Bevillningsutskottets betänkande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 30 januari 1940 kl. 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
anstånd med avgivande av självdeklaration för vissa
värnpliktiga.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 22, har herr Holmbäck hemställt, »att riksdagen ville för sin del antaga
följande förslag till

Förordning om tillägg till taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 879).

Härigenom förordnas som följer.

Värnpliktig, som efter den 5 februari 1940 fullgör tjänstgöring, vartill han
före den 15 februari samma år inkallats jämlikt § 28 mom. 1 eller 36 mom. 2
värnpliktslagen, åtnjuter anstånd till den 31 mars med avgivande av självdeklaration,
vilken jämlikt 36 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september
1928 skall avlämnas senast den 15 februari 1940. Skulle ännu den 31
mars på grund av tjänstgöringen hinder möta för den värnpliktige att avlämna
självdeklaration, äga stadgandena i 36 § 1 mom. fjärde stycket taxeringsförordningen
motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder omedelbart i kraft.»

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
motionen.

Enligt 36 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 skall
självdeklaration, som ,skall avgivas utan anmaning, i regel vara avlämnad
senast den 15 februari under taxeringsåret. Skattskyldig, som nästföregående
år enligt lag varit skyldig föra handelsböcker, må tillgodonjuta
anstånd med deklarations avlämnande till den 31 mars, därest den skattskyldiges
räkenskapsår gått till ända senare än den 31 oktober året näst
före taxeringsåret. Efter särskild ansökan kan deklarationsskyldig, som
visar, att hinder möter att avlämna deklaration inom förenämnda tid, av
Bihang till riksdagens protokoll 19M. 7 sami. Nr 2. 1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 2.

Utskottet.

vederbörande landskamrerare erhålla anstånd med deklarations avgivande
till viss av landskamreraren bestämd dag.

Jämlikt 39 § 1 mom. sagda förordning skall skattskyldig, som underlåtit
att i rätt tid avgiva deklaration, vara förlustig rätten att hos kammarrätten
och Kungl. Maj:t överklaga taxering, för vilken deklarationen skolat ligga till
grund. Enligt 39 § 3 mom. äger denna påföljd dock ej rum, därest det kan
antagas, att den som underlåtit att avgiva deklaration därtill haft skälig anledning,
eller örn den skattskyldige förmår för annan underlåtenhet visa giltig
ursäkt.

I 12 kap. 1 § rättegångsbalken, vari finnas bestämmelser om vilka hinder
som skola räknas såsom laga förfall, angives såsom sådant hinder bland
annat, »om man i Konungens och rikets tjänst är uppbådad, eller faren».

I den förevarande motionen har föreslagits ett tillägg till gällande taxeringsförordning
av innehåll, att skattskyldig, som fullgör beredskapstjänst
och som till följd härav är förhindrad att inom föreskriven tid avgiva självdeklaration
till ledning vid innevarande års taxering, skall äga rätt avlämna
deklarationen vid en senare tidpunkt än som för närvarande är stadgat.
Under förhanden varande förhållanden torde med all sannolikhet svårigheter
komma att föreligga för ett stort antal skattskyldiga, vilka fullgöra militärtjänst
vid mobiliserade eller i neutralitetsvakten ingående förband, att
i rätt lid avgiva sina deklarationer. Av upplysningar, som inkommit till
utskottet i anledning av motionen, framgår, alt den föreliggande frågan redan
varit föremål för taxeringsmyndigheternas uppmärksamhet. Landskamrerarna
i några län hava salunda upplyst att, då tjänstgöring, varom nu är
fråga, enligt deras mening vore att betrakta som laga förfall för underlåtenhet
att i lätt tid avgiva självdeklaration, den i 39 § 1 mom. taxeringsförordningen
stadgade påföljden för försummelse att avlämna deklaration icke
borde drabba ifrågavarande skattskyldiga. Vid förfrågningar under hand
från sådana skattskyldiga hade landskamrerarna underrättat de skattskyldiga
härom, men samtidigt uppmanat dem att, så snart hindret för
deklarationspliktens fullgörande upphört, snarast möjligt avgiva sina deklarationer.
Da förevarande spörsmål inom vissa län redan synes i praktiken
hava ordnats och då utskottet förväntar, att frågan inom övriga län kommer
att behandlas på liknande sätt, anser sig utskottet sakna anledning att
förorda bifall till motionärens förslag.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra örn, alt till följd av rådande
förhållanden taxeringsarbetet kan komma att försvåras och fördröjas, därest
ett stort antal deklarationer komma taxeringsnämnderna tillhanda alltför
sent. För att om möjligt undvika dessa olägenheter synas särskilda åtgärder
lämpligen böra vidtagas. Enligt vad utskottet erfarit hava de militära
myndigheterna å vissa orter ägnat denna fråga närmare uppmärksamhet.

I samråd med taxeringsmyndigheterna hava de skattskyldiga å förläggnmgsortema
lämnats råd och anvisningar, huru de lämpligen böra förfara
vid deklarationspliktens fullgörande innevarande år, och av truppför -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 2.

3

banden å nämnda orter hava rekvirerats erforderligt antal deklarationsblanketter.
Utskottet finner önskvärt, att liknande anordningar om möjligt
vidtagas å samtliga förläggningsorter i riket. I fråga om sådana
skattskyldiga, som å nämnda orter icke kunna fullgöra sin deklarationsplikt,
förutsätter utskottet att, där förhållandena det medgiva, nämnda
skattskyldiga beviljas: permission under den tid, som kan erfordras för
att upprätta deklarationerna. Slutligen förutsätter utskottet, att taxeringsmyndigheterna
vid handläggningen av ifrågavarande skattskyldigas deklarationer
beakta de svårigheter, som kunna hava varit förenade med deklarationspliktens
fullgörande, samt att myndigheterna själva, sedan de, där så
befinnes nödvändigt, inhämtat erforderliga upplysningar, verkställa de kompletteringar
av deklarationerna, som visa sig vara behövliga för att åstadkomma
en riktig taxering.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 22 av herr Holmbäck, örn anstånd med
avgivande av självdeklaration för vissa värnpliktiga, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 januari 1940.

På bevillningsutskottets vägnar:

IVAR ANDERSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Viktor Larsson, Wahlmark, Ekman,
Robert Berg*, Egnell* och Nordenson*; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Olsson i Gävle, Andersson i
Dunker, Ericson i Boxholm, Werner i Hultsfred, Hammarlund*, Persson i Undersvik,
Karlsson i Grängesberg och Bceckman.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.