Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

1

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1940 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående borttagande
av straffbestämmelsen för befordran med
lastautomobil av last, vars vikt överstiger den för
automobilen fastställda maximilasten.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 200,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Mannerskantz hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
snarast ånyo taga under omprövning frågan örn borttagande av bestämmelserna
i 41 § tredje stycket vägtrafikstadgan i vad avser straff för befordran
med lastautomobil av last, vars vikt överstiger den för automobilen fastställda
maximilasten.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

Vid 1939140 års urtima riksdag anhöll Kungl. Majit i en proposition, nr 28,
om riksdagens yttrande rörande ett förslag till förordning med vissa särskilda
föreskrifter rörande tillämpningen av motorfordonsförordningen den 23 oktober
1936 (nr 561) m. m., innefattande bland annat att 41 § tredje stycket vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 (nr 562) i vad avsåge straff för befordran
med lastautomobil av last, vars vikt överstege den för automobilen fastställda
maximilasten, tills vidare icke skulle tillämpas.

Föredragande departementschefen, statsrådet Strindlund, anförde till det
vid propositionen fogade statsrådsprotokollet bland annat följande:

Genom kungörelsen den 1 september 1939 (nr 588) örn inskränkning i rätten
att framföra vissa fordon ävensom i försäljningen av bensin och lättbentyl
för drivande av samma fordon samt kungörelsen den 6 september 1939 (nr 627)
om inskränkning i rätten att framföra lastautomobil eller traktor ävensom i
försäljningen av flytande bränsle för drivande av sådant fordon har användningen
av motorfordon i avsevärd omfattning förbjudits.

I syfte att i viss mån minska de olägenheter, som bestämmelserna i
nämnda kungörelser medföra, synas smärre jämkningar och ändringar i vissa
författningar böra vidtagas.

I 41 § 3 stycket vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) föreskrives,
att där med lastautomobil befordras last, vars vikt överstiger den för automobilen
fastställda maximilasten, den felande skall straffas med dagsböter. Gå
en viss säkerhetsmarginal i fråga örn en automobils lastkapacitet i allmänhet

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 35.

1139 40

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

torde föreligga, kari även detta stadgande, som betingas av trafiksäkerhetssynpunkter,
motverka ett effektivt utnyttjande av motorbränslet. Från denna
synpunkt synes det i nuvarande läge därför påkallat, att stadgandet tills vidare
i avvaktan på inträdandet av normala förhållanden sättes ur kraft. Genom
denna åtgärd avses naturligen icke att helt bortse från trafiksäkerhetssynpunkter.
Förare av lastautomobil är givetvis fortfarande skyldig att även med
avseende å transporterad last jämlikt 2 § vägtrafikstadgan iakttaga all den
omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna.
Där så ej sker, kan straff ådömas jämlikt 38 § nämnda stadga.
Vidare må framhållas, att den numera starkt minskade trafiken kan antagas
komma att i viss mån reducera trafikriskerna.

I samband med nu berörda fråga vill jag erinra örn att vederbörande
myndigheter, som meddela tillstånd till yrkesmässig trafik med lastautomobil,
bland villkoren för godkännande av fordon i dylik trafik stundom intagit
bestämmelser, som inskränka möjligheten att utnyttja fordonens maximilastförmåga.
Då dylika inskränkningar, vilka äro tillkomna för att undvika
olämplig konkurrens mellan olika trafikföretag, under nuvarande förhållanden
icke äro motiverade, torde Kungl. Majit i cirkulärskrivelse till nämnda myndigheter
böra anmoda dem att i fråga örn fordon, vilka på grund av särskilt tillstånd
för närvarande få brukas och i fråga örn vilka inskränkningar av förut
angivet slag må gälla, meddela beslut, att inskränkningarna tills vidare icke
skola äga giltighet.

Dåvarande statsrådet Forslund var av skiljaktig mening i det hänseende,
varom nu är fråga, och anförde:

En automobils maximilast fastställes i regel i överensstämmelse med uppgifter
angående fordonets bärkraft, vilka lämnats av tillverkaren. Även örn
därvid en viss säkerhetsmarginal i fråga om lastkapaciteten i allmänhet torde
förefinnas, synes dock minskad tillgång å drivmedel enligt min mening icke
motivera ett fullständigt upphävande av den av trafiksäkerhetssynpunkter
betingade bestämmelsen rörande förbud att befordra större last än fastställd
maximilast. Med hänsyn härtill kan jag icke tillstyrka ett stadgande av innehåll
att 41 § tredje stycket vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562)
icke skall tillämpas, i vad däri stadgas straff för befordran med lastautomobil
av last, vars vikt överstiger den för automobilen fastställda maximilasten.

