Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
11
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 2 april 1940 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om återställande av tidigare
förbud för inmutningar å kronojord i de tre
nordligaste länen.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
135, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt,
att riksdagen måtte för sin del åter antaga de vid 1938 års riksdag
upphävda författningarna angående förbud mot inmutningar av mineralier
på kronojord i de tre nordligaste länen.
I fråga om de skäl som föranlett motionärens hemställan får utskottet
hänvisa till motionen.
Då i slutet av förra århundradet de stora lappländska jämmalmsfyndighetema
började bearbetas, yrkades från skilda håll att staten borde gripa
in för att åt det allmänna trygga åtminstone en del av de vinster, som
eljest skulle tillfalla enskilda. Sålunda framkom förslag örn att inmutningsrätten
borde upphävas i fråga örn fyndigheter å kronojord för att
ersättas med ett koncessionssystem. Emellertid betonades även den synpunkten
att utnyttjandet av malmtillgångarna borde ske med hänsyn till
den inhemska jämtillverkningens framtida behov och med hänsyn till
kommande generationers berättigade anspråk att bliva delaktiga i nämnda
tillgångar. I följd av dylika meningsyttringar tillkommo år 1902 vissa provisoriska
lagbestämmelser angående rätten till gruvdrift å odisponerad kronojord
i Norrbottens län. (S. F. S. 1902 nr 48 s. 1.) Dessa bestämmelser,
vilka varje år förnyades och år 1907 utsträcktes att gälla även Västerbottens
och Jämtlands län, inneburo att å jord av nämnda beskaffenhet inmutning
finge ske endast för kronans räkning. Den under krigstiden rådande
bristen på metaller föranledde emellertid jrkanden att inmutningsförbudet
måtte upphävas, såvitt anginge kopparmalm, nickelmalm och svavelkis.
I följd härav kom den förutvarande provisoriska lagstiftningen att
ersättas genom en likaledes provisorisk lag av den 31 maj 1918 (S. F. S.
nr 288), enligt vilken inmutningsförbudet begränsades till att avse järnmalmsfyndigliet,
varemot andra fyndigheter skulle få inmutas med vissa
inskränkningar. Sistnämnda lag — vari beträffande ifrågavarande kronojord
upptogos en del särskilda bestämmelser angående verkan av inmutning
samt örn det inbördes förhållandet mellan inmutare och jordägare — ägde
efter årligen skedd prolongering giltighet till den 1 maj 1926. då den lika
-
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
ledes provisoriska lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning
inom vissa län (S. F. S. 1926 nr 88) trädde i kraft. I denna lag
stadgades att inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län inmutning
för annans än kronans räkning ej finge ske å odisponerad kronojord utan
Kungl. Maj:ts för särskilt fall givna tillstånd. Sedan 1926 års lag genom särskilda
författningar prolongerats till den 1 januari 1933, erhöll den genom
lag år 1932 fortsatt giltighet från och med sistnämnda dag.
Det torde städse lia varit förutsatt, att 1926 års lag skulle upphöra att
gälla vid tillkomsten av en ny gruvlag. I den proposition (1932 nr 7) varigenom
frågan örn lagens fortsatta giltighet förelädes 1932 års riksdag anförde
chefen för justitiedepartementet —- efter att lia redogjort för vissa
inkomna yttranden i ärendet -—- bland annat följande:
Att 1926 års lag, liksom den förut gällande speciallagstiftningen för de
tre nordligaste länen, erhållit allenast provisorisk giltighet, har haft sin orsak
i de sedan ett flertal år pågående förarbetena till en fullständig omarbetning
av gruvlagstiftningen.--—-
Kommerskollegium har i sitt nu avgivna utlåtande förklarat sig åtminstone
för närvarande icke se någon anledning till frigivande av inmutningsrätten
på ifrågavarande kronojord samt hemställt, att inmutningsförbudets
förlängning icke måtte förbindas med tidsbegränsning. Chefen för Sveriges
geologiska undersökning har uttalat sig för fortsatt giltighet av lagen och
därvid alternativt föreslagit, att densamma göres gällande till dess ny gruvlag
kommit till stånd. Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län
hava funnit lagen kunna, i avbidan på ny gruvlagstiftning, givas förlängd
tillämpning under ytterligare tre år.--—
Under angivna förhållanden synes det mig ställt utom tvivel, att förevarande
lagstiftning bör erhålla fortsatt giltighet. Goda skäl tala ock för atl
densamma nu gives definitiv karaktär. Av allt att döma kommer frågan
om revision av gruvlagstiftningen icke att på ännu åtskilliga år vinna sin
slutliga lösning.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande över sistnämnda proposition (nr
3 år 1932) hemställde utskottet, att propositionen måtte bifallas. Utskottet
anförde bland annat:
Utskottet har icke något att erinra mot att fortsatt tillämpning gives det i
1926 års lag meddelade förbudet mot inmutning i förening med rätt för
Kungl. Maj:t att därifrån bevilja dispens. Förslaget att förlänga lagens giltighet
utan sådan tidsbegränsning, som tidigare fastställts, synes visserligen
kunna lämna rum för åtskillig tvekan men utskottet anser sig kunna tillstyrka
propositionen även i denna del. Utskottet vill därvid påpeka, att
örn än 1926 års lag sålunda formellt erhåller definitiv karaktär, detta givetvis
icke innebär, att frågan om inmutningsrätten å kronojord får anses ha
erhållit en slutgiltig lösning. Denna fråga måste vid gruvlagstiftningens upptagande
ånyo skärskådas.
