Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1940 kl. 11 f. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
angående stads rätt att utträda ur landsting.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 3 i
första kammaren av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl. och nr 14 i
andra kammaren av herr Råstock m. fl. hemställes, »att riksdagen för sin
del måtte besluta, att 3 § 1 mom. 1 stycket i lagen om landsting erhåller
följande ändrade lydelse: ''Har stad, som deltager i landsting, uppnått en
folkmängd av minst 100,000, äger staden utträda ur landstinget’».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet inhämtat yttrande från svenska landstingsförbundets
styrelse, svenska stadsförbundets styrelse samt styrelsen för
svenska landskommunernas förbund. Yttrandena äro såsom bilagor fogade
till utlåtandet. (Bilaga 1—3.)

Beträffande den föreliggande frågans tidigare behandling m. m. får utskottet
hänvisa till en inom utskottets kansli upprättad, till utlåtandet fogad
P. M. i ämnet. (Bilaga 4.)

Enligt 3 § 1 mom. landstingslagen äger stad, som deltager i landsting,
rätt att vid en uppnådd folkmängd av minst 50,000 utträda ur landstinget.
Vill stad, som är berättigad att utträda, begagna sig av denna rättighet, skall
den delgiva landstinget detta sitt beslut. Beslut om utträde ur landsting
skall av staden underställas Konungen, som, därest staden finnes till utträde
berättigad, efter landstingets hörande meddelar de närmare föreskrifter, som
för beslutets genomförande äro erforderliga.

Enligt utskottets mening hava såväl i de förevarande motionerna som i
de kommunala förbundens yttranden över desamma anförts avgörande skäl
för en ändring av nuvarande bestämmelser angående stads rätt till utträde
ur landsting. Med hänsyn till de arbetsuppgifter på hälso- och sjukvårdens
område, som i en alltmera ökad omfattning kommit att åvila landstingen
och de städer, som icke deltaga i landsting, framstår det numera som
ett betydande samhällsintresse, att en stad icke äger möjlighet utträda ur
landsting redan då den uppnått en folkmängd av 50,000 invånare. Detta
befolkningstal bör alltså väsentligen höjas och kan lämpligen, på sätt i motionerna
föreslagits, bestämmas till 100,000 invånare. Utskottet hemställer
därför,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner för sin
del ville antaga följande

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 5 sami. 2 avd. Nr 12.

1

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § 1 moni. lagen den 20 juni 1924 (nr 349)

om landsting.

(Nuvarande lydelse.)

3 §•

1 mom. Har stad, som deltager i
landsting, uppnått en folkmängd av
minst 50,000, äger staden utträda ur
landstinget.

Vill stad---delgivning skett.

Beslut att-----äro erforderliga.

(Föreslagen lydelse.)

3 §•

1 mom. Har stad, som deltager i
landsting, uppnått en folkmängd av
minst 100,000, äger staden utträda
ur landstinget.

Vill stad---delgivning skett.

Beslut att---äro erforderliga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1940.

Stockholm den 16 april 1940.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande: Herrar Hallén, Gustaf Adolf Björkman, Per Andersson, Herlitz, Källman,
Thulin, Karl Bodin, Nils Andersson, Anders Andersson, Hårdin, Albertsson*,
Andersson i Igelboda, Fast, Andersson i Ovanmyra, Mosesson, Arnemark*,
Nordström i Torsby, Eriksson i Tofvered, Nilsson i Göteborg och Hansson
i Hönö.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herr Herlitz, som anfört följande:

Jag är i huvudsak ense med utskottet, men kan icke finna det lämpligt
att nu utforma en lagregel rörande förhållanden, vilka komma att inträda
först i en mycket avlägsen framtid. Huruvida det vid den tidpunkt, då
en stad härnäst uppnår ett invånarantal av 100,000, är lämpligt att den
vinner utträde ur landsting enligt de i lagen angivna betingelserna kan nu
ej alls bedömas. Örn frågan om städers utträde ur landsting en gång i
framtiden skulle ånyo aktualiseras, bör den föranleda lagstiftningsåtgärder
i enlighet med vad då befinnes ändamålsenligt. Med hänsyn härtill har
jag inom utskottet framfört förslag om uteslutande ur landstingslagen av
3 § 1 mom.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

3

Bilaga 1.

