Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

1

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1940 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillsättande av en
kommission för det norrländska näringslivets förkovran.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 89 av herr Velander m. fl. samt II: 109 av herr Lindmark
m. fl. har hemställts,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om tillsättandet av
en kommission med uppgift att enligt i motionerna antydda riktlinjer vidtaga
åtgärder för det norrländska näringslivets förkovran; samt

att riksdagen till bestridande av kostnaderna för kommissionens verksamhet
för budgetåret 1940/41 måtte anvisa ett förslagsanslag å 25,000 kronor.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa framställningar, får
utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över motionerna
av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund samt länsstyrelserna i de fem nordligaste länen. Domänstyrelsen
har vid sitt utlåtande fogat yttranden av överjägmästarna i Mellersta Norrlands,
Umeå, Skellefteå samt Nedre och övre Norrbottens distrikt. Länsstyrelserna
ha tillika överlämnat yttranden av respektive läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

Tidigare utredningar.

Geografiskt utgör Norrland den del av Sverige, som ligger norr om Svealand
och omfattar landskapen Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen, Jämtland,
Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Lappland. Dess areal utgör 58 °/o
av landets hela ytvidd.

Ehuru naturförhållandena i denna vidsträckta landsdel givetvis icke äro
fullständigt likartade, förete de dock i förhållande till övriga delar av riket
vissa karakteristiska kännetecken. Landskapet är sålunda till största delen
skogigt och bergigt och de odlade arealerna jämförelsevis ringa. Klimatet
är i stort sett kallare och bebyggelsen flerstädes glesare.

Norrlands ekonomiska och sociala spörsmål hava sedan början av 1900-talet vid åtskilliga tillfällen varit föremål för statsmakternas intresse. Under

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 10 sami. Nr 44.

1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

benämningen »Norrlandsfrågan» ha de för Norrland karakteristiska förhållandena
i berörda avseenden varit föremål för diskussioner och överväganden.
Härvid lia oftast de delar av Dalarna, som ligga norr om Dalälven,
behandlats på i huvudsak samma sätt som det egentliga Norrland.

En av de första norrlandsutredningarna var den s. k. N orrlandskommittén,
som tillsattes den 7 juni 1901 på föranledande av en av herr Lindhagen vid
nämnda års riksdag väckt motion. Sagda kommitté avlämnade den 27 oktober
1904 slutbetänkande, vilket lades till grund för en omfattande lagstiftning
huvudsakligen berörande frågor om inskränkning i bolags rätt att
förvärva jord samt vissa jorddelningsfrågor.

Av senare utredningar i norrlandsfrågor, som tillsatts av Kungl. Majit, må
här endast nämnas några. 1936 års skogsuf redning tillsattes jämlikt två särskilda
Kungl. Maj:ts beslut den 23 juli och den 3 oktober 1936. Utredningsmän
ha varit förutvarande statsrådet G. Strindlund och statssekreteraren
N. A. E. Malmfors jämte ett stort antal specialister.

Enligt direktiven för 1936 års skogsutredning har denna att undersöka betydelsen
för jordbruket av ett lönande skogsbruk, att granska sambandet
mellan dessa båda näringsgrenar samt att klarlägga, huruvida och på vad
sätt statsmakterna kunna mildra verkningarna inom vårt land av en i framtiden
inträffande konjunkturförsämring å den internationella marknaden för
skogsprodukter. Genom utredningen skall i första hand belysas skogsbrukets
samt den därpå grundade förädlingsindustriens betydelse ur försörjningssynpunkt.
Avsättningsförhållandena för skogsprodukter såväl inom som utom
Sverige samt transportförhållandena och deras betydelse för avsättningen av
skogens alster ha därjämte varit föremål för undersökning.

1936 års skogsutredning har avgivit åtskilliga utlåtanden och yttranden.
Bland desamma må nämnas ett utlåtande, daterat den 2 december 1936, med
förslag till åtgärder för åstadkommande av en förbättrad statistik rörande
skogsproduktion och virkesuttag, ett betänkande, dagtecknat den 25 november
1938, med förberedande undersökningar och uttalanden rörande skogsnäringen
och statens förhållande till densamma samt ett betänkande, avgivet
den 26 november 1938 (stat. off. utr. 1938:58), med utredning och förslag
rörande åtgärder för främjande av en ändamålsenlig virkesproduktion.

Västernorrlandsutredningen — officiellt benämnd sakkunniga för utredning
rörande Västernorrlands läns försörjningsmöjligheter -— tillsattes den
16 april 1937. Som ordförande utsågs landshövdingen A. Wijkman och
som ledamöter agronomen G. Ericsson, direktören G. Göransson, redaktören
K. Mäler, avdelningschefen G. Olsson, redaktören I. Österström samt riksdagsmannen
G. Strindlund. Den senare entledigades sedermera på egen begäran,
sedan han utnämnts till statsråd. Utredningen har numera slutfört
sitt uppdrag och den 29 september 1939 avgivit slutbetänkande (stat. off.
utr. 1939:51). I betänkandet beröras frågor örn tillgång och konsumtion
av råvara för skogsindustrierna i Västernorrlands län. Vidare behandlas
möjligheterna att få till stånd ytterligare förädling av de nu frambringade
skogsprodukterna samt möjligheterna att öka skogens avkastningsförmåga.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

3

Den 12 maj 1939 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla högst fem utredningsmän för att verkställa utredning rörande
de möjligheter, som förelåge att snabbt skapa nya skogstillgångar i
vissa delar av Norrland. På grund av detta bemyndigande tillkallade chefen
för jordbruksdepartementet samma dag såsom utredningsmän sekreteraren
i skogsvårdsstyrelsemas förbund, jägmästaren E. A. F. Lundh, ordförande,
samt skogschefen E. W. Ronge, ledamoten av riksdagens andra kammare
E. H. Lindberg, hemmansägarna C. A. Strömbäck i Korpikå och A.
Rådström i Meselefors. Utredningsmännen, vilka antogo benämningen Norrländska
skogsproduktionsutredningen, avlämnade den 2 februari 1940 betänkande
med förslag till åtgärder för befordrande av produktionen å enskilda
skogar i vissa delar av Norrland (stat. off. utr. 1940: 3). De framlagda
förslagen avse att genom ökad bidragsverksamhet understödja skogsproduktionen
i de fyra nordligaste länen samt vissa delar av Kopparbergs län. För
detta ändamål föreslås, att årligen under en period av tjugu år ett belopp av
5,000,000 kronor skall anvisas. I proposition, nr 190, till årets riksdag har
sedermera Kungl. Majit för berörda ändamål för budgetåret 1940/41 under
hänvisning till rådande statsfinansiella läge begärt anvisande av ett anslag
av 1,000,000 kronor.

Bland de utredningar i norrlandsfrågor, som tillkommit på annat sätt än
genom beslut av Kungl. Majit, må endast nämnas följande. På initiativ av
landstingen i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
tillkom under år 1916 en utredning i syfte att klarlägga dels Norrlands naturliga
tillgångar och möjligheter beträffande jordbruk, bergshantering och
kraftresurser, dels ock dess behov av kommunikationer och andra i samband
med ett raskt framåtskridande stående åtgärder. Som resultat av utredningens
arbete har utkommit ett betänkande i två delar, den förra under
år 1923 och den senare under år 1928, huvudsakligen innehållande statistiska
utredningar. Betänkandet benämnes »Norrland i statistisk belysning».
Sedan år 1932 ha anslag till kommittén icke utgått. Ledamöter av
kommittén äro landshövdingen G. Rosén, sekreteraren A. Granström och
landstingskamreraren G. Wigren (valda av Västerbottens läns landsting för
år 1939) samt konsulenten A. V:son Österman, riksdagsmannen E. Hage
och bergmästaren C. I. Asplund (valda av Norrbottens läns landsting för
åren 1939 och 1940).

Jämte denna s. k. Norrlandskommitté finnas f. n. industrikommittéer i Västerbottens
och Norrbottens län. Västerbottens läns landsting beslöt sålunda
under år 1937 att tillsätta en kommitté, benämnd Västerbottens industrikommitté,
vilken skulle bestå av nio ledamöter, av vilka tre skulle utgöra kommitténs
arbetsutskott. Som ordförande fungerar landshövdingen G. Rosén.
Norrbottens läns landsting hade redan året därförut tillsatt en dylik kommitté,
i vilken landshövdingen D. Hansén är ordförande. Landstinget i
sistnämnda län bär slutligen år 1939 tillsatt ytterligare en näringskommitté.

Under ledning av hushållningssällskapet i Västernorrlands län ha vidare
systematiska inventeringar företagits i en rad socknar inom länet i syfte

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

att få till stånd en allsidig utredning av jordbrukets tillstånd och behov.
Primärmaterialet från dessa inventeringar har bearbetats av professorn L.
Nanneson i Uppsala.

Genom statens jordbruksnämnds försorg har slutligen under senare år
verkställts en ingående utredning rörande jordbrukets läge i Norrland. Betänkandet
är dagtecknat den 10 februari 1937.

Av utskottet infordrade yttranden.

Domänstyrelsen har uttalat, att styrelsen anslöte sig till motionernas syfte
och förordat bifall till desamma.

Av de hörda överjägmästarna ha över jägmästarna i Mellersta Norrlands,
Umeå, Skellefteå och Övre Norrbottens distrikt tillstyrkt bifall till motionerna,
medan överjågmästaren i Nedre Norrbottens distrikt avstyrkt bifall till
desamma.

I övrigt har av överjägmästarna anförts i huvudsak följande.

överjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt: Ej blott de sjunkande tillgångarna
på råvara för skogsindustrien gör, att framtidsutsikterna för den i
den nuvarade industrien arbetande befolkningen synas mörka, om icke denna
industri i avsevärd grad kan driva förädlingen av skogsprodukterna
längre än nu är fallet, då huvudsakligen halvfabrikat framställas. En alltmera
intensifierad rationalisering av industriens verksamhet gör behovet av
mänsklig arbetskraft allt mindre per enhet av de framställda industriprodukterna.
Även på det skogs- och flottningstekniska området pågår rationalisering
på flera sätt, vilket successivt minskar behovet av mänsklig arbetskraft
även på dessa områden. När sådant sker och av ekonomiska skäl väl
måste genomföras, samtidigt som råvarutillgången för skogsindustrien minskas,
blir självfallet det sociala problem, som försörjningsmöjligheterna för
överbliven mänsklig arbetskraft utgör, av största betydelse.

