Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
1
Nr 48.
Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1940 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om krigsskadeersättning, dels ock en i ämnet
väckt motion.
Genom en den 17 maj 1940 dagtecknad proposition, nr 267, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om krigsskadeersättning.
Härigenom förordnas som följer:
1 kap. Inledande bestämmelser.
1 §•
Egendom, som i 2 och 3 kap. avses, skall vara föremål för statlig krigsförsäkring
av innebörd att ersättning för skada i följd av krig, vari riket
kommit, skall, i den mån sådan krigsskada ej gottgöres i annan ordning, utgå
i den omfattning och på de villkor som i denna lag stadgas.
2 §.
För handläggning av frågor rörande krigsförsäkring enligt denna lag skall
finnas en för riket gemensam nämnd (statens krigsskadenämnd).
De föreskrifter, som utöver denna lag erfordras beträffande nämndens organisation
och verksamhet, meddelas av Konungen.
2 kap. Krigsskada å fastigheter samt å inventarier och produkter inom
jordbruk och trädgårdsskötsel m. m.
3 §.
Med fastighet förstås i denna lag egendom, som omedelbart på grund
av lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 43.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
skall betraktas såsom sådan egendom, så ock byggnad, som icke enligt samma
lag är hänförlig till fast egendom.
4 §.
t mom. Från bestämmelserna i lagen undantagas:
a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;
b) staten tillhörig fastighet, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas
staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som
innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest
ständig eller ärftlig besittningsrätt;
c) kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser;
d)
kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller
förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård,
barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning;
e) i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är
förenad, samt frälseränta;
f) främmande stat tillhörig fastighet.
2 mom. Från bestämmelserna i lagen undantagas ytterligare för allmän
trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg, dock ej
järnväg, så ock allmän farled eller allmän flottled jämte till de sålunda undantagna
kommunikationsanstalterna hörande, för driftens omedelbara behov
avsedda byggnader, anläggningar och markområden.
3 mom. Gäller enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. lagen ej för byggnad,
vare lag samma beträffande tomtområde, som hör till byggnaden.
4 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande
byggnader, som äro uppförda å mark för vilken byggnadsägaren enligt kommunalskattelagen
icke är skattskyldig, understiger 500 kronor, vare lagen ej
tillämplig å byggnaden eller byggnaderna.
5 §.
Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å dels fastighet, varå
lagen vid skadans inträffande äger tillämpning, dels lösa inventarier, levande
och döda, avsedda för jordbruk eller trädgårdsskötsel å sådan fastighet,
dels å fastigheten förvarade jordbruks- och trädgårdsprodukter, som utvunnits
å eller äro avsedda för fastigheten eller fastighet som är i sambruk
med denna, dels ock å fastigheten förvarade, därstädes eller å sambrukad
fastighet avverkade skogsprodukter.
Äro produkter, som i första stycket sägs, under transport från den fastighet,
där de förvarats, eller hava de förflyttats därifrån på grund av i
vederbörlig ordning meddelad föreskrift, skall i ersättningshänseende så
anses som om produkterna alltjämt förvarades å fastigheten.
6 §.
För bestämmande av ersättning skall värdering av krigsskadorna verkställas
enligt grunder, som Konungen fastställer.
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
7 §•
Ersättning utbetalas efter krigets slut å tid, som Konung och riksdag bestämma,
krigsskadenämnden obetaget att av medel som för ändamålet må
komma att ställas till förfogande, när skäl därtill äro, helt eller delvis utbetala
ersättning tidigare.
Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts sex månader från krigets slut, äger
ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter räntefot,
som Konungen bestämmer.
8 §.
överstiger värdet av samtliga krigsskador, som avses i detta kapitel, jämte
ränta samt med verksamheten förbundna kostnader vad som beräknas inflyta
i krigsskadebidrag jämlikt 10 §, skall ersättning utgå med belopp
som svarar mot den beräknade bidragssumman efter avdrag av kostnaderna.
9 §.
I fråga örn rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annorlunda
stadgas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad enligt lagen
den 8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande brandförsäkring.
Avser ersättningen krigsskada å fast egendom, som besväras av sökt eller
beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av inteckningen
berättigad att själv uppbära ersättningen, där denna ej överstiger
en tiondel av egendomens vid tidpunkten för skadans inträffande gällande
taxeringsvärde eller, därest sådant saknas, det värde krigsskadenämnden bestämmer.
Är ersättningen större, skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas
i lagen den 8 april 1927 örn inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning,
som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.
Vad i andra stycket sägs örn inteckningshavare gälle ock den, som för
ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt, som avses ill kap. 2 §
jordabalken.
Har någon för fordran inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt, och avser
ersättningen krigsskada å byggnad, som utgör tillbehör till tomträtten eller
vattenfallsrätten, skola bestämmelserna i andra stycket äga motsvarande
tillämpning.
10 §.
Till gäldande av ersättning jämte ränta och kostnader skall efter krigets
slut sedan Konungen därom förordnat för kalenderår erläggas bidrag för
faslighet, varå lagen vid årets ingång äger tillämpning (krigsskadebidrag).
Bidrag utgår med högst en halv procent för är av fastighetens värde, dock
under högst tio år.
Såsom fastighets värde anses dess taxeringsvärde. Saknas sådant, skall
fastighetens värde fastställas i den ordning Konungen bestämmer.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
11 §.
1 mom. Skyldighet att erlägga bidrag åligger, där icke i 2 mom. annorlunda
stadgas, fastighetens ägare.
Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt
eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt
förordnande.
2 mom. I ägares ställe bidragsskyldig är den, som innehar fastighet med
åborätt, tomträtt eller vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i
stad samt den, som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt.
Skall avkastning utöver husbehovet av skog å sådan fastighet författningsenligt
helt eller delvis tillkomma allmän fond eller inrättning, är denna att
anse såsom fastighetens innehavare, såvitt angår fastighetens skogsvärde.
Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med
ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt
icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å fastigheten,
vare han icke bidragsskyldig i avseende å skogsvärde.
3 mom. Bidragsskyldigheten skall bedömas med hänsyn till förhållandena
vid ingången av det år bidraget avser. Har fastighet därefter övergått till ny
ägare eller innehavare, skall denne anses såsom ägare eller innehavare av
fastigheten vid först angivna tidpunkt, därest han författningsenligt skolat
för året mantalsskrivas för fastigheten.
12 §.
Konungen eller myndighet, som Konungen förordnar, äger, när särskilda
skäl därtill äro, meddela befrielse helt eller delvis från skyldighet att erlägga
bidrag.
13 §.
Staten svarar för bidrag, för vilket jämlikt 12 § befrielse meddelats.
Staten skall jämväl vidkännas vad i ersättning må hava utbetalts utöver det
belopp, med vilket ersättning till följd av stadgandet i 8 § skolat utgå.
14 §.
För bidrag, som skall utgå för fast egendom och erläggas av den, som innehaft
egendomen med äganderätt eller ock med fideikommissrätt eller eljest
på grund av testamente, äger staten lika rätt i egendomen som för avgäld
av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbaden sägs.
Bidrag i övrigt utgår med samma förmånsrätt, som jämlikt 17 kap. 12 §
andra stycket handelsbaden tillkommer kommunalutskylder.
15 §.
Påföring av bidrag skall verkställas av den, som har att debitera kronoutskylder.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
5
Angående besvär över påföring av bidrag gäller vad om besvär över fel
vid debitering av kronoutskylder är stadgat.
Bidrag uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.
3 kap. Krigsskada å varor och maskiner.
16 §.
Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å följande egendom,
såframt den är eller, beträffande egendom under transport, omedelbart före
transportens början varit brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller
i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket
samt rätt till ersättning för egendomen icke föreligger enligt 5 §, nämligen:
a) varor, varmed avses handelsvaror ävensom råämnen, materialier, under
arbete varande och färdigt fabrikat jämte emballage i eller för fabrik,
annan industriell inrättning eller hantverk;
b) maskiner, varmed avses maskiner, transmissioner, inventarier, ledningar,
reservdelar och förbrukningsartiklar i eller för fabrik, annan industriell inrättning
eller hantverk ävensom till enskild järnväg hörande rullande materiel
och för driften erforderliga förbrukningsartiklar.
Har egendom, som avses i denna paragraf, på grund av i vederbörlig ordning
meddelad föreskrift förflyttats till annan plats än den i försäkringsavtalet
angivna, skall utan hinder därav ersättning utgå för krigsskada å
egendomen.
17 §.
Vid bestämmandet av ersättningsbeloppet samt i fråga om rätten till
nämnda belopp skall så anses som om ersättningen vore grundad på brandförsäkringsavtalet
för egendomen.
18 §.
Ersättning utbetalas å tid som krigsskadenämnden för varje särskilt fall
bestämmer.
Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts en månad från det anmälan om skadan
jämte redogörelse enligt 26 § andra stycket kommit nämnden till handa,
äger ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter
räntefot, som Konungen bestämmer.
19 §.
Avgift för försäkringen å varor skall utgöra en för alla varor lika stor
del av brandförsäkringsbeloppet. Avgiften skall av krigsskadenämnden
fastställas till belopp, som svarar mot den risk försäkringen är avsedd att
täcka samt med verksamheten förbundna kostnader.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
20 §.
Avgift för försäkringen å maskiner skall utgöra en för alla maskiner lika
stor del av brandförsäkringsbeloppet. Avgiften skall bestämmas av krigsskadenämnden
och utgå till dess nödiga medel influtit för täckande av ersättningar
samt med verksamheten förbundna kostnader. Den må för tid
kriget varar ej sättas till högre belopp än en procent för år av brandförsäkringsbeloppet.
21 §.
Skyldighet att erlägga avgift åligger den för brandförsäkringspremien betalningspliktige.
Har denne, innan krigsförsäkringen trätt i tillämpning, å annan överlåtit
egendom, som brandförsäkringen avser, åge han av den nya ägaren utkräva
erlagd avgift, såvitt ej den nya ägaren på grund av brandförsäkring, som
han själv tagit, är pliktig att erlägga avgift för egendomen.
22 §.
Avgift uppbäres i den ordning krigsskadenämnden bestämmer.
Det åligger svenskt brandförsäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt
med rätt att driva brandförsäkringsrörelse här i riket att i den utsträckning
nämnden beslutar och mot ersättning, som Konungen bestämmer, biträda vid
debitering och uppbörd av avgifterna.
23 §.
Förmenar någon, att avgift påförts honom obehörigen eller med oriktigt
belopp, äger han för erhållande av rättelse göra framställning därom hos
krigsskadenämnden inom en månad efter det han erhållit meddelande om
avgiften.
24 §.
Indrivning av avgift må, om så erfordras, verkställas i den ordning, som
för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgad.
4 kap. Gemensamma bestämmelser.
25 §.
Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat
att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må ersättning för sådan
skada åtnjutas endast om och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle
hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen. Framgår av omständigheterna,
att underlåtenheten icke kan läggas den till last, som haft att
tillse att föreskriften iakttogs, vare den utan inverkan å ersättningsrätten.
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
26 §.
Krigsskada skall anmälas hos krigsskadenämnden inom tre månader efter
erhållen kännedom örn skadan. Göres ej sådan anmälan, bortfaller rätten
till ersättning, därest underlåtenheten ej kan anses ursäktlig. I varje fall
förloras denna rätt, om anmälan ej inkommit till nämnden inom ett år efter
krigets slut.
Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt
redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans
art och omfattning.
27 §.
Värdering av krigsskada å fastighet skall verkställas efter krigets slut å
tid krigsskadenämnden bestämmer, nämnden obetaget att föranstalta om
värdering tidigare, därest skäl därtill anses föreligga. Krigsskada i övrigt
skall värderas snarast möjligt efter det anmälan örn skadan inkommit.
28 §.
Värderingen skall, utom i fall som avses i 32 §, verkställas av en eller
flera värderingsman, över värderingen skall upprättas skriftligt utlåtande,
vilket utan dröjsmål skall tillställas krigsskadenämnden. Avskrift av utlåtandet
skall av nämnden i rekommenderat brev med allmänna posten översändas
till den, som anmält skadan.
29 §.
Förmenar den, som anmält skadan, att i värderingsutlåtandet skadan upptagits
till för lågt belopp eller att värderingen i övrigt är oriktig, äger han
att, inom en månad från den dag avskrift av utlåtandet till honom översänts,
till krigsskadenämnden inkomma med påminnelser och därvid foga
den ytterligare utredning, han vill åberopa.
30 §.
Till utredning av ärende angående ersättning må vid allmän underrätt
höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens eller domarens försorg
skola krigsskadenämnden och den, som anmält skadan, kallas till förhöret.
31 §.
Krigsskadenämnden fastställer ersättningsbelopp, som skola utgivas. Därvid
må nämnden ej beräkna skada till lägre värde än det, som upptagits i
värderingsutlåtandet, utan att tillfälle beretts den, som anmält skadan, att
yttra sig i ärendet.
Nämnden äger, innan ersättningsbelopp fastställes, besluta örn provisorisk
reglering helt eller delvis av inträffad skada.
° Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
32 §.
Därest krigsskadenämnden beträffande skada av mindre omfattning finner
tillräcklig utredning angående skadans värde föreligga, oaktat värdering ej
verkställts på sätt i 28 § stadgats, må nämnden avgöra ärendet utan sådan
värdering. Därvid må nämnden ej beräkna skadan till lägre värde än det
som yrkats utan att tillfälle beretts den, som anmält skadan, att yttra sig i
ärendet.
33 §.
I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre
ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete.
