Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
1
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 30 januari 1940 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser örn fraktfart med
svenska fartyg, m. m.
Genom en den 12 januari 1940 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 17, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen
dels att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg,
dels ock att samtycka till att Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet
meddelar sådant förordnande, som i 1 § i lagen avses, att gälla tills
vidare.
Lagförslaget är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser örn fraktfart med svenska fartyg.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att vad i 2 och 3 §§ stadgas skall äga tillämpning. Varder
ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar från
riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra
att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 9 sami. 1 avd. Nr 3.
1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
2 §•
I fråga om registreringspliktiga svenska fartyg och svenska bogserfartyg
äger Konungen, i den mån det prövas erforderligt, förordna, att resa med
sådant fartyg må företagas allenast med tillstånd av Konungen eller den
Konungen därtill bemyndigat och under iakttagande av de villkor, som må
hava uppställts för tillståndet. Vad nu sagts skall dock ej äga tillämpning
å fartyg, för vilket gällande passagerarfartygscertifikat är utfärdat och
vars bruttodräktighet understiger 350 registerton.
För fortskaffande av proviant eller andra förnödenheter för fartyget, förnödenheter,
tillhöriga passagerare eller å fartyget anställda personer, eller
gods som bärgats ombord å fartyget må villkor icke uppställas.
Utan hinder av förordnande, varom i första stycket sägs, skola i sjölagen
givna föreskrifter, som avse befogenhet för befälhavaren att sälja
av redarens gods eller för befälhavaren eller bortfraktaren att sälja av lasten
eller vilka röra lossning av gods annorstädes än i bestämmelseorten, äga tilllämpning,
ändå att därigenom gods skiljes från fartyget å annan ort än
som vid lämnande av tillstånd till resan bestämts; dock må i fall, som avses
i 133 § sjölagen, lossning av gods icke utan medgivande av Konungen
eller den Konungen därtill bemyndigat äga rum annorstädes än i lastningshamnen.
3 §.
Ej må fartyg, beträffande vilket förordnande meddelats jämlikt 2 § första
stycket, utan medgivande av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat
å utrikes ort uppläggas, avrustas eller avmönstras för annat ändamål
än nödvändig reparation.
4 §•
Företages med fartyg resa utan tillstånd, då sådant erfordras, eller iakttages
icke för tillstånd uppställt villkor, straffes befälhavaren med dagsböter
eller fängelse i högst ett år.
Har någon bjudit, legt, trugat eller eljest uppsåtligen förlett befälhavaren
till förseelsen eller med råd eller dåd främjat densamma eller har redare
eller annan, som i redares ställe haft befattning med fartyget, med vetskap
örn förseelsen underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, hindra dess utförande,
dömes han till straff som i första stycket sägs.
Där frakt för godsets fortskaffande eller ersättning för bogsering skolat
enligt därom träffat avtal tillkomma den brottslige, må domstolen, efter ty
skäligt finnes, förplikta honom att utgiva fraktens eller ersättningens belopp.
Är den, vilken frakten eller ersättningen skolat tillkomma, ej förfallen till
straff efter ty ovan sägs, må han förpliktas att av frakten eller ersättningen
utgiva det belopp, vartill för honom uppkommen vinst å den olovliga åtgärden
högst kan skattas.
Har uppläggning, avrustning eller avmönstring av fartyg skett i strid mot
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
3
vad i 3 § är stadgat, straffes fartygets ägare eller den, som eljest äger förfoga
över fartyget, med dagsböter eller fängelse i högst ett år.
5 §•
Böter, som ådömas enligt denna lag, så ock vad den brottslige eller annan
eljest jämlikt denna lag förpliktas utgiva tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Med avseende å fartyg, som vid den tid då förordnande, varom i 2 § första
stycket sägs, träder i tillämpning är upplåtet till utlänning genom avtal örn
tidsbefraktning eller nyttjande, skall vad i denna lag stadgas icke tillämpas
så länge avtalet är gällande.
