Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

1

Nr 4S.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1940 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till åtgärder för förhindrande av
skogsbrand jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 19 april 1940 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 218, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 å
driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa

dels till Skogsvård m. m.: Bidrag till uppförande av brandtorn m. m. ett
reservationsanslag av 150,000 kronor;

dels ock till Skogsvård m. m.: Särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet
ett reservationsanslag av 150,000 kronor.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
vid dess början väckta, Ull utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:92 av herr Branting m. fl. samt II: 150 av herr Lövgren m. fl,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t må hemställa om
skyndsam utredning angående faran för skogseld under krig genom fiendens
åtgöranden, med förslag till lämpliga skyddsåtgärder.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionerna, hänvisas till
dessa.

över motionerna har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat yttranden
från domänstyrelsen, centralrådet för slcogsvårdsstyrelsernas förbund,
som bifogat yttranden av flertalet skogsvårdsstyrelser, ävensom från svenska
brandskyddsföreningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i skrivelse den 29 mars 1940 hemställt,
att åtgärder måtte vidtagas för åvägabringande av vissa ändringar i lagen den
7 maj 1937 om förekommande och släckning av skogseld. Länsstyrelsen har
härvid åberopat ett betänkande med förslag till åtgärder för effektivisering
av skogsbrandskyddet under krig eller krigsfara, vilket den 20 mars 1940
avgivits av en av länsstyrelsen tillsatt kommitté (skogsbrandskyddskommittén
i Gävleborgs län).

Även i framställningar från länsstyrelserna i Skaraborgs och Kopparbergs
län ha framlagts förslag till åtgärder för förbättrat skydd mot skogseld.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 10 sami. Nr 48.

1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

Gällande bestämmelser m. m.

Gällande bestämmelser rörande förekommande och släckning av skogseld
finnas upptagna i nyssnämnda lag den 7 maj 1937. Enligt denna lag avilar
skogsbrandskyddet i regel i första hand kommunerna. Enligt o § i lagen
skall varje kommun å landet, som ej är köping, utgöra en brandrote. bran
denna bestämmelse äger länsstyrelsen medgiva undantag. Salunda kan kommun
uppdelas i flera brandrotar eller ock kunna två eller flera kommuner
sammanslutas till en brandrote. Stads icke planlagda område sa ock dylikt
område inom köping, som utgör egen kommun, skall där länsstyrelsen sa forordnar
utgöra en eller flera brandrotar. I 6 § stadgas rörande brandrotes
åliggande att denna i enlighet med bestämmelserna i skogsbrandlagen skall
vidmakthålla ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skaliga anspråk
på trygghet mot skada av skogseld. Såsom tillsynsmyndighet över
brandrotarna har länsstyrelsen insatts. Enligt 7 § skall länsstyrelsen vaka
över att skogsbrandväsendet är tillfredsställande ordnat. I lagen ha kommunernas
åligganden beträffande skogsbrandväsendet icke närmare angivits.
Det har endast fastslagits en allmän skyldighet att vidmakthålla ett betryggande
skogsbrandväsen och överlåtits åt kommunerna att under länsstyrelsens
överinseende utfärda närmare bestämmelser i ämnet. . .

I fråga om utövandet av brandrotens rättigheter och skyldigheter föreskrives
i lagens 8 § att, därest brandroten består av kommun eller del av kommun,
kommunen skall utöva dessa. Rätten att besluta i brandrotens angelägenheter
utövas å landet av kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, å kommunalstämman
samt i stad av stadsfullmäktige. Förvaltningen av brandrotens
angelägenheter handhas å landet av kommunalnämnden och i stad av
drätselkammaren, därest ej kommunen finner skäligt uppdraga förvaltningen
åt en för sådant ändamål utsedd skogsbrandstyrelse eller annan kommunal
förvaltningsmyndighet. Därest två eller flera kommuner förenats till en
brandrote och ej överenskommit om bildande av kommunalförbund för vidmakthållande
av skogsbrandväsendet, ankommer det på dem att sinsemellan
träffa de avtal, som i följd av gemenskapen må erfordras. Bildas kommunalförbund,
skall detta utöva brandrotes rättigheter och fullgöra dess skyldigheter.