Åtskilliga arbetstillfällen och väldiga kvantiteter användbar och värdefull
råvara gå vidare förlorade därigenom att sulfitspritfabriker ännu icke kommit
till utförande.

En annan synpunkt är att den dominerande roll, som de stora bolagen
i Norrland spelat och alltjämt spela i fråga om utnyttjandet av skogsprodukterna,
i viss mån verkat förlamande eller hindrande för uppkomsten av
smärre företag, snickerifabriker och dylikt. Bidragande orsaker till detta
förhållande torde även vara dels en viss oföretagsamhet hos befolkningen,
dels ock de svårigheter, som de långa avstånden och bristen på kapital hos
befolkningen medföra för igångsättande och drivande av småindustri.

En jämförelse mellan å ena sidan förhållandena i Norrland och å andra
sidan inom det sydsvenska barrskogsområdet (Småland) torde i berörda avseenden
kunna giva anledning till en hel del nyttiga slutsatser och impulser.

överjägmästaren i Skellefteå distrikt: Beträffande skogsskötseln har norrländska
skogsproduktionsutredningen i nyligen avlämnat betänkande framlagt
förslag till åtgärder för höjande av produktionen å enskilda skogar i
vissa delar av Norrland. Då därtill kommer, att de allmänna skogarna handhavas
av domänverket och de enskilda stå under uppsikt av vederbörande
skogsvårdsstyrelser, synes den av motionärerna föreslagna kommissionen åtminstone
för närvarande icke i större grad behöva sysselsätta sig med den
norrländska skogsvården. Stor uppmärksamhet bör däremot ägnas åt pro -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

5

Wernell att på bättre eller helt nya sätt tillvarataga produkterna och avfallsprodukterna
inom skogsindustrien. Exempelvis hör barkavfallet nyttiggöras,
brännoljetillverkning ur trävirke utexperimenteras, torvbrikettering igångsättes
o. s. v.

I fråga om jordbruket må framhållas, att detta åtminstone i lappmarken
på grund av sämre jord och dåliga avsättningsförhållanden för produkterna
sällan kan helt föda sin brukare. Denne blir därför i regel beroende av
tillskott till försörjningen genom kontanta arbetsinkomster, vanligast invänta
på skogsarbete. Sistnämnda tillskottsarbete får därvidlag ofta komma
i första rummet. Under sådana förhållanden, vilka råda inom stora delar
av Norrland, äro möjligheterna att bedriva intensivt jordbruk tämligen
obetydliga. Å vissa trakter böra dock binäringar tilli jordbruket samt boskapsskötsel
kunna bedrivas i ökad omfattning och väsentligt förbättra jordbrukarnes
ställning.

För upphjälpande av särskilt lappmarksbefolkningens självförsörjningsmöjligheter
är det av stor vikt, att tillgången på fisk ökas genom vidtagande
av lämpliga fiskevårdsåtgärder. Vilda bär böra även tillgodogöras i ökad
omfattning, eventuellt genom anläggning av flera bärindustrier och förädlingsanläggningar.

Det måste slutligen vara en given fördel att ifrågavarande undersökningar
och förslag handhavas av ett enda organ, som lättare kan överblicka och
se vilka åtgärder, som i första hand böra ifrågakomma.

över jägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt: Försörjningen av Norrbottens
växande folkmängd är otvivelaktigt ett problem, av vilket statsmakterna
ofta fått känning. Länet har stora naturtillgångar i sina skogar
och malmfält, men av den vinst, som exploateringen av dessa inbragt, har
minsta delen stannat inom länet. Visserligen har genom desamma tillskapats
stora arbetstillfällen för den del av befolkningen, som ej kunnat finna
sin utkomst av jordens avkastning, och visserligen har jordbruket i de stora
arbetscentra, som uppstått, fått avnämare, som för detsamma varit av största
betydelse, liksom ock de jordbrukare, som vid sidan av sitt jordbruk
behövt andra, kontantgivande inkomstkällor, ävenledes i skogsbruket fått
sysselsättning för sin lediga arbetskraft.

Men i den kapitalinvestering, som krävdes för naturtillgångarnas tillvaratagande,
kunde Norrbottens län på grund av där rådande kapitalknapphet
icke insätta behövlig andel. Kapitalet måste komma samt kom också från
andra håll. Dit gick ock företagarevinstema och kapitalräntan, som eljest
skulle hava bildat underlag för länets fortsatta utveckling.

När sedermera ändrade konjunkturer inträffade och den tidigare investeringsvinsten
förbyttes i underskott fick som följd härav länets befolkning
till fullo erfara betydelsen av minskade arbetstillfällen och underhållsskyldighet
för alla deni, åt vilka arbete och sysselsättning icke längre räckte
till. Skatterna stego till det orimligas gräns, och möjligheterna för att
främmande kapital ånyo skulle ens till någon del våga söka placering inom
länet avtogo undan för undan.

Av de ändrade konjunkturerna drabbades värst trävaruindustrien, som
dock gav de flesta arbetsmöjligheterna. Det är helt naturligt, att vederbörande
industrimän •—■ med denna katastrof i färskt minne — under senare
tid blevo försiktigare vid uppgörande av sina projekt och haft grundad
anledning att i huvudsak inrikta sig på att driva förädlingsverk inom
områden, där företagarna åtminstone i viss omfattning kunnat stödja sig
på egna skogstillgångar. Trävaruindustriens senaste utbyggnad har på
detta sätt kommit alt bliva förlagd till sydligare delar av Norrland, varigenom
den träindustriella verksamheten därstädes överdimensionerats.

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

På senare tid lia ofta framförts önskemål örn utbyggande av den grankonsumerande
industrien i Norrbotten. Förslagsställarna åsyfta därmed
att åstadkomma en efter råvarutillgången bättre avpassad förläggning av
träförädlingsindustrien, utan att deras förslag synes hava rönt något inflytande
av motsättningen mellan statssocialistisk och privatkapitalistisk
samhällsåskådning. Förslaget har med andra ord endast syftat till att utdraga
de riktiga konsekvenserna ur statens egenskap av ägare till de ojämförligt
största skogsarealerna i övre Norrland.

Många tungt vägande skäl av nationalekonomisk art lägga hinder i vägen
för bifall till ett kategoriskt yrkande på att den norrbottniska skogens avkastning
skall genom en eller annan statlig åtgärd förbehållas endast länets
förädlingsindustri. Det borde i stort sett få stanna vid den ansats därtill,
som kronoparksvirkets förädling vid Seskarö, Båtskärsnäs, Karlsborg och
Lövholmen innebär. Därigenom bevaras ett visst mått av arbete åt den
befolkning, som redan är knuten till skogsindustrien.

Det har av nyss anförda skäl visat sig allt svårare att intressera enskilt
kapital i den norrbottniska trävaruindustrien. Staten har trätt i stället.
Genom vad som skett har emellertid i det övriga Sverige och tydligen även
i en del riksdagskretsar den uppfattningen stadgats, att intet är att göra åt
Norrbotten. Betraktelsesättet har obestridligen medfört de mest ogynnsamma
verkningar. Det har bibringat rikets övriga bebyggare tanken, att Norrbotten
i ekonomiskt hänseende huvudsakligen tär på landet, och det bär
hos norrbottningarna själva skapat en understödstagarementalitet, som ofta
tager sig uttryck, såväl i tid som otid.

Vad som i realiteten kan göras för Norrbotten, det torde dess egna myndigheter
och företrädare vara mest lämpliga att framföra. Det viktigaste är
att de därvid kunna vinna gehör för uppfattningen om Norrbottens på
leveranserna till statskassan grundade rätt till meddelaktighet däri, ty Norrbotten
är ingen tiggarpåse på Sveriges rygg.

Över huvud synas motionärerna här —- som på så många andra områden
numera sker — hava överskattat betydelsen av den tilltänkta kommissionen.
Vad vår skogsindustris framtid beträffar är den förvisso fortfarande
beroende av det enskilda initiativets förmåga att finna nya affärsmässiga
och tekniska utvägar. Mera än till kommissionsutredningar hava vi säkert
att trygga oss till våra vältränade industrimäns förmåga att försvara den
genom åratal av trägen och förutseende verksamhet upparbetade marknaden
och våra utan gensägelse skickliga teknikers förmåga till industriell
anpassning. Svenskt statligt och enskilt skogsbruk kan med förtröstan
fortsätta sitt arbete för en rikligare och kvalitativt bättre råvaruförsörjning
åt vår industri.

Överjågmästaren i Övre Norrbottens distrikt: De norrländska försörjningsproblemen
och möjligheterna för olika grenar av det norrländska näringslivet
ur folkförsörjande synpunkt lia under de senaste åren vid en
mångfald tillfällen och i åtskilliga mer eller mindre offentliga utredningar
varit under övervägande. Alltsedan den stora Norrlandskommitténs dagar
ha dessa olika spörsmål emellertid upptagits och skärskådats i huvudsak
var för sig, varigenom en tillbörlig hänsyn till olika näringsgrenars samordning
och beroende av varandra icke tagits. Kort sagt har mycket blivit
utrett, förslag har ej heller saknats, men föga har blivit uträttat.

Att orda om de mångomvittnade norrländska naturtillgångarna, vilka under
långa tidsperioder till stor del exporterats söderut i oförädlad form, är
överflödigt. Det kan emellertid erkännas, att exempelvis träindustrien bland
annat genom statliga ingripanden i sen tid räddats till så stor del, att det
allvarligaste hotet mot gamla industriområdens folkförsörjning nödtorftigt

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

1

avvärjts. Men därmed har man endast sökt upprätthålla ett tidigare status
quo, och icke skapat ökade möjligheter för den alltjämt växande norrlandsbefolkningens
försörjning.

Det är uppenbart, att inom huvudnäringarna jordbruk, skogsbruk, bergsbruk
och industri ännu finnes ofantligt mycket att uträtta i fråga om ekonomisk
hantering och samtidigt skapande av försörjningsmöjligheter för
ovannämnda befolkningsöverskott. Men för att något skall kunna uträttas,
kräves främst en förändring en gång för alla av uppfattningen om Norrland
såsom intagande en koloniliknande ställning till landet i övrigt.