Beträffande sådant beslut skall gälla vad allmän lag stadgar angående
omröstning till dom. Mot ledamot gälla samma jäv som i rättegångsbalken
stadgas i fråga om domare.
34 §.
Krigsskadenämndens beslut skall vara slutgiltigt; dock vare den, som ej åtnöjes
med nämndens beslut i fråga om vem rätten till krigsskadeersättning
skall tillkomma eller rörande fråga huruvida eller i vad mån, vid tillämpning
av 17 eller 21 §, kan å brandförsäkringsavtal grundas rätt till ersättning eller
skyldighet att erlägga avgift, berättigad att instämma sin talan till domstol
inom en månad från det han fick meddelande om beslutet.
35 §.
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av krigsskadenämnden.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma väckt motion, nämligen motionen nr 290 i andra
kammaren av herrar Arnemark och Henriksson. I denna motion har hemställts,
att riksdagen måtte besluta, dels att med bifall i övrigt till propositionen
vidtaga den ändringen i 10 § i lagförslaget, att bidrag skall utgå med
högst en kvarts procent för år av fastighetens värde, dock under högst tjugu
år, dels att för Kungl. Majit framhålla såsom önskvärt, att närmare utredning
verkställes i syfte att låta den ekonomiska bördan av krigsskadeersättningen
mera rättvist fördelas mellan de ekonomiska intressenterna i fast
egendom.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43-
9
Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får utskottet,
i den mån redogörelse för desamma icke lämnas här nedan, hänvisa
till propositionen. I fråga om de skäl, motionärerna andragit till stöd för
sina yrkanden, hänvisas till motionen.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 oktober 1939 har chefen för
handelsdepartementet den 2 november 1939 tillkallat nio sakkunniga för att
verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder med anledning av
förluster å egendom genom skadegörelse under krig. De sakkunniga, vilka
antagit benämningen krigsskadeutredningen, hava den 7 februari 1940 avgivit
betänkande med förslag till lag om krigsskadeersättning (statens off. utredn.
1940: 4). Betänkandet är enhälligt.
Över utredningens förslag hava yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter
och sammanslutningar, vilka närmare angivits å sid. 10—11 i propositionen.
Sedan utredningens förslag underkastats ytterligare beredning inom handelsdepartementet,
remitterades det sålunda övei-arbetade förslaget till lag
om krigsskadeersättning den 19 april 1940 till lagrådet, som avgav utlåtande
den 15 maj 1940. I förslaget hava därefter vidtagits de ändringar, varom lagrådet
eller, i vissa hänseenden, dess flesta ledamöter hemställt, varjämte i förslaget
företagits vissa jämkningar av redaktionell innebörd.
Utskottet övergår nu till att lämna en redogörelse för de olika hithörande
spörsmålen, därvid utskottet kommer att följa den indelning av ämnet, som
tillämpats i propositionen.
Innebörden av krigsskadeutredningens förslag samt i yttrandena
framförda allmänna synpunkter.
Utredningen anser det uppenbart av nöden, att åtgärder vidtagas för att
bereda skydd mot ekonomisk förlust på grund av krigsskada å fast egendom,
främst för att förebygga sammanbrott inom det ekonomiska livet därigenom,
att kreditinstitutioner och försäkringsbolag på grund av en omfattande
förstörelse av inteckningssäkerheterna tvingas gå i likvidation. Men
även ur andra synpunkter är enligt utredningens åsikt av behovet påkallat
att dylika åtgärder vidtagas. Under nuvarande förhållanden kunde
risken för att vårt land bleve indraget i krig med därav föranledd fastighetsförstörelse
vålla nedgång av fastighetsvärdena och förorsaka kris på fastighetsmarknaden
med betydande återverkningar på samhällslivet. Och skulle
olyckan av ett krig drabba landet, måste det uppenbarligen anses vara ett
samhällsintresse av första ordningen, att ägare av krigsskadade fastigheter erhölle
medel för fastigheternas återställande i brukbart skick.
Enligt utredningens åsikt skulle det givetvis vara önskvärt, om utvägar
kunde finnas för beredande av skydd mot förluster på grund av krigsskada
jämväl å all lös egendom. Utredningen anser det dock vara förenat med
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
alltför stora praktiska svårigheter att anordna en så vittomfattande krigsriskförsäkring.
Samhällets beredskapsåtgärder av den art, varom här är fråga,
böra enligt utredningens mening begränsas till att tillgodose livsviktiga
allmänna intressen. Ur denna synpunkt, anför utredningen, gjorde sig främst
gällande angelägenheten av åtgärder, som möjliggjorde ett snabbt ersättande
av skador berörande varuförsörjningen under ett krig. Med hänsyn härtill finner
utredningen skyddet av den lösa egendomen böra inskränkas till att i huvudsak
avse inom landet befintliga varulager samt produktiva inventarier
inom jordbruk, trädgårdsskötsel, industri och hantverk.
Utredningen anför, att inom densamma framförts den åsikten, att det principiellt
borde ankomma på staten att ersätta all skadegörelse, som förorsakas
av krig. Det vore enligt denna uppfattning ej rimligt eller rättvist att låta
den ekonomiska förlust, som vållas av exempelvis ett bombanfall, drabba
enskilda eller institutioner, vilkas egendom av en tillfällighet blivit förstörd
eller skadad, då ju krig är en hela samhällets angelägenhet och direkt riktat
mot samhället såsom helhet. Vore det möjligt att av statsmakterna erhålla
en ovillkorlig och bindande utfästelse att ersätta den genom kriget
uppkomna skadegörelsen å fast egendom, så vore den föreliggande ersättningsfrågan
löst på ett så tillfredsställande sätt som det överhuvud taget
vore möjligt. Det torde dock ligga i öppen dag, framhåller utredningen,
att staten ej gärna kunde lämna annat än en villkorlig utfästelse, alldenstund
statsåtgärderna måste bliva beroende av förhållandena efter kriget
och den ekonomiska situationen vid denna tidpunkt.
I fråga om fast egendom föreslår utredningen i stället en lagstiftning, enligt
vilken ersättning för krigsskador beredes genom bidrag från landets samlade
fastighetsbestånd jämte ett efter vissa grunder bestämt statsbidrag. Bidragen
för fastigheterna skola utgå under en följd av år efter kriget. Det
ansvar, som härigenom pålägges fastighetsägarna, måste emellertid enligt utredningens
åsikt vara begränsat. I annat fall kunde vid en synnerligen omfattande
skadegörelse detta ansvar ej bäras av fastighetsägarna och följden
bleve ett allmänt sammanbrott på fastighetsmarknaden. I anledning härav
skola enligt förslaget, därest skadegörelsen överstiger en viss gräns, ersättningsbeloppen
på visst sätt minskas.
Vad angår den sålunda föreslagna beredskapslagstiftningens omfattning
har utredningen först till prövning upptagit frågan, för vilka fastighetsvärden
rätt till ersättning för förlust på grund av krigsskada skall föreligga och som
följd därav jämväl skyldighet att deltaga i det gemensamma ansvaret för
skadeersättningarna. Att, såsom skett i vissa andra länder, endast medtaga
byggnader är enligt utredningens uppfattning ej tillrådligt. Utredningen
anser nämligen ej endast byggnader utan även själva jorden med vad därå
växer vara utsatt för risk för skadegörelse under krig. I följd härav förordar
utredningen, att under den föreslagna lagstiftningen skall med visst undantag
inbegripas allt vad som enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom
ävensom byggnad, ändå att den ej är hänförlig till fast egendom, eller alltså
vad som i kommunalskattelagen förstås med ordet fastighet. Enligt förslaget
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
11
skola samtliga inom vårt land belägna fastigheter — med detta ords nu angivna
innebörd — i princip medtagas. Från denna huvudregel göras dock
i förslaget vissa undantag, vilka senare beröras.
Vad angår inventarier, avsedda för jordbruk och trädgårdsskötsel å fastighet,
som inbegripes under den föreslagna lagstiftningen, samt odlaren tillhöriga,
å fastigheten förvarade jordbruks- och trädgårdsalster, finner utredningen
ersättningarna för skada å sådan egendom böra sammankopplas med
ersättandet av fastighetsskadorna. Detta skall enligt förslaget gå till på så
sätt, att ersättningarna inräknas i det sammanlagda skaderegleringsbelopp,
som skall gäldas med bidrag från fastigheterna och därå belöpande statsbidrag.
Utredningen föreslår, att skaderegleringen i stort sett skall äga rum efter
kriget, då förstörelsens omfattning kan överblickas. Ersättning skall dock i
vissa fall helt eller delvis kunna utbetalas tidigare, när ur det allmännas
synpunkt skäl föreligga därtill.
Beträffande finansieringen av verksamheten i fråga om fastigheter jämte
inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel innebär förslaget
närmare bestämt följande. Staten skall i erforderlig utsträckning tillhandahålla
medel för skadeersättning och förvaltning. Det egentliga statsbidraget
skall lämnas därigenom, att staten ej tillgodoräknar sig ränta å sålunda
förskjutna medel. Efter kriget skall den fastigheterna åvilande bidragsplikten
fullgöras. Då skall nämligen till gäldande av ersättningar och
förvaltningskostnader för kalenderår erläggas bidrag för samtliga de fastigheter,
å vilka lagen vid årets ingång äger tillämpning, så kallat krigsskadebidrag.
Sådant bidrag utgår med en fjärdedels procent för år av fastig
hetens för ett vart år gällande taxeringsvärde eller, därest taxeringsvärde
saknas, det värde som fastställes i av Konungen bestämd ordning. Bidrag
skola erläggas till dess sammanlagda ersättningsbeloppet jämte förvaltningskostnaderna
täckts, dock under högst tjugu år.
Med hänsyn till denna begränsning av fastigheternas bidragsplikt skola
enligt förslaget, därest sammanlagda värdet av inträffade krigsskador tillsammans
med förvaltningskostnaderna överstiger vad som beräknas under
tjuguårsperioden inflyta i krigsskadebidrag, ersättningsbeloppen nedsättas i
förhållande härtill. Utredningen förutsätter alltså, att en uppskattning av
vad högst kan komma att inflyta i bidrag verkställes före den allmänna skaderegleringen
efter kriget. Skulle det beräknade bidraget, som legat till
grund för ersättningarnas bestämmande, inflyta på kortare tid än tjugu år,
skall uttagandet av bidrag avbrytas. Örn däremot det beräknade beloppet icke
inflyter under tjuguårsperioden, skall staten svara för vad som återstår. Då
utbetalning av ersättning, såsom i vissa fall kan äga rum, verkställts före den
allmänna skaderegleringen efter kriget, har emellertid ej kunnat avgöras,
huruvida minskning av ersättningsbeloppet skolat ske eller ej. För belopp,
som av denna anledning utgivits utöver vad som vederbort, föreligger ej
återbetalningsskyldighet, utan staten skall i stället vidkännas det överskjutande
beloppet.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
Krigsskadebidrag skall enligt förslaget erläggas av fastighetens ägare eller
i vissa fall av dess innehavare. Konungen eller myndighet, som Konungen
förordnar, skall dock äga att, när särskilda skäl därtill äro, meddela befrielse
helt eller delvis från skyldighet att erlägga bidrag. Staten skall svara
för bidrag, för vilket sålunda befrielse meddelats.
Utredningen föreslår, att staten för krigsskadebidrag tillerkännes samma
förmånsrätt som kommun för fastighetsskatt. Härigenom kommer bidrag,
som skall utgå för fast egendom och utgöras av ägaren eller med denne likställd
innehavare, att erhålla bättre ställning i förmånsrättsavseende än inteckning
i egendomen. I syfte att undvika att för bidragens uppbärande
tillskapa en ny uppbördsorganisation med därav föranledda förvaltningskostnader
föreslår utredningen vidare, att bidragen uppbäras och redovisas
i sammanhang med kronouppbörden.
Enligt förslaget skola samtliga av beredskapsplanen omfattade fastigheter
utgöra ett enda kollektiv med samma maximala bidragskvot för alla fastigheter.
Någon indelning av fastigheterna i olika riskgrupper skall alltså ej
förekomma. Emellertid tillerkännes, såsom förut berörts, jordbruksfastigheter
en viss förmånsställning i ersättningsavseende, i det att ersättning för
skada å inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel skall
bestridas av de samtliga fastigheter åvilande bidragen jämte därå belöpande
statsbidrag.
Förut har anförts hurusom enligt förslaget full ersättning skall utgå, därest
den sammanlagda skadegörelsen understiger summan av de fastigheterna
åvilande bidragen om en fjärdedels procent för år av fastigheternas värden
under tjugu år eller tillhopa fem procent av värdena. Med utgångspunkt från
nuvarande fastighetsvärden för all av förslaget berörd fastighet har utredningen
uppskattat den sålunda föreslagna beredskapsplanens effektivitet. Planen
skulle i enlighet med denna uppskattning bereda full ersättning för
krigsskada, därest skadegörelsen jämte förvaltningskostnader icke överstiger
ett belopp av omkring 1,150 miljoner kronor. Emellertid står det klart för
utredningen, att skadegörelsen kan bliva större, och utredningen föreslår
därför, till stärkande av beredskapen, att statsmakterna i samband med den
föreliggande frågans behandling göra en utfästelse, att staten, i den utsträckning
dess ekonomiska ställning och förhållandena i övrigt efter kriget tilllåta,
skall direkt ersätta krigsskadorna, i den mån de falla utom ramen för
den föreslagna beredskapsplanen.
