Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1940 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om inbegripande av
skriv- och telegrafistkramp under lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr
83 i första kammaren av herr Strömberg och nr 138 i andra kammaren av
fröken Hesselgren.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen ville
besluta örn skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning angående
orsakerna till och omfattningen av yrkessjukdomen skrivkramp och telegrafistkramp
samt förslag om denna sjukdoms inbegripande under lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten och
medicinalstyrelsen. Utskottet har därjämte lämnat svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, de anställdas centralorganisation
och de kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd tillfälle att yttra sig
över motionerna. Sådant tillfälle har även bereus de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening, som dock ej begagnat sig därav. De från omnämnda
myndigheter och sammanslutningar i övrigt inkomna yttrandena
finnas fogade såsom bilagor vid detta utlåtande, och tillåter sig utskottet
hänvisa till desammas innehåll.

Lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar trädde
i kraft den 1 januari 1930. Enligt den ursprungliga lydelsen av 1 § i denna
lag skulle den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete var försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, anses
vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande
del framkallats genom inverkan av arsenik eller förening därav,
bly eller legering eller förening därav, kvicksilver eller amalgam eller förening
därav, fosfor eller förening därav, strålande värme eller ljus, röntgcn Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 9 sand. 2 avd. Nr 36. 1

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

strålar eller radium samt mjältbrandssmitta. Sjukdomsorsaken stendamm
upptogs i lagen år 1930. Enligt en år 1936 genomförd lagändring falla
vidare under lagen jämväl yrkessjukdomar, som uteslutande eller till övervägande
del framkallats genom inverkan av bensol eller någon av dess homologer
(såsom toluol eller xylol) eller något av deras nitro- eller aminoderivat
(såsom nitrobensol eller trinitrotoluol, anilin eller parafenylendiamin), halogenderivat
av kolväten av den alifatiska serien (såsom kloroform eller trikloretylen),
koloxid, cyan eller förening därav, klor, hypoklorit eller klorkalk,
kloramin, nitrösa gaser, kromsyra eller förening därav samt annat
radioaktivt ämne än radium. Ytterligare skall efter 1936 såsom yrkessjukdom
anses följande sjukdomar, där de uteslutande eller till övervägande del
förorsakats av den försäkrades arbete, nämligen 1) smittsam sjukdom, som
omförmäles i 2 § epidemilagen den 19 juni 1919 eller varom förordnande
utfärdats enligt 24 § samma lag, därest arbetet består i yrkesmässigt meddelande
eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller utgöres av
medicinsk undersökning å laboratorium, som står under allmän tillsyn, samt
2) primär hudkräfta (kancer). Slutligen har år 1938 bland de uppräknade
ämnena införts klorderivat av fenol eller naftol eller deras salter.

Jämlikt 9 § i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar skall Kungl.
Maj:t till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som avses i
lagen, är för handen, utfärda en förteckning, upptagande dels de sjukdomsformer,
vilka bruka framkallas genom sådan inverkan som i lagen sägs,
dels ock de slag av verksamhet, vari dessa sjukdomsformer bruka framträda.
Sådan förteckning utfärdades den 22 november 1929 (Sv. förf.-sami.
nr 369), sedermera ändrad genom kungörelser den 7 november 1930 (nr
398), den 13 mars 1931 (nr 31), den 11 december 1936 (nr 609) och den
17 juni 1938 (nr 312).

Frågan om en sådan utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagen som
nu av motionärerna påkallas har tidigare i ett större sammanhang varit föremål
för övervägande, nämligen i ett av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen den 21 november 1935 avgivet gemensamt utlåtande
med förslag till ändringar i berörda lag, vilket låg till grund för
Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition nr 209 till 1936 års riksdag.
Propositionen, som med vissa jämkningar bifölls av riksdagen, ledde till de
ändringar i yrkessjukdomsförsäkringslagen, som trädde i kraft den 1 januari
1937. I nämnda utlåtande anfördes under rubriken »Vissa sjukdomar på
grund av mekanisk inverkan» följande:

Ämbetsverken hava haft under övervägande, huruvida såsom yrkessjukdomar
borde upptagas vissa åkommor, som kunna vara att tillskriva visst
ensidigt arbete och merendels äro att uppfatta såsom överansträngning av
vissa muskler eller organsystem. I den mån sålunda av mekanisk inverkan
beroende sjukdomar ej äro att anse såsom föranledda av olycksfall, betraktas
vissa av dem understundom i utlandet såsom yrkessjukdomar. Till så -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

dana sjukdomar äro att hänföra vissa sjukdomar, som föranledas av vibrerande
maskiner eller av starkt buller, ävensom krepiterande senskideinflammation,
vissa slemsäcksinflammationer, epikondylit (särskilt vid armbågen),
skrivkramp, telegrafistkramp m. fl. sjukdomar.

I fråga om dessa och vissa andra liknande sjukdomar gäller i mindre eller
högre grad, att svårighet möter att i det särskilda fallet avgöra, om de föranletts
av visst arbete eller av annan mekanisk inverkan eller eventuellt av
nervös eller infektiös eller liknande orsak, som oftast ej sammanhänger
med arbetet. En del av dessa sjukdomar, t. ex. skrivkramp och telegrafistkramp,
uppkomma, i den mån de äro att hänföra till arbete (och ej bero
t. ex. på nervösa orsaker), i regel först efter långvarigt arbete, medan åter
de övriga, i den mån de ej anses såsom följder av olycksfall, ofta i allt fall
bero på mer kortvarig inverkan. I den mån så är förhållandet inbegripas
de under det ovan omförmälda av riksförsäkringsanstalten år 1934 avgivna
förslaget till utvidgning av olycksfallsförsäkringslagens omfattning. Enligt
detta förslag skulle nämligen såsom föranledda av olycksfall i arbete överhuvud
anses skador, som förorsakas av inverkan på mekanisk väg under
jämförelsevis kort tid av arbetet eller de förhållanden, varunder det bedrives.

Då, därest sistnämnda förslag skulle leda till lagstiftning, sådan erfarenhet
om hithörande fall och om deras avgränsning från andra sjukdomar
synes böra avvaktas, som nu saknas men uppenbarligen skulle vinnas av
den nya lagstiftningens tillämpning, hava ämbetsverken för närvarande icke
ansett sig böra avgiva något förslag i vad angår denna grupp av sjukdomar.

I propositionen nr 209 till 1936 års riksdag anmälde föredragande departementschefen,
statsrådet Möller i anslutning till förenämnda uttalande sin
avsikt att i annat sammanhang föreslå riksdagen sådan ändring av olycksfallsförsäkringslagen,
att med skada till följd av olycksfall i arbete skulle
likställas skada, som förorsakats genom inverkan under högst några få
dagar på mekanisk väg av arbetet, såsom senskideinflammation (senknarr)
m. fl. åkommor, samt yttrade, att enligt detta förslag vissa av här åsyftade
yrkesåkommor skulle falla under olycksfallsförsäkringen. Hur önskvärt
det än vore att denna grupp av sjukdomar kunde i än större omfattning föranleda
ersättning från den av arbetsgivarna bekostade försäkringen fann
sig departementschefen dock i brist på närmare utredning icke för det dåvarande
böra härutinnan framlägga något förslag.

Det av departementschefen omnämnda förslaget till ändring av olycksfallsförsäkringslagen
förelädes 1936 års riksdag genom propositionen nr 218,
vilken av riksdagen bifölls. Enligt den härefter utfärdade lagen den 26 juni
1936 om ändring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1937, skola såsom föranledda av olycksfall
även anses skador, som förorsakats genom inverkan under högst några
få dagar bland annat på mekanisk väg av arbetet såsom skavsår, bläsor eller
senskideinflammation (senknarr).

Vid 1938 års riksdag fattades efter förslag av Kungl. Maj:t beslut örn inrättande
av eli statens institut för folkhälsan. Enligt den av Kungl. Majit

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

sedermera utfärdade instruktionen för institutet (Sv. förf.-saml. 1938 nr 327,
ändrad 1939 nr 521) åligger det detta att på det yrkeshygieniska området
bl. a. utföra undersökningar rörande ohälsa, som uppkommer genom ogynnsamma
yttre inflytanden i samband med arbete, samt föreslå åtgärder, som
ur medicinsk synpunkt finnas påkallade för att minska risken för ohälsa i
arbete.

