1
Statsutskottets utlåtande Nr 135.
tv -
Nr 135.
Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1940 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till statens arbetsmarknadskommission
m. m.
(3:e avel.)
I proposition nr 216 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden den 17 april 1940, föreslagit riksdagen
att såsom förslagsanslag anvisa
dels till Statens arbetsmarknadskommission m. m. å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1939/40 680,000 kronor;
dels till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar för budgetåret
1940/41 2,800,000 kronor;
dels till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader för
budgetåret 1940/41 1,350,000 kronor;
dels ock till Bidrag till den offentliga arbetsförmedlingen för budgetåret
1940/41 600,000 kronor.
Statens arbetsmarknadskommission tillkallades av Kungl. Majit den 19
september 1939 med uppgift att söka finna utvägar till en omfördelning av
arbetskraften, där en sådan funnes påkallad. Den hittillsvarande verksamheten
har väsentligen rört sig örn arbetsförmedlingsproblem. Kommissionens ställning
är formellt enbart rådgivande utan administrativ befogenhet, men dess
verksamhet har huvudsakligen kommit att utvecklas till ett slags central arbetsförmedling
efter något större linjer än den ordinära arbetsförmedlingen.
Förslag till omläggning av arbetsmarknadskommissionens verksamhet.
Frågan örn en utbyggnad och omorganisation av arbetsmarknadskommissionen
har upptagits till behandling i en inom socialdepartementet utarbetad
promemoria, som utmynnar i förslag till kommissionens förändring från rådgivande
till administrativt organ med ledande och samordnande uppgifter på
arbetsmarknadsområdet samt inrättande av lokala organ under arbetsmarknadskommissionen,
kallade »länsarbetsnämnder».
I promemorian sammanfattas den omorganiserade arbetsmarknadskommissionens
huvuduppgifter på följande sätt:
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 6 sami. Nr 135—136.
1047 40
2
Statsutskottets utlåtande Nr 135.
1. Kommissionen skulle hava att leda och samordna den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten.
2. Kommissionen skulle vidare närmast under Kungl. Majit genomföra
den under rådande utomordentliga förhållanden erforderliga regleringen av
arbetskraftens användning. För att bereda ökad tillgång på arbetskraft för
betydelsefulla uppgifter borde kommissionen söka befordra arbetstagares
användning utom hemorten och i främmande yrken ävensom användning av
arbetskraft, som eljest icke vore helt utnyttjad. Kommissionen borde för
detta ändamål verka för tillämpning av sådana arbetsformer och arbetsvillkor,
som kunde underlätta omflyttning av arbetskraft eller lämpa sig för arbetstagare,
som saknade yrkesvana eller som kunde användas för nya uppgifter
endast viss tid under dagen eller under året. Kommissionen borde jämväl
planera och, enligt Kungl. Majis bemyndigande, genomföra åtgärder från det
allmännas sida i samma syfte, såsom yrkesutbildning för underlättande av
sådan omflyttning av arbetskraft eller bidrag till täckande av särskilda kostnader
i anledning därav.
3. Slutligen skulle kommissionen i egenskap av riksarbetsstyrelse enligt
lagen örn tjänsteplikt fullgöra vad därutöver ålåge denna myndighet, för den
närmaste tiden planläggnings- och förberedelsearbete i anslutning till lagen.
I promemorian har även berörts frågan örn ett samordnande av de egentliga
arbetsmarknadsuppgifterna med andra närliggande, framförallt ledningen av
hjälpverksamheten vid arbetslöshet, vilken fråga omnämnts av andra särskilda
utskottet vid 1939 års urtima riksdag i utlåtande (nr 34 sid. 12) över förslaget
till lag om tjänsteplikt.
Härutöver har sociala försvarsberedskapskommittén i sitt i september 1939
framlagda förslag till familjebidragslag m. m. (statens off. utredn. 1939: 26)
förordat, att arbetsmarknadskommissionen toges i anspråk såsom tillsynsmyndighet
för den avsedda bidragsverksamheten enligt krigsfamiljebidragsförordningen.
över promemorian hava yttranden inhämtats från statskontoret, socialstyrelsen,
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, statens livsmedelskommission,
statens industrikommission, statens arbetsmarknadskommission,
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige samt
de anställdas centralorganisation (Daco). En redogörelse för dessa yttranden
i nu avhandlade del återfinnes i propositionen sid. 5—8. Här må endast framhållas,
att i några yttranden ifrågasatts, huruvida icke till arbetsmarknadskommissionen
borde överflyttas även ärendena rörande uppskov med värnpliktstjänstgöring,
vilka nu handläggas av rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap.
Departementschefen har för egen del anfört bland annat:
Het förslag till förändring av arbetsmarknadskommissionens ställning och
huvuduppgifter, som framlagts i den remitterade promemorian, har däri motiverats
dels med att hittills gjorda erfarenheter utvisade behovet av en central
ledning i arbetsmarknadsfrågor och dels med behovet av en beredskapsorganisation
för ett mera skärpt krisläge, framförallt för tillämpning av lagen
örn tjänsteplikt. Härutinnan har förslaget vunnit bifall i samtliga avgivna
yttranden, och jag finner skäl att tillstyrka en omorganisation, som bland
annat har denna innebörd.
Statsutskottets utlåtande Nr 135.
3
Emellertid anser jag tiden vara inne för en omläggning av organisationen,
som i den remitterade promemorian endast antytts som ett ytterligare steg
på den anvisade vägen; jag syftar på frågan örn den centrala ledningen av
hjälpverksamheten vid arbetslöshet. Av skäl, som jag närmare utvecklar vid
behandlingen av frågan örn anslag till denna verksamhet, synes det nuvarande
läget kräva, att det allmännas åtgärder av skilda slag inom
arbetsmarknadsområdet samordnas och därför lämpligen organisatoriskt
sammanföras på en hand. Detta bör lämpligast kunna ske genom en sammanslagning
av statens arbetslöshetskommission och arbetsmarknadskommissionen,
den senare i det ändrade och utvidgade skick, som föreslagits i den remitterade
promemorian. För den sålunda sammanslagna kommissionen synes böra
bibehållas namnet »statens arbetsmarknadskommission».
I det föregående hava utom arbetslöshetsfrågorna angivits ytterligare två
arbetsuppgifter, som ligga nära arbetsmarknadskommissionens huvuduppgifter
enligt det föreliggande förslaget, men örn vilka promemorian icke innehåller
något utformat förslag. Detta gäller dels funktionen som tillsynsmyndighet
enligt krigsfamiljebidragsförordningen och dels handläggningen av frågor örn
uppskov med värnpliktstjänstgöring.