Vad angår handelsvaror, för vilka ersättning ej beredes enligt de för fastighetsskador
stadgade grunderna, ävensom maskiner och redskap inom industri
och hantverk föreslår utredningen, att skydd för krigsskada å sådan
egendom skall beredas genom särskild krigsförsäkring. Försäkringen skall
meddelas av staten samt vara obligatorisk. Varor och maskiner skola härvid
bilda var sitt kollektiv med skilda finansieringsplaner.
Beträffande omfattningen av krigsförsäkringen i vad avser såväl varor som
maskiner föreslår utredningen av praktiska skäl, att denna göres beroende
på förefintligheten av vanlig brandförsäkring. Från denna regel göres emel
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
13
lertid undantag för varulager och maskinuppsättningar, som brandförsäkrats
till värde, understigande en viss gräns. Gränsen för delaktighet i försäkringen
har beträffande varor satts till 2,000 kronor samt i fråga örn maskiner till
5,000 kronor. Till maskiner räknas i förslaget även de enskilda järnvägarnas
rullande materiel.
Krigsförsäkringen av varor skall enligt förslaget finansieras med avgifter,
som erläggas av försäkringstagarna. Avgift skall utdebiteras snarast möjligt
efter krigsutbrottet samt utgå med en för alla varuslag lika stor del av brandförsäkringsbeloppet.
Någon differentiering av avgifternas storlek skall alltså
ej ske vare sig efter varans geografiska belägenhet eller med hänsyn till dess
beskaffenhet. Avgiften skall fastställas till belopp, som svarar mot den risk
försäkringen är avsedd att täcka med tillägg av de med försäkringsverksamheten
förbundna kostnaderna. Därest vid något tillfälle medel ej influtit till
erforderligt belopp för reglering av uppkomna skador, skall staten förskjuta
behövliga medel. För medel, som staten sålunda förskotterat, äger staten
tillgodoräkna sig ränta efter räntefot, som av Konungen bestämmes. Räntan
skall gäldas med försäkringsavgifterna.
Avgift för försäkringen av maskiner skall utgå med en för alla maskiner
lika stor del av brandförsäkringsbeloppet. Avgift skall uttagas från krigets
början till dess nödiga medel influtit till täckande av kostnaderna för försäkringen.
I motsats till vad som föreslagits beträffande varuförsäkringen
skall följaktligen i mån av behov avgift uttagas även för tid efter krigets slut
och för all då befintlig brandförsäkrad egendom av beskaffenhet att hänföras
till maskiner i förslagets mening. Avgift kan på så sätt komma att
uttagas för egendom, som ej varit utsatt för den risk försäkringen avser att
täcka. Den för brandförsäkringspremien betalningsskyldige är jämväl pliktig
att erlägga avgiften för maskinförsäkringen. Avgiften må för tid kriget
pågår ej sättas till högre belopp än en procent för år av brandförsäkringsbeloppet.
Utredningen förutsätter, att avgiften för tiden efter kriget
bestämmes till sådan höjd, att samtliga kostnader för försäkringen täckts
inom tio år efter krigets slut. I den utsträckning under kriget inflytande
avgifter ej förslå till bestridande av ersättningar och förvaltningskostnader
skall staten förskjuta erforderliga medel. För sådana medel äger staten
tillgodoföra sig ränta efter räntefot, som Konungen fastställer. Räntekostnaden
skall ingå i övriga kostnader för försäkringen och gäldas med avgifterna.
Enligt förslaget skola frågor rörande ersättning ävensom andra av den
förordade lagstiftningen föranledda frågor handläggas och avgöras av en
för hela riket gemensam myndighet, kallad statens krigsskadenämnd. över
beslut av nämnden skall klagan ej få föras.
De grundsatser, å vilka utredningens förslag är uppbyggt, hava i allmänhet
vunnit anslutning i yttrandena över förslaget. Uttalanden i direkt avstyrkande
riktning hava emellertid avgivits av fullmäktige i riksbanken samt
en minoritet inom fullmäktige i riksgäldskontoret, vilkas kritik mot förslå
-
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43-
get huvudsakligen avser, att statens medverkan till finansieringen av skadeersättningarna
för fast egendom är alltför omfattande. Sveriges lantbruksförbund
synes visserligen ifrågasätta riktigheten av förslagets grunder rörande
finansieringen av dessa ersättningar men har ej ställt sig avvisande till
förslaget. Övriga myndigheter och sammanslutningar, som uttalat sig angående
förslagets huvudgrunder, hava tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma
helt eller i stort sett utan erinran. I åtskilliga yttranden har emellertid
därjämte framhållits önskvärdheten av skydd mot krigsskada även för
andra grupper av egendom än dem som omfattas av förslaget. Beträffande
innehållet i övrigt i yttrandena över förslagets huvudgrunder hänvisas till
redogörelsen i propositionen sid. 18—24.
Vid departementsförslagets remitterande till lagrådet har föredragande
departementschefen, statsrådet Domö, anfört bland annat följande:
Vidtagandet av anordningar i syfte att reglera de ekonomiska följderna
av. skadegörelse å egendom genom krig ingår, till följd av den moderna
krigföringen, såsom ett viktigt led i strävandena att höja landets försvarsberedskap.
Ehuru betydande svårigheter möta att på förhand överblicka
ifrågavarande spörsmål i hela dess vidd, måste anstalter av angiven innebörd
övervägas och i görligaste mån träffas redan i fredstid, därest icke vid
ett krigsutbrott stora rubbningar i det ekonomiska livet skola uppkomma.
Behovet av åtgärder i detta syfte har också vitsordats i de i ärendet avgivna
yttrandena. Det synes angeläget att en lösning av frågan kommer till
stånd med minsta möjliga dröjsmål.
Till en början lärer kunna fastslås, att utan stöd av positiva lagregler staten
icke kan göras juridiskt ersättningsskyldig för egendomsskador genom
krig. Likaledes synes det uteslutet, att staten skulle kunna på förhand rättsligen
förbinda sig att gottgöra samhällsmedlemmarna skador av ifrågavarande
slag; det ansvar för staten, som kunde uppkomma genom dylik förbindelse,
är nämligen helt oberäkneligt och ingen säkerhet finnes för att
icke statens ekonomiska möjligheter att fullgöra en sådan förbindelse bliva
otillräckliga. En annan sak är att det torde finnas anledning räkna med att
staten, även utan förhandsutfästelse, kommer att efter avslutat krig i mån
av förmåga medverka till det återuppbyggnadsarbete, som då visar sig nödvändigt.
Den möjlighet till skadeersättning, som härigenom föreligger, är
emellertid alltför obestämd för att i detta sammanhang kunna tillmätas avgörande
vikt.
Med hänsyn till den fasta egendomens betydelse för samhället i olika avseenden
finner jag, i likhet med utredningen, det naturligt, att frågan om
ekonomiskt skydd för skador å dylik egendom i första rummet upptages till
behandling. Liksom utredningen anser jag uppenbart, att en villkorlig utfästelse
av staten att efter kriget i mån av tillgångar och med hänsyn till
övriga omständigheter ersätta krigsskada å fast egendom — den enda form
av rent statlig garanti för sådan skada som, i enlighet med vad nyss anförts,
över huvud torde kunna övervägas — icke skulle bereda ett skydd av
tillfredsställande omfattning. Genom en dylik utfästelse skulle icke vinnas
någon säkerhet för att medel, efter krigets slut funnes tillgängliga för
de ersättningskrav, som kunna framkomma. En sådan utfästelse skulle
därför ej heller skapa erforderlig trygghet inom de kretsar, som äro direkt
eller indirekt intresserade i fast egendom, och sålunda icke kunna förhindra
osäkerhet på fastighetsmarknaden och det ekonomiska livet i allmänhet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
15
En annan tänkbar möjlighet till lösning av spörsmålet är den frivilliga
försäkringen. Försäkring av fast egendom mot krigsrisk tecknas emellertid
icke av något utav de i Sverige arbetande försäkringsbolagen. -— — -— Då
alla stora utländska försäkringsföretag numera — — — icke återförsäkra
krigsrisk för byggnader, torde det vara uteslutet att inom Sverige söka åstadkomma
en frivillig krigsriskförsäkring av fastigheter.
På grund av vad sålunda anförts finner jag i likhet med utredningen erforderligt,
att ersättning för krigsskada å fastigheter beredes genom särskild
lagstiftning. Jag delar utredningens mening, att en sådan lagstiftning bör
bygga på principen om samtliga fastigheters gemensamma, obligatoriska ansvar
och bidragsskyldighet. Fastän lagstiftningens effektivitet därigenom
under ogynnsamma omständigheter minskas, är det, såsom utredningen föreslagit,
nödvändigt, att ansvaret begränsas inom viss på förhand angiven ram.
Utredningens förslag, att bidragsskyldigheten icke skall överstiga ett sammanlagt
belopp, motsvarande fem procent av samtliga fastigheters värde,
vilket beräknas innebära att tillhopa omkring 1,150 miljoner kronor komma
att stå till förfogande, finner jag lämpligt avvägt. Även i övrigt torde lagstiftningen
enligt min mening kunna i väsentliga delar följa de av utredningen
uppdragna riktlinjerna. De finansiella erinringar mot förslaget, som
framförts av fullmäktige i riksbanken och minoriteten inom riksgäldsfull
mäktige,
måste dock beaktas.--- — Någon omprövning av förslaget efter
den av Sveriges lantbruksförbund anvisade linjen om bidragsplikt för all förmögenhet
i och för beredande av ersättning för krigsskada å fast egendom
synes ej heller böra ifrågakomma.
---Utredningens förslag att statsmakterna skulle göra en direkt utfästelse,
att staten, i den utsträckning dess ekonomiska ställning och förhållandena
i övrigt efter kriget tilläte, skulle ersätta fastighetsskador, i den mån de
folie utom ramen för den föreslagna beredskapsplanen, kan jag däremot ej
tillstyrka. De hjälpanspråk, som efter ett krig torde komma att ställas på
staten från olika håll, måste vägas mot varandra.---
Beträffande skydd mot krigsrisk för lös egendom har utredningen, som
förut omnämnts, ansett skyddsåtgärderna böra inskränkas till att i huvudsak
avse varulager samt produktiva inventarier inom jordbruk, trädgårdsskötsel,
industri och hantverk. Att egendom av nu avsedd art beredes ekonomiskt
skydd mot krigsskada finner jag i likhet med utredningen nödvändigt
för att i görligaste mån säkerställa produktionen och varuförsörjningen
under ett krig. Erinran mot medtagandet av sådan egendom har ej heller
framställts i något av remissyttrandena. Däremot har i flera yttranden behovet
av skydd för dylik egendom med styrka framhållits.
I åtskilliga av yttrandena har, såsom framgår av den lämnade redogörelsen,
understrukits önskvärdheten av skydd mot krigsskada jämväl för andra
grupper av egendom än dem som omfattas av förslaget. Vad angår frågan
om krigsskadeersättning för personliga lösören beaktar jag till fullo vikten
av att detta spörsmål vinner en tillfredsställande lösning. Frågan torde dock
icke kunna avgöras utan särskild utredning. Det är min avsikt att föreslå,
att sådan utredning kommer till stånd samt att denna får omfatta ej blott
personliga lösören utan överhuvud taget lös egendom, som icke i annan ordning
kan krigsskadeförsäkras. Den i ett par yttranden väckta frågan örn
skydd för motorfordon får därvid tagas under omprövning.
Vidkommande den ifrågasatta utvidgningen av skyddet till att omfatta
även handelsfartyg samt fiskerinäringens båtar och redskap torde, med hänsyn
lill vad statens krigsförsäkringsnämnd anfört rörande möjligheterna för
nämnden att i sådant hänseende meddela erforderlig försäkring, denna fråga
ej behöva upptagas till vidare prövning i detta sammanhang. Däremot sy
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
nes det under remissbehandlingen uppkomna spörsmålet om ersättning för
krigsskada å lös egendom, som omfattas av förevarande lagstiftning, jämväl
under transport inom riket böra lösas inom ramen av denna lagstiftning.
Jag återkommer härtill i det följande.
Vad angår sättet för beredande av skydd för lös egendom, som omfattas
av lagstiftningen, föreslår utredningen två särskilda anordningar. I fråga
örn inventarier inom jordbruk och trädgårdsskötsel samt jordbruks- och
trädgårdsalster i odlarens eget förvar skola enligt förslaget ersättningarna
sammankopplas med ersättandet av fastighetsskadorna på så sätt, att ersättningarna
skola inräknas i det sammanlagda skaderegieringsbeloppet. Beträffande
varor i övrigt, avsedda för förädling eller försäljning, samt maskiner
och redskap inom industri och hantverk föreslår utredningen, att skydd
beredes genom särskild av staten meddelad krigsförsäkring.
yad utredningen sålunda föreslagit beträffande sättet för skyddande av
ifrågavarande egendom har i yttrandena lämnats utan erinran. Jag tillstyrker,
att de av utredningen uppdragna riktlinjerna följas. Enligt vad jag
längre fram ämnar föreslå bör jämväl skada å skogsprodukter under vissa
förutsättningar ersättas enligt de för fastighetsskador stadgade grunderna.
Det torde i detta sammanhang böra anmärkas, att chefen för handelsdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts den 26 april 1940 givna bemyndigande
tillkallat fem utredningsmän för utredning av frågan om ersättning
av krigsskada å viss lösegendom. Utredningsmännen hava ännu icke avslutat
sitt arbete.
Fast egendom samt inventarier och produkter inom jordbruk och
trädgårdsskötsel m. m.
A. Omfattningen.
Såsom förut nämnts föreslår utredningen, att under den ifrågasatta lagstiftningen
skall inrymmas all inom riket belägen fastighet med vissa undantag.