Till Riksdagens Konstitutionsutskott.

Genom remiss den 30 sistlidna januari har konstitutionsutskottet berett
svenska landstingsförbundets styrelse tillfälle att avgiva yttrande över likalydande
motionerna 1:3 och II: 14, i vilka hemställes om sådan ändring av
lagen om landsting, 3 § 1 morn., första stycket, att stad för att äga utträda
ur landsting skall hava uppnått en folkmängd av minst 100,000 invånare.
Med anledning härav får förbundets styrelse vördsamt anföra följande.

Det i förevarande motioner avhandlade spörsmålet är synnerligen betydelsefullt
för landstingen. Förbundsstyrelsen har också länge haft sin uppmärksamhet
riktad på detsamma. De motioner, som nu framlagts, giva uttryck
för den uppfattning styrelsen hyser i föreliggande fråga. Styrelsen
kan sålunda uttala sin fulla anslutning till vad i motionerna anföres rörande
behovet av en ändring av nuvarande bestämmelser beträffande stads utträde
ur landsting.

Det är ett vitalt sjukvårdsintresse, att landstingen, som skola ombesörja
den moderna, rikt förgrenade och differentierade sjukvården, erhålla ett
tillräckligt brett befolkningsunderlag och därmed även ekonomisk stabilitet.
Varje åtgärd, syftande till ett försvagande av landstingets ställning, måste
därför få ödesdigra återverkningar på dess möjligheter att tillgodose sjukvården.
Den under senare år kraftigt utvecklade socialvården, av vilken
sjukvården utgör en mycket betydelsefull del, fordrar för ett rationellt tillgodoseende
större administrativa enheter än förr. Dessa stora enheter finnas
i landstingen, och det vore enligt styrelsens mening en utveckling i fel
riktning att sönderbryta dessa, samtidigt som ansträngningar göras att få till
stånd större enheter för den på primärkommunerna ankommande socialvården.

Den synpunkt, som framhölls av departementschefen vid lands tingsförordningens
utfärdande, nämligen att det beträffande städer av viss angiven storlek
ansetts »mera ändamålsenligt, att stadens angelägenheter till hela deras
omfattning bleve för sig behandlade av dess särskilda kommunstyrelse» är
icke längre giltig, sedan sjukvårdsuppgifterna kraftigt vuxit i omfattning
och dessa städer under en lång följd av år tillhört landstingen. Man kan
knappast vänta, att dessa uppgifter skola bliva bättre tillgodosedda av staden,
vars styrelse i regel står relativt främmande inför desamma, än av
landstinget, som ju är den större administrativa enheten och har en snart
sekellång, rik erfarenhet alt bygga på. Även örn en stads sjukvårdsförhållanden
i något hänseende skulle kunna tillgodoses på ett bättre sätt efter
utträdet ur landstinget, kan dock detta icke väga så tungt i jämförelse med
det taktum, att landstingsområdets övriga kommuner därigenom skulle komma
i ett ur såväl vård- som ekonomisk synpunkt sämre läge vid tillgodoseendet
av denna betydelsefulla uppgift. Även för staden är utträdet ur landsting,
såsom i motionerna framhålles, i ekonomiskt hänseende ofördelaktigt.

Med hänsyn till vad i motionerna och här ovan anförts anser styrelsen
riktigast, att städer hädanefter icke medgivas rätt att utträda ur landsting.
Framhållas må i detta sammanhang, att vissa av de städer, som redan utträtt
ur landsting, icke äro tillräckligt bärkraftiga för att omhänderhava de

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

betydelsefulla och alltmer ekonomiskt betungande sjukvårdsuppgifterna. Men
då organisationen av dessa — ofta i samarbete med det omgivande landstinget
— utbyggts, saknar styrelsen för närvarande anledning att påyrka
någon förändring.

Stockholm den 6 februari 1940.

För svenska landstingsförbundets styrelse:

ANDERS RÅSTOCK.

Ivar Dahlgren.

Bilaga 2.

Till Riksdagens Konstitutionsutskott.

Sedan Utskottet berett Svenska stadsförbundets styrelse tillfälle att avge
yttrande över två vid årets riksdag föreliggande, likalydande motioner angående
stads rätt att utträda ur landsting, får styrelsen härmed vördsamt anföra
följande.

