Statsutskottets utlåtande Nr 106.

1

Nr 106.

Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1940 kl. Va 12 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående
lån av statsmedel för anordnande av skyddsrum.

(3:e avd.)

I propositionen nr 187 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden den 30 mars 1940, föreslagit riksdagen
att

I) å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 anvisa

dels under femte huvudtiteln till Ersättning till riksbanken för dess bestyr
med lån för anordnande av skyddsrum ett förslagsanslag av 10,000
kronor,

dels ock under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Lån för
anordnande av skyddsrum ett reservationsanslag av 15,000,000 kronor,

II) å riksstaten för budgetåret 1940/41 under femte huvudtiteln till Ersättning
till riksbanken för dess bestyr med lån för anordnande av skyddsrum
anvisa ett förslagsanslag av 50,000 kronor,

III) besluta, att med anlitande av nämnda, under kapitalbudgeten äskade
anslag må i huvudsaklig enlighet med av departementschefen förordade
grunder utlämnas lån för anordnande av skyddsrum.

Enligt lagen den 1 mars 1940 (nr 119) om skyldighet för ägare av anläggningar
och byggnader att anordna skyddsrum m. m. skola inom område,
som Kungl. Majit bestämmer, följande anläggningar och byggnader förses
med skyddsrum:

1. hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning, som är av vikt
för allmänna samfärdseln,

2. industriell anläggning, vid vilken i regel minst tjugufem personer äro
sysselsatta,

3. anläggning, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller
pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer,

4. byggnad med mer än två våningar, som till väsentlig del är avsedd till
bostad eller till kontors- eller affärslokal, samt

5. annan anläggning eller byggnad, där människor bo eller eljest vanligen
vistas, såframt skyddsrum är erforderligt med hänsyn till anläggningens eller
byggnadens beskaffenhet eller läge.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. (i sami. Nr 106.

880 40

2

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

Skyldigheten att anordna skyddsrum åvilar anläggningens eller byggnadens
ägare. Såsom ägare anses jämväl den, som innehar anläggning eller byggnad
med fri förfoganderätt eller fideikommissrätt eller därmed jämförlig rätt.

Genom kungörelse den 1 mars 1940 (nr 120) har vidare föreskrivits,
bland annat, att de i lagen intagna bestämmelserna om skyldighet att anordna
skyddsrum skola tillämpas inom samtliga luftskyddsorter.

''För en amnda författningar hava trätt i kraft den 0 mars 1940.

Enligt de statsbidragsgrunder, som föreslogos av 1939 års luftskyddsutredning
och av Kungl. Majit utan väsentliga ändringar framlagts i propositionen
nr 165 till innevarande års riksdag, kan statsbidrag endast undantagsvis
utgå till anordnande av enskilda skyddsrum. I ett flertal yttranden
över luftskyddsutredningens förslag framhölls därför önskvärdheten av att
en statlig lånefond inrättades i syfte att bereda fastighetsägare möjlighet
att anskaffa erforderliga medel för inrättande av dylika skyddsrum.

Denna tanke har sedermera upptagits till behandling i en inom socialdepartementet
upprättad promemoria, där även vissa preliminära riktlinjer
för den ifrågasatta låneverksamheten uppdragits (prop. sid. 3—5).

Över promemorian hava yttranden avgivits av luftskyddsinspektionen,
statskontoret, statens byggnadslånebyrå, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige
i riksgäldskontoret, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, Sveriges fastighetsägareförbund samt hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund. Det i promemorian framlagda förslaget
har därvid i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Beträffande
åtskilliga detalj spörsmål hava dock olika uppfattningar gjort sig gällande.
En närmare redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena återfinnes i
prop. sid. 6—11.

Departementschefen har för egen del till en början anfört följande.

