Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1940 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 26 januari 1940 dagtecknad proposition, nr 4, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för denna dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.
I samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
tre i anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna i första
kammaren nr 154 av herr Carlström samt i andra kammaren nr 209 av herr
Arnemark m. fl. och nr 212 av herr Lindén m. fl. Motionerna 1:154 och
II: 209 äro likalydande.
I samtliga motioner har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av Kungl. Maj:ts förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän, att lagen må äga tillämpning även å lärare vid folk- och småskolor
samt fortsättningsskolor.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
lagförslaget och för motionärernas yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och
motionerna.
Från tillämpningen av lagen den 11 september 1936 om, förenings- och
förhandlingsrätt äro undantagna sådana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. I kungörelsen
den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän avses med
statens tjänstemän sådana arbetstagare i statens tjänst, som äro underkastade
ämbetsmannaansvar. Bestämmelser angående förhandlingsrätt för
tjänstemän vid riksdagen och riksdagens verk hava antagits av 1938 års
riksdag.
Den 30 december 1937 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet
att utse högst tre sakkunniga att inom nämnda departement biträda
med utredning rörande frågan om tillskapandet av en förhandlingsordning
för sådana arbetstagare i kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.
Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 3 januari
1938 såsom sakkunniga landshövdingen Alvar Elis Rodhe, ordföranden i
svenska stadsförbundet direktören Johan-Olov Johansson och ombudsmannen
i Sveriges kommunaltjänstemannaförbund kaptenen Folke Bergholtz, varjämte
det uppdrogs åt Rodhe att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.
De sakkunniga hava till fullgörande av sitt uppdrag avgivit ett den 20
Bihang till riksdagens protokoll 1910. 9 sami. 2 avd. Nr 25. 997 40
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
december 1938 dagtecknat betänkande med förslag till lag örn förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän (statens off. utredn. 1938:56). Sedan yttranden
över förslaget inhämtats från ett flertal myndigheter och sammanslutningar,
har förslaget blivit föremål för överarbetning inom socialdepartementet.
I samband med behandlingen av frågan örn rubriken å den föreslagna författningen
har föredragande departementschefen, statsrådet Möller, uttalat,
att denna torde vara av kommunallags karaktär. I anledning härav vill utskottet
erinra om följande.
Frågan örn innebörden av begreppet »kommunallag» har såväl inom statsrättsvetenskapen
som i praxis varit ganska omstridd. Vid 1919 års riksdag
hävdade konstitutionsutskottet (memorial nr 6), att endast de egentliga kommunallagarna,
möjligen också lagar rörande kommunal beskattning, tillhörde
konstitutionsutskottet men icke lagar, som i kommunalt hänseende hava till
enda uppgift att reglera hälsovård o. s. v. Vid 1921 års riksdag uttalade samma
utskott (memorial nr 15), att inom nyssnämnda begrepp folie endast 1862—
1863 års kommunallagar, 1882 års förordning angående kyrkonämnd och kyrkofullmäktige
i Göteborg samt vissa senare tillkomna lagar, vilka kunna anses
innebära ändringar i, tillägg till eller utbrytningar ur de egentliga kommunalförfattningarna.
En i viss mån avvikande uppfattning har gjorts gällande av
konstitutionsutskottet vid 1931 års riksdag (memorial nr 11), i det att speciella
stadganden i den egentliga kommunallagstiftningen närstående sociala lagstiftningen,
såvitt de vore av organisatorisk eller konstitutiv natur, skulle
anses falla under kommunallagsbegreppet.
Professor C. A. Reuterskiöld har i sin kommentar till grundlagarna (not 6
vid § 57 regeringsformen) uttalat, att med kommunallag principiellt bör förstås
lag, som bestämmer kommuns organisation och representation samt formerna
för dess allmänna verksamhet liksom grunderna för dess allmänna beskattningsmakt.
— Enligt professor N. Herlitz (»Örn lagstiftning» sid. 524) bölen
författning, som i likhet med 1862—1863 års lagstiftning avser kommunernas
allmänna organisation, hänföras till kommunallagarna, en författning
angående särskilda förvaltningsuppgifter däremot icke. — Professor
R. Malmgren har i sin kommentar till grundlagarna (not till § 57 andra stycket
i regeringsformen) anslutit sig till den av konstitutionsutskottet år 1921 uttalade
uppfattningen. — I övrigt må här hänvisas till de redogörelser, som
lämnats i »Sveriges riksdag» av professorerna H. Tingsten (del 11 sid. 163—
167) och Malmgren (del 14 sid. 55—70). — Slutligen må erinras örn ett uttalande
av f. d. regeringsrådet G. Thulin i Nordisk Administrativt Tidsskrift
för år 1939 (sid. 209) i anslutning till Kungl. Maj:ts med början år 1937
ändrade praxis i fråga örn rubricering av författningar. Enligt Thulins mening
komme man antagligen att söka giva uttrycket kommunallagarna en ganska
vidsträckt tillämpning, så att exempelvis fattigvårdslagarna komme att inbegripas
därunder.
Beträffande frågan örn en lagfästad förhandlingsordning bör
införas för kommunaltjänstemännen (propositionen sid. 12—13) har
föredragande departementschefen anfört:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 3
Jag är med de sakkunniga ense om att förhandlingsrätt bör beredas kommunala
tjänstemän.
Från den av de sakkunniga utformade förhandlingsrätten, till vilken jag i
huvudsak ansluter mig, torde emellertid för närvarande lärarna vid folk- och
småskolor samt fortsättningsskolor böra undantagas. Redan under förarbetena
till föreliggande lagförslag har framhållits, att för dessa befattningshavare
möjligen i viss utsträckning särbestämmelser skulle bliva erforderliga. Farhågor
ha därjämte yppats, att den skoladministrativa organisationen skulle i
alltför hög grad kompliceras, örn förhandlingsrätten för denna grupp skulle
utformas på samma sätt som för övriga kommunala tjänstemän. Jag är med
hänsyn härtill icke beredd att nu taga ställning till utformningen av en förhandlingsrätt
för dessa befattningshavare utan finner detta spörsmål kräva
ytterligare överväganden. Det må påpekas, att den lärarpersonal, varom här
är fråga, genom olika bestämmelser i folk- och fortsättningsskolestadgorna
tillförsäkrats sådant medinflytande vid handläggningen av dem berörande
ärenden, att det föreslagna undantagsstadgandet får mindre praktisk betydelse
än eljest skulle ha varit fallet.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om de i ämnet väckta motionerna.
Kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän innehåller
ett stadgande (14 §), som härvidlag är av intresse. Enligt nämnda bestämmelse
gälla för militär personal och likställda de inskränkningar i fråga örn förhandlingsrätten,
som särskilt stadgas. De åsyftade inskränkande bestämmelserna
hava meddelats i en den 23 december 1937 utfärdad kungörelse (Sv. förf.-saml. nr 1002). I denna har utsagts, att den militärpersonal och likställda
tillkommande rätten att förhandla skall, i vad angår allmänna arbetsvillkor
och tillämpningen av sådana villkor, icke avse frågor, som äro av speciell
militärteknisk natur eller beträffande vilka av militär-disciplinära skäl hinder
möter för förhandling.
Vid den förberedande behandlingen av förslaget örn förhandlingsrätt för
kommunaltjänstemän har frågan örn lagens tillämpningsområde (propositionen
sid. 13—33) tilldragit sig särskild uppmärksamhet, och ett flertal
olika uppslag till dess lösning hava varit under behandling. Föredragande
departementschefen har härom anfört bland annat följande:
Huruvida eller i vad mån arbetstagare i statens eller i kommuns tjänst
skola med avseende å rätten att förhandla med arbetsgivaren vara likställda
med arbetstagare i enskild tjänst har alltsedan frågan örn en laglig reglering
av denna rätt upptogs till behandling varit föremål för skilda uppfattningar.
Ifrågavarande spörsmål har visserligen i huvudsak vunnit sin lösning genom
1936 års lag örn förenings- och förhandlingsrätt, vilken äger tillämpning å förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke beträffande sådana
arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar,
och samma gränsdragning har sedermera bibehållits vid tillskapandet
av en författningsmässigt reglerad förhandlingsrätt för statens tjänstemän.
Emellertid hava de sakkunniga nu beträffande kommunernas befattningshavare
föreslagit en sådan jämkning i den genom 1936 års lag uppdragna skiljelinjen,
att denna visserligen fortfarande skulle komma till användning, men
icke ensam utan i kombination med en annan, enligt vilken samtliga innehavare
av befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning, skulle
erhålla förhandlingsrätt enligt den nu föreslagna lagen. Detta skulle alltså
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
innebära, att vissa kommunala befattningshavare, som för närvarande hava
förhandlingsrätt enligt 1936 års lag, i stället skulle föras in under den föreslagna
lagens tillämpningsområde. Som följd härav hava de sakkunniga föreslagit
en motsvarande inskränkning i tillämpningsområdet för 1936 års lag.
Såsom skäl för en dylik jämkning i statsmakternas tidigare beslut rörande
denna fråga hava de sakkunniga framhållit, dels att frågan om ämbetsmannaansvarets
förefintlighet i många fall syntes svårare att avgöra när det gällde
kommunala arbetstagare än när det gällde statliga, dels ock att icke alla de,
som allmänt betecknades såsom tjänstemän, vore underkastade ämbetsmannaansvar.
Vad det första av dessa båda skäl beträffar vill jag erinra, att detsamma
redan beaktats vid tillkomsten av 1936 års lag men då icke ansetts böra tillmätas
någon avgörande betydelse. Att så icke heller nu bör vara fallet synes
så mycket naturligare, som det ju denna gång gäller icke att draga en gräns
mellan förhandlingsberättigade och ej förliandlingsberättigade arbetstagare
utan endast att, samtidigt som de för närvarande från förhandlingsrätt utestängda
arbetstagarna tillerkännas sådan rätt, rörande densamma meddela
för dem särskilt avsedda bestämmelser. Efter ikraftträdandet av den nu
ifrågasatta lagstiftningen måste med andra ord ett felaktigt antagande rörande
förefintligheten eller icke av ämbetsmannaansvar bliva av mindre betydelse
än det för närvarande skulle vara, och detta för både vederbörande kommun
och befattningshavare.
Beträffande härefter de sakkunnigas andra skäl för att ämbetsmannaansvaret
icke borde ensamt tjäna som gräns mellan 1936 års lag och den nu ifrågasatta,
vill jag såsom min mening framhålla, att de sakkunniga synas hava
fäst alltför stort avseende vid en allenast terminologisk fråga.---Förslaget
syftar —---endast till att bereda tjänstemännen tillfälle att, innan
kommunen fattar sådant beslut, i form av en förhandling framföra sina synpunkter
och önskemål i frågan, därvid förhandlingen skall föras under kommunens
ledning. I synnerhet för de befattningshavare, som redan hava eller
önska få sina anställningsförhållanden reglerade genom kollektivavtal, kan
således förhandlingsrätt enligt förslaget icke vara av samma värde som sådan
rätt enligt 1936 års lag. Framförallt med hänsyn härtill anser jag mig icke
kunna förorda, att samtliga innehavare av i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning
upptagna befattningar skola falla under den nu ifrågasatta lagen.
Åtskilliga av dessa befattningshavare tillhöra nämligen otvivelaktigt den nyss
åsyftade kategorien.
Yad jag sålunda framhållit synes tala för att avgränsningen mellan 1936 års
lag och den nu ifrågasatta skedde med ledning av, huruvida vederbörande befattningshavares
anställningsförhållanden vore eller kunde förväntas bliva
ordnade genom kollektivavtal eller icke. Under remissbehandlingen hava
också röster höjts till förmån för en dylik skiljelinje. Densamma är emellertid
uppenbarligen högst oklar och lämpar sig därför enligt min mening icke
för lagtekniskt bruk. Då man i stort sett torde uppnå åsyftat resultat genom
bibehållandet av nuvarande gränsdragning, har därför departementsförslaget
gjorts tillämpligt allenast å sådana kommunala tjänstemän, som äro underkastade
ämbetsmannaansvar. ---- —
Både tidigare och i detta ärende har framhållits, att man i avsaknad av en
allmän tjänstemannalagstiftning har svårt att på ett för en var tydligt sätt
avskilja de grupper befattningshavare i allmän tjänst, vilka böra få sin förhandlingsrätt
reglerad genom särbestämmelser. Aven örn detta påstående äger
sin riktighet, är jag dock icke beredd att av sådan anledning, samtidigt som
jag förordar en avsevärd minskning av den i förhandlingsrättshänseende
bestående klyftan mellan olika arbetstagare, jämväl förorda omedelbart igång
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 5
sättande av en utredning i och för åstadkommandet av en tjänstemannalagstiftning.