Yad den förstnämnda frågan angår, har Kungl. Majit förut denna dag beslutat,
att arbetsmarknadskommissionen skall vara tillsynsmyndighet enligt
krigsfamiljebidragsförordningen.
I fråga örn uppskovsärendena är det obestridligt att, såsom även framhållits
i några yttranden, desamma äga nära samband med arbetsmarknadskommissionens
huvuduppgifter. Det synes därför i och för sig rationellt att överföra
även dem från rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap till den
nyorganiserade arbetsmarknadskommissionen. Emellertid tala vissa praktiska
skäl för att icke vidtaga denna förändring i omedelbar anslutning till ett nyorganisationsarbete
inom arbetsmarknadskommissionen. På grund härav och
då, såsom rikskommissionen påpekat, några påtagliga praktiska olägenheter
icke behöva befaras av att bibehålla den nuvarande anordningen, vill jag ansluta
mig till rikskommissionens mening, att med denna fråga kan anstå tills
vidare. Emellertid torde Kungl. Majit böra förbehålla sig rätt att tillfälligt
vidtaga denna omorganisation, om så befinnes lämpligt. En definitiv lösning
av frågan torde få övervägas i samband med den ifrågasatta, förnyade omprövningen
av organisationen av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
(jfr statsutsk. uti. 1940 nr 11 sid. 5).
Yad beträffar den i socialstyrelsens yttrande berörda frågan örn fördelningen
av de statistiska arbetsuppgifterna inom arbetsmarknadsområdet, torde
arbetsmarknadskommissionen böra samla sådana uppgifter, som äro av betydelse
som arbetsmaterial för dess löpande arbete. Detta gäller framförallt
arbetsförmedlingsanstalternas och arbetslöshetskommittéernas rapporter.
Även offentliggörandet av sammanställningar av detta material torde böra
ombesörjas av kommissionen, övriga statistiska arbetsuppgifter inom arbetsmarknadsområdet
böra däremot alltjämt tillhöra socialstyrelsen. Dit höra
dels insamlandet och bearbetningen av sådana uppgifter, som icke hava direkt
betydelse som arbetsmaterial för kommissionen, och dels den vidare statistiska
bearbetningen av det genom kommission inkomna materialet.
Den av Kungl. Majit föreslagna omläggningen innebär väsentligen, att den
centrala ledningen av arbetsförmedlingen och hjälpverksamheten vid arbetslöshet
sammanföres i en hand, statens arbetsmarknadskommission. Denna
kommission avses jämväl fungera såsom riksarbetsstyrelse enligt lagen örn
tjänsteplikt och tillsynsmyndighet enligt förordningen om krigsfamiljobidrag.
JJiskottet.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 135.
Vidare har Kungl. Maj:t i propositionen utgått från att bestämmelserna
i 2 kap. lagen örn tjänsteplikt omedelbart skola träda i tillämpning och att
på den grund kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen skola tillsvidare
i sin helhet bestridas av statsmedel.
Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit och förutsatt finner utskottet välbetänkt.
Utskottet önskar särskilt understryka vikten av att den offentliga
arbetsförmedlingen under rådande förhållanden helt omhänderhaves och
bekostas av staten. Endast därigenom lära erforderliga förutsättningar kunna
skapas för genomförande av en planmässig reglering av tillgänglig arbetskraft
i syfte att trygga för landets försörjning oundgängliga behov. Utskottet
utgår emellertid från att arbetsförmedlingsanstalternas hittillsvarande, mera
lokalt betonade förmedlingsverksamhet kommer att upprätthållas. Utskottet
förutsätter även, att riksdagen blir i tillfälle att uttala sin mening, då frågan
örn en återgång helt eller delvis till nu gällande organisation blir aktuell.
Vad departementschefen anfört rörande handläggningen av ärendena angående
uppskov med värnpliktstjänstgöring föranleder icke erinran från
utskottets sida.
Förslag till organisation av arbetsmarknadskommissionen.
I förenämnda departementspromemoria framhölls, att den egentliga arbetsmarknadskommissionen
borde erhålla ett starkt begränsat antal ledamöter,
förslagsvis fem, men kompletteras med ett arbetsmarknadskommissionens råd,
vars storlek icke vore bestämt fastslagen och inom vilket kunde erhållas en
önskvärd, mångsidig representation av intressegrupper och erfarenhetsområden.
Rådets uppgift borde icke vara att sammanträda i sin helhet för
att erhålla information örn läget och diskutera principiella frågor utan snarare
att erbjuda kommissionen ett urval sakkunniga och representanter för olika
grupper och områden att var för sig biträda kommissionen, då dennas dagliga
arbete komme att beröra rådsledamotens huvudmän eller erfarenhetsområde.
I syfte att ytterligare markera denna rådets uppgift ifrågasattes ett system
av extra ledamotskap av kommissionen, vilket i särskilda fall alternerande
skulle utövas av vissa fackrepresentanter inom rådet, tillhörande företagare
och arbetstagare inom olika områden. I flertalet viktigare avgöranden skulle
därigenom kommissionens ledamotsantal ökas från fem till sju och kommissionens
sammansättning bliva den för varje särskilt ärende mest sakkunniga,
som inom rådets ram vore möjlig.
En hel del av kommissionens arbetsuppgifter måste dock, betonas fortsättningsvis,
komma att kräva snabba avgöranden, varför det måste förutsättas,
att i viss utsträckning kommissionens beslutanderätt — åtminstone
såvitt anginge åtgärder tills vidare — utövades av ordföranden ensam. Enär
föredragande tjänstemannen vid föredragning såväl för kommissionen som för
ordföranden borde vara skyldig att uttala sin mening och låta anteckna avvikande
mening till protokollet, komme i nu ifrågavarande fall organisationen
att överensstämma med ett vanligt »generaldirektörsverk».
Statsutskottets utlåtande Nr 135.
5
Inom kommissionens kansli syntes utom sekretariat tills vidare erfordras
endast två avdelningar, nämligen en arbetsförmedlingsavdelning för aktuella
arbetsmarknadsfrågor samt en utredningsavdelning för inventering och
registrering av nu förefintligt och framdeles uppkommande behov av och
tillgång på arbetskraft ävensom utarbetande av planer för utjämning i sådant
hänseende.