I övrigt är jag ense med föredragande departementschefen.

Statsrådets övriga ledamöter biträdde föredragande departementschefens
hemställan.

I anledning av propositionen väcktes två motioner, nämligen motionen i
första kammaren nr 4 av herrar Robert Berg och Jacob Hansson samt motionen
i andra kammaren nr 8 av herrar Lindberg i Stockholm och Nilsson i
Göteborg.

I motionerna, som voro likalydande, hemställdes, att »riksdagen ville avslå
Kungl. Majlis proposition nr 28 i den del, som avser ett upphävande av bestämmelserna
i 41 ista § tredje stycket vägtrafikstadgan av den 23 oktober
1936 (nr 562)».

Andra särskilda utskottet, till vars behandling propositionen och motionerna
hänskötos, yttrade i sitt i ärendet avgivna utlåtande nr 18:

Yad först angår förslaget till förordning med vissa särskilda föreskrifter
rörande tillämpningen av motorfordonsförordningen den 23 oktober 193G

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35. 3

m. m. avser detsamma dels att bereda lättnader i kostnaderna för motor
fordons tillfälliga avförande ur automobilregistret ävensom för ny registrering
av fordonet, dels ock upphävande tills vidare av vissa inskränkningar
beträffande den yrkesmässiga godstrafiken ävensom av straffbestämmelsen
för den, som med lastautomobil befordrar last, vars vikt överstiger den för
automobilen fastställda maximilasten. Utskottet har vid sin granskning av
detta författningsförslag icke funnit anledning till annan erinran än såvitt
angår upphävande av nämnda straffbestämmelse. Båda de i ärendet avgivna
motionerna avse bibehållande av denna bestämmelse. Enligt utskottets
mening kan den minskade tillgången å drivmedelicke utgöra tillräckligt skäl
att åsidosätta ifrågavarande av trafiksäkerhetshänsyn betingade stadgande.
Jämväl den ökade påfrestning å landsvägarna och därav föranledda svårigheter
ifråga örn vägunderhållet, som säkerligen skulle uppkomma till följd
av upphävande av denna bestämmelse, måste även med hänsyn till den
minskning av automobilskattemedlen, som uppenbarligen är att förvänta,
medföra vissa betänkligheter mot förslaget i denna del. Om ifrågavarande
straffbestämmelse för överskridande av fastställd maximilast borttoges,
skulle det jämväl vara svårare för chauffören att efterleva bestämmelsen
i 2 § vägtrafikstadgan om iakttagande av omsorg och varsamhet. Med
hänsyn härtill får utskottet förorda, att ifrågavarande straffbestämmelse bibehålies.
Däremot har utskottet icke funnit något att erinra mot att Kungl.
Majit, på sätt i propositionen omnämnes, i cirkulärskrivelse till vederbörande
myndigheter anmodar dem att tillse, att sådana inskränkningar, som till
undvikande av olämplig konkurrens vid meddelande av tillstånd till yrkesmässig
trafik med lastbil gjorts ifråga örn utnyttjande av fordonets maximilastförmåga,
tillsvidare frånkännas giltighet.

Vid behandling av utskottets utlåtande i ifrågavarande hänseende stannade
kamrarna i olika beslut, i det att första kammaren godkände utskottets uttalande,
varemot andra kammaren beslöt att ovan intagna stycke av utskottets
utlåtande skulle hava följande lydelse:

»Vad först angår---(lika med utskottets förslag)--------fastställda

maximilasten. Utskottet har vid sin granskning av detta författningsförslag
lämnat detsamma utan erinran.»

Kamrarnas beslut beträffande ifrågavarande stycke i utskottets motivering
inneburo, att första kammaren ansåge den gällande straffbestämmelsen för
överskridande av fastställd maximilast böra bibehållas, varemot andra kammaren
förordade upphävande tills vidare av samma bestämmelse.

