RIKSDAGENS PROTOKOLL

1939. Första kammaren. Nr 27.

Tisdalen den 2 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1939/40 under riksstatens sjunde
huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till svensk
undervisning för svenska barn i utlandet; samt

nr 221, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bidrag
till driften av icke statliga skyddshem m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 258, angående lönereglering för vissa professorer vid konsthögskolan och
vissa tjänstemän vid konjunkturinstitutet m. m.; samt

nr 259, angående anslag till avlöningar vid akademien för de fria konsterna
med konsthögskolan.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 260, angående ratifikation av ett i Stockholm den 18 april 1939 undertecknat
protokoll rörande ändring av 1928 års svensk-franska förliknings- och
skil jedomstr aktat.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 261, angående bestridande av vissa kostnader i samband med inbördeskriget
i Spanien; och

nr 263, angående statlig krigsförsäkring.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

264, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att
inlösa av banken utgiva sedlar med guld; och

nr 265, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1937
(nr 305) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

266, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av. förordningen
den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall med Första

kammarens protokoll 1989. Nr 87. 1

Nr 27.

Tisdagen den 2 maj 1939.

dela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;
samt

nr 267, angående godkännande av ett avtal mellan Sverige och Amerikas
Förenta Stater för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av
bestämmelser angående ömsesidig handräckning beträffande inkomst- och
andra skatter, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 268, angående uppförande av beskickningshus i Tokio m. m.;
nr 269, angående ersättning av statsmedel för vissa skador och kostnader
till följd av Ume- och Vindelälvarnas översvämning år 1938;

nr 270, angående indragning av sändebudsbefattningen i Prag och upprättande
av en sändebudsbefattning i Belgrad;

nr 271, angående anslag till ersättning åt verksläkare för budgetåret 1939/

4°;

nr 272, angående anslag till allmänna lönenämnden m. m.; samt

nr 273, angående anslag till konjunkturinstitutet för budgetåret 1939/40.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

274, med förslag till lag om ändring i vissa delar av luftskyddslagen
den 11 juni 1937 (nr 504); och

nr 275, med förslag till lag örn sjukhusvård vid krig eller krigsfara.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 277, med förslag örn ändring i vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet
den 30 juni 1934 (nr 442) ; samt

nr 278, angående ändrade pensionsbestämmelser för lärare vid kommunala
flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 276, med
förslag till lag örn skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m.
föranledda arbetsuppgifter.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
uflåtanden nr 136—147, bevillningsutskottets betänkande nr 21, sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, bankoutskottets utlåtanden
nr 42 och 43 samt memorial nr 44, första lagutskottets utlåtanden nr 23
och 24, andra lagutskottets utlåtande nr 27 och memorial nr 28, första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 10—12 ävensom kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 11 och 12.

Föredrogs och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
proposition nr 276.

Tisdagen den 2 maj 1939.

Nr 27.

Anmäldes oell bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 12, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckta motioner örn åstadkommande av dels vissa
ändringar i organisationen för behandling av utlänningsärenden, dels ock en
ny invandringslag; samt

nr 26, i anledning av väckta motioner örn tillrättaläggande av missförhållanden
mellan psykiatri och rättsskipning m. m.; ävensom

andra lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 16
maj 1930 (nr 139) örn vissa inskränkningar beträffande tiden- för förläggande
av bageri- och konditoriarbete m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Örn viss begränsning
av
skattskyldigs
sammanlagda
beskattning.

Onsdagen den 3 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 26 och den 29 nästlidne april.

Herr von Horn anmälde, att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 276, med förslag till lag örn skyldighet för kommun att fullgöra
vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
memorial nr 12, första lagutskottets utlåtanden nr 25 och 26 samt
andra lagutskottets utlåtande nr 29.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 18, i anledning
av väckt motion angående rätt för småbrukare till avdrag för minderåriga
barn vid taxering till fastighetsskatt, bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 19, i anledning av väckt
motion örn begränsning av skattskyldigs sammanlagda beskattning med hänsyn
till hans beskattningsbara inkomst.

I en inom första kammaren av herr Mannerskantz väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 154, hade hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande möjligheterna att i skattelagarna
införa bestämmelse om att i sammanlagd skatt icke av någon finge utkrävas
mer än ett belopp lika med den verkligt beskattningsbara inkomsten för det
år varom fråga vore.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 154 av herr Mannerskantz, om begränsning av skattskyldigs
sammanlagda beskattning med hänsyn till hans beskattningsbara inkomst,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av friherre Lagerfelt samt herrar Bengtsson, Lundell och Thorell, vilka
på anförda skäl hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn utredning och framläggande av förslag örn en skattespärr innebärande
att, därest fysisk person för visst beskattningsår påförts skatter till
stat och kommuner med belopp tillsammans överstigande 100 procent, eller
den lägre procent Kungl. Majit kunde finna skälig, av den skattskyldiges

Onadagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Örn viss begränsning av skattskyldigs sammanlagda beskattning. (Forts.)
till statlig inkomst- oell förmögenhetsskatt taxerade inkomst minskad med ortsavdrag,
han skulle äga rätt till restitution av staten med överskjutande skattebelopp,
dock ej med mera än han i statsskatter utgivit;

2) av herr Velander, vilken ansett, att utskottet bort, i anledning av motionen
I: 154 av herr Mannerskantz, hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville snarast möjligt förelägga
riksdagen förslag till sådana bestämmelser att, såvitt anginge den statliga
inkomst- och förmögenhetsskatten samt den särskilda skatten å förmögenhet,
icke av någon skattskyldig i sådan skatt sammanlagt uttoges mer än
förslagsvis 50 procent av den till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade
inkomsten.

Herr Velander: Herr talman! I den i föreliggande ärende väckta motionen
har framhållits, att de fall icke äro sällsynta, då en person blir påförd
skatt till belopp väsentligt överstigande den faktiska inkomsten. Detta är riktigt.
Förhållandet står i samband med garantibeskattningen av fastighet i
kommunalt avseende, då man till beskattning i varje fall upptar vissa procent
av fastighetens taxeringsvärde, oberoende av om fastigheten lämnat behållen
inkomst eller icke. Men förhållandet sammanhänger också med den
statliga beskattningen av förmögenhet, ity att en persons tillgångar i kapital
eller annan egendom göres till föremål för sådan beskattning, även örn
dessa tillgångar lämna ingen eller ringa avkastning. Detta kan inte anses
tillfredsställande. En beskattning, som inte motsvaras av verklig inkomst,
är ju ingenting annat än kapitalkonfiskation och kan såsom sådan näppeligen
ur någon synpunkt försvaras. Örn detta är riktigt och man därjämte i allmänhet
kan betrakta skatten såsom en omkostnad för inkomstens förvärvande,
måste motionärens uppfattning att skatteplikten icke bör sträcka sig utanför
ramen för den beskattningsbara inkomsten vara principiellt riktig. En
annan sak är, att man på sina håll, i likhet med vad som skett i vårt land,
via förmögenhetsbeskattningen söker att något hårdare träffa den fonderade
inkomsten, d. v. s. förmögenlietsavkastningen än annan inkomst, exempelvis inkomst
av arbete.

Örn man emellertid söker fullfölja motionärens tankegång, stöter man på
vissa svårigheter. Dessa svårigheter sammanhänga i främsta rummet med
den antydda garantibeskattningen av fastighet. Denna har ju motiverats
bland annat med nödvändigheten att bereda eller garantera våra kommuner,
i synnerhet de ekonomiskt svagaste, tillgång till erforderligt skatteunderlag.
Örn så icke skedde, skulle ju erfarenhetsmässigt exempelvis under en lågkonjunktur
det förhållandet lätteligen kunna inträffa, att i en landsbygdskommun
ett fåtal personer, kanske prästen och skolläraren, finge det dyrbara
nöjet att så gott som ensamma täcka kommunens hela inkomstbehov. Jag har
därför vid behandlingen inom utskottet av motionen haft något svårt att följa
motionärens tankegång, då han under den av honom avsedda spärren velat
inbegripa även garantibeskattningen av fastighet. Jag delar emellertid helt
en sådan mening, som att en dylik särbeskattning icke bör vidmakthållas i
större utsträckning än som med hänsyn till behovet av skatteunderlag för
våra kommuner är absolut oundgänglig. Från den av motionären avsedda
spärren i fråga örn skattetryckets höjd i förhållande till inkomsten har jag
alltså velat undantaga garantibeskattningen av fastighet och detta även av
den anledningen att, såsom i utskottets betänkande erinras, den kommunala
beskattningen i hela dess vidd är föremål för utredning. Med hänsyn vidare
till att den kommunala inkomstskatten alltid motsvaras av verklig inkomst,
har jag inom utskottet tagit sikte på en begränsning av allenast den statliga