De skäl, motionärerna anfört för rättighetens begränsande genom det förutsatta
invånarantalets fastställande till 100,000 i stället för 50,000, finner
styrelsen för sin del bärande. Ett tillfredsställande ordnande av hälso- och
sjukvård måste förutsätta distrikt av betydande omfattning och ekonomisk
stabilitet, och en redan uppbyggd organisation bör icke spolieras eller skadas.
Erfarenheten har visat, att ett utbrytande ur landstingsorganisationen av
städer med mindre invånarantal än det nu föreslagna nödvändiggjort ett nog
så omfattande och tungrott samarbete mellan dessa och respektive landsting
för att söka bibehålla redan vunna resultat på framför allt sjukvårdens område.

Styrelsen kan dock icke finna, att folkmängdstalet bör tillmätas en absolut
avgörande betydelse under alla förhållanden. Det vill förefalla naturligare,
att ett visst avgörande därvid förbehålles Konungen.

Ett sådant förfarande synes stå i god överensstämmelse med eljest gällande
lagstiftning om indelningsändring. Det är ju här i själva verket frågan örn
en sådan. Redan nu finnes intet hinder att genom ett förfarande enligt lagen
om kommunal indelning en till landsting hörande stad införlivas med stad
utom landsting. Förslag i sådan riktning har redan diskuterats rörande
Sundbyberg (med Stockholm) och Mölndal (med Göteborg). Beträffande
stad, som enligt lagen örn landsting är berättigad till utträde, meddelas de
närmare föreskrifterna om själva verkställigheten också redan nu av
Konungen. I fråga om ändring i kommunal indelning tillkommer det
Konungen att bedöma ett föreliggande förslag både med hänsyn till vikten
av förändringen ur allmänna synpunkter och med hänsyn till dess betydelse
för det område, från vilket överflyttningen sker.

Med hänvisning till vad här ovan i korthet anförts, vill styrelsen icke motsätta
sig, att i enlighet med motionärernas syfte ytterligare garantier skapas
mot olämplig utbrytning av stad ur landsting. Styrelsen vill dock ifrågasätta,
örn icke detta hellre än genom höjning av det nu bestämda folkmängdstalet
för sådan utbrytning bör ske genom att stads utträde ur landsting efter

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

5

uppnående av detta folkmängdstal hädanefter göres beroende av Konungens
medgivande.

För Svenska stadsförbundets styrelse

JOHAN-OLOV JOHANSSON

Dess ordförande.

Stockholm den 14 februari 1940.

Hennina Karlsson.

Bilaga 3.

Till Riksdagens Konstitutionsutskott.

Genom remiss den 30 januari 1940 har Konstitutionsutskottet lämnat
Svenska landskommunernas förbund tillfälle att inkomma med yttrande över
två särskilda, inom riksdagen väckta likalydande motioner, nämligen nr I: 3
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och nr II: 4 av herr Anders Råstock
m. fl. angående ändring av 3 § 1 mom. första stycket i lagen om landsting.
I anledning därav får förbundets styrelse härmed vördsamt anföra, att styrelsen
till fullo instämmer i vad motionärerna anfört som skäl för den föreslagna
lagändringen och att styrelsen för sin del anser sig böra förorda en
sådan lagändring.

Stockholm den 28 februari 1940.

Styrelsen för Svenska Landskommunernas Förbund
ISRAEL LAGERFELT.

J. A. Zander.

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

Bilaga 4.

P. M.

angående stads rätt att utträda ur landsting m. m.

Frågan om stad bör deltaga i landsting eller ej var vid landstingsförordningens
tillkomst år 1862 föremål för mycken diskussion. I den år 1858
tillsatta kommitté, vars förslag låg till grund för förordningen, var denna
fråga en av dem, som orsakade de starkaste meningsbrytningarna. Kommitténs
majoritet ställde sig på den ståndpunkten, att alla städer borde deltaga
i landsting och anförde härför bl. a. den motiveringen, att örn ock städernas
och landsbygdens i många fall skilda intressen i viss mån kunde göra
det tvivelaktigt, om städerna borde ingå i landsting eller ej, intressegemenskapen
i andra — särskilt ekonomiska — frågor dock borde fälla utslaget
för stadskommunernas deltagande i landstinget. Emot denna majoritetens
ståndpunkt avgavs reservation av en kommittémedlem, som ansåg, att städerna
icke borde deltaga i landsting, och i sin motivering uttryckte farhågan,
att om majoritetens förslag antoges, städerna, vilkas representation i landstingen
måste bliva svagare än landsbygdens, genom den gemensamma representationens
beslut skulle tvingas utgiva bidrag till företag, som de kanske
rent av ansåge vara skadliga för sina intressen.