I 9 § har upptagits en föreskrift örn att för varje brandrote skall finnas en
brandfogde och en vice brandfogde, vilka skola väljas för en tid av fyra ar
av dem som utöva brandrotens beslutanderätt. Enligt 10 § åligger brandfogden
att vaka över att de till förekommande av skogseld meddelade bestämmelserna
varda noggrant iakttagna, att utöva närmaste inseendet över
brandrotens skogsbrandväsen samt att till laga beivran anmäla förseelser mot
lagen eller mot skogsbrandordning. Vid släckning av skogseld skall befälet
utövas av brandfogden (16 §). Har elden tagit eller hotar att taga större
omfattning, äger länsstyrelsen förordna befälhavare.

För brandrote skall enligt stadgande i 12 § finnas skogsbrandordning,
vilken skall upptaga de föreskrifter, som utöver i lagen eller eljest i vederbörlig
ordning meddelade bestämmelser äro erforderliga till förekommande

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

3

och släckning av skogseld. Beslut om antagande eller ändring av skogsbrandordningen
fattas av brandroten. Beslutet skall för prövning underställas
länsstyrelsen (13 § 1 inom.). Finner länsstyrelsen, att skogsbrandordning,
innehållande erforderliga bestämmelser, icke blivit antagen eller att brandroten
eljest uppenbarligen åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen, skall
länsstyrelsen hos brandroten göra framställning om rättelse. Vidtages ej
sådan, äger länsstyrelsen därom förordna samt vid behov förelägga och utdöma
vite (13 § 2 morn.).

Beträffande enskildas skyldigheter vid skogsbrand stadgas i 17 §, att envar
i trakten bosatt arbetsför man som fyllt 18 men ej 60 år skall vara
skyldig att deltaga i släckning av skogseld. Envar släckningsskyldig är efter
kallelse pliktig att försedd med tillgängliga släckningsredskap genast begiva
sig till anvisad plats och deltaga i släckningsarbetet (18 §). För hämmande
av skogseld må släckningsmanskapet fälla träd, anlägga moteld, undanskaffa
hägnad eller vidtaga andra dylika för ändamålets vinnande nödiga åtgärder.
Vid skogseld eller överhängande fara därför åligger det vidare ägare
av häst, fordon eller båt att ställa sådant fortskaffningsmedel till förfogande
samt innehavare av telefon att upplåta densamma.

Angående ersättning för deltagande i släckning av skogseld m. m. finnas
stadganden upptagna i kungörelsen den 2 december 1938 (nr 744).

Sedan flera år finnes å riksstaten under nionde huvudtiteln upptaget ett
förslagsanslag å 50,000 kronor till Skogsvård m. m.: Släckning av skogseld.
Bestämmelserna rörande anslagets användning äro upptagna i kungörelsen
den 2 december 1938 (nr 745) angående statsbidrag till kommuns skogsbrandväsen.
I kungörelsen stadgas, att kommun, vars kostnader för det i
skogsbrandlagen föreskrivna skogsbrandväsendet i betraktande av deras
storlek samt kommunens ekonomiska förhållanden i övrigt finnas vara för
kommunen betungande, må kunna erhållas statsbidrag. Bidraget utgår, där
ej särskilda omständigheter föreligga, med högst s/4 av sammanlagda beloppet
av de kostnader, som kunna anses ha varit nödiga för skogsbrandväsendet.

De allmänna bestämmelserna om luftskyddet finnas upptagna i luftskyddslagen
den 11 juni 1937 (nr 504), luftskyddskungörelsen den 13 april 1940 (nr
239) samt lagen den 31 mars 1938 (nr 90) örn förfoganderätt för luftskyddets
behov. Enligt förstnämnda lag utövas tillsynen å luftskyddet inom riket av
luftskyddsinspektionen, under det att ledningen av luftskyddet inom varje
län handhas av länsstyrelsen. Luftskyddsinspektionen har i april 1940 utfärdat
allmänna anvisningar för skogsbrandskyddet.

Vissa på frivillighetens väg vidtagna åtgärder.