Har, då förordnande som nyss sagts träder i tillämpning, fartyg avgått
från ort, där gods inlastats eller varifrån bogsering skall ske, eller befinner
sig fartyget vid nämnda tidpunkt på resa utan last, må, utan hinder av förordnandet,
godset fortskaffas till bestämmelseorten eller resan dit fortsättas.
Genom denna lag uppliäves lagen den 22 juni 1939 (nr 300) örn förbud
i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m.; dock att vad i
den nu upphävda lagen stadgas i fråga om sådan under tiden för lagens giltighet
begången förseelse, som i lagen avses, skall äga tillämpning även efter
det lagen i övrigt upphört att gälla.
I fråga örn de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
propositionen.
Enligt 1 § lagen den 22 juni 1939 (nr 300) örn förbud i vissa fall mot utrikes
fraktfart med svenskt fartyg m. m. äger Kungl. Maj:t vid krig eller krigsfara,
vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden förordna, att vad i 2 och 3 §§ i lagen stadgas skall äga tillämpning.
Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse. Genom kungörelse den 6 september
1939 (nr 640) har Kungl. Maj:t meddelat förordnande som nyss är sagt
att gälla från och med den 11 september 1939 tills vidare. Förordnandet har
av riksdagen gillats (urtima riksdagens skrivelse den 7 oktober 1939 nr 14).
I 2 § omförmälda lag stadgas bland annat, att med svenskt fartyg, som äger
en bruttodräktighet av 200 registerton eller därutöver, gods icke må fraktas
mellan utrikes orter eller mellan svensk och utrikes ort utan att medgivande
därtill lämnats av Kungl. Majit eller den Kungl. Majit därtill bemyndigat;
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
vad sålunda är stadgat om fraktande skall gälla fortskaffande av gods jämväl
i annat fall än vid befordran mot vederlag. I 3 § stadgas vidare, att med
fartyg, varom nyss är sagt, icke må företagas resa i barlast mellan utrikes
orter eller mellan svensk och utrikes ort utan att medgivande lämnats; ej
heller må sådant fartyg utan medgivande av Kungl. Majit eller den Kungl.
Majit därtill bemyndigat å utrikes ort uppläggas, avrustas eller avmönstras
för annat ändamål än nödvändig reparation. Enligt Kungl. Maj :ts instruktion
för statens sjöfartsnämnd den 6 september 1939 (nr 641) skola frågor örn
medgivande, varom förmäles i omförmälda lag, handläggas och avgöras av
sjöfartsnämnden, dock att ärende, som av nämnden finnes hava större
principiell betydelse eller allmän räckvidd, bör, jämte utlåtande från nämnden,
underställas Kungl. Majits prövning.
I en den 30 november 1939 dagtecknad, den 6 nästföljande december till
folkhushållningsdepartementet inkommen skrift har statens sjöfartsnämnd
— med bifogande av lagförslag i ämnet — föreslagit, att erforderliga lagstiftningsåtgärder
med det snaraste måtte vidtagas i syfte att möjliggöra en
reglering jämväl av den inrikes fraktfarten.
I sjöfartsnämndens skrift anges vidare, att nämnden haft överläggning
med representanter för statens transportkommission och den inrikes sjöfarten
för dryftande av hithörande spörsmål. Vid denna överläggning hade
från transportkommissionen närvarit dess ordförande och sekreterare samt
verkställande direktören i Stockholms Rederiaktiebolag Svea, E. Högberg.
Såsom representanter för den inrikes sjöfarten hade närvarit, förutom Högberg
i egenskap tillika av ordförande i Föreningen Sveriges Inrikes sjöfart,
ordföranden i Sveriges Segelfartygsförening, tullkontrollören C. Rudberg samt
verkställande direktören i Stockholms Transport- och Bogserings-Aktiebolag,
kaptenen i flottans reserv E. Appelqvist.
Över sjöfartsnämndens skrift med det därvid fogade lagförslaget hava
inhämtats yttranden från kommerskollegium och statens transportkommission.
Kommerskollegium förklarade sig biträda sjöfartsnämndens förslag.
