Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1940 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om anslag till ålder sstöd
åt privatsköterskor.
I två till bankoutskottets handläggning hänvisade likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren under nr 76 av herr Nordenson jämte
två av kammarens övriga ledamöter och den andra inom andra kammaren
under nr 133 av fröken Andersson jämte nio av kammarens övriga ledamöter,
har hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret 1940/41 under tolfte
huvudtiteln bevilja ett förslagsanslag å 50 000 kronor till åldersstöd åt privatsköterskor,
att av Kungl. Maj:t utbetalas i enlighet med av motionärerna
föreslagna, av riksdagen fastställda grunder.
Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet, i den mån ej redogörelse
härför lämnas i det följande, hänvisa till motionen I: 76.
Den 3 juni 1938 uppdrog Kungl. Majit åt medicinalstyrelsen att i samråd
med statens pensionsanstalt verkställa utredning beträffande frågan, huruvida
och under vilka former det allmänna måtte kunna medverka vid
pensionering av äldre, i privatvård arbetande sjuksköterskor, ävensom att
inkomma med det förslag, vartill utredningen måtte föranleda. Berörda
uppdrag hade närmast föranletts av en till Kungl. Maj:t ingiven framställning,
vari hemställts, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för att bereda
de i privatvård arbetande sjuksköterskorna tryggare anställningsförhållanden
samt pensionsrätt.
I anledning av nämnda uppdrag har medicinalstyrelsen — efter samråd
med statens pensionsanstalt — den 29 augusti 1939 till Kungl. Majit överlämnat
utredning med förslag i förevarande ämne. Medicinalstyrelsen har
därvid till en början anfört följande:
En pensionering i egentlig mening av de i privatvård arbetande sjuksköterskorna
kan vid privatvårdens nuvarande organisation — vilken icke
inrymmer sådana anställningsförhållanden, som hittills ansetts utgöra ett
oeftergivligt villkor för statens medverkan till pensionering — näppeligen
betraktas såsom en statsmakternas angelägenhet. På grund av bland annat
att dessa sjuksköterskor utgjort och alltjämt utgöra en nödvändig beredskapskår,
som står lill förfogande, då sjuklighet i större omfattning föreligger
eller då fråga är att bestrida arbetet å sjukhus eller i den öppna
vården vid fast anställda och pensionsberättigade sjuksköterskors ledighet,
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 8 saini. Nr 25—26.
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
och med hänsyn till att de överhuvud taget fylla en för det allmänna betydelsefull
uppgift, tala dock billighetsskäl för att särskilda pensioneringsåtgärder
av staten vidtagas för att bereda understöd åt uttjänta äldre privatsköterskor,
som kunna finnas vara i behov därav.
Från nu angivna utgångspunkt har medicinalstyrelsen framlagt förslag
till en efter föreliggande förhållanden avpassad pensionering för de i privatvård
arbetande sjuksköterskorna. Förslaget är av i huvudsak följande innebörd.
I fråga örn pensioneringens omfattning borde gälla, att
pensioneringsåtgärderna begränsades till att omfatta privatsköterskor för
vård av patient i dennes hem eller där denne eljest vistades samt tillfälligt
såsom vikarier sysselsatta sådana privatsköterskor. Däremot borde pensioneringen
ej omfatta sjuksköterskor anställda hos enskild läkare eller vid privata
kliniker e. dyl. I pensioneringen borde tillsvidare icke inbegripas andra
privatsköterskor än de, som vid pensioneringens ikraftträdande uppnått en
relativt hög ålder, förslagsvis 50 år. Därvid borde man dock räkna med att,
därest definitiv pensionering av privatsköterskor icke genomfördes inom
den närmaste femårsperioden, en nu övergångsvis anordnad pensionering
framdeles utsträcktes till att omfatta jämväl de äldsta årsklasserna av de
privatsköterskor, som ursprungligen lämnats utanför densamma.
Såsom villkor för att kunna tillerkännas pension
borde gälla, att vederbörande uppnått viss levnadsålder. Denna ålder syntes
lämpligen böra bestämmas till den för sjuksköterskor i det allmännas tjänst
gällande pensionsåldern, 55 år. Till förekommande av att sjuksköterska,
som under tiden fram emot pensionsåldern arbetat i annan vård än privatvård,
skulle kunna bereda sig pensionsrätt som privatsköterska genom att
övergå till arbete i privatvård strax innan hon uppnått sagda ålder, syntes
vidare böra fordras, att verksamheten närmast före pensionsfallet under viss,
icke alltför kort tidrymd till väsentlig del omfattat privatvård. Minimiantalet
tjänstår för erhållande av pension borde förslagsvis bestämmas till 15, varav
minst 10 borde lia förvärvats i privatvård.