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Örn viss begränsning av skattskyldigs sammanlagda beskattning. (Forts.)
inkomst- och förmögenhetsskatten samt den särskilda skatten av förmögenhet.
Jag har därvid utgått ifrån, att i dylik skatt icke borde av någon skattskyldig
uttagas mer än förslagsvis 50 % av den taxerade inkomsten. En sådan
begränsning eller maximering av skatteplikten har emellertid synts mig så betydelsefull,
att jag mycket väl kunde vara med att resonera om t. o. m. en
spärr, där procenttalet sattes väsentligt högre, örn den av mig antydda övre
gränsen skulle anses för låg. Jag har dock inte fått utskottsmajoriteten med
på den linjen. Utskottsmajoriteten har över huvud inte velat vara med örn
någon skrivelse till Kungl. Majit med anhållan örn utredning och förslag i
ämnet. Min reservation ligger inte heller inom motionens ram, och jag är
därför förhindrad att här yrka bifall till densamma. Jag är emellertid mycket
angelägen örn att det spörsmål, som genom motionen aktualiserats, blir
föremål för övervägande. Som saken nu ligger till, kan måhända detta syfte
inte nås på annan väg än genom ett bifall till den av friherre Lagerfelt m. fl.
avgivna, vid utskottsbetänkandet fogade reservationen. Ehuru, såsom förut
anförts, ur min synpunkt den linje, jag inom utskottet hävdat, måste framstå
såsom principiellt riktigare, finner jag mig, herr talman, i dagens situation
böra hemställa om bifall till denna reservation.

Friherre Lagerfelt: Herr talman! Såsom den föregående ärade talaren

anförde äro reservanterna, fastän de delat sig på tvenne reservationer, eniga
örn en önskan att få en spärr för de skattebelopp som uttagas av vissa skattebetalare.
De reservationer som äro avgivna å ena sidan av herr Velander,
å andra sidan av tvenne ledamöter av denna kammare, varav jag är den ene,
samt tvenne i medkammaren, skilja sig i huvudsak därigenom, att herr Velander
endast tar hänsyn till spärr för kronoskatten, medan vi andra reservanter
ta hänsyn till samtliga utgående skatter vid sättandet av spärr. Att
vi valt denna linje beror på att vi anse, att en spärr som sättes för samtliga
utgående skatter berör flera skattedragare än en spärr som bara avser kronoskatten.
Vidare anse vi att den största oegentligheten i beskattningen förorsakas
av garantiskatten, som nödvändigt måste utgå och blir olika i olika
kommuner. Den kan drabba på det sättet att en person, som under ett år
inte har någon inkomst, kan få en ganska stor skatt, och det är i sådana
missförhållanden vi önska rättelse.

Då herr Velander redan har yrkat bifall till den reservation, som är avgiven
bland annat av mig, ber jag att få förena mig med honom örn detta yrkande.

I friherre Lagerfelts yttrande instämde herrar Bengtsson, Bondeson, Gustaf
Björkman och Sylwan.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Ja. efter det lama försvar, som har

presterats för dessa reservationer, kail det vara tämligen överflödigt att säga
något till försvar för utskottets ståndpunkt, men då yrkanden gjorts, ber jag
i varje fall att få jaka bifall till utskottets hemställan.

Jag förstår så väl det trångmål som herr Velander kommit i, då han nödgas
yrka bifall till en reservation, vars sakliga innehåll är sådant att det är
välbetänkt av herr Velander att icke försöka försvara det, vilket han heller
inte har gjort. I fråga örn den velanderska reservationen vill jag ha sagt, att
däri ligger onekligen ett krav som man inte helt kan nonchalera. Herr Velander
förklarade ju också att det här upptagna procenttalet, som skulle utgöra
ett maximum för beskattningen, mycket gärna fick skruvas på, även uppåt,
och det är väl närmast om detta maximum som diskussionen rört sig, när det
gällt att avväga och begränsa såväl den särskilda förmögenhetsskatten som

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Om viss begränsning av skattskyldigs sammanlagda beskattning. (Forts.)
inkomst- och förmögenhetsskatten. Örn förhållandena inte vore sådana, att de
påkallade uttagandet av höga skatter, skulle väl ingen lia något emot att man
finge ett maximum i fråga om skatteuttagning, som till och med vore rimligare
än det av herr Velander föreslagna. Men under rådande förhållanden lär det
icke vara lätt för vare sig Kungl. Maj :t eller några sakkunniga att finna utvägar,
som samtidigt garantera att statens behov av intäkter fylles -— herr
Velanders reservation gäller ju statsskatten — och i utsträcktare mån hålla
skattedragarna skadeslösa. Det är ett problem, som sannerligen inte är lättlöst,
och i samma mån som kravet för statens vidkommande på intäkter stiger, lär
det inte finnas någon annan väg att beträda än att dra till skatteskruven.
inte allenast i fråga örn de direkta utan även i fråga örn de indirekta skatterna.

Jag har velat säga detta, herr talman, för att betyga att man inte kan helt
underkänna den tanke som ligger i den velanderska reservationen. Fjolårets
riksdag underkände den icke heller. Vid dryftande av spörsmålet om reduktionsregeln,
som är ungefär samma sak som den herr Velander här är inne på,
yttrade bevillningsutskottet, och riksdagen godkände detta yttrande, att det
kunde vara skäl i att, sedan man prövat den nya statsskatteordningen, ta under
övervägande, huruvida jämkningar i berörda fråga kunde anses påkallade.
Men då riksdagen så sent som i fjol antog den nya skattelagen och denna sålunda
näppeligen har praktiserats, kan det vara skäl i att liksom fjolårets
riksdag ställa sig avvaktande någon tid framåt och inte genast taga upp på
nytt ett problem, som man då sökte lösa på ett godtagligt sätt.

Vad den lagerfeltska- reservationen beträffar måste jag tyvärr säga, att redan
det inledande resonemanget förefaller mig ganska främmande. Det säges
där att det är »allmänt erkänt», att skatt bör utgå av den skattskyldiges inkomst
och av denna ej ta mera i anspråk än att åtminstone så mycket återstår
som motsvarar det statliga ortsavdraget, vilket ju är beräknat motsvara
existensminimum. Jag frågar: när var det allmänt erkänt att skatter endast
böra utgå av den skattskyldiges inkomst? Så länge jag har sysslat med skattefrågor,
och det är rätt många år, och även långt före min tid har man tillämpat
former för den kommunala beskattningen, som inte ta hänsyn till inkomsten.
Tyvärr har man, som herr Velander sade, varit tvingad att göra så, och
det är långt ifrån någon allmänt erkänd regel att endast inkomsten skulle
ligga till grund för beskattningen. Lika oriktigt är påståendet att det är allmänt
erkänt att man av inkomsten ej skall ta mera i anspråk än att så mycket
återstår som motsvarar det statliga ortsavdraget. Aldrig har man reflekterat
på att kunna medge kommunalt ortsavdrag av samma storlek som det .statliga
ortsavdraget — dess värre, säger jag. För närvarande sitter en kommitté och
brottas med dessa spörsmål, och jag skvallrar inte ur skolan örn jag säger
att man där inte kan drömma om att gå lika långt i fråga örn kommunala
ortsavdrag som i fråga örn statliga. Det är således visst inte någon allmänt
erkänd regel.

När man bygger på sådana felaktiga förutsättningar, är det ju inte underligt
örn resultatet blir felaktigt, så som det synes mig vara i denna reservation.
Örn man kan finna skatleformer, som skulle göra andra skatteobjekt
än den rena inkomsten överflödiga, så vore det lyckligt, nion jag påstår att
detta icke är möjligt, så länge det finns en särskild skattelag för den kommunala
beskattningen. Då går det så, som herr Velander säger, att kanske i
många kommuner exempelvis två personer som äro tjänstemän, låt oss säga
prästen och klockaren, bli de enda skattskyldiga, och jag skulle vilja se hur
herrar reservanter tänka ordna den kommunala hushållningen under sådana
förhållanden. Enbart den omsfändighelen alt man tillämpade samma oris -

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Örn viss begränsning av skattskyldigs sammanlagda beskattning. (Forts.)
avdrag vid den kommunala som vid den statliga beskattningen skulle ödelägga
ekonomien för ett otal svenska kommuner. Reservationens innebörd är
ju egentligen att slopa bela garantiskattesystemet utan att ersätta det med
något annat liknande objektskattesystem, byggande på värden som vid vissa
tillfällen icke ge någon inkomst. Jag gratulerar herrarna, örn ni kunna hitta
på någon sådan utväg. För min del är jag övertygad om att det icke kommer
att lyckas, och då finner jag det ganska meningslöst att skriva till Kungl.
Majit och hemställa om utredning i en fråga som man på förhand vet är
omöjlig att lösa i den önskade riktningen. Det vore bättre örn man kunde
åstadkomma vissa jämkningar i fråga örn garantiskatten och finna former som
mildrade dess hårdhet. Detta problem arbetar man med, men att fullständigt
lämna tanken på ali objektbeskattning, vilket motionärerna synes åsyfta, finner
jag icke möjligt.