Med hänsyn till i annan lagstiftning begagnad terminologi anser jag, i likhet
med de sakkunniga, nödvändigt att i den nu ifrågasatta lagen närmare angiva
vad däri avses med begreppen kommun och kommunalmyndighet. — — -—
Yad beträffar begreppet kommunalmyndighet synas därunder icke böra innefattas,
jämte kommuns beslutande, verkställande elfer förvaltande organ,
jämväl underlydande verk och inrättningar. I den mån förvaltning och verkställighet
i kommunallagstiftningens mening icke tillkomma kommunala verk
och inrättningar, synas dessa icke böra utan särskilt uppdrag av kommunen
företräda denna vid förhandlingar.
Angående kommuns och tjänstemäns representation vid förhandlingar
(propositionen sid. 33—44) har föredragande departementschefen
anfört bland annat:
Med anledning av vad de sakkunniga anfört beträffande kommuns representation
vid förhandling vill jag nu endast framhålla, att kommunen torde böra
företrädas av den kommunalmyndighet, som har att handlägga den fråga,
varom förhandling skall föras, eller av ombud för denna myndighet. Såsom
dylikt ombud bör givetvis kunna uppträda representant för sammanslutning
med syfte att tillvarataga visst eller vissa slags kommuners intressen såsom
arbetsgivare.--—
Yad angår tjänstemännens representation vid sådan förhandling, varom
bestämmelser nu skola meddelas, är jag med de sakkunniga ense därom, att
å tjänstemannasidan sådan förhandling skall föras av en tjänstemannaorganisation.
Huruvida en sådan organisation för att kunna påkalla förhandling bör,
såsom de sakkunniga föreslagit, hava vunnit erkännande i någon form, kan
givetvis vara föremål för en viss tvekan. Socialstyrelsen har såsom stöd fölen
motsatt uppfattning gjort gällande, att förhandlingsrätt genom sin organisation
vore en varje arbetstagare tillkommande medborgerlig rättighet; och
styrelsen har i detta sammanhang erinrat om, att alla föreningar, oberoende av
erkännande eller registrering, äga förhandlingsrätt enligt 1936 års lag. Samtidigt
som jag anser mig böra i princip medgiva riktigheten av förstnämnda
påstående vill jag emellertid erinra, att ehuru sakkunnigbetänkandet med förslag
rörande förhandlingsordning för statstjänstemän i nu förevarande fråga
var grundat på en uppfattning motsvarande den för vilken socialstyrelsen nu
gjort sig till tolk, riksdagen dock i likhet med Kungl. Majit ansåg skäl föreligga
för att endast i viss ordning erkända föreningar skulle äga förhandlingsrätt
gentemot statens myndigheter. Då med bestämmelsen härom avsetts att
förebygga de olägenheter, som en obegränsad förhandlingsrätt kunde befaras
medföra för nämnda myndigheter, och då man kan hava anledning hysa liknande
farhågor för de kommunala myndigheternas vidkommande, biträder jag
de sakkunnigas förslag i nu förevarande del.
Lämpligt torde vara att, såsom de sakkunniga föreslagit, åt socialstyrelsen
uppdrages att handhava frågor rörande tillerkännande av förhandlingsrätt.
Av styrelsens remissyttrande framgår, att styrelsen icke velat motsätta sig en
dylik anordning.
Lör att skapa ytterligare garanti mot att de kommunala myndigheterna
överhopas med göromål i samband med tjänstemännens förhandlingsrätt hava
de sakkunniga jämväl föreslagit, att dylik rätt endast skulle tillerkännas s. k.
riksorganisationer, varmed avses sammanslutningar, som principiellt stå öppna
för arbetstagare av visst eller vissa slag inom hela riket. Därigenom skulle
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
enligt de sakkunnigas mening även vinnas den fördelen, att den nu föreslagna
författningen kunde väntas få en någorlunda enhetlig tillämpning samt att
man i större utsträckning än eljest kunde komma till enhetlig tolkning av
likalydande bestämmelser rörande anställningsförhållandena i olika kommuner.
Ehuru vad de sakkunniga sålunda anfört synes värt allt beaktande,
vill jag dock icke förorda, att förhandlingsrätt ovillkorligen förbehålles riksorganisationer.
Fall kunna nämligen tänkas, då en rent lokal förening vunnit
sådan anslutning bland viss eller vissa grupper av tjänstemän i en kommun, att
föreningen icke rimligen bör förvägras förhandlingsrätt. Som regel synes
dock sådan rätt icke böra tillerkännas smärre lokala föreningar, vilka utan
större svårigheter skulle kunna ansluta sig till riksomfattande organisationer
inom vederbörande befattningshavargrupper.
I likhet med de sakkunniga anser jag icke lämpligt att uppställa ovillkorliga
krav på viss medlemsanslutning, vare sig absolut eller procentuell, för att en
förening skall kunna vinna erkännande såsom förhandlingsberättigad.
."Vid utövandet av den socialstyrelsen tillerkända prövningsrätten synes
mig styrelsen böra framgå med en viss varsamhet. Såvitt speciella tjänstemannagrupper
hava reella särintressen att tillvarataga, böra härför bildade
föreningar sålunda icke frånkännas förhandlingsrätt. Ej heller bör prövningsrätten
så handhavas, att det blir en undantagslös regel, att av flera föreningar
med ungefärligen samma syftemål allenast en tillerkännes förhandlingsrätt.
Men en gallring bland de sökande föreningarna bör däremot ske, där en sådan
åtgärd, jämte det den kan antagas komma att lätta kommunalmyndigheternas
arbete, riktar sig allenast mot förening, som påtagligen icke är ägnad att giva
representativt uttryck för vederbörande tjänstemäns intressen.
Rörande de upplysningar, som en förening bör lämna i samband med
ansökan örn förhandlingsrätt, är jag i huvudsak ense med de sakkunniga.
