Riksdagens skrivelse Nr 318.

1

Nr 318.

Godkänd av första kammaren den 31 maj 1939.

Godkänd av andra kammaren den 31 maj 1939.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående åtgärder för enhetliggörande av
det svenska järnvägsnätet jämte i ämnet väckta motioner.

(Statsutskottets utlåtande nr 172.)

Till KONUNGEN.

I en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 207, har Kungl. Maj:t,
under åberopande aV statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för
samma dag, dels lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående
av departementschefen angivna åtgärder för enhetliggörande av det svenska
järnvägsnätet, dels ock föreslagit riksdagen att ej mindre medgiva, att enskild
järnväg, som försäljes å exekutiv auktion, därvid må förvärvas av
staten, än även besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skola i fall som
nyss sagts tillhandahålla medel för ändamålet.

I två motioner, I: 280 och II: 420, har hemställts, att riksdagen måtte uttala
sig för att vissa av motionärerna framförda synpunkter skola tillämpas.
Järnvägsstyrelsen borde sålunda få i uppdrag att efter skyndsamt verkställd
undersökning utarbeta en plan över den ordning, i vilken förstatligandet
bör ske, vilken plan borde underställas 1940 års riksdag. En permanent
institution borde skapas i form av en opartisk inköpsnämnd, till
vilken parterna skulle äga rätt att vädja vid olika uppfattning örn inlösningsvärdet.
Denna nämnd borde vid sina värderingar följa de värderingsgrunder,
kommittén angivit, med hänsyn tagen emellertid också till kostnaderna
för rationaliseringsåtgärder, som de enskilda järnvägarna i avvaktan
på det förestående förstatligandet funnit nödigt vidtaga.

I två likalydande motioner, 1:281 och 11:435, har vidare hemställts, att
riksdagen ville uttala, att enligt dess mening en tvångsinlösen av enskilda
järnvägar, i den mån en sådan anses påkallad, i varje fall icke böra äga rum
i strid med koncessionernas inlösningsbestämmelser.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 14 sami. Nr 318—319.

1

2

Riksdagens skrivelse Nr 318.

I två likalydande motioner, 1:283 och II: 437, har hemställts, att
riksdagen måtte uttala, att förstatligandet av de enskilda järnvägarna icke
bör ges en vidare omfattning än som för en nödig rationalisering av landets
järnvägsväsen är påkallad, att förstatligandet bör bedrivas efter en för varje
särskilt trafikområde på förhand uppgjord plan, att denna planläggning bör
överlämnas åt ett särskilt av Kungl. Maj:t för ändamålet tillsatt organ, som
jämväl skall erhålla i uppdrag att förhandla och träffa preliminära köpeavtal
med de till statsinlösen ifrågakommande järnvägarna, vilka avtal sedan skola
föreläggas riksdagen för godkännande.

Slutligen har i motionen II: 390 hemställts, att riksdagen i sitt yttrande
ville uttala, att enhetliggörandet av det svenska jämvägsväsendet även bör
omfatta åtgärder, syftande till att hålla ägarna och de anställda i »Enskilda
järnvägars milkontor» skadeslösa.

1933 års riksdag framhöll i anledning av väckta motioner örn förstatligande
av hela det svenska järnvägsnätet, att i ett stort antal utländska stater
ett dylikt förstatligande redan vore genomfört. I ett fleral länder hade
statsbanesystemet därvid uppkommit på så sätt, att staten under förekommande
kriser nödgats understödja de privata företagen därhän, att deras
banor slutligen tillfallit staten. I vissa andra länder såsom England och
Amerika, där järnvägarna i huvudsak äro i enskilda företagares hand, kännetecknades
den senaste tidens utveckling av en delvis genom statliga tvångsåtgärder
genomförd koncentration. Genom redan tidigare verkställda utredningar
hade även vad Sverige beträffar klarlagts, att stora jämvägsekonomiska
och därmed också samhällsekonomiska besparingar stöde att vinna
på denna väg, ej endast i form av bättre utnyttjande av materiel och trafikpersonal
utan ock genom centralisering av det speciellt inom järnvägsdriften
tyngande arbetet med kassarörelse, redovisning och statistik samt också
genom bortfallandet av en del överflödig förvaltningsledning.

