Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 7 mars 1940 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 och
30 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering,
m. m.

Genom en den 23 februari 1940 dagtecknad proposition, nr 60, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

i) Lag;

angående ändrad lydelse av 26 oell 30 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434)

om folkpensionering.

Härigenom forordnas, att 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

26 §.

Pensionsnämnds ordförande---Konungen meddelas.

Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det
ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort
ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats,
och anses härigenom meddelande örn besluten hava skett den dag anslag
gjordes. Samtidigt skall ordföranden med allmänna posten tillställa varje
sökande besked om det beslut, som fattats i anledning av hans ansökan.

Ordföranden och---till ordförande.

30 §.

Ä f Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av
kommun och av ombud för pensionsstyrelsen sökas hos styrelsen genom
besvär, vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de
äro honom tillhanda sist å fjortonde dagen efter beslutets meddelande, den
dagen oräknad då sådant skedde. Ordföranden åge ock att över nämndens
beslut anföra besvär. Över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande
att åtfölja handlingarna till pensionsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1940.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 7—8.

479 40

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

2) Lag:

angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt
lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering.1

Härigenom förordnas, att den indelning i ortsgrupper, vilken jämlikt
övergångsbestämmelserna till lagen den 23 april 1937 (nr 163) angående
ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434)
örn folkpensionering skall gälla för åren 1938—1940, skall äga förlängd
giltighet till och med utgången av år 1941.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda
lagförslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.

I den föreliggande propositionen behandlas fyra från varandra fristående
spörsmål rörande lagstiftningen örn folkpensionering. Ett av dessa spörsmål
gäller en ifrågasatt ändring av 28 § första stycket lagen örn folkpensionering
(sid. 15—17 i propositionen). I detta lagrum föreskrives nu, att ansökning
örn folkpension skall göras hos pensionsnämndens ordförande i det
pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven. Ändringen
skulle gå ut på att, därest en sökande senast varit mantalsskriven i den
kommun, inom vilken han vid ansökningstillfället är boende, och kommunen
är indelad i flera pensionsdistrikt, pensionsnämnden i det distrikt,
inom vilket den sökande, då han ingiver ansökningen, har sin bostad, skall
handlägga densamma. Föredragande departementschefen, statsrådet Möller,
har emellertid ansett skäl icke föreligga att vidtaga en sådan lagändring.
Vid redogörelsen för de nu till behandling föreliggande förslagen kommer
utskottet att följa den i propositionen lämnade framställningen.

Utskottet erinrar örn att till utskottets behandling hänskjutits två före
den nu ifrågavarande propositionens avlämnande inom andra kammaren
väckta motioner, nämligen nr 60 av herr Andersson i Malmö örn viss ändring
i 19 § lagen örn folkpensionering, vilken behandlar rikets indelning i
pensionsdistrikt, samt nr 62 av herr Senander m. fl. örn rörligt tillägg till
folkpensionerna m. m. Beträffande förstnämnda motion kommer utskottet

1 Jfr SFS 1937: 163.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7. 3

att senare avgiva utlåtande; angående sistnämnda motion får utskottet hänvisa
till sitt denna dag avgivna utlåtande nr 8.

A. Åtgärder för att nedbringa väntetiden i pensions- och barnbidrags äreudeu.

Enligt 28 § lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering skall ansökning
örn folkpension göras hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,
där sökanden senast blivit mantalsskriven. För flertalet fall
gäller, att nämnden därefter skall fatta vissa beslut i ärendet, bland annat
huruvida sökanden äger rätt till pension (29 §). — Pensionsbeloppet bestämmes
däremot av pensionsstyrelsen (31 §).

Pensionsnämnd skall jämlikt 23 § sammanträda så ofta nämndens ordförande
med avseende å inkomna ärendens antal och vikt finner det nödigt,
dock minst en gång varje kalenderhalvår. Sammanträde skall utsättas till
tid, då, enligt vad antagas kan, det för pensionsdistriktet enligt 27 § av
pensionsstyrelsen förordnade ombudet är oförhindrat att närvara.

Beträffande behandlingen av ärende, som för prövning eller yttrande av
pensionsnämnd inkommit till nämndens ordförande, gäller jämlikt 5 § instruktionen
den 13 mars 1937 (nr 69) för pensionsnämnderna [ändrad genom
kungörelse den 5 november 1937 (nr 921)], att sådant ärende av nämnden
skall handläggas snarast möjligt och, där fråga är örn sökt barnbidrag, senast
inom en månad samt eljest inom tre månader, såvida icke pensionsstyrelsen
för visst fall annorlunda förordnar. Det vid pensionsnämnds sammanträde
förda protokollet skall enligt 8 § genast justeras; dock må pensionsnämnden
särskilt för varje gång uppdraga åt två ledamöter att jämte ordföranden verkställa
justeringen sist inom åtta dagar efter sammanträdets slut.

