Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1940 kl. 12 m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande avdrag vid beräkning
av skattepliktig förmögenhet.
(2:a avd.)
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 69 i
första kammaren av herr Nordenson samt nr 126 i andra kammaren av herrar
Lithander och Nylander, har hemställts, att »riksdagen måtte besluta sådan
ändring i 11 § kungl, förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
att avdrag vid förmögenhetsberäkningen medgives jämväl för de skatter,
som beräknas komma att utgå på den under beskattningsåret åtnjutna inkomsten
och den vid beskattningsårets slut ägda förmögenheten».
Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet hänvisa till motionen
nr 69 i första kammaren.
1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt innehöll icke någon
uttrycklig bestämmelse om avdragsrätt för utskylder vid förmögenhetsberäkningen.
I nämnda förordning stadgades endast helt allmänt, att såsom
förmögenhet skulle taxeras skattskyldigs tillgångar, i den mån de överstege
hans skulder.
I 11 § i 1928 års förordning örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
stadgas, att under avdragsgilla skulder inbegripas även den skattskyldiges
oguldna, på grund av taxering under beskattningsåret eller något föregående
år utgående skatter samt att, därest grunderna för skatternas debitering vid
förmögenhetsberäkningens uppgörande ännu icke blivit bestämda, skatterna
må beräknas efter senast fastställda debiteringsgrunder. Nämnda stadgande
har tillkommit i anledning av ett av inkomstskattesakkunniga framlagt förslag.
I sitt år 1923 avgivna betänkande (Statens off. utredn. 1923: 69 sid 122)
anförde inkomstskattesakkunniga — vilka jämväl föreslogo en bestämmelse
att vid årets slut inneliggande kassabehållning och bankfordringar, som hade
sin grund i besparingar av samma års inkomst, icke skulle inräknas i förmögenheten
— bland annat följande:
»Ehuru den, såsom det vill synas, självklara rätten att vid förmögenhetsuppskattningen
åtnjuta avdrag såsom för skuld för utskylder, som den skattskyldige
har att erlägga på grund därav, att han under beskattningsåret eller
tidigare åtnjutit inkomst och haft förmögenhet, i princip är erkänd av praxis,
har en viss osäkerhet yppat sig i fråga örn den omfattning, i vilken denna avdragsrätt
kunde göras gällande. Med anledning härav föreslå de sakkunniga
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 7 sami. Nr 33. 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.
nu en uttrycklig bestämmelse härom. Givetvis kan med behållen förmögenhet
icke förstås mera än vad som motsvarar överskott av tillgångar utöver
skulder. Skuld för utskylder föreligger strängt taget i och med det, att den
skattskyldige åtnjutit inkomst eller haft förmögenhet, som är underkastad
beskattning. Att denna skuld icke är förfallen, är utan betydelse för dess förefintlighet.
Det skulle dock vid beräkningen av skuldavdraget för utskylder
medföra mycket stora svårigheter, om såsom skuld finge avdragas de skatter,
som belöpa på den under beskattningsåret åtnjutna inkomsten och den vid
beskattningsårets slut ägda förmögenheten och som alltså skola utgå på
grund av den blivande taxeringen under taxeringsåret. De sakkunniga anse
därför, att avdrag icke bör vara medgivet för utskylder, som skola utgå på
grund av taxering under taxeringsåret. Den orättvisa, som härigenom kan
uppstå, uppväges i viss mån därav, att såsom tillgångar icke skola upptagas
kassabehållning och bankfordringar, som hava sin grund i besparingar av
årets inkomst; den, som reserverat inkomst för mötande av de på inkomsten
belöpande skatterna och har det reserverade beloppet i kontanter eller insatt
detsamma i bank, vilket torde vara mera vanligt i fråga om personer med
förmögenhet än i fråga örn andra, kommer alltså i verkligheten i åtnjutande
av avdrag för dessa skatter.»
Inkomstskattesakkunnigas förslag i fråga om skattefrihet för inneliggande
kassabehållning och bankfordringar upptogs emellertid icke i proposition
nr 218 till 1928 års riksdag med förslag till förordning om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt, vilken proposition i nämnda hänseende godkändes
av riksdagen.
Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottagit yttranden i anledning av motionerna av kammarrätten, Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Västmanlands och Västerbottens län.
Av de hörda myndigheterna har Överståthållarämbetet med viss modifiering
tillstyrkt motionärernas förslag. Kammarrätten samt länsstyrelserna i
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västerbottens län hava däremot
avstyrkt förslaget, varjämte länsstyrelsen i Västmanlands lån uttalat
starka betänkligheter mot detsamma.