Efter övervägande av möjligheten till sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga
beslut föreslog utskottet i sitt memorial nr 21, att riksdagens yttrande
beträffande ifrågavarande författningsförslag måtte erhålla följande lydelse:

Vad angår förslaget till förordning med vissa särskilda föreskrifter
rörande tillämpningen av motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 m.m.
avser detsamma dels att bereda lättnader i kostnaderna för motorfordons tillfälliga
avförande ur automobilregistret ävensom för ny registrering av fordonet,
dels ock upphävande tills vidare av vissa inskränkningar beträffande
den yrkesmässiga godstrafiken ävensom av straffbestämmelsen för den, som
med lastautomobil befordrar last, vars vikt överstiger den för automobilen
fastställda maximilasten. Riksdagen har vid sin granskning av detta för
fattningsförslag icke funnit anledning till annan erinran än såvitt angår upphävande
av nämnda straffbestämmelse. Båda de i ärendet avgivna niotio -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr S5.

lierna avse bibehållande av denna bestämmelse. Förslaget om straffbestämmelsens
upphävande har föranletts av önskemålet att genom ianspråktagande
av den säkerhetsmarginal i fråga örn en automobils lastkapacitet, som i allmänhet
torde föreligga, möjliggöra ett effektivt utnyttjande av motorbränslet.
Ett fullständigt upphävande tills vidare av nämnda stadgande kan emellertid
befaras medföra, att automobilerna ofta komma att belastas hårdare än
den förefintliga säkerhetsmarginalen tillåter. Därigenom skulle avsevärda
olägenheter ur trafiksäkerhetssynpunkt kunna uppkomma. Jämväl den ökade
påfrestning å landsvägarna och därav föranledda svårigheter i fråga örn vägunderhållet,
som säkerligen skulle uppkomma till följd av ett fullständigt
upphävande av denna bestämmelse, måste bland annat med hänsyn till den
minskning av automobilskattemedlen, som uppenbarligen är att förvänta,
medföra vissa betänkligheter mot förslaget i denna del. Om ifrågavarande
straffbestämmelse för överskridande av fastställd maximilast helt borttoges,
skulle det jämväl vara svårare för chauffören att efterleva bestämmelsen i
2 § vägtrafikstadgan om iakttagande av omsorg och varsamhet.

Riksdagen har sig bekant att beträffande vissa bilar den fastställda maximibelastningen
innefattar en icke obetydlig säkerhetsmarginal. En möjlighet att
uppnå det med propositionen avsedda syftemålet utan att förut berörda olä
genheter behöva uppkomma synes därför vara att efter prövning i varje särskilt
fall medgiva höjning av den för vissa fordon tillåtna maximilasten. Storleken
av den höjning, som sålunda skulle kunna tillåtas, synes bland annat
vara beroende av fordonets konstruktion, och resultatet av prövningen kan
komma att utfalla olika för olika fordon. Ifrågavarande provning torde lämpligen
kunna anförtros åt besiktningsmännen. Riksdagen förordar alltså, att
straffbestämmelsen för överskridande av tillåten maximilast bibehålies, men
att föreskrifter meddelas, vilka underlätta ny prövning för olika slag av fordon
angående frågan, huruvida en höjning tills vidare av den tillåtna maximilasten
kan medgivas.

Yad angår frågan att Kungl. Majit, på sätt i propositionen omnämnes, skall
i cirkulärskrivelse till vederbörande myndigheter anmoda dem att tillse, att
sådana inskränkningar, som till undvikande av olämplig konkurrens vid meddelande
av tillstånd till yrkesmässig trafik med lastbil gjorts i fråga om utnyttjande
av fordonets maximilastförmåga, tills vidare hävas, har riksdagen
ej funnit skäl till erinran.

12 av utskottets 24 ledamöter anmälde blank reservation.

Vid behandlingen av memorialet biföll första kammaren utskottets däri
gjorda hemställan, medan andra kammaren avslog densamma,

I skrivelse (nr 28) till Kungl. Majit anmälde riksdagen vad i ärendet förekommit,

Några sådana bestämmelser som de nu åsyftade hava icke utfärdats.

Vid innevarande riksdag har herr Mannerskantz till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet framställt följande fråga:

Kan man räkna med att statsrådet kommer att under nuvarande avspärrning
vidtaga åtgärder mot onödig bensinförbrukning på grund av nu gällande bestämmelser
örn maximilast för lastbilar?