Den av chefen för socialdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts den 29 maj
1936 givna bemyndigande tillkallade rationaliseringsutredningen har den 10
juni 1939 avgivit betänkande, behandlande i en första del motiv och förslag
till åtgärder i anledning av skadliga sociala verkningar av driftsförändringar
och driftsnedläggelser inom industrien (Statens off. utredn.
1939: 13) samt i en andra del resultaten av verkställda undersökningar och
utredningar (Statens off. utredn. 1939: 14). Del I av utredningens betänkande
är efter det inledande kapitlet (I) uppdelat i tre avdelningar, varav den
första behandlar arbetslöshet i samband med driftsförändringar och driftsnedläggelser
inom industrien, särskilt vid rationalisering, den andra olycksfall
i industriellt arbete under inflytande av rationaliseringen och den tredje
ohälsa i industriellt arbete under inflytande av rationaliseringen. I sistnämnda
tredje avdelning (sid. 232 ff.) har utredningen erinrat örn att i
dess uppdrag jämväl ingått att undersöka om och i vad mån den inom
industrien fortgående rationaliseringen menligt inverkade å arbetarnas och
de anställdas hälsotillstånd. Utredningen har fortsättningsvis anfört:

Någon undersökning på detta område har hittills icke verkställts i vårt
land. Däremot ha på några håll i utlandet undersökningar företagits till
belysande av rationaliseringens verkningar i förevarande avseende.

Att här endast kan vara fråga örn vissa sidor av rationaliseringen, torde
vara uppenbart. I utlandet har främst uppmärksammats den ökade arbetstakt
och den större grad av enformighet i arbetet, som följer å vissa slag av
rationalisering. I särskilda fall synas sådana förhållanden där ha lett till
försämrat hälsotillstånd bland arbetarna.

Vid de konferenser utredningen under hösten 1936 anordnade med representanter
för arbetsgivarnas, arbetarnas och de anställdas organisationer berördes
även ifrågavarande spörsmål. Särskilt diskuterades frågan huruvida
den på flera håll i samband med vidtagna rationaliseringsåtgärder ökade arbetstakten
kunde anses ha i ogynnsam riktning påverkat arbetarnas och de
anställdas hälsa. Konferenserna gåvo emellertid icke till resultat några säkrare
utgångspunkter för spörsmålets bedömande. De uttalanden som gjordes
stredo nämligen i betydelsefulla avseenden mot varandra.

Då utredningen ingick på ett bedömande av vilka särskilda undersökningar
som erfordrades för ett närmare klarläggande av det föreliggande spörsmålet,
fann utredningen medverkan nödvändig dels av socialstyrelsen, vilken för
det dåvarande var såväl tillsynsmyndighet för de erkända sjukkassorna som
chefsmyndighet för yrkesinspektionen, dels ock av medicinalstyrelsen. Med
anledning härav hemställde utredningen i skrivelse till Kungl. Majit den 16
april 1937 om uppdrag åt nämnda myndigheter att gemensamt och i samråd

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

med utredningen dels utarbeta och till socialdepartementet inkomma
med en plan för undersökningar av ifrågavarande slag jämte beräkning
av kostnaderna för deras utförande dels ock — sedan en dylik plan av
Kungl. Majit godkänts -— i enlighet därmed utföra undersökningarna. På
anmodan av Kungl. Majit inkommo socialstyrelsen och medicinalstyrelsen,
efter att i ärendet lia samrått med utredningen, den 12 juni 1937 med plan
och beräkning av kostnaderna för utförande av undersökningar rörande
rationaliseringsåtgärders inverkan på arbetares och anställdas hälsotillstånd.
Sedan därefter inom socialdepartementet till behandling upptagits ett av
sakkunniga avlämnat förslag angående inrättande av ett statens institut för
folkhälsan, vilket institut bl. a. skulle ha till uppgift att utföra undersökningar
på det yrkeshygieniska området, fann Kungl. Majit i beslut den 23
december 1937 utredningens ovan berörda framställning icke för det dåvarande
föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd.

Under åberopande av de uppgifter som enligt vad utskottet i det föregående
anmärkt skola åvila statens institut för folkhälsan har utredningen
vidare i detta sammanhang uttalat, att det torde böra ankomma å institutet
att vidare planlägga och utföra sådana särskilda undersökningar rörande
rationaliseringens verkningar med avseende å ohälsa i arbete, varom utredningen
väckt förslag. Utredningen har emellertid ansett sig böra framlägga
det material till hithörande frågors bedömande, varöver utredningen
förfogade, ävensom — med hänsyn till de erfarenheter utredningen under
sitt arbete förskaffat sig — några synpunkter på dessa undersökningar.
I sistnämnda avseende tillåter sig utskottet hänvisa till sid. 232—236 i förenämnda
del I av utredningens betänkande.

De av rationaliseringsutredningen i olika avseenden framlagda förslagen
äro — sedan yttranden inhämtats från ett stort antal myndigheter och sammanslutningar
— beroende på Kungl. Majits prövning.

Det spörsmål, som genom förevarande motioner dragits under riksdagens
prövning, var föremål för uppmärksamhet bl. a. under förarbetena till 1936
års ändringar i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. I det utlåtande
av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
gemensamt, på vilket Kungl. Majits ändringsförslag grundade sig, framhölls
att ämbetsverken haft under övervägande, huruvida såsom yrkessjukdomar
borde upptagas vissa åkommor, som kunde vara att tillskriva visst ensidigt
arbete och merendels vore att uppfatta såsom överansträngning av vissa
muskler eller organsystem. Bland sådana sjukdomar nämndes även skrivkramp
och telegrafistkramp. Ämbetsverken ansågo, att erfarenhet örn hithörande
fall och om deras avgränsning från andra sjukdomar borde avvaktas.
Något förslag om dessa sjukdomars inbegripande under nyssnämnda
lag framlades därför icke vare sig av ämbetsverken eller av Kungl. Majit.
Däremot framlades och antogs förslag örn hänförande under olycksfallsförsäkringslagen
av skada, som förorsakats genom inverkan under högst några
få dagar på mekanisk väg av arbetet.

Utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att det ofta är synnerligen
vanskligt att bedöma, örn och i vad mån skriv- och telegrafistkramp
är en följd av arbete och ej av andra ensamt eller övervägande neurasteniska
eller psykogena faktorer. Skrivkramp och liknande åkommor hava i vissa
fall, då de uppträtt hos personal i statens tjänst, föranlett Kungl. Majit att
genom särskilda beslut tillerkänna vederbörande ersättning för mistade avlöningsförmåner.
I andra fall, särskilt då det gällt privatanställda, torde
den av dylik sjukdom drabbade ofta hava kommit i en svår ställning. Den
allt starkare mekanisering av kontorsarbetet, som på senare år inträtt, har
ytterligare aktualiserat kravet på ett klarläggande av orsakerna till och omfattningen
av skriv- och telegrafistkramp. Utskottet vill därför förorda, att
en utredning i detta ämne verkställes. Utredningen skulle i första hand
kunna leda till vidtagande av vissa förebyggande åtgärder. Det synes utskottet
icke uteslutet, att åtskilligt skulle vara att vinna genom att de omständigheter,
som kunna medverka till uppkomsten av sådan sjukdom, i
högre grad beaktades vid undervisningen samt motverkades genom lämpliga
anordningar vid arbetet. Genom undersökningen torde jämväl säkrare
hållpunkter kunna vinnas för ett bedömande av frågan, örn de avsedda sjukdomarna
böra föras in under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Enligt utskottets mening torde emellertid en undersökning av hithörande
spörsmål lämpligen böra omfatta även andra sjukdomar i muskler och leder,
vilka kunna förorsakas genom inverkan på övervägande mekanisk väg av
arbetet. Däremot anser sig utskottet icke i nuvarande tidsläge kunna förorda
den av försäkringsrådet ifrågasatta revisionen av yrkessjukdomsförsäkringslagen
i hela dess vidd.

De spörsmål, som vid en sådan utredning som nyss sagts skulle komma
under omprövning, beröra nära de arbetsområden, som utstakats för riksförsäkringsanstalten,
dit numera även yrkesinspektionen hör, statens institut
för folkhälsan och medicinalstyrelsen. Vid sådant förhållande synes det
utskottet icke påkallat att för verkställande av utredningen tillsätta en särskild
kommitté.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av motionerna I: 83 och II: 138,
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning angående orsakerna till och
omfattningen av sådana sjukdomar i muskler och leder, som
kunna förorsakas genom inverkan på övervägande mekanisk
väg av arbetet, samt för riksdagen framlägga de förslag,
till vilka utredningen kan föranleda.

Stockholm den 4 juni 1940.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Löfvander, Olof Carlsson,
Wistrand och Sten;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage, Molander, Sandström
och Hansson i örebro, fröken Ebon Andersson, fru Elsa Johansson* samt herr Persson
i Norrby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

Bilaga A.

FÖRSÄKRINGSRÄDET.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 9 februari 1940 har Kungl. Majit anbefallt Kungl. Försäkringsradet
att till Riksdagens Andra lagutskott avgiva yttrande över två
inom riksdagen väckta motioner, nämligen nr 83 i Första kammaren och
nr 138 i Andra kammaren, samt att till Kungl. Socialdepartementet insända
avskrift av yttrandet.

Med anledning härav får Försäkringsrådet anföra följande.

I motionerna yrkas, att Riksdagen ville besluta örn skrivelse till Kungl.
Majit med begäran örn utredning angående orsakerna till och omfattningen
av yrkessjukdomen skrivkramp och telegrafistkramp samt förslag örn denna
sjukdoms inbegripande under yrkessjukdomsförsäkringslagen.