Frågan om städernas deltagande i landsting blev också livligt debatterad
vid 1859—60 års riksdag, som hade att avgiva yttrande över de kommitterades
förslag. Därvid visade sig, att inom borgarståndet övervägande sympatier
funnos för reservantens ståndpunkt, att städer icke borde deltaga i
landsting, under det att de övriga stånden, om också vad prästeståndet beträffar
med stor tvekan, anslöto sig till kommittémajoritetens uppfattning.

Kommittéreservantens och borgarståndets mening blev emellertid ej utan
inflytande på Kungl. Maj:ts beslut. Detta innebar nämligen en kompromiss
mellan de båda stridiga ståndpunkterna, i det att i landstingsförordningens
första paragraf stadgades, att stad, vars folkmängd ej översteg 25,000 personer,
skulle deltaga i landsting, under det att stad med större invånareantal
skulle utskiljas ur respektive landstingsområde. Därjämte stadgades i § 47,
att uttaxering kunde ske särskilt för städer och särskilt för landsbygd, örn
företag, för vilket uttaxering erfordras, vore av gagn huvudsakligen för städer,
respektive för landsbygd.

1862 års bestämmelser i denna punkt blevo år 1894 föremål för en förändring
utan principiell betydelse. Som en konsekvens av förstakammarplatsernas
fixering till 150 ändrades den folkmängdssiffra, vid vilken stad
skulle utträda ur landsting, från 25,000 till Viso av rikets folkmängd. I anslutning
härtill och efter vidtagande år 1909 av en annan, i förevarande sammanhang
likaledes betydelselös ändring av ifrågavarande stadgande erhöll
1 § första stycket i landstingsförordningen följande lydelse:

»I varje län skall finnas ett landsting, sammansatt av valda ombud från
länets landsbygd och städer; dock att detta stadgande, ävensom vad här nedane
vidare föreskrives, icke äger tillämpning å stad, som har en folkmängd
av minst en etthundrafemtiondel av rikets hela invånarantal, eller å stad,
som utträtt ur landsting och vars invånarantal ej minskats under det, som

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

7

berättigat staden till utträde. Landstingsmännen äro i utövningen av sitt
uppdrag icke bundna av valmäns föreskrifter.»

Ar 1920 väcktes likalydande motioner i båda kamrarna (nr 171 i första
och nr 143 i andra kammaren) med yrkande, dels att i landstingsförordningens
1 § orden »dock att detta stadgande etc.» till och med »utträde» skulle
utgå ur paragrafen, och dels att beträffande städer, som redan utträtt ur
landsting, måtte vid vad sålunda ägt rum bero. Till stöd för dessa yrkanden
anfördes följande:

»Den uti landstingsförordningens § 1 gällande grundsats, att stad, som
har ett invånarantal av minst en etthundrafemtiondedel av rikets hela invånarantal
etc., icke längre skall tillhöra länets landsting, torde numera i
stort sett kunna anses föråldrad och framför allt i sin nuvarande form otidsenlig.

De praktiska skäl, som från städernas sida talat för ett särskiljande av
stad som nått en viss storlek, torde ävenledes hava förlorat väsentligt i betydelse.
Ty vilka äro de största uppgifterna, som tillkomma landstinget?
Jo, sjukvård av olika slag, undervisningsfrågor, skydds- och uppfostringsfrågor,
fattigvårdsuppgifter m. m.

I alla eller de flesta av dessa frågor torde intressena för staden som sådan
och länets landsbygd plus småstäderna vara sammanfallande, och med få
undantag torde också efter en skilsmässa gemensamt ägda anstalter av olika
slag utgöra regeln.