Härvid förstås med fastighet detsamma som i kommunalskattelagen
eller — med bortseende från vissa elektriska anläggningar — vad enligt
allmän lag är att hänföra till fast egendom ävensom byggnad, ändå att
den enligt allmän lag ej är hänförlig till fast egendom.
Från huvudregeln örn samtliga fastigheters medtagande anser utredningen
vissa undantag böra göras. Enligt utredningens åsikt skulle stora fördelar
ur tekniskt-administrativ synpunkt stå att vinna, om lagstiftningen kunde
så nära som möjligt anslutas till kommunalskattelagens bestämmelser om
fastigheternas skatteplikt. Man hade då möjlighet att falla tillbaka på en
klassificering av fastigheterna, som grundade sig på redan förut gällande
lagstiftning jämte därav föranledda prejudikat. Vid prövning av möjligheten
och lämpligheten att i förevarande hänseende anknyta till kommunalskattelagens
regler örn skatteplikt har utredningen likväl funnit denna tanke
kunna endast delvis förverkligas. Enligt utredningens förslag skola således
å ena sidan medtagas åtskilliga grupper av fastigheter, för vilka skaf
-
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
teplikt ej föreligger, saint å andra sidan uteslutas vissa skattepliktiga fastigheter.
Bland de enligt utredningens förslag uteslutna fastigheterna märkas staten
tillhöriga fastigheter, dock ej utarrenderad jordbruksfastighet och ej heller
fastighet, sorn innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt
eller eljest ständig eller ärftlig besittningsrätt. Likaledes undantagas i
förslaget kommun eller annan menighet tillhöriga byggnader för allmän styrelse
eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet,
fattigvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning,
d. v. s. de under 5 § 1 mom. d) kommunalskattelagen upptagna byggnader,
som tillhöra kommun eller annan menighet. Utredningen förutsätter
emellertid, att erforderliga åtgärder, om frågan blir aktuell, komma att vidtagas
för åstadkommande av en effektiv utjämning mellan kommunerna av
kostnaderna för iordningställandet av krigsskadade fastigheter av nu förevarande
kategori. Hur sistnämnda angelägenhet skall ordnas torde dock,
framhåller utredningen, böra prövas först vid en tidpunkt, då skadegörelsens
omfattning är känd och frågan sålunda kan överblickas. Från lagstiftningen
uteslutas vidare vissa kommunikationsanstalters fastigheter, dock ej
till enskild järnväg hörande fast egendom. Enligt förslaget skola slutligen
ytterligare vissa fastigheter undantagas. Beträffande dessa senare ävensom
utredningens motivering till de föreslagna undantagen från huvudregeln om
samtliga fastigheters inrymmande under lagstiftningen får utskottet hänvisa
till propositionen sid. 28—32.
Såsom motivering till förslaget, att med krigsskada å fastighet skall jämställas
dylik skada å inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel,
har utredningen anfört bland annat, att det skulle stöta på betydande
svårigheter att anordna en fristående krigsskadeförsäkring för dylik
egendom. Det skulle vara praktiskt svårgenomförbart såväl att bestämma
värden såsom underlag för särskilda bidrag avseende jordbruksinventarier
och skörd som att anordna en för uppbörd av dylika bidrag lämpad organisation.
Utredningen har framlagt vissa approximativa uppgifter angående storleken
av de värden, som skulle beredas ekonomiskt skydd mot krigsskada enligt
förslaget beträffande fastigheter samt inventarier och produkter inom
jordbruk och trädgårdsskötsel. Utredningen har ansett sig kunna räkna
med, att sammanlagda värdet av de fastigheter, förslaget omfattar, uppgår
till i runt tal 23 miljarder kronor. I fråga om värdet av levande och
döda inventarier inom jordbruket har utredningen anfört från olika håll
hämtade siffror, avseende de senaste åren, enligt vilka värdet växlar från
816 till 1,900 miljoner kronor. Vad slutligen angår den skörd, som i genomsnitt
under året kvarligger i odlarens förvar, har utredningen med stöd av
vissa uppgifter avseende år 1939 ansett sig kunna beräkna dess värde till
omkring 460 miljoner kronor.
Rörande innehållet i de över utredningens förslag i denna del avgivna yttrandena
får utskottet hänvisa till därför lämnad redogörelse å sid. 32—35 i
propositionen.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 aud. Nr 43.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
Föredragande departementschefen har anfört bland annat följande:
Vad angår omfattningen av den egendom, som bör beredas skydd mot krigsskada
inom fastighetskollektivet, biträder jag i huvudsak utredningens förslag.
Ehuru viss tvekan kan råda beträffande lämpligheten av att från lagens
tillämpningsområde utesluta kommuns eller annan menighets byggnader
för allmän styrelse eller förvaltning ävensom för övriga i 5 § 1 mom. d)
kommunalskattelagen angivna ändamål, anser jag de av utredningen anförda
skälen för dessa fastigheters undantagande vara av den styrka, att
de motivera ställningstagandet i detta hänseende. I samband härmed vill jag,
i anslutning till utredningens uttalande i ämnet, tillstyrka att erforderliga åtgärder
övervägas för åstadkommande av utjämning mellan kommunerna av
kostnaderna för iordningställandet av krigsskadade fastigheter av här avsedd
art. Frågan hur denna angelägenhet skall ordnas, hör emellertid, såsom
utredningen anfört, prövas först vid en tidpunkt, då skadegörelsens omfattning
är känd och frågan sålunda kan överblickas.
Departementschefen har vidare, bland annat, förklarat sig dela den i vissa
yttranden över utredningens förslag framförda uppfattningen, att skogsprodukter
borde i likhet med inventarier och alster inom jordbruk och trädgårdsskötsel
beredas ersättning för krigsskada inom fastighetskollektivet.
Skyddet borde, har departementschefen yttrat, skäligen begränsas att gälla
sådana skogsprodukter, som avverkats å fastigheten. I anslutning till vad
som föreslagits beträffande jordbruks- och trädgårdsprodukter torde därjämte
i princip böra fordras, att produkterna vid skadans inträffande förvaras å
den fastighet, där avverkningen skett.
B. Finansieringen och skaderegleringen.
Vid uppgörandet av en plan för finansiering av krigsskadeersättningarna
för fast egendom har utredningen utgått ifrån, att skadereglering i allmänhet
ej skulle äga rum förrän efter krigets slut. Utredningen framhåller, att
det läge i sakens natur, att återuppbyggnad av förstörda fastigheter ej kunde
komma till stånd i nämnvärd utsträckning annat än under fredliga förhållanden.
Endast för det fall, att det ur samhällelig synpunkt befunnes nödvändigt,
hade man anledning räkna med att en skadad eller förstörd fastighet
komme att omedelbart iståndsättas. För dylikt fall syntes det naturligt,
att staten förskotterade för återuppbyggnaden erforderliga medel samt
att hänsyn härtill finge tagas vid slutuppgörelsen efter kriget. Något
förbud mot att återuppbyggnad skedde på privat initiativ och
med privata medel borde självfallet ej ifrågakomma, men även för sådant
fall syntes den definitiva skaderegleringen böra få anstå tills samtliga fastighetsskador
skulle ersättas. Då vidare behovet av medel för den allmänna
skaderegleringen ej kunde ens tillnärmelsevis förutberäknas, borde åtgärder
för den härför behövliga medelsanskaffningen ej vidtagas förrän efter krigets
slut. Det vore emellertid sannolikt, att då omedelbart ett belopp erfordrades
av sådan storleksordning, att fastigheterna ej skulle kunna på en gång
fullgöra sin bidragsskyldighet. Det torde därför vara nödvändigt, att staten
tillhandahölle medel, vilka sedermera finge amorteras under en följd av år.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
19
Utredningen uppehåller sig ingående vid spörsmålet, huruvida kostnaderna
borde bäras enbart av fastighetsägarna eller huruvida icke även institutioner,
som beviljat kredit mot inteckningssäkerhet, skulle bidraga. Beträffande
utredningens behandling av detta spörsmål hänvisas till propositionen
sid. 36—39.
Utredningen bar vidare till granskning upptagit frågan huruvida samtliga
av beredskapsplanen omfattade fastigheter skola sammanslås till ett kollektiv
eller uppdelas i grupper med begränsning av bidragsskyldigheten till att
avse ersättningarna inom varje särskild grupp. I samband härmed uppkommer,
påpekar utredningen, spörsmålet, huruvida den maximala bidragsskyldigheten
borde vara lika för alla eller differentieras för olika slag av
fastigheter. Utredningen har i dessa avseenden haft under övervägande flera
olika huvudalternativ. Av dessa har utredningen förklarat sig utan tvekan
förorda det, som innebure, att samtliga fastigheter skulle utgöra ett kollektiv
med samma maximala bidragskvot för alla.
Utredningen har ingående behandlat frågan om de principer, som böra
ligga till grund för skaderegleringen beträffande fast egendom (se härom
propositionen sid. 41—42). Härvid har utredningen särskilt beaktat den
för ersättningsgrundernas utformning synnerligen viktiga omständigheten,
att lång tid kan förflyta mellan skadans inträffande och dess reglering; sålunda
har utredningen bland annat påpekat, att hänsyn torde få tagas till penningvärdets
förändringar under denna tid. Utredningen har emellertid funnit,
att vid en närmare granskning av skaderegleringsfrågan flera spörsmål
uppställa sig, för vilkas besvarande kräves kännedom om utvecklingen under
och omedelbart efter kriget såväl på det ekonomiska området som i
andra avseenden. Här rörde man sig, anför utredningen, överhuvud taget
på så osäker mark, att utredningen för sin del ansåge uteslutet att redan
nu lagstiftningsvägen fastslå detaljerade principer för skaderegleringen.
I förevarande avseende har därför i utredningens lagförslag endast medtagits
en bestämmelse, enligt vilken det ankommer på Kungl. Majit att meddela
erforderliga föreskrifter.
Beträffande skada å inventarier och produkter inom jordbruk och
trädgårdsskötsel, som skall ersättas i samma ordning som fastighetsskador,
framhåller utredningen, att ersättandet av skador å sådan egendom
främst åsyftar att under krig vidmakthålla livsmedelsproduktionen i en för
folkets försörjning nödvändig omfattning. För att detta syfte skulle kunna
nås vore det, anför utredningen, uppenbarligen nödvändigt, att skadorna ersattes
snarast möjligt och med tillämpande i allt väsentligt av ersättningsgrunderna
inom brandförsäkringen. Detta gällde dock icke, därest omständigheterna
vore sådana, att produktionen ej kunde fortsättas, även örn ersättning
lämnades.
Slutligen må här omnämnas, att utredningen icke funnit skäl föreligga
för lämnande av ersättning även för den inkomstförlust, ägaren av en skadad
eller förstörd fastighet tede under tiden från skadans inträffande lill
dess den blivit ersatt.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
Rörande innehållet i de över utredningens förslag i förevarande del avgivna
yttrandena får utskottet hänvisa till därför lämnad redogörelse i propositionen
å sid. 43—53.
Föredragande departementschefen har anfört bland annat följande:
Det måste anses vara ett samhälleligt intx-csse av synnerlig vikt, att efter
ett krig återuppbyggnad och reparation av förstörda eller skadade fastigheter
snarast möjligt påbörjas och därefter fortgår i den utsträckning omständigheterna
påkalla. Att sa sker är av största betydelse ej blott för ägare av
krigsskadade fastigheter och innehavare av inteckningar i desamma utan för
det ekonomiska livet överhuvud taget. Jämväl starka sociala skäl tala härför.
Jag biträder —- såsom torde framgå av vad jag redan tidigare i annat
sammanhang anfört — i princip utredningens mening, att staten bör lämna
sin medverkan till att detta återuppbyggnadsarbete kan bedrivas på ett effektivt
och rationellt sätt.
Utredningen synes emellertid hava utgått ifrån, att staten kort tid efter
krigets slut skulle på en gång förskottera det för skadornas ersättande behövliga
beloppet, vilket vid den största av den föreslagna beredskapsplanen
täckta skadegörelsen eller fem procent av fastigheternas samlade värde skulle
enligt utredningens förslag uppgå till omkring 1,150 miljoner kronor. Det
torde, såsom i de av fullmäktige i riksbanken och minoriteten av riksgäldsfullmäktige
avgivna yttrandena med styrka framhållits, bliva svårt eller omöjligt
för staten att en kortare tid efter krigets slut upplåna eller på annat sätt
anskaffa en så betydande summa för ändamålet. Man måste härvid, på sätt
i nämnda yttranden påpekats, beakta, att statens ekonomiska ställning efter
genomkämpat krig med största .säkerhet är mycket ansträngd. Statens ekonomiska
medverkan kommer att krävas för en mångfald skilda uppgifter,
bland vilka iståndsättandet av krigsskadade fastigheter endast är en, om
också betydelsefull sådan. En avvägning emellan de olika intressena måste
ske för avgörandet av frågan, för vilka ändamål till buds stående medel skola
i första hand användas. Jag delar uppfattningen, att det på anförda skäl
måste anses uteslutet att på förhand binda staten vid skyldighet att omedelbart
eller kort tid efter kriget förskjuta belopp av den storleksordning, varom
här kan bliva fråga.
