Första lagutskottets utlåtande Nr 43,

1

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1940 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen
den 31 mars 1938 (nr 81) angående skyldighet för
kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för
krigsmaktens behov (rekvisitionslagen).

Genom en den 10 maj 1940 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 252, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 13 § lagen den 31 mars 1938 (nr 87) angående
skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner
för krigsmaktens behov (rekvisitionslagen).

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 31 mars 1938 angående skyldighet
för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov (rekvisitionslagen)1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

13 §.

Ersättning, som--— genom besvär.

Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av den lokala värderingsnämnden,
dock att där nämnden finner skälig anledning antaga, att
ersättningen bör skattas till högre belopp än tjugutusen kronor, nämnden
ofördröjligen skall hänskjuta frågan örn ersättning till riksvärderingsnämndens
omedelbara avgörande.

Denna lag träder i kraft omedelbart efter utfärdandet. Den nya ordningen
för ersättnings bestämmande skall tillämpas jämväl i fall, där rekvisition
skett före denna lags ikraftträdande men riksvärderingsnämnden ännu ej
tagit befattning med ersättningsfrågan.

1 Senaste lydelse se 1939: 295.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 1 avd. Nr 43,

207 40

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

Beträffande de skäl som ligga till grund för förslaget får utskottet, i den
mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Vid rekvisition av förnödenheter eller tjänstbarheter enligt rekvisitionslagen
den 31 mars 1938 (nr 87) gäller som regel, att ersättning skall lämnas
för det rekvirerade. Enligt 5 § i lagen skall dock ersättning icke utgå i
vissa i paragrafen angivna fall. Bland annat gäller detta vid rekvisition av
kvarter. Därest inkvartering pågår under så lång tid, att kvartervärden därigenom
åsamkas särskilda kostnader eller avsevärda olägenheter, må dock
ersättning utgå med skäligt belopp.

Av rekvisition föranledd ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes,
därest ersättningsbeloppet icke skäligen anses böra skattas till
högre belopp än 20,000 kronor, i första instans av de lokala värderingsnämnder,
som enligt lagens 11 § skola tillsättas för varje landstingsområde
eller stad, som icke deltager i landsting. Från denna allmänna regel beträffande
ersättningens bestämmande har dock i 13 § tredje stycket stadgats
det undantaget, att ersättning för kvarter, som enligt 5 § må ifrågakomma,
skall oavsett värdet bestämmas av den för riket i dess helhet tillsatta riksvärderingsnämnden.
Vid bestämmandet av ersättning i dylika fall skall enligt
bestämmelserna i 29 § rekvisitionsförordningen den 10 juni 1938 (nr
304) tillämpas följande procedur: sedan kvartervärden inlämnat räkning till
vederbörande militära myndighet och denna efter erforderlig besiktning insänt
räkningen jiimte eget utlåtande till länsstyrelsen för att tillställas den
lokala nämnden, överlämnar den lokala nämnden ärendet jämte eget yttrande
till riksvärderingsnämnden. Eiksvärderingsnämnden har därefter att, sedan
sakägarna kallats, företaga ärendet till avgörande. I

I skrivelse till Kungl. Majit den 6 april 1940 har riksvärderingsnämnden
gjort framställning örn ändring av de förenämnda bestämmelserna rörande
behandlingen av frågor örn ersättning för kvarter samt därvid anfört bland
annat följande:

Sedan under slutet av år 1939 förordnande meddelats, att vissa delar av
krigsmakten skulle ställas på krigsfot, har å därav berörda orter, varå alltså
rekvisitionslagens bestämmelser blivit tillämpliga, inkvartering förekommit
i betydande omfattning. Intill denna dag hava icke mindre än 218 ärenden
örn ersättning för inkvartering underställts riksvärderingsnämndens prövning
och enligt vad nämnden erfarit lärer från ett län ytterligare bortåt ettusen
dylika ärenden vara att förvänta. I samtliga av riksvärderingsnämnden avgjorda
ärenden med undantag av ett har i enlighet med den lokala nämndens
tillstyrkan sådant fall ansetts vara för handen att ersättning skäligen
bör utgå och i fråga örn ersättningarnas belopp har avvikelse från den lokala
nämndens hemställan skett i 18 fall, således mindre än 9 procent.