— — — Jag vill i detta sammanhang framhålla, att förhandlingsrätt givetvis
bör kunna tillerkännas förening med jämväl andra medlemmar än kommunala
tjänstemän. ----
Såsom socialstyrelsen framhållit, torde en förening, som önskar gentemot
viss kommun utöva föreningen tillerkänd förhandlingsrätt, böra anmäla detta
för kommunen. Först efter en sådan anmälan synes det nämligen kunna av de
kommunala myndigheterna fordras, att de — på sätt jag ämnar föreslå i 7 §
av departementsförslaget — skola bereda föreningen tillfälle att taga kännedom
örn utkast till nya eller ändrade anställningsvillkor. I samband med
anmälan bör därför uppgivas arten av de befattningar hos kommunen, vilkas
innehavare föreningen är behörig att företräda. Tillika synes uppgift om
namn och adress å föreningens styrelseledamöter eller andra representanter
böra lämnas samt föreningens stadgar ävensom bevis örn föreningen tillerkänd
förhandlingsrätt böra företes.
Beträffande förhandlingsrättens innebörd (propositionen sid. 44—
50) har föredragande departementschefen gjort bland annat följande uttalanden:
Det
av de sakkunniga utarbetade lagförslaget utgår--— från, att genom
förhandlingsordningens införande något intrång icke skall ske i kommun eller
kommunalmyndighet enligt lag eller författning tillkommande beslutanderätt.
Mot denna utgångspunkt för lagstiftningen på området har jag icke något att
erinra.
Även örn sålunda vid förhandlingar kommuner och tjänstemän icke komma
att stå mot varandra såsom likaberättigade parter, anser jag mig dock kunna
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
utgå från att de kommunala myndigheterna skola inse, att det ligger i deras
eget intresse att aktivt medverka vid förhandlingar med tjänstemännen och
att vid besluts fattande taga hänsyn till av dessa framställda motiverade
önskemål. Huruvida en kommunalmyndighet redan vid förhandlingstillfället
bör lämna preliminära eller definitiva besked örn sin ställning synes böra
bliva beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Något principiellt
hinder häremot torde emellertid icke föreligga.
Av de sakkunnigas motivering framgår, att enligt de sakkunnigas mening
de kommunala tjänstemännen borde äga påkalla förhandlingar rörande i
huvudsak samma frågor som statens tjänstemän.--- — Då jag till fullo delar
de sakkunnigas uppfattning härutinnan, tillåter jag mig att beträffande den
närmare innebörden av departementsförslaget i denna del hänvisa till vad
dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet rörande motsvarande
spörsmål anförde i 1937 års proposition (nr 128) med förslag till kungörelse
angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.--- •—-
Då de statliga myndigheternas skyldighet att före avgivandet av förslag
till eller fastställandet av nya eller ändrade anställningsvillkor låta tjänstemännen
taga del av utkast till sådana villkor är begränsad till frågor av principiell
eller eljest allmän betydelse, torde försiktigheten bjuda, att en motsvarande
begränsning göres även i nu förevarande fall. Såsom de sakkunniga
framhållit, kan en inskränkning i myndigheternas berörda skyldighet, i vad
det gäller mindre betydelsefulla ärenden, knappast medföra större olägenhet
för personalen, då den ju när som helst kan påkalla förhandling i frågan.
Jag är jämväl ense med de sakkunniga därom, att en kommunalmyndighet vid
fall av tvekan, huruvida viss bestämmelse är av principiell eller eljest allmän
betydelse, hellre bör bereda vederbörande tjänstemannaförening tillfälle att
yttra sig än utan föreningens hörande meddela beslut i frågan. Att i ett
individuellt fall en ökning sker av en viss tjänstemans lön eller semester kan
dock näppeligen sägas vara av principiell eller eljest allmän betydelse.
Syftet med myndigheternas berörda delgivningsplikt är, att tjänstemännens
uppmärksamhet skall väckas, då en fråga angående deras anställningsförhållanden
tages upp till behandling inom den kommunala förvaltningen. I likhet
med de sakkunniga anser jag det vara av största betydelse för tjänstemännen,
att de kunna från början följa handläggningen av ett dylikt ärende. De böra
därför redan innan ett officiellt förslag i frågan avgives av någon kommunalmyndighet
lia fått tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast till nya
eller ändrade anställningsvillkor och att påkalla förhandling örn dessa. Underlåta
tjänstemännen, sedan dylikt tillfälle beretts dem, att påkalla förhandling,
bör kommunalmyndighet, som sedermera har att handlägga frågan, kunna avgiva
förslag eller fastställa villkor i huvudsaklig överensstämmelse med utkastet,
varemot sådan myndighet, om den anser väsentliga avvikelser från
utkastet kunna ifrågasättas, bör upprätta ett nytt utkast och därom underrätta
tjänstemännen, så att dessa må kunna påkalla förhandling med anledning av
frågans sålunda förändrade läge. Har däremot förhandling om frågan förts
och tjänstemännen alltså fått framföra sina önskemål och skälen för dessa,
bör kommunalmyndighet därefter lia fria händer att, utan tjänstemännens
vidare hörande, vid avgivande av förslag eller meddelande av beslut i ämnet
göra avvikelser från det tidigare utkastet.---
Med anledning av vad i ett remissyttrande anförts rörande den inverkan på
landstingens möjligheter att besluta i personalfrågor, som den föreslagna
underrättelseplikten skulle hava, vill jag slutligen endast framhålla, att mer
betydelsefulla sådana frågor böra och säkerligen också kunna väckas i så god
tid före det slutliga avgörandet, att vederbörande personalorganisationer
kunna få tillfälle att dessförinnan framföra sina synpunkter och önskemål.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Att dylikt tillfälle beredes dem bör alltså hädanefter anses ingå såsom ett
väsentligt led i beredningen av dessa ärenden.
Yad angår vidareförande av frågor, i vilka efter förhandling
parterna ej uppnått samförstånd (propositionen sid. 50—57), har/öredragande
departementschefen yttrat:
De sakkunniga hava föreslagit, att örn i viss fråga förhandling ägt rum och
enighet därvid icke kunnat uppnås eller tjänstemännens förening icke åtnöjdes
med kommunalmyndighets beslut i frågan, föreningen skulle, såvida beslutet
icke fattats av den kommunalmyndighet, som utövade kommunens högsta
beslutanderätt, äga i skriftlig framställning till sistnämnda myndighet påkalla
prövning av frågan eller föreslå ytterligare förhandling eller annan åtgärd.