Saken torde emellertid komma i ett delvis annat läge under förutsättning,
att de för skadornas ersättande erforderliga medlen icke måste av staten tillhandahållas
på en gång utan utbetalningen kan fördelas över flera år. Möjligheterna
till medelsanvisning skulle härigenom väsentligt förbättras. Längden
av den tidrymd, som kan behövas för att staten skulle kunna fullgöra ett
åtagande av här avsedd art, är givetvis beroende på skadornas storlek samt
det finansiella läget efter kriget. Att redan nu fastställa en sådan tidrymd
lärer alltså vara omöjligt. Det synes emellertid önskvärt, att den tidsperiod,
under vilken för skaderegleringen erforderliga medel skulle tillhandahållas,
icke blir alltför utsträckt. Under antagande att staten efter krigets slut under
fem år med lika andel varje år förskotterade de behövliga medlen, skulle
staten, om den totala ersättningsskyldigheten belöpte sig till omförmälda maximibelopp,
1,150 miljoner kronor, hava att årligen ställa 230 miljoner kronor
till förfogande. Även med beaktande av vanskligheten att på förhand uttala
sig om förhållandena efter ett eventuellt krig synes det tänkbart, att staten
skulle kunna förskjuta ett på detta sätt begränsat belopp. Det må härvid
framhållas, att den säkerhet, som kan lämnas för ett statligt lån för ifrågavarande
ändamål, torde vara den bästa möjliga, i det att de för fastigheterna
utgående krigsskadebidragen enligt förslaget tillerkännas förmånsrätt i den
fasta egendomen före intecknad gäld. Nämnas må också, att under samma
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43-
21
tid icke obetydliga belopp — till storleken beroende på den bidragsskyldighet,
som ålägges fastigheterna — komma att i form av dylika krigsskadebidrag
återinflyta till statskassan.
Därest statens ekonomiska medverkan förutsättes skola lämnas i den efter
omständigheterna lämpade form, som jag här föreslagit, synes något hinder
knappast möta mot ett åtagande i princip från statens sida att förskjuta
medel för skadeersättningarnas utbetalande. Tidpunkten för dessa förskott
får i anslutning till det anförda bliva beroende på prövning framdeles med
hänsyn till då rådande förhållanden. I lagtexten kan denna tanke förslagsvis
komma till uttryck genom en bestämmelse av innebörd att ersättning skall
utbetalas efter krigets slut vid tidpunkt, som Konung och riksdag bestämma.
Det förefaller som örn efter dessa linjer skulle kunna vinnas en för staten
godtagbar lösning. Då den samtidigt synes ägnad att i görligaste utsträckning
tillvarataga de med fastigheterna förbundna enskilda intressena, tillstyrker
jag, att den lägges till grund för lagstiftningen i ämnet. Den av utredningen
i detta sammanhang berörda frågan örn förskotterande av medel
för möjliggörande jämväl av ersättning i vissa fall redan under pågående
krig torde jag få behandla i det följande.
Vad riksgäldsfullmäktige anfört rörande önskvärdheten av privat initiativ
för anskaffande av medel till återuppbyggnad synes värt allt beaktande. Den
här tillstyrkta anordningen, att staten i den utsträckning som är möjlig tillhandahåller
medel, innebär givetvis icke något hinder mot iståndsättande av
skadade och förstörda fastigheter på enskilt initiativ och med enskilda medel.
Genom att så sker minskas ju behovet av statens medelsanskaffning för
återuppbyggnadsarbetet.
Med den utgångspunkt utredningen haft, eller att skaderegleringen i stort
sett skulle äga runi vid en och samma tidpunkt efter kriget, har utredningen
saknat anledning alt beröra vissa spörsmål, som uppkomma därest skaderegleringen
utsträckes under en längre tid. En första fråga, som härvid uppställer
sig, är vilka skadelidande som först skola få sin ersättning och vilka
som skola vänta till en senare tidpunkt. Att redan nu avgöra frågan om ordningen
för ersättningarnas utbetalande måste anses uteslutet; spörsmålet
lärer böra lösas först efter kriget. Den riktlinje, man härvid har att följa,
torde vara, att skador å den för samhället som sådant mest betydelsefulla
egendomen böra ersättas i främsta rummet. Då, såsom senare kommer att
beröras, någon skyldighet att använda utfallande ersättningsbelopp till återuppbyggnad
icke torde böra föreskrivas, förefaller det kunna i vissa fall vara
lämpligt att låta sådana skadelidande, vilka ej ämna använda medlen till
återuppbyggnad, erhålla ersättning senare än övriga.
Därest skaderegleringen utsträckes under en längre tid, måste vidare avgöras,
huruvida ränta skall beräknas å innestående ersättningsbelopp. Med
ett system, vilket bygger på principen örn samtliga fastighetsägares gemensamma
ansvar för krigsskador, måste det enligt min mening följa, att likhet
i ersättningshänseende såvitt möjligt skall iakttagas. För utjämnande av den
olikhet härutinnan, som blir följden vid ersättningarnas utbetalande å skilda
tider, synes det oundgängligt att skadelidande tillerkännes ränta å oguldna
ersättningsbelopp från viss angiven tidpunkt. Denna tidpunkt torde lämpligen
böra bestämmas så alt det kan beräknas, att en överblick över krigsskadornas
omfattning och finansieringsmöjligheterna därvid vunnits. Förslagsvis
synes den kunna fastställas lill sex månader efter krigets avslutande.
Efter vilken räntefot sådan ränta skall utgå torde ej för närvarande
kunna avgöras. Sistberörda spörsmål får bliva föremål för prövning efter
krigets slut, då den ekonomiska situationen kan överblickas.
Vad nu anförts har närmast avsett skaderegleringen efter kriget. Emel -
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
lertid kunna skador uppkomma å sådan egendom, att deras ersättande redan
under kriget framstår såsom nödvändigt. Sålunda kan exempelvis upprätthållandet
av driften vid vissa industrier och jordbruk vara ett livsvillkor
för samhället. För fall av här avsedd art har utredningen föreslagit, att skadorna
skola helt eller delvis ersättas redan under kriget samt alt staten skall
förskjuta erforderliga medel. Häremot torde i princip intet vara att erinra.
---- Emellertid måste givetvis statens skyldighet i förevarande hänseende
bliva beroende på dess möjligheter att skaffa medel.---
Enligt utredningens förslag skall den å fastigheterna belöpande bidragsskyldigheten
vid en skadegörelse motsvarande fem procent av fastigheternas
sammanlagda värde fullgöras under loppet av högst tjugu år och med en
fjärdedels procent om året; är skadegörelsen av mindre omfattning, skall enligt
förslaget det årliga bidraget bibehållas oförändrat och betalningstiden
i stället avkortas. Att det årliga bidraget fastställes att utgå med visst, av
skadegörelsens storlek oberoende belopp finner jag ändamålsenligt. Däremot
anser jag, att, för möjliggörande av en snabbare avveckling av skaderegleringen,
betalningstiden bör avsevärt förkortas, något som även framhållits
under remissbehandlingen. Jag föreslår i sådant hänseende, att krigsskadebidrag
uttagas med årligen en halv procent av fastighetens värde till
dess erforderligt belopp influtit, dock längst under tio år. Fördelarna av att
betalningstiden på detta sätt förkortas torde överväga de olägenheter, som
kunna vara förenade med en ökad belastning av fastigheterna under samma
tid. Ett årligt bidrag av angivna storlek torde, ehuru betydande, dock
kunna bäras av fastighetsägarna.
Enligt utredningens förslag åligger det staten, förutom att förskottera för
skaderegleringen erforderliga belopp, jämväl att lämna dylikt förskott utan
ränta. Regleringen av krigsskador å fast egendom är, såsom framgår av vad
tidigare anförts, jämväl enligt min mening ett samhällsintresse av sådan
ordning, att statens medverkan är motiverad. Örn än skäl kunna åberopas
för att denna medverkan sker —■ förutom genom förskotter ande i viss utsträckning
av ersättningsbeloppen — jämväl i form av ekonomiskt bidrag
till skaderegleringen, anser jag mig likväl förhindrad tillstyrka, att någon
utfästelse på denna punkt nu göres. Förut har framhållits, att man måste
räkna med såväl att statens ekonomiska möjligheter efter ett krig äro synnerligen
begränsade som även att krav på statskassan komma att ställas från
många håll och sannolikt till betydande belopp. Utredningen har, under
förutsättning att staten på en gång efter krigets slut lillhandahölle det vid
en förstörelse av fem procent av fastigheternas totalvärde erforderliga beloppet,
beräknat sammanlagda räntekostnaden för staten vid en amorteringstid
av tjugu år, med en antagen räntefot av fem procent till 697 miljoner kronor
samt med en räntefot av fyra procent till 543 miljoner kronor. Under i övrigt
samma förutsättningar men med en återbelalningstid av tio år skulle
motsvarande belopp uppgå till 339 respektive 268 miljoner kronor. Beräkningarna
bygga på förutsättningen att för medelsanskaffningen upptages ett
statligt lån med fast annuitet. Skulle lånet återbetalas under tio år medelst
fasta kapitalavbetalningar och årlig förräntning av det för vart år kvarstående
kapitalet, bleve motsvarande siffror 316 respektive 253 miljoner. Örn
staten, på sätt jag föreslagit, ej tillhandahåller för skaderegleringen erforderliga
belopp på en gång kort efter kriget utan förskotterar medlen under
en lämplig tidrymd, minskas givetvis räntekostnaderna. Bestämmes nämnda
tidrymd till fem år, skulle ränteutgiften — under antagande av ett statligt
lån med fast kapitalavbetalning och förräntning efter fem procent — utgöra
omkring 200 miljoner kronor. Beräknas sistnämnda ränta efter fyra
i stället för fem procent, blir under i övrigt oförändrade förutsättningar be
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
23
loppet 160 miljoner kronor. Även om detta belopp kan synas överkomligt, är
det, med hänsyn till vad nyss anförts, icke lämpligt att staten på förhand
ålager sig att efter ett krig svara för en utgift av denna storlek för tillgodoseende
av en viss intressegrupp. Jag förutsätter emellertid att frågan örn
statens ekonomiska medverkan upptages till omprövning efter krigets slut
med hänsyn till då rådande förhållanden.
Enligt vad jag i det föregående föreslagit, skall ränta utgå å ersättningsbelopp,
som utestår oguldet mer än sex månader från krigets slut. Vid en
förräntning efter tre procent skulle, örn skaderegleringen fördelas över en
period örn fem år, ifrågavarande räntekostnad högst uppgå lill sammanlagt
omkring 70 miljoner kronor. Då denna kostnad, om annat ej bestämmes, bör
inräknas i det belopp, som skall ersättas av de å fastigheterna belöpande
krigskadebidragen, minskas beredskapsplanens effektivitet med motsvarande
belopp. Frågan örn ekonomisk medverkan från statens sida torde här,
i likhet med vad som anförts beträffande räntan å av staten förskotterade
medel, böra upptagas till prövning efter krigets slut med hänsyn till de förhållanden
som då råda.
De i det föregående icke berörda ekonomiska förpliktelser, som enligt utredningens
förslag skola åvila statsverket, torde ej kunna uppgå till belopp
av större betydelse. Ifrågavarande förpliktelser avse, att staten ansvarar
dels för krigsskadebidrag, från vars gäldande befrielse i särskilt fall meddelats,
dels för ersättningsbelopp som kan hava för mycket utbetalats, dels
ock för till äventyrs uppkommande förlust i anledning av att vid ersättningarnas
bestämmande antagits komma att inflyta mer än som vid bidragsperiodens
utgång verkligen influtit. Praktiska skäl tala för bibehållandet
av denna anordning. De betänkligheter, som härutinnan framkommit i ett
par yttranden, finner jag därför ej vara av beskaffenhet att föranleda ändring
i förslaget i dessa delar.
Någon indelning av fastigheterna i olika riskgrupper torde, i anslutning
till vad utredningen föreslagit, ej böra ifrågakomma i annan mån än som
följer därav alt ersättning för krigsskador å inventarier och produkter inom
jordbruk och trädgårdsskötsel samt å vissa skogsprodukter skall beredas
medelst de för fastigheterna utgående avgifterna. Den förmånsställning i ersättningshänseende,
som härigenom tillagts jordbruksfastigheter, torde uppväga
den mindre risk, för vilken sådana fastigheter kunna anses vara utsatta.
Vad svenska jämvägsföreningen anfört beträffande de värden, efter
vilka krigsskadebidrag för järnvägsfastigheter böra utgå, anser jag icke böra
föranleda ett frångående av principerna om att samtliga fastigheter skola
bidraga till ersättningarna efter sitt villde. Den ordning, i vilken värdena
för de enskilda järnvägarnas fastigheter skola bestämmas, torde, såsom utredningen
föreslagit, böra avgöras av Konungen. Man synes kunna utgå
från, att av föreningen framfört önskemål örn att bliva representerad vid
verkställandet av en eventuell värdering härvid beaktas.
Jag ansluter mig till utredningens förslag, att det bör ankomma på
Konungen att meddela erforderliga föreskrifter rörande värderingen av uppkomna
krigsskador. För bestämmelser i detta hänseende kräves, såsom
utredningen framhållit, kännedom örn utvecklingen under och omedelbart
efter kriget såväl på det ekonomiska området som i andra avseenden. De
i vissa yttranden behandlade frågorna örn det penningvärde, efter vilket
ersättningarna skola beräknas, samt den byggnadsstandard, sorn därvid skall
tillämpas, ävensom andra därmed sammanhängande spörsmål torde varken
kunna eller böra på förhand avgöras.