Vad anginge pensionsbeloppen, syntes dessa böra hållas inom
relativt snäva gränser, ej endast av kostnadsskäl utan även för att icke
föregripa den definitiva pensionsordning, som framdeles kunde komma att
genomföras. Vid beloppens avvägande syntes lämpligen de pensionsförmåner,
som tillkomme i statens pensionsanstalt delaktig sjuksköterska, böra
vara i viss mån vägledande. Enligt de från och med den 1 juli 1936 gällande
pensionsbestämmelserna utgjorde för sådan sjuksköterska hel pension, för
vilken erfordrades 25 tjänstår, 1 560 kronor. För ett betydande antal sjuksköterskor
gällde emellertid alltjämt äldre pensionsbestämmelser, enligt vilka
hel pension utgjorde 1 000 kronor med tillägg av pensionsförhöjning, 176
kronor, eller sammanlagt 1 176 kronor. Sistnämnda belopp, reducerat med
en tredjedel, 392 kronor, till 784 kronor, torde vara det högsta pensionsbelopp,
som — bortsett från dyrtidstillägg — skäligen borde kunna ifrågakomma
för privatsköterska. Reduktionen betingades därav, att avgifter för
pensioneringen förutsattes icke hava blivit erlagda. I betraktande av att pensionerad
privatsköterska, varom här vore fråga, icke — i motsats till vad
fallet vore med de i statens pensionsanstalt delaktiga sjuksköterskorna —
syntes kunna enligt nu gällande bestämmelser rörande dyrtidstillägg komma
Iiankoutskottets utlåtande Nr 25.
3
i åtnjutande av sådant tillägg, torde dock privatsköterskepensionens maximibelopp
böra sättas högre än 784 kronor, förslagsvis till 900 kronor. För att
privatsköterska skalle komma i åtnjutande av pension till sådant belopp
borde fordras, att tjänstårens antal uppginge till minst 25.
Uppenbarligen borde pensionsbeloppet i viss mån avpassas med hänsyn till
antalet tjänstår. Pensionsskalan syntes böra graderas efter tjänstårens
antal med vissa lägre intervaller, förslagsvis omfattande fem år. Utom förenämnda
högsta pensionsbelopp av 900 kronor skulle därvid allenast två
olika pensionsbelopp ifrågakomma, nämligen ett, då antalet tjänstår understege
20 men uppginge till minst 15, och ett, då antalet tjänstår uppginge till
20 men ej till 25. I förra fallet syntes pensionsbeloppet lämpligen böra bestämmas
till 600 kronor. I senare fallet torde pensionen böra sättas till
medeltalet mellan minimipensionen och maximipensionen eller till 750
kronor.
Med avseende å antalet privatsköterskor samt kostnadsberäkning
hade medicinalstyrelsen inhämtat, att av antalet sjuksköterskor,
som vore födda 1886 eller tidigare och vilka sålunda under år
1941 uppnådde 55 års ålder eller tidigare uppnått denna ålder,
41 ägde möjlighet till pension å 600 kronor = 24 600 kronor
34 » » » » » 750 » =25 500 »
16 » » » » » 900 » = 14 400 »
Summa 64 500 kronor.
Årskostnaden för den ifrågavarande pensioneringen skulle sålunda belöpa
sig till 64 500 kronor, vilken stimma dock måste betraktas såsom synnerligen
approximativ.
Statskontoret har i utlåtande över medicinalstyrelsens förslag framhållit
bland annat, att den motivering, som av styrelsen anförts för det framlagda
förslaget — nämligen att det här icke vore fråga om pensionsbestämmelser
i egentlig mening utan endast örn att under en övergångstid genom understöd
bispringa mer eller mindre nödställda personer, vilkas arbetskraft förbrukats
i en för det allmänna betydelsefull verksamhet — syntes vara väl
ägnad att åberopas såsom stöd för anspråk på enahanda förmån från andra
grupper medborgare, som med fog kunde göra gällande, att även deras
verksamhet vore av sådan samhällelig betydelse, att de borde komma i åtnjutande
av enahanda förmåner, som nu föreslagits för privatsköterskorna.
Statskontoret har därför avstyrkt medicinalstyrelsens förslag.
Ifrågavarande förslag är för närvarande beroende på prövning av Kuncjl.
Maj:t.
''bill stöd för det i de nu föreliggande motionerna väckta yrkandet anföres
bland annat följande:
Många av de sjuksköterskor, varom här vore fråga, befunne sig i stora
ekonomiska svårigheter och måste — efter decenniers kärleksfullt arbete alt
hjälpa medmänniskor — motse sin ålderdom med oro och bekymmer. I anseende
härtill oell då den utgiftssumma, som en pensionering skulle betinga,
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
cj kunde betraktas som särdeles stor eller oöverkomlig, borde de tillfälliga
statsfinansiella svårigheterna ej allena få vara avgörande, allra helst som
krisen och levnadskostnadernas stegring för denna grupp betydde en skärpning
av trycket och bekymren. Statsmakterna borde i stället så skyndsamt
som möjligt ta ställning till själva principfrågan, huruvida denna kår borde
komma i åtnjutande av pensionering eller ej, och den förebragta utredningen
borde ge tillräckligt material för ett slutligt bedömande av denna fråga.
