Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.
1
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 2 april 1940 kl. 2 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 4 och 5 §§ tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316), m. m.
I en den 16 februari 1940 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 81, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga följande, vid propositionen fogade förslag till
dels förordning örn ändrad lydelse av 4 och 5 §§ tulltaxeförordningen den
4 oktober 1929 (nr 316),
dels ock förordning om ändrad lydelse av 21 § 2 morn. förordningen den
15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i
riket.
De vid propositionen fogade författningsförslagen äro av följande lydelse:
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) h
Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
4 §■
Där tull skall utgå i förhållande till varas värde, beräknas detta för oskadad
vara lika med det för varan vid försäljning till Sverige gällande marknadspriset
å inköpsorten vid tiden för inköpet eller, i fråga om ej inköpt
vara, å avsändningsorten vid tiden för avsändningen, med tillägg av emballagets
värde jämte frakt, försäkringspremier och annan å varan nedlagd
kostnad, intill dess varan anlänt, därest den inkommit med fartyg eller luftfartyg,
till ort, dit den är bestämd eller varest den för vidare befordran
1 Senaste lydelse av 4 § se 1934:283 och av 5 § se 1931:242, 1935:251 och 619, 1936: 127
samt 1937:10 och 213.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 7 sami. Nr 7—8. 1
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.
till bestämmelseorten lossas ur fartyget eller luftfartyget, eller, därest den
inkommit på annat sätt, till gränsort inom tullområdet. Det åligger varuhavaren
alt uppgiva och, såvitt ske kan, styrka de belopp, vilka sålunda
tillhopa skola anses utgöra oskadad varas värde.
Fullgör ej varuhavaren vad honom enligt första stycket åligger eller finnes
skälig anledning antaga, att det uppgivna värdet understiger det verkliga,
må värdet beräknas lika med det för varan vid försäljning inom Sverige
gällande marknadspriset å tulltaxeringsorten vid tiden för tulltaxeringen,
med avdrag för tull jämte skälig försäljningskostnad och normal handelsvinst.
Kan i fall, som i andra stycket sägs, varans värde icke beräknas på sätt
där föreskrives eller är fråga örn vara, som lidit avsevärd skada, skall värdet
beräknas lika med det värde, varan befinnes äga å tulltaxeringsorten vid
tiden för tulltaxeringen. För utrönande av nämnda värde äger tullanstalten
låta besiktiga och värdera varan.
Närmare bestämmelser angående styrkande av oskadad varas värde ävensom
angående varas besiktning och värdering meddelas av Konungen; ägande
Konungen ock bestämma, enligt vilka grunder värdet av emballage skall
beräknas i det fall, att emballaget helt eller delvis utgöres av godsbehållare
( container).
I den mån det påkallas för kontroll å lämnad uppgift örn varas värde är
varuhavaren eller annan, för vars räkning varan införts, skyldig att tillhandahålla
sina affärshandlingar för granskning på sätt Konungen bestämmer.
5 §•
Tullfrihet åtnjutes för:
e) andra förnödenheter---i handelssyfte; dock skall om resandes
och avmönstrande sjöfolks rätt att för eget bruk tullfritt medföra färdiga
tobaksvaror och cigarrettpapper gälla vad särskilt stadgas;
x) likkistor med — — — avliden person;
y) varor, som —--äga rum; samt
z) tryckalster, härunder inbegripna kartor, bilder, planschverk samt med
bilder försedda reklamskyltar och reklamplakat, vilka hava till syfte att
göra reklam för resor till främmande länder eller att sprida kännedom i
allmänhet om dessa länder, allt dock på villkor att tryckalstren äro ämnade
att här i riket kostnadsfritt utdelas samt att de införas från land, som
medgiver Sverige motsvarande förmån.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1940.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.
3
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 21 § 2 mom. förordningen den
15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstill
verkningen
i riket.
Härigenom förordnas, att 21 § 2 mom. förordningen den 15 december
1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:
21 §.
2 mom. Resande, som--— fastställd kvantitet. Med resande lik
ställes
person, som varit anställd å fartyg men därifrån avmönstrar.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1940.