En dylik utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagen har tidigare varit
ifrågasatt. Därvid har frågan emellertid upptagits i ett större sammanhang.
Sålunda hava Kungl. Socialstyrelsen, Riksförsäkringsanstalten och Kungl.
Medicinalstyrelsen vid avgivande av utlåtande den 21 november 1935 med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1, 3 och 9 §§ yrkessjukdomsförsäkringslagen
i dess dåvarande avfattning övervägt att såsom yrkessjukdomar
upptaga vissa åkommor —■ i den mån de icke bero av kortvarig inverkan
och således numera inbegripas under 1 § lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete —, vilka kunna vara att tillskriva visst
ensidigt arbete. Till sådana, av mekanisk inverkan beroende sjukdomar äro
att hänföra vissa sjukdomar, som föranledas av vibrerande maskiner eller
av starkt buller, ävensom krepiterande senskideinflammationer, vissa slemsäcksinflammationer,
epikondylit, skrivkramp, telegrafistkramp m. fl. sjukdomar.
Emellertid ansågo sig ämbetsverken i saknad av erfarenhet beträffande
berörda sjukdomar icke beredda att på dåvarande ståndpunkt avgiva
något förslag örn desammas upptagande i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Enligt Rådets mening bör frågan om den av motionärerna föreslagna utvidgningen
av yrkessjukdomsförsäkringslagens tillämplighetsområde upptagas
i det större sammanhang, i vilket den tidigare varit föremål för ämbetsverkens
omprövning.

Ifrågasättas kan huruvida icke, med hänsyn till den erfarenhet, som vunnits
vid tillämpningen av yrkessjukdomsförsäkringslagen och olycksfallsförsäkringslagen
i deras nuvarande avfattning, en ny utredning borde avse en
revision av yrkessjukdomsförsäkringslagen i hela dess omfattning.

Avskrift av Försäkringsrådets protokoll denna dag, utvisande skiljaktig
mening, överlämnas härjämte.

Stockholm den 8 mars 1940.

På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:

J. GEIJER.

/ Gerd Lundberg.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

Avskrift av protokoll, fört vid
Kungl. Försäkringsrådets sammanträde
den 8 mars 19AO.

Närvarande: t. f. Chefen, Försäkringsrådet Geijer,

Försäkringsrådet Ronny,

» Löfmark,

» Aae,

» Haynez,

t. f. » Ekeroth.

Ledamoten Hultman,

» Särnlund,

» Lindahl,

» Danielsson.

Föredrogs Kungl. Maj:ts remiss den 9 februari 1940 angående avgivande
av yttrande till Riksdagens Andra lagutskott i anledning av motioner i första
och andra kammaren angående ändringar i lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar och beslöts utlåtande.

Försäkringsrådet Geijer var av skiljaktig mening och anförde: »Skrivkramp
och telegrafistkramp torde — i den mera vidsträckta bemärkelse, vari
dessa benämningar allmänt brukas — icke vara att betrakta som en specifik
sjukdom, utan som ett symptomkomplex, vars orsak är att söka än i fysiska
åkommor av olika slag såsom tendovaginit, epicondylit m. m. än i ett psykiskt
grundlidande (skrivkramp i egentlig bemärkelse).

Med hänsyn härtill och då en utredning i den begränsande omfattning,
som motionärerna avse, följaktligen icke synes kunna leda till önskat resultat,
kan en dylik utredning icke tillstyrkas.

Därest framdeles ett mera generellt inrangerande i yrkessjukdomsförsäkringslagen
av sådana åkommor, som bero på längre tids ensidigt arbete, kommer
att ske, komma naturligtvis även skrivkramp och telegrafistkramp att
inbegripas under lagen i den mån dessa sjukdomssymptom bero på de åkommor,
som bliva föremål för inrangeringen.

En sådan utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagen måste emellertid
föregås av en efter allsidig utredning verkställd omsorgsfull definiering och
avgränsning, som kommer att bliva förenad med stora vanskligheter.»

Vid protokollet:

Gerd Lundberg.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

Bilaga B.

RIKSFÖRSÄKRINGSANSTALTEN.

Till riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Maj:t har den 9 februari 1940 anbefallt riksförsäkringsanstalten
att senast före den 9 mars 1940 till utskottet avgiva yttrande över två av
herr G. Strömberg i första kammaren och fröken Kerstin Hesselgren i andra
kammaren avgivna lika lydande motioner (nr 83 i första och nr 138 i andra
kammaren).

Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.

I sitt den 21 november 1935 avgivna utlåtande med förslag till ändringar
i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar anförde socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen under rubriken »Vissa sjukdomar
på grund av mekanisk inverkan» följande:

»Ämbetsverken hava haft under övervägande, huruvida såsom yrkessjukdomar
borde upptagas vissa åkommor, som kunna vara att tillskriva visst
ensidigt arbete och merendels äro att uppfatta såsom överansträngning av
vissa muskler eller organsystem. I den mån sålunda av mekanisk inverkan
beroende sjukdomar ej äro att anse såsom föranledda av olycksfall, betraktas
vissa av dem understundom i utlandet såsom yrkessjukdomar. Till sådana
sjukdomar äro att hänföra vissa sjukdomar, som föranledas av vibrerande
maskiner eller av starkt buller, ävensom krepiterande senskideinflammation,
vissa slemsäcksinflammationer, epikondylit (särskilt vid armbågen),
skrivkramp, telegrafistkramp m. fl. sjukdomar.

I fråga örn dessa och vissa andra liknande sjukdomar gäller i mindre eller
högre grad, att svårighet möter att i det särskilda fallet avgöra, om de föranletts
av visst arbete eller av annan mekanisk inverkan eller eventuellt av
nervös eller infektiös eller liknande orsak, som oftast ej sammanhänger
med arbetet. En del av dessa sjukdomar, t. ex. skrivkramp och telegrafistkramp,
uppkomma, i den mån de äro att hänföra till arbete (och ej bero
t. ex. på nervösa orsaker), i regel först efter långvarigt arbete, medan åter
de övriga, i den mån de ej anses såsom följder av olycksfall, ofta i allt fall
bero på mer kortvarig inverkan. I den mån så är förhållandet inbegripas
de under det ovan omförmälda av riksförsäkringsanstalten år 1934 avgivna
förslaget till utvidgning av olycksfallsförsäkringslagens omfattning. Enligt
detta förslag skulle nämligen såsom föranledda av olycksfall i arbete överhuvud
anses skador, som förorsakas av inverkan på mekanisk väg under
jämförelsevis kort tid av arbetet eller de förhållanden, varunder det bedrives.

Den av ämbetsverken sålunda åsyftade lagändringen genomfördes genom
lag den 26 juni 1936 om ändring i vissa delar av lagen om försäkring för
olycksfall i arbete. Enligt denna lag, som trädde i kraft med 1937 års ingång,
skola såsom föranledda av olycksfall även anses skador, som förorsakats
genom inverkan under högst några få dagar bland annat på mekanisk
väg av arbetet såsom (förutom skavsår och blåsor) senskideinflamma -

Andia lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

tion (senknarr). Under år 1939 anmäldes till riksförsäkringsanstalten 499
fall av senskideinflammation (senknarr), som drabbat i anstalten försäkrade
arbetare. I 397 av dessa fall tillerkändes den skadade ersättning, varemot i
övriga 102 fall ersättning icke kunde tillerkännas i allmänhet av den anledning
att, ehuru åkomman sannolikt till övervägande del förorsakats av visst
den skadades arbete, detta arbete fortgått under viss längre tid. I dessa fall
ansågs därför i regel åkomman vara en följd av inverkan under den längre
tiden. Av de eljest i ämbetsverkens förutberörda utlåtande omnämnda
åkommor hava såsom förorsakade under högst några få dagar på mekanisk
väg ersättning av riksförsäkringsanstalten tillerkänts för vissa slemsäcksinflammationer
(bursiter) och vissa sjukdomar i armbågens muskelfästen
(epikondyliter). Något fall av åkomma, uppkommen under så kort tid som
högst några få dagar av vibrerande maskin eller starkt buller, har veterligen
icke bragts till anstaltens kännedom. Däremot äro åkommor uppkomna
genom inverkan under längre tid av starkt vibrerande maskiner, t. ex. bankningsmaskiner
inom skoindustrien, eller av de särskilt inom metall-, gruvoch
stenindustrierna i stor utsträckning använda pneumatiska verktygen
väl kända inom yrkesinspektionen, som sedan länge haft sin uppmärksamhet
riktad på förekommande av därav förorsakade skador.

För övrigt är riksförsäkringsanstaltens erfarenhet av sådana av arbete
under längre tid på mekanisk väg föranledda åkommor, som, försåvitt de
förorsakas av inverkan under högst några få dagar, falla under den nämnda
lagstiftningen, fortfarande ganska begränsad.