Spörsmålet huruvida det i fråga örn fastigheter bör föreskrivas skyldighet
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
att använda utfallande krigsskadeersättning till skadans avhjälpande har
berörts i ett par av yttrandena utan att dock någon bestämd ståndpunkt tagits
härtill. Utredningen, som ej mera ingående behandlat denna fråga,
har ej föreslagit någon dylik skyldighet. Att fastslå att ersättningsbelopp
under alla omständigheter skola användas till återuppbyggnad eller iståndsättande
av förstörda eller skadade fastigheter synes betänkligt. Man kan
icke förutse örn och i vilken utsträckning efter krigets slut återuppbyggnad
lämpligen bör ske. För övrigt torde skyldighet att begagna ersättningsbelopp
till iståndsättande av viss fastighet vara betingad av att full ersättning lämnas.
Härtill kommer, att, då skada å ej endast byggnader utan även mark
och skog skall ersättas, det i vissa fall kan vara omöjligt att helt använda
utfallande ersättningsbelopp till skadans avhjälpande. Skäl synas emellertid
tala för att, såsom utredningen antytt samt bank- och fondinspektionen
ifrågasatt, ersättning, som ej användes till skadans avhjälpande, beräknas
efter särskilda grunder till förhindrande av att den ersättningsberättigade
gör obehörig vinst.
I likhet med utredningen anser jag, att ersättning för inkomstminskning
—- i vidare män än som följer av förslaget om viss räntegottgörelse efter
krigets slut å oguldet ersättningsbelopp — ej bör beredas inom ramen för
den föreslagna lagstiftningen. Den förlust, som tillskyndas en fastighetsägare
genom att fastigheten under kriget ej kan brukas för avsett ändamål, är att
jämställa med annan indirekt skada, som ett krig för med sig. Det måste
anses förenat med stora praktiska svårigheter att genom en lagstiftning på
törhand tillskapa regler för ersättning av sådan indirekt krigsskada.
Varor saint maskiner och redskap inom industri och hantverk.
A. Omfattningen.
Utredningen framhåller, hurusom frågan om beredande av ersättning för
krigsskada å varor uppenbarligen läge på ett helt annat plan än motsvarande
spörsmål med avseende å fast egendom. Den sistnämnda representerade
så gott som alltid ett mer eller mindre bestående värde, vilket förhållande
möjliggjort en anordning med täckning i efterskott av kostnaderna
för skadornas ersättande och med fördelning i mån av behov av fastigheternas
bidrag över en lång följd av år. En varas livslängd inom produktionsoch
distributionsapparaten vore däremot alltid starkt tidsbegränsad, även om
den varierade i mycket hög grad för olika varuslag. Det hade därför från
början stått klart, att man mäste söka lösningen av den föreliggande frågan
i vad den rörde varor efter sedvanliga försäkringslinjer med löpande premiebetalning
sa anpassad, att jämvikt upprätthölles mellan inkomster och
utgifter.
Utredningen har övervägt, huruvida försäkringen av varor skulle vara obligatorisk
eller frivillig, samt, såsom förut nämnts, förordat det senare alternativet.
Beträffande utredningens motivering härför får utskottet hänvisa till
propositionen sid. 59.
Utredningen har anfört, att enligt vad som upplysts från olika näringsorganisationers
sida torde numera praktiskt taget alla varulager av nämnvärd be
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
25
tydenhet vara brandförsäkrade, och det hade då legat nära till hands att söka
grunda anslutningen till krigsskadeförsäkringen på förefintligheten av vanlig
brandförsäkring. Verkställda undersökningar hade visat, att man kunde
vänta största beredvillighet från brandförsäkringsbolagens sida att biträda
med försäkringens genomförande. Utredningen föreslår vid sådant förhållande,
att försäkringens omfattning principiellt bestämmes så, att varje i svenskt
försäkringsbolag eller i utländsk försäkringsanstalt med verksamhet i Sverige
brandförsäkrat varulager skall vara obligatoriskt försäkrat mot krigsskada
för samma försäkringsbelopp som gäller i fråga om brandförsäkringen. Från
denna huvudregel gälla emellertid enligt förslaget två undantag. Det ena avser
de inom fastiglietskollektivet inrymda jordbruks- och trädgårdsprodukterna.
Det andra undantaget innebär, att från krigsskadeförsäkringen skola
vara undantagna alla varulager med lägre försäkringsvärde än 2,000, varmed
åsyftas att förvaltningsapparaten ej skall behöva tyngas med ett stort antal
små försäkringar utan större betydelse för lagstiftningens syften.
Utredningen påpekar, att industrien berördes av utredningens förslag beträffande
såväl fastigheter som varor. Den ofta mycket väsentliga del av
ett industriföretags realvärden, som utgjordes av andra arbetsmaskiner och
redskap än dem, som vore att anse som fast egendom, vore det enligt utredningens
mening ej möjligt att inordna vare sig under den för fastigheterna
föreslagna beredskapslagstiftningen eller under varuförsäkringen. Jämfört
med å ena sidan den fasta egendomen och å andra sidan varorna intoge den
maskinella utrustningen en mellanställning. För att tillgodose det allmännas
intresse av produktionens upprätthållande under krig måste krigsskadorna
å maskinerna liksom i fråga örn varorna ersättas snarast möjligt efter skadetillfället,
så att ekonomiska hinder för nyanskaffning eller iståndsättande ej
behövde uppkomma. Skadorna kunde emellertid bliva av så stor omfattning,
att det måste anses uteslutet att helt täcka kostnaderna för skadeersättningarna
genom uttagande av avgifter i förskott från industrien. Man finge
därför räkna med möjligheten, att dessa avgifter till väsentlig del uttoges i
efterskott på liknande sätt som föreslagits med avseende å fast egendom.
Det hade vid sådant förhållande synts utredningen enklast, att ett tredje kollektiv
bildades, omfattande maskiner och redskap inom industri och hantverk,
och att det sålunda bildade kollektivet gjordes till föremål för försäkring.
På i stort sett samma skäl som i fråga örn varor föreslår utredningen, alt
även maskinförsäkringen skall vara obligatorisk och omfatta samtliga inom
landet befintliga maskiner och produktiva inventarier i övrigt, som genom
ett och samma försäkringsbrev brandförsäkrats till ett värde icke understigande
en viss gräns. Gränsen för delaktighet har här satts något högre än
för varulager, nämligen lill 5,000 kronor. Till nu angivna kollektiv har,
såsom tidigare omnämnts, även hänförts de enskilda järnvägarnas rullande
materiel.
Efter redogörelse för de över utredningens förslag i förevarande del avgivna
yttrandena (sid. 01—(52 i propositionen) har föredragande departementschefen
anfört bland annat följande:
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
I likhet med utredningen anser jag, att krigsskadeförsäkringen av varor
och maskiner bör vara obligatorisk. Av praktiska skäl torde det vidare vara
nödvändigt att, såsom utredningen jämväl föreslagit, försäkringen grundas
på förefintligheten av vanlig brandförsäkring. Att ordna en obligatorisk
^^skadeförsäkring jämväl beträffande värden, vilka ej täckas av gällande
brandförsäkring, torde svårligen låta sig göra. Däremot anser jag de invändningar
befogade, som riktats mot utredningens förordande av att från försäkringsskyddet
undantaga varulager och maskiner med lägre brandförsäkringsvärde
än 2,000 respektive 5,000 kronor. Det lämpligaste synes vara, att
begränsningen borttages och att alltså försäkringsskyddet för krigsskada helt
anslutes till brandförsäkringsskyddet. Jag tillstyrker, att utredningens förslag
ändras i överensstämmelse härmed.
Från regeln om krigsförsäkringens anknytning till gällande brandförsäkring
synes mig emellertid ett betydelsefullt undantag böra göras. Genom den
anförda begränsningen skulle nämligen varor och maskiner under transport,
då de i allmänhet ej torde omfattas av brandförsäkringsavtal, komma att
falla utanför lagstiftningens tillämpningsområde. Med hänsyn till vikten av
att sådan egendom erhåller skydd mot krigsrisk jämväl under transport föreslår
jag, att varor och maskiner, som omedelbart före transportens början
äro brandförsäkrade, inbegripas under krigsförsäkringen.
B. Finansieringen och skaderegleringen.
Såsom tidigare omförmälts skola enligt utredningens förslag varor och maskiner
bilda var sitt kollektiv med skilda finansieringsplaner. Enligt förslaget
skola vidare premierna inom vartdera kollektivet utgå i förhållande
till brandförsäkringsvärdet, oberoende av varulagrets eller maskinuppsättningens
belägenhet och karaktär. Beträffande utredningens skäl till dess
ståndpunkt i detta hänseende må hänvisas till propositionen sid. 63—64.
Såsom förut berörts skola enligt utredningens förslag kostnaderna för försäkringen
av varor bestridas genom försäkringsavgifter, vilka skola utgå för
den tid kriget pågår. Utredningen framhåller, att, då ingen möjlighet finnes
att förutberäkna den erforderliga premiens storlek, denna från början finge
fastställas helt godtyckligt. Premiesättningen borde därför avse tämligen
korta tidsperioder, förslagsvis kvartal, så att det bleve möjligt att tid efter
annan i mån av vunnen erfarenhet sänka eller höja premien. Enligt förslaget
skall det ankomma på statens krigsskadenämnd att härutinnan träffa
erforderliga avgöranden.
Vad angår försäkringen av maskiner innebär utredningens förslag att i
omedelbar anslutning till ett krigsutbrott skulle av de till maskinkollektivet
anslutna uttagas en avgift, vilken liksom beträffande varuförsäkringen
måste bestämmas jämförelsevis godtyckligt. I den mån denna avgift ej försloge
till löpande kostnader för skadereglering och förvaltning, skulle erforderliga
medel förskjutas av statsverket. Ny avgift skulle, om sådan visade
sig erforderlig, uttagas först efter ett år. På anförda skäl har utredningen
funnit det icke tillrådligt att så länge kriget varade uttaga högre avgift
för maskinförsäkringen än en procent för år av brandförsäkringsvärdet.
Enligt förslaget skall efter krigets slut, med hänsyn till det verkliga
skadeförloppet och totalkostnaderna, ett nytt avvägande ske i fråga örn av
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
27
giftens storlek i fortsättningen. Utredningen framhåller beträffande maskinförsäkringen
slutligen, att avgiften och betalningstiden måste bestämmas så,
att de belopp, som sammanlagt bomme att inflyta, täckte icke enbart de direkta
utgifterna för skadereglering och förvaltning utan jämväl kostnaderna
för förräntning av de medel staten under kriget förskotterat. Liksom i fråga
om varuförsäkringen ansåge utredningen nämligen, att maskinförsäkringen
borde vara helt självförsörjande.
För skaderegleringen inom krigsskadeförsäkringen av varor och maskiner
torde, anför utredningen, i allt väsentligt få tillämpas samma grunder sorn
inom brandförsäkringen.
En redogörelse för de över utredningens förslag i förevarande del avgivna
yttrandena återfinnes å sid. 66—67 i propositionen.
Föredragande departementschefen har förklarat sig biträda vad utredningen
föreslagit rörande finansieringen av krigsförsäkringen utav varor och
maskiner. Jämväl i fråga om sättet för skaderegleringen har departementschefen
anslutit sig till utredningens förslag, eller att denna reglering bör ske
efter i huvudsak samma grunder som de, vilka tillämpas inom brandförsäkringen.
Vidare har departementschefen anfört:
Utredningen har förutsatt, att ersättning för skada å varor och maskiner i
regel skall utbetalas omedelbart eller snarast möjligt efter skadans inträffande,
men ej föreslagit några närmare bestämmelser i detta hänseende. Såsom
utredningen framhållit måste man emellertid beträffande maskinförsäkringen
förutsätta, att influtna försäkringsavgifter ej förslå till att omedelbart täcka
uppkomna skador, något som även i viss utsträckning kan tänkas äga tilllämpning
med avseende å varuförsäkringen. För sådant fall har utredningen
föreslagit, att staten, som meddelar försäkringen, skulle förskjuta erforderliga
medel för utbetalning av ersättningar. Ehuru jag i princip delar utredningens
uppfattning i fråga örn liden för ersättningarnas utgivande, torde
dock enligt min mening någon ovillkorlig skyldighet i delta hänseende icke
böra föreskrivas. Statens möjlighet att i erforderlig utsträckning förskottera
medel kan lika litet här som då det gäller ersättning för fastighetsskador
på förhand bedömas. Tidpunkten för skadeersättningarnas utbetalande torde
därför få bliva beroende av medelstillgången. Härvid bör givetvis beaktas,
att ersättning i främsta rummet lämnas för sådan skada, vars snabba reglerande
ur det allmännas synpunkt framstår såsom nödvändig. För att i görligaste
mån åstadkomma likhet i ersättningshänseende vill jag emellertid, på
samma sätt som i fråga örn ersättningen för fastighetsskador, föreslå, att
ränta må åtnjutas å innestående ersättningsbelopp. Tidpunkten, från vilken
räntan skall beräknas, synes — i viss anslutning till vad som gäller i fråga
örn utbetalning av försäkringsbelopp enligt lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal
■—- lämpligen kunna bestämmas till en månad från det anmälan
om skadan jämte, i den mån så är möjligt, bestyrkt redogörelse för
den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans art och
omfattning inkommit. Räntans storlek synes ej kunna angivas redan nu;
det torde få ankomma på Kungl. Majit att härutinnan besluta, då frågan
blir aktuell. Jag tillstyrker, att bestämmelser av angiven innebörd upptagas
i lagförslaget.
Såsom krigsskadeförsäkringen av varor och maskiner här föreslagits skola
anordnas, synes det naturligt att, på sätt utredningen förutsatt, staten tillgodoräknar
sig ränta å för skaderegleringen förskjutna belopp. Vid försäkringsavgiftens
beräknande måste hänsyn alltså tagas härtill.
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
Administrativa spörsmål.