Vissa försäkringsbolag samt svenska brandskyddsföreningen bildade i juli
1938 en kommitté, skogsbrandskyddskommittén. Denna upptog såsom en
av sina första åtgärder en utredning rörande uppförande av brandtorn. En
av kommittén verkställd inventering gav vid handen att ett 70-tal brandtorn

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

och brandvaktstationer då fanns uppförda. De flesta av dessa voro belägna
i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län. För att åstadkomma
enhetlighet i bevakningen så att man med minsta möjliga antal torn
skulle kunna bevaka största möjliga areal beslöt kommittén att uppgöra en
riksplan för bevakandet av landets skogar. Det ansågs härvid, att tornens
placering skulle bestämmas av de topografiska förhållandena ur effektsynpunkt
och placeringen göras helt oberoende av örn de bevakade skogarna
vöre allmänna eller enskilda, bolagsskogar eller i enskild persons ägo, försäkrade
eller oförsäkrade. Planen skulle genomföras i två etapper, först
Norrland och Bergslagen och därefter de södra delarna av landet. Antalet
torn som skulle uppföras utgjorde omkring 110.

Arbetet med uppförandet av tornen påbörjades omedelbart under hösten
1938 och hittills ha 23 torn uppförts, varjämte 16 äro under uppförande i
Norrbotten. Sistnämnda torn avses skola vara iordningställda våren 1940.
Ett 40-tal av de planerade tornen torde sålunda vara färdiga inom den närmaste
tiden.

Kostnaderna för tornen ha i första hand gäldats av försäkringsbolagen.
Till kostnaderna för brandtornsbyggena i Norrbotten har domänstyrelsen
med hänsyn till statens stora skogsinnehav därstädes bidragit med 40 procent.
Kostnaderna för uppförande av ett brandtorn torde i genomsnitt kunna
beräknas till omkring 7,000 kronor. Enligt beräkningarna skola samtliga
torn vara uppförda inom loppet av 5 eller 6 år.

Beträffande de i ärendet avgivna yttrandena samt utredningen i övrigt
får utskottet hänvisa till den redogörelse härför, som finnes intagen i propositionen.

Departementschefens anförande.

De gällande bestämmelserna till skydd mot skogseld samt den med stöd
av dessa bestämmelser uppbyggda organisationen torde under normala förhållanden
vara tillfyllest för sitt ändamål. Såsom av den förebragta utredningen
framgår synes emellertid nu förefinnas ett behov av vissa kompletteringar
av organisationen. Enligt gällande bestämmelser ankommer det
närmast på brandroten att anordna erforderligt skogsbrandskydd. Det åvilar
länstyrelserna att övervaka att så sker. Emellertid torde svårigheter föreligga
för länsstyrelserna, vilka icke för närvarande ha till sitt förfogande
sakkunnig hjälp på detta område, att på ett fullt effektivt sätt fullgöra denna
skyldighet. Det synes mig därför lämpligt att i anslutning till de gjorda
framställningarna länsstyrelserna lämnas möjlighet att förordna sakkunniga
personer att såsom länsbrandchefer biträda vid fullgörandet av länsstyrelsernas
skyldigheter i avseende å skogsbrandskyddet. Härtill kunna
säkerligen utan stora kostnader anlitas hos skogsvårdsstyrelsema, domänstyrelsen
eller privata företag anställda lämpliga skogsmän. Inom län med
betydande skogar torde behov understundom förekomma att mer än en sakkunnig
person förordnas för ifrågavarande ändamål. Hinder bör därför icke