Genom lagen den 1 mars 1940 örn skyldighet för ägare av anläggningar
och byggnader att anordna skyddsrum m. m. hava dylika ägare i vidsträckt
omfattning blivit pliktiga att inrätta skyddsrum. Det torde emellertid stå
utom allt tvivel, att många av dem, å vilka denna lag äger tillämpning,
knappast äga möjlighet att uppbringa de medel, som erfordras för fullgörande
av dem enligt lagen åvilande förpliktelser. Det lärer därför med
hänsyn till angelägenheten av att skyddsrum utan dröjsmål komma till
stånd i avsedd utsträckning vara synnerligen påkallat, att statsmakterna här
träda till genom att under nuvarande ansträngda läge på kapitalmarknaden
öppna särskilda kreditmöjligheter, medan däremot direkt subvention icke
torde böra lämnas. Det stöd, som sålunda torde böra ifrågakomma, synes
böra givas i den formen att staten under vissa förutsättningar utlämnar lån
utan att kräva fullgod säkerhet men mot en räntefot, som skulle varit att
anse såsom normal, för den händelse säkerheten varit fullgod.

En första förutsättning för erhållande av statslån bör i princip vara,
att den, som begär lånet, är enligt omförmälda lag skyldig att inrätta
skyddsrum. Då emellertid stundom tvekan torde kunna råda, huruvida
sådan skyldighet föreligger eller ej, och en dylik tvekan icke bör inverka
fördröjande på tillkomsten av skyddsrum, anser jag det icke lämpligt att
ovillkorligen kräva, att vederbörande styrker sin skyldighet i berörda hänseende.
I allmänhet torde man kunna presumera, att den, som söker lån,

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

3

är skyldig att inrätta skyddsrum, så snart fråga är om skyddsrum i anläggning
eller byggnad, som är belägen inom sådant område, som avses i 1 §
första stycket av nyssnämnda lag. Lån bör dock icke ifrågakomma i sådana
fall, där det är uppenbart, att skyldighet att inrätta skyddsrum icke föreligger.

Lån skola vidare givetvis utlämnas allenast till sådana ägare av anläggningar
eller byggnader, vilka icke äga möjlighet att i vanlig ordning anskaffa
medel för bestridande av de med skyddsrum sbygget förenade kostnaderna.
Den, som kan i öppna marknaden erhålla lån, bör således vara utesluten
från lån av statsmedel. Icke heller på denna punkt böra dock alltför
stränga krav uppställas, varför i tveksamma fall lån torde böra kunna lämnas.
För lånen torde nämligen böra uppställas sådana villkor, att ett obehörigt
anlitande av möjligheten till lån knappast behöver befaras.

I likhet med vad som föreslagits i departementspromemorian förordar jag,
att möjligheten att erhålla lån begränsas till de fall, där fråga är örn anordnande
av skyddsrum i redan befintlig anläggning eller byggnad. Vid
inrättande av skyddsrum i samband med uppförande av ny anläggning eller
byggnad lärer nämligen behov av lån av här avsedda slag näppeligen föreligga.

I promemorian har vidare föreslagits, att lån skulle få lämnas vare sig
anläggningen eller byggnaden är avsedd att användas såsom bostad eller
icke samt vare sig vederbörande är ägare till den fastighet, i vilken skyddsrummet
skall inrättas, eller ej. Även innehavare av tomträtt i fastigheten
skulle alltså kunna erhålla lån. Till dessa förslag, som icke från något håll
givit anledning till erinran, vill jag ansluta mig. Med fastighetsägare bör
beträffande möjligheten att erhålla lån likställas sådan i rytt] and erättsha vare,
som är skyldig att anordna skyddsrum.

Vad angår lånebeloppets storlek har i promemorian föreslagits, att allenast-
den begränsningen skulle uppställas, att lånet icke hnge överstiga den
beräknade kostnaden för skyddsrummets anordnande, medan fullmäktige i
riksgäldskontoret ifrågasatt, örn icke — åtminstone i vissa fall — lånebeloppet
borde begränsas till 80 eller 90 procent av den beräknade kostnaden.
Det synes mig klart, att lånebeloppet icke bör vara större än som i varje
särskilt fall finnes behövligt. Emellertid torde i många fall vederbörande
lånesökande icke äga möjlighet att i annan ordning anskaffa ens någon del
av det erforderliga beloppet. Jag förordar därför i nu berörda avseende
promemorians förslag. Givetvis är det av största vikt, att de ingivna kostnadsberäkningarna
bliva föremål för omsorgsfull granskning.