Gentemot vad sålunda föreslagits har från åtskilliga håll erinrats,
bland annat, att kommuns beslutande myndighet i regel icke ägde till prövning
upptaga av förvaltande eller verkställande myndighet meddelat beslut
samt att förslaget i denna del jämväl strede mot gällande bestämmelser om
rätt att hos kommunala representationer väcka förslag. Då dessa erinringar
synas riktiga samt det icke torde böra ifrågakomma att i detta sammanhang
vidtaga ändringar i gällande kommunallagstiftning, saknar departementsförslaget
motsvarighet till berörda stadgande i sakkunnigförslaget. Jag vill
emellertid framhålla, att syftet med stadgandet i fråga i viss mån torde uppnås
genom en annan av de sakkunniga föreslagen bestämmelse, enligt vilken,
då ärende, som varit föremål för förhandling, överlämnas från en kommunalmyndighet
till annan sådan myndighet, i ärendet förd skriftväxling jämte
protokoll från muntlig förhandling skola biläggas. Sistnämnda bestämmelse
bär jag ansett böra upptagas i departementsförslaget.
Med anledning av det i yttrandena från några tjänstemannaorganisationer
framförda önskemålet örn införandet i den nu ifrågasatta lagen av bestämmelser
om förhandling inför opartisk ordförande i fall, då vid vanlig förhandling
enighet ej kunnat uppnås, vill jag framhålla följande.---Ehuru det
givetvis måste anses önskvärt, att förhandlingen leder till enighet, är emellertid
syftet med förhandlingen endast det, att en kommunalmyndighet, innan
den föreslår eller meddelar för tjänstemännens anställningsförhållanden betydelsefulla
bestämmelser, skall få kännedom om tjänstemännens inställning
till frågan. Det strider således icke mot grunderna för den nu ifrågasatta
lagstiftningen, att tjänstemännen först genom myndighetens slutliga beslut
erhålla kännedom örn, i vad mån myndigheten funnit möjligt och lämpligt
att tillgodose deras under förhandlingen framförda önskemål. Däremot skulle
det säkerligen strida mot gällande kommunallagstiftnings porinciper, om
tjänstemännen i detta sammanhang skulle tillerkännas rätt att, därest de
vore missnöjda med myndighetens slutliga beslut, omedelbart söka genom
förhandling inför opartisk ordförande få detsamma upphävt. På grund härav
har jag vid avfattandet av departementsförslaget icke ansett mig kunna tillmötesgå
det i nu ifrågavarande yttranden framförda önskemålet.
Jag vill slutligen meddela, att frågan huruvida en utredning bör komma
till stånd rörande inrättandet av en särskild domstol för handläggning av mål
angående statstjänstemännens anställningsförhållanden, enligt vad jag inhämtat
av chefen för finansdepartementet, är avsedd att upptagas till avgörande.
I det sammanhanget synes tillika lämpligen böra tagas under övervägande,
huruvida icke, därest en dylik utredning befinnes önskvärd, densamma
jämväl bör avse frågan örn en särskild behandling av mål angående
de kommunala tjänstemännens anställningsförhållanden.
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
I propositionen (sid. 57—65) hava vidare föreslagits vissa specialregler
för befattningshavare, som innehava tjänster av såväl statlig
som kommunal karaktär. Härom har föredragande departementschefen
yttrat bland annat följande:
De fall, då såväl kommunala som statliga myndigheter hava att fatta beslut
rörande anställningsvillkoren för kommunala tjänstemän, äro av skilda slag.
Sålunda kunna vissa av anställningsvillkoren självständigt bestämmas av kommunal
och andra av statlig myndighet, vilket, såsom de sakkunniga pavisat, är
fallet beträffande exempelvis anställningsvillkoren för ordinarie folk- och
småskollärare. I den mån tjänstemännen i ett dylikt fall önska förhandla örn
de anställningsvillkor, som falla under kommunal myndighets, bestämmanderätt,
bör givetvis, såsom de sakkunniga framhållit, den nu ifrågasatta förhandlingsordningen
komma i tillämpning.
önska samma tjänstemän åter påkalla förhandling rörande de anställningsvillkor,
örn vilka statlig myndighet har att besluta, synes det däremot tveksamt,
huruvida, på sätt de sakkunniga föreslagit, dylik förhandling bör
eller ens kan föras i enlighet med bestämmelserna i 1937 års kungörelse angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän. ■—- — -—•
Enligt min mening bör man — —- — såvitt möjligt undvika att i detta
sammanhang vidtaga mer omfattande ändringar i 1937 års kungörelse. Å andra
sidan torde syftet med nu ifrågavarande stadgande i de sakkunnigas förslag
vara av beskaffenhet att böra tillgodoses. Jag vill därför förorda, att jämväl
i de fall, då kommunala tjänstemän önska förhandla örn anställningsvillkor,
som falla under statlig myndighets uteslutande bestämmanderätt, den nu
ifrågasatta förhandlingsordningen skall komma i tillämpning.--—
Beträffande de fall, då anställningsvillkoren fastställas .delvis av kommunal
och delvis av statlig myndighet eller då av statlig myndighet meddelade bestämmelser
skola tillämpas av kommunal myndighet, ha de sakkunniga ansett
förhandling mellan tjänstemännen, å ena, samt representanter för såväl stat som
kommun, å andra sidan, i vissa fall erforderlig eller tillrådlig. — - Då
--- — enligt min uppfattning behov av sådan gemensam förhandling sällan
förefinnes, samt inställelsen till densamma skulle kunna bereda kommunen
avsevärda kostnader och besvär, har någon bestämmelse härom icke upptagits
i departementsförslaget. I de enstaka fall, då gemensam förhandling kan
befinnas önskvärd, är det min förhoppning att varken den statliga eller den
kommunala myndigheten skall undandraga sig att då framställning därom
göres medverka till att förhandling kommer till stånd i icke formbunden
ordning.
