Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

1

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1940 kl. 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar
av kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.

1 en den 19 januari 1940 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 40, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

dels lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

dels förordning angående ändrad lydelse av 23 och 24 §§ förordningen den
28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
dels förordning angående ändrad lydelse av 7 och 8 §§ förordningen den
17 juni 1938 (nr 370) om särskild skatt å förmögenhet,
dels förordning angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen den
15 december 1939 (nr 858) örn värnskatt,
dels förordning om ändrad lydelse av 95 § och 128 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379),

dels ock lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 7 juni 1934 (nr
242) om vägdistrikt.

De vid propositionen fogade författningsförslagen äro av följande lydelse:

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 15 § 2 morn., 55 och 75 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives samt
att i nämnda lag skola införas anvisningar till 55 § av nedan angiven lydelse:

15 §.

2 mom. Har här i riket bosatt skattskyldig, vilken avlidit efter taxeringsårets
ingång, efterlämnat bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende

1 Senaste lydelse av 15 § 2 mom. och 55 § se SFS 1933:279.
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 7 sami. Nr 5.

1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

av honom för sin försörjning, och har behållningen i boet efter den avlidne
ej överstigit 40,000 kronor, äger beskattningsnämnd, om synnerligen ömmande
omständigheter äro för handen, helt eller delvis frikalla den skattskyldige
från skattskyldighet för fastighet för taxeringsåret.

Där beskattningsnämnd ej erhållit kännedom om dödsfallet innan taxering
av fastigheten fastställts eller nämnden ej hunnit före taxeringsarbetets
avslutande införskaffa erforderliga upplysningar för prövning av frågan
örn befrielse från skattskyldighet enligt detta moment, förfares på sätt i
75 § 2 mom. stadgas.

55 §.

Har här i riket bosatt skattskyldig, vilken avlidit under beskattningsåret
eller senare, efterlämnat bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende
av honom för sin försörjning, och har den avlidne under beskattningsåret
haft inkomst av tjänst eller eljest av personligt arbete vilken upphört att
utgå före eller vid dödsfallet eller ock efter dödsfallet i nära anslutning till
detta, skall, om ej särskilda förhållanden till annat föranleda, dödsboet efter
beskattningsnämnds beprövande erhålla befrielse från skattskyldighet enligt
denna lag för sagda inkomst eller skälig del av densamma.

Har behållningen i boet efter den avlidne ej överstigit 40,000 kronor, äger
beskattningsnämnden att, oavsett arten av den avlidnes inkomst under beskattningsåret,
helt eller delvis frikalla dödsboet från skattskyldighet enligt
denna lag för hans inkomst under beskattningsåret. Befrielse som nu sagts
må, där synnerligen ömmande omständigheter äro för handen, medgivas
även där behållningen i boet överstigit 40,000 kronor.

Där beskattningsnämnd ej erhållit kännedom om dödsfallet innan taxering
av den avlidnes inkomst under beskattningsåret fastställts eller nämnden
ej hunnit före taxeringsarbetets avslutande införskaffa erforderliga upplysningar
för prövning av frågan om befrielse från skattskyldighet enligt
denna paragraf, förfares på sätt i 75 § 1 mom. stadgas.

(Se vidare anvisningarna.)

75 §.

1 mom. Har avliden skattskyldig eller dödsbo efter skattskyldig i fall,
där de i 55 § angivna betingelserna äro för handen, taxerats för inkomst
enligt denna lag, och hava utskylder på grund av denna taxering påförts den
avlidne eller dödsboet att erläggas vid allmän uppbörd som äger rum eller
avslutas efter dödsfallet, eller har påföring av utskylder på grund av taxeringen
vid tiden för dödsfallet ännu ej ägt rum, äger dödsboet hos beskattningsnämnd
göra framställning om befrielse från erläggande helt eller delvis av
dessa utskylder. Framställning som nu sagts skall avlämnas senast under
kalenderåret efter dödsåret. Vid prövning av framställning om dylik befrielse
skola de i 55 § meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning.
Beskattningsnämnden skall enligt i nämnda lagrum angivna grunder bestämma
beskattningsbar inkomst för det beskattningsår utskylderna avse och med -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5. 3

dela beslut, att utskylderna efter dödsfallet skola utgå å denna beskattningsbara
inkomst i stället för å den som vid taxeringen fastställts.

Avser skattebefrielse varom här är fråga dödsbo efter make, som taxerats
tillsammans med den andre maken, skall jämväl den senare av beskattningsnämnden
befrias från erläggande av efter dödsfallet utgående utskylder på
grund av taxeringen, i den mån de ändrade grunderna för uträkning av utskyldema
för dödsboet därtill föranleda.

2 mom. Har avliden person i fall, där de i 15 § 2 mom. angivna betingelserna
äro för handen, vid taxering upptagits såsom skattskyldig för fastighet
enligt denna lag, och hava utskylder för fastigheten på grund av taxeringen
påförts den avlidne eller dödsboet att erläggas vid allmän uppbörd
som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, eller har påföring av utskylder
för fastigheten på grund av taxeringen ännu ej ägt rum, äger beskattningsnämnd
att efter framställning från dödsboet medgiva befrielse från erläggande
helt eller delvis av dessa utskylder. Framställning som nu sagts skall
avlämnas senast under kalenderåret efter dödsåret.

3 mom. För kommunal utskyld, som påförts avliden person eller på
grund av bestämmelserna i 53 § 3 mom. oskift dödsbo efter honom, svare
dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare
icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något
fall med mera, än hans lott i boet utgör.

Lag samma vare om kommunal utskyld, som på grund av eftertaxering
påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

Anvisningar
till 55 §.

1. Frihet från skattskyldighet, som avses i 55 § första stycket, kan ifrågakomma
endast i händelse av inkomstminskning för boet på grund av att
inkomst av tjänst eller eljest av personligt arbete upphört att utgå i anslutning
till dödsfallet. Sådan inkomstminskning beror vanligen på nedgång
i bruttointäkten men kan också vara föranledd av ökade utgifter,
exempelvis för anställande i jordbruk eller rörelse av lejd arbetskraft i den
avlidnes ställe.