De nu verkställda utredningarna hava bekräftat, att en rätt genomgripande
samordning erfordras av det nu på över ett femtiotal förvaltningar splittrade
svenska järnvägssystemet. Bekräftats har emellertid också, att förhoppningar
ej längre kunna ställas om en dylik samordning genom de privata förvaltningarnas
egna åtgöranden, utan att statens ingrepp härvidlag snarast bölske
i form av de enskilda banornas införlivning med statsbanenätet.

Statsfinansiellt sett är tidpunkten för planens genomförande såtillvida fördelaktig,
som de härmed förknippade finansieringsåtgärderna synas — åtminstone
efter den senaste tidens låga ränteläge att döma — kunna försiggå
under gynnsamma förhållanden. Å andra sidan bör ej förbises, att den allmänna
högkonjunktur, som de senaste åren rått här i landet, återverkat även
på järnvägarna och kommit åtminstone vissa av dessa för konjunkturerna i
hög grad känsliga företag att nu kunna förete relativt höga avkastningssiffror.

Av kommerskollegium liksom för övrigt ett antal privata sammanslutningar,
representerande det enskilda näringslivet, hava framförts betänkligheter
mot att banor, varmed de nuvarande ägarna äro starkt förbundna och som

Riksdagens skrivelse Nr 318.

3

kanske i huvudsak uppkommit genom enskilda uppoffringar och närmast
för att tillgodose speciella trafikändamål, nu helt undanryckas de hittillsvarande
intressenternas kontroll. Riksdagen underskattar icke vad sålunda anförts.
Dessa och andra liknande lokala eller måhända rent personliga intressesynpunkter
torde dock få vika, eftersom fråga är om allmänna trafikinrättningar,
varpå koncession lämnats för att de skola betjäna allmänhetens
och det allmännas intressen. Bland alla dem, både kommuner och andra,
som satsat kapital i ett järnvägsföretag —- kanske i allmänhet utan förhoppningar
örn någon större direkt avkastning utan främst med tanke på att
gagna bygdens eller en orts utveckling — lärer det väl betraktas som en förmån
att erhålla den ofta nog ganska tyngande omsorgen för att ej säga förpliktelsen
att sörja för banans fortbestånd överflyttad på staten samtidigt som
trafikmöjligheterna förbättras. Riksdagen förutsätter härvid, att skälig hänsyn
tages till samhällen, som berövas skatteunderlag eller tillskyndas andra
olägenheter genom förflyttning av järn vägspersonal, nedlagd drift vid lokoch
vagnverkstäder o. s. v. Särskilt med avseende å verkstäder och andra
liknande fasta anläggningar kan förtjäna ytterligare övervägas hur långt en
blivande centralisering och driftkoncentration bör drivas.

Då i väckta motioner framhållits, att en lagstiftning efter de riktlinjer, som
föreslagits av 1936 års järnvägskommitté, skulle »innebära ett allvarligt hot
mot rättssäkerheten genom att legalisera obehöriga ingrepp i enskild rätt»,
anser riksdagen angeläget framhålla, att den uppfattning, som sålunda motionsvis
kommit till uttryck, får anses ganska ingående och för övrigt också
enhälligt vederlagd av de för denna frågas utredning tillkallade sakkunniga.
I anslutning till de sakkunnigas och myndigheternas i detta avseende gjorda
uttalanden må erinras örn, att kommunikationernas och då i första hand
landsvägs- och järnvägsnätens utbyggnad och förbättring varit ett av de
mest elementära ändamål i fråga om vilket enskild rätt ansetts böra få vika
för allmän. Redan i 1910 års kommittébetänkande angående lag örn expropriation
antyddes också behovet av den allmänna expropriationslagstiftningens
komplettering genom lagar begränsade till specialområden. På samma
rättsgrund som denna allmänna sedan länge gällande expropriationslagstiltning
är de sakkunnigas lagutkast uppbyggt. I förhoppning att de behövliga
inlösningsåtgärderna skola på frivillighetens väg kunna genomföras, har
emellertid departementschefen ej framlagt något lagförslag i ämnet. Vid sådant
förhållande torde det ej nu vara erforderligt med något närmare ställningstagande
till frågan örn en eventuell inlösningslagstiftnings berättigande
och än mindre örn de här berörda lagstiftningsbestämmelsemas närmare
innehåll.