Jag ber, herr talman, bara att få säga ett par ord till. Då man resonerar
örn skatter som här har skett och vill söka åstadkomma en ordning, som är
rimligare och lindrigare än den vi hittills lia nödgats praktisera, så får man
inte glömma bort att vi ha andra skattefÖrmer än de direkta skatterna, former
som verka ännu hårdare mot skattedragarna, och det är de indirekta skatterna.
Där är det sannerligen inte fråga örn inkomstens storlek eller avkastningen
av kapitalet. När det gäller tillgodoseende av livets behov, äro de skatterna
mycket obarmhärtigare än de skattmasar som sköta örn indrivningen av de
direkta skatterna. Jag menar med detta, att när man sträcker omsorgen om
förmögenhetsskattens gräns så långt som man här gör i reservationen, skall
man inte glömma bort den skattskyldighet som påvilar dem som kanske varken
ha beskattningsbar inkomst eller förmögenhet att betala skatt för. Det
kan vara skäl att erinra sig detta vid behandlingen av frågor rörande den direkta
skatten.

Herr talman, jag ber sålunda att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Mannerskantz: Herr talman! När jag väckt denna motion, talade

jag med åtskilliga människor som kanske inte voro så insatta i skattefrågor.
Många av dem som jag träffade började skratta och sade, att det finns väl
inte sådana som få betala mera i skatt än de ha i inkomst. Jag tror att en
mycket betydande del av den svenska väljarekåren lever helt och hållet i okunnighet
örn att så inte bara kan vara fallet utan även att det är mycket vanligt.
Den föregående ärade talaren, representanten för utskottsmajoriteten, medgav,
efter vad jag kunde finna, flera gånger i sitt anförande, att det rådande systemet
inte var riktigt, och årets bevillningsutskott har liksom fjolårets på flera
ställen uttalat att det finns ganska stora oformligheter. Jag vill därtill bara
foga att det här inte rör sig örn enstaka fall, utan är en företeelse som förekommer
kanske i tiotusen fall årligen här i landet.

Fjolårets bevillningsutskott anförde i fråga om förslaget till omläggningav
den direkta statsbeskattningen att utskottet ej ville bestrida, att det ur många
synpunker skulle varit önskvärt, örn en för de skattskyldiga förmånligare utformning
av reduktionsregeln kunnat komma till stånd. Bevillningsutskottet,
som av anförda skäl icke ansåg sig kunna tillstyrka ändring i det av Kungl.
Maj :t framlagda förslaget, framhöll emellertid, att spörsmålet om reduktionsregelns
utformande vöre av den natur, att det borde upptagas till prövning så
snart erfarenheter örn verkningarna av den då föreslagna regelns tillämpning
vunnits eller ändring i det allmänna ränteläget sådant påkallade. När jag
läste denna reelt, fick jag den tanken: vad är det man skall pröva, oell vad
är det man väntar på? Är det möjligt att man vill få fram bevis på att någon
blivit hundraprocentigt renplockad via de löpande skatterna eller något annat

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Örn viss begränsning av skattskyldigs sammanlagda beskattning. (Forts.)
sådant, särskilt upprörande fall? Jag tycker det inte är någon svårighet alls
att räkna ut, att skattelagstiftningen i dess nuvarande utformning medför
orättfärdigheter.

Jag har hittat en direkt felaktighet i utskottets betänkande. På sid. 5, andra
stycket, heter det: »Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att i samband
med 1938 års reform av statsbeskattningen genomfördes en viss lättnad
i skattskyldigheten till särskild skatt å förmögenhet för de fall, då förmögenhet
lämnat ingen eller blott ringa avkastning.» Detta är nog inte alldeles sant.
Förut var visserligen procentsatsen lägre, nämligen 2 1/3 %, men då tillämpades
den sedan ortsavdraget hade skett. Numera är procentsatsen satt till 3 %, vid
vilken gräns reduktionen skall börja, men då får ortsavdraget inte dragas
ifrån avkastningen. I själva verket torde de flesta mindre och medelstora förmögenheter
vara ogynnsammare ställda nu än förut, och endast då man kommer
upp till förmögenheter på tre- ä fyrahundratusen kronor och därutöver
kan man säga att det har uppstått en lättnad. Utskottets uttalande är sålunda
inte i sin helhet riktigt.

Av det anförande som representanten för utskottsmajoriteten höll fann jag
att han inte ville förneka att oformligheter förekommo. Om man nu är ense
om den saken, kan det väl inte vara försvarligt att inte göra^något, och även
örn man inte kan få bort orättvisorna helt och hållet, bör man åtminstone finna
någon utväg som mildrar de värsta kantigheterna. Det är ofantligt mångå detaljer,
där detta skulle vara värdefullt, och man borde kunna gå med på att
olägenheterna minskades, även örn de inte helt och hållet avskaffades. Åtminstone
borde saken, som reservanterna föreslå, kunna dryftas.

Motionen tar sikte inte på den s. k. reduktionsregeln, utan syftar till att
man skall få en spärranordning, som utgör någon säkerhet, och det är en viss
skillnad. Jag är nämligen av den uppfattningen, att det inte får vara något,
som är alltför stötande för den allmänna rättsuppfattningen. Jag anser, att
det kan vara tillräckligt, att arvsbeskattning, gåvebeskattning och den beskattning,
som ligger i stämpelavgiften vid lagfart o. d., äro av konfiskatorisk
natur, ty det äro de. Det kunde vara tillräckligt att konfiskera människors
egendom på den vägen, utan att göra det med de löpande skatterna.

Men då är frågan, hur man därvidlag skall gå till väga, och det ar ju rätt
svårt att komma med ett utformat förslag. Det har jag för min del inte vågat
mig på, utan jag har endast velat, att denna fråga av.Kungl. Majit skall tagas
upp till prövning. Jag anser det vara desto viktigare, som de blivande
kommunalskatternas utformning just är i stöpsleven. Örn Kungl. Maj^t får
en skrivelse från riksdagen, såsom jag föreslagit i min motion, kunde Kungl.
Majit ju låta den kommitté, som sysslar därmed, ta särskild hänsyn till inrättandet
av en sådan spärranordning.

Nu förvånar det mig, när utskottets representant, herr Bärg, säger, att
många kommuner genom en dylik åtgärd skulle komma i alldeles olidliga förhållanden.
För att inte bli beskylld för att vara för tam, vilket herr Bärg
ansåg, att de föregående talarna voro, vill jag invända, att det förvånar mig,
att herr Bärg kan säga, att detta innefattas i reservanternas förslag. Det är
att vilseleda kammarens ledamöter att säga något sådant, ty det är tvärtom
så, att reservationen går ut på att kommunerna under alla förhållanden skola
få sitt. Den som borde ge avkall på sin fordran härvidlag skulle vara staten.
För att inte kammarens ledamöter skola tro, att det är riktigt, vad. utskottets
talesman här sade, skall jag be att få läsa upp klämmen i reservationen, som
lyder på följande sätt: ». . . att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn utredning och framläggande av förslag örn en skattespärr innebärande
att, därest fysisk person för visst beskattningsår påförts skatter till

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Örn viss begränsning av slcattskyldigs sammanlagda beskattning. (Forts.)
stat och kommuner med belopp tillsammans överstigande 100 procent, eller
den lägre procent Kungl. Majit kan finna skälig, av den skattskyldiges till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomst minskad med ortsavdrag,
han må äga rätt till restitution av staten med överskjutande skattebelopp,
dock ej med mera än han i statsskatter utgivit».