Sedan protokollet justerats, åligger det jämlikt 26 § lagen om folkpensionering
ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut
kungjort ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut
fattats, och anses härigenom meddelande örn besluten hava skett den
dag anslag gjordes. Samtidigt skall ordföranden i betalt brev med allmänna
posten tillställa varje sökande besked om det beslut, som fattats i anledning
av hans ansökning.

Enligt 30 § i lagen gäller, att ändring i pensionsnämnds beslut må sökas
av enskild sakägare ävensom av kommun och av ombud för styrelsen samt
av nämndens ordförande. Ändring sökes hos pensionsstyrelsen genom besvär,
vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de äro
honom tillhanda sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den
dagen oräknad då sådant skedde. Över anförda besvär skall nämnden avgiva
yttrande; detta yttrande skall därefter jämte handlingarna i ärendet
insändas till pensionsstyrelsen (29 §). Att märka är, att ärendet kan överlämnas
till pensionsstyrelsen först efter besvärstidens utgång.

Med hänsyn därtill att för avhjälpande i viss mån av de missförhållanden,
som väntetiden innebär, förskottering av pension frivilligt kan äga rum,
finnes i 11 § första stycket lagen örn folkpensionering infört det stadgandet,

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

att kommun, som, sedan någon ansökt örn folkpension, förskotterat pension
åt honom, äger uppbära det först till betalning förfallande pensionsbeloppet,
i vad det hänför sig till tid för vilken förskott utgivits, och därav tillgodogöra
sig förskottet.

I lagen den 18 juni 1937 (nr 382) om barnbidrag föreskrives (9 § 1 morn.),
bland annat, att 30 § folkpensioneringslagen i tillämpliga delar skall gälla
även örn behandling av ansökning örn sådant bidrag. Lagen örn barnbidrag
innehåller även (i 11 §) ett stadgande av samma innebörd som 11 § första
stycket lagen örn folkpensionering.

En redogörelse för tidigare utredningar och förslag i ämnet samt för den
framställning av pensionsstyrelsen, som ligger till grund för propositionens
förslag i denna del, jämte däröver avgivna yttranden återfinnes å sid. 5—14
i propositionen. Utskottet tillåter sig att hänvisa till denna redogörelse.

Föredragande departementschefen har i yttrande till statsrådsprotokollet
med hänvisning till nyssnämnda redogörelse anfört:

Det är otvivelaktigt ett samhällsintresse av vikt, att åtgärder vidtagas för
att förkorta den tid, som förflyter från det att pension sökes till dess att
pension första gången utbetalas. Denna väntetid, som tidigare varit avsevärd
och t. ex. år 1925 uppgick till i medeltal 35,6 veckor, Ilar numera blivit
betydligt nedbringad men kan dock i allmänhet beräknas uppgå till omkring
fem månader.

Av den redogörelse, som lämnats i det föregående, framgår, att flera
olika förslag framställts rörande förkortning av väntetiden. Såvitt angår
den del därav, som åtgår för handläggningen inom pensionsstyrelsen, har
enligt vad styrelsen i sin framställning uppgiver gjorts vad som för närvarande
skäligen kan göras för dess förkortande. Vad angår väntetiden i övrigt hava
olika föreslagna utvägar för att förkorta densamma visat sig svårframkomliga.
Med hänsyn till vikten av att väntetiden dock nedbringades har pensionsstyrelsen
gjort den framställning, varom nu är fråga, därvid styrelsen stannat vid
att föreslå, dels att föreskrifter skola meddelas, som göra tätare sammanträden
med pensionsnämnderna obligatoriska, dels ock att tiden för anförande av
besvär över pensionsnämnds beslut skall minskas från nuvarande 30 dagar
till 14 dagar.

Förstnämnda förslag, som icke mött gensaga i de över pensionsstyrelsens
framställning avgivna yttrandena, finner jag för min del lämpligt och har för
avsikt att senare föreslå vidtagandet av erforderlig ändring i instruktionen
för pensionsnämnderna.

