Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
1
Nr 39.
Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1940 kl. 7 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande av
bestämmelser med förbud mot nyanläggningar utan erhållet
tillstånd inom malmlialtigt område.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 190,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Holmbäck hemställt, att
motionen, som avser införande av bestämmelser med förbud inom malmhaltigt
område mot nyanläggningar utan erhållet tillstånd, måtte överlämnas
till lagberedningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess
uppdrag att revidera jordabalken.
Den nya, den 3 juni 1938 utfärdade gruvlagen, vilken trätt i kraft den
1 januari 1940, innehåller bl. a. följande bestämmelser.
Envar kan genom inmutning erhålla rätt att undersöka och bearbeta
vissa mineralfyndigheter å egen eller annans grund. Den som vill erhålla
dylik rätt till mineralfyndighet (inmutningsrätt) har att göra skriftlig ansökan
därom hos bergmästaren. Bifalles ansökningen utfärdas en s. k. mutsedel,
och sökanden äger därefter inom det område som i mutsedeln anvisas
(inmutat område) anställa undersökningsarbete å inmutningsbara mineral.
Under vissa förutsättningar, bestående däri att undersökningsarbete av
visst slag skall ha utförts, äger inmutaren, efter särskild ansökan hos bergmästaren,
få sig anvisat visst arbetsområde (utmål) samt inom detta bryta
och tillgodogöra sig inmutningsbara mineral (1 och 2 §§ gruvlagen).
Beträffande inmutat område stadgas i 4 § gruvlagen, att det skall vara
cirkelformigt med 200 meters radie i horisontalplanet räknat, dock med den
inskränkning i områdets yta som betingas av hinder enligt 5 §. Medelpunkten
i cirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge å marken bestämd.
Det inmutade områdets gränser skola på djupet räknas lodräta, såvida det
kan ske utan intrång å äldre utmål. I 5 § föreskrives vidare, att inmutningspunkten
icke må vara belägen å, ej heller inmutat område omfatta:
1) område å kronojord som genom beslut av Konung och riksdag förklarats
skola utgöra statsgruvefält; dock att vad sålunda stadgats ej skall
äga tillämpning, där inmutning sökes för kronans räkning; 2) område som
enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark; 3) befästningsområde
eller område utanför detta till den utsträckning Konungen be
Bihang
till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 1 avd. Nr 39.
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
stämmer; 4) kyrkogård eller begravningsplats; 5) område på mindre avstånd
än 30 meter från sådan järnväg eller kanal som är upplåten för
allmän trafik, såvida ej medgivande till inmutningen lämnats av vederbörande
ämbetsmyndighet; skolande nämnda avstånd räknas från ytterkant
av bank eller skärning eller, där sådan ej finnes, från själva anläggningens
ytterkant; 6) område beläget på mindre avstånd än 100 meter,
i horisontalplanet räknat, från boningshus eller från annan åbyggnad,
där den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård, med
mindre medgivande till inmutning lämnats av såväl ägaren till byggnaden,
tomtplatsen eller trädgården som den vilken därtill har nyttjanderätt;
dock att under byggnad som nu sagts ej skall innefattas byggnad
söm är belägen å inmutat eller utmålslagt område vartill gruvrätten äger
bestånd; 7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell
anläggning, med mindre medgivande till inmutning lämnats av ägaren till
kraftstationen eller anläggningen; 8) förut inmutat område eller utlagt
utmål, såvida rätten därtill äger bestånd då den nya ansökningen inkommer,
eller område vartill annan på grund av stadgandet i 3 § första stycket
äger företrädesrätt; 9) område varå koncession förut meddelats för eftersökande
och bearbetande av stenkol, såvida begärd inmutning avser mineral
som ingår i stenkolen och ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning;
dock att hinder mot inmutning ej föreligger örn koncessionsinnehavaren
lämnat medgivande därtill.