Det är väl inte svårt att förstå, vad detta innebär. Därför, menar jag, kan
man inte låta ett sådant uttalande vara opåtalt, att det skulle försätta en del
kommuner i trångmål. Reservationen innebär visserligen ett avtrubbande av
spärrens effektivitet, men jag förstår ju också, att man inte kan komma hur
långt som helst. Då man emellertid skulle mildra åtminstone en del av de
orättvisor, som faktiskt ligga i de nuvarande förhållandena, genom att införa
något i stil med vad som innefattas i friherre Lagerfelts reservation, anser jag
mig för min del kunna ansluta mig till densamma. Jag skulle ingenting ha
emot att ansluta mig även till herr Velander, ty jag tycker inte att de båda
reservationerna stå i strid mot varandra. Men den förstnämnda reservationen
överensstämmer mera med motionens syfte, och därför är jag närmast böjd att
ansluta mig till den.

Jag skulle, innan jag slutar, för kammarens ledamöter vilja påpeka, att det
inte bara är garantiskatterna, som åstadkomma de rådande missförhållandena.
Även en person, som icke har någon fastighet, kan råka illa ut. På grundval
av 1936 års partiella folkräkning har man gjort en kalkyl över antalet personer
med en inkomst på 0—800 kronor, som få betala skatt, trots att de inte
lia någon fastighet eller sådan egendom, som är garantibeskattad. Enligt den
uppgjorda tabellen falla icke mindre än 1,240 personer inom denna kategori.
Då många människor ju ha hustrur och barn, varigenom ortsavdraget blir
större, kan man utan vidare säga, att antalet av dem, som råka ut för detta
enbart på grund av statsbeskattningen, uppgår till ytterligare flera tusen. I
motionen äro anförda en hel del exempel, då den sammanlagda beskattningen
överstiger inkomsten, dels när det gäller garantiskatten och dels när det gäller
enbart statsskatterna. Vad jag närmast tänkt mig är, att man inte bara skulle
ha reduktionsregeln för kommunalskatten för sig och för statsskatten för sig,
utan man skulle ha en allmän spärr, som satte en gräns för vad människor
kunna råka ut för i beskattningshänseende.

Ja, herr talman, en av orsakerna till att jag väckt denna motion är, att jag
velat fästa uppmärksamheten på att vårt land genom förmögenhetsbeskattningen
och den ganska omfattande garantibeskattningen nog är ett av de länder
i världen, som har de oformligaste skattebestämmelserna och som mer än
de flesta andra länder har infört skatter på något, som inte bara är inkomst,
ty jag tror, att den saken inte är tillräckligt allmänt känd bland vårt lands
röstberättigade invånare. Jag skall nu, utan att bemöta varje detalj av vad
utskottsmajoritetens representant här har anfört, be att få ansluta mig till dem,
som yrkat bifall till friherre Lagerfelts reservation.

Herr Velander: Herr talman! Utskottets ärade vice ordförande började
sitt anförande med att säga, att det presterats ett så svagt eller vagt försvar
för reservanternas ståndpunkt, att något bemötande därav knappast vore på
sin plats.. Jag är utskottets vice ordförande mycket tacksam för att han, åtminstone
i fråga örn min reservation, presterade det försvar, som jag själv inte
förmådde åstadkomma. Herr vice ordföranden säger nämligen, att min reservation
uppbäres av en tanke, som inte kan underkännas, och att reservationens
krav är sådant, att man inte kan nonchalera det. Herr vice ordföranden gladde
mig också, då han sade, att den spärr, som jag förslagsvis tänkt mig, läge på
sådan nivå, att han för sin del nog skulle kunna tänka sig, att det skulle vara

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Örn viss begränsning av skattskyldigs sammanlagda beskattning. (Forts.)
tillräckligt med ett kanske något lägre procenttal. Detta visar ju, att jag inte
sträckt mina förhoppningar alltför långt.

Herr vice ordföranden anförde emellertid, att behovet av skatteintäkter kan
komma att stegras och att det kan komma att ligga så till, att det inte är lämpligt
med någon spärranordning i den riktning, som motionären och reservanterna
tagit sikte på. Ja, vi ha nu vissa erfarenheter av hur lätt det understundom
kan gå att i en hastig vändning tillyxa och genomföra nya skatteformer, som,
även örn man från början inte avsett det, dock snart direkt eller, indirekt nått
full permanens. Jag föreställer mig i alla fall, att örn exempelvis den av motionären
föreslagna spärregeln infördes, så att ingen riskerade att få betala
skatt med högre belopp än som motsvarade hans faktiska inkomst, herr vice
ordföranden inte gärna kan tänka sig, att ens i en svar situaton det skulle vara
tillrådligt sträcka sig längre.

Jag vill inte på något sätt göra gällande, att utskottets talesman gjort sig
skyldig till någon inkonsekvens. Jag fäste mig emellertid vid, att herr^vice
ordföranden — under hänvisning till bevillningsutskottets yttrande i fjol, då det
gällde den särskilda förmögenhetsskatten —- ställde i utsikt, att det spörsmål,
som vi här diskutera, snart kunde bli föremål för ytterligare övervägande. Ja,
om detta nu är vice ordförandens mening, kan det knappast vara påkallat eller
motiverat att han här i kammaren i dag intager en så utomordentligt negativ
ståndpunkt som skett, i synnerhet om det uppmärksammas, att det uttalande,
som gjordes av bevillningsutskottet i fjol i samband med dess förordande av
den särskilda förmögenhetsskatten, inte avsåg annat än en detalj av ^det problem
vi nu äro inne på. Uttalandet i fråga berör exempelvis inte på något sätt
den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten utan endast den särskilda förmögenhetsskatten.

Herr vice ordföranden var också inne på konsumtionsskatterna. Jag skall
inte ta upp någon diskussion därom. Jag anser, att spörsmålet om den indirekta
beskattningen ligger helt vid sidan av det problem, vi här diskutera.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Endast ett par ord. Jag föreställer mig,
att jag knappast reservationslöst säde, att den av herr Velander föreslagna
spärren var hög och att jag skulle kunna tänka mig en lägre. Åtminstone avsåg
jag inte att säga det. Jag tror att jag uttryckte mig på det sättet, att örn
inte statsskattebehovet vore så pass stort som det är, skulle man kunna nöja sig
med en betydligt lägre skattespärr t. o. lii. lägre än den av herr Velander nämnda.
Det är ju också den omständigheten, att nöden tvingat till att fara hårdare
fram. som gör, att man i beskattningsavseende förfarit som man måst göra.

Det kanske är oriktigt att forma repliken till herr Velander så, att det tyder
på att man kräver ett svar, men jag undrar ändå, örn herr Velander skulle känna
sig tillfreds med att riksdagen här genom Kungl. Maj :t gåve. de sittande
kommittéerna ett direktiv i enlighet med den lagerfeltska reservationen? Jag
föreställer mig, att det nog är behövligt, att frågan örn metoder avväges på
ett helt annat sätt än sorn kunnat ske i denna reservation. Herr Velander vet
lika väl som jag, att man inom kommunalskatteberedningen nedlägger mycken
omsorg på att finna vägar, som kunna vara framkomliga, i strävan att mildra
garantiskattens hårda framfart, och jag föreställer mig, att staten icke kan komma
undan de känningar, som statsverket måste få i fråga örn ökade bidrag till
skatteutjämningen. Men den sortens metod, som förordas i klämmen till den
lagerfeltska reservationen, förefaller det mig vara mycket djärvt att rekommendera
riksdagen att skicka (iver lill den sittande sk a 11 ebom In ingen i syfte
att den skall lända till efterrättelse.

Jag tänker mig också, att frågan örn spärren, som ju avhandlas i det citat

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Om viss begränsning av skattskyldigs sammanlagda beskattning. (Forts.)
från fjolårets riksdag, som anföres i utskottsbetänkande!, nog i sinom tid kommer
upp till övervägande. Hur resultatet av detta övervägande kan bli, det
vet inte jag, medona riksdagen i fortsättningen följer samma tankegång, som
den gav uttryck åt i fjol, lär det väl så småningom resultera i en ny omprövning
såväl av denna fråga som kanske många andra frågor. Ingenting av det
sorn. göres i skattelagstiftningsavseende är för evigt värdefullt, utan det fordrar
ideligen justeringar, men att nu, året efter sedan riksdagen beslutat de nya
statsskattelagarna, komma och skriva om en specifik detalj, synes mig alltjämt
icke påkallat.

Herr Velander: Herr talman! Den föregående ärade talaren riktade till
mig den frågan, huruvida jag kunde tänka mig möjligheten av att Kungl.
Majit överlämnade här diskuterade spörsmål för utredning till någon av de
sittande skattekommittéerna med direktiv, sammanfallande med de i den av
friherre Lagerfelt m. fl. avgivna reservationen upptagna. När jag skall besvara
den frågan, befinner jag mig inte i den svåra situation, som utskottets
vice ordförande antytt. Jag har uttryckligen sagt ifrån, att enligt min mening
den av mig avgivna reservationen vore att föredraga framför nyss omförmälda
reservation, ehuru jag av konstitutionella skäl inte kan yrka bifall till min reservation,
men att jag dock anser, att nu ifrågavarande spörsmål äro så viktiga,
att de snarast böra göras till föremål för övervägande och att jag därför
är beredd att stödja den av friherre Lagerfelt m. fl. avgivna reservationen.