Är fråga om sådan inkomst av tjänst, som helt upphör att utgå före eller vid
dödsfallet eller snart därefter utan att ersättas av motsvarande inkomst till
dödsboet eller dess delägare, bör, därest förutsättningar för full befrielse från
skattskyldighet enligt 55 § första stycket i övrigt föreligga, dödsboet erhålla
dylik befrielse för hela ifrågavarande inkomst. Om åter efter dödsfallet
exempelvis avlöning som den avlidne under sin livstid erhållit delvis ersättes
med pension eller annan livränta eller ränta på utfallande livförsäkring eller
dylikt till efterlevande änka, eventuellt även till minderåriga barn eller andra
bodelägare, bör befrielsen enligt första stycket i regel ej avse mer än skillnadsbeloppet
mellan lönen och det belopp som delvis ersätter denna. Även

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

om i samband med dödsfallet bortfallande intäkt av tjänst ej härrört av personligt
arbete, utan exempelvis utgjort intäkt av livränta eller av undantagsförmån,
bör befrielse medgivas. Vad angår annan förvärvskälla än tjänst
skall befrielse enligt 55 § första stycket däremot endast avse sådan inkomst,
som kan anses härröra av personligt arbete. Beträffande jordbruk eller rörelse
får sålunda en ungefärlig uppskattning göras hur stor inkomstminskning
för boet som är att förvänta på grund av att den avlidnes personliga arbetsinsats
bortfallit. Undantagsvis torde även ifråga om inkomst av annan
fastighet motsvarande befrielse kunna ifrågakomma. Ifråga örn intäkt av tillfälliga
uppdrag lärer befrielse från skattskyldighet bliva regel.

Befrielse må medgivas endast där delägare i dödsboet vid den avlidnes
frånfälle varit för sin försörjning beroende av denne. Hava dödsbodelägarna
vid denna tid erhållit hela sin försörjning annorledes än från den avlidne,
saknas givetvis denna förutsättning för befrielse, överhuvud gäller som villkor
för befrielse enligt 55 § första stycket, att skattens erläggande skulle
komma att kännas närmast som en personlig börda för dödsbodelägarna och
ej allenast som minskning i ett påräknat arv, vilket i och för sig förbättrar
deras försörjningsmöjligheter. Har avkastning av den avlidne tillhörig förmögenhet
kunnat disponeras för dödsbodelägarnas fulla försörjning och lämnas
den förmögenhet som svarar mot nämnda avkastning väsentligen orubbad av
skatter och andra nödiga utgifter i samband med dödsfallet, finnes ej heller
anledning till befrielse från skattskyldighet. I övriga fall, där förhållanden
som i föregående stycke avses äro för handen, bör befrielse helt eller delvis
medgivas. Såsom ett mera speciellt exempel på förhållanden, som böra föranleda
inskränkning i befrielse från skattskyldighet, må anföras det fall att en
efterlevande änka, som taxeras tillsammans med dödsbo efter avliden make,
med hänsyn till ortsavdrag eller dylikt skulle genom fullständig befrielse
från skattskyldighet för dödsboet komma i ett förmånligare läge i beskattningsavseende
än om hon taxerats såsom ensamstående.

I fråga örn äkta makar, som taxeras gemensamt, inträffar ej sällan (t. ex.
beträffande rörelse) att, på grund av det i 20 § kommunalskattelagen stadgade
förbudet mot avdrag för värdet av andra makens arbete, den ene maken
taxeras för inkomst, som i verkligheten är ett resultat av den andre makens
arbetsinsats. Hinder skall i dylikt fall ej anses möta att, örn den senare avlidit,
låta sådan frikallelse från skattskyldighet som stadgas i 55 § första stycket
avse den efterlevande maken i stället för dödsboet efter den avlidne.

2. Vid tillämpning av bestämmelserna i 55 § andra stycket bör särskilt
uppmärksammas, att fråga är om en skälighetsprövning, och att följaktligen
hänsyn bör tagas även till andra omständigheter än de i lagrummet uttryckligen
angivna. Därest exempelvis bodelägama hava enskild förmögenhet
eller i samband med dödsfallet livförsäkringar utfalla till dödsbodelägarna
utan att ingå i dödsboet, bör detta vid prövningen beaktas. Även där förutsättningarna
enligt 55 § första stycket föreligga kan stundom jämväl andra
stycket vara tillämpligt och sålunda föranleda en längre gående befrielse
än som följer av första stycket.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5. 5

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, men skall ej
tillämpas i avseende å skattskyldig som avlidit före den 1 januari 1940 eller
dödsbo efter sådan skattskyldig; å sådan skattskyldig eller sådant dödsbo
skola äldre bestämmelser äga tillämpning.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 23 och 24 §§ förordningen
den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 23 och 24 §§ förordningen den 28 september
19281 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skola hava ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

23 §.

Har här i riket bosatt skattskyldig, vilken avlidit under beskattningsåret
eller senare, efterlämnat bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende
av honom för sin försörjning, och har den avlidne under beskattningsåret
haft inkomst av tjänst eller eljest av personligt arbete vilken upphört
att utgå före eller vid dödsfallet eller ock efter dödsfallet i nära anslutning
till detta, skall, örn ej särskilda förhållanden till annat föranleda, dödsboet
efter beskattningsnämnds beprövande erhålla befrielse från skattskyldighet
enligt denna förordning för sagda inkomst eller skälig del av densamma.

Har behållningen i boet efter den avlidne ej överstigit 40,000 kronor, äger
beskattningsnämnden att, oavsett arten av den avlidnes inkomst under beskattningsåret,
helt eller delvis frikalla dödsboet från skattskyldighet enligt
denna förordning för hans inkomst under beskattningsåret så ock för
hans förmögenhet vid beskattningsårets utgång. Befrielse som nu sagts må,
där synnerligen ömmande omständigheter äro för handen, medgivas även
där behållningen i boet överstigit 40,000 kronor.

Där beskattningsnämnd ej erhållit kännedom örn dödsfallet innan taxering
av den avlidnes inkomst eller förmögenhet under beskattningsåret fastställts
eller nämnden ej hunnit före taxeringsarbetets avslutande införskaffa
erforderliga upplysningar för prövning av frågan örn befrielse från
skattskyldighet enligt denna paragraf, förfares på sätt i 24 § 1 mom. stadgas.

24 §.

i inom. Har avliden skattskyldig eller dödsbo efter skattskyldig i fall,
där de i 23 § angivna betingelserna äro för handen, taxerats för inkomst
eller förmögenhet enligt denna förordning, och har statlig inkomst- och

1 Senaste lydelse av 23 § se SFS 1933:280 och av 24 § se SFS 1934: 291.

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

förmögenhetsskatt på grund av denna taxering påförts den avlidne eller
dödsboet att erläggas vid allmän uppbörd som äger rum eller avslutas efter
dödsfallet, eller har påföring av utskylder på grund av taxeringen vid tiden
för dödsfallet ännu ej ägt rum, äger dödsboet hos beskattningsnämnd göra
framställning om befrielse från erläggande helt eller delvis av denna skatt.
Framställning som nu sagts skall göras senast under kalenderåret efter dödsåret.
Vid prövning av framställning örn dylik befrielse skola de i 23 § meddelade
bestämmelserna äga motsvarande tillämpning. Beskattningsnämnden
skall enligt i nämnda paragraf angivna grunder bestämma beskattningsbart
belopp för det beskattningsår skatten avser och meddela beslut, att skatten
efter dödsfallet skall utgå å detta beskattningsbara belopp i stället för å det
som vid taxeringen fastställts.