Överståthållarämbetet har framhållit, att hinder i och för sig icke mötte
för en utvidgad avdragsrätt av förevarande slag men att frågan om avdragets
storlek dock beredde vissa svårigheter. Så länge det icke kunde förväntas
någon skattesänkning, behövde det emellertid ej möta några betänkligheter,
att den svävande men till beloppet ej kända skatteskulden till stat
och kommun beräknades efter samma skattesats som den senast fastställda.
Med en sådan begränsning mötte ej heller alltför stora svårigheter för själva
taxeringsarbetet. På grund därav och då motionärernas förslag otvivelaktigt
byggde på en rättvis grund, tillstyrkte Överståthållarämbetet, att skattskyldig
berättigades att i deklarationen såsom skuld göra avdrag för å deklarationsårct
belöpande skatter till stat och kommun efter enahanda skattesats som
den, vilken tillämpats vid de för honom vid deklarationstillfället senast kända
debiteringarna.
Övriga myndigheter hava, i den mån de särskilt yttrat sig angående den
principiella sidan av ifrågavarande spörsmål, i allmänhet ansett, att den i
Bevillningsutskottets betänkande Nr 33. 3
motionerna föreslagna avdragsrätten ur principiell synpunkt vore välgrundad.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att det kanske kunde vara
att gå väl långt att i likhet med inkomstskattesakkunniga påstå, att skuld
för utskylder strängt taget förelåge i och med att den skattskyldige åtnjutit
inkomst eller haft förmögenhet som vore underkastad beskattning. Skatteskulden
kunde ju komma att elimineras helt eller delvis av senare förluster.
Däremot vore det obestridligt att, sedan beskattningsåret gått till ända, den
skattskyldige häftade i skuld till stat och kommun för så stort belopp, som
svarade mot den skatt, vilken kunde komma att belöpa å den till beskattning
kvarstående inkomsten eller förmögenheten. Rationellt sett borde han
under sådana förhållanden också vara berättigad att bland sina skulder medräkna
ett däremot svarande belopp. Länsstyrelsen i Västmanlands län bär
anfört, att någon meningsskiljaktighet väl icke kunde råda därom att det
motionsvis framförda förslaget ur principiell synpunkt vore berättigat, eftersom
det vore grundat på såväl civil- som skatterättslig uppfattning av begreppet
skuld. Länsstyrelsen i Västerbottens län har icke velat bestrida, att
visst fog kunde finnas för den uppfattningen, att en skatteskuld förelåge i
och med att den skattskyldige åtnjutit inkomst eller haft förmögenhet, som
vore underkastad beskattning. Kammarrätten har däremot framhållit, att
den invecklade frågan, när skatteskuld inträder, knappast kunde anses
hava blivit uttömmande behandlad. Kammarrätten ville fördenskull icke för
närvarande uttala sig om huruvida ur denna synpunkt en reform i den av
motionärerna angivna riktningen vore påkallad eller icke. Kammarrätten
ansåge sig emellertid böra erinra örn att det i allmänhet ej förekomme att
vid beskattning av förvärv eller förmögenhetstillgång det belopp, efter vilket
skatten bestämdes, minskades med beloppet av den skatt, som då skulle påföras.
Att på sätt motionärerna föreslagit minska den skattepliktiga förmögenheten
med därå belöpande förmögenhetsskatt kunde därför enligt kammarrättens
mening måhända anses från principiell synpunkt betänkligt och
leda till konsekvenser beträffande andra skatter, som knappast kunde anses
önskvärda.
I de flesta yttrandena har framhållits, att den i motionerna föreslagna avdragsrätten
icke skulle få nämnvärd betydelse för andra skattskyldiga än
sådana, vilkas inkomst eller förmögenhet uppgått till mera avsevärt belopp.
De myndigheter, som avstyrkt motionerna, hava i allmänhet såsom skäl
därför åberopat praktiska synpunkter. Därvid har framhållits, att den ifrågasatta
avdragsrätten i tillämpningen skulle komma att bereda svårigheter
för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framhållit, att vid tiden för deklarationens
avgivande de skatter, som komme att uttagas å den deklarerade inkomsten
och förmögenheten, icke kunde bestämt uträknas. Det syntes länsstyrelsen
betänkligt att i skatteförfattningarna införa föreskrifter, varigenom
kravet på siffermässig noggrannhet i deklarationerna uppgåves och de skattskyldiga
nödgades upptaga summariska belopp, som i större eller mindre
mån avveke från de verkliga. Det övervägande antalet deklaranter ägde en
alltför ytlig bekantskap med skatteförfattningarna för att ens tillnärmelsevis
kunna beräkna ifrågavarande utskylder och skulle därför »för säkerhets
skull» snarare komma att beräkna dem för högt än för lågt, vadan taxeringsnämnderna
måste underkasta deklarationerna en speciell kontroll i
Utskottet.