Vidare vill jag säga, att såvitt jag förstått, taga friherre Lagerfelt och hans
medreservanter inte någon bestämd ståndpunkt till här föreliggande spörsmål.
De säga bl. a.: »Huruvida en spärregel uppåt, örn en sådan nu införes i de
svenska skatteförfattningarna, bör gälla enbart de två statsskatterna eller även
de tre kommunalskatterna, därom kunna olika uppfattningar råda.» Reservationen
är även i övrigt så formulerad, att jag för min del anser, att Kungl.
Majit skulle ha tämligen fria händer vid meddelande av direktiv för den avsedda
utredningen. Med den utgångspunkten befinner jag mig icke alls i någon
svår situation, när jag här, i stället för att förorda min egen reservation, till
antagande förordat den av friherre Lagerfelt m. fl. avgivna reservationen.

Friherre Lagerfelt: Herr talman! Första kammaren är icke van att höra
mig uppträda som en gnällande jordbrukare, och jag skall inte gnälla. Jag
skall bara be att få ange några siffror, som visa, hur beskattningen kan utfalla
i ett speciellt fall.

Jag har roat mig med att gå igenom min efter 1938 avgivna deklaration och
räkna ut den deklarerade inkomstens användning i procent. Jag började kalkylen
med att räkna pa vad den till statsbeskattning uppgivna inkomsten gick
till, men då kom jag i den svårigheten, att där, som vi veta, ett skatteavdrag
var gjort med kommunalskatten för föregående år; och när jag skulle såsom
utgift upptaga bade stats- och kommunalskatten för det året, fick jag för mycket
skatteavdrag. Jag fick i stället lov att beräkna procenttalet av utgifterna
på den till kommunalskatt uppgivna inkomsten, d. v. s. på hela inkomsten utan
några allmänna avdrag för skatter.^ Därvid fördelade sig utgifterna på följande
sätt. För grundförbättringar å egendomen, modernisering av några samt
inledande av vattenledning och avlopp i de flesta bostäderna på ägorna, och anskaffning
av nya inventarier, vilket var nödvändigt för rationaliseringens skull,
uppgav jag inom parentes på deklarationsbilagans högersida en utgift, vilken,
som herrarna veta, icke räknas som avdrag. Sedan jag från denna dragit det
värdeminskningsavdrag å byggnader, som kom mig till godo, uppgick denna
utgift till 18 % av min sammanlagda inkomst. Övriga 82 % fördelade sig jämnt

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Örn viss begränsning av skattskyldigs sammanlagda beskattning. (Forts.)
med 41 % erlagda i skatter — en del äro ju inte betalda ännu, men de äro debiterade
och förfalla till betalning i sommar — och 41 % till amortering av skulder
och nödvändiga utgifter för familjen och mig själv. Av dessa 41 %, som
återstår till nödvändiga utgifter, har ungefär en fjärdedel inkommit i form av
hyresfri bostad och natura till hushållet.

Jag tycker det är intressant att lämna dessa uppgifter, så att kammaren
själv får döma, hur skattetrycket verkar.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt samt vidare på bifall till den
av friherre Lagerfelt m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 20,
i anledning av väckta motioner om beredande av skattefrihet för vissa gåvor
till inköp av luftskyddsmateriel, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt,

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn förbud mot arbetstagares
avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m., dels ock en i ämnet
väckt motion.

Genom en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 114, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn förbud
mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m.

I Kungl. Maj:ts förevarande förslag voro 1 och 2 §§ så lydande:

1 §.

Denna lag äger tillämpning å varje verksamhet, vari till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas minst tre arbetstagare. Vid lagens tillämpning
skall affärs- eller kontorsverksamhet, ändock att densamma icke bedrives
såsom självständigt företag, anses såsom särskild verksamhet.

Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av
arbetsgivarens familj.

2 §.

Har arbetstagare sedan minst två år haft stadigvarande anställning hos
arbetsgivaren, må denne, om arbetstagaren slutit trolovning, ingått äktenskap,
blivit havande eller fött barn, ej av sådan anledning uppsäga arbetstagaren
eller i vidare mån minska de med anställningen förenade förmånerna än som
kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande, på grund av arbetets
art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet är märkbart. Är
arbetstagaren kvinna, som arbetsgivaren veterligen är havande eller fött barn,
må han ej heller uppsäga henne på grund därav att hon i samband med
havandeskapet eller barnsbörden under skälig tid, dock högst tolv veckor,
avhåller sig från arbete.

Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagare enligt
denna lag tillkommande förmån.

Äng. förbud
mot avskedande
i anledning
av
äktenskap
m. m.

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en
i anledning av densamma inom andra kammaren väckt motion, nr 376, i vilken
fru Rönn-C kristians son m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta bifalla
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 med följande ändrade lindelse av 1 och 2 §§:

§ 1.

Denna lag äger tillämpning å varje verksamhet, vari till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användes minst en arbetstagare.

Såsom arbetstagare — •—- -— arbetsgivarens familj.

§ 2.

Har arbetstagare sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos
arbetsgivaren, må denne, om arbetstagaren slutit trolovning, ingått äktenskap,
blivit havande eller fött barn, ej av sådan anledning uppsäga arbetstagaren
eller i vidare mån minska de med anställningen förenade förmånerna
än som kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande, på grund
av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet är
märkbart. Är arbetstagaren kvinna, som arbetsgivaren veterligen är havande
eller fött barn, må han ej heller uppsäga henne på grund därav att hon i
samband med havandeskapet eller barnsbörden under skälig tid, dock högst
tolv veckor, avhåller sig från arbetet.

Överlåtelse av---tillkommande förmån.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att propositionen nr 114 måtte bifallas av riksdagen; samt

B. att motionen 11:376 måtte anses besvarad genom utskottets hemställan
under A.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Tamm, Näslund,
Ekströmer, Holstenson, Hallagård, Molander och Sandström samt fröken Andersson
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

A. att propositionen nr 114 icke måtte bifallas av riksdagen; samt

B. att motionen 11:376 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Tamm: Herr talman! Som vi nog litet var minnas, var det inte

många år sedan en stark opinion ute i landet och även här i riksdagen krävde,
att gift kvinnlig arbetskraft i största möjliga utsträckning skulle begränsas
till förmån för den arbetslösa ungdomen. Förhållandena i dag äro annorlunda.
Nu kräver opinionen tvärtom, att kvinnans civila stånd skall ur anställningssynpunkt
få vara hennes ensak. Froh)viiing, havandeskap eller
gifte skall icke få inverka på hennes anställningsförhållanden. Jag nämner
detta för att man inte må förglömma, att opinionsvindarna ofta nog kunna
växla ganska hastigt under intryck av mer eller mindre tillfälliga förhållanden
och stämningar, medan utvecklingen på det praktiska livets olika områden
måste noggrannare anpassas efter överlagda, försiktiga och realbetonade
linjer.

För min del har jag under de 25 år, som jag varit anställd som privattjänsteman,
delvis mycket aktivt intresserat mig för och sysslat med tjänstemannafrågoT.
På den punkt, som här avhandlas, har min uppfattning alltid
varit klar. Då jag betraktat hembildningen som en av de starkaste hörnstenarna
i en god och lycklig samhällsbyggnad, har jag aldrig kunnat gilla
den principiella inställningen, att så fort en anställd kvinna gifte sig, skulle

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Ang. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
lion vara tvungen att lämna sin anställning. Med glädje och tillfredsställelse
har jag därför hälsat omslaget i den allmänna opinionen beträffande denna
angelägenhet och icke mindre den förståelse, som överallt på arbetsgivarhåll
kommit till uttryck inför situationens förändrade krav.

Att spörsmålet dykt upp, som nu skett i den mångsysslande befolkningskommissionen,
anser jag inte alls orimligt, trots att frågan, såsom kommissionen
själv förklarar, knappast kan anses vara ett befolkningsökningsspörsmål,
då erfarenheten tyvärr visat, att inom den gifta kvinnogrupp, varom
här är fråga och där exempel kunna tagas från i statstjänst anställda, barnprocenten
är betydligt lägre än för medeltalet gifta kvinnor. Men jag finner
det också på samma gång fullt naturligt, att kommissionen ställer sig 5''tterst
tveksam inför lämpligheten att söka nå den önskade utvecklingen på lagstiftningens
väg. Och denna kommissionens betänksamhet delas uppenbarligen av
allt att döma efter en objektiv och allsidig omprövning av de flesta för saken
intresserade, icke minst av flera olika kvinnosammanslutningar. Även departementschefen
själv förmenar, att frivillighetens väg vore att föredraga
framför lagstiftningens. Han endast tvekar örn framkomligheten på denna
väg inom rimlig tid.

