Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
1
Nr 14.
Ankom till riksdagens kansli den 5 april 1940 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ersättning av statsmedel
i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som
förorsakats av krig såtgärd, m. m.
Genom en elen 1 mars 1940 dagtecknad proposition, nr 105, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden,
föreslagit riksdagen att dels antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning örn ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av
olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, dels ock bemyndiga Kungl. Majit
att, i enlighet med vad i förordningen stadgas, utgiva ersättning för olycksfall,
som inträffat innan förordningen trätt i kraft.
Författningsförslaget är av följande lydelse:
Förslag
till
Fö rordning
örn ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall,
som förorsakats av krigsåtgärd.
Härigenom förordnas som följer:
1 §.
Går svenskt fartyg genom sjöolycka utom riket förlorat eller förklaras det
efter sådan sjöolycka icke vara iståndsättligt och drabbas person, som varit
tjänstgörande ombord å fartyget, under å fartyg företagen hemresa till
Sverige inom sådant område och under sådan tid, att lagen om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer är gällande, av olycksfall till följd
av krigsåtgärd, skall, där nämnda lag dock icke är tillämplig å olycksfallet,
ersättning utgivas av statsmedel.
2 §-
Ersättning i anledning av olycksfall, som avses i 1 §, bestämmes av riksförsäkringsanstalten
och skola i fråga örn sådant olycksfall stadgandena i
förutnämnda lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 14. ess to
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
3 §.
Har person, som varit tjänstgörande ombord å svenskt fartyg, i annat än
i 1 § avsett fall under hemresa till Sverige drabbats av olycksfall till följd
av krigsåtgärd, äger Konungen, örn skäl därtill äro, besluta, att ersättning
i anledning av olycksfallet skall med tillämpning av vad i 2 § stadgas utgivas
av statsmedel.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till
propositionen.
Enligt lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å
fartyg tjänstgörande personer [ändrad genom lag den 15 december 1939 (nr
854)] skall ombord å svenskt fartyg tjänstgörande person, som är försäkrad
jämlikt 1916 års lag örn försäkring för olycksfall i arbete — med tillämpning i
övrigt av vad i sistnämnda lag stadgas — vid olycksfall i arbete till följd av
krigsåtgärd erhålla dels vissa förhöjningar i ersättningarna enligt 1916 års lag,
dels ock viss särskild engångsersättning. Har olycksfallet medfört döden, skall
till den avlidnes efterlevande utgå, utöver livränta, viss engångsersättning.
Krigsförsäkringen äger rum inom område och under tid, som Konungen äger
bestämma. Denna försäkring avser emellertid ej personer, som tjänstgöra
ombord å krigsfartyg, och äger ej heller tillämpning i fråga örn skada, som
kan uppkomma därav att Sverige råkat i krig.
Beträffande lagens tillämpning hava föreskrifter meddelats i två kungörelser,
nämligen dels av den 26 augusti 1939, nr 572, enligt vilken lagen skall
gälla beträffande samtliga farvatten i fråga örn olycksfall till följd av militära
åtgärder i krig mellan europeiska stormakter, i vilket England, Frankrike eller
Tyska riket deltager, dels ock av den 15 december 1939, nr 855, enligt vilken
kungörelse lagen skall gälla inom Östersjön, Bottniska viken med Ålandshav
samt Ålands och Åbo skärgårdar, Finska viken och Rigaviken ävensom inom
farvattnet utanför Kina.
Sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270) [ändrad genom lagar nr 49/1925,
165/1934, 288/1938 och 610/1938] innehåller vissa bestämmelser av intresse i
förevarande sammanhang rörande befälhavarens och besättningens ställning.
Beträffande befälhavaren stadgas i 6 §, att, örn fartyget till följd av sjöolycka
går förlorat eller örn det efter sjöolycka förklaras icke vara iståndsättligt,
tjänsteavtalet upphör att gälla, där ej annat följer av avtalets innehåll. Om
befälhavares rätt till, bland annat, fri hemresa med hyra och underhåll gäller
vad i 41 § är stadgat för sjöman.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14. o
Med besättning förstås i lagen samtliga å ett fartyg anställda personer
utom befälhavaren, nämligen dels sjömän, vilka utföra skeppstjänst och bilda
den egentliga besättningen, och dels vissa andra personer, t. ex. fartygsläkare,
kypare och musikanter ävensom köks- och serveringspersonal. De två sistnämnda
kategorierna äro, till skillnad mot de förutnämnda, i vissa fall icke
anställda av redaren eller befälhavaren utan av t. ex. restauratören eller
restauratrisen.