Det är numera tillfullo klarlagt, att jordbruk och trädgårdsskötsel ha
mycket goda naturliga förutsättningar i Norrland. I stor utsträckning har
emellertid utvecklingen inom detta område försvårats genom en högst olycklig
jorddelningspolitik. Inom skogsbruket, där man relativt sett utan tvivel
gjort betydande framsteg under de senaste decennierna, kunna helt visst
många åtgärder vidtagas för en förbättrad produktion och skapande av arbetstillfällen,
även om frukten av detta arbete icke kan skördas förrän i
framtiden. Å andra sidan måste man räkna med den snart förestående nedgång
i avkastningen, som sammanhänger med realiserandet av urskogskapitalet.
Bergsbruket synes lia stora utvecklingsmöjligheter genom ökad förädlingsverksamhet
och industrien slutligen kan kompletteras på mångahanda
sätt särskilt genom förädling av egna råvaror eller biprodukter för hemmamarknadens
behov.

Åtgärder i nu antydd riktning äro alla ägnade att trygga folkförsörjningen
och samtidigt göra det avlägsna och kommunikationstekniskt svårbemästrade
Norrland mera oberoende än hittills av införsel fran söder. Men åtgärderna
kunna icke genomföras utan betydande kapitalinsatser, som dock
kunna betraktas som en verklig hjälp till självhjälp. Med hänsyn till denna
frågas vitala betydelse för Norrland och därmed också landet i övrigt
bör det vara statsmakterna angeläget att tillskjuta det nödiga kapitalet ej
blott för ett direkt stöd åt näringslivet utan även till förmån för en förbättrad
och ökad yrkesutbildning inom alla områden, i och med vilken det uppväxande
släktet blir bättre rustat att slå sig fram som samhällsnyttiga medborgare.

Problemen inom det norrländska näringslivet kunna emellertid på grund
av de olika näringsgrenarnas intima beroende av varandra icke lösas var
för sig utan måste angripas efter en samordnande generalplan. Det måste
därför anses angeläget att på sätt i motionerna föreslagits tillskapa ett organ,
som har till uppgift att samarbeta de erfarenheter och utredningsförslag,
som redan föreligga och som genom sina rekommendationer, planer,
råd och anvisningar kan verka för de stimulerande åtgärder, som böra vidtagas
för det norrländska näringslivets förkovran.

Lantbruksstyrelsen anser, att ur de synpunkter, som torde vara utslagsgivande
vid behandlingen av ifrågavarande motioner, tillräckliga skäl icke
föreligga för att tillstyrka bifall till desamma. Till stöd för sin uppfattning
härutinnan har lantbruksstyrelsen anfört i huvudsak följande.

Frågan örn det norrländska jordbrukets ställning har i ett flertal avseenden
särskilt på senare år varit föremål för statsmakternas speciella intresse.
Jordbruket i Norrland har också otvivelaktigt arbetat under i hög grad tryckta
förhållanden, varför fog har förelegat att undersöka, vad som kunde göras
för att tillgodose det norrländska jordbrukets behov. Lantbruksstyrelsen
har även vid ett flertal tillfällen föreslagit eller biträtt framställda förslag
örn åtgärder till det norrländska jordbrukets stödjande. Särskilda norr -

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

ländska förhållanden synas alltjämt tala för att statsmakterna böra ägna uppmärksamhet
åt utvecklingen av det norrländska jordbrukets ekonomiska läge.

För närvarande föreligger emellertid knappast behov av utredning rörande
speciellt det norrländska jordbrukets ekonomi. Under senare år har
nämligen ett omfattande utredningsarbete utförts eller påbörjats i syfte att
bringa de spörsmål, varom i motionen är fråga, till lösning. Lantbruksstyrelsen
vill erinra om statens jordbruksnämnds den 10 februari 1937 avgivna
betänkande rörande jordbrukets läge i Norrland. Vidare må erinras, att 1936
års egnahemsutredning och samma års skogsutredning från olika synpunkter
utrett frågor av vital betydelse för bland annat jordbruksnäringen, frågor
som i åtskilliga avseenden varit av särskilt intresse för det norrländska jordbruket.
Västemorrlandsutredningen har till behandling upptagit spörsmål
rörande bland annat jordbruket i Västernorrlands län, varjämte norrländska
skogsproduktionsutredningen verkställt undersökningar, som torde bliva av
betydelse för jordbrukets och skogsbrukets utövare i Norrland. Slutligen må
framhållas, att frågan örn åstadkommande av bästa möjliga ordning ifråga
om fastighetsbildningen på landet är föremål för utredning genom fastighetsbildningssakkunniga,
en utredning som givetvis torde få betydelse jämväl
för norrländska förhållanden.

Vissa av de förslag, som framkommit i samband med här berörda eller
övriga för det norrländska jordbruket betydelsefulla utredningar, hava redan
varit föremål för statsmakternas prövning. Andra förslag i ämnet torde
kunna förväntas bliva behandlade inom den närmaste tiden. Åtskilliga statsåtgärder
av natur att åstadkomma förbättring av det norrländska jordbrukets
ställning hava också under senare år igångsatts och ytterligare sådana
åtgärder torde vara att förvänta.

Motionärerna synas hava velat särskilt understryka behovet för Norrlands
vidkommande av åtgärder till, bland annat, stärkande av ofullständiga jordbruk,
förhindrande av nybildning utav ofullständiga jordbruk och skogsproduktionens
främjande. Med anledning härav må erinras, att beslut om intensifiering
av de statliga åtgärderna till ofullständiga jordbruks stärkande
fattats vid 1939 års riksdag i samband med riksdagens beslut örn omläggning
av egnahemsverksamheten. Vid detta beslut torde självfallet hänsyn
hava tagits jämväl till norrländska förhållanden. Nämnda verksamhet synes
efter omläggningen även kunna få ökad betydelse för motverkande av'' att
otillräckligt bärkraftiga jordbruksenheter nybildas. I sistnämnda avseende
torde även genomförandet av väntade förslag från ovanberörda utredning
genom fastighetsbildningssakkunniga komma att verksamt bidraga. Vad beträffar
behovet av åtgärder till skogsproduktionens främjande i Norrland
torde 1940 års riksdag — sedan norrländska skogsproduktionsutredningen
nn avgivit förslag härutinnan — komma att föreläggas proposition i detta
ämne. I detta sammanhang torde jämväl förtjäna framhållas, att under senare
år anvisats betydande belopp till produktions- och avsättningsbefrämjande
åtgärder på jordbrukets område i Norrland.

Lantbruksstyrelsen kail ej finna annat än att den grad av effektivitet, som
kan uppnås av det speciella stöd, vilket jordbruket i Norrland är i behov av
och vilket statsmakterna i olika sammanhang visat sig vilja skänka, för
närvarande är nästan uteslutande beroende av den utsträckning, vari statsmedel
ställas till förfogande för stödåtgärdernas genomförande. Något framträdande
behov av ett organ av den i motionerna föreslagna arten synes i
allt fall ur de synpunkter, lantbruksstyrelsen har att företräda, icke föreligga.

Behovet av att bringa olika stödåtgärder i inbördes samklang är givetvis
stort, men detta behov synes kunna fyllas genom redan till buds stående

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

9

möjligheter härutinnan, överläggningar och samarbete de olika ifrågakommande
lokala organen sinsemellan samt mellan dessa organ och vederbörande
centrala organ synas härvid hava stora utsikter att bliva av betydelse
och synas också i icke oväsentlig omfattning redan hava kommit till stånd.
Ifråga om den nied anlitande av särskilda statsmedel genom hushållningssällskapens
försorg hedrivna produktionsbefrämjande verksamheten på jordbruksområdet
må anföras, att lantbruksstyrelsen haft överläggningar rörande
denna verksamhets planläggning nied hushållningssällskapen i ifrågavarande
landsdelar.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anser, att några nya undersökningar
rörande skogsvårdens förkovran i Norrland för närvarande
icke äro av behovet påkallade. Därest emellertid en sådan kommission, som
av motionärerna föreslås, skulle anses behövlig till främjande av försörjningen
i Norrland i övrigt, hade centralrådet intet att erinra mot att densamma
tillsattes. I övrigt anför centralrådet följande.

Av på området verkställda utredningar synes framgå, att utkomstmöjligheterna
i Norrland i synnerhet för jordbrukarbefolkningen i allmänhet äro
sämre än annorstädes i landet. Den norrländska landsbefolkningen lever som
regel under knappa förhållanden. Ett bistånd i olika former från det allmännas
sida har därför funnits erforderligt för att den skall kunna erhålla
en tryggad, skälig levnadsstandard. Samma torde ock gälla andra delar av
befolkningen därstädes. Ramen för centralrådets verksamhet gör det emellertid
knappast möjligt att allsidigt bedöma, huruvida och i vad mån en kommission
av beskaffenhet, som i motionerna avses, kan vara till gagn för höjande
av det norrländska näringslivet. Vad särskilt beträffar de ifrågasatta åtgärderna
för skogsvårdens upphjälpande behandlas i de tvenne skogliga kommittéundersökningar,
som nyligen utförts av 1936 års skogsutredning samt
norrländska skogsproduktionsutredningen och vilka äro föremål för Kungl.
Majrts prövning, ingående skogsvårdsfrågor av betydelse för Norrland. 1936
års skogsutredning har uppdragit vissa riktlinjer för skogsbrukets befrämjande
överhuvud taget, under det norrländska skogsproduktionsutredningen
utarbetat ett detaljerat skogsvårdsprogram för enskildas skogar i lappmarkerna
och vissa andra skogar. De förslag, som i dessa betänkanden framlagts
för åstadkommande av en intensifiering av skogsskötseln, har centralrådet
i det väsentliga funnit synnerligen beaktansvärda. Genomförandet av
desamma i den av centralrådet förordade omfattningen skulle säkerligen stimulera
skogsvårdsintresset i Norrland och efter hand åstadkomma en produktionsökning
i skogarna.

Slutligen får centralrådet betona angelägenheten av att en eventuell »Norrlandskommission»
står i nära kontakt med redan förefintliga statliga och
kommunala institutioner på olika områden av näringslivet. I fråga om skogsnäringen
är sålunda nödvändigt, att samarbete äger rum med, jämte andra,
skogsvårdsstyrelserna inom respektive län.