Avser skattebefrielse varom här är fråga dödsbo efter make, som taxerats
tillsammans med den andre maken, skall jämväl den senare av beskattningsnämnden
befrias från erläggande av efter dödsfallet utgående statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt, i den mån de ändrade grunderna för uträkning
av skatten för dödsboet därtill föranleda.

2 mom. För inkomst- och förmögenhetsskatt, som påförts avliden person
eller, såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift
dödsbo efter honom, svare dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet.
Är boet skiftat, svare bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans
lott belöper och icke i något fall med mera, än hans lott i boet utgör.

Lag samma vare om inkomst- och förmögenhetsskatt, som på grund av
eftertaxering påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
men skall ej tillämpas i avseende å dödsbo efter skattskyldig som avlidit
före den 1 januari 1940; å sådant dödsbo skola äldre bestämmelser
äga tillämpning.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 7 och 8 §§ förordningen
den 17 juni 1938 (nr 370) om särskild skatt å förmögenhet.

Härigenom förordnas, att 7 och 8 §§ förordningen den 17 juni 1938 örn
särskild skatt å förmögenhet skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angles: 7

§•

Där jämlikt 23 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
befrielse medgives från skattskyldighet för inkomst eller förmögen -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5. 7

het, skall, där den ändrade beräkningen av inkomsten eller förmögenheten
därtill föranleder, motsvarande befrielse medgivas jämväl i fråga örn
särskild skatt å förmögenhet. Lag samma vare, där beskattningsnämnd
jämlikt 24 § 1 mom. nämnda förordning medgiver befrielse från erläggande
av inkomst- och förmögenhetsskatt, och skall vid medgivande av befrielse
från erläggande av efter dödsfallet utgående särskild skatt å förmögenhet
beskattningsnämnd angiva beloppet av den beskattningsbara förmögenhet,
som skall ligga till grund för utgörande av dylik skatt.

8 §.

Där jämlikt 24 § 2 mom. förordningen---skatt å förmögenhet.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
men skall ej tillämpas i avseende å dödsbo efter skattskyldig som avlidit
före den 1 januari 1940; å sådant dödsbo skola äldre bestämmelser
äga tillämpning.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen
den 15 december 1939 (nr 858) om värnskatt.

Härigenom förordnas, att 6 och 7 §§ förordningen den 15 december 1939
om värnskatt skola hava ändrad lydelse pa sätt nedan angives.

6 §•

Har jämlikt bestämmelserna i 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen---

denna förordning.

7 §■

Där jämlikt 24 § 2 mom. förordningen---denna förordning.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 95 § och 128 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 95 § och 128 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 19281 skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives:

95 §.

Prövningsnämnd beslutar---i övrigt.

Särskild prövningsnämnd har att, sedan den ordinarie prövningsnämnden
avslutat sitt arbete för året och intill dess nästa ordinarie prövningsnämnd
sammanträder, dels besluta över besvär, som anförts enligt 123 §, dels,
när taxeringsnämnd ej sammanträder för årlig taxering, pröva ansökningar
om sådan befrielse från erläggande av utskylder, varom förmäles
i 75 § 1 och 2 mom. kommunalskattelagen, 24 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt 7 § förordningen örn särskild
skatt å förmögenhet, dels ock pröva besvär, som avses i 16 § andra stycket
lagen örn folkpensionering. Vad eljest i denna förordning stadgas om prövningsnämnd
skall hava motsvarande tillämpning beträffande särskild prövningsnämnd.

Örn rätt---och 129 §.

128 §.

1 mom. Om kammarrätten---å denne.

Äro makar---och förmögenhetsskatt.

Hava besvär hos kammarrätten eller Kungl. Majit anförts rörande taxering
av skattskyldig, som avlidit, eller dödsbo efter sådan skattskyldig, och
har jämlikt 75 § 1 eller 2 mom. kommunalskattelagen, 24 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller 7 § förordningen
om särskild skatt å förmögenhet beskattningsnämnd medgivit dödsboet
efter den avlidne befrielse från erläggande av skatt på grund av taxeringen,
skall vid ändring av taxeringen i anledning av besvären jämväl beslutet örn
sådan skattebefrielse i erforderlig mån ändras.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I avseende å taxering av dödsbo efter skattskyldig, som avlidit före
den 1 januari 1940, skola äldre bestämmelser tillämpas.

1 Senaste lydelse av 95 § se SFS 1938:374.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

9

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 7 juni 1934 (nr 242)

om vägdistrikt.

Härigenom förordnas, att 57 § lagen den 7 juni 1934 om vägdistrikt skall
hava ändrad lydelse på sätt nedan angives:

57 §.

Vad i 75 § 3 mom. kommunalskattelagen är stadgat om---om väg skatt.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom beslut den 24 februari 1939 bemyndigade Kungl. Majit chefen för
finansdepartementet att tillkalla en sakkunnig för utredning av frågan, huruvida
och i vad mån en utsträckning borde ske av rätten till skattebefrielse
för avliden persons inkomst och förmögenhet, och följande dag tillkallades
kammarrättsrådet, juris doktorn Carl W. U. Kuylenstierna att inom finansdepartementet
biträda med utredning av berörda fråga.

I en den 7 oktober 1939 dagtecknad promemoria rörande skattebefrielse
för dödsbo har utredningsmannen till chefen för finansdepartementet överlämnat
den äskade utredningen jämte förslag till ändringar i gällande skatteförfattningar.
Promemorian finnes såsom bilaga fogad vid statsrådsprotokollet
i ärendet.

över promemorian hava, efter remiss, yttranden avgivits av Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser ävensom av kammarrätten, statskontoret,
riksräkenskapsverket, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund och svenska landstingsförbundet.

Enligt nuvarande lagstiftning gäller i fråga om den kommunala beskattningen
rörande dödsbos skattebefrielse för inkomst en bestämmelse i 55 §
kommunalskattelagen av följande lydelse:

»Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet
varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor, och har den avlidne efterlämnat
make, oförsörjda barn eller andra bodelägare, som vid hans
frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, må dödsboet kunna
av beskattningsnämnd helt eller delvis befrias från skattskyldighet för sådan
den avlidnes inkomst, som skolat upptagas till beskattning under det år han

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

avlidit eller under året näst därefter. Har den avlidne efterlämnat mer än
två bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning,
må sådan befrielse kunna medgivas, därest behållningen i boet ej
överstigit 30,000 kronor. Fråga om befrielse, som här avses, upptages beträffande
inkomst, som skolat taxeras under dödsåret, av beskattningsnämnd
för detta eller nästpåföljande år och beträffande inkomst, som skolat taxeras
under året efter dödsåret, av beskattningsnämnd för detta år.»