Beträffande motiveringen för förslagen, i den mån redogörelse härför ej
lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Vid behandlingen av propositionen har utskottet anlitat byråchefen i generaltullstyrelsen
E. Sandquist såsom sakkunnig.
Med anledning av en utav generaltullstyrelsen i skrivelse den 4 december
1937 gjord hemställan bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den 17 juni
1938 chefen för finansdepartementet, bland annat, att tillkalla två sakkunniga
för att inom departementet biträda med en överarbetning av gällande
tulltaxeförordning och den därvid fogade tulltaxan m. m. enligt av
departementschefen angivna riktlinjer.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades byråchefen i generatullstyrelsen
C. E. L. Sandquist och förste byråingenjören hos kommerskollegium
K. A. Wickman att såsom sakkunniga inom finansdepartementet biträda
med ifrågavarande överarbetning. I anslutning till de för revisionsarbetet
meddelade direktiven, enligt vilka utredningsresultaten skulle framläggas
i den mån de förelåge, hava de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1938
års tulltaxerevision, till chefen för finansdepartementet överlämnat tre särskilda
betänkanden, innefattande förslag till ändringar i tulltaxeförordningen
och tulltaxan jämte vissa andra författningar.
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.
På grundval av vissa av tulltaxerevisionen framlagda förslag ha i propositionen
föreslagits ändringar av gällande tullbestämmelser i följande hänseenden,
nämligen beträffande beräkning av varas tullvärde samt av emballagevärdet
å vissa godsbehållare, ävensom i fråga om tullfrihet för visst
turistreklammaterial m. m. I propositionen föreslås även tullfrihet för visst
fall vid införsel av tobaksvaror.
Beräkning av varas tullvärde.
I ett den 15 november 1939 avgivet »Betänkande III med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929
m. m.» ha de sakkunniga till behandling upptagit frågan om ändrade bestämmelser
angående beräkning av varas tullvärde.
över tulltaxerevisionens förslag ha kommerskollegium och generaltullstyrelsen
avgivit gemensamt utlåtande och därvid tillika överlämnat inhämtade
yttranden från samtliga handelskammare, Sveriges industriförbund och Sveriges
grossistförbund samt från de större tullanstaltema i riket.
Enligt 4 § i gällande tulltaxeförordning skall för oskadad vara värdet beräknas
lika med varans marknadspris å inköpsorten vid tiden för inköpet eller,
i fråga om ej inköpt vara, lika med marknadspriset å avsändningsorten
vid tiden för avsändningen, med tillägg i vartdera fallet av emballagets värde
jämte frakt, försäkringspremier och annan å varan nedlagd kostnad, intill
dess varan anlänt, därest den inkommit med fartyg eller luftfartyg, till ort,
dit den är bestämd eller varest den för vidare befordran till bestämmelseorten
lossas ur fartyget eller luftfartyget, eller, därest den inkommit på annat
sätt, till gränsort inom tullområdet. För vara, som lidit avsevärd skada,
beräknas allenast det lägre värde, varan vid tulltaxeringen befinnes äga å
den ort, där tulltaxeringen äger rum.
Enligt samma författningsrum åligger det varuhavaren att uppgiva och,
såvitt ske kan, styrka de belopp, vilka efter vad nyss sagts tillhopa skola
anses utgöra oskadad varas värde. Fullgör ej varuhavaren vad honom sålunda
åligger eller finner tullanstalten skälig anledning antaga, att det uppgivna
värdet understiger det verkliga, eller är fråga om skadad vara, är
tullanstalten pliktig, liksom den i allt fall är berättigad, att låta besiktiga
och värdera varan.
Därest tullanstalt med stöd av 4 § tulltaxeförordningen låter anställa besiktning
av vara för utrönande av dess värde, skall sådan besiktning jämlikt
8 § tillämpningsföreskrifterna till sagda förordning förrättas av två för sakkunskap
på området kända, ojäviga personer. Det värde, besiktningsmännen
anse böra åsättas varan, eller, där de icke kunnat enas, medeltalet av
de av dem uppgivna värdena skall då läggas till grund för tulltaxeringen.