Beträffande de i motionerna åsyftade åkommorna skrivkramp och telegrafistkramp
giva dessa åkommor i allmänhet liknande symptom, vare sig
de äro en följd av sådana merendels långvarigt inverkande arbetsmoment
som de av motionärerna angivna (handskrivning, maskinskrivning, arbete
vid bokförings- och stansmaskiner) eller av t. ex. vissa eljest under kontorsarbete
återkommande handgrepp eller hand- eller armrörelser såsom lyftning
eller uppläggning av aktbuntar, sortering i kortregister, allmän överansträngning
etc. Bland riksförsäkringsanstaltens personal har under senare
år inträffat vissa dylika åkommor, vilka ansetts kunna hava ådragits i
tjänsten, och varvid Kungl. Maj:t genom särskilda beslut funnit skäligt
tillerkänna vederbörande ersättning för mistade avlöningsförmåner. I vissa
fall hava dessa åkommor uppträtt efter arbete med maskinskrivning eller
med räknemaskin eller stansning; i ett lika stort antal fall har åkomman
satts i samband med mer eller mindre ensidigt hanterande eljest av visst
arbetsmaterial. De av vederbörande läkare ställda växlande diagnoserna
hava i samtliga dessa fall varit skrivkramp, neuralgisk värk i båda armarna,
neuralgisk värk i bögra armen, nervvärk i båda armarna, neurit i båda
armarna, cpicondylit i båda armarna, neurit i högra armen och epicondylit,
skrivkramp i högra underarmen, ulnarisneurit i högra handen, bracliialisneuralgi
och epicondylit, mjukdelsinflammation i högra skulderbladet (peritendinit),
armneurit. I ett av fallen — vilket ursprungligen diagnostiserats
såsom neuralgisk värk i högra armen — befanns sedermera sjukdomen vara
orsakad av tumör.

Om sålunda, försåvitt dessa av motionärerna avsedda eller närbesläktade
åkommor förorsakas av arbete, arten av det arbete, som i olika lall inverkar,
kan vara växlande och svårbestämbart, ställer det sig än svårare alt bedöma,
huruvida och i vad mån åkomman överhuvud är en följd av arbete
och ej av andra ensamt eller övervägande neurasteniska eller psykogena

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

faktorer. I detta hänseende får anstalten hänvisa till bilagda av anstaltens
överläkare professor A. Troell och biträdande läkare doktor Gunnar Wiberg
avgivna yttrande.

Vidkommande den utländska lagstiftningen på yrkessjukdomsförsäkringens
område synes i Europa skrivkramp och telegrafistkramp hava upptagits
såsom särskild yrkessjukdom endast i England. I Ryssland medtager
en författning av år 1929 yrkesneuroser hos telegrafister, stenografer,
maskinskrivare, pianister, violinister, svarvare, kanslister, tecknare. I England
medtagas även spinnkramp, orsakad av spinnande av bomulls- eller
yllegarn, samt cellvävsinflammation och slemsäcksinflammation i armarna
hos arbetare i gruvor, stenbrott o. dyl. I Danmark och Tyskland upptagas
sjukdomar i muskler och leder, orsakade av skakningar vid arbete med
tryckluftsverktyg.

Av anförda skäl måste det väl anses ovisst, huruvida den av motionärerna
påyrkade utredningen örn orsakerna till och omfattningen av yrkessjukdomen
skrivkramp och telegrafistkramp kan leda till att denna sjukdom
bör upptagas i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Riksförsäkringsanstalten har
emellertid icke något att erinra emot, att en dylik utredning kommer till
stånd. Men i så fall bör efter anstaltens mening utredningen omfatta sådana
sjukdomar i allmänhet i muskler och leder, vilka må förorsakas av inverkan
på övervägande mekanisk väg av arbetet.

Stockholm den 7 mars 1940.

SAM LARSSON.

H. v. Schulzenheim.

Med anledning av begärt yttrande beträffande motion nr 83 i första kammaren
1940 torde följande böra framhållas:

I första hand måste man klargöra för sig att det gives en mängd till sin
uppkomst och sin natur mycket växlande åkommor, som ha större eller
mindre likhet med vad som går under benämningen skrivkramp och telegrafistkramp.
Oftast rör det sig om smärtor i skuldrorna strålande nedåt
armarna eller örn smärtor enbart i armarna och fingrarna. Ej sällan äro
dessa smärtsensationer förenade med en känsla av domning och kraftlöshet
i armen. Flertalet dylika tillstånd kunna vara betingade antingen av ett
verkligt organiskt underlag såsom skrumpnande lungprocesser, tumörer i
halsregionen, s. k. halsrevben, deformerande förändringar i halskotorna samt
förändringar i eller omkring axelleden. I enstaka fall kan orsaken ligga i
längre ned på armen påvisbara åkommor (såsom epicondyliter, vilkas underlag
utgöras av förändringar i senfästena). I ett mycket stort antal fall har
man emellertid ej lyckats påvisa några dylika organiska förändringar och
för åtskilliga har man antagit att det rör sig om antingen förändringar i
blodkärlen till armen eller i till armen hörande nervrötter eller nerver.

För samtliga fall kan man särskilja dels sådana som ge sig tillkänna
endast med subjektiva symptom i form av smärtor, uttröttning, känsla av
kramp i fingrarna etc. och dels sådana där även förändringar tillkommit i
form av muskelförtvining och rubbningar i hudens känsel. Dessa senare
äro emellertid utomordentligt fåtaliga jämfört med de förra. Det måste i
detta sammanhang starkt poängteras, att man tills vidare ej har några som

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

helst möjligheter att verifiera de uppgifter patienterna lämna örn sina obehag
genom konstaterandet av objektivt påvisbara förändringar.

Så mycket är dock säkert att man ser åtskilliga av dessa åkommor uppträda
just i samband med de i motionen påpekade arbetsprestationerna och
mestadels, såsom också påpekats, då intensifiering av arbetet lett till uttröttning.
Bl. a. av den anledningen att symptomen mera sällan uppträda
hos yngre individer, måste man anse att konstitutionella moment spela en
avsevärd roll för uppkomsten av besvären: särskilt mindre motståndskraftiga
personer uthärda arbetspåfrestningar dåligt och få symptom tidigare
än personer med intakt nervsystem. Ytterligare ett konstitutionellt moment
förtjänar att anföras, det psykogena. Patienter med symptom av den art,
varom här är fråga, förete ofta en neuropatisk läggning. Och denna läggning
är ingalunda som regel sekundär till smärt- eller kramptillståndet utan
tvärtom synnerligen ofta primär därtill. Som det är en genomgående erfarenhet
att individer med neuropatiska anlag mycket hastigare bli uttröttade
än fullt friska, skulle införandet av de ovan omtalade sjukdomsbegreppen
under lagen om yrkessjukdomar ge berättigande åt att även andra av
uttröttning framkallade sjukdomstillstånd än just skriv- och telegrafistkramp
komme in under samma lag; som exempel må endast anföras den på grund
av trötthet så ofta uppträdande värken i korsryggen samt huvudvärk.

Sammanfattning: Sjukdomsbegreppet skriv- och telegrafistkramp är så
till vida mycket oklart som de däri ingående eller detta närstående symptomen
i en del fall förorsakas av verkliga men av sysselsättningen oberoende
organiska underlag men oftast endast utgöras av smärt- eller krampsensationer
om vilkas ursprung man ingenting annat vet än att konstitutionella
och psykogena faktorer jämte uttröttning spela in. Att på nuvarande
stadium tillerkänna ersättning såsom för yrkessjukdom åt en dylik symptomkomplex
synes av skäl som här anförts knappast vara att tillråda. På
grund av den nära relation som förefinnes mellan skriv- och telegrafistkrampen
och åtskilliga andra symptombilder, vilka enligt riksförsäkringsanstaltens
erfarenhet äro kända inom yrkesinspektionen och arbetarskyddet,
torde det däremot icke vara alldeles omotiverat att en närmare utredning
kommer till stånd.

Stockholm den 4 mars 1940.

A. Troell. Gunnar Wiberg.

MEDICINALSTYRELSEN.

Bilaga C.

Stockholm den 8 mars 1940.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 9 februari 1940 har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
att senast den 9 mars 1940 till riksdagens andra lagutskott avgiva
yttrande över motion nr 83 i första kammaren och likalydande motion
nr 138 i andra kammaren om inbegripande av yrkessjukdomen skrivoch
telegrafistkramp under lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen med överlämnande i avskrift
av ett utav medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd professorn Nils
Antoni avgivet yttrande i ärendet meddela, att styrelsen tillstyrker verkställandet
av den i motionerna avsedda utredningen.

J. AXEL HÖJER.

John Byttner.

/C. B. v. Mentzer.

Till Kungl. Medicinalstyrelsen.

Av Eder kallad att deltaga i utredning av ärende D:nr 513 angående inbegripande
av yrkessjukdomen skrivkramp under lagen örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar, får jag vördsamt anföra följande.

