Riksdagens skrivelse Nr 377.

1

Nr 377.

Godkänd av första kammaren den 10 juni 1939.
Godkänd av andra kammaren den 10 juni 1939.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till enskilda vägar jämte
motioner.

(Statsutskottets utlåtande nr 213.)

Till Konungen.

I propositionen (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret
1939/40 bär Kungl. Majit (punkterna 15 och 16 av det vid propositionen
under sjätte huvudtiteln fogade utdraget av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden) föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition

1 ämnet, som kunde bliva riksdagen förelagd, för budgetåret 1989/40 beräkna.
följande två anslag, att avräknas mot automobilskattemedlen, nämligen ett reservationsanslag
av 1,400,000 kronor till bidrag till byggande av enskilda vägar
samt ett anslag av 1,000,000 kronor till bidrag till underhåll av enskilda vägar
m. m.

I en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 212, bär Kungl. Majit sedermera,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att dels
till bidrag till byggande av enskilda vägar för budgetåret 1939/40 å sjätte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 1,400,000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen, dels ock till bidrag till underhåll av enskilda vägar m.
m. för budgetåret 1939/40 å sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
1,000,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I samband med förevarande proposition har riksdagen behandlat följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, I: 263 och lii 399, i vilka hemställts, bland
annat, att riksdagen måtte besluta att de bestämmelser, som i det till propositionen
fogade förslaget till kungörelse angående statsbidrag till enskild väghållning
finnas intagna i § 2, mom. 2 a), måtte i en blivande kungörelse i
ämnet ändras till huvudsaklig överensstämmelse med vad vissa för ärendets förberedande
tillkallade sakkunniga i detta hänseende föreslagit;

dels ock motionen lii 391, däri hemställts örn sådan ändring i det framlagda
förslaget till kungörelse angående statsbidrag till enskild väghållning § 2, mom.

2 under a) att orden ”och sådana personer, som äro stadda i ärende till väghållarna”,
utgå eller, alternativt, utbytas mot orden ”och sådana personer,
som äro stadda i väghållarnas ärenden ’ ’.

Främst med tanke på att uppmuntra eller överhuvudtaget göra det möjligt
för befolkningen i avlägset liggande byar eller gårdar att själva bryta väg
fram till de allmänna trafiklederna bär alltsedan år 1918 statsbidrag lämnats
till byggande av enskilda vägar (utfartsvägar). Anslaget var ursprungligen

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 14 sami. Nr 377—384.

1

o

Riksdagens skrivelse Nr 377.

förbehållet de fyra nordligaste länen men har efterhand utsträckts att omfatta
hela landet. Det årliga anslagsbeloppet, som annil så sent som för budgetåret
1926/27 uppgick till 225,000 kronor, har sedermera efterhand växt till
1,400,000 kronor för innevarande budgetår. I förevarande proposition föreslås
nu vid sidan av ifrågavarande byggnadsanslag, alltjämt beräknat till
1,400,000 kronor, ett nytt anslag för statsbidrag jämväl till underhållet av enskilda
vägar.

Som allmänt motiv för denna efterhand vidgade anslagsram har främst
kunnat åberopas motortrafikens utveckling, vilken medfört att även det enskilda
vägnätet i en alltjämt fortgående stegring börjar indragas i den allmänna
trafiken. Såsom riksdagen tidigare i anslutning till väckta motioner
framhållit, kan härvidlag också förtjäna erinras om behovet av bättre rättvisa
mellan den befolkning, som utan egna uppoffringar blir delaktig av riksvägsnätets
fördelar, och dem, som vid sidan av sin anpart i bördorna för det allmänna.
vägväsendet också hava att — ej sällan med stora uppoffringar — åstadkomma
förbindelserna från sina egna byar och gårdar till nämnda vägnät.
Statsfinansiellt sett skulle en ökad bidragsgivning till de enskilda vägarna
kunna verka även i gynnsam riktning örn, såsom departementschefen uttryckligen
förutsatt, länsstyrelserna hädanefter iakttaga en större försiktighet i
fråga örn sina beslut örn enskild vägs intagning till allmänt underhåll, det enda
förfarande som hittills stått till buds för att bereda de enskilda intressenterna
skälig lättnad i deras vägunderhållsbördor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle årligt w>iderhållshidrag med 50 procent
av den av en för ändamålet särskilt anställd länsschaktmästare uppskattade och
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkända kostnaden kunna utgå till enskilda
vägar, vars underhåll mera avsevärt påverkas av främmande trafik, eller
som äro av väsentlig betydelse för en bygds befolkning och samtidigt till underhållet
synnerligen betungande. Riksdagen har i huvudsak ansett sig böra godtaga
dessa bestämmelser örn underhållsbidrag sådana desamma i propositionen
utformats.