Vidkommande förslaget att förkorta besvärstiden i fråga örn pensionsnämnds
beslut må erinras, att detta spörsmål diskuterats vid tillkomsten av
nu gällande lag, därvid jag såsom föredragande departementschef uttalade
vissa betänkligheter mot en sådan åtgärd, bland annat med hänsyn till allmänhetens
berättigade anspråk på att hava tillräckligt rådrum för att ordna
med överklagande av ett nämndsbeslut. Av pensionsstyrelsens framställning
framgår emellertid, att dess ombud i de nordligaste delarna av vårt land,
där de största svårigheterna ur kommunikationssynpunkt för förkortning av
besvärstiden torde föreligga, förklarat sig tillstyrka en sådan åtgärd. Det
oavvisliga behovet av förkortning av väntetiden, de vägande skäl av olika
slag, som pensionsstyrelsen i sin framställning anfört till stöd för sitt förslag,
samt den omständigheten att förslaget tillstyrkts i praktiskt taget alla

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7. 5

remissyttranden, bland annat av socialvårdskommittén, hava föranlett, att
jag anser mig nu kunna tillstyrka en lagändring av angivet innehåll.

Aven efter genomförandet av de åtgärder, som pensionsstyrelsen föreslagit,
blir väntetiden alltför lång. Det är med hänsyn härtill klart, att spörsmålet örn
vidtagande av ytterligare åtgärder för att förkorta denna tid även i fortsättningen
bör vara föremål för noggrann uppmärksamhet.

B. Ändring av 26 § andra stycket lagen om folkpensionering.

I 26 § andra stycket lagen om folkpensionering föreskrives, såsom förut
nämnts, att ordförande i pensionsnämnd skall i betalt brev med allmänna
posten tillställa varje pensionssökande besked örn det beslut, som fattats i
anledning av hans ansökning.

I yttrande till Kungl. Majit över annan fråga har pensionsstyrelsen hemställt,
att, därest eljest ändring skulle göras i folkpensioneringslagen, i
samband därmed även den ändringen måtte vidtagas, att orden »i betalt
brev» i nyssnämnda lagrum förklarades skola utgå. Såsom motivering härför
åberopade styrelsen innehållet i en skrivelse den 28 december 1937 till styrelsen
från generalpoststyrelsen, som däri anfört:

Styrelsen måste vid en strängt formell tolkning av det här ifrågavarande
författningsstället i uttrycket »i betalt brev» inlägga den innebörden, att
detsamma konstituerade en inskränkning i den pensionsnämndsordförande
genom Kungl, brev den 8 maj 1914 tillerkända tjänstebrevsrätten. Den
omständigheten, att pensionsnämndsordförande i olikhet med övriga kommunala
förtroendemän och funktionärer tillerkänts tjänstebrevsrätt, inbjöde
också till en restriktiv tolkning av omfattningen av dennes tjänstebrevsrätt.

A andra sidan ansåge generalpoststyrelsen goda skäl tala för att pensionsnämndsordförande
skulle äga begagna tjänstebrevsrätten vid översändandet
till pensionssökande av meddelande angående pensionsnämndens beslut
likaväl som vid all annan skriftväxling i samband med behandlingen av
pensionsansökningar. Den omständigheten, att bestämmelsen syntes lia
tillkommit utan sammanhang med tjänstebrevsrätten, gjorde det också tveksamt,
huruvida i uttrycket borde i detta fall inläggas samma innebörd som
då det användes angående en tjänstebrevsberättigad. Så länge uttrycket »i
betalt brev» förekomme i ifrågavarande författningsställe, måste emellertid
förefinnas tvekan angående behörigheten att i förevarande fall använda
tjänstebrevsrätten. Styrelsen hemställde därför, att pensionsstyrelsen vid
tillfälle ville vidtaga åtgärder för att åvägabringa ändring av författningsstället.

Med hänsyn till de i detta fall föreliggande särskilda omständigheterna
hade generalpoststyrelsen ansett sig icke böra tills vidare göra någon invändning
mot att pensionsnämndsordförande — i överensstämmelse med en
förmodligen i stor utsträckning redan tillämpad praxis — använde sig av
tjänstebrevsrätten i det nu föreliggande fallet, trots att formellt hinder härför
förelåge.

Föredragande departementschefen har i propositionen uttalat, att sådan
ändring borde vidtagas i 26 § andra stycket folkpensioneringslagen, att
tvekan icke kunde råda örn pensionsnämndsordförandes rätt att i där avsett
fall använda tjänstebrevsrätt.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

C. Fortsatt giltighet av gällande indelning i ortsgrupper för dyrortsgradering
ar folkpensioner.

Genom lag den 23 april 1937 (nr 163) infördes i lagen örn folkpensionering
bestämmelser örn dyrortsgradering av folkpensionerna. Enligt 6 §
2 mom. första stycket utgår jämte grundpension tilläggspension med olika
belopp i tre skilda ortsgrupper, betecknade med nummer 1, 2 och 3. Vidare
stadgas i andra stycket, att indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant
sätt, att ortsgrupp med högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader
än ortsgrupp med lägre nummer. Indelningen verkställes enligt de
närmare föreskrifter Konungen meddelar av den myndighet, som har att
verkställa indelning i ortsgrupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928, och gäller för en tid av tio år i sänder.