Bland de myndigheter, som yttrat sig över promemorian, har statens livsmedelskommission
erinrat om den av kommissionen i samråd med arbetsmarknadskommissionen
över hela landet nyligen organiserade blockbildningen
inom jordbruket för säkerställande av dess behov av arbetskraft vid mobilisering
och understrukit den fullständigt avgörande betydelsen för livsmedelskommissionens
och särskilt dess produktionsavdelnings hela verksamhet av
att detta arbetskraftsbehov tillbörligen tillgodosåges. Vid angivna förhållande
borde åt livsmedelskommissionen tillförsäkras ett större inflytande å dessa
ärendens avgörande än som i förslaget syntes vara förutsatt. I sådant syfte
kunde lämpligen föredragningen inom arbetsmarknadskommissionen av hithörande
ärenden anförtros en därför skickad tjänsteman inom livsmedelskommissionens
produktionsavdelning. En dylik form för samarbete hade
nyligen tillskapats mellan arbetsmarknadskommissionen och statens vednämnd.
Rörande innehållet i yttrandena i övrigt beträffande denna del av förslaget
återfinnes en redogörelse i propositionen, sid. 16—17.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
Sammanslagningen av arbetsmarknadskommissionen och arbetslöshetskommissionen
ändrar i viss mån förutsättningarna för det i promemorian framlagda
förslaget om den förra kommissionens sammansättning. Med hänsyn
dels till att den sammanslagna kommissionen erhåller större arbetsuppgifter
än man räknat med i promemorian och dels till att densamma bör i största
möjliga utsträckning tillförsäkras personlig erfarenhet från de båda föregående
kommissionerna, torde dess medlemsantal icke böra sättas lägre än sju. Detta
förhållande inverkar även på frågan örn det i promemorian föreslagna systemet
med »extra» ledamöter. Detta system blir därvid å ena sidan mindre lämpligt
med hänsyn till kommissionens storlek och å andra sidan mindre behövligt, då
bland kommissionens ordinarie ledamöter kan erhållas en starkare representation
av företagare och arbetstagare. Jag anser sålunda lämpligast att icke upptaga
förslaget i denna del. Den erforderliga kontakten med företagare och
arbetstagare inom särskilda yrkesområden bör sökas genom arbetsmarknadskommissionens
råd. Detta torde böra organiseras och fungera enligt promemorians
förslag, dock att indelningen i sektioner och grupper — vilken avsåg
att ligga till grund för det »extra» ledamotskapet i kommissionen — icke blir
nödvändig.
I detta sammanhang vill jag understryka vad statens industrikommission
yttrat därom, att arbetsmarknadskommissionens verksamhet icke i första hand
avsåge att överbrygga motsättningar mellan företagare och arbetstagare, varför
partsrepresentationen i densamma icke borde framhävas alltför starkt. Detta påpekande
är givetvis riktigt. De ingripanden, som kunna ifrågakomma på detta
område, torde snarare komma att innebära motsättningar mellan samhällsintresset
och enskilda intressen eller mellan olika näringar eller verksamhetsområden
inbördes; däremot lära företagares och arbetstagares intressen inom
6
Statsutskottets utlåtande Nr 135.
Utskottet -
en näring ofta komma att vara identiska. När i detta sammanhang talas örn
»parts-» eller »intresse-» representation, får detta tagas som ett medvetet förenklat
uttryck; därmed avses icke sådan partsrepresentation i egentlig mening,
som förekommer i arbetsdomstolen och arbetsrådet.
Yad som avses att vinna med anordningen att som ledamöter i kommissionen
och rådet förvärva representanter för arbetsmarknadens organisationer
torde vara två ting: dels den personliga sakkunskap och erfarenhet, som dessa
ledamöter företräda, och dels att man genom dem uppnår effektiv personlig
kontakt med organisationernas medlemmar, d. v. s. det stora flertalet av de
enskilda personer, som kommissionens åtgärder angå.
Betydelsen av en sådan kontakt kan icke överskattas. Framförallt blir den
av värde på det stadium av kommissionens verksamhet, som kan sägas innebära
att söka lösa uppkommande problem i fråga örn knapphet på arbetskraft
utan att tillgripa tvångsåtgärder. Även för det fall, att man skulle
bli nödsakad att företaga sådana åtgärder, är det emellertid av vital
betydelse för såväl samhället som de enskilda, vilka beröras av åtgärderna,
att på ett tidigt stadium av varje större frågas behandling vederbörandes
synpunkter få komma till tals hos den beslutande myndigheten
genom de språkrör, som de enskilda hava för vana att anlita i sådant
hänseende, d. v. s. sina organisationer. Detta är av vikt lika mycket i de
enskildas intresse av att i möjligaste mån undgå intrång och förluster som
i samhällets intresse av att åtgärderna bliva möjliga att genomföra och medföra
önskat resultat.
Statens industrikommission har föreslagit, att de särskilda fackorganisationernas
representanter skulle, i stället för ledamotskap i rådet, erhålla en
ställning, motsvarande industrikommissionens s. k. tekniska sakkunniga.
I detta hänseende vill jag erinra örn vad som i promemorian yttrats
örn rådets karaktär och arbetssätt. Det framgår därav, att rådet icke borde i
främsta rummet betraktas som en enhetlig korporation, som skulle sammanträda
i sin helhet, utan just som en uppsättning sakkunniga, ur vilken kommissionen
hade att utvälja en eller flera att samråda med i en viss fråga.
Promemorians förslag överensstämmer såtillvida med industrikommissionens.
Den senare har till utveckling av sitt förslag framhållit betydelsen av att samråd
med de sakkunniga fackrepresentanterna skedde redan på ärendenas förberedelse-
och utredningsstadium. Det är självfallet, att så bör ske. Rådets
ovan angivna arbetssätt får icke genomföras byråkratiskt, så att rådsledamot
exempelvis endast kallas till ett formellt sammanträde för att där höra ett
färdigberett ärende föredragas. Den största fördelen med rådets existens ser
jag i möjligheten för kommissionens ordförande eller föredragande tjänstemän
att när helst så kräves kunna under hand rådgöra med någon ledamot
i rådet och genom dennes förmedling utröna läget och få del av vederbörandes
synpunkter.
Den i livsmedelskommissionens yttrande förordade och i viss mån redan
tillämpade metoden, att experter och tjänstemän hos ett krisorgan deltaga i ett
annat xrisorgans handläggning av ärenden, som beröra även det förras arbetsområde,
synes vara rationell och bör vidare utvecklas. Däremot torde icke —
såsom möjligen kunde utläsas av det i yttrandet angivna exemplet -— kanslibehandlingen
av en huvuddel av arbetsmarknadskommissionens ärenden kunna
helt och hållet förläggas till livsmedelskommissionens kansli.
Beträffande arbetsmarknadskommissionens sammansättning och inre organisation
delar utskottet departementschefens uppfattning, att antalet ledamöter
i kommissionen icke bör sättas lägre än sju samt att vid kommissionens
Statsutskottets utlåtande Nr 135.