Åtnöjes varuhavaren icke med värde, som blivit utrönt vid besiktningen,
äger han enligt 9 § tillämpningsföreskrifterna inom åtta dagar efter besikt
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 7. 0
ningens avslutande påkalla, att värdet i stället bestämmes genom skiljenämnd.
Sådan nämnd skall bestå av tre för sakkunskap på området kända,
ojäviga personer. Av dessa skall en utses av tullanstalten, en av varuhavaren
och den tredje av de sålunda utsedda gemensamt eller, där dessa ej kunna
enas, av överexekutor. Jäv, som framställes av part, prövas av överexekutor.
Skiljenämnden har att, sedan parterna lämnats skäligt rådrum att
yttra sig, inom femton dagar efter det nämnden blivit fulltalig fastställa varans
värde enligt därför bestämda grunder. Såsom av nämnden fastställt
värde skall anses det värde, varom minst två av nämndens ledamöter förenat
sig, eller, om samtliga ledamöter haft olika mening, medeltalet av de värden,
som utgöra medeltal av de båda lägsta och de båda högsta värdena.
Det av tulltaxerevisionen framlagda förslaget innefattar dels en omarbetning
av 4 § tulltaxeförordningen samt 6, 8 och 9 §§ tillämpningsföreskrifterna
till samma förordning, dels ock införande i tillämpningsföreskrifterna av
två nya paragrafer, betecknade 6 a § och 8 a §.
De sakkunnigas förslag bibehåller den nuvarande bestämmelsen i 4 § första
stycket tulltaxeförordningen, att oskadad varas tullvärde principiellt skall
beräknas på grundval av varans marknadspris å inköpsorten vid tiden för
inköpet eller, i fråga örn ej inköpt vara, å avsändningsorten vid tiden för avsändningen.
Begreppet marknadspris har emellertid i förslaget blivit såtillvida
närmare bestämt, som det angivits avse det vid försäljning till Sverige
gällande marknadspriset. Liksom tidigare förutsättes, att marknadspriset i
normala fall skall anses styrkt genom företeende av handelsfaktura.
För det fall att varuhavaren ej fullgör sina skyldigheter i fråga om styrkande
av varas värde eller tullanstalten finner skälig anledning antaga, att
det uppgivna värdet understiger det verkliga, föreslås införande i 4 § andra
stycket av en ny beräkningsgrund, enligt vilken tullvärdet skall utgöra det
för varan vid försäljning inom Sverige gällande marknadspriset å tulltaxeringsorten
vid tiden för tulltaxeringen, med avdrag för tull jämte skälig försäljningskostnad
och handelsvinst. Fastställandet av detta värde skall i första
hand ankomma på vederbörande tullanstalt, som för ändamålet skall kunna
påkalla medverkan av det hos generaltullstyrelsen inrättade tullvärdekontrollkontoret.
Om tullvärdet icke kan fastställas med utgångspunkt från
försäljningspriset här i landet eller fråga är om vara, som lidit avsevärd
skada, skall enligt 4 § tredje stycket i förslaget tullvärdet beräknas lika med
det värde, varan befinnes äga å tulltaxeringsorten vid tiden för tulltaxeringen.
För utrönande av detta värde skall det nu använda besiktnings- och värderingsförfarandet
komma i tillämpning.
I 6 § tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen ha de sakkunniga
föreslagit införande av en bestämmelse innebärande, att faktura skall
innehålla en av utställaren eller den eller dem, som äga teckna dennes firma,
på tro och heder avgiven försäkran, att det i fakturan upptagna värdet
icke understiger det verkliga och att någon faktura, upptagande annat
värde, icke utställts eller kommer att utställas.