Samhörigheten i stort upphör således icke i och med en skilsmässa utan
äger alltfort rum, och då därtill kommer, att enligt § 47 mom. 3 redan nu
kan i fråga om uttaxering skiljas på olika företag, synes ingen anledning förefinnas
ens ur intressesynpunkt för den större staden, att nu gällande grund
för utträde ur landsting bibehålies.»

Konstitutionsutskottet föreslog i anledning av dessa motioner (i utlåtande
nr 10), att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, »det täcktes
Kungl. Majit låta verkställa utredning av frågan, huruvida och på vad sätt
ändring i gällande bestämmelser om stads utträde ur landsting må kunna ske,
samt till riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen giver anledning».

Båda kamrarna stannade emellertid för ett något annorlunda beskaffat
skrivelseförslag, som inom utskottet framförts av nio reservanter, och riksdagen
anhöll sålunda i skrivelse, nr 103, att Kungl. Majit ville »låta utreda,
huruvida och under vilka förhållanden de gällande bestämmelserna om
stads rättighet och skyldighet att utträda ur landsting må kunna ändras
därhän, att i de fall, då såväl stad som landsting önska fortsatt samarbete
i landstinget, oaktat stad upppnått den storlek som berättigar till utträde,
den beståndande gemensamheten må kunna för viss tid framåt fortfara,
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda».

I samband med denna anhållan anförde riksdagen följande, efter att hava
lämnat en kortare historik över frågans föregående behandling:

»Såvitt hittills varit bekant, hava gällande bestämmelser rörande stads rättighet
och skyldighet att utträda ur landsting icke förorsakat någon nämnvärd
olägenhet. För städer med omkring 40,000 invånare och därutöver
skulle det säkerligen i de flesta fall kännas såsom ett obehörigt tvång att icke
få själva fritt ordna för dem betydelsefulla angelägenheter, särskilt på sjukvårdens
och fattigvårdens m. fl. områden. Riksdagen har därför icke kunnat
anse befogat att beröva dylika stiider mot deras vilja en sådan författningsenligt
dem tillkommande frihet. Emellertid vill riksdagen icke förneka,
att omständigheter i vissa fall kunna tänkas vara sådana att upprätt -

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

hållande för viss tid framåt av den inom ett landstingsområde mellan stad
och land bestående gemenskapen skulle kunna vara önskvärt för såväl staden
i fråga som landstinget i övrigt. I sådant fall borde det stå staden och
landstinget fritt att genom en överenskommelse, örn vilken båda parterna
voro ense, besluta, att den dittillsvarande gemenskapen skulle för viss tid
framåt fortfara. Denna tid borde därvid fixeras till sådan längd, att alltför
täta förändringar i förhållandena undvekes.»

De s. k. kommunalförfattningssakkunniga erhöllo i uppdrag att verkställa
den av riksdagen sålunda begärda utredningen. De sakkunniga anförde i
ett år 1923 avgivet betänkande (S. O. U. 1923: 18), att landstingsförordningens
stadgande om de större städernas särställning i förhållande till länet såsom
landstingsområde tillkommit i dessa stadssamhällens intresse, ett förhållande,
som de sakkunniga ansåge utgöra förklaringen till att stads utträde
ur landsting icke gjorts beroende av städernas fria val. Fördelarna
för staden att utträda ur landsting hade ansetts så påtagliga, att någon obenägenhet
från stadens sida icke varit att räkna med. De skäl, som sålunda
ursprungligen motiverat bestämmelsen örn de större städernas särställning,
måste, säga de sakkunniga, emellertid numera anses hava bortfallit i vad
angår stadssamhälle, som ännu icke uppnått, men hädanefter uppnår den
folkmängdssiffra, som enligt gällande lag medför dess utträde ur landsting.