7
sida bör ställas en rådgivande nämnd av sakkunniga fackrepresentanter, ur
vilkas krets kommissionen äger utvälja en eller flera för samråd i viss fråga.
Jämväl enligt utskottets uppfattning lärer behov av att samtidigt påkalla biträde
av rådet i dess helhet endast mera undantagsvis komma att föreligga.
Att experter och tjänstemän hos ett krisorgan böra, då så befinnes ändamålsenligt,
kunna kallas att deltaga i handläggning av visst ärende eller viss grupp
av ärenden, som tillhöra annat krisorgan, synes utskottet självfallet.
Förslag till organisation av arbetsmarknadskommissionens
lokala organ.
I den inom departementet upprättade promemorian anfördes bland annat,
att inga nu bestående myndigheter i länen lämpade sig som lokalorgan för
arbetsmarknadskommissionen. På grund därav föreslogs upprättande av fristående
organ i nära samverkan med de nu befintliga arbetsförmedlingsanstalterna.
Som länsorganets verkställande tjänsteman, förslagsvis benämnd
länsarbetschef, ansåges i många fall kunna fungera arbetsförmedlingsanstaltens
föreståndare. Länsorganet, kallat länsarbetsnämnd, föreslogs bestå
av tre ledamöter, bland dem länsarbetschefen som verkställande ledamot, samt
vid nämndens sida en rådgivande församling med representation såväl för
fack- och intressegrupper som för olika lokala myndigheter och institutioner.
Möjligen kunde även här finnas tillämpning för ett alternerande extra ledamotskap
så som utformats beträffande kommissionen.
I sitt yttrande över promemorian har statens livsmedelskommission erinrat,
att i nu rådande situation kristidsstyrelsernas och de planerade länsarbetsmyndigheternas
uppgifter skulle gå in i varandra, t. ex. i fråga örn utnyttjandet
av arbetsblockorganisationen inom jordbruket. I ett mera framskridet krisläge
bleve det av allt att döma än svårare att uppdraga en bestämd gräns
mellan de båda länsorganens respektive verksamhetsfält. Det måste då allvarligt
befaras, atp förslaget i tillämpningen bomme att leda till en skadlig
dualism. Ett ytterligare skäl emot tillskapande av särskilda länsarbetsnämnder
utgjorde svårigheten att på fullgott sätt rekrytera alltför talrika lokalorgan.
Enligt livsmedelskommissionens mening talade tungt vägande skäl för att
arbetsmarknadskommissionens blivande länsorgan i någon form inordnades
under kristidsstyrelserna, förslagsvis såsom ett speciellt relativt självständigt
arbetande kontor eller byrå, på sätt ifrågasatts med de nuvarande vedkontoren.
Beträffande yttrandena i övrigt i förevarande hänseende lämnas en redogörelse
i propositionen, sid. 21—23.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
Med hänsyn till beskaffenheten av den planerade arbetsmarknadskommissionens
uppgifter är det uppenbart, att det bleve svårt, måhända icke
ens möjligt att genomföra dessa med framgång utan att kommissionen hade
till sitt förfogande väl kvalificerade länsorgan. En på egna erfarenheter
grundad kännedom örn lokala arbetsförhållanden, örn företag och arbetstagargrupper,
är givetvis av största värde för dem som skola handhava de ofta
ömtåliga frågorna örn fördelning och omgruppering av arbetskraft. Den när
-
8
Statsutskottets utlåtande Nr läo.
mare personliga kontakt mellan ole beslutande myndigheterna och de av saken
berörda enskilda, som bör kunna åstadkommas, örn myndigheterna hava företrädare
i orten, måste vara till fördel för alla parter och göra det möjligt att
minska de enskildas såväl som samhällets olägenheter av företagna ingrepp.
—- Beträffande den del av den föreslagna organisationens arbetsområde, som
regleras av lagen om tjänsteplikt, är redan i lagen föreskrivet, att länsorgan
skola finnas för tillämpningen av densamma.
Jag finner sålunda välmotiverat, att arbetsmarknadskommissionen erhåller
lokala organ. Därvid uppställer sig emellertid spörsmålet, örn några nu bestående
myndigheter kunna tagas i anspråk härför eller örn för detta ändamål
erfordras nyorganisation. De alternativ härutinnan, som i den senast förda
diskussionen angivits, äro promemorians förslag örn inrättande länsvis av nya
myndigheter, kallade »länsarbetsnämnder», med nära anknytning till de nu befintliga
arbetsförmedlingsanstalterna, samt den av statens livsmedelskommission
förordade utvägen att låta kristidsstyrelserna fullgöra även nu ifrågavarande
uppdrag. Något annat alternativ än de nu nämnda torde icke kunna
komma i fråga under nuvarande förhållanden.
Vid övervägande av dessa alternativ har jag av praktiska skäl funnit promemorians
förslag örn särskilda länsmyndigheter för dessa uppgifter äga företräde.
Jag vill något utförligare än som skett i det föregående belysa skälen
för och emot de olika alternativen.
Det är obestridligt, att ett visst samband finnes mellan de tillämnade lokala
arbetsmarknadsmyndigheternas uppgifter och de som nu tillkomma kristidsstyrelserna.
Ett sådant sammanhang föreligger inom större delen av den extraordinära
krisförvaltningen, eftersom mera betydande produktions- och transportproblem
merendels innefatta även frågor örn anskaffande av arbetskraft
för ändamålet. Arbetsmarknadskommissionens och dess underorgans uppgift
kan därför delvis sägas vara att behandla en sida av de produktions- och
transportproblem, som i övrigt ligga inom övriga krismyndigheters kompetensområden.
Att detta nödvändiggör ett ständigt nära samarbete mellan ifrågavarande
myndigheter är uppenbart. Å andra sidan säger det sig självt, att det
antydda sambandet i fråga om arbetsuppgifter icke i och för sig är tillräcklig
motivering för att samla alla uppgifterna hos en enda myndighet; frågan örn
arbetets fördelning på olika myndigheter måste tydligen avgöras framförallt
ur synpunkten att erhålla arbetsdugliga enheter av lämplig storlek.
Örn sistnämnda synpunkt lägges på nu förevarande fråga, synes det vara
skäl att icke i regel lägga uppdraget att vara arbetsmarknadskommissionens
lokalorgan på kristidsstyrelserna. Med kristidsstyrelsernas organisation —
liksom även med de föreslagna länsarbetsnämndernas — faller ansvaret för
verksamhetens bedrivande huvudsakligen på ordföranden, och med de stora
krav på dennes tid och arbetskraft, som styrelsens hittillsvarande arbetsområde
och det här avsedda var för sig måste väntas komma att ställa vid en
skärpning av krisen, kan en sådan ökning av arbetsbördan icke förordas.