Beträffande frågan örn den omfattning vari förstatligandet bör ske, synes
den uppfattningen alltmer göra sig gällande, att järnvägsekonomiskt samt
också ur trafikanternas synpunkt tillvaron av skilda driftsenheter ej är till
gagn vare sig då fråga är örn lill varandra anslutande järnvägslinjer eller
beträffande banor, vilka äro jämnlöpande eller som konkurrera örn belt
eller delvis gemensamma trafikområden.

4

Riksdagens skrivelse Nr 318.

Från militärt håll har i det över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrandet
uttalats, att det med hänsyn till förhållanden i krig knappast vöre
fördelaktigt att förstatliga väl skötta trafikstarka enskilda järnvägar. I
anledning härav vill riksdagen framhålla, att åtminstone tidigare ett genom
förstatligandet enhetliggjort bansystem alltid ansetts medföra ett —
såsom järnvägsstyrelsen år 1918 angivit — avsevärt stärkande i många viktiga
avseenden av vår militära beredskap. Nuvarande uppdelning på skilda
järnvägsenheter kan visserligen medföra en ur beredskapssynpunkt nyttig
»överdimensionering» av transportapparaten, enkannerligen den rullande
materielen. Härmed må dock ställas den för krigstransporterna ytterst värdefulla
kvalitativa förstärkning av en banas tekniska kapacitet, som dess
uppgång i statens järnvägar väl alltjämt kommer att medföra. Ej heller hör
förbises, att under de nu närmast föregående övergångsåren, innan standardiseringen
hunnit genomföras, vagnmaterielen torde bli ovanligt stor liksom
ock att genom ett rätt omfattande försvarsberedskapsprogram statens järnvägar
tillförsäkrats bland annat en betydande extraordinär reserv av ånglok.

Ett rätt påtagligt bevis om nyttan ur beredskapssynpunkt av ett alltigenom
enhetliggjort järnvägsväsen äro väl också de åtgärder i sådan riktning, som
inom vissa länder exempelvis England och Amerika vidtogos under senaste
världskrig. Ganska känt är också, att strategiska skäl starkt bidrogo till besluten
örn tyska järnvägsnätets förstatligande.

I anslutning till de sakkunnigas uppfattning anser riksdagen, att det blivande
förstatligandet bör omfatta samtliga rikets järnvägsenheter, såväl normalspåriga
som smalspåriga, vilka ej äro att betrakta som spårvägar eller hava
liknande lokal karaktär och som överhuvud äro av den allmänna betydelse,
att de böra fortbestå. I yttrande över de sakkunnigas förslag har järnvägsstyrelsen
förordat, att en plan uppgjordes, och anförde därvid, att huvudavsnitten
i en dylik plan vore tämligen självfallna, nämligen Skånes enskilda
järnvägar, övriga normalspårsbanor i Götaland, bergslagsnätet och
smalspårsnäten. I likhet med järnvägsstyrelsen anser riksdagen att förvärven
bör ske successivt och planmässigt. Det torde dock i verkligheten visa sig, att
vissa undantag från den utstakade ordningsföljden kunna bliva erforderliga.
Detta gäller exempelvis i fråga om en smalspårig bana, som står i nära beroende
av en bredspårig, om vars inlösen avtal skall träffas. I överensstämmelse
med såväl den allmänna transporthushållningens som också de enskilda
järnvägarnas intressen torde stå, att förstatligandet kan ske så snabbt
som möjligt. Under övergångstiden med då rådande ovissa läge måste nämligen
vissa svårigheter alltid lättare uppkomma för en rationell skötsel av
banorna. Utan att underskatta omfattningen av alla åtgärder, som äro förknippade
med förstatligandet — och detta gäller lika mycket försäljningsförliandlingarna
som själva överflyttningen — vill riksdagen alltså uttala
den förhoppningen, att för införlivningen med statsbanesystemet ej skall behöva
åtgå längre tid än den i betänkandet angivna tidrymden av fem år.