Skogsvårdsstyrelscn i Gävleborgs län: Principiellt kan ifrågasättas, örn en
hela Norrland omspännande speciell utredningskommission verkligen på ett
fruktbringande siitt kan samordna de åtgärder, som måste vidtagas för ett
rationellt tillvaratagande av Norrlands tillgångar och möjligheter. Jordbrukets
och skogsbrukets tillstånd och behov i skilda delar av Norrland, befolkningens
utkomstmöjligheter m. m. kräva nämligen i regel mera lokalt avgränsade
dispositioner. För kort tid sedan lia inom jordbruket vidtagits
åtgärder för åstadkommande av en verksamhet, som lämpar sig för de norrländska
bygderna. Även här har emellertid konstaterats, att de vitt skilda

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

förhållandena inom olika län försvåra uppläggningen av ett program, som
kan vinna allmän anslutning. Enligt styrelsens åsikt skulle det av motionärerna
framförda syftemålet bättre och säkrare ernås, om inom jordbruksdepartementet
norrlandsfrågorna samordnades och företräddes genom speciell,
på norrlandsförhållandena inriktad sakkunskap. Överväganden i sådant
syfte äro påkallade.

Skogsvärdsstyrelsen i Västernorrlands län: De svårigheter som förefinnas
för skogsbrukets förkovran inom länet, äro — örn man bortser från frågan
rörande reglering av det gemensamma betet — av beskaffenhet att böra lösas,
icke genom särskild lagstiftning utan fastmer genom ekonomiskt stödjande
och upplysande verksamhet från statsmakternas sida, i vilken verksamhet
ett organ med uppgift och sammansättning, som förutsättes i de föreliggande
motionerna, helt säkert skulle kunna göra mycket värdefulla insatser
i samverkan med de statliga och kommunala institutionerna. Med
den möjlighet till översyn över hela den norrländska produktionen, som förutsättes
skola tillkomma sagda organ, torde också en utjämning av arbetsförhållandena
inom olika delar av Norrland därigenom kunna ernås.

Med hänsyn härtill förordar skogsvärdsstyrelsen bifall till motionerna. 1
betraktande av Norrlands stora utsträckning och därigenom framkallade växlande
behov och förutsättningar för produktionens olika former vill skogsvårdsstyrelsen
emellertid ifrågasätta lämpligheten av att till hjälp åt den
föreslagna »Norrlandskommissionen» skulle, exempelvis för varje län, inrättas
lokala nämnder, bestående av representanter för de intressen, som på
olika håll böra företrädas.

Skogsvärdsstyrelsen i Jämtlands län: Den senaste krisen har visat, i huru

hög grad näringslivet i Norrland är beroende av konjunkturerna på trävarumarknaden.
Med hänsyn härtill är motionärernas syftemål belijärtansvärt,
och skogsvärdsstyrelsen vill för sin del tillstyrka, att kommissionen tillsättes.

Skogsvärdsstyrelsen i Västerbottens län: Vad beträffar frågan örn jordbrukets
höjande, näringslivets differentiering samt utbyggandet av småindustrierna
och hantverken, skulle säkerligen redan förefintliga lokala kommittéer
kunna åstadkomma värdefulla utredningar och även få till stånd åtgärder
till gagn för näringslivet, därest dessa kommittéer kunde erhålla för
ändamålet erforderliga medel. En av Kungl. Majit tillsatt kommission, på
sätt motionärerna skisserat, måste dock äga större förutsättningar att kunna
följa den allmänna utvecklingen på förevarande områden, företaga mera
omfattande och djupgående undersökningar samt därefter framlägga förslag
till näringslivets förkovran. En dylik kommission torde också äga större
möjligheter att vinna gehör hos statsmakterna och myndigheterna för
sina förslag, varigenom snabbare åtgärder torde kunna påräknas.

Skogsvärdsstyrelsen finner det icke nödvändigt, att för närvarande ytterligare
utredningar verkställas av med skogsskötsel sammanhängande förhållanden.
Däremot anser styrelsen att med avseende å andra viktiga grenar
i det norrländska näringslivet vägande skäl tala för tillsättandet av en
med särskild sakkunskap utrustad kommission. Styrelsen tillstyrker sålunda
motionärernas förslag.

Skogsvärdsstyrelsen i Norrbottens län har icke ansett sig böra till behandling
upptaga frågor, som ej beröra skogsvården.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, att även örn för nämnda läns vidkommande
behovet av en ny kommission med ifrågasatt uppgift för närvarande
icke kunde anses trängande, länsstyrelsen dock med hänsyn till svårigheterna
för det norrländska näringslivet i övrigt icke ville motsätta sig den i mo -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

11

tionerna gjorda hemställan. Länsstyrelsen förutsatte emellertid, att en blivande
norrlandskommission inriktade sitt arbete på tillvaratagande av möjligheterna
till näringslivets höjande i länet i dess helhet alltså jämväl i vad
avsåge den del av länet, där speciella norrlandsförhållanden icke kunde anses
vara rådande.

I övrigt har länsstyrelsens utlåtande följande innehåll.

På sätt i motionerna anförts, förefinnas givetvis flera olika möjligheter att
upphjälpa och förkovra näringslivet i Norrland. Särskilt synes frågan om
tillskapandet av en kemisk-teknisk industri för tillvaratagande av träindustriens
avfallsprodukter värd beaktande. Förutom större statliga anslag
för jordbrukets höjande och ökad skogsvård är vidare ett uppmuntrande avsmåindustrien
en värdefull hjälp för det mindre bärkraftiga jordbruket. I
sistberörda hänseende har också inom detta län — som för övrigt beröres av
de speciellt norrländska problemen endast beträffande de allra nordligaste
delarna — under senare år med framgång nedlagts ett icke ringa arbete, som
jämväl synes hava förutsättningar att med tiden medföra goda resultat. En
tillsatt konsulent i kommittén för småföretag inom länet står nämligen allmänheten
till tjänst med råd och upplysningar för tillvaratagande av möjligheterna
att åstadkomma en lämplig småindustri. Ett statligt stöd för intensifiering
av denna verksamhet samt för upphjälpande av hantverket i
Norrland i övrigt synes önskvärt.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott är icke övertygat
om nyttan av en kommission, sådan som av motionärerna föreslås.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar åtgärder i motionernas syfte
och anför i huvudsak följande.

På mångahanda sätt torde det få anses fastslaget, vilken dominerande roll
Norrland och dess naturrikedomar under en lång följd av år intagit och alltjämt
intager i landets ekonomiska liv, samt vilken avgörande inverkan i gynnsam
riktning Norrland sedan lång tid tillbaka utövat på landets handelsbalans.

Från dessa utgångspunkter har i olika sammanhang framkommit krav
på att Norrland och dess befolkning som en gärd av rättvisa i större utsträckning,
än som hittills skett, borde få komma i åtnjutande av en »återbäring»
av den nationalinkomst, som det norrländska näringslivet under årens lopp
frambragt till båtnad för riket i dess helhet. Detta krav gör sig nu med ökad
styrka gällande, vilket givetvis har sin grund i de försörjningssvårigheter,
som de senare åren medfört för norrlandsbefolkningen.

Emot tillsättandet av en kommission, sådan som den i motionerna föreslagna,
kan måhända invändas, att det norrländska näringslivets olika grenar redan
varit föremål för en mångfald sakkunnigundersökningar och utredningar,
och att fördenskull tveksamhet kan råda, huruvida en särskild norrlandskommission
skulle hava någon egentlig uppgift att fylla. Emellertid håller
länsstyrelsen i likhet med motionärerna före, att det hittills »saknats en
sammanhållande kraft, ett organ för handling och samordning av de olika
försöken alt främja det norrländska näringslivet».

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har intet
att erinra mot bifall till motionerna och anför.

De problem beträffande det norrländska näringslivets förkovran, som den
ifrågasatta kommittén skulle få alt enligt i motionen antydda riktlinjer syssla
med, äro som bekant till finnandes i utpräglad omfattning inom Västernorr -

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

lands län. Genom av Kungl. Majit tillsatt särskild kommitté har även en
omfattande utredning verkställts beträffande försörjningsmöjligheterna i
Västernorrlands län. Delvis som ett komplement till nämnda utredning har
Västernorrlands läns hushållningssällskap med tillhjälp av tillgängligt statsanslag
till stödåtgärder för jordbruket låtit verkställa en specialutredning beträffande
jordbruksbefolkningens utkomstmöjligheter med tillhjälp av särskilda
lokalundersökningar. Inom Västernorrlands län är restarbetslösheten
eller dess verkningar större än i övriga Norrlandslänen, varjämte förekomsten
av relativt stora odlingsmarker inom de båda nordligaste länen
skapa särskilda möjligheter till jordbrukskolonisation, men i övrigt torde
frågorna örn förbättring av näringslivet i egentliga Norrland till sin natur
vara ganska likartad i de skilda länen, varför det säkerligen är av värde,
att^ en viss enhetlighet kan göra sig gällande vid behandling av ärendena
ifråga. Förvaltningsutskottet anser sig emellertid icke kunna taga ställning
till, huruvida den föreslagna formen för den ifrågasatta statliga medverkan
är den lämpligaste.

Länsstyrelsen i Jämtlands län åberopar som eget yttrande att av länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott avgivet utlåtande. I sistnämnda utlåtande
framhålles, att en utredning rörande det norrländska näringslivets förkovran
vore av allra största vikt, samt tillstyrkes bifall till motionerna. I
övrigt anföres i huvudsak följande.

Motionärerna hava velat klassificera jordbruksdriften i Norrland. De hava
då gått ut ifrån att i de mera fruktbärande delarna av Norrland större
jordbruk än för närvarande borde finnas. De odlade arealerna höra därför
utökas för varje brukningsdel antingen genom nyodling eller sammanslagning
av jordbruk. Villkoren för nyodling är att tillgång på lämplig odlingsmark,
som med fördel kan uppodlas, finnes. Möjlighet bör också finnas för
alt ordna ett rationellt bete, om mjölkavkastningen skall kunna höjas.