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

5

föreligga att till sådan länsstyrelse knytes även en eller flera biträdande
länsbrandchefer. Lämpligt kan vara att dessa biträda vid övervakningen av
brandskyddet inom olika delar eller distrikt inom länet. Det torde såsom
nyss antytts i första hand ankomma på dessa länsbrandchefer att genom
inspektioner hos brandrotarna tillse att skogsbrandskyddet är ordnat på ett
tillfredsställande sätt och att genom framställande av förslag och erinringar
till länsstyrelsen eller vederbörande brandrote söka vinna rättelse där brister
eller felaktigheter föreligga. Ifrågavarande befattningshavare torde därjämte
böra biträda länsstyrelsen och brandrotarna vid planläggningen av
skogsbrandskyddet. Härvid torde ifrågakomma upprättande av sådana
skogseldsläckningskartor, som omnämnas i Gävleborgs läns skogsbrandskyddskommittés
betänkande. Även torde böra beaktas nödvändigheten av
att fordon och drivmedel finnas tillgängliga för transporter av släckningsmanskap.
Länsbrandcheferna böra jämväl taga initiativ till kurser och övningar
med skogsbrandbefälet inom länen. Vid större skogseldar torde det
vara lämpligt att befälet över släckningsarbetet utövas av dem. Instruktioner
för länsbrandcheferna böra utfärdas av länsstyrelserna. Om sakkunnig personal
sålunda ställes till länsstyrelsernas förfogande, torde en effektiv organisering
av skogsbrandskyddet kunna genomföras med stöd av nu gällande
bestämmelser. Ett anställande hos länsstyrelserna av nu omnämnda sakkunniga
biträden torde icke såsom brandskyddskommittén i Gävleborgs län synes
ha förutsatt behöva föranleda ändring i skogsbrandlagen. Kostnaderna
för befattningshavarna torde böra gäldas av statsmedel. Till denna fråga
återkommer jag i det följande.

Det av skogsbrandskyddskommittén i Gävleborgs län framförda förslaget
att sänka åldersgränsen för skyldighet att deltaga i släckning av skogsbrand
från 18 till 15 år synes beaktansvärt, men då i lagen om förfoganderätt för
luftskyddets behov finnes föreskrivet att man under 18 år icke må tvångsvis
uttagas för luftskyddets behov synes skäl knappast föreligga att endast
i fråga om skogsbrandskyddet företaga sänkning av åldersgränsen. Det torde
kunna förväntas, att i den mån ungdom under 18 år skulle vara behövlig
såsom biträde vid släckning av skogseld densamma frivilligt kommer att
ställa sig till förfogande. Det synes lämpligt att brandfogdarna uppgöra förteckningar
över personer som kunna användas för släckning av skogseld under
tider, då inkallelser till krigstjänst av de värnpliktiga ägt rum. Efter frivilligt
åtagande torde därvid kunna medtagas även ungdom under 18 år.
Någon skärpning av bestämmelserna om brandrotes skyldighet att vidmakthålla
tillfredsställande skogsbrandväsende, såsom skogsbrandskyddskommittén
föreslagit, torde icke vara behövlig. Med nu gällande bestämmelser
ankommer det på länsstyrelsen alt övervaka att beredskapen är tillfredsställande.
Vid krig eller krigsfara är uppenbart att kravet på beredskapen
bör ställas högre. Det ankommer alltså på länsstyrelsen alt
tillse att denna större beredskap är för handen. Kommittén har vidare
föreslagit alt bestämmelser om befogenhet för länsstyrelsen att påbjuda
vissa huggnings- och röjningsarbeten skulle införas i skogsbrandlagcn.

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

Icke heller i detta avseende torde någon ändring av lagen vara behövlig,
då länsstyrelsen enligt bestämmelserna i 4 § lagen om förfoganderätt för
luftskyddets behov äger den befogenhet, som ifrågasatts böra tilläggas styrelserna.
Någon ändring i skogsbrandlagen torde knappast vara påkallad
för att möjliggöra för brandrote att anställa mer än en vice brandfogde.
Lagens stadgande, att för varje brandrote skall finnas en brandfogde och en
vice brandfogde, torde nämligen icke såsom brandskyddskommittén synes lia
förutsatt utgöra något direkt hinder för att vid behov flera vice brandfogdar
utses.

En fråga som särskilt påkallar uppmärksamhet i nu ifrågavarande sammanhang
är anordnandet av brandtorn eller tillfälliga utsiktspunkter för
skogsbrandbevakningen. För närvarande sker byggandet av tornen på frivillighetens
väg genom bidrag från försäkringsbolag och domänstyrelsen.
Ett uppbyggande av det planlagda antalet torn skulle taga en tid av 5 eller
6 år. För att få planen genomförd i snabbare takt torde det vara nödvändigt
att statsmedel ställas till förfogande för ändamålet. Lämpligast synes
vara att ett belopp ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för att disponeras
såsom bidrag till uppförande av brandtorn eller, där så icke kan ske, anordnandet
av utsikspunkter. Under beaktande av de särskilda förhållandena i
varje fall torde Kungl. Majit få bestämma bidragets storlek. Tornen torde
efter färdigställandet böra bemannas och underhållas genom skogsvårdsstyrelsernas
försorg. Utsiktspunkterna torde däremot böra bemannas av vederbörande
brandrote.