I fråga om bidragsskyldigheten för fastigheter har utredningen, såsom
förut berörts, förordat sådana regler, att frågan, huruvida för en fastighet
krigsskadebidrag skall utgå för visst år eller icke, skall avgöras efter fastighetens
karaktär av »bidragspliktig» eller »undantagen» vid årets ingång,
samt att bidragsbeloppet skall bestämmas på grundval av det för året gällande
taxeringsvärdet eller, därest sådant saknas, i annan ordning fastställt
värde; bidragen skola uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.
Utredningen framhåller, att en fastighet, för vilken ersättning
för krigsskada utgått, sålunda kunde övergå till gruppen »undantagna fastigheter»
och alltså bliva befriad från fortsatt bidragsplikt, och att å andra
sidan en fastighet utan rätt till ersättning kunde bliva bidragspliktig. Bidrag
komme vidare att utkrävas för fastighetsvärden, som tillkommit efter krigets
slut och som alltså aldrig varit utsatta för skaderisk av här ifrågavarande
art. Utredningen anför, att den till fullo insåge, att erinringar kunde
göras mot förslaget i dessa avseenden, men den ville samtidigt betona, att
det här gällde en undantagslagstiftning för utomordentliga förhållanden,
under vilka enskilda rättvisesynpunkter måste i större eller mindre utsträckning
få stå tillbaka.
Utredningen föreslår, att skaderegleringen skall helt ankomma på statens
krigsskadenämnd. Enligt förslaget skall nämnden vara ensam avgörande i
frågor, huruvida och med vilket belopp ersättning för krigsskada skall utgå.
Sådana frågor skola enligt förslaget ej kunna dragas inför domstols prövning,
och ej heller skola i administrativ väg besvär över nämndens beslut
kunna anföras. Det har nämligen för utredningen stått klart, att det skulle
vara i hög grad äventyrligt, om möjlighet funnes för ett kullkastande av
de principer nämnden kanske under mycket lång tid tillämpat för skaderegleringen.
Utredningen framhåller, att om sålunda nämnden tillerkännes det slutliga
avgörandet i ersättningsfrågor, det uppenbarligen vore av allra största
vikt, att nämnden sammansattes på sådant sätt, att säkerhet vunnes för att
riktiga avgöranden komme att träffas. Med hänsyn till ovissheten beträffande
de förhållanden, under vilka nämnden kommer att arbeta, har utredningen
emellertid ej velat i lagen fastslå närmare bestämmelser angående nämndens
organisation och verksamhet utan ansett det böra överlåtas åt Konungen att
härutinnan meddela erforderliga föreskrifter. Endast vissa bestämmelser rörande
nämndens sammansättning vid avgörandet av ersättningsfrågor hava
upptagits i lagförslaget.
Då enligt utredningens förslag den enskilde avskäres från möjligheten att
få ett av nämnden meddelat beslut omprövat, har det emellertid synts utredningen
påkallat, att den ordning, i vilken värdering av inträffade skador skall
verkställas, regleras i lagen, även om föreskrifterna härom äro av den art,
att de skulle kunna meddelas i administrativ väg. Genom dessa föreskrifter
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
29
har utredningen velat bereda de skadelidande full säkerhet för att deras synpunkter
på ersättningsfrågan komma under bedömande vid ärendets avgörande.
Beträffande innebörden av dessa föreskrifter tillåter sig utskottet att
hänvisa till sid. 71 i propositionen.
Efter en redogörelse för de över utredningens förslag i förevarande del avgivna
yttrandena (sid. 72—74 i propositionen) har föredragande departementschefen
anfört bland annat följande:
Utredningens förslag, att för ett vart kalenderår skall erläggas krigsskadebidrag
för de fastigheter, varå lagen vid årets ingång äger tillämpning, samt
att bidragen skola bestämmas i förhållande till fastigheternas under bidx-agsperioden
växlande värden, förefaller ändamålsenligt. De betänkligheter som
kunna resas mot att bidrag härigenom komma att utkrävas för fastighetsvärden,
vilka tillkommit efter krigets slut och vilka sålunda ej varit utsatta
för krigsrisk, synas mig övervägas av de fördelar, som i praktiskt hänseende
vinnas med den av utredningen föreslagna anordningen.
För handhavandet av ifrågavarande verksamhet torde det vara nödvändigt
att, såsom utredningen föreslagit, ett särskilt statligt organ tillskapas.
De närmare bestämmelserna med avseende å detta organ, statens krigsskadenämnd,
torde, på sätt anförts, få i sinom tid meddelas av Kungl. Majit,
som jämväl bör hava att utse ledamöter i nämnden. Mot vad utredningen
i detta sammanhang föreslagit i fråga örn nämndens befogenheter samt örn
värdering av uppkomna krigsskador har jag ej något att erinra. Beträffande
särskilt förslaget, att nämnden skall vara ensam avgörande i frågor, huruvida
och med vilket belopp ersättning för krigsskada skall utgå, finner jag,
om än de i yttrandena framförda erinringarna häremot icke kunna frånkännas
betydelse, likväl de skäl, som av utredningen åberopats för dess
ståndpunkt i förevarande hänseende, böra tillmätas avgörande vikt. Vad angår
det i yttrandena anförda fallet, att nämnden ej ansett krigsskada föreligga
medan de allmänna domstolarna vid den skadelidandes mot civilförsäkringsgivaren
väckta ersättningskrav intagit motsatt ståndpunkt, kan framhållas,
att det torde vara nämnden obetaget att under sådana omständigheter
taga ärendet under omprövning. Att ersättningsbelopp, som nämnden
därvid beviljar, i vissa fall kunna komma att stanna på statsverket, torde
ej hava sådan ekonomisk betydelse, att erinran från statens sida behöver
möta mot en dylik anordning.
Lagrådet har gentemot det remitterade förslaget, såvitt därigenom avsetts,
att samtliga krigskadenämndens beslut skulle vara slutgiltiga, erinrat, att prövningen
av vissa vid den föreslagna lagens tillämpning uppkommande tvistefrågor
ej borde undandragas domstolarna. Beträffande omfattningen av dessa
frågor hava däremot i lagrådet yppats olika meningar. I det genom propositionen
framlagda förslaget har beaktats vad lagrådets flesta ledamöter i sådant
hänseende föreslagit eller att nämndens beslut skola vara slutgiltiga,
dock med rätt för den, som ej åtnöjes med nämndens beslut i fråga om vem
rätten till krigsskadeersättning skall tillkomma eller rörande fråga, huruvida
eller i vad mån vid tillämpning av 17 eller 21 § kan å brandförsäkringsavtal
grundas rätt till ersättning eller skyldighet att erlägga avgift, att instämma
sin talan till domstol inom en månad från det han fick meddelande örn beslutet.
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
Beträffande motiveringen till de särskilda paragraferna i lagförslaget må
här endast återgivas vad utredningen vid behandlingen av 1 § anfört rörande
begreppet krigsskada, vilket anförande ej upptagits i propositionen.
Såsom skada, för vilken enligt lagförslaget ersättning skall utgå, har angivits
skada å egendom i följd av krig, vari riket befinner sig (krigsskada).
Med orden »i följd av krig» har avsetts utmärka, att verkligt orsakssammanhang
skall föreligga mellan kriget och skadan. Den närmare beskaffenheten
av detta orsakssammanhang har emellertid ej synts böra angivas
i lagen, enär genom ett sådant förfarande en ej önskvärd bundenhet måhända
kunde bliva följden. Under ett modernt krig kunna ju skador uppkomma
av mångahanda orsaker och att på förhand närmare bestämma,
för vilka skador ersättning skall utgå, har ej ansetts möjligt eller ens önskvärt.
Emellertid torde med det angivna uttrycket höra fordras, att orsakssammanhanget
mellan kriget och skadan ej är alltför avlägset. Vid bedömandet
huruvida orsakssammanhang i nu nämnd bemärkelse skall anses
föreligga kunna säkerligen stundom uppstå svårigheter. Sålunda kan i visst
fall vara tveksamt, huruvida en skada uppstått i följd av krig eller närmast
orsakats av den skadelidandes egen vårdslöshet eller försummelse.
Med krigsskada har utredningen i första hand avsett skada, orsakad av
bombfällning, beskjutning, sprängning, eldsåsättande eller annan liknande
åverkan. Örn den skadegörande handlingen utförts av fientlig eller egen
krigsmakt är i detta sammanhang utan betydelse; skadan har oavsett detta,
om förutsättningarna i övrigt föreligga, uppstått i följd av krig. Även enskilda
personer kunna tänkas i samförstånd med fienden och för att främja
hans krigsmål, bakom fronten genom sabotage eller på annat sätt, åstadkomma
krigsskada. Skada, som föranledes av fiendens beslagtagande av
egendom, inrymmes likaledes under begreppet krigsskada. — Förutom nu
angivna skador kan krigsskada i förslagets mening uppstå av mångahanda
andra anledningar. En grupp av skador, vilken under ett krig kan bliva
rätt omfattande, utgöres av sådana, som uppkomma i följd av en brådskande
utrymning av ett samhälle, då befolkningen utan att hinna vidtaga
nödiga åtgärder till förhindrande av egendomsskada måste lämna samhället.
I den allmänna motiveringen har, i vad angår fast egendom, framhållits,
att lång tid kan komma att förflyta från det krigsskada inträffat till dess
den blir reparerad och att under mellantiden möjligheterna att skydda
egendomen för fortsatt förstörelse äro tämligen små. Sådan fortsatt förstörelse,
såväl i fråga örn fast egendom som annan, inrymmes under begreppet
krigsskada, möjligen med undantag av de fall, då underlåtenhet att
vidtaga nödiga skyddsåtgärder eller annan vårdslöshet kan läggas ägaren
eller med honom likställd innehavare av egendomen till last.
Måhända kan invändas, att förslaget i fråga om begreppet krigsskada lider
av en viss otydlighet, men utredningen har likväl ansett en eventuell
sådan brist vara av mindre betydelse än olägenheten av en formulering
eller exemplifiering, som i framtiden kunde visa sig alltför snäv. Utredningen
har härvid utgått från, att vid lagens tillämpning kan dragas en
tillfredsställande gräns mellan skador i följd av krig och andra skador.
Då enligt förslaget avgörandet av frågor rörande krigsskadeersättning skall
ankomma på en för hela riket gemensam nämnd, torde bristande enhetlighet
i tillämpningen ej heller vara att befara.
Slutligen må här nämnas, att herr N. V. Sandström m. fl. i en inom andra
kammaren väckt motion, nr 100, yrkat, alt riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa örn en skyndsam, allsidig och förutsättningslös ut
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
31
redning angående lämpliga åtgärder för beredande av möjlighet till ersättning
för sådana skador, som svensk medborgare eller svenskt oskiftat dödsbo
kunna tillskyndas genom att bohag eller annan personlig lösegendom
skadas genom fiendens åtgärder vid eventuellt krig, i vilket vårt land blir
invecklat. Statsutskottet, dit motionen hänvisats för behandling, har uttalat,
att utskottet förutsatte att de i motionen framförda synpunkterna komme
att beaktas vid den förutnämnda, den 26 april 1940 beslutade utredningen
av frågan om ersättning av krigsskada å bland annat personlig lösegendom,
samt med hänsyn härtill hemställt, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Denna hemställan har riksdagen sedermera bifallit.
Det nu framlagda förslaget till lag örn krigsskadeersättning avser att i viss
omfattning reglera de ekonomiska följderna av skadegörelse å egendom genom
krig. Med hänsyn till det moderna krigets totala karaktär måste vidtagandet
av anordningar i detta syfte anses utgöra ett synnerligen betydelsefullt
led i strävandena att höja landets försvarsberedskap. Såsom föredragande
departementschefen framhållit måste, ehuru betydande svårigheter
möta att på förhand överblicka ifrågavarande spörsmål i hela dess vidd, anstalter
av angiven innebörd övervägas och i görligaste mån träffas redan under
fredstid, därest icke vid ett krigsutbrott stora rubbningar i det ekonomiska
livet skola uppkomma.
Det föreliggande förslaget hör bedömas ur den synpunkten, att lagstiftningen
avser utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. För en lagstiftning
sådan som den förevarande måste det allmännas intressen vara vägledande
och enskilda synpunkter i viss utsträckning träda tillbaka. Denna
ståndpunkt har varit avgörande för bland annat spörsmålet om vilken egendom
som genom lagstiftningen bör beredas ekonomiskt skydd mot krigsskada.
Då lagstiftningen berör de ovissa förhållanden, som föranledas av
ett krig, är det vidare uppenbart, att densamma ej kunnat på förhand utformas
i detalj. Vissa frågor äro nämligen av sådan art, att de ej kunna lösas,
förrän vetskap vunnits rörande förhållandena under och efter ett krig, och
beträffande åter andra gäller, att deras lösning lämpligen bör anstå till dess
den föreslagna lagen behöver träda i funktion.
Enligt ifrågavarande lagförslag skall däri avsedd egendom vara obligatoriskt
krigsförsäkrad av staten. Försäkringen är av tre slag, nämligen fastighetsförsäkring,
som förutom fastigheter omfattar vissa inventarier och produkter
inom jordbruk och trädgårdsskötsel samt vissa skogsprodukter, ävensom
varuförsäkring och maskinförsäkring. Fastighets!örsäkringen bygger på
principen örn samtliga fastigheters gemensamma ansvar flir krigsskada intill
en i förslaget närmare angiven gräns. Till gäldande av krigsskadeersättning
inom fastighetskollektivet, vilken i regel skall utbetalas först sedan kriget
upphört, skall nämligen enligt förslaget efter krigets slut för fastigheterna
uttagas en på visst sätt maximerad avgift, s. k. krigsskadebidrag. Därest
summan av krigsskadorna inom fastighetskollektivet jämte kostnaderna över
-
Utskoitet.