Jämväl transportkommissionen tillstyrkte den ifrågavarande lagstiftningen
och framhöll därvid bland annat, att fraktförbudet endast borde tillämpas
i den utsträckning som med hänsyn till omständigheterna i olika krissituationer
befunnes ofrånkomlig, samt att tillämpningen av lagstiftningen överhuvud
måste ske med den största urskiljning och varsamhet.
I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Eriksson
— efter att hava redogjort för den i ärendet verkställda utredningen —
följande:
»Såsom statens sjöfartsnämnd uttalat, kan den ökade transportvolymen
lätteligen medföra sådana krav på det befintliga kustfartstonnaget, att en
närmare reglering av tonnagets användning kan bliva erforderlig. Vidare
torde beaktas, att det stigande behovet av tonnage för utrikes fraktfart kan
nödvändiggöra en sådan reglering av sjöfarten i dess helhet, att en omläggning
i viss utsträckning sker från inrikes till utrikes fart. Denna sistnämnda
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
5
synpunkt lärer vara förtjänt av så mycket större beaktande som en icke önskvärd
tendens kunnat förmärkas att överföra tonnage från utrikes fart till kusttrafik.
1 likhet med sjöfartsnämnden och övriga i ärendet hörda myndigheter
finner jag det därför angeläget, att sådana lagstiftningsåtgärder redan nu vidtagas,
att Kungl. Majit erhåller möjlighet att genomföra erforderliga regleringar
av den inrikes fraktfarten. Det synes lämpligt, att de sålunda ifrågasatta
lagbestämmelserna sammanföras med redan gällande bestämmelser rörande
reglering av den utrikes fraktfarten. Lagen den 22 juni 1939 om förbud
i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m. torde sålunda —
såsom sjöfartsnämnden föreslagit — böra ersättas med en mera omfattande
lag, gällande såväl den utrikes som den inrikes fraktfarten men i övrigt av
i huvudsak enahanda innehåll som 1939 års lag.
Enligt sjöfartsnämndens förslag skulle den ifrågasatta nya lagen gälla
alla svenska fartyg utan hänsyn till storleken, dock att visst undantag föreslås
beträffande det mera lokalt sysselsatta passagerartonnaget. Jag delar
nämndens uppfattning, att i förhållande till den nuvarande gränsdragningen
en väsentlig utvidgning bör ske. Emellertid lärer det i praktiken under
inga förhållanden komma i fråga att genomföra en reglering beträffande
fartyg av de allra minsta storleksordningarna. Det synes då icke lämpligt
att låta lagen ens formellt omfatta dylika fartyg. Var gränsen skall dragas
kan däremot vara föremål för diskussion. Därest lagen göres tillämplig å
regist Tering spliktiga fartyg — d. v. s. fartyg, vilka äro avsedda att nyttjas
till handelssjöfart eller resandes förskaffande och äga en dräktighet av
20 registerton eller därutöver — synes man dock vinna garantier för att
alla fartyg, som i praktiken kunna ifrågakomma för reglering, omfattas
av lagen, samtidigt som tonnaget av de allra minsta storleksordningarna
även formellt lämnas utanför lagens tillämpningsområde. Jag förordar
förty en dylik avfattning av ifrågavarande bestämmelse. Vad härefter angår
den nyssnämnda, av sjöfartsnämnden föreslagna undantagsbestämmelsen
med avseende å visst passagerartonnage delar jag nämndens uppfattning
härutinnan. Undantag torde sålunda böra göras beträffande passagerarfartyg
med en bruttodräktighet understigande 350 registerton. Med passagerarfartyg
torde härvid böra förstås fartyg, för vilket gällande passagerarfartygscertifikat
är utfärdat. — Bogserfartygen torde däremot, såsom sjöfartsnämnden
föreslagit, böra inbegripas under regleringen oavsett storleken
och bogsering böra jämställas med fraktande av gods med fartyg.