Uppläggande av förråd av brandsläckningsmateriel ankommer för närvarande
på varje brandrote. Länsstyrelsen bör tillse, att detta sker i behövlig
utsträckning. Skulle kostnaderna härför bli alltför betungande för brandrotarna,
kunna bidrag härför erhållas från anslaget för Skogsvård m. m.:
Släckning av skogseld enligt de i kungörelsen den 2 december 1938 (nr 745)
upptagna bestämmelserna. I anslutning till vad luftskyddsinspektionen anfört
torde vara lämpligt att medel även ställas till förfogande för uppläggande
å lämpliga platser av vissa större statliga förråd av materiel för släckning
av skogseld såsom spadar, yxor och hackor. Det torde böra ankomma
på länsstyrelserna att handha uppläggandet av dessa förråd.

För täckande av de kostnader, som föranledas av mina i det föregående
framlagda förslag, torde böra under nionde huvudtiteln å tilläggsstat II för
budgetåret 1939/40 uppföras två reservationsanslag, benämnda det ena Bidrag
till uppförande av brandtorn m. m. och det andra Särskilda åtgärder för
främjande av skogsbrandskyddet. Från det förra anslaget böra bestridas
kostnaderna för uppförandet av brandtorn och anordnandet av utsiktspunkter,
från det senare anslaget torde efter framställning från länsstyrelserna medel
få anvisas för avlönande av länsbrandcheferna samt till ersättning till dessas
resekostnader ävensom till gäldande av kostnaderna för förutberörda kurser
och övningar med skogsbrandbefälet samt för uppläggandet av de statliga
förråden av eldsläckningsmateriel. Att närmare angiva huru stort medels -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

7

behovet för nu ifrågavarande ändamål kan bliva är uppenbarligen förenat
med stora svårigheter. Jag förordar, att vartdera anslaget upptages till 150,000
kronor.

De av departementschefen föreslagna förbättringarna i beredskapsåtgärderna
med avseende på skydd mot skogseld finner utskottet under nuvarande
förhållanden starkt påkallade och även lämpliga att genomföra. Såsom
framgår av de föreliggande motionerna och de däröver avgivna yttrandena
ävensom av vad i övrigt förekommit i ärendet kan emellertid ifrågasättas,
örn icke ytterligare åtgärder behöva vidtagas i förevarande syfte. Angeläget
är sålunda att icke brandskyddsorganisationens effektivitet äventyras
genom att personer med viktiga befälsfunktioner inkallas till militärtjänstgöring
utan att det blivit sörjt för att lämpliga ersättare finnas tillgängliga.
Vidare ifrågasätter utskottet — då det på vissa håll ansetts ej vara tillräckligt
att bygga på frivillig medverkan av ungdom — om icke åldersgränsen
för skyldighet att deltaga i släckning av skogsbrand bör sänkas. I rådande
krisläge torde emellertid, såsom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund anfört, skyddet mot skogsbrand kräva snabba avgöranden. I
likhet med centralrådet synes det därför utskottet ändamålsenligast att överlåta
åt Kungl. Maj :t att skyndsamt ombesörja de ytterligare försvarsanstalter
mot skogsbrand, som kunna visa sig nödvändiga. I den mån riksdagens
medverkan härvidlag erfordras, torde kunna förväntas, att Kungl. Majit
framlägger förslag i ämnet för riksdagen.

Då utskottet vidare icke har någon erinran att framställa mot Kungl.
Maj:ts anslagsäskanden för ändamålet, hemställer utskottet,

A. att riksdagen må å tillägsstat II till riksstaten för budgetåret
1939/40 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa 1.

till Skogsvård m. m.: Bidrag till uppförande av brandtorn
m. m. ett reservationsanslag av 150,000 kronor;

2. till Skogsvård m. m.: Särskilda åtgärder för främjande
av skogsbrandskyddet ett reservationanslag av 150,000 kronor; B.

att motionerna 1:92 och 11:150 må anses besvarade
med vad utskottet anfört och hemställt.

Stockholm den 10 maj 1940.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Utskottet.

Närvarande: se utlåtande nr 44.