1 anslutning till väckta motioner har riksdagen funnit en permanent institution
höra skapas i form av en opartisk nämnd, bestående av förslagsvis

Riksdagens skrivelse Nr 318.

5

tre personer och i övrigt så sammansatt, att den kan med tillbörlig auktoritet
behandla uppkommande tvistefrågor om järnvägsegendomens värde m. m.

I de sakkunnigas lagutkast finnas detaljerade normer utarbetade för värderingen
av de till inlösen ifrågasatta järnvägsföretagen. I likhet med departementschefen
måste emellertid riksdagen ifrågasätta lämpligheten av att
genom dylika till sina blivande verkningar ovissa ersättningsnormer binda
de blivande förhandlingarna, vid vilka väl dock torde komma att tillfyllest
beaktas sådana av de sakkunniga angivna huvudfaktorer som järnvägsföretagets
avkastning, verkställt underhåll, realisationsvärde samt värde i
övrigt, varvid väl också hänsyn kommer att tagas till verkställda tekniska
förbättringar, särskilt sådana, som vidtagits i rationaliseringssyfte. Såsom
departementschefen antytt böra liknande värderingsgrunder, som tillämpats
vid statens senaste järnvägsförvärv, också kunna tjäna till ledning. Riksdagen
utgår från som självfallet, att ingen otillbörlig pressning å inlösningsprisen
får ifrågakomma exempelvis genom omotiverade uppskov från statens sida
med förvärven. I detta sammanhang vill emellertid riksdagen framhålla
önskvärdheten av att förvärven ej — såsom hittills emellanåt skett — genomföras
allenast indirekt genom förvärv av en aktiemajoritet utan i den mera
direkta och också mera betryggande form, som ett inköp av själva järnvägsanläggningen
innebär.

Med avseende å de enskilda järnvägarnas personal har från svenska järnvägsföreningen
och föreningen enskilda järnvägars förvaltningstjänstemän
uttalats, att några realskäl icke syntes föreligga för lönereducering vid övergången
till statens järnvägars tjänst. I anledning härav vill riksdagen erinra
örn att en av de orsaker, som kraftigast bidragit att framtvinga ett förstatligande,
varit de enskilda järnvägarnas ekonomiska svårigheter, varom
bland annat vittnar ett stort antal beslut, som stat, kommuner och enskilda
under årens lopp nödgats fatta örn avskrivning av tidigare utlånat respektive
insättande av nytt järnvägskapital. Ej minst de statliga uppoffringarna hava
härvidlag varit av en betydande storleksordning. Vid dessa hjälpaktioner
hava de höga förvaltningskostnaderna — med åtminstone vad de högre förvaltningstjänstemännens
löner beträffar avlöningar ej .sällan liggande över
statens järnvägars nivå — särskilt uppmärksammats. Den allmänna sanering,
som framstått som en tvingande nödvändighet, hava emellertid vederbörande
banförvaltningar ej själva mäktat genomföra, utan i detta avseende har gång
efter annan påkallats .statens bistånd och ingrep]». Åtminstone beträffande
de här närmast avsedda mera svaga järnvägsenheterna lärer väl införlivningen
med statens järnvägar innebära ett betydligt ökat mått av trygghet för
banföretagets personal, i all .synnerhet som en garanti helt allmänt skulle
lämnas örn fortsatt anställning med i stort sett bibehållna avlöningsförmåner
jämte pension i vanlig ordning eller ock ersättning för förlust av tjänsten. I
de undantagsfall, då vederbörande ej kan beredas fortsatt anställning, skulle
han genom förtidspensionering på skäligt säll hållas skadeslös eller ock erhålla
en annan skälig, av billighetshänsyn förestavad ersättning. Vad .särskilt
förvaltningstjänstcmännen betril tiar har — även om det i vissa fall

6

Riksdagens skrivelse Nr 318.

kan stöta på svårigheter att finna lämplig sysselsättning åt dem — det dock
enligt departementschefen uttalanden räknats med, att de så gott som
undantagslöst komma att beredas fortsatt anställning.