I fråga örn utmål stadgas i 30 § gruvlagen att sökanden, där ej hinder
enligt gruvlagen däremot möter, efter fyndighetens sannolika sträckning
och gruvdriftens behov äger erhålla ett utmål om högst 16 hektar, i horisontalplanet
räknat. Utmålet skall, där ej annat av förhållandena påkallas,
begränsas av räta linjer samt vara fyrsidig! med räta vinklar; dess längd
må ej överstiga dubbla bredden. Inom utmålet skola ligga såväl inmutningspunkten
som minst ett på inmutade området beläget ställe varå påvisats
inmutningsbar fyndighet. Gränserna för utmålet skola på djupet
räknas lodräta, där detta kan ske utan intrång på äldre utmål. Föreligger
vid utmålsförrättningen i 5 § omförmält hinder mot inmutning, skall hindret,
där det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, även gälla i fråga
örn utläggande av utmål (31 §).
I förevarande motion anför motionären:
Den gruvlag, som utfärdades den 3 juni 1938, medger sökande till utmål
att erhålla ett område av högst sexton hektar i horisontalplanet räknat,
efter fyndighetens sannolika sträckning och gruvdriftens behov. Utom utmålet
äger sökanden dessutom vid utmålsförrättningen erhålla nödig mark
för uppläggande av malm, varp och andra avfallsprodukter samt för byggnad
eller annan anläggning, väg, transportbana eller kraftledning, som är
erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. I
jämförelse med 1884 års gruvstadga innebära dessa regler betydande ut
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
3
vidgningar av utmålssökandens möjligheter att erhålla mark. Utanför utmålet
och den övriga mark, som sökanden till utmålet erhåller, gälla emellertid
inga, i gruvdriftens intresse avfattade särregler; där få byggnader
uppföras, vägar och järnvägar anläggas o. s. v., utan att hänsyn till gruvdriften
behöver tagas.
I ett hänseende kan detta innebära påtagliga olägenheter. Våra malmfyndigheters
sträckning föra dem stundom långt utom det utmål, som en
sökande kan hava erhållit. Vill gruvägaren eller annan utsträcka gruvdriften
genom att söka nytt utmål, kan han ekonomiskt hindras av att
byggnader, vägar eller järnvägar finnas å den mark, å vilken han vill
bryta malm; dessa anläggningar måste ju lösas. På grund av stadgandena
i 5 § gruvlagen, vilka förhindra utmåls läggning inom visst avstånd från
boningshus eller annan åbyggnad vid gård eller från tomtplats eller trädgård,
kan det kanske överhuvud taget vara omöjligt för honom att erhålla
mark till utmål. Allt detta gäller trots att man kanske redan vid byggnadens,
vägens, järnvägens o. s. v. anläggning vetat att marken var mineralhaltig.
Jag har haft tillfälle att själv iakttaga olägenheterna av att man genom
bebyggelse eller andra anläggningar ovan jord tagit i anspråk mineralhaltig
mark. Vid Grängesberg är man tvungen för att utvidga brytningen i horisontalplanet
att riva ned en järnvägsstation, flytta järnvägsspår och bostäder
m. m. Kostnaderna härför uppgå med säkerhet till avsevärda belopp.
Ett exempel, där gruvdrift och bebyggelse komma i konflikt med varandra,
finnes även från Kopparbergs köping. Med stöd av äldre gruvrätt, som tilllät
utvidgning under marken även i horisontalplan av det område, å vilket
gruvdrift äger rum (s. k. donlägiga gångar), har nu gruvdriften kommit att
föras in under samhället, alltså under boningshus, gator m. m. Att samhällen
ligga på inmutningsbara mineraltillgångar är fallet även på andra
ställen i Sverige, t. ex. i Norberg och Gällivare.
Det synes mig som örn dessa förhållanden visat att den nuvarande lagstiftningen
icke utmärkes av nödig planmässighet. Då det har konstaterats,
att en mineralfyndighet går fram under jorden, borde det icke vara
tillåtet att annat än med tillstånd av myndighet (ev. bergmästaren) göra
nyanläggningar av ett eller annat slag, vilka kunna försvåra eller förhindra
en blivande gruvdrift. Man bör med andra ord i detta hänseende gynna
gruvnäringen, så att gruvdrift i framtiden skulle kunna upptagas utan att
andra ekonomiska värden måste offras.