I anslutning lill de ändrade bestämmelserna angående tullvärdeberäk -
° Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.
ningen föreslå de sakkunniga, att vissa nya arbetsuppgifter tilldelas det tidigare
omnämnda tullvärdekontrollkontoret. Kontorets verksamhet är för
närvarande väsentligen inriktad på en eftergranskning av redan verkställda
tulltaxeringar. De sakkunniga ha emellertid föreslagit, att granskning genom
kontorets försorg av företedda fakturor må kunna ske redan innan tulltaxeringen
avslutats. En bestämmelse i sådant syfte föreslås intagen i 6 a §
äv tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen. Enligt förslaget skulle
dylik förhandsgranskning av faktura företagas i sådana fall, då tullanstalt
hyser tvekan, huruvida fakturan må kunna läggas till grund för beräkningen
av tullvärdet. Det förutsättes, att närmare föreskrifter angående
tullanstalts skyldighet att låta faktura underkastas förhandsgranskning av
tullvärdekontrollkontoret skola kunna meddelas av generaltullstyrelsen.
I 6 a § av tillämpningsföreskrifterna föreslås vidare stadgande örn den medverkan,
som tullvärdekontrollkontoret enligt vad redan förut antytts skall
ha att lämna vid tillämpningen av det nya systemet med det inhemska försäljningspriset
såsom grundval för tullvärdets beräknande. Stadgandet i
fråga innefattar bland annat bestämmelse om att tullanstalt skall ha att
till tullvärdekontrollkontorets prövning hänskjuta fråga örn tullvärdets bestämmande
i det fall, att svårighet möter för tullanstalten att fastställa tullvärdet
å vara, för vilken värdet funnits skola beräknas på sätt i 4 § andra
stycket tulltaxeförordningen sägs.
Beträffande frågan örn avdrag vid tullvärdets beräknande för kassarabatt
och agentprovision ha de sakkunniga förordat, att avdrag icke kommer att,
såsom hittills varit fallet, medgivas för kassarabatt, som vid tulltaxeringstillfället
varit oreglerad. I fråga om agentprovision gäller enligt nuvarande
praxis, att avdrag medgives för provision till agent med hemvist i Sverige,
varemot provision till annan agent inräknas i tullvärdet. Enligt de sakkunnigas
mening måste provision, oavsett om agenten är bosatt i exportlandet
eller ej, anses utgöra en del av varans utländska marknadspris, varför den
även bör underkastas tullbeskattning.
Bestämmelser örn nyssberörda avdrag anse de sakkunniga kunna intagas
i generaltullstyrelsens kungörelse med anvisningar till tulltaxeförordningens
tillämpningsföreskrifter.
Vad angår motiveringen för de sakkunnigas förslag samt innehållet i de
däröver avgivna yttrandena tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen
sid. 11—27.
Till stöd för det i propositionen framlagda förslaget, vilket i huvudsak
ansluter sig till de sakkunnigas förslag, har departementschefen inledningsvis
anfört följande:
»Av tulltaxerevisionens utredning jämte de däröver avgivna yttrandena att
döma synes det råda en allmän uppfattning därom, att de nuvarande bestämmelserna
i tulltaxeförordningen rörande beräkning av varas tullvärde i
vissa avseenden äro otillfredsställande. Vad som framför allt aktualiserat
Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.
1
behovet av ändrade föreskrifter härutinnan är de senare årens utveckling
på den internationella handelns område.
Med den omfattning, vari värdetullsystemet tillämpas hos oss, är det utan
vidare klart att spörsmålet om tullvärdets bestämmande måste tillmätas stor
vikt. Särskilt under de år, som förflutit efter ikraftträdandet av 1929 års
tulltaxa, har den ur värdetullarna härflytande tulluppbörden kraftigt stegrats,
såväl absolut taget som i relation till totalupphörden. Detta belyses
närmare av vissa i tulltaxerevisionens betänkande lämnade sifferuppgifter.
Av en total tulluppbörd år 1930 om 157.2 miljoner kronor härrörde 18.7 miljoner
eller 11.9 procent från importen under de rubriker i tulltaxan, vid vilka
tillämpas värdetull med eller utan kombination med vikt- eller stycketull.