Man får dock icke ensidigt taga sikte på ökandet av den odlade arealen.
Ett intensivt utnyttjande av densamma är mera betydelsefullt och ekonomiskt
bättre. Detsamma gäller även kreaturskötseln. Att hålla många djur,
som ge ringa avkastning, är synnerligen oekonomiskt för en jordbrukare.
En stor del av fodret åtgår då för djurens kroppsliga underhåll, utan att
lämna någon produktion. Ett mindre antal djur med högre avkastning är
vida bättre. Då blir underhållsfodret ringa och mera foder kan användas för
produktionsändamål. En god djuravel förenad med utfodringsteknik är av
stor betydelse för jordbrukets ekonomi i Norrland. Utnyttjar man möjligheterna
för den egna foderproduktionen på rätt sätt, skall säkert ej heller
större kraftfoderinköp behöva förekomma, utan kunna utgifterna härför betydligt
nedbringas.

Den andra kategorien jordbruk i Norrland, vid vilken motionärerna uppehålla
sig, äro sådana, som under vissa tider av året äro beroende utav arbetsförtjänsten,
såsom skogs-, väg- och flottningsarbeten samt arbete inom trävaruindustrien.
Ägarna till dessa jordbruk och deras familjer kunna icke
livnära sig helt och hållet av jordbruket. För förräntning av i jordbruket
nedlagt kapital, till kläder och andra inköp för familjens behov är tillgång
till arbetsförtjänst ytterligt nödvändig.

Motionärerna hava ansett att man bör eftersträva att uppdelningen av
hemman i största möjliga utsträckning begränsas och att de av sönerna,
som ej övertaga jordbruket, kunna ha sysselsättning på annat håll. I della
önskemål får förvaltningsutskottet endast till viss del instämma. Många
hemman i Norrland äro dock så stora, att uppdelning kan ske, särskilt om

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

13

god tillgång på odlingsjord finnes, och nya jordbruk kunna skapas. Inom
en syskonskara älska vanligen barnen hemmet och ha intresse för jordbruket
samt önska få sin del av fädernetorvan. I sådant fall bör detta icke
förhindras, om möjligheter för styckning finnas, utan att jordbruket alltför
mycket söndersplittras. Kan så ske blir det ett led i vår strävan att bibehålla
den kunniga jordbrukareungdomen kvar vid sitt fäderneärvda yrke.

De ganska talrika sågverken, som tidigare funnits i det inre av Norrland,
ökade alltid möjligheterna till säsongarbete för jordbrukarna samtidigt som
de voro ett värdefullt skatteobjekt inom den kommun, där rörelsen var
förlagd.

En viss förskjutning har emellertid skett inom skogsindustrien. Till följd
av hårda avverkningar är tillgången till grövre virke, som kan försågas
och exporteras numera ringa. Flertalet sågverk ha därför upphört med verksamheten
och trämasseindustrien har blivit den förhärskande. Trämassefabrikerna
förekomma dock ytterst sparsamt i det inre av Norrland. En
viss strävan synes ha gjort sig gällande att försöka få all träförädling förflyttad
till kusten. En sådan utveckling är dock inom de inre delarna av
Norrland icke önskvärd. När en större industri lägges ned, är det rätt vanligt,
att den befolkning, som haft sin bärgning inom nämnda industri, blir
överflödig. Fabriksarbetare äro ofta ensidigt utbildade till att endast utföra
ett visst arbete. Det åtgår därför mången gång lång tid, innan de kunna
anpassa sig för annan sysselsättning. I sådana fall uppkomer ofta arbetslöshet
och utbetalning av arbetslöshetsundsstöd blir följden. Talande bevis
härpå finnas från början av 1930-talet, då ett flertal trämasseindustrier inom
t. ex. Jämtlands län nedlades, och det syntes svårt en tid att få ett återupptagande
av driften till stånd. På många håll ansågs det lämpligt, att råvaran
fördes till kusten för att där förädlas.

Norrland utgör ett stort område. Ekonomiskt kunna därför intressemotsättningar
mellan olika delar av detta område förekomma.

En annan gren av förvärvsmöjligheter för jordbrukarna och deras familjer
hava motionärerna vidrört. Detta är hantverket och hemindustrien.
Arbetsfältet här synes kunna bliva omfattande. Genom småindustriens främjande
samt ett upplivande av de gamla hantverksgrenarna, där hemslöjd
bedrives, kläder och andra artiklar tillverkas för försäljning, kan säkerligen
ökade inkomster beredas en jordbrukarefamilj. På detta område arbetar
inom Jämtlands län numera en företagareförening. Det norrländska jordbruksproblemet
är omfattande och mångsidigt. Det hör samman med hela
näringslivet inom denna landsdel.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har åberopat ett av länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott avgivet längre yttrande, i vilket bifall till motionerna
avstyrkes. Förvaltningsutskottets yttrande är av följande lydelse.

Förvaltningsutskottet finner det erkännansvärt, att motionärerna velat fästa
statsmakternas uppmärksamhet på att Norrland i väsentligt ökad utsträckning
och på allt flera områden är i trängande behov av statens stöd. Visserligen
äro de spörsmål som av motionärerna beröras icke nya, men de lia antingen
icke tilldragit sig statsmakternas intresse eller icke vunnit det beaktande,
som man kunnat förvänta. Det är uppenbarligen med full insikt örn att
ett fortsatt tillbakahållande av de norrländska intressena varken är tillrådligt
eller försvarbart, sorn motionärerna velat finna en form, varigenom norrlandsfrågorna
skulle kunna bliva behörigen beaktade. Förvaltningsutskottet
är dock icke övertygat örn att den föreslagna vägen leder lill målet.

Alltsedan den norrländska exportindustrien började exploatera Norrlands

14

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

skogar och malmfält lia årligen ofantliga kapitaluttag skett från Norrland.
Dessa kapitaluttag lia tillfört staten och enskilda stora rikedomar. Arbetslönerna
ha blivit Norrlands del. I förhållande till de sålunda uttagna kapitalvärdena
lia kapitalinvesteringarna i Norrland såväl av staten som av enskilda
varit synnerligen obetydliga. Det är därför ej att förvåna sig över, att Norrlands
befolkning med stigande oro börjar se mot framtiden men också kräver
att statsmakterna, innan svårigheterna för befolkningen bli katastrofala, vidtaga
alla åtgärder som kunna säkerställa en växande befolknings näringsmöjliglieter
och existensvillkor.

Vad beträffar skogstillgångarna dröjer det ej många år, förrän de sista resterna
av urskogsförrådet försvunnit. Det grövre timret blir allt mer sällsynt,
och redan ligga stora arealer skogsmarker utan eller med ringa produktion.
Den norrländska skogsproduktionsutredningen har under påpekande av dessa
förhållanden och under framhållande av nödvändigheten att öka skogsproduktionen
framlagt förslag till ett omfattande restaureringsarbete, varvid
under loppet av 20 år 97 miljoner kronor av statsmedel skulle investeras å
enskildas skogar i Norrland. Någon ytterligare utredning rörande behovet
och nödvändigheten av en förbättring av skogsvården å .sådana skogar torde
för närvarande icke behöva företagas. Behovet är av utredningsmännen fastslaget,
och förvaltningsutskottet vill endast uttala sin anslutning till utredningsmännens
förslag och sin förhoppning, att förslaget nu skall genomföras.

Det är emellertid icke tillfyllest med en förbättrad vård av enskildas skogar.
Förvaltningsutskottet kan icke underlåta att erinra örn att behovet av
liknande åtgärder även å de betydande skogsarealer som staten äger i Norrland
sedan ett kvarts sekel framhållits av kolonisationskommittén, av riksdagens
revisorer, av länsstyrelsen i Västerbottens län, av motionärer i riksdagen
och andra, utan att skönjbara verkningar ännu kunnat spåras av dessa
samstämmiga yrkanden. På detta område är det fara i fortsatt dröjsmål.
Staten skördar år efter år många miljoner ur de norrländska kronoskogarna
men offrar obetydliga summor på skogsvård och återväxtens tryggande, varigenom
den framtida skogstillgången äventyras.

Med statsmakternas bistånd synes övre Norrland vara på väg att mer och
mer förvandlas till en råvarukoloni, varigenom befolkningens existens försvåras.
Det föreligger fördenskull ett trängande behov av sådana åtgärder,
varigenom våra skogsprodukter kunna bättre utnyttjas och befolkningen beredas
ökat arbete. Detta kan emellertid icke nås utan statens intresserade
medverkan.

De naturatillgångar, som malmerna utgöra, behandlas i viss utsträckning
på samma sätt. Järnmalmen brytes och utföres som råvara i huvudsak
över utländsk hamn. Av den ofantliga avkastningen stannar allenast arbetslönerna
i de orter, där gruvorna finnas. En ljusglimt är visserligen Bolidens
gruvaktiebolags vidareförädling till halvfabrikat av en del västerbottensmalmer.
Men statens egna gruvor, av vilka flertalet numera böra vara
omsorgsfullt undersökta, ha icke föranlett någon kraftyttring från statsmakternas
sida för förekomsternas utnyttjande. Det vill därför synas som örn
viljan till en verklig insats kunde påräknas blott av ett eller annat enskilt
intresse. Tyvärr kommer emellertid under nuvarande förhållanden all
vinst att söka sig söderut, medan allenast arbetslönerna blir Norrlands lott.
Vidareförädlingen av malmerna i fyndorternas närhet är ett livsvillkor för
Norrland, som snart måste tillgodoses. Denna fråga bör ses ej blott ur synpunkten
av vad som därigenom vinnes i ökade arbetstillfällen, lägre skatter
och en högre materiell och kulturell standard. Genom storindustrier av sådant
slag givas också skiftande uppgifter åt småindustri och hantverk, och
liven jordbrukets utveckling gagnas.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

15

Statsmakterna lia ägnat vattenkraften stort intresse. Ledningar föra emellertid
en hel del av kraften söderut att tjäna andra landsdelars intressen
medan en ej ringa del av Västerbottens läns befolkning sedan många år
förgäves väntar på att få del av den kraft som alstras i norrländska älvar.
Följes samma princip i fortsättningen kommer man därhän, att då krafttillgångarna
äro utnyttjade har huvudförbrukningen fastlåsts till orter utom
Norrland, som då får tillgodose sin kraftförsörjning genom importbränsle.
Hela exploateringssystemet medför sålunda att Norrlands näringsliv förlamas
eller rent av förhindras.

Befolkningstillväxten har varit stor i Norrland och är alltjämt stark i de
båda nordligaste länen. Det synes vara en angelägenhet av vikt icke blott
att befolkningen gives möjlighet till utkomst utan även att den norrländska
landsbygdens hittillsvarande låga levnadsstandard höjes.