Svensk sjöman, som i utlandet avgår från tjänsten på grund av sjukdom
eller skada, är enligt 28 § första stycket berättigad till fri resa med underhåll
till sin hemort här i riket. Kan tjänst beredas honom å fartyg, som är bestämt
till Sverige eller till ort, varifrån han bekvämligen kan resa hem, är han emellertid
pliktig att antaga tjänsten, så framt hans hälsotillstånd medgiver det
och han anställes i egenskap motsvarande den, vari han förut varit anställd,
och på lika förmånliga villkor. Jämlikt 32 § äger befälhavaren avskeda sjöman,
som till följd av sjukdom eller skada för längre tid är satt ur stånd att
fullgöra sin tjänst eller som lider av sjukdom, som medför fara för de ombordvarande.
I detta fall äger emellertid sjömannen åtnjuta viss hyra. I 41 §
finnes en bestämmelse örn upphörande av sjömans tjänsteavtal, vilken överensstämmer
med den i 6 § för befälhavaren givna. Upphör till följd av fartygets
förolyckande svensk sjömans anställning i utlandet, äger han rätt att
erhålla fri resa till sin hemort här i riket med hyra och underhåll under
resan. Kostnaden för sjömans hemresa med underhåll skall i detta fall bestridas
av statsmedel. Sjömannen är dock pliktig att antaga tjänst å annat
fartyg enligt vad som stadgas i 28 § första stycket. Enligt 70 § skall beträffande
de å fartyg anställda personer, som äro antagna av redaren eller befälhavaren
men icke tillhöra den egentliga besättningen, vad i lagen är stadgat
för sjöman äga motsvarande tillämpning. Med avseende å ombord anställda
personer, som icke äro antagna av redaren eller befälhavaren, skall jämlikt 71 §
vad i vissa uppräknade paragrafer i lagen är stadgat äga motsvarande tilllämpning.
Bland de uppräknade paragraferna återfinnas emellertid icke 28 §
första stycket och 41 §.
På förekommen anledning uppdrog Kungl. Majit den 30 december 1939
åt riksförsäkringsanstalten att verkställa utredning rörande spörsmålet, huruvida
åtgärder borde vidtagas för att svenska sjömän, som — sedan det fartyg,
å vilket de tjänstgjort, strandat eller sänkts i närheten av Storbritanniens kust
— hemsänts till Sverige, skulle bliva berättigade till de fördelar, som krigsförsäkring
innebär, därest de under transporten till Sverige drabbades av olycksfall
till följd av krigsåtgärd. Riksförsäkringsanstalten har den 13 januari 1940
avlämnat utredning i ämnet, över vilken yttranden avgivits av försäkringsrådet,
statskontoret och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.
Vidare hava Sveriges redareförening, Sveriges fartygsbcfälsförening,
svenska maskinbefälsförbundet, svenska sjöfolksförbundet, svenska stewartsförcningen
och Sveriges radiotelegrafistförening i skrivelse den 19
januari 1940 hemställt, att sådan ändring måtte vidtagas i 1937 års krigsfot
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
säkringslag, att personer, anställda ombord å fartyg, som på grund av krigsåtgärd
totalförlist, vilka i anledning därav nödgats företaga sjöresa för uppnående
av skandinavisk hamn, bleve krigsolycksfallsförsakrade jämväl under
resan.
På grundval av det sålunda föreliggande materialet har den nu ifrågavarande
propositionen utarbetats.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har till det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet anfört:
Det är otvivelaktigt ett samhällsintresse av stor vikt, att personer, som
tjänstgöra ombord på svenska fartyg, äro tillförsäkrade skälig ersättning för
olycksfall, som inträffa till följd av krigsåtgärd, ävensom att, örn de skulle
förolyckas, sådan ersättning utgår till deras efterlevande. Genom 1937
års krigsförsäkringslag hava statsmakterna avsett att tillgodose nyssnämnda
intresse. Den i nu förevarande ärende verkställda utredningen visar emellertid,
att fall kunna förekomma, då krigsförsäkringslagen icke torde vara
tillämplig men omständigheterna dock äro sådana, att ersättning för inträffade
olycksfall till följd av krigsåtgärd skäligen bör utgå. Hit synes i
allmänhet kunna räknas det fall, då sådant olycksfall inträffar under hemfärd
till Sverige, sedan det fartyg, å vilket vederbörande tjänstgjort, förolyckats.