Även ur personalens synpunkter sett borde dessa normer, sådana de nu
närmare av de sakkunniga och departementschefen utformats, kunna godtagas
såsom ej obilliga. Örn det närmare genomförandet är, enligt vad riksdagens
vederbörande utskott förvissat sig örn, statens järnvägars ledning
villig överlägga med de olika härav berörda personalgrupperna. Härvid lärer
också bliva tillfälle till en möjligast rättvis avvägning av den hittillsvarande
statsbanepersonalens och den nya personalens i vissa avseenden mot
varandra stående intressen. Detta gäller alldeles särskilt frågan örn rätten
att för befordran och turberäkning vid statens järnvägar tillgodoräkna anställningstiden
vid enskild järnväg. Även i detta avseende måste väl grundsatsen
örn förtjänst och skicklighet bliva normerande, och i varje fall kan
den ej få sättas ur kraft genom vissa antagna procentuella normer.

Ett område, som i detta sammanhang också måste beaktas, är de enskilda
järnvägarnas pensionskassor. Det statliga övertagande av dessa kassor, som
sannolikt måste äga rum, förutsätter emellertid ytterligare utredningar. Ytterligare
överväganden tarvar även, på sätt departementschefen framhållit,
frågan örn pensioneringen av svenska järnvägsföreningens och vissa andra
institutioners personal. Härvid bör också tillses, att Enskilda järnvägarnas
milkontors ägare och anställda i lämplig form och omfattning hållas skadeslösa.
Detta kontor fullgör en del statistiska och kamerala uppgifter, som
ligga till grund för beräkning av användningen av de enskilda järnvägarnas
vagnar och lok m. m., ehuru denna särorganisation formellt är att betrakta
som ett enskilt företag, kunna — på sätt i motionen II: 390 närmare
utvecklas — vissa skäl åberopas för att detta kontors intressen ej heller förbises
i samband med de till kontoret anslutna banornas förstatligande.

Under hänvisning i övrigt till vad sålunda ovan anförts vill riksdagen nu
här till sist sammanfattningsvis erinra hurusom vad det svenska järnvägsväsendet
beträffar det ingalunda lärer kunna göras gällande att statsdriften
visat sig underlägsen privatdriften. I detta hänseende sammanfalla de
svenska erfarenheterna med de från Tyskland, Nederländerna, Belgien, Italien,
för att nu endast nämna ett fåtal av de länder, där järnvägarna efter
hand förstatligats. I själva verket är det alltjämt rådande svenska systemet
med en mängd på olika förvaltningsenheter splittrade, delvis jämnlöpande
och sinsemellan konkurrerande banlinjer att betrakta som otillfredsställande
och representerande ett stadium, som eljest så gott som överallt
i världen övervunnits.

Såväl ur den allmänna samfärdselns synpunkter som kanske främst rent
nationellt måste det därför vara att hälsa med den största tillfredsställelse, att
nu —■ med utgångspunkt från ett av 1933 års riksdag taget initiativ och på
grundval av förslag, utarbetat av en allsidigt sammansatt kommitté — proposition
kunnat framläggas örn det svenska järnvägsnätets enhetliggörande.
I stort sett efter de riktlinjer, som i propositionen framlagts, har riksdagen

Riksdagens skrivelse Nr 318.

7

funnit sig böra uttala sig för en allmän införlivning med statsbanesystemet
av landets enskilda banor, såväl de normalspåriga som smalspåriga. Angeläget
är, att detta förstatligande kan snarast genomföras. Detta gäller ej
minst av hänsyn till de av inlösningen berörda enskilda banornas egna intressen.

Riksdagen får dels såsom sitt yttrande angående de i propositionen nr 207
angivna åtgärderna för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet åberopa
ovan anförda synpunkter, dels ock anmäla, att riksdagen medgivit,
att enskild järnväg, som försäljes å exekutiv auktion, må förvärvas av staten,
ävensom besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skola i fall som
nyss sagts tillhandahålla medel för ändamålet.

Stockholm den 31 maj 1939.

Med undersåtlig vördnad.

,, , ;.i- i-:- : rf <.< ■

..; . ;; •• i l .1: • t ; ) i il i i Jim

m.ÅAUn-.: M''*-/;.- • ii'' • • • r u..1 Ii*. I Vll-lij/JtflJ

Hl"

lif/ r iol • j:

: i!; t

.1''..!