Rörande såväl kommunal fastighetsskatt som statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
samt särskild skatt å förmögenhet gälla i huvudsak liknande
bestämmelser. Genom att fråga är om frihet från taxering bliva dessa
bestämmelser automatiskt gällande i avseende å alla kommunala utskylder,
däri inbegripen vägskatt.

Av utredningsmannens motivering för det av honom framlagda förslaget
må här återgivas följande:

»De mest betydelsefulla av de fall varom här är fråga äro givetvis sådana
där löne- och andra liknande tjänsteinkomster bortfalla i samband med dödsfallet.
Om dessa fall särskilt beaktas, ligger det väl närmast till hands
att låta befrielsen avse sådan å den ifrågavarande bortfallande inkomsten
belöpande skatt, som skall erläggas efter dödsfallet. Denna i departementschefens
anförande antydda anordning torde det ock vara möjligt att genomföra.
De föreskrifter, som lämpligen synas böra meddelas i sådant avseende,
bliva^ emellertid mindre väl lämpade för eftergift av skatt i sådana fall, där
ej fråga är om tjänste- eller andra personliga inkomster, men där dock skäl
för skattebefrielse måste anses föreligga. För dessa synes bibehållande av
bestämmelser liknande de nu gällande ligga närmast till hands, med den
ändring likväl, att eftergiften bör avse utskylder som skola erläggas efter
dödsfallet.

Måhända kunde man vara benägen att taga steget fullt ut och göra efterskänkande
av skatt på bortfallande löne- och liknande inkomster till en
för alla fall gällande absolut regel. Spörsmålet skulle då endast betraktas
som en ren uppbördsfråga. Man torde dock knappast hava anledning gå
längre än till ett undanröjande av de särskilda olägenheter, som bliva en
följd av det gällande systemet, och låta beskattningen i övrigt bestå. Skattebefrielsen
synes sålunda alltjämt böra begränsas till sådana fall, då dödsbodelägarna
äro beroende av den avlidne för sin försörjning. Det är i sådana
fall, då dödsboets skatt närmast känns som en personlig börda för
dödsbodelägarna, som anledning finnes att ingripa. Detta torde vara fallet
aFe.nas* nar ^en avlidne bestått dödsbodelägarna helt eller delvis deras försörjning,
d. v. s. då de varit för sin försörjning beroende’ av honom. I
andra fall betraktas skatten närmast som en minskning av påräknat arv. Det
lärer ej heller kunna förnekas, att vid bedömandet av skattens tyngd även
graden av beroendet spelar en betydande roll och följaktligen bör påverka
befrielsens omfattning.

Står man på denna ståndpunkt, är det tydligt, att man ej kan meddela allmänna
bindande föreskrifter rörande befrielsens omfattning. Det är här fråga
örn omständigheter sorn måste bedömas i varje särskilt fall. Ett individuellt
bedömande kan ej ske av andra än beskattningsnämnderna, åt vilka
det måste anförtros att efter skälighetsgrunder bedöma hur långt befrielsen
skall sträcka sig. Det torde vara möjligt att till dessas ledning avfatta anvisningar
innehållande vissa allmänna regler för de fall då fråga är örn bort -

11

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

fallande arbetsinkomst. I fråga om andra inkomster är det knappast möjligt
att ens i anvisningsform meddela några föreskrifter. När det viktigaste fallet,
avseende löneinkomster och liknande, utskiljes och göres till föremål för
särskilda regler, bör det vara möjligt för beskattningsnämnderna att för de
återstående fallen verkställa en sådan saklig prövning som betingas av förekommande
olikheter.»

Beträffande sättet för reformens genomförande har utredningsmannen
framhållit, att den skattebefrielse varom fråga är borde anförtros åt taxeringsmyndigheterna
och ej i första hand göras till en debiteringsangelägenhet,
dels på den grund att befrielsen därigenom komme att få sin verkan
beträffande samtliga de slag av utskylder som grundade sig på taxeringen,
dels därför att endast taxeringsmyndigheterna ägde kompetens att fastställa
den grund, enligt vilken utskylderna efter dödsfallet skulle utgå. Enklast
syntes vara att i sådana fall då taxeringen redan fastställts låta beslutet innehålla
en direkt förklaring att efter dödsfallet utskylder skulle utgå på
grundval av ett nyuträknat belopp i stället för det vid taxeringen fastställda.

I enlighet med detta beslut skulle det tillkomma debiteringsmyndigheterna
att avkorta det utskyldsbelopp som utgjorde skillnaden mellan den på grundval
av taxeringen fastställda utskyldssumman och den som erhölles vid debitering
på grundval av det av taxeringsnämnden angivna nya taxeringsbeloppet.
Ett sådant särskilt förfarande behövde dock ej användas där taxeringen
ännu ej blivit fastställd, därest frågan om befrielsen hunne bringas
till beskattningsnämndens — taxeringsnämndens eller prövningsnämdens —
kännedom innan den ordinarie taxeringen för året avslutats. I dylikt fall komme
ej några utskylder på grund av taxeringen att utgå före dödsfallet, varför
befrielsen kunde avse alla uppbörder på grund av det taxeringsbelopp som
fastställdes. Det funnes ingen anledning att från början fastställa ett annat
sådant belopp än det på grundval av vilket utskylderna skulle utgå. I detta
fall kunde alltså den nuvarande tekniska anordningen i huvudsak bibehållas.

Utredningsmannen har i enlighet härmed föreslagit en uppdelning av bestämmelserna
om skattebefrielse för dödsbo på så sätt att fråga om befrielse
från skattskyldighet skulle regleras genom bestämmelser, som ersatte de nuvarande,
i vederbörliga avdelningar om skattskyldighet, medan de föreskrifter,
som medgåve skattebefrielse i sådana fall där taxeringen redan ägt rum,
inordnades i de paragrafer som begränsa dödsbos och dödsbodelägaies ansvarighet
för utskylder till tillgångarna respektive lotten i boet.

Den ifrågasatta nya lagstiftningen kunde, såsom framliålles å sid. 7 i utredningspromemorian,
få betydelse även för pensionsavgifterna samt för
storleken av vissa sociala bidrag. Några särskilda föreskrifter av sådan anledning
har utredningsmannen dock ej ansett vara erforderliga.

Beträffande innehållet i utredningsmannens promemoria i övrigt får utskottet
hänvisa till den vid propositionen fogade bilagan.

Vad angår yttrandena över utredningsmannens förslag tillåter sig utskottet
hänvisa till den redogörelse, som lämnats i statsrådsprotokollet (sid.
14—32).

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

Den för riksdagen framlagda propositionen bygger i allt väsentligt på utredningsmannens
förslag.

Beträffande innehållet av propositionens författningsforsing må här framhållas
följande.