Av skäl, som under utredningen i ärendet anförts, torde det icke vara
lämpligt att vidtaga ändring i allmänna olycksfallsförsäkringslagen av år
1916 eller i 1937 års krigsförsäkringslag för att få till stånd bestämmelser
örn ersättning i nyss omförmälda fall. Föreskrifter därom torde i stället
böra intagas i en särskild författning. För sistnämnda tillvägagångssätt
talar även den omständigheten, att enligt min mening staten bör svara för
ersättningar av ifrågavarande art. Staten har nämligen i tider som de nuvarande
ett synnerligen starkt intresse av att sjöfolkets förhållanden så
ordnas, att det icke undandrager sig att ställa sina tjänster till förfogande.
I nyss omförmälda författning synes som huvudregel böra föreskrivas, att
örn — sedan svenskt fartyg genom sjöolycka utom riket gått förlorat eller
efter sådan olycka förklarats icke vara iståndsättligt — person, som varit
tjänstgörande ombord å sådant fartyg, under hemresa till Sverige, som företages
å fartyg, drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd inom sådant
område och under sådan tid, att 1937 års krigsförsäkringslag är gällande,
ersättning skall utgivas av statsmedel. Stadgandet synes böra gälla såväl
befälhavare och sjömän som personer, vilka avses i 70 och 71 §§ sjömanslagen.
En förutsättning för dess tillämplighet torde dock av naturliga skäl
böra vara, att krigsförsäkringslagen icke är tillämplig beträffande det fall,
varom fråga är.
Ersättningen synes böra bestämmas av riksförsäkringsanstalten. I övrigt
torde krigsförsäkringslagen och på grund av innehållet i densamma jämväl
1916 års olycksfallsförsäkringslag i tillämpliga delar böra lända till efterrättelse.
Härav följer, bland annat, att vid missnöje med beslut av riksförsäkringsanstalten
klagan skall föras hos försäkringsrådet, vars beslut icke
får oö ver klagas.
Åtskilliga andra fall än det i det föregående behandlade torde, på sätt
bland annat försäkringsrådet omnämnt, kunna förkomma, då ersättning av
statsmedel för olycksfall på grund av krigsåtgärd under hemresa skulle
kunna ifrågasättas. Det synes mig lämpligt, att Kungl. Maj:t skall äga
möjlighet att, örn skäl därtill föreligga, besluta, att ersättning även i sådana
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14. O
fall skall utgå i enlighet med de för huvudfallet föreslagna bestämmelserna.
Ett stadgande, innefattande fullmakt för Kungl. Maj:t av sådan innebörd,
vill jag därför förorda. .....
De kostnader, som kunna uppkomma vid tillämpning av de föreslagna
bestämmelserna, torde lämpligen kunna utgå från det å riksstatens tolfte
huvudtitel uppförda förslagsanslaget till bestridande av statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete.
Bestämmelserna hava sammanförts i förslag till »förordning örn ersättning
av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats
av krigsåtgärd».
Denna förordning torde böra träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.
Därest emellertid — innan förordningen träder i tillämpning — sådant
olycksfall skulle inträffa, som eljest regleras av förordningens bestämmelser,
synas billighetsskäl tala för att staten även i nämnda fall utgiver ersättning
i enlighet vad i förordningen stadgas. Med hänsyn härtill torde böra begäras
bemyndigande för Kungl. Majit att i dylika fall få utgiva ersättning,
vilken jämväl torde böra bestridas från förutnämnda anslag.
Vid granskning av de nu till behandling föreliggande förslagen har utskottet
ej funnit anledning till erinran. Utskottet får därför hemställa,
att riksdagen måtte
A. antaga det genom förevarande proposition framlagda förslaget
till förordning örn ersättning av statsmedel i vissa fall för
skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd; samt
B. bemyndiga Kungl. Majit att, i enlighet med vad i förordningen
stadgas, utgiva ersättning för olycksfall, som inträffat
innan förordningen trätt i kraft.
Stockholm den 4 april 1940.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NURMAN.
Viel ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Sten, Näslund, Ekströmer,
Nils Elowsson och Holstenson;
från andra kammaren: fröken Hesselgren samt herrar Hage, Skoglund,
Pettersson i Hällbacken, Molander, Sandström, Gardell och Hansson i Örebro.
Utskottet