Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

i

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1940 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående begränsning
av hastigheten för motorfordon.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 192,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Ericsson i Sörsjön m. fl.
hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn sådan ändring i gällande vägtrafikstadga att motorfordon icke får
framföras med större hastighet än 60 kilometer i timmen.

I motiveringen till berörda hemställan hava åberopats hänsyn till trafiksäkerheten
och önskvärdheten av att använda motorfordon på ekonomiskt
fördelaktigaste sätt, särskilt vid rådande knappa tillgång på motorbränsle.
För närmare uppgifter härutinnan får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 24 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 skall vid framförande av
automobil hastigheten städse anpassas efter vad behörig hänsyn till andra
vägfarande och till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet bjuder.
Inom tättbebyggt område må omnibus eller lastautomobil icke framföras
med högre hastighet än 40 kilometer i timmen och annorstädes ej med
högre hastighet än 50 kilometer i timmen. Undantag från dessa bestämmelser
har stadgats för ambulansbil eller automobil, som användes vid eldfara
för brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp
vid eller till förhindrande av olycksfall eller av polisman eller tullman i
brådskande tjänsteutövning eller av läkare vid brådskande sjukdomsfall. I
fråga örn största tillåtna hastigheten för motorcykel gäller enligt 26 § i
tillämpliga delar vad som stadgats beträffande automobil.

Till belysande av de av motionärerna åberopade trafiksäkerhetssynpunkterna
får utskottet lämna följande uppgifter.

Hastighetsbestämmelserna undergingo i samband med införandet av den
nu gällande vägtrafikstadgan, vilken trädde i kraft den 1 januari 1937, högst
betydande förändringar. Den viktigaste nyheten var borttagandet av föreskrifterna
örn viss maximihastighet för trafiken inom tättbebyggda områden
med personal!tomobiler och motorcyklar. Andringen föreslogs av 1936 års
riksdag.

I 1930 ,ärs vägtrafikstadga fanns för automobiler och motorcyklar av olika
slag ingen i siffror bestämd maximigräns för hastigheten vid färd på landsbygden.
Vid färd inom tättbebyggt område med sådana fordon utgjorde

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

däremot högsta tillåtna farten 35 kilometer i timmen, dock kunde länsstyrelse
respektive polismyndighet i stad, örn trafikförhållandena det medgåve,
förordna, att hastigheten finge höjas till högst 45 kilometer i timmen.

I proposition, nr 213, till 1936 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga föreslogs en maximihastighet för automobiler
och motorcyklar av olika slag av 40 kilometer i timmen vid färd inom tättbebyggt
område.

Andra lagutskottet ansåg emellertid av skäl, som finnas angivna å sid.
122—124 i dess utlåtande, nr 55, att några föreskrifter om högsta medgivna
fart icke borde meddelas för färd med dylika fordon inom tättbebyggt
område.

Reservation anmäldes dels av herr Frändén m. fl., vilka i huvudsak anslöto
sig till Kungl. Maj:ts förslag, dels ock av herr Lindhagen, vilken jämväl
förordade »en viss normal högsta körhastighet för hela riket».

Kiksdagens båda kamrar stannade med avseende å denna fråga i olika
beslut, i det att första kammaren biföll utskottets förslag och andra kammaren
den av herr Frändén m. fl. avgivna reservationen. I sammanjämkningsmemorial
(nr 60) vidhöll utskottet sitt förslag och förklarade sig förutsätta,
att vederbörande myndigheter i administrativ väg anmodades att ägna
uppmärksamhet åt behovet av fartbegränsningar inom bebyggda områden
samt att, där så erfordrades, meddela föreskrifter örn sådana begränsningar.
En ledamot reserverade sig. Riksdagen anslöt sig därefter till utskottets
uppfattning.

En utförlig historik angående hastighetsbestämmelserna återfinnes i andra
lagutskottets ovannämnda utlåtande nr 55.

I cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser den 18 december 1936 har
chefen för kommunikationsdepartementet fäst länsstyrelsernas uppmärksamhet
på utskottets uttalande i ovannämnda memorial samt anhållit, att uttalandet
måtte bringas till vederbörande polismyndigheters kännedom.

[Efter bemyndigande av Kungl. Majit tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet
den 11 december 1936 vissa sakkunniga, 1937 års sakkunniga
rörande trafiksäkerheten. I sitt anförande till statsrådsprotokollet
vid beslutet örn tillkallande av dessa sakkunniga yttrade föredi-agande departementschefen,
statsrådet Forslund, bland annat:

Den under senare år starkt ökade motorfordonstrafiken har gjort spörsmålet
örn trafiksäkerheten å våra vägar och gator till ett samhälleligt problem
av växande betydelse. Nu ifrågavarande problem har icke av statsmakterna
lämnats obeaktat. I syfte att tillgodose trafiksäkerheten hava bestämmelser
utfärdats för reglerandet av väg- och gatutrafiken. Betydande
kostnader hava nedlagts på tekniska anordningar, avsedda att direkt eliminera
eller nedbringa riskerna. Särskilt är härvid att beakta det fortgående
arbetet för friläggandet av plankorsningar mellan vägar och järnvägar. Vidare
har genom statsbidrag understöd lämnats för upplysnings- och propagandaverksamhet
till trafiksäkerhetens främjande, varjämte obligatorisk trafikundervisning
föreskrivits för de allmänna skolorna.

Den omfattning, som olycksfallsfrekvensen trots dessa åtgärder erhållit,

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

synes mig motivera en mera allmän utredning i syfte att klarlägga de möjligheter,
som stå till buds för åstadkommande av större säkerhet i trafiken
och nedbringande av det stora antalet trafikolyckor.

Sedan 1937 års sakkunniga i ämnet den 4 mars 1939 på begäran entledigats
från det dem meddelade uppdraget, har departementschefen samma
dag uppdragit åt en särskild utredningsman att i enlighet med de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den
11 december 1936 angivna riktlinjerna inom departementet biträda med fortsatt
utredning rörande trafikolyckornas orsaker. Uppdraget beräknas bliva
slutfört under år 1941.

Även vid 1937 års riksdag var frågan örn färdhastigheten å vägarna föremål
för prövning. Herr Lindhagen väckte då en motion, I: 197, i vilken
hemställdes bland annat, »att Kungl. Majit måtte förebygga, att den fria
farten — som är byggd på den ovetenskapliga uppfattningen, att alla bilförare
trots människors olika begåvning och sinnelag iakttaga samma likriktade
omdöme — ej vållar ytterligare massakrer på vägarna, samt i den
mån så erfordras framlägga författningsförslag i ärendet.»

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, hänvisade till att nyssnämnda
särskilda sakkunniga då nyligen tillkallats och fann vid sådant förhållande
anledning saknas att till Kungl. Majit göra framställning i det av
motionären angivna hänseendet. Utskottet hemställde därför, att motionen
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd, och riksdagen beslöt i
enlighet härmed.

I förevarande sammanhang torde följande ur statistisk årsbok för 1939
hämtade uppgifter vara av intresse.

Motortrafikolyckor åren 1936—1938.

1936

1937

1

1938

Olyckor med

394

420

518

dödlig utgång................................

annan personskada...........................

4,578

4,928

5,881

endast egendomsskada........................

7,410

8,780

9.955

Summa

12,382

14,128

16,354

Yad angår det av motionärerna påkallade hänsynstagandet till trafikekonomien
och behovet av bränslebesparing må här till en början erinras örn gällande
bestämmelser angående tilldelning av bensin och lättbentyl för drivande
av motorfordon. Enligt en den 1 september 1939 utfärdad kungörelse
(Sv. förf.-sami. nr 588) med tillägg den 29 i samma månad (Sv. förf.-sami.
nr 679) må icke någon utan särskilt tillstånd av polismyndigheten i den ort,
där han är bosatt, annorledes än i yrkesmässig trafik framföra annan med
bensin eller lättbentyl driven automobil än lastautomobil, ej heller motor