Nämnda förhållande, att vederbörande sålunda bör kunna efterhand ägna mera
tid åt uppdraget och möjligen helt övergå till detta, utgör, även örn uppdragen
hållas isär, en betydande svårighet för rekryteringen och bör icke ytterligare
markeras. Därest uppdragen som ordförande i kristidsstyrelsen och som ordförande
i länsarbetsnämnden likväl i undantagsfall anses kunna utan olägenhet
förenas i en person, är det intet hinder att så sker.
Icke heller med tanke på kristidsstyrelsernas sammansättning i övrigt kan
det av livsmedelskommissionen förordade alternativet anses lämpligt. Det
i promemorian anförda påståendet, att de nuvarande kristidsstyrelserna icke
sammansatts med tanke på har ifrågavarande arbetsuppgifter, lär icke kunna
bestridas. Enligt vad jag inhämtat, hava kristidsstyrelserna för närvarande
Statsutskottets utlåtande Nr 135.
9
i regel 7 ledamöter, i några fall 6 och i några fall 8 ledamöter, ordföranden icke
inräknad. Vid en eventuell komplettering av styrelserna med tanke på arbetsmarknadsärendena
skulle ledamotsantalet därför bliva alltför stort. Av detta
och andra skäl borde i sådant fall arbetsmarknadsärendena i allmänhet handläggas
av en delegation inom kristidsstyrelsen, vilken kunde specialisera sig
på desamma. En sådan specialisering synes även vara åsyftad i livsmedelskommissionens
yttrande. De ledamöter av kristidsstyrelserna, som utsåges
för dessa ärenden, borde i så fall tillsättas av arbetsmarknadskommissionen
såsom en motsvarighet till att flertalet ledamöter för närvarande tillsättas
av livsmedelskommissionen.
Även vad angår verkställighetsåtgärder och kansligöromål torde en specialisering
vara ofrånkomlig. Alla skäl synas tala för att, såsom i promemorian
föreslagits, för detta arbete utnyttjas de befintliga arbetsförmedlingsanstalterna.
Dessa anstalters direktörer torde i allmänhet vara de mest sakkunniga
personer, som finnas att tillgå som föredragande och verkställande tjänstemän
hos de planerade länsorganen, och för hithörande arbetsuppgifter kan
lämpligen utnyttjas anstaltsorganisationen i dess helhet, eventuellt med
personalförstärkning. De fördelar, som stå att vinna genom att gemensamt
utnyttja personal, materiel, lokaler o. s. v., uppnås redan med denna anordning,
och en sammanslagning med kristidsstyrelsen skulle alltså icke heller i
detta avseende medföra någon vinst.
Att kristidsstyrelsen i egenskap av arbetsmarknadsorgan skulle komma att
sortera under annan central myndighet än eljest är väl icke i och för sig ett
avgörande skäl men likväl en olämplig anordning. Då för här ifrågavarande
uppgifter framför allt skulle utnyttjas personer med erfarenhet från den
offentliga arbetsförmedlingen och arbetsmarknadskommissionen enligt förslaget
skall vara chefsmyndighet för denna, måste kommissionen även erhålla
avgörande inflytande på tillsättningen av styrelsens tjänstemän för dessa uppgifter.
Även handhavande av medel, avsedda för arbetsmarknadsuppgifter,
måste ske i särskild ordning, icke gemensamt med styrelsens verksamhet i
övrigt.
Av här anförda skäl synes en anordning med kristidsstyrelserna som lokalorgan
för arbetsmarknadskommissionen vara praktiskt utförbar endast på det
sätt, att i styrelserna inbyggas självständiga organisatoriska enheter för denna
uppgift: särskilda delegationer inom styrelserna, utsedda i särskild ordning,
samt speciella avdelningar inom deras kanslier, underställda annan centralmyndighet
än styrelserna i övrigt och med annan ordning än dessa i fråga örn
tjänstetillsättning och medelsförvaltning, men däremot organisatoriskt nära
förbundna med arbetsförmedlingsanstalterna. Under sådana förhållanden
finner jag, att dessa arbetsuppgifters inordnande under kristidsstyrelserna
skulle innebära en ren formalitet, ägnad att komplicera styrelsernas organisation
och arbetssätt utan motsvarande praktisk nytta. Särskilt vill jag understryka,
att anordningen icke kan beräknas medföra några ekonomiska fördelar;
en sådan specialorganisation inom kristidsstyrelserna, som här antytts, medför
samma kostnad som en fristående, och den rationalisering i fråga om
underordnad personal, materiel och lokaler, som är möjlig vid en sammanslagning,
genomföres för länsarbetsnämndernas del betydligt mera effektivt
genom anknytningen till arbetsförmedlingsanstalterna.
Jag vill härvid ånyo understryka, att önskemålet om samarbete mellan de
olika krisorganen bör kunna tillgodoses på annat sätt. Den lämpligaste anordningen
härför synes vara den i annat sammanhang omnämnda, att
samma person deltager såsom ledamot, expert eller tjänsteman i handläggningen
inom olika myndigheter av ärenden, som beröra en viss näring eller
dylikt.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 135.
På grund av dessa överväganden vill jag förorda promemorians förslag i
fråga örn lokalorganisationen, d. v. s. fristående länsarbetsnämnder med tre
ledamöter, varvid erforderligt samarbete med kristidsstyrelserna ordnas på
sätt nyss antytts.
Även i fråga örn den lokala organisationen uppkomma motsvarande problem
örn representation i nämnden eller med anknytning till denna för olika sakkunnigeområden,
organisationer o. s. v., som förut diskuterats för den centrala
organisationens del. I stort sett torde problemet här ligga till på liknande
sätt, och jag vill sålunda förorda, att till nämnderna knytas rådgivande församlingar
av liknande typ som kommissionens råd. Det är emellertid givet,
att dessa lokala råds sammansättning bestämmes ur delvis andra synpunkter
än det centrala. Vidare kan det vara tveksamt, huruvida organisationerna
böra representeras genom ordinarie eller extra ledamöter i nämnden.
Då jag i denna fråga finner något extra ledamotskap icke böra förekomma
i nämnderna, sker det av delvis andra skäl än i fråga örn kommissionen. I den
senare bör i allmänhet kunna naturligt urskiljas en grupp avgöranden, som
äga principiell eller prejudicerande betydelse och kunna motivera särskild
representation av de berörda organisationerna. På länsarbetsnämnderna skola
däremot ankomma framförallt verkställighetsåtgärder, avgöranden i individuella
fall, och någon liknande uppdelning torde här icke vara möjlig. Extra
ledamöter borde därför antingen ej alls komma i fråga beträffande länsarbetsnämnderna
eller ock inkallas i varje ärende; det sistnämnda alternativet lär
dock vara uteslutet i praktiken.