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.
fråga om avdragen för de blivande utskylderna. För verkställandet av en
sådan kontroll vore under alla förhållanden en specifikation av de vid förmögenhetsberäkningen
gjorda avdragen erforderlig. Vidare måste taxeringsnämnderna
i alla de fall, där avvikelse från deklarationen beslutades, verkställa
omräkning av ifrågavarande avdrag. Samma bestyr komme att åligga
prövningsnämnderna och kammarrätten i samband med beslut rörande ändring
i taxering. Liknande synpunkter hava anförts av kammarrätten samt
länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västerbottens
län.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har erinrat örn att endast en
skälighetsprövning föregått den gällande avvägningen av skattebördan å förmögenhet
i förhållande till inkomst. En vidgad avdragsrätt vid förmögenhetsberäkningen
kunde enligt länsstyrelsens mening minska de beskattningsbara
förmögenheterna till den grad, att fråga bleve aktuell örn en allmän
skärpning ur skälighetssynpunkter av beskattningen å förmögenhet i förhållande
till inkomst. Man kunde då fråga sig, vad nyttan bleve med rättvisesynpunkternas
tillgodoseende, då slutresultatet för den enskilde i allt
fall bleve praktiskt taget oförändrad skatt.
I likhet med inkomstskattesakkunniga och flertalet av de myndigheter,
som yttrat sig över motionerna, anser utskottet, att de skatter, som belöpa
å den skattskyldiges inkomst under beskattningsåret och å hans förmögenhet
vid samma års utgång, måste betraktas såsom en den skattskyldige åvilande
skuld. Principiellt sett borde följaktligen dessa skatter få avdragas
vid förmögenhetsberäkningen. För det stora flertalet skattskyldiga skulle
dock en sådan avdragsrätt vara utan nämnvärd betydelse. Skattskyldiga
utan förmögenhet kunna nämligen icke utnyttja avdraget och för skattskyldiga
med mindre inkomst och förmögenhet uppgår avdraget till så ringa belopp,
att det knappast påverkar det taxerade beloppet. För skattskyldiga
med större inkomst och förmögenhet skulle däremot ifrågavarande avdragsrätt
otvivelaktigt få en viss betydelse.
I de över motionerna avgivna yttrandena framhålles, att ifrågavarande
avdragsrätt i tillämpningen skulle medföra betydande praktiska svårigheter.
Det skulle sålunda icke bliva möjligt att exakt beräkna storleken av de vid
deklarationstillfället ännu ej beslutade skatter, för vilka avdrag skulle få
ske. Härigenom skulle åtskilliga felaktigheter kunna uppkomma, som kunde
medföra tvister mellan beskattningsmyndigheterna och de skattskyldiga.
Inom utskottet har övervägts, huruvida icke syftet med motionärernas förslag
skulle kunna tillgodoses genom ett mera summariskt förfarande vid
beräknande av det avdragsgilla skattebeloppet. Med hänsyn till de av myndigheterna
framförda betänkligheterna mot förslaget och då ifrågavarande
spörsmål för ett definitivt ställningstagande måste anses kräva ett närmare
övervägande finner emellertid utskottet, att med en omprövning därav bör
anstå, till dess förmögenhetsbeskattningen kan bliva föremål för närmare
översyn.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 33. 5
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1:69 av herr Nordenson
samt II: 126 av herrar Lithander och Nylander, om ändrade
bestämmelser rörande avdrag vid beräkning av skattepliktig
förmögenhet, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 30 maj 1940.
På bevillningsutskottets vägnar:
IVAR ANDERSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, friherre Lagerfelt, Viktor Larsson,
Sköldén, Sjödahl, Elon Andersson, Velander, Robert Berg, Heuman och Nordenson; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren, Olsson i Gävle,
Andersson i Dunker, Werner i Hultsfred, Eklund, Lundell, Kilbom, Andersson i Vigelsbo
och Bleckman.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 7 sami. Nr 33.
2