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

cykel, lättviktsmotorcykel, motorbåt eller luftfartyg. Vidare är genom en
den 6 september 1939 utfärdad kungörelse (Sv. förf.-saml. nr 627) föreskrivet,
att ingen må med flytande bränsle såsom drivmedel framföra lastautomobil
eller traktor utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, inom vilket fordonsinnehavaren
är bosatt. Slutligen gäller enligt en deri 6 oktober 1939 given
kungörelse (Sv. förf.-saml. nr 699), att bensin som regel icke må för förbrukningsändamål
försäljas eller annorledes överlåtas till annan än den, vilken
i den ordning kungörelsen stadgar tilldelats för inköp av bensin avsedda
kuponger. Motorfordon må — med vissa undantag — icke framföras med
bensin som drivmedel, med mindre innehavaren antingen tilldelats kuponger
i form av inköpskort eller inköpshäfte eller ock av vederbörande länsstyrelse
meddelats särskilt tillstånd till framförande av fordonet. För i yrkesmässig
trafik nyttjad personautomobil eller omnibus tilldelas förbrukare kort i den
omfattning, som av länsstyrelsen prövas motsvara behovet. I andra fall
tilldelas förbrukare i regel kort endast i den omfattning, som är bestämd
med hänsyn till behovets eller transporternas oundgänglighet. Vidare hava
i kungörelsen intagits bestämmelser örn utdelning av inköpsliäften och tillståndsbevis.
Ändringar i nyssnämnda författningar hava vid flera tillfällen
gjorts. Vissa skärpningar i fråga örn tilldelning av bensin eller lättbentyl
hava vidtagits genom en den 9 april 1940 utfärdad kungörelse (Sv. förf.-saml.
nr 194).

Den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 september 1939 tillsatta
bensin- oell oljenämnden, som enligt sin den 6 oktober 1939 utfärdade instruktion
(Sv. förf.-saml. nr 701) har till uppgift bland annat att i möjligaste
mån sörja för tillgodoseendet av landets behov av flytande bränslen
samt vidtaga härför erforderliga åtgärder av skilda slag, har genom ett till
förbrukare av bensin och andra flytande motorbränslen ställt cirkulär framhållit,
att det i nuvarande stund vore absolut nödvändigt att iakttaga största
möjliga sparsamhet med förefintliga mängder av bensin och annat flytande
bränsle, och i samband därmed lämnat åtskilliga råd och anvisningar, genom
vilkas följande bränsleförbrukningen skulle kunna nedbringas med 20—30
procent. Nämnden har bland annat uppmanat förare av motorfordon att
aldrig överskrida en hastighet av 60 kilometer med en personvagn eller 45
kilometer med en lastvagn.

Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är en för någon tid sedan
av statens transportkommission till Kungl. Majit gjord framställning. Kommissionen
— som enligt instruktion den 30 december 1939 (Sv. förf.-saml.
nr 964) har till åliggande att under Kungl. Majit handhava ledningen av
den reglering av landets inrikes transportväsen till lands och vatten, som
under utomordentliga, av krig eller krigsfara föranledda förhållanden kan
vara erforderlig — har i skrivelse den 4 december 1939 ifrågasatt, att genom
särskilda bestämmelser hastigheten vid framförande av automobil måtte inskränkas
utöver vad som nu gäller, varigenom en viss bränslebesparing
skulle vinnas. Kommissionen har härutinnan anfört bland annat följande:

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

I olika sammanhang har framhållits, hurusom under det nuvarande läget
den allra största sparsamhet vid förbrukning av flytande bränsle såsom
drivmedel för motorfordon bör iakttagas. Transportkommissionen har tidigare
förordat, att vissa åtgärder på upplysningens område böra vidtagas för
att befrämja ökad sparsamhet. Samtidigt som transportkommissionen ånyo
understryker nödvändigheten av att upplysningsverksamheten intensifieras,
vill kommissionen icke underlåta att framhålla, att alltför stora förhoppningar
på snabba resultat icke böra ställas. Med hänsyn härtill synes det
vara befogat att till prövning upptaga spörsmålet att genom särskilda bestämmelser
begränsa hastigheten vid framförande av bil i syfte att därigenom
vinna den väsentliga bränslebesparingen.