Det läge i öppen dag, att privatsköterskorna ej kunde resa några rättsligt
grundade anspråk på pensionering genom det allmännas försorg. Ett pensioneringsbeslut
måste i stället grundas på billighetsskäl och på statens uppskattning
av deras verksamhets värde och betydelse. Enligt motionärernas
mening talade bärande sådana skäl för att ifrågavarande sjuksköterskor
erhölle en viss hjälp för ålderdomen, utan att man därför behövde skapa
något till sina finansiella konsekvenser svårberäkneligt prejudikat i avseende
å andra liknande tänkbara samhällsgrupper. Även om den privata sköterskeverksamheten
ej varit inordnad i den offentliga sjukvården, hade den dock
kompletterat denna och — såsom medicinalstyrelsen framhållit — skapat en
för samhället nödvändig sjukvårdsreserv eller beredskapskår. Förekomsten
av denna hade otvivelaktigt betytt en direkt ekonomisk fördel för det allmänna
i så måtto, att sjukhusvård ej behövt anlitas i den utsträckning, som
eljest blivit ofrånkomlig. Den verksamhet, som privatsköterskorna utövat,
hade ofta kunnat vara lika kvalificerad och betydelsefull som den, sjukhussystrarna
utfört, varför det måste te sig i hög grad formalistiskt att se pensionsfrågan
uteslutande med utgångspunkt från anställningsförhållandenas
art och i anslutning därtill skapa en ekonomisk klyfta mellan dem efter utförd
livsgärning. Dessutom kunde man ej bortse från de villkor, under vilka
de äldre privatsköterskorna haft att utföra sitt samhällsviktiga arbete: deras
ställning hade kunnat vara osäker, deras inkomster hade åtminstone längre
tillbaka i tiden ofta varit små samt otillräckliga för besparingar eller försäkringar,
och karaktären av deras krävande arbete gjorde dem jämförelsevis
tidigt uttjänta — ett tiotal år innan de bleve berättigade till folkpension med
tilläggspension.
Motionärerna ville förorda, att medicinalstyrelsens förslag lades till grund
för ett positivt riksdagsbeslut i frågan. Med hänsyn till de särskilda skäl,
som betingade åldershjälpen, vore dock uttrycket åldersstöd ett adekvatare
uttryck än pension, icke minst med hänsyn till lämpligheten att undvika en
prejudicerande term. Med beaktande av det statsfinansiella läget syntes skäl
dessutom tala för alt åldersstöden beviljades blott efter behovsprövning. I anslutning
härtill syntes uppgiften att bevilja åldersstöden lämpligast och följdriktigast
böra överlämnas till Kungl. Maj:t. Med hänsyn till de av motionärerna
sålunda föreslagna förändringarna av villkoren torde det erforderliga
anslagsbcloppet kunna beräknas till 50 000 kronor.
Slutligen ville motionärerna framhålla angelägenheten av att ifrågavarande
sjuksköterskor för framtiden skyndsammast på grundvalen av egna bidrag
sökte ernå en lösning av sin pensionsfråga. Med hänsyn härtill syntes det
lämpligt, att nya åldersstöd enligt av motionärerna föreslagna grunder blott
beviljades under ett visst antal år, förslagsvis fem, varefter riksdagen på nytt
kunde upptaga pensionsfrågan till prövning.
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
5
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, är fragan örn en pensione- Utskottet.
ring genom statens försorg av de i privat vård arbetande sjuksköterskorna
för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Ehuru enligt utskottets
mening sociala och humanitära skäl tala för att ifrågavarande sjuksköterskors
pensioneringsförhållanden kunde bringas till lösning, är utskottet
likväl icke berett att på grundval av nu föreliggande motioner tillstyrka
antagandet av några regler för en dylik pensionering. Det synes utskottet
nämligen med hänsyn till frågans räckvidd ofrånkomligt, att —
därest förutsättningar anses föreligga för en pensionering genom statens
försorg i förevarande fall — ett riksdagens beslut i ämnet grundas på förslag
från Kungl. Majit. På grund av det anförda nödgas utskottet ställa sig
avvisande till det i motionerna framförda förslaget.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motioner I: 76 och II: 133 ej må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 april 1940.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Holmström*, Berling*, von Horn,
Nilsson i Mölndal*, Sundvik, Bodin i Visby och Lindblom;
från andra kammaren: herrar Lovén*, Andersson i Falkenberg, K. A. Westman,
Gustavson i Västerås, Osberg*, Svedman*, Leffler och Sundström i Vikmanshyttan*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.