Efter sålunda vunnen erfarenhet vill riksvärderingsnämnden ifrågasätta,
huruvida den särställning, som i rekvisitionslagen gjorts åt kvartersärenden,
lämpligen bör bibehållas. Det är uppenbart att, därest ytterligare delar av
krigsmakten bliva ställda på krigsfot, inkvarteringsärendena komma att öka
i en omfattning, som skulle medföra allvarliga olägenheter för riksvärderings -

3

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

nämndens verksamhet. Jämväl i den enskilde sakägarens intresse synes ett
snabbare avgörande än vad som med nuvarande procedur är möjligt vara
önskvärt. Olägenheter av att anförtro den lokala nämnden även dessa ärenden,
av vilka det största antalet måste anses vara av enkel beskaffenhet,
synas icke vara att befara. Tveksamma eller uppenbart felaktiga beslut
kunna ju såväl av kronans ombud vid den lokala nämnden som av den
enskilde sakägaren genom besvär dragas under riksvärderingsnämndens
prövning.

I anslutning till vad sålunda anförts har riksvärderingsnämnden hemställt
örn vidtagande av sådana ändringar i rekvisitionsförfattningarna, att frågor
örn ersättning för kvarter måtte komma att behandlas i samma ordning som
andra enligt författningarna uppkommande ersättningsfrågor, varvid den nya
ordningen syntes böra göras tillämplig även i fall, där rekvisitionen skett
före den nya lagstiftningens ikraftträdande men riksvärderingsnämnden ännu
ej tagit befattning med ersättningsfrågan.

I propositionen anför föredragande departementschefen — efter att hava
omnämnt riksvärderingsnämndens framställning — bland annat följande:

»Såsom av riksvärderingsnämndens förenämnda skrivelse framgår hava
erfarenheterna från den senaste tiden visat, att man vid krigsmaktens ställande
på krigsfot har att räkna med att ärenden rörande ersättning för inkvartering
skola förekomma i betydande omfattning. Fara föreligger därför
för att dessa ärenden, därest det omedelbara avgörandet av desamma även
i fortsättningen skall ankomma på riksvärderingsnämnden, komma att taga
så stor del av denna nämnds arbetstid i anspråk, att allvarliga olägenheter
komma att uppstå för nämndens verksamhet i övrigt. Härtill kommer, att
den nuvarande proceduren medför en förlängning av tiden för ersättningsärendenas
avgörande, som många gånger kan vara oläglig för den enskilde
sakägaren. Såsom riksvärderingsnämnden framhållit måste det övervägande
antalet inkvarteringsärenden anses vara av enkel beskaffenhet. Med hänsyn
härtill synes det icke behöva väcka några betänkligheter att överlåta det
omedelbara avgörandet av dessa ärenden till de lokala värderingsnämnderna
i enlighet med de regler, som gälla för övriga ersättningsärenden, d. v. s. i
sådana fall där ersättningen skäligen icke anses böra skattas till högre belopp
än 20,000 kronor.»

Det genom propositionen framlagda lagförslaget innebär att den nu i 13 §
rekvisitionslagen förekommande bestämmelsen, att frågor örn ersättning för
kvarter alltid skola handläggas av riksvärderingsnämnden, utgår ur paragrafen.
I följd härav komma nämnda frågor, i likhet med andra frågor örn
ersättning som ej utgår efter taxa, att i första instans avgöras av de lokala
värderingsnämnderna såvida ej ersättningen antages böra skattas till högre
belopp än 20,000 kronor. Den nya ordningen skall tillämpas jämväl i sådana
fall, där rekvisitionen skett före lagens ikraftträdande men riksvärderingsnämnden
ännu ej tagit befattning med ersättningsfrågan.

"Utskottet.

4 Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

Utskottet har vid sin granskning av det genom propositionen framlagda
lagförslaget icke funnit anledning till erinran mot detsamma och får alltså
hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.
Stockholm den 24 maj 1940.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Karl Emil Johanson*, Wagnsson,
Branting, Caap, Brandt och Anton Svensson;

från andra kammaren: herrar Lindgvist, Hedlund i Östersund, Berg*, Larsson
i Hede, Lindberg i Stockholm, Werner i Höjen, Hansson i Vännäsby och Nilson i
Eskilstuna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.