Men varför ställer man sig då så tveksam inför lagstiftningsåtgärder?
Ja, den frågan är intei svårt att besvara. En tvångslagstiftning
måste ju oundgängligen komma att innebära just för den part,
som man önskar hjälpa, vissa risker och vanskligheter. Het säger sig
självt, att obenägenhet i många fall kommer att uppstå på privat arbetsgivarhåll
att överhuvud taget anställa kvinnlig arbetskraft i samma utsträckning
som förr. Möjligheten för avskedande före utgången av den i lagen stipulerade
karenstiden av två år — det är nämligen så, att efter två år äger arbetsgivaren
utan vidare avskeda den anställde — måste ju under den tiden hänga
som ett Damoklessvärd över den anställdes huvud. Redan gifta kvinnor få
givetvis svårare att skaffa sig arbete, byta plats eller få anställning å annan
ort. Lagens medgivanden till lönenedsättningar på grund av giftermål etc.
kunna väl heller knappast verka uppmuntrande.

Men om en lagstiftning icke nu kommer till stånd, hur kan då utvecklingen
tänkas att gestalta sig? Ja, därom torde väl icke någon som helst tveksamhet
numera behöva råda. Kravet på att kvinnors civila stånd icke skall få
utgöra hinder för anställning även i privattjänst mötes uppenbarligen icke
längre av något märkbart principiellt motstånd från arbetsgivarhåll, sedan
tidsutvecklingen, örn jag så får uttrycka mig, fört fram detsamma till praktisk
mognad. För någon tid sedan har exempelvis från i stort sett alla storbanker
och större försäkringsbolag, vilka sysselsätta det långt övervägande
antalet av kvinnliga anställda, klara och bestämda utfästelser lämnats, att
för framtiden trolovning, äktenskap, havandeskap eller barnsbörd icke i och
för sig skola utgöra hinder för de anställdas kvarstannande i tjänsten eller,
vilket är mycket viktigt, utgöra grund för ändrad lönesättning. Här talas
icke örn karenstid, inte heller örn lönesänkningar, som en eventuell lagstiftning
skulle medgiva, vilket bör observeras. Man anmärker möjligen: Ja. detta är

de stora arbetsgivarna, som kanske under hotet av en lagstiftning nu gått in
för denna linjo, men det finnes ju unga damer, som ännu äro anställda hos
andra företagare och som också vilja gifta sig, men kanske inte väga med
lanke på avskedande. Ja, till dem skulle jag vilja säga: Även ni, mina
damer, kunna nog i lugn och ro ta ut lysning, och jag tror det skall ske i gott
samförstånd med er chef. Ni äro dessutom hädanefter skyddade inte blott av
en mycket stark allmän opinion, utan även av ett nytt, bestämt rättsbegrepp,
örn detta också inte är eller blir i lag inskrivet. Hen saken borde vara klar!

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)

Men orri det mot all förmodan skulle visa sig, att detta allmänna rättsskydd,
tillskapat på frivillighetens väg, icke blir tillfredsställande, ja, då
kommer säkerligen icke heller något motstånd att resas mot införande av en
tvångslagstiftning. För närvarande bjuder dock onekligen klokheten och omtanken
örn de anställda att man ställer sig avvaktande, och det vore glädjande,
örn de anställda själva över lag kunde inse detta i eget välförstått intresse.

En sådan uppfattning vann också under frågans behandling inom utskottet
allt mer och mer gehör. Olusten mot en lagstiftning var lika påtaglig som
sympatierna för lagförslagets reella innebörd. En preliminär omröstning
samlade också en klar majoritet för tanken på ett såvitt möjligt enhälligt utskottsuttalande,
vari förklarades, att man ansåg sig kunna hysa en befogad
förhoppning örn att frågan bäst och smidigast borde kunna lösas på frivillighetens
väg och att man därför borde ställa sig avvaktande gentemot att redan
nu tillgripa lagstiftningsåtgärder. När emellertid någon dag senare det
definitiva ställningstagandet skulle ske, inträffade en liten sensation, icke
alldeles oväntad, men av en art, som kanske är värd att annoteras såsom
ganska typisk för dagens riksdagspolitiska läge. Efter ett meddelande från
utskottsordförandens sida, att regeringen -—- enkannerligen departementschefen,
förmodar jag — förklarat, att den i kamrarna ej vore villig falla undan
ens för ett enhälligt utskottsutlåtande, som gick den emot, utföll slutvoteringen
med 8 röster mot 8, såsom framgår av utskottsutlåtandet, och därvid bemärktes,
att på några socialdemokratiska platser vissa personbyten ägt rum
sedan sist. Lotten hjälpte den gången regeringen till seger, men reflexionerna
göra sig själva. Nog tycker man dock, att skulle vid något tillfälle
rätten för ett utskott att få handla efter eget fritt tänkande kunnat medgivas,
borde väl så varit fallet denna gång, då regeringens mening i sak, örn ock ej i
form, vunnit helt och fullt erkännande.

I frågans nuvarande läge vill jag till sist endast understryka, att vad man
nu närmast i dag har att diskutera, är kanske inte själva sakfrågan, huruvida
kvinnor efter giftermål skola äga rätt att behålla sin anställning, ty därom
råder mig veterligen ■—■ och rådde åtminstone inom utskottet — ingen meningsskiljaktighet.
Frågeställningen är en annan: Skola vi i dag tillstyrka

den onekligen ganska vanskliga lagstiftning, som i propositionen framlägges,
eller skola vi inte tillsvidare ställa oss avvaktande inför en utveckling, som
med en till visshet gränsande sannolikhet kommer att på frivillighetens väg
leda till en säkerligen för alla parter gynnsam lösning?

Ja, ställningstagandet borde inte vara så svårt, och jag ber, herr talman,
att få visa vägen genom att yrka bifall till reservationen.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Det som föranleder mig, herr
talman, att redan nu ta till ordet, är det lilla försök, som herr Tamm gjorde,
att här åter berätta den gamla sagan örn det oerhörda förtryck, som regeringen
utövar gentemot utskotten. Det tycks ha blivit kutym att skvallra
från andra lagutskottet. Men det är väl alldeles i sin ordning, att sedan regeringen
har prövat ett förslag och kommit till en ståndpunkt, regeringen ^inte
utan vidare förklarar sig beredd att lämna denna ståndpunkt. Det förhåller
sig inte på det sättet, att de skäl, som Ira framkommit i utskottet, inte vörö
kända för regeringen, när regeringen gick att taga sin ståndpunkt, huruvida
den skulle framlägga en proposition eller ej. Jag kan förnöja herr Tamm
med att nämna, att vi även inom regeringen hade en ganska ingående diskussion,
huruvida vi borde framlägga propositionen eller avvakta den utveckling
i frivilligt avseende, varom herr Tamm talade. Vi kommo slutligen till den
uppfattningen, att vi borde framlägga en proposition. Vi ha alltså efter en

Onsdagen den 3 maj 1939 f. in.

Nr 27.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
ingående diskussion kommit till den föreställningen, att man mest gagnade den
sak, som det här gäller, genom att statsmakterna i lag ge uttryck för en
uppfattning, som tydligen inte bara vi, utan hela utskottet finner riktig.

Man har inom utskottet dryftat precis samma sak som vi, och därvid har
då framkommit en mening, som lutar åt att man kanske skall låta med lagstiftningen
anstå. Men finnes det någon anledning för regeringen att därför
inte meddela riksdagen sin uppfattning och ta sin chans att övertyga riksdagen
om att det är riktigt, som regeringen menat, att en lagstiftning sker?
Jag kan inte finna, att det föreligger någon anledning att i detta försök lägga
in någon påtryckning från regeringens sida. Jag kan gå ett stycke längre
och nämna, att jag har sagt på den socialdemokratiska riksdagsgruppens
sammanträde, där vi lia behandlat denna sak, liksom vi i regel göra med alla
större frågor, att visst fäster regeringen avseende vid hur man behandlar en
dess proposition, men regeringen fäster icke det avseendet vid denna proposition,
att den kommer att göra den till kabinettsfråga. Jag skulle tro,
att man heller inte, örn man överhuvud taget vill resonera sakligt i dessa
ting, skall behöva använda andra påtryckningar än de sakliga argumenten.