Såsom svar härpå har departementschefen, statsrådet Andersson, vid första
kammarens sammanträde den 24 april 1940 anfört, att, då riksdagen så sent som
under oktober månad 1939 och under förhållanden, som i stort sett voro lik -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35. 5

artade de nuvarande, ansett sig ej kunna tillstyrka ett temporärt upphävande
av gällande bestämmelse om straff för den, som med lastautomobil befordrar
last, vars vikt överskrider den för automobilen fastställda maximilasten, departementschefen
funne sig icke för närvarande böra förorda en dylik åtgärd.

Den nu föreliggande motionen har väckts vid samma kammares plenum
den 26 april 1940, därvid i motionen åberopats, att densamma föranleddes av
vissa under riksdagen inträffade händelser.

Enligt vad utskottet inhämtat utgjorde antalet personer, vilka av statspolisen
rapporterats för förseelser, gällande överskridande av tillåten maximilast
vid framförande av motorfordon, för hela landet 2,403 år 1938 och 2,479
år 1939.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen var det i motionen berörda
spörsmålet föremål för ingående behandling vid 1939/40 års urtima
riksdag. Genom proposition anhöll Kungl. Maj:t örn riksdagens yttrande över
ett förslag örn upphävande tills vidare av bestämmelsen örn straff för befordran
med lastautomobil av last, vars vikt överstiger den för automobilen
fastställda maximilasten. Sedan kamrarna stannat i olika beslut såväl i fråga
örn andra särskilda utskottets utlåtande i ämnet som beträffande dess sammanjämkningsmemorial,
anmälde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t vad
i saken förekommit. Kungl. Majit har därefter icke vidtagit den ifrågasatta
åtgärden.

Det genom propositionen framlagda förslaget örn straffbestämmelsens upphävande
föranleddes av önskemålet att genom ianspråktagande av den säkerhetsmarginal
i fråga örn en automobils lastkapacitet, som i allmänhet torde
föreligga, möjliggöra ett effektivt utnyttjande av motorbränslet. De svårigheter
beträffande bensintillförseln, som förelågo vid tiden för behandlingen
av nämnda förslag, hava såsom känt är numera undergått en väsentlig skärpning.
Utskottet har nyligen i annat sammanhang framhållit, att i rådande
krissituation varje möjlighet till sparsamhet vid förbrukning av flytande
bränsle synes böra tillvaratagas. Detta uttalande, mot vilket riksdagen icke
gjort erinran, äger enligt utskottets mening alltjämt sin giltighet. Utskottet
anser det med hänsyn härtill förtjäna att ånyo övervägas, om icke vissa lättnader
i bestämmelserna om maximilast skulle kunna medgivas. Huruvida man
bör sträcka sig så långt som i förutnämnda proposition och i den nu föreliggande
motionen avsetts torde emellertid vara tveksamt. Enligt utskottets
mening måste det nämligen ur trafiksäkerhetssynpunkt möta betänkligheter
att helt sätta stadgandet örn straff för överskridande av maximilast ur kraft.
Däremot synes det icke uteslutet, att en viss höjning av den i de särskilda
fallen tillåtna maximilasten utan olägenhet skulle kunna vidtagas. Örn Kungl.
Majit efter närmare utredning av frågan skulle finna lämpligt att meddela
tidsbegränsade föreskrifter i sådant syfte, finnes enligt utskottets mening
icke anledning till erinran.

Utskottet.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet finner sig i detta sammanhang böra framhålla, att åtminstone
en mera betydande höjning av den tillåtna maximilasten kan behöva kompenseras
med en av hänsyn till trafiksäkerheten motiverad hastighetsbegränsning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionen 1:200, måtte i
skrivelse till Kungl. Majit meddela, att riksdagen icke har något
att erinra, för den händelse Kungl. Majit efter närmare utredning
av frågan skulle finna erforderligt att till vinnande av en
mera ekonomisk körning med lastautomobiler meddela föreskrifter
i syfte att för begränsad tid underlätta lämplig höjning
av den för sådana fordon tillåtna maximilasten; samt

B. att motionen I: 200, i den mån den icke blivit besvarad
genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 maj 1940.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Olof Carlsson,
Näslund, Nils Elowsson och Holstenson; samt

från andra kammaren: fröken Hesselgren*, herrar Hage, Skoglund*, Pettersson
i Hällbacken*, Hallagård*, Sandström, Hermansson i Norrköping och Holm.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Pettersson i Hällbacken.

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.