Däremot finner jag det önskvärt att erhålla representation för organisa
tionerna bland nämndernas ordinarie ledamöter, även örn dessas antal satts
så lågt som tre och knappast torde böra ökas enbart av detta skäl.
Nämnderna skulle i enlighet härmed sammansättas av en ordförande, vilken
huvudsakligen hade att bära ansvaret för nämndens arbete, en ledamot med
förankring hos någon viktigare företagsgrupp inom länet samt en ledamot
med anknytning till viktigare arbetstagarkategori inom detsamma. De båda
senare ledamöterna skulle utses efter samråd med organisationer av företagare
respektive arbetstagare. Med en sådan sammansättning böra såväl
ordförande som ledamöter erhålla personliga ersättare, varvid det är önskvärt,
att ordförandens ersättare mera fortlöpande kan följa nämndens verksamhet
och göra sig förtrogen därmed för att lätt kunna ersätta ordföranden.
Ordförande, ledamöter och ersättare torde böra utses av Kungl. Majit.
Det skall ej förnekas, att inom län, där det icke är en enda näring som
dominerar arbetsmarknaden utan två eller flera näringar borde vara representerade
— och det sistnämnda torde vara regel — valet av de båda senare ledamöterna
blir en vansklig uppgift. Det bör i detta sammanhang än en gång
understrykas, att ifrågavarande ledamotskap icke får betraktas som en representation
för vissa organisationer och vissa grupper. Det är icke heller min
mening, att härtill i främsta rummet böra ifrågakomma funktionärer inom
arbetsmarknadens lokala organisationer; snarare är det önskvärt att förvärva
personer med en vidare erfarenhet av länets ekonomiska förhållanden men
tillika i stånd att åstadkomma den personliga förbindelse med enskilda grupper
företagare och arbetstagare, varom förut talats.
Med denna anordning skulle den tjänsteman, som i promemorian benämnes
»länsarbetschef», icke — såsom där föreslagits — vara ledamot av nämnden
utan endast dess tjänsteman. Denna förändring torde icke hava större praktisk
betydelse. Benämningen »länsarbetschef» är måhända, som framhållits i något
yttrande, missvisande; ifrågavarande tjänsteman torde lämpligen kunna betecknas
som nämndens direktör. Han torde böra tillsättas av arbetsmarknadskommissionen.
Statsutskottets utlåtande Nr 135.
11
Slutligen vill jag framhålla, att arbetsmarknadskommissionen för de lokala
uppgifterna kan anlita, förutom länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalternas
huvudkontor, anstalternas avdelningskontor och ombud ävensom
kristidsnämnderna, familjebidragsnämnderna och arbetslöshetskommittéerna.
Samarbetet med kristidsnämnderna torde i mera allmänna eller principiella
frågor böra förmedlas av kristidsstyrelserna.
I fråga örn arbetsmarknadskommissionens lokala organ finner utskottet
departementschefens anförande och förhållandena i övrigt klart ådagalägga,
att behov föreligger av särskilda, från kristidsstyrelserna fristående länsnämnder.
Enär på dessa s. k. länsarbetsnämnder företrädesvis skulle ankomma
att besluta örn verkställighetsåtgärder, är det givetvis angeläget, att de icke
bliva för stora. Ur denna synpunkt anser utskottet motiverat, att antalet
ledamöter i desamma begränsas till tre, ordföranden inberäknad, helst som
vid nämndernas sida skulle ställas lokala råd av liknande typ som föreslagits
i fråga örn den centrala organisationen. Då utskottet tillstyrker bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i denna del, förutsätter utskottet, att länsarbetsnämnderna
anknytas till nuvarande arbetsförmedlingsanstalter samt att dessas
föreståndare och personal i möjligaste mån utnyttjas för den nya verksamheten.
Anslag till arbetsmarknadskommissionen m. m.
Kostnaderna för arbetsmarknadskommissionen bestridas för närvarande
från femte huvudtitelns reservationsanslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga.
För statens arbetslöshetskommission har i statsverkspropositionen för nästa
budgetår (femte huvudtiteln, punkten 17), i avbidan på särskild proposition
i ämnet, beräknats ett förslagsanslag av 350,000 kronor.
Vidare har för bidrag till den offentliga arbetsförmedlingen i statsverkspropositionen
för nästkommande budgetar (femte huvudtiteln, punkten 15)
upptagits ett förslagsanslag av 1,700,000 kronor. Motsvarande anslag är för
innevarande budgetår uppfört med 1,400,000 kronor.
I en bilaga till den inom departementet upprättade promemorian hava
verkställts vissa kostnadsberäkningar i anslutning till de i densamma framlagda
organisationsförslagen. Däri har förutsatts, att till de ständiga ledamöterna
av kommissionen skulle utgå arvoden med vissa belopp för månad
och till övriga ledamöter av kommissionen och rådet efter bestämmelserna
för kommittéer. Till större delen skulle härvid ske en motsvarande avlastning
från kommittéanslaget.
Av de för arbetsmarknadskommissionen erforderliga avdelningarna har
endast räknats med en arbetsförmedlingsavdelning och en utredningsavdelning
jämte ett sekretariat. Till arbetsförmedlingsavdelningen skulle från
socialstyrelsens Ira byrå överflyttas en byrådirektörs-, en byråinspektörsoch
en amanuenstjänst samt fyra kvinnliga biträden. Därutöver beräknas
nyanställning av en tjänsteman för handläggning av jordbrukets aktuella
arbetskraftsproblem, en för frågor om yrkesutbildning, en för samordnande av de
Viskottet.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 135.
frivilliga organisationernas verksamhet på området, en reseinspektör för
arbetsförmedlingsverksamheten samt ytterligare en amanuens. Vidare skulle
å denna avdelning tjänstgöra den tjänsteman, som enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
stöde till förfogande för handläggning gemensamt med statens
vednämnd av skogsarbetsfrågor. Med denna organisation beräknas avdelningens
kostnader till 7,500 kronor i månaden, varav något över hälften utgör
en överflyttning från socialstyrelsens stat.
