Jordbruksutskottets utlåtande Nr 45.

1

Nr 45.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1940 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade grunder för ersättning till veterinärer, som
deltaga i bekämpandet av epizootier m. m.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 1 mars 1940 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 121, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, beslutat
inhämta riksdagens yttrande över i propositionen framlagda förslag rörande
ändrade grunder för ersättning till veterinärer, som deltaga i bekämpandet
av epizootier m. m.

Den 3 februari 1939 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla sju sakkunniga att inom departementet verkställa
utredning och avgiva förslag rörande nya bestämmelser för bekämpandet av
smittsamma husdjurssjukdomar samt för den statsunderstödda försäkringsverksamheten
mot förluster till följd av sådana sjukdomar. Med stöd av
detta bemyndigande tillkallade chefen för jordbruksdepartementet såsom sakkunniga
landshövdingen A. Beskow, tillika ordförande, generaldirektören
J. A. Höjer, professorn H. Magnusson, byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet
B. Fallenius, extra byråchefen i medicinalstyrelsen S. Jerlov,
sekreteraren hos hushållningssällskapet i Malmöhus län B. Lanke samt lantbrukaren
M. Hj. Nilsson i Marielund. De sakkunniga, vilka antagit benämningen
epizootisakkunniga, lia med skrivelse den 27 januari 1940 avgivit utlåtande
med förslag till ändrade grunder för ersättning till veterinär, som
deltagit i bekämpandet av epizootier. Herrar Magnusson och Jerlov ha framfört
särskilda yrkanden, över utlåtandet ha yttranden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, allmänna
lönenämnden, veterinärhögskolans styrelse och lärarråd, Sveriges lantbruksförbund
samt svenska veterinärläkareföreningen och Sveriges yngre veterinärers
förening.

Gällande bestämmelser.

De grunder, efter vilka ersättning för närvarande utgår till veterinär, som
tages i anspråk för biträde vid bekämpandet av en epizooti, äro angivna dels
i kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående
mimny till riksdagens protokoll 1940. 10 sami. Nr 45—47.

1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 45.

bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootikungörelsen), dels
i den av Kungl. Majit den 8 december 1933 (nr 630) fastställda taxan för
arvode åt vissa i civil tjänst anställda veterinärer m. fl. (veterinärtaxan), dels
ock i Kungl. Majits brev den 26 januari 1934 angående föreskrifter rörande
ersättning vid uppehållande av läns- och distriktsveterinärbefattning m. m.
Jämlikt 9 § 7 mom. epizootikungörelsen skall sålunda, där icke annorledes
särskilt stadgas, ersättning gäldas av allmänna medel för av veterinär företagen
förrättning enligt sagda kungörelse eller eljest i vederbörlig ordning
givna föreskrifter för bekämpande av i kungörelsen avsedd sjukdom. Enligt
11 § 2 mom. kungörelsen utgår denna ersättning jämlikt veterinärtaxan
(tjänstetaxan). I 13 § 1 mom. nämnda taxa föreskrives, att veterinär för
tjänsteförrättning, som han utför på grund av gällande instruktion eller myndighets
uppdrag, äger åtnjuta ett arvode av 8 kronor, dock att, därest under
samma dygn flera tjänsteförrättningar verkställas, arvodet för varje förrättning
utöver den första utgår med allenast 4 kronor. Därest förrättningsstället
är beläget på längre avstånd från veterinärens bostad än 2 kilometer
och veterinären för förrättningens utförande måst företaga särskild resa, äger
han därjämte uppbära resekostnadsersättning ävensom — för den händelse
resan kräver hans bortovaro från bostaden längre tid än 6 timmar — traktamentsersättning,
allt enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet, dock
att beträffande traktamentsersättningen gäller att dylik ersättning tillkommer
veterinär endast för tid överstigande 6 timmar samt att nattraktamente
utgår för varje sådan resa, som avslutas mellan klockan 1 och 6 f. m. Slutligen
är i Kungl. Majits brev den 26 januari 1934 under punkt 4) föreskrivet,
att veterinär, vilken blivit av medicinalstyrelsen förordnad till fortfarande
tjänstgöring å ställe, där smittsam kreaturssjukdom utbrutit, skall, om han
är distriktsveterinär eller civil veterinärstipendiat, under tiden åtnjuta ett
dagarvode av 15 kronor men eljest av 20 kronor. Under punkt 5) samma
brev stadgas vidare, att veterinär, som vid utbrott av smittsam kreaturssjukdom
av medicinalstyrelsen förordnats att hava överinseende över de veterinära
åtgärderna å orten i fråga eller som på styrelsens förordnande innehar
annan ledande veterinär ställning vid dylikt tillfälle, efter styrelsens bestämmande
äger åtnjuta ett arvode av högst 30 kronor om dagen under tjänstgöringstiden.
En ändring av föreskrifterna under punkt 4) i brevet har
emellertid så till vida skett att, när det gäller tjänstgöring i anledning av
mul- och klövsjuka, Kungl. Majit genom beslut den 20 januari 1939 bestämt,
att dagarvode till distriktsveterinär eller civil veterinärstipendiat må utgå
med högst 15 kronor och till annan veterinär med högst 20 kronor. I anslutning
härtill fastställde medicinalstyrelsen dagarvodet åt distriktsveterinär
till 12 kronor samt åt veterinärstipendiat till 9 kronor. Utöver nu omförmälda
ersättning har åt i bekämpandet av smittsam husdjurssjukdom deltagande
veterinär, som innehar ordinarie statsanställning, jämväl utgått gottgörelse
för de avlöningsförmåner å den ordinarie statstjänsten han visar säg
ha gått förlustig.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 45.