Att denna utveckling kan ske i stor utsträckning genom jordbruksnäringen
är uppenbart. Men därvid får man övergiva tanken på att Norrland
även framgent skall förbli exportmarknad för sydsvensk livsmedelsproduktion.
Ej minst vid senaste tidens militärinkallelser borde det lia
framstått såsom mycket betydelsefullt, att livsmedelsförsörjningen varit någorlunda
riklig i norrländska bygder. Om än mer av livsmedel och foder
behövt fraktas till Norrland, hade de redan nu svåra transportförhållandena
blivit järnvägen övermäktiga. Genom en utvidgning av brukningsdelarna
och en ökad differentiering av jordbruksdriften kan en mera tryggad
självförsörjning uppnås. Denna utveckling måste statsmakterna utan hänsyn
till sydsvenska särintressen befordra.

Tidigare har framhållits, att genom rådande exploateringssystem beträffande
skog och malm endast arbetslönerna stanna i Norrland. Detta är
emellertid oriktigt såtillvida som en stor del även av denna inkomst gått
söderut för inköp av livsmedel, kläder, husgeråd och de förnödenheter av
alla slag, som behövdes. Endast så småningom har någon förbättring på
detta område ägt rum, främst i fråga om livsmedelsförsörjningen. Mycket
återstår dock att uträtta. Främst erfordras mejerier i lappmarken, varom
hushållningssällskapet gjort upprepade framställningar. Denna hjälp till
självhjälp åt en fattig men idog befolkning, som kämpar med stora svårigheter,
kan och får inte låta vänta på sig.

Så länge jordbruket måste arbeta under isoleringens tryck, kan något
uppsving på detta område eller för näringslivet i övrigt icke väntas. Flera
vägar och bättre post-, telefon- och järnvägsförbindelser äro nödvändiga.
Om betydelsen härav torde ej minst nuvarande militärpolitiska situation ha
givit kraftig undervisning.

I fråga örn småindustrien har ett uppbyggnadsarbete igångsatts med en
till synes lovande början. På detta område fordras dock ett långt verksammare
stöd av staten än det som hittills lämnats. Framförallt kräves
en snar lösning av yrkesskolefrågan, ty utan god utbildning skapas inga
dugande yrkesmän. Vi måste inom kort komma därhän att Norrland får
en blomstrande småindustri, ett starkt utvecklat hantverk och ett livskraftigt,
välskött jordbruk. Den beroendeställning till syd- och mellansvensk
produktion, som Norrland nu intager, äro vi ur folkförsörjningens och
trygghetens synpunkt tvingade att befrias ifrån.

Då kapitalet, som bildas i Norrland eller där uttages, på olika vägar flyter
i en jämn ström lill huvudstaden och övriga delar av syd- och mellansverige,
synes det främst ankomma på statsmakterna att sörja för alt kapitalbehovet
för den ofrånkomliga utbyggnaden av Norrlands näringsliv blir
nöjaktigt tillgodosett. Detta bör ske ej hiöl! därigenom all staten mera
aktivt ingriper för att vidmakthålla skogstillgångarna oell utnyttja sina

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

gruvor, utan även genom understödjande av ortsbefolkningens strävanden.
Detta bör ske med större förtroende till ortsbefolkningens och dess organs
förmåga att kunna förstå sina egna angelägenheter lika bra som andra, för
vilka de norrländska förhållandena äro ganska främmande. Icke utan
beklämning måste man nämligen konstatera detta ständigt återkommande
förmynderskap, som norrländska angelägenheter utsättas för, ofta till avsevärd
skada för Norrland.

Örn statsmakterna och de centrala myndigheterna ville anförtro de norrländska
organen litet större självverksamhet, även då statens medel lämnas,
skulle ortsorganens arbete avsevärt effektiviseras. Detta skulle ytterligare
kunna ske om medelstilldelningen bringades något närmare behovet,
än vad fallet vanligen är. Den återhållsamhet, som ortsorganen nu måste
iakttaga, är sålunda en följd av för ringa medelstillgång och begränsad
rörelsefrihet, i båda fallen till förfång även för staten.

Betydelsen av att i centralförvaltningen större intresse och förståelse visas
för norrländska spörsmål bör också i detta sammanhang framhållas. Där
sådant intresse funnits och finnes har man redan tacksamt kunnat inregistrera
framgångar, som i motsatt fall varit otänkbara. Med dylika erfarenheter
måste man efterlysa en allmän norrlandsvänlig hållning hos såväl
statsmakterna som dess organ såsom det i första rummet nödvändiga. Därigenom
skulle utvecklingen av Norrlands rika förutsättningar ske i hastigare
takt och på ett ändamålsenligare sätt. Ingen tvekan bör råda därom,
att detta till sist skulle lända hela landet till vida större fördel än det tillbakahållande,
som tyvärr alltför ofta kunnat förmärkas.

Förvaltningsutskottet känner sig övertygat därom, att motionärerna syfta
till ett resultat sådant som det nu angivna. De önska en vidgad förståelse
för Norrland och en väsentligt ökad hjälp åt Norrland, varigenom möjligheter
skapas för Norrlands folk att få sin försörjning. Förvaltningsutskottet
fruktar emellertid, att den av motionärerna anvisade vägen att nå målet
genom inrättande av en norrlandskommission icke är framkomlig. Man
skulle tillskapa en remissinstans, till vilken flertalet frågor som kunna beröra
Norrland överlämnas, och i avvaktan på denna kommissions svar skulle
alla åtgärder inställas även i sådana fall, där behovet av åtgärder vore till
fullo erkänt. Sådana hänvisningar till utredningar, även örn utredningarna
avse något annat, äro icke ovanliga och ha i fråga om Norrland nyligen
förekommit. På nu ifrågavarande område skulle kommissionens tillsättande
ofelbart medföra att all utveckling genom statlig medverkan avstannar.
Detta vöre så mycket iner att beklaga som folkmängdstillväxten i övre Norrland
icke synes avstanna och kravet på försörjning ej låter sig avvisas med
hänvisning till pågående utredning.

Men härtill komma även andra synpunkter. Norrland är en stor landsdel,
större än Svealand och Götaland tillsammans. Förhållandena torde skifta
vida mera mellan de nordligaste och sydligaste norrlandslänen än mellan
norra Svealand och södra Götaland. En utredning som den här åsyftade
skulle sannolikt aldrig kunna ifrågasättas för Svealand och Götaland gemensamt,
men när det gäller Norrland synes man hålla före att synpunkterna
överallt böra vara lika. Norrlandslänen ha vitt skilda intressen. En
»norrlandskommission» som skall omhändertaga de norrlandsfrågor, som
tränga till en snar lösning, ställes inför problem som måste betecknas såsom
olösliga.

Förvaltningsutskottet vill erinra örn, att den av övervägande norrlänningar
bestående kolonisationskommittén först efter nära sex års arbete var färdig
med sin utredning örn kolonisation å kronopark och bondejord i Norrland
och Dalarna. Utredningen, som kostade 766,911 kronor, ådagalade bl. a. att

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

17

det erfordrades 13,000 arbetare utöver de förutvarande för att statens skogar
i nämnda del av landet skulle erhålla nödig skötsel. Antalet kolonat är nu 472.

Sakkunniga för utredning av landsbygdens elektrifiering (utan norrlandsrepresentant)
tillsattes år 1917. Efter tre år var planen färdig för elektrifiering
av Malmöhus läns landsbygd, och sedan de sakkunnigas »arbetstid»
begränsats kommo liknande förslag år 1923 för vissa andra län, däribland
norrlandslänen. För några år sedan igångsattes en ny utredning på området,
vilken denna gång skulle verkställas av ett ämbetsverk. Något förslag bar
ej avgivits, och efter en mer än 20-årig utredning har erforderlig elektrifiering
av detta läns landsbygd ej kommit till stånd, trots upprepade framställningar
därom. Kostnaden för den ursprungliga utredningskommitténs arbete
uppgick till 482,896 kronor.

Många andra omfattande och tidskrävande utredningar lia utförts, utan
att de kommit till avsedd nytta. Det är fördenskull förklarligt att utredningsvägen
icke kan verka inbjudande, allra minst när det gäller så omfattande
spörsmål som här äro ifråga — skogsvård, gruvdrift, förädlingsindustrier,
elektrifiering, jordbruk, småindusti, hantverk, kommunikationer, yrkesutbildning
och allt° annat, som därmed kan äga sammanhang. En sådan kommission
skulle fa något värde endast för dem som önska att norrlandsfrågorna
skola ställas på framtiden. Vårt land är emellertid icke betjänt därmed. Det
fordras på detta område främst handling, i många fall enligt förslag som
redan föreligga. Då en aktiv norrlandspolitik synes framstå som en tvingande
nödvändighet, kan förvaltningsutskottet, trots sin uppskattning av motionärernas
goda syfte, icke tillstyrka deras hemställan.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har, därest vissa av länsstyrelsen framlagda
synpunkter bliva beaktade, för sin del intet att erinra mot bifall till
motionerna. Länsstyrelsen anför.

Varje strävande, som går ut på att främja utvecklingen av Norrlands näringsliv,
hälsas givetvis med tillfredsställelse, och för länsstyrelsen i Norrbotten
gäller detta av naturliga skäl i främsta rummet åtgärder till förmån
för detta läns näringsliv. Det blir sa mycket naturligare att länsstyrelsen
i sitt yttrande koncentrerar sig på Norrbotten vid bedömandet av den föreliggande
motionen som ju Norrbotten är det län, där näringslivets utveckling
i relation till folktillväxten är mest eftersatt. Det bär sannerligen icke
berott därpå, att Norrbotten saknat naturliga betingelser eller att Norrbotten
icke under mångå årtionden genom exploatering av sina naturrikedomar givit
det övriga landet stora och till och med mycket stora inkomster. Det
synes fastmera närmast bero därpå att dessa inkomster tämligen undantagslöst
dragits från länet och därmed undandragits från alt stimulera till
nya företag, och en mångsidigare utveckling av näringslivet och sålunda icke
använts till berikande av länets ekonomiska liv i det hela.