Det är ett ganska konstigt utlåtande, som föreligger här. Majoritetens
motivering för en lagstiftning är nästan precis densamma som minoritetens
motivering för ett avslag på Kungl. Maj :ts förslag. Från båda hållen säger
man, att man finner det principiellt riktigt, att arbetsgivare icke skall vara
berättigad att vid de tillfällen, varom här är fråga, avskeda kvinnorna från
deras anställning. Och man går på minoritetens sida så långt, att man mot
slutet uttalar ett hot och säger, att skulle delvisa sig, att arbetsgivarna inte
följa denna principiellt riktiga uppfattning, då skall det bli lagstiftning. Vi
behöva sålunda egentligen inte tvista med varandra här i dag, huruvida det
är rätt, att kvinnorna skyddas mot avskedande vid tillfällen som dessa.. Därom
tyckas vi alla vara ense, och vad det gäller är mera en fråga, huruvida detta
skydd kan skapas utan lagstiftning eller örn en .lagstiftning rentav skulle
verka till ett mindre skydd för kvinnorna än en frivillig utveckling.

Om jag tar den sista frågan först, så kan jag inte förstå det resonemang,
som säger, att en lag här skulle kunna vara farlig, ty förutsätter man, att
arbetsgivaren lojalt följer den uppfattning, som statsmakterna tämligen enstämmigt
tyckas hysa, då kan det ju heller inte föreligga någon risk för att
arbetsgivaren på grund av en lagstiftning skulle förfara annorlunda än han
annars gör. Jag kan nämligen inte tänka mig en allvarlig människa, som
handlar från den utgångspunkten, att han säger: Visserligen är det och det
rätt, men eftersom det finnes en lag, skall jag trakassera så mycket som
möjligt. Är det så, att det bland arbetsgivarna verkligen finnes en allvarlig
vilja att praktisera de principer, som regeringen och riksdagen önska, så kommer
lagen på sin höjd att framstå som onödig. Den kan aldrig framstå såsom
skadlig. Och örn så är, ha vi endast kvar frågan: Är lagen onödig? Där
kan man lia sin tro. Hur lagstiftningen har verkat, redan innan den utformats
i förslaget till riksdagen, ha vi ju ett exempel på i bankernas och. försäkringsbolagens
hållning. Bankerna och försäkringsbolagen, hade inte tidigare visat
någon särskild benägenhet att acceptera den principiella, uppfattning, varom
vi äro ense, men sedan det förelåg ett förslag örn lagstiftning, blev man märkvärdigt
intresserad, och det gjordes även hos regeringen propåer om att man
skulle låta bli att lagstifta, ty nu skulle man inom dessa företag använda en
annan taktik lin man hade gjort tidigare. Lagen har alltså, redan innan den
är utformad i regeringens förslag, haft en viss god verkan. Men är man
så alldeles säker på, därest nu riksdagen låter lagen falla, att. inte denna
verkan nå grupperna kommer afl förslappas ? Jag vill säga, att jag i sa fall

Första kammarens protokoll 19S9. Nr 27. 2

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
hellre skulle sett, att icke förslaget hade framlagts, ty man kan på arbetsgivarhåll
lätt tolka ett avslag på förslaget så, att det inom riksdagen inte
finnes denna allvarliga vilja att tillämpa de rättfärdiga principer, som ha
funnit uttryck i lagen. Jag skulle också tro, att även om det skett en omsvängning
inom bank- och försäkringsvärlden i detta avseende, så finnes det
tillräckligt många arbetsgivare med kvinnlig arbetskraft kvar, som icke äro
benägna att utan tvång finna sig i en ny tids uppfattning örn hur man behandlar
kvinnliga arbetstagare.

Jag tror alltså, att lagen får direkt positiv nytta. Dess tillvaro kan aldrig
verka skadligt, där arbetsgivaren vill vara lojal, och jag har icke det ringaste
att invända emot, örn de svenska företagarna genom att överallt tillämpa dessa
principer vilja skapa den föreställningen, att lagen inte har någon betydelse.
Men jag skulle tro, att det vore ett missgrepp, örn riksdagen, sedan ett förslag
föreligger, i dag skulle fälla detta och därigenom skapa oriktiga föreställningar
örn statsmakternas verkliga inställning.

Det är — jag upprepar det — en litet egendomlig situation vi befinna
oss i, där vi alla äro ense örn det vi vilja göra, men ha blivit, åtminstone i
utskottet, så oense örn hur det skall göras, att lotten behövt tillgripas. Skulle
man emellertid inte kunna tolka denna ödets lek i utskottet också som en liten
anvisning hur kammaren bör förfara? Inte på det sättet att vi dela upp oss,
så att det blir lottning, utan så att vi följa den vägen, som icke blott regeringen
utan även ödet anvisat.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag skall inte uppehålla mig närmare vid
vad statsministern yttrade örn sitt sätt att sköta den parlamentariska marionetteatern.
Jag tycker inte, att det numera har så stort sensationsvärde. Viktigare
är att tala angående själva den sak, som här föreligger.

Då vill jag först erinra örn vad som på sätt och vis nästan har kommit bort,
nämligen att frågan örn avskedande av manliga och kvinnliga arbetstagare

1 anledning av trolovning, äktenskap o. s. v. är en frukt av befolkningskommissionens
arbete. Det visade sig emellertid ganska snart för alla, vad som
från början stod klart för en del, att denna fråga hade ringa eller intet sammanhang
med just de uppgifter, som stodo befolkningskommissionen före.
Det framgick av den statistik, som fanns såväl här i landet som i våra grannländer,
att skillnaden i nativitet mellan de äktenskap, där hustrun hade anställning,
och de äktenskap, där så icke var fallet, i själva verket var oerhörd.
Det fanns i de äktenskap, där hustrun inte hade anställning, i genomsnitt

2 1/2 barn, medan det åter i de äktenskap, där hustrun hade yrkesverksamhet,
genomsnittet till och med var mindre än ett barn. Naturligtvis kan denna
statistik vara påverkad av en hel del ogynnsamma omständigheter, såsom att
framför allt mindre fruktsamma hustrur stanna kvar i sitt arbete o. s. v., men
för var och en, som sysslat något med statistik, måste det stå klart, att dessa
felkällor icke äro av sådan storleksordning, att de kunnat till denna grad förändra
resultatet.

Man skulle sålunda, örn man ser frågan huvudsakligen ur befolkningssynpunkt,
ha att räkna med äktenskap av en fruktsamhetsgrad, som är mindre än
den genomsnittliga och allmänna. Denna fråga har också så småningom kommit
alltmer i bakgrunden, allt efter som föreliggande lagstiftningskrav förts
fram, och detta, enligt min mening, med rätta. Det är andra synpunkter, som
ha fått träda i förgrunden, synpunkter, som även de, vilka ställa sig som motståndare
till en lagstiftning på detta område, kunna ägna betydligt större och
allvarligare uppmärksamhet än de ursprungliga befolkningssynpunkterna på
frågan.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Ang. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)

Man får emellertid inte glömma, att frågan om avskedande vid äktenskap
och vid havandeskap uteslutande hänför sig till ett mycket litet område inom
förvärvslivet. Den har ingen praktisk betydelse inom industrien och väl knappast
heller i jordbruket. Det är egentligen vid banker, försäkringsbolag och
en del kontor, som saken på sista tiden har utgjort ett problem. Nu vill jag
lika väl som, skulle jag tro, nästan alla andra i denna kammare medge, att
ett system, som skär alla över en kam och som säger, att giftermål eller havandeskap
omedelbart skola föranleda avskedande, inte står i överensstämmelse
med en modern uppfattning. Det har inte heller varit främmande för ledningarna
inom bankerna och försäkringsbolagen, att tidsutvecklingen så småningom
gått ifrån denna uppfattning. Känslan härav är mycket stark, och
den daterar sig inte bara från den tidpunkt, då den kungl, propositionen förbereddes.
Den manifesterades mycket klart och tydligt inför den avdelning
av befolkningskommissionen, som behandlade denna fråga och i vilken jag var
särskilt tillkallad sakkunnig.