Kungl. Styrelsen har av Kungl. Maj:t ålagts att yttra sig över i riksdagen
väckt motion i enlighet med ovanstående. I motionen påyrkades dock inbegripande
även av telegrafistkramp bland försäkringsberättigade sjukdomar
och begärdes i första rummet utredning angående orsakerna till och omfattningen
av de båda särskilt nämnda yrkessjukdomarna. Motionens (N:o
83) rubrik nämner endast inbegripande av yrkessjukdomen skrivkramp
under lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

De nämnda sjukdomsformernas förekomst i vårt land är knappast siffermässigt
känd. För att få kunskap härom måste man efterhöra hos offentliga
och enskilda arbetsgivare i stor omfattning, likaså skulle uppgifter
kunna erhållas hos sjukkassor och sjukförsäkringsbolag. Det enda, undertecknad
för närvarande kan meddela i denna särskilda fråga, är att skrivkramp
i egentlig bemärkelse icke torde vara mycket vanlig.

Vad beträffar orsakerna, inordnas skrivkrampen likasom den givetvis
mycket sällsyntare telegrafistkrampen i den större sjukdomsgruppen yrkesneuroser
(»Beschäftigungsneurosen»), som innefattar många former, såsom
med skrivkrampen analoga sjukdomstillstånd i övre extremiteterna hos
mjölkerskor, cigarrarbetare, pianister och violinister, i läpparna hos blåsare,
tungan hos klarinettblåsare m. m. örn alla dessa former råder allmänt den
uppfattning, att vederbörande yrkesarbete spelar en helt väsentlig roll
för sjukdomstillståndets uppkomst, något som självfallet i första rummet
framgår av att sjukdomstillståndet i detalj präglas av yrkets speciella form
av ansträngning till art och kroppsdel. Från en sådan, allmän synpunkt
finnes intet att invända mot att inordna de nämnda sjukdomarna bland
av yrkesarbete framkallade.

Vissa invändningar kunna visserligen göras. Invändningarna kunna fördelas
på huvudsakligen följande grupper: 1) Diagnosen kan i det enskilda
fallet stundom erbjuda svårigheter. 2) Andra orsaker än yrkesarbetet kunna
medverka till sjukdomens uppkomst, stundom i så väsentlig mån, att dessa
andra moment måste tillskrivas huvudsaklig betydelse.

Ad 1) En organisk nervsjukdom kan i sin början eller senare förlopp
ha skrivkramp som symptomatisk företeelse, så till exempel en börjande
parkinsonism (Lemos, Levy med flera), sjukdomsprocesser i corpus striatum
(E. Adler) eller extrapyramidala systemet över huvud taget (Rost).
En noggrann, sakkunnig undersökning kan dock i allmänhet redan på ett
tidigt stadium ställa fallet i dess rätta ljus.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

Ad 2) Man har i ej så alldeles få fall funnit vissa organiska skador eller
felbildningar i mera perifera kroppsdelar i fall av skrivkramp, som tillskrivits
väsentlig etiologisk betydelse, såsom halsrevben, deformerande spondylos
i balsryggraden, radialisneurit, muskelatrofi i handen m. m. (AndréThomas,
Bourgignon och Faure-Beaulieu, Fr. Kramer, Costedoat och Au jalen).
Även dessa fall kunna räknas till de symptomatiska och uteslutas genom
sakkunnig undersökning. Mera svårbedömd är frågan, i vilken mån
vid de genuina fallen av skrivarsjuka predisponerande moment föreligga
eller rimligen måste antagas, såsom framhållits av många erfarna författare
(Callawaert med flera). Man har påvisat vissa relationer mellan skrivarsjuka
och stamning (Röman-Goldzieher, Schulmann), vilken senare anomali
i övervägande mån räknas som grundad i inneboende mindervärdighet
hos nervsystemet eller delar därav. Rent psykiska faktorer spela en erkänd
roll för uppkomsten och vidmakthållandet av många fall av yrkesneuros,
och detta i så framträdande grad, att man ansett sig böra avskilja många
fall som en grupp för sig, psykogena skrivrubbningar tillhörande de hysteriska
reaktionerna. Härmed är nian åter framme vid den praktisk-diagnostiska
frågan, vilken i denna belysning icke blott ter sig betydligt försvårad,
utan också mycket mera praktiskt vittutseende. Det är nämligen mycket
svårt att i det enskilda fallet avgöra, i vilken mån konstitutionell neuropatisk
disposition eller av yrkesarbetet i egentlig bemärkelse oberoende personliga,
själsliga faktorer spela en väsentlig, eventuellt den huvudsakliga
rollen i etiologiskt avseende. Man har visserligen uppställt olika former av
sjukdomen, jämte den så att säga klassiska, krampformen, former präglade
mera eller endast av svaghet eller smärtor eller darrning; se till exempel
Curschmann i Mohr-Stähelins Handbucli 1926.

Viktigast av predisponerande eller orsaksfaktorer är utan tvivel ett opraktiskt
arbetssätt, något som i sin tur gynnas av viss konstitutionell neuropatisk
läggning, vilken veterligen disponerar till mindre ändamålsenlig
tonusreglering —- »paratonie» enligt Dupré — och därmed till opraktiskt
arbetssätt, svårigheter vid utbildning, yrkesskolning, träning och därmed
till mindre fast och hållbar yrkesfärdighet. Mera allmänt och utan betoning
av mer eller mindre svårbedömda konstitutionellt predisponerande moment
kan anses säkert, att mindre ändamålsenlig skolning för den särskilda
arbetsuppgiften och mindre ändamålsenligt arbetssätt i hög grad gynna
uppkomsten av »Versagen» i arbetet, yrkesskador. Det konstitutionella momentet
framträder å sin sida vid sammanställningen av ett större antal fall,
där man kan se sådana extremer som skrivkramp redan i skolåldern å ena
sidan, eventuellt med andra fall av samma rubbning i samma familj och
utan särskilt ensidigt eller ihållande skrivarbete, fall alltså där den »endogena»
faktorn nästan ligger i öppen dag, å andra sidan fall inträffande hos
robusta individer först efter decennier av hårt och påfrestande, ihållande
skrivarbete till exempel med hård anilinpenna, fall alltså där ansträngningsmomentet
tydligt dominerar.

En eventuell disposition kan, om man så vill, försäkringstekniskt negligeras,
i det man kan anse att arbetaren är försäkrad, eventuell disposition
inbegripen. Den icke blott disponerande utan även fixerande betydelsen av
psykiska moment kan å andra sidan icke förnekas, fall av denna art kunna
i försäkringsavseende med fog jämföras med så kallade ersättningsneuroser
i anslutning till olycksfall, och det lider knappast något tvivel, att frekvensen,
varaktigheten och den socialekonomiska belastningen av yrkesneuroser

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

komme att starkt växa, om fall av denna art inbegripas i de försäkringsberättigade.
Särskilt de så ytterst vanliga, ofta starkt neurotiskt präglade
armneuralgierna skulle med säkerhet mäla sig bland de försäkringsberättigade.
Försiktighet och återhållsamhet äro sålunda av olika skäl påkallade
vid beslutet i den i motionen väckta frågan, om man också å andra sidan
måste oreserverat medge att yrkesarbetet i många fall spelar en avgörande,
i vissa fall den enda betydande rollen vid uppkomsten av sjukdomen skrivkramp
och analoga yrkessjukdomar. Att i försäkringsavseende bedöma olika
former av skrivarsjuka olika, låter sig svårligen göra, då det icke kan anses
styrkt, att till exempel krampformen är mera genuint yrkesbetingad än
den paretiska, den neuralgiska formen kan nog säkrast avskiljas såsom i
stort sett mycket mindre typisk yrkesåkomma.

Stockholm den 6 mars 1940.

NILS ANTONI.

SVENSKA

ARBETSGIVAREFÖRENINGEN.

Bilaga D.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss av den 1 februari 1940 har utskottet berett Svenska Arbetsgivareföreningen
tillfälle att avgiva yttrande över två inom riksdagen
väckta likalydande motioner n:r 83 i första kammaren av herr Strömberg
och n:r 138 i andra kammaren av fröken Hesselgren angående inbegripande
av yrkessjukdomen skriv- och telegrafistkramp under lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar.

Föreningen får i anledning härav anföra följande.

Om man, såsom skett i svensk lagstiftning, ansluter sig till den uppfattningen,
att det ankommer på arbetsgivarna att helt svara för de ekonomiska
följderna av vissa sjukdomar, som uppstå genom arbetstagarens sysselsättning
i den av arbetsgivarna bedrivna verksamheten, är det enligt
föreningens uppfattning av stor vikt, att en klar och bestämd gräns dragés
mellan, å ena sidan, sådana yrkessjukdomar, som böra föranleda ersättning
i denna ordning och, å andra sidan, sådana sjukdomar, som böra föranleda
ersättning genom den vanliga sjukförsäkringen. Till ersättningsbara
yrkessjukdomar böra endast hänföras sådana sjukdomar, som med hänsyn
till sin natur utan tvekan kunna konstateras vara, åtminstone i huvudsak,
förorsakade av arbetet eller de förhållanden, under vilka detsamma bedrives,
och för vilka arbetaren dessutom själv icke på grund av visad vårdslöshet
skäligen bör bära ansvaret. Till yrkessjukdomar böra därför -— såsom ock
uttalats vid lagstiftningens tillkomst — hänföras blott sådana sjukdomar,
där diagnostiseringen och klarläggandet av sambandet mellan arbete och
sjukdom icke erbjuder alltför stora svårigheter.