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
stiger det sålunda maximerade krigsskadebidraget, skola ersättningarna jämkas.
Beträffande fastighetsförsäkringen förutsättes vidare, att staten, i den
mån dess ekonomiska ställning efter krigets slut så medgiver, skall under en
med hänsyn till det finansiella läget avpassad tidrymd förskottera de för skaderegleringen
erforderliga medlen. Den föreslagna varuförsäkringen är i stort
sett anordnad efter sedvanliga försäkringslinjer med under kriget löpande
premiebetalning, så avvägd att jämvikt upprätthålles mellan inkomster och
utgifter. Maskinförsäkringen kan, jämförd med å ena sidan fastighetsförsäkringen
och å andra sidan varuförsäkringen, sägas intaga en mellanställning.
Avgift för försäkringen av maskiner skall nämligen utgå för
den tid kriget pågår men, om så skulle erfordras, uttagas även efter krigets
slut tills nödiga medel influtit.
Enligt utskottets mening är det föreliggande förslaget väl ägnat att läggas
till grund för lagstiftning i ämnet. Vad angår finansieringen av krigsskadeersättningarna
för fast egendom finner utskottet visserligen principiella skäl
tala för att förutom fastighetsägarna även inteckningshavarna bidraga till
täckandet av skadekostnaderna. Såsom utredningen anfört torde det emellertid
— bl. a. beträffande en rättvis avvägning mellan fastighetsägarna och
inteckningshavarna samt mellan inteckningshavarna inbördes — vara förenat
med betydande praktiska svårigheter att införa bidragsskyldigliet för
kreditgivarna, liksom kreditgivarandelens övervältrande å fastighetsägarna i
andra former i vilket fall som helst knappast lärer kunna förhindras. Med
hänsyn härtill finner sig utskottet icke kunna biträda det i motionen framställda
önskemålet om verkställande av närmare utredning i syfte att låta den
ekonomiska bördan av krigsskadeersättningen mera rättvist fördelas mellan
de ekonomiska intressenterna i fast egendom.
I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet regleringen
av krigsskador å fast egendom vara ett samhällsintresse av sådan vikt att
statens medverkan är motiverad. Denna medverkan skall enligt förslaget i
huvudsak ske genom att slaten i viss utsträckning förskotterar ersättningsbeloppen.
Såsom departementschefen framhållit torde det ej vara lämpligt,
att staten därjämte på förhand åtager sig att efter krigets slut lämna ekonomiskt
bidrag till skaderegleringen. I detta sammanhang vill utskottet
emellertid understryka departementschefens uttalande, att frågan örn statens
ekonomiska medverkan bör upptagas till omprövning efter krigets slut med
hänsyn till då rådande förhållanden.
Genom den föreslagna lagen om krigsskadeersättning löses spörsmålet om
ekonomiskt skydd mot krigsskada å egendom endast delvis. Utskottet vill
framhålla vikten av att frågan om krigsförsäkring å annan än av förslaget
omfattad egendom snarast vinner en tillfredsställande lösning. Då emellerlid
såsom förut nämnts denna fråga är under utredning av särskilt tillkallade
sakkunniga, anser utskottet någon åtgärd från riksdagens sida i nu berörda
hänseende icke för närvarande påkallad.
Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget till lag om krigsskadeersättning
får utskottet anföra följande.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43. 33
I 1 § lämnas bland annat en definition av begreppet krigsskada. Enligt
paragrafen förstås därmed skada i följd av krig, vari riket kommit. Vad
utredningen, som i 1 § av sitt lagförslag använt det i sak överensstämmande
uttrycket »skada å egendom i följd av krig, vari riket befinner sig», vid
behandlingen av förevarande paragraf yttrat angående begreppet krigsskada
giver icke anledning till erinran från utskottets sida. Utskottet har
emellertid med hänsyn till frågans stora praktiska betydelse, därest krigsförsäkringen
skulle behöva träda i tillämpning, velat rikta uppmärksamheten
å densamma. Uppenbart är nämligen, att det i många fall kan stöta på
svårigheter att avgöra, huruvida en skada skall anses hava uppkommit i
följd av krig eller av annan anledning. I detta sammanhang vill utskottet
instämma i vad lagradets flesta ledamöter vid behandlingen av 2 § yttrat
eller att det synes önskvärt — för att någon lucka icke skall behöva
uppstå mellan sådan skada som ersättes av försäkringsanstalterna och sådan
som är att hänföra till krigsskada — att vid tolkning och tillämpning
av uttrycket »skada i följd av krig» kunna i viss utsträckning anlägga
lämplighets- och skälighetssynpunkter.
Bland de jämlikt 4 § från lagens bestämmelser undantagna fastigheterna
har utskottet särskilt uppmärksammat dem, som upptagits under 4 moni.
i paragrafen, eller byggnader å annans mark, vilkas värde understiger 500
kronor. Utredningen har framhållit, att jämlikt bestämmelse i kommunalskattelagen
dylika fastigheter ej taxeras. Då enligt förslaget fastigheternas
bidragsphkt skall grundas på taxeringsvärdet, talade enligt utredningens mening
denna omständighet emot medtagandet av sådana fastigheter. Med
hänsyn till de betydande praktiska svårigheter, som i följd härav skulle uppstå
vid inbegripande under lagstiftningen av här avsedda fastigheter, vill
utskottet icke motsätta sig förslaget i denna del. I samband härmed anser
sig emellertid utskottet böra framhålla de svårigheter, som vid skada å
sådana fastigheter kunna komma att uppstå för fastigheternas ägare —
i många fall personer, vilkas enda eller huvudsakliga tillgångar utgöras av
bostadsbyggnader, örn vilka här är fråga. Utskottet förutsätter att, därest
så skulle visa sig nödvändigt, särskilda åtgärder vidtagas till motverkande
av dessa olägenheter.
Vid behandlingen av de bestämmelser i lagförslaget, som avse skaderegleringen
inom fastighetsförsäkringen, har utskottet bemärkt, att i fråga om
fastigheter ej föreskrives skyldighet att använda utfallande ersättningsbelopp
till skadans avhjälpande. Då säkerställandet av återuppbyggnaden efter
ett krig måste anses vara ett av lagstiftningens huvudsyften, ligger det
vid en första granskning måhända närmast till hands att införa dylik skyldighet
som huvudregel. Emellertid torde man icke kunna förutse örn och
i vilken utsträckning efter krigets slut återuppbyggnad lämpligen hör ske,
särskilt beträffande samhällen med olämplig och otidsenlig bebyggelse. Med
hänsyn bland annat härtill ansluter sig utskottet till departementschefens
uttalande, att det synes betänkligt fastslå, alt ersättningsbelopp under alla
Bihang till riksdagens protokoll lOiO. 9 sami. 2 avd. Nr 43. •>
34 Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
omständigheter skola användas till återuppbyggnad eller iståndsättande av
förstörda eller skadade fastigheter. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang
särskilt understryka departementschefens yttrande, att skäl synas
tala för att ersättning, som ej användes till skadans avhjälpande, beräknas
efter särskilda grunder till förhindrande av att den ersättningsberättigade
gör obehörig vinst.
Enligt 10 § i det genom propositionen framlagda förslaget skall fastigheternas
bidragsskyldighet fullgöras inom loppet av tio år med högst en
halv procent för år av värdet å varje särskild fastighet. Motsvarande paragraf
i utredningens förslag stadgade i detta hänseende, att krigsskadebidrag
skulle uttagas med en fjärdedels procent för år under högst tjugu år, vilket
jämväl förordats av motionärerna. Den i båda förslagen till högst fem procent
av värdet begränsade bidragsskyldigheten synes lämpligt avvägd. Mera
tveksam är däremot enligt utskottets mening frågan örn fastställandet av den
tidrymd, under vilken bidragsskyldigheten skall fullgöras. Ehuru en årlig
belastning av fastigheterna i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag måste anses
synnerligen betydande, anser dock utskottet detta förslag böra godtagas. V id
bidragens uttagande under en längre följd av år skulle nämligen lagstiftningens
effektivitet minskas i alltför hög grad, eftersom bidragen skola kunna
användas ej blott, såsom enligt utredningens förslag, för bestridande av ersättningarnas
kapitalbelopp jämte förvaltningskostnader utan även för gäldande
av ränta å av staten förskotterade medel samt i viss utsträckning å
oguldna ersättningsbelopp. Bidragsskyldighetens fullgörande medelst mindre
årliga bidrag under en längre tid skulle även kunna medföra den icke önskvärda
följden, att tiden för skaderegleringen måste utsträckas. Det kan emellertid
ej anses uteslutet, att en omprövning av frågan örn bidragsperiodens
längd kan behöva vidtagas efter krigets slut med hänsyn till då rådande förhållanden,
varvid även vikt torde böra tillmätas den lösning, frågan örn statsbidrag
till skaderegleringen i samband därmed kan komma att erhålla.
Vad nu anförts har närmast avsett det fall, att samtliga krigsskador inom
fastighetskollektivet jämte ränta och kostnader skulle uppgå till eller överstiga
den beräknade bidragssumman. Vid en skadegörelse av mindre omfattning
torde den möjligheten böra vara öppen att uttaga årligt bidrag
med mindre belopp än en halv procent av fastighetens värde under motsvarande
längre tidrymd, vilken dock ej för närvarande bör bestämmas till
mer än tio år. Utskottet kan alltså icke ansluta sig till departementschefens
uttalande, att det årliga bidraget skall fastställas att, oberoende av
skadegörelsens storlek, utgå med en halv procent av fastighetens värde. Vad
utskottet sålunda förordat synes ej strida mot ordalagen i 10 §.
Med hänsyn till vad sålunda anförts kan utskottet icke biträda motionärernas
hemställan om vidtagande av den ändringen i 10 §, att bidrag skall
utgå med högst en fjärdedels procent för år av fastighetens värde, dock
under högst tjugu år.
Jämlikt 10 § skall vidare för varje kalenderår erläggas kngsskadebidiag
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
35
för de fastigheter, varå lagen vid årets ingång äger tillämpning, samt bidragen
bestämmas i förhållande till fastigheternas under bidragsperioden
växlande värden, varvid såsom fastighets värde i regel skall anses dess
taxeringsvärde. De praktiska skäl, som anförts till stöd för den föreslagna
anordningen, synas övertygande. Beträffande fastighet, som drabbats av
krigsskada, innebär förslaget, att bidrag, intill dess fastigheten iståndsatts,
skall utgå efter dess värde i skadat skick. Utskottet har uppmärksammat,
att jordbruksfastighet härigenom synes komma i mindre förmånlig ställning
än andra fastigheter, i det att jordbruksfastighet sällan torde bliva utsatt
för så omfattande skada som annan fastighet; en jordbruksfastighet torde
alltså, även sedan dess åbyggnader förstörts och fastigheten i övrigt skadats,
komma att åsättas ett icke obetydligt taxeringsvärde, medan markvärdet för
t. ex. en förstörd fabriksfastighet ofta lärer vara ringa i förhållande till värdet
av fastigheten i oskadat skick. Jämväl av denna anledning synes fog
finnas för den förmånsställning i ersättningsavseende, som tillagts jordbruksfastigheter
genom att ersättning för krigsskador även å inventarier och
produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel samt å vissa skogsprodukter
skall beredas medelst de för fastigheterna utgående avgifterna.
Den föreslagna maskinförsäkringen omfattar jämlikt bestämmelse i 16 §
i huvudsak maskiner och redskap inom industri och hantverk. Inventarier,
såsom t. ex. affärs- och hotellinredningar, vilka i vissa fall kunna jämställas
med den maskinella utrustningen inom ett företag, lämnas däremot utanför
den obligatoriska krigsförsäkringen. Utskottet anser sig visserligen icke böra
ifrågasätta någon ändring av förslaget på denna punkt men förutsätter
samtidigt, att de tidigare nämnda sakkunniga för utredning av frågan om
ersättning av krigsskada å viss lösegendom hava uppmärksamheten riktad
på detta spörsmål.
I 26 § av lagförslaget givas bestämmelser om den tidrymd, inom vilken
krigsskada skall anmälas, för att rätt till ersättning skall föreligga. Bland
annat stadgas i paragrafen, att denna rätt i varje fall förloras, örn anmälan
ej inkommit till krigsskadenämnden inom ett år efter krigets slut. Utskottet
lämnar förslaget i denna del utan erinran. Dock anser sig utskottet böra
framhålla, att i ett måhända ej ringa antal fall omöjlighet kan komma att
förefinnas för anmälan inom den sålunda angivna tidrymden, t. ex. för krigsfångar,
som ej frigivas förrän efter densammas utgång. Med hänsyn härtill
vill utskottet ansluta sig till vad utredningen vid behandlingen av förevarande
bestämmelse uttalat eller att, därest i följd av stadgandet rättsförlust skulle
uppstå utan försummelse från vederbörandes sida, ersättning för förlusten
torde böra beredas i annan ordning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att propositionen nr 267 måtte bifallas av riksdagen;
samt
36
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
B. att motionen II: 290, i den mån den icke kan anses besvarad
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 11 juni 1940.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Nörman, Tamm, Löfvander, Roos, Olof Cortsson,
Wistrand, Sten och Nils Elowsson;
från andra kammaren: herrar Hage, Skoglund, Sandström, Hermansson i Norrköping,
Gardell, Hansson i Örebro, Barnekow och Holm.
408021. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.