Verkställda undersökningar visa, att ökad körliastighet vid förande a,v
bil medför avsevärt ökad bränsleförbrukning. Till belysning av variationerna
i åtgången av bränsle må anföras, att en personbil med medelstor
tjänstevikt under normalbelastning beräknas per mil förbruka 1,7 0 liter vid
en hastighet av 90 kilometer i timmen men blott 1,3 7 liter, då hastigheten
nedgått till 60 kilometer.

Hastigheten är väl en av de egenskaper, som främst utmärker bilen såsom
samfärdsmedel. Även örn med hänsyn härtill betänkligheter kunna
möta mot att införa bestämmelser örn viss maximihastighet, lära dessa betänkligheter
i nuvarande krisläge icke böra tillmätas avgörande betydelse
utan få vika för vad som ur folksörjningssynpunkt framstår såsom ändamålsenligt
och behövligt.

Vid bestämmandet av den maximihastighet, som bör ifrågakomma, kunna
olika meningar framställas utan att fullt säkra grunder för den enas eller
den andras företräde kunna åberopas. För närvarande synes det riktiga
vara, att hastigheten ej begränsas alltför snävt. Erfarenheten får sedan
utvisa örn en övergång till ännu mera begränsad hastighet kan anses lämplig.
Transportkommissionen anser, att gränsen för den högsta tillåtna hastigheten
bör dragas vid 70 kilometer i timmen. Fartbegränsning bör uppenbarligen
icke stadgas för bil, som användes vid eldfara för brandväsendets
räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid eller till förhindrande
av olycksfall eller av polisman eller tullman i brådskande tjänsteutövning
eller av läkare vid brådskande sjukdomsfall.

Transportkommissionen vill erinra örn, att skillnaden mellan maximihastighet
och medelhastighet är väsentligt mindre nu än för några år sedan,
då vägarna icke befunno sig i det skick som nu är fallet.

Det synes erforderligt, att överträdelse av den föreslagna bestämmelsen
om fartbegränsning beivras icke blott med det straff, vägtrafikstadgan stadgar
för de fordonstyper, för vilka fartbegränsning redan gäller, utan även med
den påföljd, att bensintilldelningen för den bil, som använts vid fortkörningen,
indrages under skälig tidrymd. Bestämmelse i sistnämnda hänseende
synes böra meddelas i samband med föreskrifter örn reglering av
försäljningen av flytande bränsle såsom drivmedel för motorfordon.

Väg- oell vattenbyygnadsstyrelscn bär i utlåtande över den gjorda framställningen
förklarat, att styrelsen biträdde den av transportkommissionen
uttalade uppfattningen, att en icke oväsentlig bränslebesparing skulle kunna
erhållas, därest motorfordon framfördes med lägre hastighet än vad som nu
vanligen vört'' fallet. Styrelsen har dessutom framhållit, att genomförandet
av åtgärd i föreslagen riktning därjämte skulle medföra såväl minskad vägslitning
och därmed minskade vägunderhållskostnader som även minskat

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

behov av dammbindnmgsmedel. En eventuell hastighetssänkning vore även
ägnad att utöka trafiksäkerheten och minska antalet vägtrafikolyckor. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen förordade med hänsyn till nu rådande förhållanden
genomförandet av de av transportkommissionen föreslagna åtgärderna.

Över transportkommissionens framställning ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
däröver avgivna utlåtande hava yttranden avgivits av
Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser —- i några fall med bifogande
av till vederbörande länsstyrelse inkomna utlåtanden från vissa
myndigheter och sammanslutningar — samt statens väginstitut, varjämte
kungl, automobilklubben och motormännens riksförbund inkommit med
yttranden.