Da motionärerna föreslå en speciell Norrlandskommission med uppgift
att främja näringslivets förkovran sammanfattas denna uppgift sålunda att
den i främsta rummet bör ägnas åt jordbruket och skogsskötsel^ åt näringslivets
differentiering samt utvecklande av småindustri och hantverk. Alt
jordbrukets utveckling är den allra tramsta faktorn för ernående av en tillfredsställande
lösning av folkförsörjningen i Norrbottens län är länsstyrelsen
den första att erkänna likasom att en rationell skogsskötsel har sin stora
betydelse i hushållningen. Att en vidare utveckling av småindustri och hantverk
likaledes fattats som en betydelsefull uppgift bar också i handling visats
här uppe genom den organisation, som på initiativ bland annat av länsstyrelsen
och hushållningssällskapet m. fl., samt stödd med anslag såväl av
staten som landsting och enskilda sedan åtskilliga år tillbaka arbetar inom

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 10 sami. Nr 41. 2

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

länet. Men det är förvisso en felbedömning om man tror att näringslivets
sunda utveckling i Norrbotten skulle nås enbart på nu angivna områden.

I Norrbotten lika litet som annorstädes kan en landsändas folk linna försörjning
enbart genom exempelvis bedrivande av jordbruksproduktion. Varje
produktion kräver avnämare för att den skall kunna löna sina utövare, producenterna,
och avsättning för en högt utvecklad jordbruksproduktion i Norrbotten
kan lika litet här som annorstädes vinnas på annat sätt än genom att
den större industriens utveckling går hand i hand med jordbrukets framsteg.
Därest alltså ovan angivna uppräkning av kommissionens uppgifter
skulle utgöra dess huvudsakliga direktiv, så vill det förefalla som örn motionärerna
icke beaktat nyss påpekade obestridliga sanning.

Länsstyrelsen tillåter sig vidare framhålla att, hur önskvärt det än vore
att kunna i ett sammanhang skärskåda näringslivets utveckling i Norrland,
detta likväl icke är genomförbart. Inom det väldiga område som kallas Norrland
rymmas naturskiljaktigheter större än som råda mellan orter i Svealand
och Götaland, och intressemotsättningar kunna därinom tyvärr icke
undgås. Man behöver härutinnan endast peka på det myckna talandet och
skrivandet om trävaruindustrien i Norrland och örn råvarornas fördelning
mellan olika norrländska län för att få belägg för detta påstående. Det är
för övrigt betecknande att till och med en industri sådan som det av urtima
riksdagen beslutade järnverket i Norrbotten mötts av ett kompakt motstånd
från intressemotsättningar, visserligen huvudsakligast utom Norrland, men
även från södra Norrland. Länsstyrelsen vill icke motsätta sig motionärernas
yrkande om tillsättande av en Norrlandskommission, men länsstyrelsen
vill uttryckligen betona, att näringslivets problem nog i allmänhet måste utredas
mera lokalt för att få den belysning, som just den landsändans utveckling
kräver. Härmed är icke sagt, att utredarna behöva vara lokalt boende,
men studiet av problemen och deras belysning bör företagas i och syfta
till den landsdelens speciella utveckling med hänsyn till dess särskilda behov
och utvecklingens betingelser. Då den utveckling av näringslivet i Norrland,
som motionärerna syfta till, otvivelaktigt måste räkna med statsmakternas
kraftiga stöd, synes det länsstyrelsen som örn problemet att avväga
mellan de sålunda framkomna uppslagen från de olika länen bör överlämnas
till Kungl. Majit och riksdagen och icke till en blandad kommission.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott tillstyrker slutligen
bifall till motionerna och anför.

Förvaltningsutskottet konstaterar med tillfredsställelse, att det viktiga
spörsmålet om Norrlands näringsliv och dess betydelse för nationen i dess
helhet äntligen synes börja vinna beaktande även av icke norrlänningar.

För det svenska näringslivets utveckling i dess helhet och för landets försörjning
och befolkningens levnadsstandard är det för visso av utomordentlig
betydelse, att sådana åtgärder vidtagas från det allmännas sida, att de
rikedomar, som ligga förborgade i det vidsträckta Norrland, kunna exploateras
till gagn för hela folket. Tyvärr har insikten örn de faror, som för närvarande
hota Norrlands näringsliv, allt för länge skymts undan av de vinstmöjligheter,
som stått gångna tiders exploatörer av Norrlands rikedomar
till buds. Även örn vackra exempel finnas på motsatsen, ha dock i regel de
rikedomar, som utvunnits av Norrlands skogar och berg samt därav uppkommen
industri, framförallt hopats i andra landsdelar — mest i huvudstaden.
Härvid har staten själv gått i spetsen med dåligt föredöme. Samtidigt
har befolkningen inom de områden, som exploaterats, kommit att i jämförelse
med andra landsdelar intaga en ställning, som mest påminner om befolk -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

19

ningens i imperiernas kolonier. Härvid är det huvudsakligen — som alltid —
den jordbrukande befolkningen som hårdast fått sitta emellan.

Den hastiga befolkningstillväxten i övre Norrland är ett problem, som i
detta sammanhang icke får förbises. Först och främst ur den synpunkten,
att detta förhållande synes giva vid handen, att det är härifrån, som svenska
folket skall få sin förnyelse. Det synes vara en naturens samordning av förhållandena,
att där utvecklingsmöjligheterna äro störst, där synes också en
av de primära förutsättningarna för utveckling — tillgång på människokraft
— vara förhanden och icke komma att sina. Då denna tillgång för visso
är av oskattbart värde för ett på naturtillgångar så rikt land som Sverige,
synes det vara statsmakternas oavvisliga plikt att vidtaga sådana åtgärder,
att de förhandenvarande förutsättningarna utnyttjas — icke spolieras. Det
skulle enligt förvaltningsutskottets mening vara en vanära för Sveriges land
att icke framskapa existensmöjligheter för det befolkningsöverskott, som årligen
uppstår i denna på möjligheter så rika landsända.

Det är för visso ofrånkomligt, att de olika näringarna, jordbruk, skogsbruk
och industri, i ett så avskilt område som övre Norrland måste gå hand
i hand med varandra för att alla skola kunna äga bestånd. Jordbruk och
skogsbruk, i varje fall det enskilda skogsbruket, torde i detta sammanhang
kunna betraktas som i stort sett en näring. Denna näring utgör emellertid
en förutsättning för industriens utveckling -— den intager nyckelställningen
till hela näringslivet. Även örn jordbruket för visso är beroende av industri
och näringsgrenar för avsättning av sina produkter, måste dock tagas i betraktande,
att det norrländska jordbruket, framförallt icke det övernorrländska,
för närvarande ej ens tillnärmelsevis förmår förse den inom andra
näringar arbetande befolkningen med erforderliga jordbruksprodukter, varav
följer fördyrade existensmöjligheter för dessa senare. Enligt förvaltningsutskottets
förmenande är därför första förutsättningen för att en industri
med framgång skall kunna bedrivas inom övre Norrland, att den har bakom
sig ett bärkraftigt och välutvecklat jordbruk — ett jordbruk, som kan producera
mer än det själv äter upp.

En av de viktigaste grunderna för åstadkommande av ett jordbruk, som
skall utgöra stöd för industrien, är skapandet av större brukningsdelar —
mera odlad jord till varje brukningsdel. Detta måste ske, dels genom uppodling
av ännu ej för kultur i anspråk tagen jord, där möjligheter härtill finnas
intill eller i närheten av den övriga till brukningsdelen hörande odlade
jorden, dels genom sammanslagning av befintliga men för små brukningsdelar,
där förutsättningar, som i punkt 1 angivas, saknas, dels genom skapandet
av helt nya jordbruk i första hand för de av sammanslagningen drabbade
och i andra band för dem av befolkningstillväxten, som vilja och lia
förutsättningar för att bliva jordbrukare.

En sådan utveckling i större skala förutsätter emellertid, att betydande
medel ställas till förfogande, ej endast för nyodling och dikning m. m. utan
jämväl till byggnader för »utflyttade» — de som drabbats av sammanslagningen
— till vägar m. m. Vidare erfordras en betydande utveckling av
jordbrukets yrkesskolor, så att de blivande jordbrukarna tillträda sitt yrke
så väl rustade med kunskaper som möjligt. Försöksverksamheten på husdjursområdet
är ävenledes en fråga av vital betydelse för det övernorrländska
jordbruket.

Vid diskussionen örn samordning av de viktigaste näringarna — jordbruk
och industri — i Norrland synes det därför, enligt förvaltningsutskottets
mening, vara synnerligen angeläget, att hänsyn i första band tages till jordbrukets
betydelse för industriens existensmöjligheter. Det är för övrigt ej
enbart ur synpunkten alt förse industribefolkningen med tillräckligt med

20

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

Utskottet.

livsmedel till rimligt pris, som är av värde för industrien, utan även ur synpunkten
av industriens avsättning, enkannerligen den industri, som är baserad
på hemmamarknaden, vilken ju också är minst beroende av fluktuationerna
på världsmarknaden och därför ej på samma sätt som exportindustrien
medverkar till kaos på det sociala området, varom på senaste tid förekommit
skrämmande exempel. Ett högt utvecklat jordbruk — framför allt med
större brukningsdelar — konsumerar industriprodukter i oerhört mycket
större utsträckning än ett extensiv! småbruk.

Av såväl motionerna som de över desamma inhämtade yttrandena framgår,
att det norrländska näringslivet på skilda områden för närvarande kämpar
med åtskilliga svårigheter.

Vad först beträffar jordbruket äro inom ifrågavarande landsdel de klimatiska
förhållandena flerstädes icke sådana, att de medgiva frambringandet
av rikare skördar. Fastmera lägga de hinder i vägen för odling av vissa sädesslag
och produkter. Jordmånen är vad lappmarkssocknama beträffar sådan,
att den lämnar blott ringa lön för odlarens möda. De självständiga
brukningsdelarna äro i allmänhet till arealen så ringa, att de icke förmå lämna
sina brukare full bärgning. Då jordbrukarna ofta befinna sig i små ekonomiska
omständigheter, sakna de vidare möjligheter att kunna tillgodogöra
sig de stora tekniska framsteg, som under de senaste årtiondena gjorts å
jordbrukets område. Vissa maskiner och redskap kräva för övrigt för att
ställa sig ekonomiska i drift större åkerarealer än som, enligt vad nyss sagts,
förekomma i Norrland. På grund av jordbrukarnas ofta mindre goda ekonomi
äro vidare mångenstädes boningshus och ladugårdar i tämligen otillfredsställande
skick. Slutligen äro avsättningsmöjligheterna för jordbruksprodukter
på grund av de långa avstånden samt bristen på kommunikationer
på många håll icke de bästa.