Motsvarande uppbörd under 1938 utgjorde 196.8 respektive 48.8 miljoner
kronor, innebärande att värdetullarnas andel i den totala uppbörden
då stigit till 24.8 procent. Då värdetullarna erhålla ökad betydelse i samma
mån som importprisen stiga, måste man särskilt i nuvarande tidsläge
räkna med att dessa tullar kunna komma att spela en ännu större roll än
hittills. För det allmänna måste det särskilt i tider av onormalt stegrade
statsutgifter framstå såsom angeläget, att de bestämmelser, som reglera uttagningen
av ifrågavarande tullar, i möjligaste mån förebygga undervärdering
av varorna. Ur det inhemska näringslivets synpunkt är det också av
vikt, att dessa bestämmelser icke lämna rum för en tolkning och tillämpning,
som kan medföra eludering av det för olika fall tillmätta tullskyddet.
Brister i tullvärdebestämmelserna kunna medföra, att mindre nogräknade,
importörer till förfång för de mera samvetsgranna i större eller mindre utsträckning
undandraga sig den avsedda tullbeskattningen.»
Departementschefen har härefter framhållit, att den reform, som genomfördes
1934 och som innebar inrättande inom generaltullstyrelsen av det så
kallade tullvärdekontrollkontoret, utan tvivel medfört en förbättring av förhållandena
på detta område. Reformen avsåg emellertid ingen ändring av
själva grunderna för tullvärdeberäkningen utan åsyftade väsentligen endast
att möjliggöra en central kontroll i efterhand å lämnade värdeuppgifter. Efter
att hava framhållit, att en sålunda begränsad reform icke kunnat helt avhjälpa
de påtalade missförhållandena samt att det därför syntes angeläget,
att hela detta spörsmål nu bringades till en såvitt möjligt rationell lösning,
har departementschefen vidare yttrat:
»Den ojämförligt viktigaste nyheten i tulltaxerevisionens förslag utgöres
av reglerna örn värderingen för de fall, då varuhavaren icke fullgör sin
skyldighet att uppgiva och styrka varuvärdet eller då tullanstalten finner
skälig anledning antaga, att det uppgivna värdet understiger det verkliga.
I dessa fall har tullanstalten för närvarande icke befogenhet att själv verkställa
värdering utan är hänvisad till att låta värdet efter besiktning fastställas
av särskilt tillkallade sakkunniga. Emellertid har besiktnings- och
värderingsförfarandet, enligt vad vid olika tillfällen framhållits, i praktiken
visat sig förenat med sådana olägenheter — främst kostnader och tidsutdräkt
samt svårigheter att finna för uppdraget lämpliga personer — att
det kommit lill användning endast i ringa utsträckning och snarast som en
nödfallsutväg, när det varit uppenbart, att cn större differens förelegat mellan
det verkliga och det uppgivna värdet. Till belysning härav må nämnas,
att vid tullbehandlingsinspektioncn i Stockholm, där antalet värdeförtullningar
årligen kan beräknas uppgå lill lägst 70,000, sagda förfarande under
femårsperioden 1934—1938 tillämpades i sammanlagt endast 10 fall. Därtill
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.
kommer, att förfarandet i och för sig, enligt vad erfarenheten visat, icke kan
anses innebära någon tillfredsställande garanti för en riktig tullbeskattning,
i det att ibland fastställts värden, som knappast motsvarat vad tullförfattningarna
mena med tullvärden.
Tulltaxerevisionens förslag innebär, att värdet i bär åsyftade fall må i
första hand fastställas av tullanstalten, som för ändamålet skall äga påkalla
biträde av tullvärdekontrollkontoret. Värdet skall därvid beräknas
med utgångspunkt från det inhemska försäljningspriset eller, närmare bestämt,
lika med det för varan vid försäljning inom Sverige gällande marknadspriset
å tulltaxeringsorten vid tiden för tulltaxeringen, med avdrag för
tull jämte skälig försäljningskostnad och handelsvinst. Tydligt är, att denna
metod för värdebestämningen, vilken kommit till användning i ett flertal
andra länder, erbjuder en hög grad av säkerhet mot undervärdering. Framför
allt bör den utgöra ett verksamt medel att komma till rätta med de svårigheter,
som visat sig förbundna med tulltaxeringen av varor, vilka för utländska
företags räkning sänts i konsignation hit till landet eller av sådana
företag levererats till här etablerade filial- eller dotterföretag. Då värdet bestämmes
på sätt nu nämnts, skulle besiktning och värdering genom sakkunniga
icke ifrågakomma. Med den erfarenhet, tullvärdekontrollkontoret
redan erhållit och ytterligare skulle komma att förvärva beträffande priserna
å olika slag av importvaror, och med de möjligheter kontoret äger att med
ledning av importörernas affärskorrespondens och andra handlingar samt
biträde av sakkunniga utröna dessa priser, torde kontoret komma att besitta
väsentligt större förutsättningar än tillfälligt tillkallade värderingsman att
på ett tillfredsställande sätt fastställa värdet. Då varuhavaren enligt förslaget
bibehålies vid rätten att påkalla värdets slutliga bestämmande genom
skiljemän, torde hans intressen vara tillbörligt beaktade.