Även örn lagen sålunda — med nyssnämnda undantag — principiellt bör
gälla alla fartyg örn minst 20 registerton är det likväl uppenbart, att förordnande
enligt lagen bör kunna avse allenast fartyg av viss storleksordning
eller av visst slag eller ock endast fartyg i viss fart o. s. v. Det bör sålunda
ligga i Kungl. Maj-.ts hand att från tid till annan bestämma, i vilken utsträckning
regleringstvånget skall gälla. Självfallet bör regleringsverksamheten
icke utsträckas utöver vad det aktuella läget kräver; härför talar även det
av sjöfartsnämnden anmärkta förhållandet, att ett utsträckande av regleringstvångct
till fartyg av mindre storlek medför en högst betydande ansvällning
6 Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
av det licensbeviljande organets arbete med ty åtföljande behov av ökade
arbetskrafter.
Vad särskilt angår det i reguljär inrikes linjetrafik nyttjade tonnaget
torde, såsom transportkommissionen anfört, av praktiska skäl licens böra
lämnas i form av medgivanden för viss tid eller tills vidare.
Licensgivningen torde även beträffande den inrikes fraktfarten böra anförtros
åt statens sjöfartsnämnd. Detta synes påkallat bland annat av det
skälet, att åtskilliga fartyg växelvis nyttjas såväl i utrikes som i inrikes fraktfart.
I detta sammanhang uppställer sig emellertid spörsmålet, i vad mån
och på vad sätt samarbete — såvitt angår den inrikes fraktfarten — bör
äga rum med statens transportkommission. Att ett intimt samarbete härvidlag
måste komma till stånd är uppenbart. Däremot vill det icke synas
lämpligt att på förhand binda detta samarbete vid vissa former. Det lärer
böra ankomma på de berörda myndigheterna att själva överenskomma om
lämpliga former därför. Det torde härvid få framhållas, att enligt den för
sjöfartsnämnden gällande instruktionen det åligger nämnden att i erforderlig
utsträckning samråda med institutioner och myndigheter, vilkas verksamhet
äger samband med nämndens uppgifter. — Skulle särskilda föreskrifter
angående formerna för samarbetet framdeles visa sig erforderliga,
torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda dylika föreskrifter.
Vad detaljutformningen av den ifrågasatta lagen beträffar torde få anmärkas,
att lagens utsträckande till att gälla även den inrikes fraktfarten
torde böra föranleda vissa jämkningar av bestämmelserna i 2 § andra stycket
av den nu gällande lagen. Vad särskilt angår sista punkten i nyssnämnda
stycke torde den nu föreslagna regleringen av den inrikes sjöfarten böra
föranleda att i fall, varom i nämnda punkt är fråga, lossning av gods icke
må ske annorstädes än i lastningshamnen med mindre medgivande därtill
erhållits av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Majit därtill bemyndigat.
I de delar, som här ej berörts, torde böra gälla motsvarande bestämmelser
som de i gällande lag upptagna.
I enlighet med vad jag här angivit har inom folkhushållningsdepartementct
— i huvudsaklig överensstämmelse med det inom statens sjöfartsnämnd
utarbetade förslaget — upprättats förslag till lag om förbud i vissa fall mot
fraktfart med svenskt fartyg m. m.»
I anledning av hemställan från lagrådet har lagförslaget i formellt avseende
omarbetats på vissa punkter, därvid jämväl förslagets rubrik ändrats.
Utskottet. Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot vad i propositionen
föreslagits och får alltså hemställa,
A) att det genom förevarande proposition framlagda förslaget
till lag med vissa bestämmelser örn fraktfart med
svenska fartyg måtte av riksdagen bifallas; samt
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
7
B) att riksdagen måtte samtycka till att Kungl. Maj:t efter
utfärdande av lag i ämnet meddelar sådant förordnande,
som i 1 § i lagen avses, att gälla tills vidare.
Stockholm den 30 januari 1940.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Karl Emil Johanson, Wagnsson,
Branting, Eskhult, Ewerlöf och Karl Johan Olsson; samt
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud,
Björling, Gezelius, Lindberg i Stockholm, Hansson i Vännäsby och Gustafsson i Lekåsa.