännas, dock ej för ledighet under längre tid än i fråga örn specialsakkunnig
en månad, vid kallelse fyrtio dagar och i andra fall tre månader.
Särskilt arvode må ej överstiga, för specialsakkunnig 300 kronor, för sakkunnig,
som yttrat sig över väckt kallelseförslag, 400 kronor och för annan
sakkunnig 1,000 kronor.
Vidare ha meddelats bestämmelser om reseersättning för åhörande av
lärarprov och för samråd mellan de sakkunniga inbördes.
Bihang till riksdagens protokoll 19/fO. 6 sami. Nr 163.
1
Statsutskottets utlåtande Nr 163.
. ersattnmgar bestridas vid universiteten och karolinska
institutet fran det förutnämnda anslaget till ersättning åt sakkunniga i akademiska
befordringsarenden. Belastningen under de senare åren å detta
anslag vilket utgått sedan budgetåret 1926/27, framgår av följande sam
rrrnnstÄIlmno
-
Budgetår Anslagsbelopp Belastning
193f/35.............. 9,000 9,543:78
193o/36 .............. 9,000 11,453:86
1936/37.............. 9,000 14,186:08
1937/38.............. 9,000 22,145:02
1938/39.............. 12,000 54,041:16
1939/40.............. 15,000 30,776: 73 (intill Va 1940).
Kanslern för rikets universitet, som med anledning av de betydande anslagsöverskridandena
anmodats att utreda möjligheterna att nedbringa
anslagsbelastningen, har efter hörande av övriga akademiska myndigheter,
framlagt ett förslag örn ändrade grunder för ifrågavarande ersättningar, i
huvudsak innebärande följande:
1. Vid utsättande av tid för lärarprov skall beaktas, att samråd mellan
de sakkunmga kan aga rum i samband med åhörandet av provet.
2. bakkunniga skola ej utses, örn endast en sökande anmält sig och denne
antingen innehar motsvarande professur vid något av universiteten eller
karolinska institutet eller vid Stockholms och Göteborgs högskolor eller
°r,.un, r d.® närmaste tre åren före ansökningstidens utgång blivit uppförd
pa förslag till motsvarande professur vid någon av nämnda läroanstalter.
4Ml ancTa la ; sjpdl’ därest de sökandes skicklighet och inbördes företräde
tnl professorsbefattning tidigare prövats och förnyad sakkunnig prövning
beiinnes uppenbart obehövlig, det större akademiska konsistoriet respektive
karolinska institutets lärarkollegium äga rätt besluta, att sakkunniga
ej skola utses. °
3 Fler än tre sakkunniga skola få utses, endast om särskilda skäl därtill
loreligga.
4 Ersättning för sakkunniguppdrag åt professor vid Stockholms och
Göteborgs högskolor skall utgå endast i form av särskilt arvode.
5. Arvodet skall ej få överskrida för specialsakkunnig 250 kronor för
sakkunnig, som yttrat sig över kallelseförslag 350 kronor och för annan sakkunnig
850 kronor, innebärande en sänkning med omkring en sjättedel Vidare
skall den tid under vilken ersättning får utgå för mistade löneförmåner
under tjänstledighet för sakkunniguppdrag, minskas i samma proportion.
^
Statskontoret har föreslagit vissa ytterligare restriktioner.
Departementschefen har för egen del anfört i huvudsak följande:
Från början hade detta anslag avsett endast ersättning för avstådda
tjanstgoringspennmgar eller annan direkt inkomstminskning under tjänstledighet
för sakkunniguppdragens fullgörande. Förslag örn ersättning åt
sakkunnig i form av särskilt sakkunnighonorar hade avvisats i propositionen
nr 103/1926. Ett sakkunniguppdrag, givet åt professor samt annan
ordinarie lärare vid universiteten, hade nämligen ansetts ingå i veder
-
Statsutskottets utlåtande Nr 163.
3
börandes ämbetsåligganden. Beträffande professores emerid hade gjorts
gällande, att det skäligen borde åligga sådana att fullgöra de sakkunniguppdrag,
som kunde komma att anförtros åt dem, varför något särskilt
honorar ej heller för detta fall borde ifrågasättas. För personer utanför
universiteten och karolinska institutet hade visserligen icke samina synpunkter
kunnat anföras, men att tillerkänna sådana sakkunniga särskild
ersättning utan att låta samma förmån komma såsom sakkunniga fungerande
universitetsprofessorer eller professores emeriti till del hade ansetts
innebära en inkonsekvens. Ej heller för dessa fall hade därför ifrågasatts
något särskilt honorar.