Den grundläggande bestämmelsen rörande ifrågavarande skattebefrielse
beträffande inkomst återfinnes i förslaget till 55 § kommunalskattelagen.
Till denna fogas anvisningar som automatiskt bliva gällande även för övriga
fall av skattebefrielse rörande inkomst i fråga om såväl den kommunala som
den statliga beskattningen. Nämnda lagrum avser de fall då förutsättningarna
för skattebefrielse komma lill beskattningsnämndernas kännedom innan
den ordinarie taxeringen för året avslutats. Paragrafen är uppdelad i
tre stycken, varav det första avser det fall då den avlidne haft inkomst av
tjänst eller eljest av personligt arbete, i vilket fall befrielsen är obunden av
dödsbobehållningens storlek, det andra stycket avser övriga fall, i vilka
emellertid möjligheten till befrielse från skattskyldighet gjorts beroende av
storleken av behållningen i dödsboet, samt det tredje stycket innehåller hänvisning
till 75 §. I 75 § 1 mom. kommunalskattelagen behandlas, under
hänvisning till 55 §, det fall att skattebefrielse skall medges där taxering
av dödsboet redan skett och beskattningsnämndens beslut följaktligen bör
avse medgivande av befrielse från erläggande av vissa utskylder på grund
av taxeringen.

Vad angår fastighetsskatten återfinnes bestämmelsen om befrielse från
skattskyldighet i kommunalskattelagen 15 § 2 morn., medan befrielsen från
erläggande av utskylder på grund av verkställd taxering återfinnes i 75 § 2
mom. Innehållet i nuvarande 75 § återfinnes i 3 mom. av paragrafen enligt
förslaget.

Vad angår förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt innefattar
23 § en motsvarighet till 55 § kommunalskattelagen, medan 24 § 1
mom. motsvarar 75 § 1 mom. kommunalskattelagen och 24 § 2 mom. upptager
innehållet i nuvarande 24 § nämnda förordning.

7 § förordningen örn särskild skatt a förmögenhet har ändrats i konsekvens
med lagstiftningen i övrigt.

Jämväl i förordningen om värnskatt samt i taxeringsförordningen och
lagen örn vägdistrikt föreslås vissa ändringar av formell natur.

Till stöd för de i propositionen framlagda förslagen har föredragande departementschefen
anfört följande:

»Behovet av åtgärder i syfte att mildra de obilliga verkningar i fråga om
beskattningen, som vid dödsfall ofta bliva en följd av gällande skattesystem,
torde få anses i hög grad bestyrkt genom de remissvar som avgivits i anledning
av den företagna utredningen. Genomgående erkännes behovet av lagstiftning
i dylikt syfte. Visserligen förhåller det sig givetvis så, att skatten
rätteligen borde erläggas av beskattningsårets inkomster. Man kan emellertid
ej^ bortse från det faktum, att i flertalet fall avsättning under beskattningsåret
av medel till skatten underlates och att ofta av denna underlåten -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

13

het förorsakas verkningar, vilka te sig som en obillig hårdhet hos skattesystemet,
även om man principiellt kan göra gällande att dessa verkningar
i viss mån äro en följd av en försummelse hos den avlidne. Då dessa
obilliga verkningar ej göra sig gällande för den som underlåtit att i tid
avsätta medel till skatten, utan för dennes anhöriga, ligger häri en klar
olikhet mot förhållandena vid pensionering, arbetslöshet m. m. Vad
pensionering angår är för övrigt, som jag redan i direktiven för den verkställda
utredningen framhöll, till skillnad från förhållandena i flertalet fall
vid dödsfall fråga örn en på förhand beräknelig utveckling av vederbörandes
ekonomi. Vid arbetslöshet är vanligen fråga örn ekonomisk oförmåga av
övergående art, varför ett mildrande av obilliga verkningar i dylikt fall synes
böra ernås på andra vägar än dem som framstå såsom naturliga vid dödsfall.

Utredningsmannens föreliggande förslag utgår från den grundtanken att
skattebefrielsen skall avse de utskylder som enligt gällande ordning för uppbörden
skola erläggas efter dödsfallet, men ej sådana som skolat erläggas å
uppbörd dessförinnan, samt att befrielse bör medgivas för att nedbringa utskylderna
ungefär till den nivå som blir normal för dödsbodelägarna efter
dödsfallet, d. v. s. i sådana fall där utskyldernas erläggande av dödsbodelägarna
närmast skulle te sig som en personlig börda för dessa, ömmande
omständigheter böra således icke vara ett villkor för sådan skattebefrielse som
åsyftar att nedbringa utskylderna till nämnda nivå. Det bör ej begäras av
dödsbodelägarna att dessa skola betala skatt för den avlidne under sådana
förhållanden, då de genom skattebetalningen skulle få de existensmöjligheter,
som stodo dem till buds vid frånfälle!, försämrade. Å andra sidan har anledning
ej ansetts föreligga att eftergiva skatt i den mån dennas betalning
närmast skulle betraktas som minskning i ett påräknat arv, vilket i och för
sig är ägnat att förbättra dödsbodelägarnas ekonomiska förhållanden.

Längre gående skattebefrielse än den varigenom skatten omedelbart efter
dödsfallet bringas ned ungefär till den nivå, som framgent blir normal för
dödsbodelägarna, bör däremot förekomma endast örn särskilda billighetsskäl
tala därför. Det är av dylik grund som utom för undantagsfall villkoret
om visst maximibelopp för behållningen i dödsboet uppställts för befrielse
från skatt, vilken belöper på annan inkomst än av tjänst eller eljest av personligt
arbete. Och det är likaledes av dylika skäl som det lagts i beskattningsnämndernas
skön att i de särskilda fallen bedöma graden av skattebefrielsen
efter skälighetssynpunkter. Att detta är den föreslagna lagstiftningens innebörd
markeras dels genom ordet »äger», dels därav att såsom villkor för
skattebefrielse i fråga om dödsbo med en behållning överstigande 40,000 kronor
fordras synnerligen ömmande omständigheter. Meningen är uppenbarligen
ej att just vid den angivna gränsen en plötslig stark skärpning av villkoren
för skattebefrielse skall intriida. En följdriktig tillämpning av hithörande
bestämmelser kräver, att även örn behållningen understiger 40,000 kronor skälighetssynpunkter
skola göra sig gällande. Det är viii att märka att i de fall
där enligt förslaget skattebefrielsen gjorts beroende av dödsbobehållningens
storlek — örn man bortser från att det även i dessa fall kan vara fråga örn

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

bortfallande arbetsinkomster — de existensmedel som stått den avlidne till
buds vanligen övergå å de efterlevande, och att sålunda en eftergift av skatten
där ofta betyder ett nedbringande av skattebördan under den nivå som
gällt för den avlidne och som i framtiden kommer att gälla för de efterlevande.
För en sådan eftergift böra verkliga billighetsskäl krävas.