Transportkommissionens framställning har helt eller i väsentliga delar tillstyrkts
av bland annat Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Skaraborgs och Kopparbergs län hava
uttalat tvekan rörande lämpligheten av förslagets genomförande och framhållit
bland annat, att stora svårigheter skulle möta för att effektivt övervaka
bestämmelsens efterlevnad. Följande länsstyrelser hava avstyrkt förslaget,
nämligen länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads och Jämtlands
län. Vägingenjören i Stockholms län, länsbesiktningsmannen i Uppsala län
och landsfogden i Västerbottens län, ävensom kungl, automobilklubben och
motormännens riksförbund hava jämväl avstyrkt framställningen.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads och Jämtlands län hava framhållit
svårigheterna att effektivt övervaka stadganden örn hastighetsbegränsning.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har därjämte anfört, att syftet att vinna
en bränslebesparing i stället borde, om så visade sig nödvändigt, vinnas
genom en strängare genomförd tilldelning av bensin till sådana grupper av
motorfordon, för vilka fartbegränsning för närvarande ej gällde.

I fråga om den hastighet, som eventuellt borde sättas som gräns, har
länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasatt, om icke 70 kilometer i timmen ur
bränslebesparande synpunkt vore väl hög maximihastighet. Länsstyrelserna
i Uppsala, Kristianstads, Malmöhus och Skaraborgs län hava förordat 60 kilometer
i timmen. Länsstyrelsen i Stockholms län och länsbesiktningsmannen
för Stockholms stad och län lia förordat, att den högsta hastigheten bestämmes
för personautomobiler till 60 kilometer i timmen och för lastautomobiler
och omnibusar till 45 kilometer i timmen. Vägingenjören i Stockholms
län har för det fall, att en hastighetsbegränsning skulle genomföras,
förordat, att maximihastigheten måtte fastställas till 80 kilometer i timmen.

Statens väginstitut har anfört bland annat:

En minskning av körhastigheten innebär minskad bränsleåtgång och
minskad vägslitning. Bränsleåtgångens minskning vid en begränsning av
körhastigheten kan någorlunda överskådas, medan det icke är möjligt att
ens tillnärmelsevis bedöma, vad en viss minskning i körhastighet siffermässigt
betyder för vägslitningen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 13

Ett motorfordon åverkar vägbanan dels genom vertikala krafter, dels
genom horisontella krafter. Storleken av dessa krafter är beroende av den
hastighet, varmed fordonet framföres. Sålunda ökas de vertikala krafterna
genom dynamiska påkänningar, stötar, som ökas med hastigheten. De horisontella
krafterna utgöras dels av dragkraften vid körning med konstant
hastighet, dels av accelerations- och bromskrafter, dels de sidokrafter, som
uppkomma vid körning i kurvor.

Dragkraften vid körning med konstant hastighet är långt mindre än de
krafter, som uppstå vid acceleration eller inbromsning. Såsom ett exempel
kan nämnas, att en lastbil av 8 tons totalvikt vid en hastighet av 50 kilometer
i timmen angriper vägbanan med en dragkraft av cirka 160 kilogram
och vid en hastighet av 40 kilometer i timmen 140 kilogram. En minskning
av körhastigheten från 50 kilometer i timmen till 40 kilometer i timmen
skulle sålunda medföra en minskning av 20 kilogram för dragkraften. Vid
en måttlig inbromsning påverkas vägbanan av en horisontell kraft av sammanlagt
1,000 ä 2,000 kilogram. Vid full inbromsning bliva bromskrafterna
än större. Vid acceleration eller vid körning i kurvor kunna horisontella
krafter av liknande storleksordning uppstå. Det framgår sålunda härav, att
storleksordningen vid bromsning eller acceleration är en helt annan än vid
körning med konstant hastighet. Vägslitningen blir sålunda starkt beroende
av hur bilen köres. Genom undvikande av hastiga accelerationer och inbromsningar
minskas vägslitningen betydligt.