De av tulltaxerevisionen i övrigt förordade ändringarna i 4 § tulltaxeförordningen
äro av mindre räckvidd och föranleda ingen erinran från min
sida. De smärre jämkningar i paragrafens avfattning, som ifrågasatts av
kommerskollegium och generaltullstyrelsen, torde dock böra iakttagas.
Då tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen meddelas i administrativ
ordning, torde det icke vara nödvändigt att i detta sammanhang
fatta slutlig ståndpunkt till de däri föreslagna ändringarna. Här må allenast
erinras, hurusom de meningsskiljaktigheter, vilka kommit till synes beträffande
förslaget i denna del, väsentligen hänföra sig till frågan örn beskaffenheten
av de fakturor, som skola företes till styrkande av varas tullvärde.
Tulltaxerevisionen har för sin del föreslagit, att dylik faktura skall vara
försedd med en särskild på tro och heder avgiven försäkran, att det i fakturan
uppgivna värdet icke understiger det verkliga och att någon faktura,
upptagande annat värde, icke utställts eller kommer alt utställas. Från näringslivets
sida har erinrats, att det ofta kan bereda importörerna svårighet
att anskaffa sådan försäkran och att denna, såsom tulltaxerevisionen för
övrigt själv förutsett, icke i och för sig skulle innebära någon trygghet för
att riktiga värden angåves i fakturorna. Med hänsyn härtill och till den
garanti mot för låga värden, som ligger redan i de nya reglerna för värdebestämningen,
torde skärpta föreskrifter i det avseende, varom nn är fråga,
åtminstone för närvarande kunna undvaras.
Vad kommerskollegium och generaltullstyrelsen anfört i fråga om avdrag
vid tullvärdeberäkningen för kassarabatt och agentprovision ger icke anledning
till erinran från min sida.
I den mån yttrandena innehålla anmärkningar eller yrkanden, som i det
föregående icke blivit av mig särskilt berörda, lia de synts mig icke vara
av beskaffenhet att påkalla något uttalande från min sida.»
Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.
9
Beräkning av emballagevärdet å vissa godsbehållare.
Vid mellanstatlig befordran av gods med bantåg hava sedan några år tillbaka
för detta ändamål särskilt konstruerade godsbehållare, s. k. containers,
kommit till allt mera ökad användning. Behållarna förekomma i olika storlekar
och äro till underlättande av lastning och lossning vanligen monterade
på fötter eller hjul och försedda med ringar eller andra dylika anordningar.
Syftet med behållarna är, bland annat, att möjliggöra befordran av gods direkt
från avsändarens lokaler till mottagarens, och för detta ändamål begagnas
de även i med järnvägstrafik kombinerad fartygs- eller motorfordonstrafik.
Behandlingen i tullhänseende av godsbehållare såsom transportmedel betraktade
anses genom gällande författningsbestämmelser vara reglerade på
ett sätt, som torde tillgodose rimliga anspråk på tullättnader. Vissa anmärkningar
lia emellertid riktats mot behandlingen ur tullsynpunkt av godsbehållarna
i deras egenskap av emballage, särskilt för det fall, att behållarna innehålla
varor, för vilka tullen skall utgå efter värdet. Med tillämpning av de
nuvarande bestämmelserna i 4 § tulltaxeförordningen skall därvid till grund
för tullberäkningen läggas varans marknadspris å inköps- eller avsändningsorten
med tillägg av, bland annat, emballagets värde. Detsamma kommer i
vanliga fall att gälla även efter genomförandet av de föreslagna ändringarna
i nämnda paragraf. Därest behållaren utgör emballage, måste alltså värdet
av densamma inräknas i det tullpliktiga värdet. Följden härav har emellertid
i vissa fall blivit, att värdet av emballaget kommit att upptagas med belopp,
som icke stått i rimlig proportion till tullvärdet i dess helhet.