Utredningsavdelningen tänkes utbyggd av arbetsmarknadskommissionens
nuvarande, provisoriska avdelning för sådana uppgifter, sammansatt av
arbetsmarknadskommissionens expert, 2 amanuenser för statistiskt arbete
och 4 å 5 kvinnliga biträden. För den närmaste tiden påkallas här ytterligare
2 amanuenser och 2 skrivbiträden. Kostnaderna beräknas till 4,700
kronor i månaden, av vilket belopp större delen nu belastar kommittéanslaget.
För det provisoriska sekretariatet beräknas tills vidare arbetsmarknadskommissionens
biträdande sekreterare och en från statens arbetslöshetskommission
överflyttad tjänsteman ävensom två skrivbiträden. Kostnaden
beräknas till 2,300 kronor i månaden, varav 1,800 kronor utgör överföring från
kommittéanslaget eller arbetslöshetskommissionens stat.
Kommissionens behov av expensmedel har beräknats till 30,000 kronor örn
året. I övrigt hänvisas till propositionen, sid. 28—30.
Departementschefen har beträffande kostnaderna för egen del anfört bland
annat:
Såsom anmärkts i den remitterade promemorian, kan personalbehovet för
arbetsmarknadskommissionens kansli för närvarande beräknas endast ungefärligt.
Även dess uppdelning på avdelningar och dylikt torde nu endast kunna
angivas i stora drag.
Vid beräkning av den sammanslagna kommissionens kansliorganisation
samt erforderliga belopp för dess förvaltning har jag ansett mig kunna tills
vidare utgå från de i promemorian gjorda beräkningarna för den nuvarande
arbetsmarknadskommissionen jämte arbetslöshetskommissionens nuvarande
organisation och kostnadsbelopp.
Inom den nuvarande arbetsmarknadskommissionens kansli äro, såsom förut
angivits, inrättade eller planerade en arbetsförmedlingsavdelning, en utredningsavdelning
och ett sekretariat. Inom arbetslöshetskommissionens kansli
finnas för närvarande en sekreteraravdelning, en kameral avdelning, en social
avdelning och en teknisk avdelning. Vid sammanslagningen bör tillskapas en
gemensam kansliavdelning, varjämte de ekonomiska angelägenheterna böra
handhavas gemensamt för hela kommissionen. De övriga avdelningarna,
arbetsförmedlings-, utrednings-, sociala och tekniska avdelningarna, få åtminstone
till en början alltjämt sina nuvarande uppgifter i den sammanslagna
kommissionen. Jag räknar därvid med att till sociala avdelningen förlägges
handläggningen av ärenden enligt krigsfamiljebidragsförordningen. Vissa
frågor, såsom utbildnings- och omskolningsärenden m. m., torde lämpligen
som hittills handläggas av experter, som icke inordnas i de nämnda avdelningarna.
— Principerna för den inre organisationen av kommissionens kansli
få dock icke anses fastslagna härigenom utan böra revideras enligt de erfarenheter,
som vinnas under omorganisationens gång och den fortsatta verksamheten.
Statsutskottets utlåtande Nr 135.
13
Ett särskilt spörsmål i samband med nyorganisationen är frågan örn bibehållande
av den särskilda revision av arbetslöshetskommissionens förvaltning,
som sedan 1922 äger rum genom särskilda av Kungl. Maj:t utsedda överrevisorer.
Med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av de allmänna
arbeten, som utföras eller bekostas genom kommissionen, synes en särskild
revision av denna verksamhet vara värdefull och böra bibehållas. Då det
knappast låter sig göra och i varje fall icke skulle medföra någon praktisk
nytta att i revisionshänseende skilja mellan denna verksamhet och kommissionens
förvaltning i övrigt, vill jag förorda, att överrevisorernas uppdrag
kommer att omfatta den nybildade arbetsmarknadskommissionens och länsarbetsnämndernas
verksamhet i dess helhet. — I detta sammanhang vill jag
erinra örn att enligt gällande bestämmelser i revision av arbetslöshetskommittés
verksamhet skall deltaga en av länsstyrelsen utsedd revisor, som åtnjuter
arvode av statsmedel enligt arbetslöshetskommissionens bestämmande.
Därest promemorians kostnadsberäkningar och ur arbetslöshetskommissionens
räkenskaper hämtade uppgifter örn dess hittillsvarande kostnader
sammanställas, kunna de årliga lönekostnaderna för den sammanslagna arbetsmarknadskommissionen
ungefärligt beräknas sålunda:
kommissionen och rådet ................................................... kronor 60,000
kansliavdelningen och kameral verksamhet ........................ » 130,000
arbetsförmedlingsavdelningen .......................................... » 100,000
utredningsavdelningen ................................................... » 60,000
sociala avdelningen ......................................................... » 60,000
tekniska avdelningen......................................................... » 190,000
revision (central och kommunal) ....................................... » 40,000
Summa kronor 640,000
Vad angår lokalorganisationen, torde som skett i promemorian lönekostnaderna
för länsarbetsnämnderna kunna beräknas till 300,000 kronor. I detta
sammanhang bör emellertid upptagas frågan örn bestridande av arbetsförmedlingsanstalternas
kostnader efter genomförandet av 2 kap. lagen örn
tjänsteplikt. Då därefter anstalterna kunna betraktas som delar av den lokala
krisorganisationen på arbetsmarknadsområdet, synes det vara mest praktiskt,
att deras utgifter bestridas av länsarbetsnämnderna och utgå av samma anslag
som dessa myndigheters egna utgifter.
Enligt vad jag inhämtat, hava för anstalterna för innevarande kalenderår
fastställts utgiftsstater å tillhopa cirka 2.8 miljoner kronor. Med ledning av
uppgifter för tidigare år kan antagas, att dessa utgifter till något över
60 procent utgöras av avlöningar. Ifrågavarande förändring i och för sig torde
därför få beräknas medföra en ökad belastning på avlöningsanslaget med cirka
1.7 miljoner kronor och på omkostnadsanslaget med cirka l.i miljoner kronor.
Såvitt angår dessa belopp uppkommer emellertid ingen merutgift för det
allmänna; till större delen motsvaras de av en avlastning av anslaget till
bidrag till den offentliga arbetsförmedlingen och till återstoden utgöra de en
överföring från landstingens och vissa primärkommuners stater. Emellertid
måste man därutöver räkna med en utvidgning av anstalternas arbete såväl i
fråga om deras vanliga uppgifter som med hänsyn till att de skola biträda
länsarbetsnämnderna. Denna utvidgning är mycket svår att beräkna men torde
här icke böra sättas under 10 procent, räknat på såväl avlöningar som omkostnader.
Arbetsmarknadskommissionens omkostnader och länsarbetsnämndernas egna
omkostnader kunna med ledning av promemorians beräkningar samt uppgifter
om arbetslöshetskommissionens nuvarande utgifter beräknas till 150,000
kronor.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 135.