Vad nu särskilt frågan om skriv- och telegrafistkrampens hänförande
under begreppet yrkessjukdomar beträffar, vill föreningen erinra örn att
frågan var föremål för övervägande vid 1936 års reform av den nu ifråga -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

varande lagstiftningen, men att man vid detta tillfälle icke ansåg sig kunna
föreslå detta. Anledningen härtill var uppenbarligen den, att det ansågs
tvivelaktigt, huruvida sjukdomen verkligen vore av den natur, att den kunde
jämställas nied övriga såsom yrkessjukdomar betecknade sjukdomar (jfr
prop. 1936 nr 209 sid. 51).

Det är uppenbart, att skriv- och telegrafistkrampen redan enligt den allmänna
uppfattningen avsevärt skiljer sig från de arter av sjukdomar, som
nu kunna föranleda ersättning enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Enligt vad föreningen från sakkunnigt håll inhämtat, har hittills
heller icke något vetenskapligt belägg framkommit för att skriv- och
telegrafistkrampen är av den art, att den utan frångående av de principer,
på vilka vår lagstiftning om yrkessjukdomar vilar, skulle kunna hänföras
under lagen.

Föreningen får på grund härav avstyrka det yrkande, som av motionärerna
framförts.

Stockholm den 6 mars 1940.

SVENSKA ARBETSGIVAREFÖRENINGEN.

Fritiof Söderbäck.

Bilaga E.

LANDSORGANISATIONEN
I SVERIGE.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 1 februari 1940 har Landsorganisationen i Sverige
beretts tillfälle att avgiva yttrande över tvenne inom riksdagen väckta likalydande
motioner nr 83 i första kammaren av herr Strömberg och nr 138
i andra kammaren av fröken Hesselgren angående inbegripande av yrkessjukdomen
skriv- och telegrafistkramp under lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar.

Landssckretariatet får å landsorganisationens vägnar tillstyrka motionärernas
yrkande om utredning i ämnet. I Socialstyrelsens, Riksförsäkringsanstaltens
och Medicinalstyrelsens den 14 december 1935 avgivna utlåtande
rörande revision av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar uttalades
att ämbetsverken haft under övervägande, huruvida såsom yrkessjukdom i
lagen borde upptagas även bl. a. skrivkramp och telegrafistkramp med flera
av mekanisk inverkan beroende sjukdomar. I utlåtandet uttalades att en
del av dessa sjukdomar, t. ex. just skrivkramp och telegrafistkramp, uppkomme,
i den mån de vore att hänföra till arbete, i regel först efter långvarigt
arbete, medan åter andra sådana sjukdomar ofta berodde på mer
kortvarig inverkan. I den mån detta senare vore förhållandet inbegrepes de
under Riksförsäkringsanstaltens år 1934 avgivna förslag till utvidgning av
olycksfallsförsäkringslagens omfattning, enligt vilket såsom föranledda av
olycksfall i arbete skulle över huvud anses skador, som förorsakats av in -

Rihang till riksdagens protokoll 19W. 9 sami. 2 and. Nr 36.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

verkan på mekanisk väg under jämförelsevis kort tid av arbetet eller de
förhållanden, varunder det bedreves. Då, för det fall Riksförsäkringsanstaltens
förslag skulle leda till lagstiftning, sådan erfarenhet örn hithörande
fall borde avvaktas, som nu saknades men skulle vinnas av den nya lagstiftningens
tillämpning, ansågo sig ämbetsverken för det dåvarande icke
böra avgiva något förslag i vad anginge denna grupp av sjukdomar.

I propositionen till 1936 års ändringslag hänvisades till nyssnämnda utvidgning
av olycksfallsförsäkringslagen, vilken föreslagits genom proposition
till 1936 års riksdag. Departementschefen ansåge att i brist på närmare
utredning för det dåvarande icke kunde framläggas något förslag till
ersättning enligt yrkessjukdomslagen för här ifrågavarande grupp av sjukdomar.

Då sålunda skrivkramp och telegrafistkramp undantagits vid utvidgningen
år 1936 av olycksfallsförsäkringslagens tillämpningsområde under
motivering att tillräcklig utredning rörande dessa sjukdomar ännu icke
förelåge, synes det sekretariatet påkallat att sådan utredning nu företages,
sedan, såsom motionärerna framhålla, under de senare åren genom den
fortgående rationaliseringen ytterligare erfarenheter vunnits, på vilka en
utredning i saken kan grundas. För sin del skulle sekretariatet gärna ha
sett att utredningsförslaget omfattat även åtskilliga andra påtagliga yrkessjukdomar,
men, såsom motionärerna framhålla, torde under nuvarande
tidsläge skäl kunna anföras för utredningens begränsning på sätt föreslagits.

Stockholm den 19 februari 1940.

LANDSORGANISATIONEN I SVERIGE.

Frithiof Thunborg.

/Arnold Sölvén.

DE ANSTÄLLDAS
CENTRALORGANISATION.

Bilaga F.

Till riksdagens andra lagutskott.

De anställdas centralorganisation (Daco), som erhållit på remiss inom
Riksdagen väckta likalydande motioner nr 83 i första kammaren av herr
Strömberg och nr 138 i andra kammaren av fröken Hesselgren angående inbegripande
av yrkessjukdomen skriv- och telegrafistkramp under lagen örn
försäkring för vissa yrkessjukdomar, får i anledning härav anföra följande.

För ärendets utredning har Daco tillskrivit sina anslutna organisationer
med begäran örn yttrande över motionerna. Utförliga sådana yttranden ha
avgivits av Försäkringstjänstemannaföreningen och Handelstjänstemannaförbundet,
vilket sistnämnda förbund genom en av sina lokalföreningar i
Stockholm, Kvinnliga Kontoristföreningen, låtit verkställa en undersökning
av ett betydande antal sjukdomsfall, där skrivkramp konstaterats.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

Under hand ha yttranden inlämnats av andra anslutna organisationer,
bl. a. Svenska Bankmannaföreningen och Svenska IndustritjänstemannaFörbundet.

Samtliga yttranden giva enstämmigt uttryck åt den uppfattningen att frågan
örn orsakerna till och omfattningen av yrkessjukdomen skriv- och telegrafistkramp
är väl förtjänt av utredning, samt att oberoende av denna utredning,
vilken bör slutföras snarast möjligt, skriv- och telegrafistkrampen
skall kunna omedelbart inbegripas under yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Daco önskar för egen del understryka att den nämnda utredningen även bör
taga sikte på anordningar, varigenom uppkomsten av denna sjukdom, så
långt möjligt är, förebygges.

Daco önskar i övrigt hänvisa till bifogade yttranden från Försäkringstjänstemannaföreningen
och Handelstjänstemannaförbundet.

I anslutning till den begärda utredningen har det till oss anslutna Sveriges
Konditionerande Trädgårdsmästares Förbund påpekat vissa andra sjukdomar,
som icke f. n. inbegripas i lagen örn yrkessjukdomar, men som äga ett
intimt sammanhang med trädgårdsmästarnas yrkesutövning. Med instämmande
i de synpunkter som angivas i Förbundets yttrande, vilket bilägges,
önskar Daco framhålla som ett allmänt önskemål att man successivt utvidgar
lagen om yrkessjukdomar att omfatta alla sjukdomar som äga ett
mer eller mindre direkt samband med vederbörandes yrkesutövning.

Stockholm den 2 mars 1940.

Vördsamt

DE ANSTÄLLDAS CENTRALORGANISATION.

G. Osvald. Gösta Malmström.

Handelstjänstemannaförbundets yttrande.

Handelstjänstemannaförbundet ser med största tillfredsställelse, att denna
fråga kommer att bliva föremål för riksdagens behandling och tillstyrker på
det bestämdaste såväl den i motionen begärda utredningen som motionärernas
förslag om denna sjukdoms inbegripande under yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Genom sin lokalförening i Stockholm, Kvinnliga Kontoristföreningen, har
Handelstjänstemannaförbundet verkställt undersökning av ett antal sjukdomsfall,
varvid följande fakta ha framkommit:

Genom den tilltagande mekaniseringen av kontorsarbetet drabbas allt flera
av överansträngning vid skriv- och bokföringsmaskiner, i synnerhet om maskinerna
äro av äldre, tunggående modell. Värk uppträder i skuldrornas och
armarnas muskler, vilken ofta förväxlas med reumatisk värk, varför tillbörlig
hänsyn till sjukdomen ej genast tages. Senare inställa sig svåra nervsmärtor,
förlamningssymtom o. s. v., och till sist är all skrivning omöjlig.
Finnes då ej möjlighet att genom ekonomiskt bistånd från arbetsgivare, sjukförsäkringar
el. dyl. erhålla den långvariga vila, som erfordras för att bota
de sjuka kroppsdelarna, inträder vanligen återfall, med i svåra fall invaliditet
som följd. Fruktan för arbetsoförmåga, parad med ekonomiska bekymmer,
nedbryter krafterna och hela nervsystemet angripes.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

I de undersökta fallen lia de, som angripits av sjukdomen men övervunnit
densamma, fått genomgå långvarig läkarbehandling samt sedermera erhållit
endera lättgående maskiner eller tidvis annat arbete, som motverkat överansträngning,
varigenom det blivit dem möjligt att fortsätta inom sitt yrke.