3

De sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag innebär i huvudsak följande. För tjänsteförrättning,
som veterinär utför på grund av gällande instruktion eller myndighets
uppdrag, skall han såsom regel åtnjuta ett arvode av 8 kronor. Härutinnan
innefattar förslaget icke någon ändring i vad nu gäller. Därest under samma
dygn flera tjänsteförrättningar verkställas skall enligt förslaget ett arvode
för var och en av andra till och med fjärde förrättningen utgå med 4
kronor samt för varje förrättning utöver den fjärde med 2 kronor. En begränsning
av arvodet å 4 kronor har sålunda skett till andra, tredje och
fjärde förrättningen. För närvarande utgå 4 kronor för samtliga förrättningar
efter den första. Efter den fjärde förrättningen har arvodet enligt
förslaget begränsats till 2 kronor. De sakkunniga ha därjämte föreslagit införande
av en särskild taxa för skyddsympning. Enligt denna skall veterinär
eller studerande vid veterinärhögskolan, vilken av medicinalstyrelsen
förordnats att i egenskap av extra tjänsteveterinär för bekämpande av sjukdom
som avses i epizootilagen verkställa skyddsympning, äga uppbära arvode
för varje ympat djur med 20 öre. Såsom ett tillägg till denna bestämmelse
har föreslagits, att minsta arvode för ympad besättning dock skall
vara 2 kronor.

I fråga om dagarvodena ha de sakkunniga förordat, att dylika skola utgå
till av medicinalstyrelsen förordnade överveterinärer och extra veterinärer
under varje dag sådant förordnande avser. För närvarande utgår arvodet
till överveterinär endast under förrättningsdag. Arvodena ha föreslagits till
högst 30 kronor för överveterinär, till högst 15 kronor för distriktsveterinär
och civil veterinärstipendiat, till högst 20 kronor för annan veterinär
samt till högst 8 kronor för studerande vid veterinärhögskolan. Det skall
ankomma på medicinalstyrelsen att inom nu nämnda maximibelopp fastställa
arvodena. De sakkunniga ha slutligen föreslagit, att traktamentsersättning
icke skall utgå då dagarvode utbetalas. Enligt de sakkunnigas mening
böra samtliga nu omförmälda bestämmelser sammanföras i 13 § i veterinärtaxan.

Departementschefens anförande.

Av den förebragta utredningen synes framgå, att de nu gällande bestämmelserna
rörande ersättning åt veterinärer för deras arbete vid epizootier ur
flera synpunkter äro mindre tillfredsställande. De arvoden, som veterinärerna
i enlighet med gällande bestämmelser uppburit under den senaste
mul- och klövsjukeepizootien, torde i stor utsträckning ha varit högre än
som kan anses skäligt med hänsyn till arten av de utförda göromålen.
Det nu tillämpade avlöningssystemet är även onödigt invecklat och tungrott
med ett flertal olika arvoden och ersättningar. En revidering av bestäm -

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 45.

melserna synes, såsom ock riksdagens revisorer framhållit, vara i hög grad
påkallad. Jag förordar därför att en sådan nu måtte komma till stånd.