Det sätt som av utredningsmannen föreslagits för lösning av den honom
förelagda utredningsuppgiften har också gillats av nästan alla de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna. Vissa länsstyrelser ävensom kammarrätten
hava dock ställt sig på den ståndpunkten att den regel som tar hänsyn
till storleken av behållningen i boet borde göras till huvudregel, och att därtill
borde göras ett supplerande tillägg, enligt vilket i fråga om arbets- och liknande
inkomster befrielse skulle kunna medges även där det eljest gällande villkoret
om visst maximum för behållningen i boet överskredes. Innebörden av
så utformade bestämmelser skulle väl närmast vara den, att i fråga om arbetsinkomster
ömmande omständigheter kunde väntas föreligga i större utsträckning
än beträffande andra inkomster. Dessa förslag skilja sig sålunda
till sitt innehåll rätt väsentligt från det av utredningsmannen framlagda. För
egen del finner jag mig böra i det väsentliga biträda utredningsmannens
förslag, som jag betraktar mera som tillkommet i syfte att rätta ett fel
av ej ringa räckvidd i gällande skattesystem — om jag i detta uttryck innefattar
såväl de materiella skattebestämmelserna som föreskrifter örn taxering
och uppbörd — än som ett försök att avvärja obilliga verkningar vid mer
eller mindre ömmande omständigheter. Utan tvivel innebär även utredningsmannens
förslag en kompromiss mellan olika synpunkter. Dess ofullkomlighet
belyses ej minst av den av länsstyrelsen i Kalmar län framförda
synpunkten att dödsbodelägarnas ekonomiska ställning och deras beroende
av den avlidne för sin försörjning kan beträffande ett och samma dödsbo
ställa sig olika för de skilda dödsbodelägarna, varför en dödsbobefrielse kan
komma även dem till godo som rätteligen ej borde erhålla del av denna.
Ett hänsyntagande till olika dödsbodelägares ställning skulle emellertid
medföra så utomordentligt komplicerade regler — om dylika överhuvud
skulle kunna inpassas i skattesystemet — att det synes uteslutet att reflektera
på sådana regler. Det bör för övrigt märkas, att olägenheterna av nämnda
förhållande göra sig gällande med desto större skärpa ju större vikt man
tillmäter ömmande omständigheter såsom grund för skattebefrielsen. Av
remissvaren vill det synas som om den tankegång som följts i utredningsmannens
förslag tillfredsställer en allmänt rådande uppfattning om vad som
är skäligt och billigt.

Jag vill här tillägga att, även om den regel som avser arbetsinkomster
kommer att stå som den primära huvudregeln, det likväl är sannolikt att
man i praktiken ofta kommer att nöja sig med ett konstaterande att förutsättningar
för full befrielse föreligga med hänsyn till den ringa behållningen
i boet och till skälighetssynpunkter, samt att man följaktligen ej kommer
att ställas inför frågan huru tillämpningen av den primära regeln skulle

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

15

le sig. De nya svårigheter, som skapas genom den föreslagna nya lagstiftningen,
torde sålunda väsentligen inskränka sig till att avse de bestämmelser
som innebära en utvidgning av området för skattebefrielsen.

Att befrielsen bör avse utskylder, som rätteligen skola erläggas efter dödsfallet,
finner jag vara i sin ordning. I anledning av en anmärkning av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vill jag framhålla, att örn en utskyld,
som enligt de antagna grunderna bör omfattas av befrielsen, redan
blivit erlagd, denna givetvis bör restitueras. Om exempelvis en skattskyldig
vid första uppbördsstämman eller uppbördsterminen erlagt utskylderna i deras
helhet, bör, örn han avlider före nästa uppbördstillfälle, dödsboet ej komma
i sämre läge än om de på detta uppbördstillfälle belöpande utskylderna
ej blivit erlagda.

Ej heller de grundprinciper, på vilka förslaget i formellt avseende bygger,
hava i allmänhet gjorts till föremål för anmärkningar. Kammarrätten har
emellertid här avvikit från den förhärskande uppfattningen och ansett bestämmelserna
genomgående böra utformas såsom befrielse från erläggande
av vissa utskylder, medan de nuvarande reglerna om befrielse från skattskyldighet
skulle slopas. Obestridligen erbjuder kammarrättens förslag i
denna punkt vissa fördelar i redaktionellt avseende. Kammarrätten synes
också förmena att dess förslag skulle tämligen väl överensstämma med gällande
rätts verkliga innebörd, och att följaktligen de nu bland bestämmelserna
om skattskyldighet i kommunalskattelagen upptagna reglerna egentligen
ej hörde hemma bland dessa. Örn denna kammarrättens uppfattning
överensstämmer med vad som åsyftades vid kommunalskattelagens tillkomst
vill jag lämna därhän. I varje fall synes kammarrättens förslag
mindre praktiskt. Följdriktigt skulle det innebära att taxering för full inkomst
och förmögenhet alltid skulle påföras dödsboet och utskylder på grund
av taxeringen debiteras för att sedermera helt eller delvis avkortas, samt att
detta förfaringssätt skulle tillämpas ej blott vid taxering under dödsåret utan
även vid taxering påföljande år. Om detta ej är avsikten, synas särskilda
föreskrifter erforderliga för att klargöra detta. Av visst intresse är att länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län velat gå den rakt motsatta vägen: att
genomgående låta skattebefrielsen få formen av ändrad taxering. Mig vill
det synas, som om utredningsmannens förslag på ett naturligt sätt anknyter
till förfarandet i övrigt i taxeringsärenden. Örn dödsfallet blir känt innan
den ordinarie taxeringen för året avslutats, sker taxeringen i fråga örn den
avlidne omedelbart med hänsyn till de ändrade förhållandena. Utskylder
påföras direkt på grundval av denna taxering. Vid total befrielse från
skattskyldighet — vilket säkerligen blir det vanligaste fallet — kommer under
året efter dödsfallet ingen annan åtgärd av taxeringsnämnden att erfordras än
en anteckning i taxeringslängden om befrielse. Har taxeringen däremot redan
fastställts, så innebär sedermera meddelad befrielse ej att taxeringen undanröjes,
utan avser befrielsen endast erläggande av utskylder på grund av
taxeringen, i överensstämmelse med den tankegång till vilken jämväl kam -

16

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

marrätten anslutit sig. Genom att 55 § kommunalskattelagen och 23 § förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt innehålla samtliga de
regler, som skola tillämpas vid den ordinarie taxeringen, och 75 § kommunalskattelagen
och 24 § statsskatteförordningen de särskilda bestämmelser,
som jämte de materiella föreskrifterna i nyssnämnda lagrum komma att
tillämpas vid eftergivande av påförda utskylder, torde någon sammanblandning
eller oreda i praktiken ej behöva befaras. I och för sig är det otvivelaktigt
en fördel att bestämmelser i ämnet återfinnas där man enligt sakens
natur torde vänta sådana, nämligen bland bestämmelserna örn skattskyldighet.
Jag anser sålunda att det skulle medföra viss praktisk olägenhet att i
detta avseende följa kammarrättens mening. Däremot instämmer jag i det
från ett pär håll framkomna förslaget, att 55 § liksom 15 § 2 mom. kommunalskattelagen
böra innehålla hänvisning till 75 §. Motsvarande hänvisning
torde följdriktigt lämpligen böra göras i 23 § statsskatteförordningen till
24 § nämnda förordning, fastän, då här fråga är om två på varandra följande
paragrafer, en hänvisning icke är ur praktiska synpunkter lika behövlig.