Den nya, den 3 juni 1938 utfärdade gruvlagen, vilken trätt i kraft den 1
januari 1940, innehåller bestämmelser, att envar kan genom inmutning erhålla
rätt att undersöka och bearbeta vissa mineralfyndigheter å egen eller
annans grund (1 §) samt att, då inmutning sker av annan än kronan, kronan
skall vara berättigad att i gruvföretaget njuta andel med hälften (46 §).
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
13
Genom gruvlagen upphävdes lagen den 28 april 1926 (nr 88) om inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län. I propositionen med förslag till
gruvlag (nr 40 år 1938) anförde chefen för justitiedepartementet till motivering
för upphävandet av 1926 års lag:
Vid antagandet av en ny gruvlag lärer lagen den 28 april 1926 örn inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län böra upphävas. Detta torde vara
motiverat redan med hänsyn till den olikhet i grunduppfattningen, som
framträder mellan 1926 års lag och den föreslagna gruvlagen. Medan den
förra sökt tillgodose det allmännas intresse genom att till förmån för kronan
inskränka den fria inmutningsrätten och i följd därav sannolikt även
i praktiken verkat i viss mån hämmande på malmletningen, vilar det föreliggande
förslaget på den uppfattningen, att malmletningen i möjligaste mån
bör befrämjas och att kronan bör draga fördel därav genom att i väsentligen
större omfattning än nu bliva delaktig i upptäckta fyndigheter.
I en i anledning av sistnämnda proposition väckt motion (I: 234 år 1938)
hemställde herr Lindhagen, att riksdagen ville — under vissa angivna förutsättningar
— dels förklara att propositionens hemställan om upphävande avförbudet
mot inmutning av kronojord i Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län icke under några förhållanden bifölles och dels i stället besluta
att nämnda förbud skulle gälla även fyndigheter å enskild jord inom
nämnda tre län, där uppenbarligen landets förnämsta malmtillgångar läge
förborgade. Vidare hemställdes att riksdagen ville för sin del antaga vissa
i motionen intagna förslag till provisoriska lagar angående inskränkning i
inmutningsrätten.
Första lagutskottet, som lämnade Kungl. Maj:ts förslag om upphävande
av 1926 års lag utan erinran, anförde i sitt utlåtande i denna del (uti. nr 24
s. 40):
Vidkommande det föreslagna upphävandet av lagen den 28 april 1926 om
inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län, innebär en sådan åtgärd
visserligen ett eftergivande av den monopolställning kronan under en
följd av år intagit med avseende å eventuella malmfyndigheter å kronojord
i de tre nordligaste länen. I likhet med Kungl. Majit håller emellertid utskottet
före, att det allmänna intresset av malmletningens och företagsamhetens
befrämjande talar emot ett fortsatt bibehållande av nämnda provisoriska
lag. Att densamma nu upphäves står ock i god överensstämmelse därmed,
att kronans andelsrätt i gruva enligt förslaget löses från beroende av
markägande.
Utskottets utlåtande var emellertid i denna del icke enhälligt. Beträffande
det i övergångsbestämmelserna till förslaget till gruvlag förekommande stadgandet
om upphävande av 1926 års lag anmäldes reservation av en av utskottets
ledamöter, som hemställde örn avslag å Kungl. Majlis förslag därutinnan.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Vid tillkomsten av den nya gruvlagen har den i förevarande motion upptagna
frågan blivit föremål för näxmare övervägande, varvid riksdagen anHihang
till riksdagens protokoll 1940. 9 samt. 1 avd. Nr 19—21. a
Utskottet.
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
slutit sig till Kungl. Maj:ts förslag, att 1926 års lag om inskränkning i rätten
till inmutning inom vissa län borde upphävas. Några nya omständigheter
som skulle kunna inverka på bedömandet av denna fråga synas icke ha tillkommit.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 2 april 1940.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Karl Emil Johanson, Wagnsson*,
Karl Johan Olsson, Brandt, Sandorf* och Anton Svensson;
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Lindmark, Olsson i
Mellerud, Björling, Gezelius, Berg och Werner i Höjen.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
407597. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.