»Ty», heter det vidare i betänkandet, »i den mån landstingsförvaltningen
utvecklats och utsträckts över nya områden, kan om densamma med allt
mindre fog sägas, att den tillgodoser landsbygdens speciella behov i större
omfattning än städernas. Endast i jämförelsevis ringa omfattning är landstingens
verksamhet i vår tid av den art, att den kommer uteslutande landsbygden
till godo. Och ju längre den tidrymd varit, under vilken en stad
utgjort del av länskommunen, ju större gemenskapen mellan staden och det
övriga landstingsområdet blivit med avseende å sjukvårdsinrättningar samt
andra vårdanstalter och inrättningar, desto mindre blir upphävandet av
denna gemenskap förknippat med fördelar för staden. Då stad vid utträde
ur landsting måste avstå från sin andel i dessa inrättningar och i landstingets
överskott i tillgångar utan att erhålla lösen för denna andels värde,
lärer det tvärtom kunna betraktas såsom ekonomiskt olägligt för staden
att utbrytas ur länskommunen. I allt fall kan det från allmän ekonomisk
synpunkt icke vara välbetänkt att genom lagstiftning medverka till upplösningen
av en dylik gemenskap och såmedelst giva upphov till de större utgifter,
som i regel förorsakas, örn stad och landsbygd skola var för sig i
stället för gemensamt uppföra och administrera t. ex. anstalter för tillgodoseende
av sitt behov av sjukvård.

Sedan efter 1921 års grundlagsändring stad, som icke deltager i landsting,
i allmänhet icke vidare får välja egen ledamot av riksdagens första
kammare, utan har att företaga val tillsammans med landsting, har slutligen
bortfallit även det intresse, som i sådant hänseende tidigare varit förknippat
med stadens utträde ur landsting.»

De sakkunniga ansågo på grund av dessa ändrade förhållanden starka
skäl tala för att helt borttaga det stadgande i landstingsförordningen, som
avhandlar stads utträde ur landsting. Med hänsyn till den ståndpunkt, som
riksdagen år 1920 intagit till frågan, och då historiska skäl kunde åberopas
för ett bibehållande i begränsad omfattning av stadgandet, hade de sakkunniga
emellertid stannat vid en omarbetning av detsamma.

Av de sakkunniga härutinnan föreslagna ändrade bestämmelser inneburo.
att stads utträde ur landsting vid uppnående av viss folkmängd icke längre
bleve obligatorisk utan beroende av stadens beslut, att sådant beslut skulle
fattas och delgivas landstinget inom två år efter det årsskifte, vid vilket

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

9

folkmängden uppnått en etthundrafemtiondedel av rikets folkmängd, att i
sådant fall utträdet skulle ske vid utgången av det kalenderår närmast efter
det under vilket delgivning skett, att, där sådant beslut icke delgivits
landstinget inom stadgad tid, stad icke vore berättigad att utträda ur landstinget
förrän fem år förflutit, sedan landstinget delgivits beslut örn utträde,
att i sistnämnda fall utträdet skulle ske vid slutet av det kalenderår, under
vilket femårsperioden utgått, att stad, som icke deltoge i landsting, ägde
i landstinget inträda, därest samstämmande beslut därom fattades av staden
och landstinget, samt att beslut örn utträde ur eller inträde i landsting skulle
underställas Konungen, som meddelade de närmare bestämmelser, vilka
för beslutet genomförande kunde vara erforderliga.

Slutligen anförde de sakkunniga i sin motivering till ifrågavarande stadganden,
hurusom den dåvarande lagstiftningen vid stads utträde ur lands
tingsförvaltningen icke ansetts medgiva någon utskiftning på parterna av
de förut gemensamma tillgångarna och skulderna.

De sakkunnigas förslag beträffande stads utträde ur eller inträde i landsting
godtogs i det stora hela av samtliga länsstyrelser, landsting och stadsfullmäktige,
som avgivit yttranden, ävensom av Svenska stadsförbundets
och Svenska landstingsförbundets styrelser. Vissa invändningar mot förslaget
i dessa delar förekommo dock.