Vad detaljerna i nu ifrågavarande lagrum angår ansluter jag mig till utredningsmannens
förslag att skattebefrielsen inskränkes att gälla sådana fall
då dödsbodelägarna vid dödstillfället varit beroende av den avlidne för sin
försörjning. Ett par uttalanden i yttrandena ge mig anledning till påpekandet,
att det här är fråga om ett formellt villkor för skattebefrielsen, men
att vid skälighetsprövningen i fråga om dennas omfattning dödsbodelägarnas
framlida försörjningsförhållanden bliva av stor betydelse. Detta framgår
nogsamt av anvisningarna till 55 § kommunalskattelagen.

Emellertid har jag funnit en formell omarbetning av de lagrum varom
här är fråga önskvärd. En någorlunda tillfredsställande koncentration av
själva lagtexten är dock knappast tänkbar, om denna skall innehålla mer
än mycket knapphändiga antydningar örn de grunder som böra tillämpas
vid medgivande av befrielse. Anvisningarna komma därför att innehålla
bestämmelser som helst bort ha sin plats i själva lagtexten. Det
må emellertid framhållas, att ett sådant förfaringssätt redan tidigare ej
kunnat undvikas, då man velat behålla lagtexten någorlunda överskådlig.
Genom de ändringar i författningstexten, som jag nu föreslår, torde för övrigt
vissa av de önskemål som framkommit i yttrandena bliva tillgodosedda.
Detta gäller likväl ej alla framställda anmärkningar. Sålunda torde det ej
vara möjligt att genom särskilda stadganden förhindra att skattebefrielsen
exempelvis i händelse av urarvagörelse m. m. kommer andra än dödsbodelägarna
tillgodo. Vid bedömande av skäligheten av en befrielse torde dock
stundom viss hänsyn kunna tagas till dylik eventualitet. Vid författningstextens
och särskilt anvisningarnas — avfattning har för övrigt förelegat
den sedvanliga svårigheten att mot varandra avväga kravet på koncentration
och önskvärdheten att meddela så god upplysning som möjligt om lagstiftarnas
intentioner. Även i detta avseende kan det sägas, att förslaget
innebär en kompromiss mellan de olika ytterligheterna.

17

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

Vad fastighetsskatten angår ansluter jag mig till det bl. a. av kammarrätten
framlagda förslaget att såsom villkor för skattebefrielse kräva synnerligen
ömmande omständigheter, men att öka den såsom villkor för skattefrihet
gällande maximigränsen för storleken av behållningen i boet från
30,000 till 40,000 kronor.

Rörande formen för ifrågavarande skattebefrielse har i yttrandena särskilt
framhållits önskvärdheten av att klargöra, huruvida under tid, då taxeringsnämnd
sammanträder, denna eller den samtidigt fungerande särskilda prövningsnämnden
skall äga kompetens att pröva frågor om skattebefrielse. Tilllika
har berörts frågan, huruvida ej ansökningsförfarande städse borde krävas
för dödsbobefrielse även då rätten därtill prövas i det ordinarie taxeringsförfarandet.
Vad den förra frågan angår får jag framhålla, att denna ej
är ny, utan att motsvarande spörsmål föreligger redan enligt gällande lagstiftning.
Enligt mitt förmenande torde det emellertid vara i överensstämmelse
med allmänna rättsgrundsatser, att en fråga ej går till högre instans,
då den kan prövas av en lägre, och att följaktligen under angivna förutsättning
prövningen rätteligen bör ankomma på taxeringsnämnden. Jag underskattar
icke betydelsen av de skäl, som i vissa yttranden framförts för att
i stället anförtro prövningen av ifrågavarande ärenden åt särskilda prövningsnämnden,
men jag tror det dock vara naturligast och enklast att i första
hand överlämna denna prövning åt taxeringsnämnden, som företräder den
största personkännedomen och som för övrigt normalt kommer att i första hand
handlägga de ärenden, som avse befrielse från skattskyldighet. Att fordra
ett ansökningsförfarande såsom obligatoriskt beträffande ifrågavarande ärenden
synes jämväl innebära en onödig omgång, varför jag ej anser mig böra
föreslå något sådant. Om en beskattningsnämnd erhåller kännedom örn ett
dödsfall, som kan tänkas föranleda befrielse, bör enligt allmänna regler nämnden
inhämta nödiga upplysningar för taxeringens verkställande. Om dödsfallet
ej kommer till taxerings- eller prövningsnämndens kännedom innan
taxeringen fastställts, eller, efter erhållen kännedom därom, upplysningar som
befinnas nödiga för ett ståndpunkttagande till frågan om befrielse ej hunnit
införskaffas, ligger det i sakens natur att taxeringen av den avlidne får ske i
vanlig ordning, medan ansökan om befrielse från erläggande av utskylder på
grund av taxeringen efteråt kan göras av dödsbodelägarna. Dylik ansökan
synes böra göras senast kalenderåret efter dödsåret. Föreskrift i sistnämnda
avseende synes böra meddelas, medan en antydan örn förfaringssättet i övrigt
synes kunna göras i 55 § kommunalskattelagen och 23 § statsskatteförordningen.
Med hänsyn därtill att fråga är örn tillämpning på detta specialfall
av redan gällande allmänna regler, synes något särskilt stadgande i ämnet i
taxeringsförordningen ej erforderligt.

Av länsstyrelsen i Kalmar län har framställts frågan, huruvida bouppteckningens
summa för behållningen i boet äger ovillkorligt vitsord vid prövning
av rätt till skattebefrielse i sådana fall där storleken av denna behållning
äger betydelse. Jag är benägen att besvara denna fråga jakande men

Wimne) lill riksdagen!! protokoll lott). 7 snml. Nr 5.

2

18

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

Utskottet.

vill tillägga att, med hänsyn därtill att nämnda gräns enligt förslaget ej är
bindande, de oegentligheter till vilka en oriktig dödsbovärdering kunna leda
hädanefter ej torde behöva bliva av större betydelse.

Bland de författningar som kunna beröras av det föreliggande förslaget
är, jämte de av utredningsmannen berörda, numera även förordningen om
värnskatt. I denna erfordras ett pär redaktionella ändringar.

Den omständigheten att ifrågavarande lagstiftning ej kan träda i kraft
förrän in på år 1940 synes ej behöva hindra dess tillämpning beträffande
dödsfall efter detta års ingång, även om dödsfallet ägt rum före lagstiftningens
ikraftträdande.