Vad angår utformningen av de nya bestämmelserna kan jag i huvudsak
ansluta mig till vad de sakkunniga föreslagit. Förslaget synes i stort sett
ha på ett tillfredsställande sätt avvägt förhållandet mellan de två här förefintliga
intressena, nämligen å ena sidan statens intresse att begränsa utgifterna
för epizootiema i största möjliga utsträckning och å andra sidan
veterinärernas önskan att erhålla skälig gottgörelse för sitt under epizootierna
ofta krävande och svåra arbete. Genom förslagets realiserande vinnes
även en förenkling av bestämmelserna i ämnet. Den av de sakkunniga
föreslagna begränsningen av förrättningsarvodena enligt veterinärtaxan synes
sålunda böra genomföras. Arvodena skulle härvid bli för första förrättningen
8 kronor och för de tre följande 4 kronor samt för de efterföljande
2 kronor. Ett genomförande av riksräkenskapsverkets förslag skulle
medföra en begränsning av veterinärernas taxeinkomster även då epizootier
icke vore för handen, vilket icke i detta sammanhang avsetts. I likhet med
de sakkunniga anser även jag, att en särskild taxa bör införas i fråga om
ersättning för ympning av djur vid epizootier. Såsom de sakkunniga förordat
torde ett arvode å 20 öre för ympat djur böra utgå. Lägsta ersättningen
för en besättning torde dock böra fastställas till 2 kronor. Att öka arvodet
till 25 öre för ympat djur på sätt av två av de sakkunniga samt i vissa
yttranden påyrkats synes mig icke erforderligt för att veterinärerna skola erhålla
skälig gottgörelse för sitt arbete. Såsom av utredningen framgår torde
en veterinär kunna vaccinera omkring 170 djur om dagen. Ersättningen
härför skulle då bli minst 34 kronor. Med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen,
att minsta ersättningen för en besättning skall vara 2 kronor,
torde dock en något högre dagsinkomst kunna påräknas. Utöver denna
gottgörelse skall veterinären erhålla dagarvode. Till storleken av detta arvode
återkommer jag i det följande. Den av statskontoret framförda tanken,
att en differentiering av ersättningen för vaccinering skulle ske sålunda, att
för de tjugu första vaccinerade djuren skulle utgå ett arvode av 20 öre och
för de följande viss nedsättning av arvodet skulle ske, så att efter vaccinering
av mer än 100 djur på en dag arvodet per djur skulle utgå endast med 10
öre, kan jag icke biträda, då genomförandet av detta förslag skulle kunna
äventyra vaccineringsarbetets snabba utförande. I överensstämmelse med
vad lönenämnden anfört bör givetvis samma ersättning utgå till överveterinär
som till extra veterinär vid verkställande av skyddsympning.

I fråga om dagarvodenas storlek kan jag icke helt ansluta mig till vad
de sakkunniga förordat. De för veterinärerna med undantag för överveterinärerna
föreslagna maxima för dagarvodena synas mig väl höga under det
att å andra sidan arvodet till veterinärstuderandena torde få anses väl
lågt. Enligt min mening böra dagarvodena bestämmas sålunda, att till överveterinär
må utgå högst 30 kronor, till distriktsveterinär och veterinärstipendiat
högst 12 kronor och till annan veterinär högst 18 kronor samt till studerande
vid veterinärhögskolan högst 10 kronor. Det bör ankomma på me -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 45.