Då riksdagen sålunda godkänt departementschefens förslag att de enskilda
vägarnas bidragsfrågor skola centralt avgöras hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter förslag av en särskilt anställd länsschaktmästare, har riksdagen icke
förbisett att härigenom länsstyrelserna och vägingenjörerna skulle avkopplas
från arbetet med den direkta handläggningen av hithörande ärenden trots
att dessa ärenden ofta i hög grad måste beröra länets vägväsen i övrigt.
Vanskligheterna för att till länsstyrelserna decentralisera bidragstilldelningen
för de enskilda vägarna belyses emellertid redan av den av de sakkunniga gjorda
inventeringen av rikets enskilda vägnät. Enligt vad som framgår av en verkställd
överarbetning av vägingenjörernas sammanställningar — slutande på en
uppskattad väglängd av sammanlagt cirka 21,000 km. — föreligger en högst
olika uppfattning örn bidragstilldelningens skäliga utsträckning. Vid denna
överarbetning bär beträffande vissa län den som bidragsberättigad förutsatta
väglängden sänkts med upp till 20 procent, medan den beträffande andra böjtsmed
ända upp till över 100 procent. Även örn enighet rått örn att exempelvis
en väg, som förbinder olika byar och samtidigt också betjänar viss genomgångstrafik,
kan vara förtjänt av bidrag, hava skiftande meningar framkommit rörande
den ordning, i vilken de olika ändamålen böra förekomma till bidrag.
Full enighet har ej ens rått örn att utfartsvägarna från by till landsväg böra
åtnjuta understöd. Uppfattningarna örn de antagliga årliga underhållskostnaderna
äro också växlande. Medan de exempelvis inom Smålandslänen uppskattats
till 5—10 öre och inom Norrlandslänen till 15—25 öre, hava de för de

Riksdagens skrivelse Nr 377.

3

båda skånska länen angivits till 10—50, respektive 100 öre för längdmeter. Även
örn vederbörande väginspektör är närvarande i länsstyrelserna vid avgörandet
av frågorna om de enskilda vägarna, torde det visa sig svårt att i samma grad
■uppnå likformighet och rättvisa vid anslagstilldelningen som örn denna — på
sätt riksdagen i likhet med departementschefen ansett höra ske — ställes under
enhetlig ledning av en enda tjänsteman inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som med samlad överblick över bidragskraven kan tillse att dessa tillgodoses
efter likformiga principer.

Riksdagen har i anslutning till motionerna I: 263 och II: 399 ansett, att § 2
mom. 2 a) i den blivande kungörelsen örn statsbidrag till enskilda vägar bör
erhålla den lydelse, som förordats av ovan nämnda sakkunniga, nämligen:

”Där vägen foefares av andra än väghållare i större omfattning eller eljest
på sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras”.

I vad propositionen avser bidrag till byggande och iståndsättning av enskilda
vägar har den ej givit riksdagen anledning till erinran. Propositionen
synes ej innebära andra ändringar mot nuvarande normer än att dels fordran
på särskilt landstingsbidrag jämsides med det statliga byggnadsbidraget skulle
bortfalla, dels ock att ett särskilt bidrag för iståndsättning av bro, färja och
trumma skulle kunna utgå i samband med att årligt underhållsbidrag första
gången beviljas.

Vid bestämmandet av vilka enskilda vägar, som skola göras berättigade till
statligt underhållsbidrag, kunna svårigheter möta beträffande bedömandet icke
blott av vägens trafikbetydelse utan också av dess allmänna tekniska beskaffenhet.
Ej endast de uppenbara trafikriskerna måste vara undanröjda, utan även
röjningen, terrasseringen med stenbrytning och plansprängning ävensom dikningen
måste vara så utförd, att vägen, med undantag möjligen för tjällossningstiden
eller liknande kortare perioder, kan befaras med motorfordon. De
sålunda nödiga förbättringsarbetena kunna självfallet för sakägaren ställa sig
betungande. För beredande av erforderligt ekonomiskt stöd torde emellertid,
förutom ovannämnda iståndsättningsbidrag, stå till buds bidrag från hittillsvarande
anslaget till byggande av enskilda vägar. Erinras må, att då vid 1928
års riksdag väganslagens beteckningar ändrades från ”anläggning” av landsvägar,
utfarsvägar o. s. v. till ”byggande” av samma vägar, detta skedde för
att utmärka, att anslagen skulle kunna användas även till förbättringsarbeten.

Med åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anmäla, att riksdagen
för budgetåret 1939/40 under sjätte huvudtiteln såsom reservationsanslag-,
att avräknas mot automobilskattemedlen, anvisat dels till bidrag till byggande
av enskilda vägar 1,400,000 kronor, dels ock till bidrag till underhåll av enskilda
vågar m. ra. 1,000,000 kronor.

Stockholm den 10 juni 1939.

Med undersåtlig vördnad.