Beslut rörande anställningsvillkoren för kommunala tjänstemän kunna
jämväl fattas av såväl kommunala som statliga myndigheter i den ordningen,
att ett av kommunal myndighet fattat beslut underställes statlig myndighet,
som därvid har att antingen oförändrat fastställa eller ogilla beslutet. Till
denna grupp befattningshavare äro polismännen att hänföra. Att, såsom de
sakkunniga föreslagit, i nu ifrågavarande fall förhandling med jämväl den
statliga myndigheten skulle kunna av tjänstemännen påkallas redan innan den
kommunala myndigheten fattat beslut i vederbörande fråga, finner jag i likhet
med vissa remissinstanser varken lämpligt eller överensstämmande med
underställningsförfarandets natur. Jag kan icke heller förorda införandet av
en ovillkorlig rätt för tjänstemännen att såsom ett led i underställningsförfarandet
få förhandla med den statliga myndigheten. En dylik rätt torde nämligen,
utan motsvarande nytta, kunna bliva ganska betungande för länsstyrelserna
såsom underställningsinstans i polisärenden. Däremot har jag ansett
böra i 12 § departementsförslaget intagas en bestämmelse om, att då beslut i
10
Utskottet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
ärende, som varit föremål för förhandling, underställes statlig myndighets
prövning, i ärendet förd skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling
skall biläggas. Med en dylik bestämmelse torde garanti skapas för att i
regel länsstyrelsen erhåller tillräcklig kännedom örn tjänstemännens önskemål
rörande den underställda frågan. Intet bör emellertid hindra länsstyrelsen
att, där så befinnes önskvärt, genom en icke formbunden förhandling eller i
annan ordning söka närmare utröna parternas synpunkter.
Beträffande förhållandet mellan förhandlingsordningen och
nu gällande regler, vilka tillförsäkra kommunala tjänstemän
rätt att tillvarataga sina intressen (propositionen sid. 65—68), har
departementschefen understrukit, att den föreslagna förhandlingsordningen
icke borde medföra ändring i vad eljest — enligt kommunala reglementen,
instruktioner och dylikt — kunde gälla beträffande rätt för kommunala tjänstemän
att genom representanter vid lönenämnds sammanträden eller på liknande
sätt tillvarataga sina intressen i fråga örn anställningsvillkoren.
I fråga om påföljden vid vägran att förhandla har departementschefen
framhållit, att därest efter den nu ifrågasatta lagstiftningens antagande
en kommunalmyndighet skulle fastställa nya eller ändrade anställningsvillkor
av allmän betydelse för vissa tjänstemän utan att dessförinnan en förhandlingsberättigad
förening, som hade medlemmar bland dessa tjänstemän och
anmält sig önska gentemot kommunen utöva sin förhandlingsrätt, beretts tillfälle
att taga kännedom örn föreliggande utkast till sådana villkor, torde beslutet
såsom icke tillkommet i laga ordning kunna efter besvär förklaras
ogiltigt. Detsamma syntes vara förhållandet, därest det anförda exemplet
förändrades så, att föreningen visserligen fått del av utkastet men förvägrats
av föreningen begärd förhandling i frågan.
På given anledning vill utskottet fästa uppmärksamheten på en av arbetsdomstolen
den 14 september 1939 (nr 96) meddelad dom. I samband med
reglering av lönerna för vaktmästarna vid folkskolorna i ett skoldistrikt —
vilka befattningshavare i praxis ansetts undantagna från ämbetsmannaansvar —•
hade skolstyrelsen låtit kungöra befattningarna till ansökan lediga. En av de
förutvarande vaktmästarna, som ingivit ansökan avseende hans gamla tjänst,
hade förbigåtts vid tillsättandet. Fråga uppstod då, huruvida skolstyrelsen
härigenom och i vissa andra hänseenden handlat i strid med bestämmelserna
i 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt. Arbetsdomstolen uttalade,
att skolstyrelsen förfarit på ett sätt, mot vilket åtskilliga anmärkningar kunde
framställas, men att tillräckliga skäl saknades för att domstolen skulle kunna
stämpla styrelsens handlingssätt såsom anlagt på att utestänga ifrågavarande
peison från hans tjänst pa grund av den befattning han tagit med organisationsbildning
bland vaktmästarna och åstadkommande av ett kollektivavtal.
För närvarande finnes endast en grupp av anställda, som icke har författningsreglerad
förhandlingsrätt, nämligen de kommunala tjänstemän, vilka
äro underkastade ämbetsmannaansvar. Genom den nu föreslagna lagen skulle
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 11
frågan om förhandlingsordning vinna sin lösning även för denna personals
vidkommande.
Då den föreslagna förhandlingsordningen av föredragande departementschefen
ansetts vara av kommunallags natur, torde åt begreppet »kommunallag»
hava givits en något vidare omfattning än som vanligen är fallet. Enligt utskottets
mening är det för karakteriseringen av förslaget avgörande momentet,
att dess syfte är tryggandet av kommunaltjänstemännens ställning i ett
betydelsefullt avseende. Vid sådant förhållande hav hinder icke ansetts
möta för utskottet att handlägga förevarande ärende och detta så mycket
mindre som lagförslaget kan anses ingå såsom en del i ett större författningskomplex,
av vilket andra delar, berörande bland andra kommunala arbetstagare
utan ämbetsmannaansvar, tidigare varit föremål för utskottets behandling.
Yid den prövning, förslaget underkastats, har utskottet funnit det väl
ägnat att i sina huvuddrag läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Utskottet
vill emellertid betona angelägenheten av att de kommunala förtroendemännen
ej oskäligt betungas genom den uppgift, som nu pålägges dem. För sin del
utgår utskottet från att förhandlingar örn frågor av ringa vikt icke komma att
påkallas.
I 1936 års lag örn förenings- och förhandlingsrätt har föreningsrätten underkastats
reglering i den mån, som ansetts erforderlig för förhandlingsrättens
säkerställande. En motsvarande reglering av föreningsrätten har icke skett i
kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän och ej heller i
det nu föreliggande lagförslaget. Givet är, att bestämmelser angående föreningsrätten
icke äro i samma mån behövliga för statens och kommunernas
tjänstemän som för arbetstagare, vilka falla under 1936 års lag. I förra fallet
torde man kunna utgå från att föreningsrätten så gott som alltid kommer att
utan särskilt stadgande respekteras. Exempel finnes dock på att kommunal
befattningshavare i tvist med vederbörande kommun gjort gällande, att kommunen
kränkt hans föreningsrätt. För närvarande torde det emellertid
knappast vara av behovet påkallat att för stats- och kommunaltjänstemännens
vidkommande uttryckligen fastslå föreningsrätten.
Utskottet har ansett sig böra på några särskilda punkter föreslå jämkningar
i Kungl. Majlis förslag. Härutinnan får utskottet anföra följande.