5

dicinalstyrelsen att inom den nu förordade ramen bestämma dagarvodenas
storlek. Jag vill understryka vikten av att medicinalstyrelsen har sin uppmärksamhet
fäst på denna uppgift. Det torde nämligen vara uppenbart att
samma dagarvoden icke lämpligen böra fastställas för hela landet. Vid en
epizooti t. ex. i Norrland eller andra glest befolkade delar av landet, där
med hänsyn till avstånden endast ett fåtal förrättningar per dag kan utföras,
bör ett högre dagarvode fastställas än t. ex. i mera tättbebyggda delar
av landet, där under en mul- och klövsjukeepizooti antalet förrättningar under
dagen kan bli förhållandevis stort. Hänsyn bör vid arvodenas bestämmande
jämväl tagas till om veterinären får kvarstanna i hemorten eller icke.
Dagarvode å 30 kronor till överveterinär torde endast böra förekomma i sådana
fall, då särskilda skäl förefinnas härför. Inom den av mig nu förordade
ramen för arvodena synas dessa kunna bestämmas så att de jämte
taxeinkomsterna bli av den storlek, att veterinärerna erhålla en skälig gottgörelse
för sitt arbete även örn därvid tages i betraktande att detta understundom
är av krävande beskaffenhet med långa arbetsdagar. I vissa yttranden
har anmärkts, att arvodena borde sättas högre med hänsyn till dels
att veterinärerna ha utgifter för sprutor, kanyler, skyddskläder och dylikt
och dels att vissa dagar några förrättningar ej påkallas. De av mig förordade
ersättningarna torde vara tillräckliga även om dessa förhållanden tagas
i betraktande. Det är för övrigt att märka, att veterinärerna ha utgifter
av detta slag även i sin vanliga praktik.

Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit föranleder inga erinringar från min
sida. Sålunda torde traktamentsersättning icke böra utbetalas då dagarvode
utgår. Såsom de sakkunniga framhållit bör åt de i bekämpandet av epizooti
deltagande veterinärerna, som inneha ordinarie statsanställning, ersättning
utgå jämväl för de avlöningsförmåner å den ordinarie statstjänsten, som
de visa sig ha gått förlustiga. Även då förrättningsmannen — utan att vara
statstjänsteman — innehar fast anställning med reglerad avlöning eller är
kommunalt anställd tjänsteman, torde kunna ifrågakomma att ersättning
för mistade löneförmåner skall utgå. Frågan härom bör emellertid i
varje särskilt fall underställas Kungl. Majrts prövning. Såsom de sakkunniga
framhållit kunna givetvis förhållanden inträffa, vilka medföra, att de
normer som nu föreslagits för ersättningar behöva jämkas i ett eller annat
hänseende. Jag förväntar att medicinalstyrelsen bär sin uppmärksamhet
fäst härpå och till Kungl. Majit inkommer med de förslag, som i sådant
avseende kunna vara av behovet påkallade. De från veterinärläkarehåll
framförda förslagen att förbjuda överveterinär att under tid han innehar förordnande
utöva praktik samt att begränsa antalet besök å smittade gårdar
anser jag mig icke nu böra upptaga till övervägande. Dessa förslag torde i
stället höra behandlas vid den mera omfattande revidering av bestämmelserna
rörande epizootibekämpandet, som kan komma att genomföras i samband
med de förslag som de sakkunniga framdeles komma att framlägga.
Därvid torde även böra upptagas riksräkenskapsverkets förslag örn centralisering
av utbetalningarna.

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 45.

Beträffande utformningen av de nu ifrågasatta bestämmelserna torde det
vara lämpligt att desamma på sätt de sakkunniga föreslagit sammanföras i
13 § veterinärtaxan.

Över de av mig i det föregående förordade förslagen torde riksdagen böra
beredas tillfälle att giva sin mening tillkänna.

DUkotlet. I likhet med departementschefen anser utskottet påkallat, att en revidering
sker av gällande bestämmelser rörande ersättning åt veterinärer för
deras arbete vid epizootier. Vad i propositionen härutinnan föreslagits synes
utskottet innebära en tillfredsställande avvägning mellan å ena sidan
statens intresse att i största möjliga utsträckning begränsa de med epizootiernas
bekämpade förknippade utgifterna och å andra sidan veterinärernas
önskan att erhålla skälig gottgörelse för sitt under dylika farsoter ofta krävande
och svåra arbete. Genom förslagens realiserande synes även en avsevärd
förenkling av bestämmelserna i ämnet vinnas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att
vid granskning av de i propositionen framlagda förslagen rörande
ändrade grunder för ersättning till veterinärer, som
deltaga i bekämpandet av epizootier, riksdagen ej funnit skäl
att mot desamma framställa någon erinran.

Stockholm den 10 maj 1940.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Närvarande: se utlåtande nr 44.