För en medelstor personbil med en hastighet av 100 kilometer i timmen
kan dragkraften vid körning med konstant hastighet uppgå till omkring 120
kilogram och vid 70 kilometer i timmen omkring 60 kilogram. En minskning
av körhastigheten från 100 kilometer ned till 70 kilometer medför sålunda
en rätt betydande minskning i dragkraften och bör även innebära en
viss vinst ur vägslitningssynpunkt.

Accelerations- och bromskrafterna äro även för personbilarna väsentligt
större än dragkraften.

Vad personbilarna beträffar synes en minskning av hastigheten innebära
en viss vinst ur vägslitningssynpnnkt. Ur transportekonomisk synpunkt
torde det vara av relativt ringa betydelse med en hastighetsminskning, särskilt
i betraktande av nuvarande krisläge och bränslebrist.

Beträffande lastbilar och bussar är den vinst på grund av minskad vägslitning,
som kan uppstå genom minskning av största tillåtna hastigheten
från 50 till exempelvis 40 kilometer i timmen, relativt oväsentlig, varför en
sådan ändring torde vara obefogad. Det bör nämligen beaktas, att en sådan
minskning av körhastigheten för dessa fordon innebär en avsevärt minskad
transportkapacitet och utnyttjning. I nuvarande läge med i många fall ökat
transportbehov och minskad tillgång på bilpark och personal skulle säkerligen
en minskning av körhastigheten medföra en större förlust än som
motsvarar den vinst, som skulle uppstå genom minskad vägslitning.

Kungl. Majit har sedermera genom beslut den 8 mars 1940 funnit transportkommissionens
framställning icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Såsom framgår av den hill1 ovan lämnade redogörelsen har frågan om begränsning
av hastigheten för motorfordon i syfte att åstadkomma bränslebesparing
nyligen genom en framställning av statens transportkommission
dragits under Kungl. Maj:ts prövning. Kommissionens förslag om en sådan
begränsning har vid remissbehandlingen från de flesta myndigheters sida
vunnit anslutning men har på vissa andra håll mötts med kritik eller ut -

lita kott et.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

tryck för tveksamhet. Genom beslut den 8 mars 1940 Ilar Kungl. Majit
funnit framställningen icke föranleda någon åtgärd. Enligt utskottets mening
har emellertid den föreliggande frågan kommit i ett annat läge till följd av
de numera starkt ökade svårigheterna på bensinmarknaden. I rådande
skärpta krissituation synes varje möjlighet till sparsamhet vid förbrukning
av flytande bränsle böra tillvaratagas. Att såsom motionärerna väl närmast
av hänsyn till trafiksäkerheten föreslagit återinföra en stadigvarande fartbegränsning
även för andra motorfordon än omnibusar och lastautomobiler
torde emellertid ej böra ifrågakomma. Däremot vill utskottet föreslå riksdagen
uttala, att riksdagen icke har något att erinra, för den händelse
Kungl. Majit skulle finna erforderligt att till vinnande av en mera ekonomisk
körning med motorfordon för viss bestämd tid föreskriva begränsning
av maximihastigheten för personautomobiler och motorcyklar till exempelvis
70 kilometer i timmen. Därigenom skulle man kunna undvika det dröjsmål,
som kunde föranledas av att Kungl. Majit längre fram funne sig böra inhämta
riksdagens yttrande över ett eventuellt förslag i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionen lii 192, måtte i
skrivelse till Kungl. Majit meddela, att riksdagen icke har
något att erinra, för den händelse Kungl. Majit skulle finna
erforderligt att till vinnande av en mera ekonomisk körning
med motorfordon för viss bestämd tid föreskriva lämplig begränsning
av maximihastigheten för personautomobiler och
motorcyklar; samt

B. att motionen lii 192, i den mån den icke blivit beaktad
genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 april 1940.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Hagman, Löfvander, Sten, Näslund
och Nils Elowsson;

från andra kammaren: herrar Hage, Hallagård, Molander*, Sandström, Hansson
i Örebro, Barnekow och fröken Elbon Andersson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.