Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.

1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1940 kl. 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 11 juni 1938 (nr
370) om särskild skatt å förmögenhet.

I en den 30 mars 1940 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 186, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen biIagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande, vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17
juni 1938 (nr 370) om särskild skatt å förmögenhet.

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 17 juni 1938 om särskild
skatt å förmögenhet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §.

Särskild skatt -— --beskattningsbara förmögenheten.

Beskattningsbar förmögenhet utgör — •—- — 1 § förmäles.

Därest för annan skattskyldig än familjestiftelse eller utländskt bolag berörda
skattepliktiga förmögenhet överstiger tjugufem gånger det för den
skattskyldige för ifrågavarande beskattningsår enligt förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda taxerade beloppet, utgör den
beskattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande tjugufem gånger
det taxerade beloppet. Fastställes ej för den skattskyldige något taxerat belopp,
utgör den beskattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande
tjugufem procent av den skattepliktiga förmögenheten.

Beskattningsbar förmögenhet utföres —---kronor, bortfaller.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bihang till riksdagens protokoll 19-10. 7 sami. Nr 20-

1

- Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.

Beträffande motiveringen för förslaget, i den mån redogörelse härför ej
lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till statsrådsprotokollet i ärendet.

1 fråga örn den särskilda skatten å förmögenhet har det alltsedan denna
skatteform år 1934 första gången infördes i Sverige ansetts nödvändigt att
vid bestämmandet av den beskattningsbara förmögenheten tillämpa en särskild
s. k. reduktionsregel för att åstadkomma nedsättning av förmögenhetsskatten
i de fall, då förmögenheten lämnat otillfredsställande avkastning
eller ej någon avkastning alls och annan inkomst icke funnits. Den nu
gällande reduktionsregeln, som återfinnes i 2 § av 1938 års förordning örn
särskild skatt å förmögenhet, innebär, att därest för annan skattskyldig än
familjestiftelse eller utländskt bolag den skattepliktiga förmögenheten överstiger
25 gånger det för den skattskyldige för beskattningsåret enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda taxerade beloppet,
den beskattningsbara förmögenheten utgör ett belopp motsvarande
25 gånger det taxerade beloppet, dock minst 40 procent av den skattepliktiga
förmögenheten. Fastställes ej för den skattskyldige något sådant taxerat
belopp, utgör den beskattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande
40 procent av den skattepliktiga förmögenheten.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande ha inom finansdepartementet
tillkallats särskilda sakkunniga för att biträda med utredning av frågan om
avvägningen av den direkta statsbeskattningen för budgetåret 1940/41. Enligt
meddelade direktiv ha de sakkunniga bland annat upptagit till behandling
frågan om reduktionsregler vid förmögenhetsbeskattningen. De sakkunniga,
som ansett en lättnad vid förmögenhetsbeskattningen böra medgivas i
de mest ömmande fallen, nämligen då inkomsten är mycket ringa eller sådan
helt saknas, ha föreslagit en sänkning av minimigränsen från 40 till 25
procent av den skattepliktiga förmögenheten.

Beträffande de sakkunnigas motivering för detta förslag får utskottet hänvisa
till statsrådsprotokollet.

Till stöd för det i propositionen framlagda förslaget har departementschefen
anfört, att han för egen del icke hade något att erinra mot de sakkunnigas
förslag till uppmjukning av reduktionsregeln. Att ytterligare utvidga
rätten till reduktion ansåge departementschefen i likhet med de sakkunniga
icke i nuvarande läge tillrådligt. Beträffande utformningen av
författningstexten har departementschefen framhållit, att då det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet alltid innefattade Vioo av
den skattepliktiga förmögenheten, bleve enligt huvudregeln — att den beskattningsbara
förmögenheten skulle utgöra 25 gånger det taxerade beloppet
— den beskattningsbara förmögenheten alltid minst 25 procent av den
skattepliktiga förmögenheten. I motsats till vad nu gäller behövde minimiregeln
uttryckligen angivas i författningsrummet endast för det fall att något
taxerat belopp ej fastställts för den skattskyldige.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.

3

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot föreliggande förslag,
får hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 186, antaga det vid propositionen fogade
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 §
förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) om särskild skatt å
förmögenhet.

Stockholm den 19 april 1940.

På bevillningsutskottets vägnar:

IVAR ANDERSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Viktor Larsson, Wahlmark, Sköldén, Sjödahl, Elon
Andersson, Ekman, Velander, Gustaf Björkman, Franzon och Nordenson; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Björklund, Olsson i Gävle,
.Andersson i Dunker, Ericson i Boxholm, Sandberg, Werner i Hultsfred, Hammarlund,
Eklund och Lundell.

Utskottet.