Vad angår fragan örn dödsbobefrielses inverkan på arvsbeskattningen torde,
därest föreskrifter örn kontrollåtgärder visa sig behövliga, sådana kunna
utfärdas i administrativ ordning.

Vad för övrigt i yttrandena anförts eller eljest i ärendet förekommit ger
mig ej anledning till något särskilt uttalande.»

På sätt framgår av den av departementschefen i statsrådsprotokollet lämnade
redogörelsen hava de myndigheter och organisationer, som yttrat sig
över förslaget till ändrade bestämmelser om skattebefrielse eller skattelindring
för dödsbo, vitsordat, att gällande bestämmelser i ämnet äro alltför
snävt avgränsade, samt att de i tillämpningen ofta leda till obilliga resultat.
I yttrandena har i allmänhet erkänts, att behov av ändrade bestämmelser på
ifrågavarande område föreligger. Utskottet delar denna uppfattning och
finner — särskilt med hänsyn till den skärpning av beskattningen som i
nuvarande läge måst vidtagas — åtgärder i syfte att mildra de obilliga
verkningar i fråga om beskattningen, som vid dödsfall ofta bliva en följd
av gällande taxerings- och uppbördssystem, vara väl motiverade. Då det i
propositionen framlagda förslaget synes innebära en godtagbar lösning av
frågan, får utskottet förorda bifall till nämnda förslag.

Utskottet har icke förbisett, att den föreslagna nya lagstiftningen kommer
att ställa stora krav på beskattmngsnämndemas omdöme, samt att de
bestämmelser, som innebära en utvidgning av området för skattebefrielsen,
sannolikt komma att förorsaka myndigheterna åtskilliga svårigheter. Då
risk föreligger, att tillämpningen av bestämmelserna icke blir enhetlig, anser
utskottet särskilda åtgärder böra vidtagas för att hos beskattningsnämnderna
få till stånd en jämn praxis på detta område. Lämpligen torde detta
kunna åstadkommas genom samråd mellan landskamrerarna och av dem
lämnade instruktioner till taxeringsnämndsordförandena samt genom granskning
hos prövningsnämndema av taxeringsnämndernas beslut i dessa ärenden.

Beträffande utformningen av författningsförslagen kan utskottet i det väsentliga
biträda propositionen.

Enligt utredningsmannens av departementschefen biträdda förslag skall
skattebefrielsen eller skattelindringen inskränkas till sådana fall, då döds -

19

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5-

bodelägarna vid dödstillfället varit beroende av den avlidne för sin försörjning.
Uttryckligt stadgande härom har upptagits i förslagen till 55 § första
stycket kommunalskattelagen samt 23 § första stycket förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt. I andra stycket av nämnda författningsrum
synes meningen vara att genom orden »den avlidne», som hänföra sig
till samma uttryck i första styckena, giva antydan örn nyssberörda villkor.
Då denna avfattning skulle kunna giva anledning till den uppfattningen, att
villkoret ej erfordrades i de fall, som beröras i andra stycket av förenämnda
paragrafer, föreslår utskottet, att förslaget härutinnan förtydligas på det
sätt, att orden »den avlidne» ersättas med »skattskyldig, som i första stycket
sägs».

Förslaget upptager i 15 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen bland
annat ett stadgande av innebörd, att där beskattningsnämnd ej hunnit före
taxeringsarbetets avslutande införskaffa erforderliga upplysningar för prövning
av frågan örn befrielse från skattskyldighet för fastighet, förfares på sätt
stadgas i 75 § 2 mom. Det torde få anses ligga i sakens natur, att därest taxeringsnämnd
haft frågan om sådan befrielse under prövning men före taxeringsarbetets
avslutande ej kunnat slutbehandla ärendet, framställning, som
omförmäles i sistnämnda lagrum, icke är erforderlig. Enligt gällande bestämmelser
i taxeringsförordningen åligger det nämligen i dylikt fall den ordinarie
prövningsnämnden att ex officio upptaga ärendet till fortsatt handläggning
samt meddela beslut i detsamma. Det nu anförda gäller även om motsvarande
föreskrifter i 55 § kommunalskattelagen och 23 § förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Utskottet finner icke skäl föreligga
att i anledning av de nu gjorda påpekandena föreslå ändrad avfattning
av de förenämnda stadgandena.

Mot de i propositionen i övrigt framlagda förslagen har utskottet icke
funnit skäl till erinran

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts proposition
nr 40 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,
antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) med den ändring, att 55 §
erhåller följande lydelse:

55 §.

Har här---av densamma.

Har behållningen i boet efter skattskyldig, som i första
stycket sägs, ej överstigit 40,000 kronor, äger beskattningsnämnden
att, oavsett arten av den avlidnes inkomst under
beskattningsåret, helt eller delvis frikalla dödsboet från skattskyldighet
enligt denna lag för hans inkomst under beskattningsåret.
Befrielse som nu sagts må, där synnerligen ömmande
omständigheter äro för handen, medgivas även där
behållningen i boet överstigit 40,000 kronor.

20

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

Där beskattningsnämnd---i 75 § 1 mom. stadgas.

(Se vidare anvisningarna.);

2) förordning angående ändrad lydelse av 23 och 24 §§
förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt med den ändring, att 23 § erhåller
följande lydelse:

23 §.

Har här---av densamma.

Har behållningen i boet efter skattskyldig, som i första
stycket sägs, ej överstigit 40,000 kronor, äger beskattningsnämnden
att, oavsett arten av den avlidnes inkomst under
beskattningsåret, helt eller delvis frikalla dödsboet från skattskyldighet
enligt denna förordning för hans inkomst under
beskattningsåret så ock för hans förmögenhet vid beskattningsårets
utgång. Befrielse som nu sagts må, där synnerligen
ömmande omständigheter äro för handen, medgivas
även där behållningen i boet överstigit 40,000 kronor.

Där beskattningsnämnd---i 24 § 1 mom. stadgas.;

3) förordning angående ändrad lydelse av 7 och 8 §§ förordningen
den 17 juni 1938 (nr 370) om särskild skatt å förmögenhet; 4)

förordning angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen
den 15 december 1939 (nr 858) örn värnskatt;

5) förordning örn ändrad lydelse av 95 § och 128 § 1 mom.
taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379); samt

6) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 7 juni
1934 (nr 242) om vägdistrikt.

Stockholm den 8 mars 1940.

På bevillningsutskottets vägnar:

IVAR ANDERSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar friherre Lagerfelt, Viktor Larsson, Sköldén, Bengtsson*,
Sjödahl, Elon Andersson, Ekman, Gustaf Björkman, Herman Ericsson och Franzon; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren*, Björklund, Olsson
i Gävle, Andersson i Dunker, Ericson i Boxholm, Hammarlund*, Eklund, Thorell* och
Baeckman.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

407429. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.