Frågan framlades för 1924 års riksdag. Departementschefen anförde därvid
i proposition nr 188 (s. 37) bland annat:

»De yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag i denna del,
giva^ vid handen, att de av de sakkunniga förslagna huvudbestämmelserna
angående stads utträde ur och inträde i landsting i det stora hela motsvara
de önskemål, som härutinnan gjort sig gällande från såväl landstingens som
städernas sida, och förslaget synes även stå i god överensstämmelse med
riksdagens i dess av mig förut åberopade skrivelse uttalade uppfattning.
Den förutsättning, på vilket förslaget bygger, nämligen att upprätthållandet
av gemenskapen mellan landstinget och staden är det för båda parterna
önskvärda, synes mig riktig. Då förslaget därtill lämnar stadens självbestämmanderätt
oförkränkt, har jag ingen väsentligare erinran att göra mot
de principiella bestämmelserna örn stads utträde ur och inträde i landsting.

dag kan sålunda icke godtaga den utav Örebro läns landsting och stadsfullmäktige
i Örebro hävdade ståndpunkten, att vid stads utträde ur landsting
en utskiftning på de båda parterna av landstingets tillgångar och skulder
skall ske. En sadan utskiftning skulle förutsätta en ömsesidig uppgöielse
mellan de bada parterna, och utträdet mäste följaktligen åtminstone
i viss man bero jämväl av landstingets ståndpunkt i frågan. Redan med
hänsyn till att stad icke måtte berövas den rätt lill utträde ur landsting,
den nu äger och enligt de sakkunnigas förslag allt framgent skulle bibehålla,
torde sålunda det från Örebro läns landsting och Örebro stad framförda
kravet icke kunna godkännas. Härtill kommer, att ett tillmötesgående
av ett dylikt krav skulle kunna medföra oöverskådliga och icke önskvärda
ekonomiska konsekvenser för landstingen. —--f anslutning till

de, som mig synes i det stora hela berättigade invändningar, som framförts
av länsstyrelserna i Uppsala och Stockholms län, har jag vidare ansett, att
av de sakkunniga föreslagna bestämmelser i förevarande paragraf böra omredigeras.
Såväl enligt nu gällande lag, som enligt vad av de sakkunniga
föreslagits, är tydligen stad skyldig att inträda i landsting, därest stadens
folkmängd understigit en etthundrafemtiondedel av rikets hela invånarantal
och tillika minskats under det tal, som berättigat staden till utträde, och
det måste under sådana förhållanden, även örn det ifrågasatta fallet icke
Bihang till riksdagens protokoll 1940. .5 sami. 2 avil. Nr 12.

2

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

inom överskådlig tidrymd torde komma att inträffa, betecknas såsom en
lucka i såväl den nuvarande som den föreslagna lagstiftningen, att det
saknas direkt stadgande härom och om huru sådant inträde i landsting
skall ske. Emellertid torde det, sedan möjlighet i allmänhet bereus för stad
att inträda i landsting, icke vara erforderligt att införa ett speciellt stadgande
därom, att stad, som står utanför landsting och ordnat sin förvaltning
härefter, ovillkorligen skall inträda i landstinget, blott därför att stadens
folkmängd minskats på angivet sätt, utan torde inträde i landsting i sådant
liksom i andra fall lämpligen kunna bero av vederbörandes beslut. Att i sådant
fall fordra samstämmiga beslut av staden och landstinget torde emellertid
icke vara riktigt, eftersom det för en dylik stad med sjunkande folkmängd
möjligen kan utgöra ett ekonomiskt trängande krav att icke längre
stå utanför landsting. Jag har därför ansett inträdet böra bero allenast av
stadens beslut.»

Konstitutionsutskottet anförde i anledning av propositionen bland annat
följande:

»Den år 1894 genomförda förändringen tillkom under den givna förutsättningen,
att stad, som utträdde ur landsting, skulle utgöra egen valkrets vid
förstakammarval, och betingades väsentligen av det till följd därav naturliga
kravet, att dylik stad under alla förhållanden utan avvikelse från regeln om
ett mandat för varje etthundrafemtiondedel av rikets folkmängd skulle hava
att utse åtminstone en förstakammarledamot. Sagda förutsättning har emellertid
bortfallit efter den genom grundlagsändring år !921 skedda övergången
till större valkretsar för val till första kammaren. Något vägande skäl för bestämmelsens
bibehålande i dess nuvarande form synes på grund härav icke
förefinnas. I varje fall lär det icke kunna sägas, att en stads invånarantal i
förhållande till hela rikets är en tillförlitligare mätare på lämpligheten av
dess skilsmässa från landsting än dess folkmängdstal i och för sig. Däremot
torde det vara påtagligt, att ett absolut folkmängdstal i förevarande hänseende
så till vida är att föredraga framför ett relativt, som det förra bättre riktar
uppmärksamheen på eventualiteten av en stads förestående utträde ur
landsting och ger större möjlighet att på förhand bedöma den tidpunkt, vid
vilken utträde kan ifrågakomma. Utskottet har fördenskull funnit sig böra
föreslå återgång till den form, som ifrågavarande bestämmelse ägde före
1894 års förändring.