Frågan om en lämpligare beräkningsgrund för fastställandet av emballagevärdet
å godsbehållare har upptagits till behandling i tulltaxerevisionens den
17 december 1938 dagtecknade »Betänkande I med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxeförordning och därvid fogade tulltaxa m. m.» De
sakkunniga lia föreslagit, att värdet av godsbehållare jämte eventuellt förekommande
annat emballage skall vid beräkning av tullvärdet å de i behållaren
inneslutna varorna upptagas lill 3 procent av dessas marknadspris, dock
givetvis endast under förutsättning, att behållaren ersätter annat, eljest handelsbrukligt
emballage. Bestämmelsen i fråga skall enligt förslaget tillämpas
endast med avseende å järnväg tillhöriga eller hos järnväg inregistrerade behållare.
över förslaget hava, efter remiss, utlåtanden avgivits av järnvägsstyrelsen
samt av kommerskollegium och generaltullstyrelsen gemensamt. För ämbetsverkens
yttranden i ärendet redogöres i propositionen å sid. 32.
Beträffande det föreliggande förslaget har departementschefen anfört följande: -
Bihang till riksdagens protokoll IVhO. 7 sami. Nr 7—8.
2
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.
»De nuvarande bestämmelserna rörande beräkningen av tullvärdet å sådana
i godsbehållare eller s. k. containers inkommande varor, för vilka tullen
utgår efter värdet, äro otvivelaktigt ägnade att motverka den mera vidsträckta
användning av dylika behållare, som av transporttekniska skäl anses
önskvärd, och jag har därför icke något att erinra mot att 4 § tulltaxeförordningen
ändras på sätt de sakkunniga föreslagit. Då erfarenheterna av
behållaretrafiken för vårt lands vidkommande äro tämligen begränsade, erbjuder
det för närvarande vissa svårigheter att med säkerhet bedöma vilka
ytterligare föreskrifter som lämpligen böra meddelas för ernående av en i
tullhänseende behövlig lättnad för denna trafik. Därest riksdagen godtager
den föreslagna ändringen i tulltaxeförordningen, kommer frågan om dylika
föreskrifter att senare anmälas för Kungl. Majit. Redan nu torde emellertid
böra framhållas, att de nya bestämmelserna närmast få betraktas som en försöksanordning
och att vid sådant förhållande försiktigheten torde bjuda att
tills vidare icke sätta den för fastställandet av godsbehållarnas emballagevärde
avsedda procentsatsen lägre än de sakkunniga föreslagit. Därest procentsatsen
befinnes icke vara lämpligt avvägd, får erforderlig ändring ske så
snart tillräcklig erfarenhet på området vunnits. Skulle de nya bestämmelserna
i undantagsfall visa sig leda till orimliga värden, såsom järnvägsstyrelsen
befarat, föreligger möjlighet för Kungl. Majit att dispensvis åvägabringa
rättelse.»
Tullfrihet för visst turistreklammaterial m. m.
I 5 § tulltaxeförordningen har i ett nytt moment, betecknat z), föreslagits
ett stadgande av innehåll att tullfrihet skall få åtnjutas för tryckalster, härunder
inbegripna kartor, bilder, planschverk samt med bilder försedda reklamskyltar
och reklamplakat, vilka hava till syfte att göra reklam för resor
till främmande länder eller att sprida kännedom i allmänhet om dessa
länder, allt under villkor att tryckalstren äro ämnade att här i riket kostnadsfritt
utdelas samt att de införas från land, som medgiver Sverige motsvarande
förmån.