När frågan örn särskilt arvode för sakkunniguppdrag ånyo upptagits
hade det, såsom framginge av punkten 96 i 1937 års åttonde huvudtitel,
varit på initiativ av universitetsberedningen. Föredragande departementschefen
hade då ansett fullgoda skäl föreligga för att de sakkunniga skulle
erhålla möjlighet till viss ersättning för sakkunnigarbetet såsom sådant.
Såsom förhållandena då varit, hade det nämligen mött stora svårigheter att
erhålla för sakkunniguppdrag lämpade personer. Speciellt hade detta gällt,
örn såsom sakkunnig måst anlitas icke statsanställda personer, exempelvis
utländska sakkunniga. Departementschefen hade vidare ansett det i sak
riktigt, att anlitade experter erhölle särskild ersättning för det oftast ganska
betungande arbete, som följde med uppdrag av denna art. Riksdagen hade
beslutat i enlighet härmed.
Det av kanslern i besparingssyfte nu framlagda förslaget om ändrade
ersättningsgrunder förutsatte, att särskild ersättning fortfarande skulle utgå
för sakkunniguppdrag. Statskontoret hade emellertid, vad beträffade
befattningshavare i statens tjänst, ifrågasatt en återgång till den före 1937
års riksdagsbeslut gällande ordningen. Dessa befattningshavare skulle således
ej få uppbära särskilt arvode utan endast åtnjuta full kompensation
för avstådda löneförmåner under tjänstledighet för sakkunniguppdraget.
Till annan sakkunnig skulle däremot särskilt arvode fortfarande utgå,
ehuru med reducerat maximibelopp. Statskontorets förslag innebure således,
att den likställighet i ersättningshänseende mellan sakkunniga, som
legat till grund för såväl 1926 som 1937 års riksdagsbeslut i ämnet, icke
längre skulle bibehållas.
För egen del ville departementschefen framhålla lämpligheten av att besparingsåtgärder
icke vidtoges, som vore ägnade att försämra möjligheterna
att för sakkunniguppdrag av denna art förvärva de mest kvalificerade
personerna. Med hänsyn härtill funne han sig icke böra tillstyrka statskontorets
förslag örn eli återgång i viss utsträckning till de för statliga befattningshavare
tidigare gällande ersättningsgrunderna och ej heller kanslerns
förslag om att ersättning för sakkunniguppdrag ej skulle till professorer
vid Stockholms och Göteborgs högskolor kunna utgå i form av ersättning
för mistadc avlöningsförmåner. Departementschefen hade så
mycket mindre skäl att föreslå upphävande av rätten att erhålla särskilt
arvode, som han icke vore övertygad örn att statskontorets uppfattning,
att införandet av valrätt mellan ersättning för mistade avlöningsförmåner
och arvode vore den främsta orsaken till de betydande anslagsöverskridandena
under de senaste budgetåren. Vad beträffade arvodenas storlek,
vöre han däremot ense med statskontoret och föresloge alltså, att dessa
arvoden cj skulle få överstiga, för specialsakkunnig 200 kronor (nu 300 kronor),
för sakkunnig, sorn yttrat sig över väckt kallclseförslag 300 kronor
(mi 400 kronor) och för annan sakkunnig 750 kronor (nu 1,000 kronor).
4
Statsutskottets utlåtande Nr 163.
Utskottet.
Den tid, under vilken ersättning skulle få utgå för mistade löneförmåner
under tjänstledighet för sakkunniguppdrag, borde minskas i ungefär samma
proportion.
De av kanslern i övrigt förordade besparingsåtgärderna syntes kunna i
huvudsak biträdas. Departementschefen delade dock statskontorets uppfattning,
att flera än tre sakkunniga borde få utses endast då särskilda
skäl förelåge och kanslern därtill lämnat sitt medgivande.
Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot vad departementschefen
i detta sammanhang anfört, tillstyrker bifall till Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag. Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må
a) medgiva, att till sakkunnig i befordringsärende vid
universiteten, karolinska institutet och tekniska högskolan
må utgå ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med
vad av departementschefen i statsrådsprotokollet den 8
mars 1940 föreslagits;
b) till Gemensamma universitetsändamål: Ersättning åt
sakkunniga i akademiska befordringsårenden för budgetåret
1940/41 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 25,000 kronor.
Stockholm den 21 maj 1940.
På statsutskottets vägnar:
PER GUSTAFSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Gustafsson i Benestad, Nilsson i Malmö, Johansson i
fredrikslund, Oscar Olsson, Asplund, Andersson i Fältenborg, Pauli, Heiding, Carlström, Larsson
i Varberg, Boman och Ekströmer; samt
från andra kammaren: herrar Jansson i Falun, Magnusson i Skövde, Törnkvist, Svensson,
Eriksson i Stockholm, Danielsson, Persson i Falla, Andersson i Prästbol, Isacsson, Andersson i
Södergård, Wallentheim och Viklund.
Stockholm 1940, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.
401843