Jag vill biträda det i promemorian gjorda förslaget, att de för länsarbetsnämnderna
avsedda medlen handhavas av arbetsmarknadskommissionen och
inräknas i anslagen till denna.
I enlighet härmed torde böra beräknas till arbetsmarknadskommissionen
med underlydande organ ett avlöningsanslag av (640,000 + 300,000 + 1,700,000
+ 170,000 = 2,810,000; avrundat:) 2,800,000 kronor samt ett omkostnadsanslag
av (1,100,000 + 110,000 + 150,000 = 1,360,000; avrundat:) 1,350,000 kronor.
Anslaget för nästa budgetår till bidrag till den offentliga arbetsförmedlingen
(femte huvudtiteln, punkten 15) — vilket anslag avser bidrag till kostnaderna
under 1940 — kan, om förslaget genomföres den 1 maj 1940, reduceras
med cirka två tredjedelar eller till, avrundat, 600,000 kronor. Jag vill hemställa,
att med frångående av förslaget i denna del i statsverkspropositionen
för ifrågavarande ändamål begäres ett anslag av allenast 600,000 kronor.
Det kan anmärkas, att ej helier kostnaderna för de nyorganiserade delarna
av arbetsmarknadskommissionen äro helt och hållet nya utan till betydande
del innebära överföringar från andra anslag, på vilka uppstå motsvarande
besparingar.
Sålunda överflyttas flera tjänstemän tillfälligt från socialstyrelsen till
arbetsmarknadskommissionen, varvid styrelsens anslag avlastas i motsvarande
mån. Emellertid anser jag icke, att de för styrelsen i statsverkspropositionen
äskade anslagen böra minskas av denna anledning. De belopp, varom här kan
bli fråga, äro -— relativt sett — icke av den storleksordning, att jag anser det
nödvändigt att inför riksdagen föreslå minskning av de äskade anslagen, men
jag förutsätter att Kungl. Makt, så länge den provisoriska anordningen består,
därav disponerar endast en del, nämligen med avdrag för vad som kan anses
belöpa på de överflyttade tjänstemännen.
Utom vad förut angivits synes ännu en grupp tjänstemän lämpligen kunna
tillfälligt överföras till arbetsmarknadskommissionen, nämligen personalen på
försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå. I fråga örn anslag till denna
torde förfaras på analogt sätt.
Vad angår kostnaderna för organisationen under innevarande budgetår,
må till en början anmärkas, att från förslagsanslaget till arbetslöshetskommissionen
redan disponerats medel till belopp, som erfordras för nämnda kommission
till budgetårets slut. Efter sammanslagningen böra dessa medel
disponeras av den nybildade kommissionen. Vidare vill jag framhålla, att
den hittillsvarande arbetsmarknadskommissionen inför de alltmera maktpåliggande
uppgifterna efterhand erhållit betydande personalförstärkning, vilken
kostnad helt bestrides från femte huvudtitelns reservationsanslag för kommittéer
och utredningar genom sakkunniga. Denna anordning måste bibehållas,
tills det här framlagda förslaget hinner genomföras. Härigenom blir nämnda
anslag för detta budgetår utsatt för en onormal belastning, varför jag vill
föreslå, att å tilläggsstat för löpande budgetåret begäres ett anslag till kommissionen,
så beräknat, att från detsamma må till kommittéanslaget kunna
överföras ett belopp, motsvarande vad därifrån utgått till den hittillsvarande
arbetsmarknadskommissionen sedan den 1 januari 1940. Därest omorganisationen
beräknas genomförd den 1 maj 1940, kunna kommissionens kostnader
under tiden den 1 januari—den 30 april 1940 uppskattas till 40,000 kronor och
de totala kostnaderna för den nya organisationen för tiden den 1 maj—den 30
juni 1940 — utöver förutnämnda, till arbetslöshetskommissionens förfogande
stående medel — till 640,000 kronor. På grund härav hemställer jag, att
anslagsäskandet för innevarande budgetår bestämmes till 680,000 kronor. Jag
vill anmärka, att jämväl detta anslag till betydande del icke innebär en ny
utgift, endast en överföring från andra anslag.
Statsutskottets utlåtande Nr 135.
15
De av departementschefen beräknade kostnaderna för arbetsmarknadskommissionen,
inberäknat dess länvis förgrenade verksamhet, äro betydande.
Till största delen utgöra de emellertid överflyttning av utgifter från andra
statsanslag samt från landsting och primärkommuner på sätt av propositionen
närmare framgår. Vid sådant förhållande har utskottet icke funnit anledning
till erinran emot de äskade anslagsbeloppen. Till frågan örn nedsättning av
socialstyrelsens avlöningsanslag återkommer utskottet i annat sammanhang.
I likhet med departementschefen finner utskottet välbetänkt, att den särskilda
revision av arbetslöshetskommissionens förvaltning, som alltsedan 1922
utövats genom två av Kungl. Maj:t utsedda överrevisorer, kommer att omfatta
arbetsmarknadskommissionens och länsarbetsnämndernas verksamhet i dess
helhet, samtidigt som den lokala revisionen av arbetslöshetskommittéernas
verksamhet bibehålies. I anslutning härtill vill utskottet framhålla önskvärdheten
av att en liknande lokal revision, som nu tillämpas beträffande sistnämnda
kommittéers verksamhet, anordnas jämväl beträffande de under
arbetsmarknadskommissionen stående familjebidragsnämndernas verksamhet.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad utskottet sålunda i skilda sammanhang anfört
hemställer utskottet,
att riksdagen må under femte huvudtiteln anvisa
a) till Statens arbetsmarknadskommission m. m. å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1939/40 ett förslagsanslag av
680,000 kronor;
b) till ''Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar
för budgetåret 1940/41 ett förslagsanslag av 2,800,000 kronor;
c) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader
för budgetåret 1940/41 ett förslagsanslag av 1,350,000 kronor;
d) till Bidrag till den offentliga arbetsförmedlingen för budgetåret
1940/41 ett förslagsanslag av 600,000 kronor.
Stockholm den 3 maj 1940.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS RÅSTOCK.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Johansson i Fredrikslund, Oscar Olsson, Nilsson
i Landeryd, Pauli, Lindström, von Heland, Sundberg, Backlund, Bäckström,
Andersson i Arboga, Bergman och Gränebo; samt
från andra kammaren: herrar Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i Skövde,
Eriksson i Stockholm, Jonsson i Eskilstuna, Andersson i Prästbol, Andersson i
Södergård, Åqvist, Staxäng, Bergström och Hansson i Rubbestad.
Utskottet.