Under vanliga förhållanden skulle jag lia anhållit att riksdagen ville hos
Kungl. Majit anhålla om utredning av nu berörda spörsmål. Det synes mig
emellertid som under nuvarande tidsläge kraven på utredning av särskilda
spörsmål böra så mycket som möjligt inskränkas. Då åter förevarande
spörsmål synes mig vara av den vikt, att det bör beaktas, tillåter jag mig
i stället att föreslå en annan möjlighet. Lagberedningen sysslar nu med
och skall i en nära framtid helt övergå till behandlingen av jordabalken.
Under överläggningarna örn jordabalken torde lagberedningen även komma
in på frågan om prioriteten, i vad gäller jord, olika intressen emellan:
t. ex. mellan naturskyddsintresset och jordägarintresset. Till dessa viktiga
frågor hör även detta problem.
Sedan utskottet berett Jernkontoret tillfälle att avgiva yttrande i ärendet,
har sådant yttrande inkommit (se Bilaga).
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
Utskottet.
Gruvlagens centrala bestämmelser om inmutningsrätt samt örn utläggning
av inmutat område och utmål innebära en avvägning mellan olika intressen,
å ena sidan gruvnäringens behov samt å den andra sidan jordägares
och övriga intressenters anspråk på frihet från intrång. När det gäller tidigare
bebyggelse samt vissa slag av redan befintliga anläggningar m. m. ha
vid denna avvägning gruvdriftens intressen fått vika i den omfattning och
under de förutsättningar som närmare angivas i 5 § gruvlagen. Sålunda må
enligt bestämmelserna i denna paragraf inmutat område eller utmål icke utläggas
så, att det kommer att omfatta område som är beläget på mindre avstånd
än 100 meter från boningshus, tomtplats eller trädgård, utan att vederbörande
rättsägare medgivit det. Det i motionen framförda förslaget innebär,
att till förmån för gruvdriften särskilda lagbestämmelser skulle införas
i syfte att reglera förhållandet mellan gruvintressenter samt jordägare och
andra, jämväl när det gäller områden som icke äro inmutade eller belagda
med utmål. Sedan det konstaterats att ett visst område är malmhaltigt, skulle
rätten att inom detta område verkställa nyanläggningar, vilka kunde försvåra
en blivande gruvdrift, vara beroende av myndighets tillstånd.
En lagstiftning i den av motionären angivna riktningen skulle kräva närmare
bestämmelser rörande den ordning — vid sidan av inmutningsförfarandet
— i vilken det skulle konstateras att ett visst område vore malmförande
samt i vad mån särskild ersättning skulle utgå till ägare av jord
inom skyddsområdet, vilka underkastades begränsning i förfoganderätten
över marken till förmån för eventuella framtida gruvinnehavare. Den åsyftade
lagstiftningen skulle sålunda på väsentliga punkter innebära en annan
lösning av konflikter mellan olika intressen än den som uppnåtts genom
den nu gällande gruvlagen. Utskottet har ej kunnat finna att tillräckliga
skäl förebragts för ett frångående av de principer, som i dessa avseenden
fastslagits i den så nyligen som år 1938 antagna gruvlagen, och får därför
hemställa,
alt förevarande motion, II: 190, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 maj 1940.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
5
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Karl Emil Johanson, Eskhult*,
Ewerlöf*, Brandt, Ahlkvist och Anton Svensson;
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud,
Björling, Larsson i Hede, Hansson i Vännäsby, Landgren och Gustafsson i
Lekåsa.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
JERNKONTORET.
Bilaga.
Till Riksdagens första lagutskott.
Sedan fullmäktige i Jernkontoret bereus tillfälle att avgiva yttrande över
en av herr Holmbäck inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr
190, angående införande av bestämmelser med förbud mot nyanläggningar
utan erhållet tillstånd inom malmhaltigt område, få fullmäktige anföra
följande.
Motionen åsyftar förbud mot nyanläggningar inom malmhaltigt område
utan därtill av bergmästaren eller annan myndighet meddelat tillstånd. Detta
förutsätter en såvitt möjligt rättvis avvägning mellan å ena sidan gruvintresset
och å andra sidan jordägarintresset.