I propositionen har — i motsats till vad fallet är i de sakkunnigas förslag —
förordats, att den nya lagen icke skall äga tillämpning å lärare vid folk- och
småskolor samt fortsättningsskolor. Detta undantag har motiverats med att
särbestämmelser för dessa befattningshavare möjligen i viss utsträckning
skulle bliva erforderliga samt att den skoladministrativa organisationen kunde
befaras bliva alltför komplicerad, örn förhandlingsrätten för dessa lärare skulle
utformas på samma sätt som för övriga kommunala tjänstemän.
En härifrån avvikande uppfattning har hävdats i de till behandling föreliggande
motionerna. I dessa har bestritts, att de i propositionen till stöd
för nyssnämnda undantag anförda skälen vore bärande. Motionärerna hava
därför hemställt, att föreskriften örn detta undantag måtte utgå ur lagtexten.
När utskottet i utlåtande till 1937 års riksdag rörande då föreliggande för -
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
slag till förhandlingsordning för statstjänstemän framhöll, att särbestämmelser
möjligen i viss utsträckning torde bliva erforderliga för vissa kommunala
tjänstemän, exempelvis folkskollärare, syftade utskottet allenast på behovet
av bestämmelser av den art, som innefattas i det nu ifrågavarande förslagets
14 §. Utskottet har nu liksom år 1937 den uppfattningen, att lärarna vid folkoch
småskolor samt fortsättningsskolor principiellt måste anses i lika mån
som andra befattningshavare i kommunal, statlig eller enskild tjänst äga
anspråk på förhandlingsrätt. Denna grundsats bör enligt utskottets mening
redan nu komma till uttryck även i lagtexten. Utskottet förordar därför i anledning
av motionerna, att det i 1 § av Kungl. Maj:ts förslag upptagna undantaget
för nyssnämnda stora grupp av befattningshavare utgår. Med hänsyn tili
de svårigheter, departementschefen på denna punkt framhållit, anser sig utskottet
emellertid böra— efter mönster av vad som enligt kungörelsen angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän gäller beträffande militär personal och
likställda — föreslå en ny paragraf, 16 §, av innehåll att Kungl. Majt beträffande
ifrågavarande kategori av lärare äger föreskriva de begränsningar i förhandlingsrätten,
som av särskilda skäl må vara erforderliga. Utskottet förutsätter,
att möjligen behövliga speciella föreskrifter i ämnet icke komma att
utfärdas, innan de av dem berörda befattningshavarna fått tillfälle att framföra
sina synpunkter. I detta sammanhang vill utskottet framhålla angelägenheten
av att eventuella begränsningar i förhandlingsrätten för ifrågavarande
lärarpersonal icke göras större än som är oundgängligen påkallat.
Utskottet anser, att — på sätt skett i lagtexten till den föreslagna 6 § —
såsom föremål för förhandling böra angivas tjänstemännens allmänna anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkor ävensom tillämpningen av sådana villkor.
Därigenom vinnes överensstämmelse med avfattningen av motsvarande stadgande
i kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Enligt
utskottets mening bör en sådan överensstämmelse åvägabringas även beträffande
7 och 15 §§ i det föreliggande lagförslaget, varjämte ordalydelsen
av 14 §, som saknar motsvarighet i nämnda kungörelse, bör jämkas i anslutning
därtill.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen
framlagda förslaget till lag örn förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte forsin
del antaga följande förslag till
Lag
om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Kommunala tjänstemän äga rätt att beträffande de i 6 § nämnda frågorna
förhandla med vederbörande kommun, dock utan att inskränkning därigenom
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
göres i kommunen eller kommunalmyndighet enligt lag eller författning tillkommande
beslutanderätt.
I denna lag avses
med kommun: landskommun, köping och stad samt församling ävensom
municipalsamhälle, landsting och annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal
förvaltningsenhet;
med kommunalmyndighet: kommuns beslutande, förvaltande och verkställande
organ; samt
med kommunala tjänstemän: sådana arbetstagare i kommuns tjänst, som
äro underkastade ämbetsmannaansvar.
Denna lag äger icke tillämpning å
lärare vid folk- och småskolor samt
fortsättningsskolor.
2 §•
Förhandling äger rum mellan kommun samt förening, i vilken kommunala
tjänstemän äro medlemmar, eller förening av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt
tillkommer dock endast förening, vilken avser att tillvarataga
kommunala tjänstemäns intressen såsom arbetstagare och vilken socialstyrelsen
tillerkänt sådan rätt.
Å kommuns vägnar föres förhandling rörande viss fråga av den kommunalmyndighet,
som har att handlägga frågan, eller av ombud, som myndigheten
i särskilt fall utsett.
Förening äger utöva förhandlingsrätt jämväl genom avdelning av föreningen
eller genom ansluten förening, som icke själv erhållit förhandlingsrätt.
3§-
Ansökan örn förhandlingsrätt skall ställas till socialstyrelsen samt dit ingivas
eller i betalt brev insändas.
Vid dylik ansökan skola fogas:
1) föreningens stadgar;
2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen eller
eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser; samt
3) uppgift å ungefärliga antalet kommunala tjänstemän, som äro medlemmar
i föreningen eller till denna ansluten förening.
Sker beträffande förening, som erhållit förhandlingsrätt, ändring i verksamhetsområdet
eller i förhållande, som i andra stycket under 2) sägs, eller
undergår antalet i andra stycket under 3) avsedda medlemmar större förändring,
skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen.
4 §•
Förening tillerkänd förhandlingsrätt kan, om synnerliga skäl därtill äro,
av socialstyrelsen återkallas. Innan beslut härom meddelas, skall föreningen
hava beretts tillfälle att yttra sig i frågan.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
5 §■
Förening, som önskar gentemot kommun utöva föreningen tillerkänd förhandlingsrätt,
skall därom göra anmälan hos kommunen.
Vid dylik anmälan skola fogas:
1) föreningens stadgar;
2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen eller
eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser;
3) uppgift å arten av de befattningar, som innehavas av de medlemmar i
föreningen eller till denna ansluten förening, för vilka förhandlingsrätt gentemot
kommunen skall utövas; samt
4) bevis om föreningen tillerkänd förhandlingsrätt.
Sker beträffande förening, som gjort dylik anmälan, ändring i förhållande,
som i andra stycket under 2) eller 3) sägs, eller återkallas den föreningen
tillerkända förhandlingsrätten, skall anmälan därom göras hos kommunen.
6 §•
Förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av
sådana villkor.