Vidkommande härefter det norrländska skogs- och bergsbruket synas utsikterna
för dessa näringsgrenar av många anledningar för närvarande tämligen
ovissa. En av de starkaste farhågorna för skogsbruket har sin grund i
den kraftiga exploatering av de norrländska skogstillgångarna, som tidigare
ägt rum. Nämnda omständighet har medfört risk för örn icke tillgångarnas
snara fullständiga uttömmande så dock en avsevärd minskning i den framtida
tillförseln på virke. Som förut nämnts, har Kungl. Maj:t i syfte att
trygga den icke blott för Norrland utan jämväl landet i dess helhet viktiga
skogsproduktionen inom berörda landsdel i proposition, nr 190, till årets riksdag
föreslagit riksdagen att, bland annat, för budgetåret 1940/41 anvisa ett
reservationsanslag av 1,000,000 kronor att på i propositionen närmare angivet
sätt användas till produktionsfrämjande åtgärder å vissa norrlandsskogar.
Utskottet, till vilket nämnda proposition i berörda del hänvisats, har i
sitt utlåtande nr 42 närmare ingått på hithörande frågor och saknar följaktligen
anledning att här ånyo upptaga desamma till behandling. Om såväl
skogs- som bergsbruket må framhållas, att då de i nämnda näringar frambragta
nyttigheterna till största delen äro avsedda för export, båda närings -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

21

grenarna starkt beröras av den rådande politiska oron i världen med därav
föranledd ovisshet om den närmaste utvecklingen på världsmarknaden.

Vad slutligen angår den norrländska industrien är den del av densamma,
som går ut på förädling av nämnda landsdels skogstillgångar, helt och hållet
beroende av, i vilken utsträckning dylik råvara kan erhållas. Den förut
nämnda på sina håll tydligt iakttagbara minskningen i tillgången på virke
har flerstädes medfört inskränkningar i driften inom sagda industri med ty
åtföljande arbetslöshet för befolkningen i industriområdena. I förevarande
sammanhang må även erinras örn den omfattande nedläggning av driften vid
ett stort antal norrländska sågverk, som ägde rum under 1920-talet och som
betingades av såväl minskning i råvarutillförseln som andra orsaker. Verkningarna
av dessa driftsnedläggelser i fråga om arbetslöshet och därmed sammanhängande
rubbningar i samhällslivet ha visat sig synnerligen svåra att
komma till rätta med. Minskningen i virkesdrivningarna har medfört sjunkande
inkomster jämväl för jordbrukarna. Dessa äro nämligen för sin försörjning
i stor utsträckning beroende av biinkomster av körslor och skogshuggning.

De nu berörda norrländska huvudnäringarnas —- skogs- och bergshantering
— karaktär av i huvudsak exportnäringar har gjort det norrländska näringslivet
i hög grad beroende av växlingarna på världsmarknaden för träoch
järnvaror. Minskad efterfrågan eller sjunkande priser på någon av
nämnda varor sätter omedelbart starka spår i det norrländska näringslivet
i form av inskränkt drift vid sågverk och massaindustrier med därav föranledd
arbetslöshet för landsdelens befolkning. Detta beroende av världskon
junkturerna blir så mycket starkare som jordbrukets ställning, som förut
framhållits, är svag och andra näringsgrenar såsom hantverk och småindustrier
med huvudsaklig inriktning på hemmamarknaden nästan saknas.
Nämnda brist har — förutom i motionerna — jämväl påtalats i flera av de
över desamma införskaffade yttrandena.

De norrländska naturrikedomarna ha hittills i stor utsträckning exploaterats
med hjälp av icke norrländskt kapital. Förhållandet har till följd att
avkastningen av det investerade kapitalet till stor del icke stannar inom
Norrland utan hamnar på annat håll inom landet. Beträffande avkastningen
av malmtillgångarna må slutligen framhållas, att, då nämnda tillgångar till
största delen icke förädlas inom Norrland, produktionsorterna gå miste örn
de förtjänster, som uppkomma genom förädlingen.

Norrlandsproblemen lia, såsom i det föregående framhållits, vid åtskilliga
tillfällen varit föremål för behandling såväl inom som utom riksdagen.
Flera förslag till förbättringar i ett eller annat avseende ha väckts. I likhet
med motionärerna anser emellertid utskottet, att i ifrågavarande avseende
åtskilliga åtgärder ännu kunna vidtagas.

För jordbrukets vidkommande torde sålunda alla möjligheter för utökning
av de bestående ofullständiga brukningsdelarna böra övervägas. Därest
å ägolotterna odlingsbar jord finnes att tillgå, böra jordbrukarna erhålla
hjälp för uppodling å lotterna av förut obruten mark. I andra fall böra

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

möjligheter skapas för brukarna att på billiga och lämpliga villkor förvärva
odlingsjord på annat håll eller åtgärder företagas för sammanslagning
av två eller flera bestående brukningsdelar till en. De nu berörda principerna
ha redan förut vunnit riksdagens gillande i samband med behandlingen
av frågan örn egnahemsväsendets omläggning. Utskottet vill emellertid
framhålla, att desammas snara tillämpning i vad rör Norrland utgör en
nödvändig förutsättning för en höjning av det därstädes bedrivna jordbrukets
bärkraft. Alla möjligheter i dylikt syfte böra därför övervägas.

Jämväl i övrigt bör det norrländska jordbruket på allt sätt stödjas och uppmuntras.
Åtgärderna för bostads- och ladugårdsförbättringar torde böra intensifieras.
Möjligheterna för ytterligare nedsättning av frakterna för kraftfoder
och gödselmedel böra undersökas. Åtgärder böra vidtagas för förbättringar
av jordbrukets avsättningsförhållanden. I dylikt syfte böra alla
möjligheter till en utökning av de förefintliga kommunikationerna undersökas.

Beträffande samtliga de skisserade metoderna för en förbättring av de
norrländska jordbrukens bärkraft vill utskottet framhålla, att desamma icke
böra komma till användning annorstädes, än där förhållandena äro sådana,
att förutsättningar för en lönande jordbruksdrift verkligen föreligga.

I fråga om skogsbruket har, som förut nämnts, Kungl. Maj :t i proposition,
nr 190, till årets riksdag föreslagit riksdagen att, bland annat, för budgetåret
1940/41 anvisa ett anslag till bidrag till skogsvårdsåtgärder å vissa norrländska
skogar. I den till grund för nämnda proposition liggande utredningen har
Norrländska skogsproduktionsutredningen föreslagit, att för ändamålet ett
belopp av i runt tal 5,000,000 kronor årligen skulle anvisas under en period
av tjugu år. Med hänsyn till det rådande läget har departementschefen emellertid
nedsatt anslagsäskandet till 1,000,000 kronor. Det i berörda proposition
framlagda skogsvårdsprogrammet är detaljerat och de föreslagna åtgärderna
av tämligen genomgripande art. Utskottet anser emellertid att därmed
icke alla problem beträffande de norrländska skogarnas förbättring funnit
sin lösning. Åtskilliga andra åtgärder i skogsvårdande syfte torde därjämte
kunna ifrågakomma.

I syfte att göra den norrländska industrien mera differentierad och följaktligen
motståndskraftigare mot växlingar i konjunkturerna på världsmarknaden
torde åtskilliga åtgärder kunna vidtagas. Staten synes sålunda i
betydligt större omfattning än hittills böra stödja uppkomsten i Norrland av
fabriker för tillverkning av produkter avsedda för hemmamarknaden. Förutom
att dylika småindustrier understödjas bör jämväl hantverket lämnas
nödig hjälp. I dylikt syfte torde yrkesundervisningen böra stödjas och utvecklas.
Tillgången på råvara synes utskottet sådan att åtminstone å vissa
orter ett blomstrande trähantverk skulle kunna uppkomma. Undersökningar
torde jämväl böra företagas för utrönande av möjligheterna för uppkomsten
av fabriker för tillvaratagande av de vid sågverken uppkomna avfallsprodukterna.

Slutligen vill det synas utskottet, som örn de rika möjligheter, som före -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

23

finnas i Norrland för utvinnande av vattenkraft, icke tillnärmelsevis utnyttjats
i den utsträckning så skulle kunna ske. Undersökningar böra därför
företagas i syfte att utröna möjligheterna för ett ytterligare tillgodogörande
av nämnda energi.

Antalet kommittéer för utredning av norrlandsförhållanden har varit stort.
Icke alla ha måhända givit det resultat, man av desamma haft anledning förvänta.
Då utskottet nu går att förorda ännu en utredning av norrländska
problem, gör utskottet det med öppen blick för de svårigheter, varmed det
norrländska näringslivet för närvarande brottas, samt därutöver med den
speciella motiveringen, att det av tidigare utredningar sammanbragta materialet
för vinnande av enhetlighet behöver överarbetas och sammanställas.

För utredningsarbetet synas böra anlitas framstående fackmän och kännare
av norrlandsförhållanden inom olika områden, såsom jordbruk, skogsoch
bergsbruk, industri samt hantverk. Att, såsom i motionerna ifrågasättes,
de sakkunniga utses, med hänsyn till deras möjligheter att i viss utsträckning
uteslutande ägna sig åt utredningsuppdraget, kan utskottet emellertid icke
förorda. Vid utredningsarbetet bör uppmärksamhet även ägnas näringslivet
i de delar av Dalarna, som till sin natur och ekonomiska struktur i stort
sett överensstämma med Norrland. Kostnaderna för utredningen torde kunna
bestridas från för kommittéer och utredningar genom sakkunniga avsedda
anslag. Något särskilt anslag för ändamålet torde därför icke erfordras.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av likalydande motionerna I: 89
och II: 109 må i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att
Kungl. Majit ville verkställa utredning angående åtgärder för
det norrländska näringslivets förkovran samt framlägga det
förslag i ämnet, vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 10 maj 1940.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Eriksson, Gabrielsson, Granath, Alfred
Andersson, Mannerskantz, Jacob Hansson och von Stockenström samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Björnlunda, Uddenberg, Gustafson i Vimmerby,
Casenberg, Andersson i Tungelsta, Ericsson i Sörsjön, Hilding och Janson i
Frändesta.