I vissa av herr Holmbäck anförda exempel har otvivelaktigt olägenhet
och ofta absolut hinder för malmfyndigheternas rationella utnyttjande åstadkommits
genom en bebyggelse, som fått pågå utan hänsynstagande till malmfyndigheternas
sträckning.
Ett nyupptäckt malmförande område kan ju i första hand skyddas genom
inmutningar. För att ge gruvrätten mera permanent karaktär fordras utläggande
av utmål, vilket emellertid förutsätter, att brytvärd malm kan
påvisas. Motionärens avsikt torde vara att därutöver söka få till stånd visst
skyddsområde i fall, då av någon anledning det icke kan anses lämpligt att
belägga hela området med inmutningar eller utmål. Ett dylikt förfaringssätt
förutsätter dels att skyddsområdet ej göres större än som oundgängligen
prövas nödvändigt och dels att vederbörande jordägare genom ersättning
hålles skadeslös för lidet intrång. Vid uppgörande av byggnadsplaner
och stadsplaner förtjänar spörsmålet om dylika undantagna områden särskild
uppmärksamhet.
Då en närmare utredning av frågan uppenbarligen är av värde, tillstyrka
fullmäktige, att frågan överlämnas till lagberedningen för övervägande på
sätt motionären föreslagit.
I detta sammanhang vilja fullmäktige erinra örn vad Jernkontoret i sin
promemoria angående 1936 års förslag till ny gruvlag anfört beträffande
33 § i lagen. Enligt detta stadgande må sökanden själv bestämma, huru
stort utrymme inom utmålet, som han vill taga i anspråk för arbetet ovan
jord, och dylikt område skall av honom jämlikt 36 § lösas. Fråga uppstår
da, om jordägaren kan begagna oinlöst mark inom utmålet exempelvis till
byggnadsplats och därigenom tvinga utmålsinnehavaren att inlösa byggnaden,
därest marken sedermera skulle behövas för gruvdriften. Utmålsinnehavaren
kan bliva ersättningsskyldig för skada, som genom gruvarbetet
åsamkas dylik efter utmålets läggande uppförd byggnad.
Ett parallellfall torde förtjäna påpekas. Inom »äldre gruvor» äger utmålsinnehavaren
rätt att följa fyndigheten efter donläget. Ett dylikt efterföljande
kan omöjliggöras, om byggnader av jordägaren placeras på hängväggen,
låt vara utanför utmålet.
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
7
I båda fallen lider gruvinnehavaren inskränkning i sin rätt att obehindrad
av andra bryta och tillgodogöra sig inom utmålen befintliga inmutningsbara
mineral.
Den invändningen kan göras, att gruvinnehavaren har möjlighet att
omedelbart lösa hela utmålet. Örn han emellertid i början icke har behov
därav för arbetets bedrivande ovan jord, förefaller det vara att ålägga honom
ett onödigt onus. Ett gruvföretag t. ex. har c:a 125 utmål. Inlösen av
all mark inom dessa utmål för säkerställande emot framtida bebyggelse
skulle innebära en alltför betungande ekonomisk börda.
Jordägaren bör givetvis utan vidare få använda den icke inlösta marken
inom utmålet till odlingsändamål o. dyl., som står i samband med markens
naturliga brukande. Men han bör icke hava rätt att där uppföra byggnader
och andra anläggningar, vars inlösen kunna åsamka gruvinnehavaren extra
kostnader, utan att därom i god tid, innan byggnadsarbetet igångsättes,
hava lämnat gruvinnehavaren bevislig underrättelse, så att denne med vetskap
om byggnadsplanerna och före dessas förverkligande varit i tillfälle
att begagna sin lösningsrätt.
Denna fråga, som äger ett direkt praktiskt sammanhang med herr Holmbäcks
motion, bör enligt fullmäktiges förmenande jämväl upptagas till behandling.
Slutligen tillåta sig fullmäktige framhålla vikten av att lagändringar av
nu ifrågavarande slag komma till direkt uttryck i gruvlagen, så att den enskilde
gruvinnehavaren utan svårighet kan erhålla kännedom om gällande
lagstiftning örn gruvor.
Stockholm den 29 februari 1940.
JERNKONTORET.
Wiking Johnsson.
I E. Tunhammar.