7 §■
Innan kommunalmyndighet avgiver
förslag till eller fastställer nya eller
ändrade anställningsvillkor av principiell
eller eljest allmän betydelse, skall
tillfälle att taga kännedom om föreliggande
utkast till sådana villkor
hava på lämpligt sätt beretts de föreningar,
som hos kommunen gjort anmälan
enligt 5 § och vilka frågan må
anses röra; och må myndigheten icke,
med mindre förhandling om frågan
förts eller vederbörande förening ånyo
beretts tillfälle att yttra sig, vid avgivandet
av förslaget eller fastställandet
av villkoren göra väsentliga avvikelser
från utkastet.
Innan kommunalmyndighet avgiver
förslag till eller fastställer nya eller
ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor
av principiell eller eljest
allmän betydelse, skall tillfälle att taga
kännedom örn föreliggande utkast till
sådana villkor hava på lämpligt sätt
beretts de föreningar, som hos kommunen
gjort anmälan enligt 5 § och
vilka frågan må anses röra; och må
myndigheten icke, med mindre förhandling
om frågan förts eller vederbörande
förening ånyo beretts tillfälle
att yttra sig, vid avgivandet av förslaget
eller fastställandet av villkoren
göra väsentliga avvikelser från utkastet.
Pakallar förening, vilken enligt bestämmelserna i första stycket beretts
tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast, i anledning härav förhandling,
skall meddelande härom lämnas utan dröjsmål och senast inom
fjorton dagar efter det föreningen erhöll underrättelse i frågan från kommunalmyndigheten
.
15
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
8 §•
Förhandling äger rum i skriftlig eller muntlig form. Påkallas från endera
sidan muntlig förhandling, skall sådan äga rum, även om skriftlig förhandling
pågår eller föregått.
9 §-
Vid skriftlig förhandling skall från endera sidan avlåten skrivelse utan
oskäligt dröjsmål skriftligen besvaras. I svarsskrivelsen böra, så framt icke
muntlig förhandling däri påkallas, skälen för intagen ståndpunkt angivas.
Förhandlare å kommunens sida må förklara skriftlig förhandling avslutad,
då så prövas skäligt.
10 §.
Tid och plats för muntlig förhandling bestämmas av vederbörande kommunalmyndighet.
Därvid skall iakttagas, att frågans behandling icke oskäligt
fördröjes.
Kommunalmyndigheten utser ordförande att leda förhandlingen ävensom
sekreterare att föra protokoll. Ordföranden må förklara förhandlingen avslutad,
da han så prövar skäligt, dock icke förrän tillfälle beretts vederbörande
förening å tjänstemannasidan att angiva sin ståndpunkt och skälen för densamma.
I protokollet skola framlagda förslag och avgivna förklaringar återgivas,
varvid skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet
angivas. Protokollet skall justeras av ordföranden samt representanter för
de förhandlande parterna.
Protokollet utgives avgiftsfritt och tillställes envar av parterna.
11 §•
Fråga, varom förhandling förts, må av kommunalmyndighet icke upptagas
till slutlig behandling, innan en vecka förflutit från det skriftlig förhandling
förklarats avslutad eller innan protokoll över muntlig förhandling kommit
myndigheten tillhanda.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må kommunalmyndighet, där så anses
av förhållandena påkallat, föreskriva, att nya eller ändrade bestämmelser skola
tillämpas tills vidare, intill dess slutligt beslut i frågan blivit meddelat.
12 §.
Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt denna lag, överlämnas
till annan kommunalmyndighet, eller då beslut i sådant ärende underställes
statlig myndighets prövning, skall i ärendet förd skriftväxling jämte protokoll
från muntlig förhandling biläggas.
13 §.
Kommun och förening bestrida envar sina kostnader för förhandling.
Tjänsteman må icke förvägras ledighet för deltagande i muntlig förhandling.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Har statlig myndighet att annorledes
än efter underställning fastställa
för kommunala tjänstemän gällande anställningsvillkor,
må förening, som tillerkänts
förhandlingsrätt enligt denna
lag, gentemot vederbörande statliga
myndighet utöva nämnda rätt; och
skall i sådant fall vad i denna lag sägs
örn kommun eller kommunalmyndighet
i tillämpliga delar avse vederbörande
statliga myndighet.
14 §.
Har statlig myndighet att annorledes
än efter underställning fastställa
för kommunala tjänstemän gällande
anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor,
må förening, som tillerkänts
förhandlingsrätt enligt denna lag, gentemot
vederbörande statliga myndighet
utöva nämnda rätt; och skall i sådant
fall vad i denna lag sägs örn kommun
eller kommunalmyndighet i tillämpliga
delar avse vederbörande statliga
myndighet.
På framställning av statlig myndighet eller enligt denna lag förhandlingsberättigad
förening må, därest Konungen så prövar skäligt, förhandling äga
rum mellan ombud, som av Konungen utses, och sådan förening.
15 §.
Genom denna lag göres icke änd- Genom denna lag göres icke ändring
i vad eljest kan gälla beträffande ring i vad eljest kan gälla beträffande
rätt för kommunala tjänstemän att till- rätt för kommunala tjänstemän att tillvarataga
sina intressen i fråga örn varataga sina intressen i fråga örn
anställningsvillkor. anställnings-, arbets- eller avlönings
villkor.
16 §■
Konungen äger beträffande lärare
vid folk- och småskolor samt fortsättningsskolor
föreskriva de begränsningar
i förhandlingsrätten, som av
särskilda skäl må vara erforderliga.
Henna lag träder i kraft den 1 januari 1941; dock att bestämmelserna i
2 och 3 §§ jämväl dessförinnan skola lända till efterrättelse, i den mån så
erfordras för lagens tillämpning från och med nämnda dag.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
17
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
B. att motionerna I: 154, II: 209 och II: 212, i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet ovan under A. hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 maj 1940.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Forslund, Olof Carlsson,
John Gustavson, Wistrand, Näslund och Nils Elowsson; samt
från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Sandström, Her
mansson
i Norrköping och Cruse, fröken Ebon Andersson, fru Elsa Johansson samt
herrar Persson i Norrby och Holmbäck.
Reservation
av herrar John Gustavson och Persson i Norrby, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka 1 § i den lydelse, som föreslagits av Kungl. Maj:t, samt att i
följd härav 16 § i utskottets förslag bort utgå.
Bihang Ull riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 25.
1)1)7 40 2