Givet är, att härvid icke kan vara tal om att återgå jämväl till den da gällande,
efter nutida mått låga folkmängdssiffran 25,000. Redan omedelbart genom
1894 års ändring knöts stads utträde ur landsting faktiskt vid ett betydligt
högre folkmängdstal, och sedermera har detta självfallet successivt
stegrats, så att det för närvarande utgör ungefär 40,000. Samtidigt har landstingsförvaltningen
utvecklats på ett sätt. varigenom numera helt andra möjligheter
erbjuda sig för större stadssamhällen att inom dess ram få sina berättigade
krav i olika hänseenden tillgodosedda än som vid landstingens tillkomst
kunnat påräknas eller under deras tidigare tillvaro förefunnits. I betraktande
härav och då över huvud taget även relativt sätt avsevärt högre anspråk
på en stads folkmängdsstorlek numera torde kunna uppställas, för att
staden skall anses berättigad till en särställning inom den länskommunala indelningen,
har utskottet funnit skäligt, att ifrågavarande folkmängdstal ytterligare
höjes, och föreslår sålunda, att detsamma bestämmes till 50,000.---

Samtidigt med att bestämmelserna om stads utträde ur landsting reviderats,
har även frågan örn stads återförening med landsting varit föremål för beaktande.
För närvarande gäller härvidlag, att stad, som ej deltager i landsting,
skall i detsamma inträda, därest den ej vidare fyller det mått med avseende
å folkmängdens storlek, som berättigat den till dess särställning. Enligt det

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

]1

föreliggande förslaget däremot skulle det även i detta fall ankomma på staden
att bestämma sin ställning i förhållande till landstinget. Desutom föreslås
i detta sammanhang, att jämväl annan stad, som ej deltager i landsting,
skall äga möjlighet att inträda däri, dock under förutsättning av landstingets
medgivande. Utskottet kan icke finna, att frågan örn stads inträde i landsting
så till vida kan sägas vara av samma beskaffenhet, som det förut behandlade
spörsmålet om utträde, att härvid i avgörande mån hänsyn skulle
behöva tagas blott till stadens önskningar. Vid sådant förhållande och då
det knappast lär kunna inträffa, att denna fråga över huvud taget blir aktuell,
utan att staden råkat i svårigheter att ensam på ett fullgott sätt omhänderhava
sina uppgifter av länskommunal natur, anser utskottet, att landstinget
i varje fall, då återförening kan ifrågakomma, bör få taga del i avgörandet.
I andra momentet av 2 § i propositionens lagförslag förelås alltså vissa härav
betingade förändringar.»

Riksdagen beslöt i enlighet med konstitutionsutskottets förslag, till följd
varav ifrågavarande stadgande — inrymt i den nya landstingslagens 3 § 1
mom. — erhöll denna avfattning:

»1 mom. Har stad, som deltager i landsting, uppnått en folkmängd av
minst 50,000, äger staden utträda ur landstinget.

Vill stad, som enligt vad nyss sagts är berättigad till utträde, ej vidare deltaga
i landstinget, skall staden delgiva landstinget sitt beslut att utträda. Sker
delgivningen inom två år från det årsskifte, vid vilket staden uppnått nämnda
folkmängd, skall utträdet äga rum vid utgången av kalenderåret närmast
efter det, under vilket landstinget erhållit del av stadens beslut, men eljest vid
utgången av femte kalenderåret efter det, varunder delgivning skett.

Beslut att utträda ur landsting skall av staden underställas Konungen, som,
därest staden finnes till utträde berättigad, efter landstingets hörande meddelar
de närmare föreskrifter, som för beslutets genomförande äro erforderliga.»

Enligt 2 mom. av samma paragraf äger stad, som ej deltager i landsting,
inträda i landsting, såvida samstämmande beslut därom fattats av staden och
landstinget. Beslutet skall underställas Konungen.