Till stöd för detta förslag har departementschefen bland annat anfört, att
ett sådant medgivande kunde bliva av visst värde för turisttrafiken mellan
Sverige och utlandet samt vara ägnat att befrämja våra kulturella förbindelser
med främmande länder.
Vissa ändringar i gällande bestämmelser örn tullfri införsel av
tobaksvaror m. m.
I 5 § e) tulltaxeförordningen äro bestämmelser meddelade i fråga om
tullfrihet för förnödenheter, tillhöriga resande eller å transportmedel anställda
personer, varvid beträffande resandes rätt att för eget bruk tullfritt
medföra färdiga tobaksvaror och cigarrettpapper hänvisning gjorts till vad
Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.
11
därom är särskilt stadgat. Härvid åsyftas den i 21 § 2 mom. förordningen
den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket meddelade grundläggande bestämmelsen, enligt vilken resande, som
ankommer från utrikes ort, må för eget bruk tullfritt medföra färdiga tobaksvaror
och cigarrettpapper intill viss mindre, av Kungl. Maj:t fastställd
kvantitet.
Det i propositionen framlagda förslaget i ämnet innebär, att från fartyg
avmönstrande befäl och besättningar skola erhålla samma förmån, som nu
tillkommer resande, av tullfri införsel av för eget bruk medförda färdiga
tobaksvaror och cigarrettpapper i vissa mindre kvantiteter.
Det synes uppenbart, att gällande bestämmelser rörande beräkning av värdet
å sådana till riket inkomna varor, för vilka värdetull tillämpas, bereda
vissa möjligheter till undervärdering. Detta gäller särskilt i fråga om varor,
som införas i konsignation av utländska leverantörers härvarande kommissionärer
eller agenter eller som, utan att något köp i egentlig mening föreligger,
av utländska firmor levererats till här etablerade filial- eller dotterföretag.
I huvudsakligt syfte att för dylika varor ernå en säkrare grund för värdebestämningen
har i den föreliggande propositionen framlagts förslag till
ändrade bestämmelser på området. Enligt de nuvarande bestämmelserna
gäller såsom huvudregel för tullvärdebestämningen, att värdet skall beräknas
lika med varans utländska marknadspris, innebärande att inköpspriset,
d. v. s. det å fakturan upptagna priset, i regel lägges till grund för
tulltaxeringen. Jämlikt det nu framlagda förslaget skall avsteg från nämnda
huvudregel kunna göras i det fall, att anledning finnes antaga att ett uppgivet
värde understiger det verkliga. I sådant fall må värdet beräknas lika
med varans inhemska försäljningspris med avdrag för tull jämte skälig försäljningskostnad
och normal handelsvinst.
Under år 1938 uppgick den av värdetullarna härflytande tulluppbörden
till 48.8 miljoner kronor, motsvarande omkring en fjärdedel av hela den samlade
tulluppbörden. I nuvarande tidsläge med avsevärt höjda importpriser
torde värdetullarnas betydelse komma att ytterligare ökas. Intet bör därför
underlåtas som kan främja ett riktigt uttagande av dessa tullar. Då det nu
framlagda förslaget synes ägnat att tillgodose detta syfte, får utskottet tillstyrka
bifall till förslaget.
Mot de i propositionen i övrigt framlagda förslagen har utskottet icke heller
funnit skäl till erinran.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 81, antaga vid propositionen fogade förslag
till
1) förordning örn ändrad lydelse av 4 och 5 §§ tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) samt
Utskottet.
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.
2) förordning om ändrad lydelse av 21 § 2 mom. förordningen
den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket.
Stockholm den 2 april 1940.
På bevillningsutskottets vägnar:
IVAR ANDERSON.
Närvarande:
från första kammaren: friherre Lagerfelt,* herrar Viktor Larsson, Wahlmark, Sköldén*,
Sjödahl, Elon Andersson, Ekman, Velander, Gustaf Björkman och Robert Berg; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Björklund, Olsson i Gävle,
Andersson i Dunker*, Ericson i Boxholm, Sandberg, Werner i Hultsfred, Persson i Undersvik,
Hagberg i Malmö och Andersson i Vigelsbo*.
* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.