Vi bifoga en förteckning över en del undersökta fall, varav framgår, att
sjukdomen numera i flertalet fall erhålles vid maskinskrivning, samt att
det enda effektiva medel, som läkarna f. n. kunna rekommendera, är långvarig
vila. Då sådan icke kan erhållas utan ekonomiska uppoffringar,
som den anställde icke utan bistånd av arbetsgivare eller försäkring kan
prestera, blir följden den som skildras i nummer 10 å förteckningen. Medicinalstyrelsens
yttrande över detta fall visar med all tydlighet, att skyndsamma
åtgärder måste vidtagas, så att klarhet vinnes från vetenskapens sida
beträffande arten av denna sjukdom, och att under tiden de av sjukdomen
angripna skyddas genom sådan ersättning, som utgår för andra yrkessjukdomar.

I motionen nämnes även, att till Yrkesinspektionen ingått begäran, icke
blott örn hjälp för dem, som redan drabbats av sjukdomen, utan även att
förebyggande åtgärder vidtagas för att skydda alla dem, som äro sysselsatta
inom yrket.

Vi instämma till fullo även häri. Enligt vårt förmenande är det av största
vikt, att uppmärksamheten riktas på skrivundervisningen i skolorna, så att
eleverna redan från början erhålla den rätta pennhållningen, intaga den
rätta ställningen vid skrivningen och att avspänningsövningar inläras, så att
de ej överanstränga musklerna. Örn detta är av behovet påkallat vid handskrivning,
så är det än mer nödvändigt vid maskinskrivning, där eleven vid
inlärandet av det numera allenaförhärskande s. k. touch-systemet från början
riktar hela sin uppmärksamhet på bokstävernas placering på maskinens
tangentbord och därvid automatiskt spänner armens muskler för att träffa
det rätta nedslaget. Under träningsskrivning för höga betyg ökar spänningen
och stegras sedan ytterligare på den första platsen, då arbetstagaren med
nervös iver vinnlägger sig örn att vara till belåtenhet. Oss veterligt är det
få skolor, som infört någon direkt undervisning i avspänningsrörelser, vilka
kunna motverka den vid maskinskrivning uppkommande överansträngningen
av vissa armmuskler. Uppmärksamheten bör även inriktas på konstruktionen
av de stolar och bord, som användas vid arbetets utförande, samt även
på arbetsplatsens belägenhet. Dragiga fönsterplatser äro måhända i många
fall orsak till sjukdomens förvärrande.

Förteckning över en del undersökta fall.

1. Ålder 40 år. Anställning å advokatkontor, där alltid mycket jäktande
arbete förekommer. Erhöll 1925 genom ren överansträngning kramp i
båda armarna. Genom vila, läkarbehandling, gymnastiska rörelser o. s. v.
botades åkomman; sedan arbetstagaren erhållit en lättgående maskin har
hon kunnat fortsätta arbetet och är allt fortfarande på samma plats. Har
icke haft annan sjukdom. Privatanställd.

2. I stort sett samma händelseförlopp. Då hon dessutom drabbades av en
lungsjukdom, fick hon tillräckligt lång vila från arbetet och kan nu
fortsätta vid en lättgående maskin. Ålder 35 år. Privatanställd.

3. Anställd i statligt verk. Ren överansträngning vid skrivmaskin. Erhållit
tjänstledighet och nu i arbete. Ingen annan sjukdom.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

4. Telegrafist. Har i 10 år arbetat med Morsesignal-system utan att känna
några smärtor. Nu tjänstledig. För övrigt fullt frisk.

5. Alder 21 år. Efter 3 års tjänstgöring vid skrivmaskin erhöll hon sjukdomen.
Kan använda händerna till annat arbete, men då hon har försörjningsplikt
måste hon uppehålla tjänsten, vilket t. v. går genom att
hon går till vila varenda kväll kl. 7. Har icke möjlighet att utan ekonomiskt
bidrag taga tjänstledighet. För övrigt frisk. Privatanställd.

6. Ålder 27 år. överansträngning vid skrivmaskin. Långvarig behandling
av olika läkare. Fortfarande sjuk, uppehåller tidvis anställningen genom
deltagande i annat arbete. Privatanställd.

7. Ålder 44 år. Mångårig anställning som stenograf och maskinskriverska,
sjuknade 1938 och är sedan förra sommaren oförmögen till arbete. Privatanställd.
Har sjukförsäkring.

8. Ålder 62 år. Erhållit sjukdomen genom handskrivning. Första gången
1917 och har sedan haft återfall 5 gånger, sista gången 1938. Genom
långvariga viloperioder, massage och galvanisk ström återställd, är fortfarande
i tjänstgöring. Privatanställd.

9. Ålder 45 år. Sjukdomen ådragen genom handskrivning. Massage och vila.
Lär sig nu skriva hos rektor Påhlman och har börjat återupptaga arbete,
varvid hon använder såväl vänster som höger hand, för att icke överanstränga
den sjuka högra armen. Privatanställd.

10. Ålder 35 år. Erhöll sjukdomen efter 12 års tjänstgöring, därav 7 år vid
en halvelektrisk bokföringsmaskin. Lång arbetstid utan avbyte. Under
c:a 2 år utvecklade sig sjukdomen till förlamning i båda armarna. Då
hon var familjeförsörjare uppehöll hon tjänsten i det längsta. Avskedades
1937 med 1 månads full och 5 månaders Va lön. Är fortfarande
arbetsoförmögen; även för hemarbete. Privatanställd. Har förr aldrig
varit sjuk.

11. Erhållit sjukdomen efter 20 års daglig maskinskrivning. Är nu friskskriven,
men har fortfarande känning av det onda. Är emellertid nu i
sitt arbete helt befriad från maskinskrivning.

12. Erhållit sjukdomen genom handskrivning och sjuk sedan över 2 ar tillbaka.
Erhåller fortfarande sjukersättning genom försäkring i sjukkassa.
Tjänstgör dock på kontoret med delvis annat arbete, i den mån detta
låter sig göra.

13. I detta fall var det ej skrivkramp utan senskideinflammation i handleden,
uppkommen genom överansträngning vid bokföringsmaskin.

Försäkring stjänstemannaföreningens yttrande.

De senaste årens högt drivna rationalisering och specialisering av kontorsarbetet
medelst dyrbara och moderna maskiner, vilkas kapacitet helt naturligt
måste fullt utnyttjas, ha med all säkerhet bidragit lill att fallen av vrkesnevros
ökat i oroväckande grad. Vidare är det uppenbart, såsom läkarna också
intygat, att yrkesnevrosens härjningar drabba särskilt kvinnorna. Så förvånansvärt
är det icke, ty i regel få kvinnorna det mest monotona arbetet.
Att hålla samma takt, samma intensitet dag ut och dag in t. ex. vid skrivmaskinen
är en oerhörd cerebral påfrestning; rent fysiologiskt innebär det.
alt nervimpulserna måste följa slag i slag. Sådant måste ovillkorligen efterhand
framkalla en själslig reaktion, som i sin tur kan få en rent fysisk effekt.
Visserligen har den moderna tekniken på åtskilliga yrkesområden minskat

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

behovet av fysiska ansträngningar, men denna teknik ställer i gengäld stora
fordringar pä den mänskliga arbetskraftens psykiska anpassningsförmåga.

Även om orsakerna till yrkesnevrosen bland kontorsanställda ofta äro i
hög grad individuella — de s. k. sociala hämningarna inom och utom arbetet
icke förbisedda härvidlag — kan man söka dem även på primärt rent
jysisk grund. Till dem hör skrivkrampen, som orsakas av felaktigt pennhåll,
varigenom man spänner fler muskler än nödvändigt. Om man lärt sig den
riktiga pennföringen från början, har man alldeles säkert sluppit skrivkrampen.
— Härnäst ha vi felaktig kroppsställning under arbetets utförande.
I viss mån bidraga här ofta ett olämpligt arbetsbord, en obekväm stol
eller olämpliga belysningsförhållanden. Ett verkligt skrivkrampsredskap är
den hårda anilinpennan, som rätteligen bör hänföras till olämpligt arbetsmaterial.
Till denna grupp höra också tröga maskiner — och ofta även nya
ej inarbetade maskiner — som lätt överanstränger armmuskulaturen. Man
kan kanske räkna den gamla hederliga räknesnurran hit, även örn denna på
de flesta företag efterträtts av den elektriska räknemaskinen. (I ett fall har
oss veterligen en räknesnurra vållat en synnerligen långvarig och svår skrivkramp.
) Den skada, som bullret i sin tur åstadkommit, innan ljudisolering
vidtagits i större maskinskrivningsrum, är icke heller så liten. Tyvärr är
ljudisolering en omständlig historia och tystgående skrivmaskiner, som är allmänna
önskemålet, dyra i anskaffning. På de flesta försäkringsbolag och
banker har man gått in för att helt ljudisolera maskinskrivnings- och stansningsrummen.
Att övertidsarbetet, som periodiskt återkommer på större företag,
här och var bidragit till skrivkrampsfenomen, är otvivelaktigt.