Med hänsyn till de obestridliga svårigheter, som kunde möta då det
gällde att från början få till stånd en tillfredsställande ortsgruppering, intogs
i övergångsbestämmelserna till 1937 års lag — förutom föreskrift att
den skulle träda i kraft den 1 januari 1938 — det stadgandet, att indelningen
i ortsgrupper jämlikt 6 § 2 mom. andra stycket finge verkställas före sistnämnda
dag och att den första gången skulle gälla endast för åren 1938—1940.

Sedan Kungl. Maj:t den 21 maj 1937 meddelat närmare föreskrifter rörande
ortsgrupperingen, verkställdes sådan av socialstyrelsen. Styrelsens
kungörelse angående indelning i ortsgrupper av samtliga orter i riket jämlikt
lagen örn folkpensionering utfärdades den 28 juni 1937 och intogs i
Svensk författningssamling (nr 714).

I förevarande sammanhang må nämnas, att Kungl. Maj:t, med stöd av
riksdagens beslut, i kungörelse den 15 december 1939, nr 870, förordnat,
att den för åren 1935—1939 gällande indelningen för taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunal inkomstskatt av samtliga
orter i riket med avseende å levnadskostnadernas höjd — vilken indelning
jämlikt kungörelse den 10 juni 1938, nr 415, äger förlängd giltighet till och
med utgången av år 1940 — skall, utan hinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
äga förlängd giltighet till och med utgången av år 1941. —
Enligt nämnda stadgande i kommunalskattelagen skall indelningen i ortsgrupper
gälla för en tid av fem år i sänder.

I den proposition (nr 26), i vilken vid 1939 års urtima riksdag begärdes
att gällande dyrortsgruppering för taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
samt kommunal inkomstskatt skulle äga fortsatt giltighet
till och med utgången av år 1941, framhöll föredragande departementschefen,
statsrådet Wigforss, bland annat, att den efter krigsutbrottet fortgående
prisutvecklingen medfört förskjutningar i de lokala prisförhållandena, som
kunde förväntas undergå en ytterligare accentuering under vinterns lopp.
Det vore därför nödvändigt att till övervägande upptaga frågan, örn en dyrortsgruppering
grundad på prisuppgifter avseende hösten 1939 och våren
1940 kunde väntas giva ett tillfredsställande resultat eller ens kunde anses

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7. ‘

leda till en rättvisare avvägning olika orter emellan än den nu gällande dyrortsgrupperingen
innebnre. Departementschefen höll pa anförda skäl före,
att detta näppeligen kunde anses vara fallet.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i den nu föreliggande
propositionen uttalat, att de förskjutningar i de lokala prisförhållandena,
som den efter krigsutbrottet fortgående prisutvecklingen redan medfört
och i fortsättningen kunde väntas medföra, syntes honom motivera, att
någon ny indelning i ortsgrupper av samtliga orter i riket jämlikt lagen
örn folkpensionering nu icke verkställdes. Departementschefen föreslog därför,
att åt gällande indelning gåves fortsatt giltighet till och med utgången
av år 1941. Bestämmelser härom hava upptagits i ett särskilt lagförslag.

Den tid, som förflyter från det pension sökes till dess sådan första gången
utbetalas, har småningom betydligt nedbringats. Väntetiden uppgår dock alltjämt
i regel till omkring fem månader. En jdterligare nedskärning av nämnda
tid skulle vinnas genom den förkortning av besvärstiden, varom förslag nu
förelagts riksdagen. Enligt vad departementschefen i propositionen meddelat,
har han för avsikt att senare föreslå genomförande av en annan reform i samma
syfte, nämligen meddelande i administrativ ordning av föreskrifter örn tätare
sammanträden med pensionsnämnderna.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran vare sig mot förslaget örn
förkortning av besvärstiden eller mot övriga nu föreliggande lagförslag. Emellertid
vill utskottet understryka föredragande departementschefens uttalande,
att väntetiden även efter vidtagandet av nu ifrågasatta åtgärder torde bliva
alltför lång samt att spörsmålet om en ytterligare förkortning av densamma
även i fortsättningen bör vara föremål för noggrann uppmärksamhet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.

Stockholm den 7 mars 1940.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NOKMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Roos, John Gustavson,
Wistrand, Sten och Nils Elowsson;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Hallagård, Molander,
Hermansson i Norrköping, von Seth och Barnekow, fröken Ebon Andersson samt
herr Holm.

Utskottet.