Även beträffande säkerhetens beskaffenhet kan jag väsentligen ansluta
mig till vad som föreslagits i promemorian. Sålunda anser jag, att säkerheten
för lånet bör som regel utgöras av inteckning i vederbörande fastighet
eller tomträtt men att siven annan säkerhet bör godtagas, örn denna är
bättre siri den inteckningssäkerhet, som kan erbjudas. Inteckningssäkerhet
bör ock, där så erfordras och möjlighet därtill finnes, kompletteras med
säkerhet av annan art. Att — på sätt statskontoret föreslagit — uppställa
krav på att inteckningssäkerheten skall ligga inom 90 procent av fastighetens
taxeringsvärde torde icke låta sig göra, då med en sådan bestämmelse de
fastighetsägare, som sirö i största behovet av lån, sannolikt skulle uteslutas
från möjligheten härtill. Man torde i detta hänseende icke kunna fordra
mer än att inteckningssäkerheten skall vara av blista möjliga beskaffenhet.
Om så kan ske, bör givetvis förefintligt överhypotek för lån mot inteckning
med bättre förmånsrätt ställas till statens förfogande.

Med avstående å den riinta, som bör erläggas för lånen, hava olika för -

4

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

slag framförts. För min del biträder jag bankofullmäktiges förslag, enligt
vilket låneräntan skulle bestämmas till 5 procent.

Amorteringstiden torde böra fastställas till tio år. Ränta oell amortering
synas som regel böra erläggas en gång varje år.

Då den i promemorian ifrågasatta särskilda låneavgiften — 2 % å lånebeloppet
— skulle för låntagarna bliva rätt betungande, är jag i likhet med
flertalet av de myndigheter och förbund, som yttrat sig i ämnet, av den
uppfattningen att någon sådan avgift icke bör ifrågakomma.

Departementschefen ingår i fortsättningen på frågan om ansvaret och
handhavandet av låneverksamheten m. m. samt yttrar därvid:

Vidkommande härefter frågan örn vem, som skall bära ansvaret för den
förlust, vilken kan uppkomma å låneverksamheten, finner jag det med hänsyn
till det ändamål, vartill lånen skola användas, naturligast, att detta ansvar
i sin helhet får åvila statsverket. Jag anser mig alltså icke böra biträda
det i promemorian såsom ett alternativ framlagda förslaget, att ansvaret
skulle, uppdelas mellan staten och kommunerna.

Under sådana förhållanden finner jag det vidare lämpligast, att låneverksamheten
får omhänderhavas av statens organ. De organ, som man därvid
har att välja på, torde allenast vara statens byggnadslånebyrå och riksbanken.
I valet mellan dessa förordar jag, att låneverksamheten anförtros
åt riksbanken. Den närmaste anledningen härtill är den, att ett förläggande
av verksamheten till byggnadslånebyrån förutsätter en väsentlig utbyggnad
av byråns organisation, medan en motsvarande utbyggnad icke lärer bliva
behövlig för riksbankens del. Det är vidare att märka, att, örn verksamheten
övertages av riksbanken, arbetet med lånen kan fördelas på en mängd
avdelningskontor, vilket bör möjliggöra en snabb handläggning av låneärendena.
I många fall torde ock dessa avdelningskontor hava lättare än
en central myndighet att införskaffa den kompletterande utredning från de
lokala myndigheterna, som må kunna erfordras, innan beslut i låneärende
kan fattas.

Rörande sättet för låneansölmingarnas ingivande och granskning synes
mig det i promemorian framlagda förslaget i huvudsak kunna godtagas.
Någon anledning att i detta sammanhang ingå på detaljer synes mig icke
föreligga. Jag vill dock framhålla, att det i allmänhet torde vara tillrådligt,
att låneärende får avgöras först efter hörande av vederbörande byggnadsnämnd.