I ett flertal fall ha sjukdomar, orsakade av yrkesnevros, förekommit vid
försäkringsbolag. Dessa ha i sådana fall ställt sig mycket välvilliga och förstående
och oftast utbetalat oavkortade löneförmåner under hela sjukdomstiden.

Utan tvivel är yrkesnevrosen, sådan den framkallats av vår tids rationalisering
och specialisering, ett yrkeshygieniskt problem av vittomfattande och
stor social betydelse. Att lösa detta problem är icke lätt, men ett intimt samarbete
mellan fackmän, läkare, skriftexperter, sjukgymnaster, yrkesinspektriser
och sist men icke minst företagens ledningar skulle alldeles säkert
åstadkomma en hel del i profvlaktisk väg.

Vi tillstyrka livligt den föreslagna utredningen samt förslaget, att skrivkramp
och med denna besläktade sjukdomar må inbegripas under försäkringslagen
örn yrkessjukdomar.

Sveriges Konditionerande Trädgårdsmästares Förbunds yttrande.

De i motionen omnämnda sjukdomarna förekomma inom vårt förbunds
medlemskår endast i rena undantagsfall.

Däremot förekomma vissa andra sjukdomar, vilka kunna hänföras till
yrkessjukdomar och vilka enligt vår mening borde göras till föremål för utredning,
ehuru det är osäkert huruvida dessa alltid verka arbetsnedsättande.
Det synes dock föreligga vissa typiska dispositioner för en del utslagssjukdomar,
vilka förorsakas av vissa växter. Således händer det att trädgårdsmästare,
särskilt under den tid dahliorna föras i marknaden, angripas av
något slags hudeksem. Besvärliga hudåkommor kunna också uppstå under
arbete med vissa besprutningsmedel. Vid användning av vissa nikolinprepa -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

rat för skadedjursbekämpning kunna ögonsjukdomar uppkomma. Risk för
förgiftningar av olika slag förefinnes givetvis även t. ex. vid användningen
av koppar-, arsenik- och blyhaltiga bekämpningsmedel.

Hos vissa personer förefinnas dispositioner för sjukliga förändringar i huden
vid beröringen av de mest skilda växter, och då denna beröring bliver
en nödtvungen handling till följd av ifrågavarande personers verksamhet,
synes det rimligt att betrakta och behandla dessa sjukdomar som en yrkessjukdom.
Det finns fall av utslagsliknande hudsjukdomar, som icke komma
till utveckling eller som icke visa symtom förrän efter åratals arbete inom
trädgårdsodlingen.

Den i motionen begärda undersökningen och utredningen borde alltså enligt
förbundets mening icke begränsas till de yrkessjukdomar som i densamma
blivit omnämnda utan även innefatta motsvarande sjukdomar, som
förekomma hos andra yrkesgrupper.

Bilaga G.

DE KVINNLIGA KÄRSAMMANSLUTNINGARNAS
CENTRALRÅD.

Till riksdagens andra lagutskott.

De Kvinnliga Kårsammanslutningarnas Centralråd har på remiss erhållit
inom Riksdagen väckta likalydande motioner nr 83 i Första Kammaren avherr
Gustaf Strömberg och nr 138 i Andra Kammaren av fröken Kerstin
Hesselgren om inbegripande av yrkessjukdomen skrivkramp och telegrafistkramp
under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Centralrådet,
som på sitt årsmöte behandlat ärendet, får härmed avgiva följande yttrande.

Sådan muskel- eller nervöveransträngning varom motionen handlar synes
kunna uppkomma, förutom vid de av motionärerna anförda slagen av arbete,
jämväl vid annat enformigt kontorsarbete såsom vid räknemaskiner
samt då tjänstemannen har att i snabb takt upprepa samma rörelser, till
exempel vid sortering av kvitton, kort o. dyl.

Som bevis för att det här är fråga örn en allvarlig sjukdom vill Centralrådet
anföra, att en därav angripen person beskrivit symptomen och verkningarna
på följande sätt: »en fruktansvärd värk natt och dag utan någon
möjlighet till lindring under månader. Fingrarna stodo stelt ut från handen
som förlamade. Och nu sju, åtta år senare, då jag får vara tacksam
att överhuvud kunna utföra ett annat, ej mekaniskt arbete, är prestationsförmågan
hos mina armar så ringa, att jag efter arbetstidens slut ej kan
eller vågar utföra den allra minsta syssla i mitt hem. Ej heller nu kan jag
undvika att medicinera för att orka hålla ut». I detta fall var sjukdomsorsaken
sorteringsarbete.

Sjukdomen synes, sedan den en gång uppträtt, ej vara möjlig att helt
övervinna, recidiv äro så gott som regel, och invaliditet ledande till förtidspensionering
har förekommit.

Dylik muskel- och nervöveransträngning, som synes kunna sammanfattas
under benämningen yrkesmuskclkramp, har förekommit bland medlemmarna
i de till Centralrådet anslutna föreningarna med anställning såväl
hos privata arbetsgivare som hos stat och kommun. Ersättningen vid ledig -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

het för sådan sjukdom har varierat högst betydligt beroende på anställningsform,
statliga och kommunala avlöningsbestämmelser samt olika tilllämpning
av dessa senare. Sålunda är att märka att i ett av statens verk,
där särskilt under de senaste åren ett flertal fall av sjukdomen förekommit,
man icke i något fall synes ha begagnat den i motionen omnämnda möjligheten
att söka Kungl. Maj:ts medgivande till utbetalning av oavkortad
lön, under det att så skett i flera andra statliga verk. Vidare vill Centralrådet
icke underlåta att nämna, att en hos Stockholms stad anställd tjänsteman
efter att i arbetet ha hanterat en stansningsmaskin och därvid ådragit
sig yrkeskramp vid härav föranledd sjukledighet icke erhållit någon som
helst ersättning, till följd av att vederbörande ännu icke hunnit bliva anställd
på fast lönestat.

Beträffande de privatanställda ha allt flera fall av överansträngning vid
skriv- och bokföringsmaskiner förekommit under senare år, yppande sig i
svåra nervsmärtor och förlamningssymptom, som slutligen omöjliggjort all
skrivning. För denna kategori av arbetstagare är sjukdomen ännu mera
ödesdiger än för de av stat och kommun anställda, därigenom att den som
drabbas därav i de flesta fall är helt och hållet hänvisad till arbetsgivarens
godtycke vad beträffar ersättning under sjukdomstiden samt möjlighet att
erhålla pension.

Motionärerna avse givetvis att tillförsäkra sistnämnda kategori av anställda
viss ekonomisk ersättning, emedan de som drabbas av sjukdomen,
därest motionen bifalles av Riksdagen, skulle erhålla rätt till ersättning såsom
vid olycksfall i arbete. Centralrådet håller givetvis före, att härigenom
ofantligt mycket vore vunnet men vill framhålla, att motionärernas begäran
örn utredning angående orsakerna till och omfattningen av ifrågavarande
sjukdom jämväl synes Centralrådet vara av utomordentlig betydelse.
Den alltjämt pågående rationaliseringen synes innebära ett ökat hot emot
de med kontorsarbete sysselsatta, vilket enligt Centralrådets uppfattning bör
mötas av förebyggande åtgärder i största möjliga utsträckning. Sålunda får
Centralrådet uttala som ett önskemål, att den ovan nämnda utredningen
bör avse förutom sjukdomens orsaker och omfattning även sådana förhållanden,
som ur arbetshygienisk synpunkt kunna anses utöva inverkan på
dem som äro sysselsatta med här nämnda slag av arbeten, exempelvis vikten
av riktig hand- och kroppsställning samt betydelsen av avspänningsmoment
etc. Även framstår behovet av nödvändigheten att finna en form
för att förmå arbetsgivarna att taga tillbörlig hänsyn till de förebyggande
åtgärder, som utredningen kan komma att befinna tillrådliga.

Under åberonande av vad ovan anförts får Centralrådet tillstyrka den
av motionärerna begärda utredningen ävensom att förslag örn denna sjukdoms
inbegripande i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar förelägges
Riksdagen.

Stockholm den 29 febr. 1940.

För DE KVINNLIGA KÅRSAMMANSLUTNINGARNAS CENTRALRÄD.

Gertie Söderberg.

Ordf.

/Hanna Wanngård.

Sekr.

Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1940
041259