Riksbanken bör ej blott vara beslutande myndighet utan bör också utbetala
de lån, som beviljats, mottaga räntor och amorteringar samt ombesörja
indrivningen av förfallna belopp.

I promemorian har beräknats, att det belopp, som tills vidare skulle behövas
för ifrågavarande lån, skulle utgöra 15,000,000 kronor. Mot denna
beräkning har jag icke något att erinra. Däremot anser jag det — med
hänsyn därtill att det medelsbehov, som här skall tillgodoses, är av tillfällig
natur — mindre lämpligt att inrätta en ny statlig lånefond utan vill i stället
förorda, att lånen få utlämnas från ett under fonden för låneunderstöd anvisat
anslag. I den män lånen återbetalas, böra de inflytande medlen ej få
användas för ny utlåning utan böra återlevereras till riksgäldskontoret.

Det anslag, från vilket lånen skola utlämnas, bör erhålla karaktär av
reservationsanslag och benämnas lån för anordnande av skyddsrum. A tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1939/40 bör för ändamålet anvisas
ett anslag av 15,000,000 kronor.

För sin medverkan vid handhavande av ifrågavarande verksamhet torde
riksbanken — såsom ock framhållits i promemorian — böra erhålla ersättning
dels med visst belopp för varje prövad ansökning, dels ock för riks -

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

5

bankens kostnader för indrivning av förfallna belopp. De närmare grunderna
för ersättningens utgående torde det få ankomma på Kungl. Maji
att bestämma. Ersättningen lärer få bestridas från ett under femte huvudtiteln,
avdelningen civila luftskyddet, uppfört förslagsanslag, benämnt ersättning
till riksbanken för dess bestyr med lån för anordnande av skyddsrum.
Sådant anslag torde få anvisas såväl å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1939/40 som ock å riksstaten för budgetåret 1940/41. Det
förra anslaget synes därvid kunna upptagas till 10,000 kronor och det senare
till 50,000 kronor.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att i nuvarande läge
behov föreligger av särskilda kreditmöjligheter för anordnande av enskilda
skyddsrum. Utskottet tinner ock rimligt, att staten på detta område träder
hjälpande emellan och i form av lån tillhandahåller erforderliga medel åt
dem, som eljest icke skulle kunna fullgöra dem lagenligt åvilande förpliktelser
att anordna dylika skyddsrum. Utskottet tillstyrker därför i princip
Kungl. Majis förslag.

De föreslagna villkoren och grunderna i övrigt för tillhandahållande av
ifrågavarande lån synas utskottet i allt väsentligt godtagbara. Utskottet vill
emellertid betona önskvärdheten av att varsamhet iakttages med ^anordnande
av lån i sådana fall, då tvekan föreligger rörande sökandens skyldighet
att anordna skyddsrum.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må

I) å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40
anvisa

a) under femte huvudtiteln till Ersättning till riksbanken
för dess bestyr med lån för anordnande av skyddsrum ett förslagsanslag
av 10,000 kronor;

b) såsom kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd till
Lån för anordnande av skyddsrum ett reservationsanslag av
15,000,000 kronor;

II) å riksstaten för budgetåret 1940/41 under femte
huvudtiteln till Ersättning till riksbanken för dess bestyr
med lån för anordnande av skyddsrum anvisa ett förslagsanslag
av 50,000 kronor;

lil) besluta, att med anlitande av nämnda kapitalinvesteringsanslag
må i huvudsaklig enlighet med de grunder, som
av departementschefen förordats i statsrådsprotokollet över
socialärenden den 30 mars 1940, utlämnas lån för anordnande
av skyddsrum.

Stockholm den 16 april 1940.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Utskottet.

6

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Gustafsson i Benestad, Nilsson i Malmö,
Johansson i Fredrikslund, Oscar Olsson, Asplund, Nilsson i Landeryd, Heiding,
Lindström, Bäckström, Nisser, Boman och Andersson i Arboga; samt

från andra kammaren: herrar Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i Skövde,
Törnkvist, Svensson, Eriksson i Stockholm, Persson i Falla, Ward, Åqvist, Andersson
i Malmö, Hansson i Rubbestad och Mårtensson.

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.