Det må emellertid gärna erkännas, att även om denna förändrade inställning
var på mycket god väg förut, har den i hög grad påskyndats av det föreliggande
lagförslaget. Men har icke detta därmed också fyllt sin uppgift? Det
har hela tiden sagts, att värdet av denna lagstiftning skulle ligga i dess opinionsbildande
verkan. Denna opinionsbildande verkan har ju inträtt i och
med att dessa företag meddelat, att de komma att tillämpa en annan praxis
än förut och att de vidtagit förberedelser härför. Jag anser det fullkomligt
obefogat att, som statsministern gjorde, sätta i fråga, att denna utveckling
skulle avbrytas, för den händelse riksdagen icke nu antoge en lagstiftning i
ärendet. Den ändring, som inträtt i uppfattningen, är i själva verket så radikal,
att jag för min del ställer mig fullkomligt främmande till departementschefens
och även utskottets tvekan, örn det finnes någon möjlighet att inom
rimlig tid få till stånd en avveckling av det system, som man betecknar som
inhumant. Den ändringen stå vi omedelbart inför, och den har redan börjat.

Departementschefen yttrar i sin proposition, att en frivillig avveckling av
det gamla systemet har alla företräden med sig. Statsministern gör emellertid
motsatsen gällande och framhåller, att, om man vill genomföra principen på
frivillig väg, farorna av ett sådant systemskifte bli desamma som vid en lagstiftning,
varför motståndet mot en lagstiftning med reservanternas utgångspunkt
vore en inadvertens. Jag kan inte inse, att denna statsministerns anmärkning
är befogad. Vad är skillnaden mellan ett frivilligt accepterande av
ett system och en lagstiftning? Vi veta alla, hur oerhörd den skillnaden
är. Den ligger däri, att i fall av lagstiftning alla dessa delikata, tvivelaktiga
övergångsfall måste behandlas efter en mall, som kan göra systemet ytterst impopulärt,
medan de åter kunna behandlas smidigt och mjukt, när man inte behöver
benhårt följa en lagstiftnings hårda och skärpande bestämmelser. Därav
följer naturligtvis att det hittillsvarande systemets brytande kan äga rum utan
de från kvinnohåll befarade följdverkningar, som inställa sig vid en lagstiftning,
som försvårar behandlingen av tveksamma fall.

Man får i detta sammanhang inte heller glömma, att en lagstiftning, sådan
den är fixerad i detta förslag, medför en del underliga konsekvenser. Det är
dock ännu ganska främmande för rättsuppfattningen inom stora delar av vårt
folk, att man sätter ett fullkomligt likhetstecken för havandeskap inom och
utom äktenskapet. Man får inte avskeda en person för havandeskap utom äktenskapet,
trots att det finnes en hel del företag, för vilka det kan vara synnerligen
obehagligt att nödgas behålla en kvinnlig anställd, vilken utan att
vara gift råkar i havandeskap och kanske upprepade gånger gör det. Antag
till exempel, att vederbörande är anställd låt oss säga i en missionsbok -

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 £. m.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
handel! Det är just gränsfall av denna obehagliga typ, som man inte kommer
till rätta med genom en lagstiftning, men som kunna ordnas upp därest problemet
får lösas i lugn och ro, utan lagstiftning men under trycket av en opinion,
som i denna fråga dock i själva verket är så gott som enhällig.

Detta argument hämtar enligt min mening synnerlig styrka även i den allmänna
inställning, som man här i kammaren och även från statsmakternas
sida ådagalagt beträffande en hel del andra ifrågasatta lagstiftningsuppgifter
på det sociala området. Med hänvisning till de förhandlingar, som förts
mellan arbetsgivare och arbetare i Saltsjöbaden, har man gång på gång i andra
sammanhang uttalat, att det varken föreligger behov av eller förutsättningar
för en lösning med lagstiftningens hjälp av olika sociala spörsmål. Jag är
alldeles säker på att vi från utskottets ordförande senare i dag komma att få
höra just denna argumentering gent emot önskemålet om en utredning angående
möjligheterna att i lagstiftningen kodifiera den allmänna rättsuppfattningen
örn sjukhuspersonalens skyldighet att utan möjlighet till etablerande av arbetskonflikt
utföra sitt arbete, trots att det även i denna fråga föreligger en allmän
uppfattning, som så mycket lättare bör kunna kodifieras som man där inte
har att räkna med sådana gränsfall, där en lagstiftning verkar som ett tveeggat
svärd.

Det är väl ändock så, att de som ha skon på sig bäst känna var det klämmer.
Det är nog ingen tillfällighet, att alla utlåtanden från kvinnoorganisationer i
denna fråga äro hållna i en så vag, lös och osäker form. I många fall har
man naturligtvis inte velat säga absolut nej till någonting, som man förstår ar
gjort i välmening för kvinnorna, men det är omöjligt att frigöra sig från intrycket,
att man på kvinnohåll hyser mycken oro för konsekvenserna av denna
lagstiftning, bland annat beträffande dess inverkan på den kvinnliga arbetskraftens
löneförmåner. Denna osäkerhet och ovisshet återspeglas, exempelvis
mycket klart i det yttrande, som avgivits av svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté,
vilket yttrande jämte åtskilliga andra, på enligt min mening
ganska tvivelaktiga grunder, redovisas som tillstyrkande. Att även kvinnoarbetskommitténs
betänkande redovisas som tillstyrkande förefaller åtminstone
mig likaså märkvärdigt, då kommittén ju endast säger, att det bästa vore,
att en lagstiftning icke behövde tillgripas, men örn den behöver tillgripas, så
får man väl ta den.

Herr talman! Jag skall inte längre uppehålla mig vid denna fråga. Jag
vill emellertid understryka vad herr Tamm redan har konstaterat, att visar
det sig att behovet av en lagstiftning allt fortfarande kommer att kvarstå, så
kommer den helt säkert också till stånd, och då med.ett helt annat, riktigare
och bättre psykologiskt underlag än som kan ernås i nuvarande stund. Låt
oss även i denna lagstiftningsfråga handla så att vi se tiden an och avvakta
resultaten av nu pågående strävanden. Därmed gagna vi både kvinnorna,, näringslivet
och samhället. Ingen har, såvitt jag kan förstå, någonting att vinna
på en omedelbar lagstiftning i denna fråga, men det finns stora möjligheter
för att de, som mest skulle gagnas, i flera avseenden komma att förlora på den.

Herr Norman: Herr talman! Jag har särskild anledning att ta till orda
med anledning av herr Damms redogörelse för de samtal, som under mera
fria former ha ägt rum inom utskottet i den föreliggande frågan, och de
slutsatser, som han drog i detta fall. Av herr Tamms uttalande kunde man
nämligen lätt få det intrycket, att lagutskottets ordförande hade framträtt
inför utskottet som någon slags exekutor av^ regeringens önskan att öva påtryckning
på utskottsledamöterna. Jag tillåter mig att bestämt protestera

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
mot en framställning av samtalen inom utskottet, som kan ge ett intryck av
att förhållandet skulle vara sådant.

Det brukar ju inte vara vanligt, att man i kammaren går in på hur man
resonerat inom utskottet under den förberedande behandlingen av ett ärende,
men när nu denna fråga har förts på tal, så ber jag få framhålla, att under
den förberedande debatten i det här ärendet flera talare yrkade bifall till
regeringens proposition. Genom uttalanden under den fortsatta debatten från
andra ledamöter blev det klart, att ingen vände sig mot principen i lagförslaget,
utan tvärtom betygades från alla håll mycket starkt det rättvisa i
den princip, som lagstiftningsförslaget i det här fallet vill vara ett uttryck
för: att en människas civilstånd och personliga förhållanden i övrigt skola
vara hennes ensak, när det gäller för henne att söka och att bibehålla den arbetsanställning,
där hon själv finner, att hon passar bäst.

I detta läge resonerades det så, att kunna vi få till stånd denna allmänna
opinionsyttring om det rättvisa i principen, som vi alla äro ense örn, utan att
det blir någon lagstiftning för närvarande, så kan det vara skäl i att diskutera
den saken. Men det sades inte ifrån, att man på detta förberedande
stadium ville ta någon bestämd ståndpunkt till frågan örn att stödja en lagstiftning
eller inte. Förutsättningen för en allmän opinionsbildning enbart
genom ett uttalande från riksdagens sida skulle givetvis vara, att det inte
alls blev någon strid örn spörsmålet lagstiftning eller icke. När utskottets
ledamöter sedan fingo klart för sig, att man inte kunde undgå ett alldeles
bestämt avgörande i kamrarna för eller emot en lagstiftning, så hade därmed
läget inom utskottet blivit ett annat.

Jag vill bestämt förklara, att det inte genom mig och, därom är jag övertygad,
inte heller genom någon annan har utövats någon påtryckning på andra
lagutskottets medlemmar att inta den ena eller andra ståndpunkten i detta
spörsmål. Vi ha övervägt på vad sätt vi bäst skulle gagna syftet, som det
här är fråga örn, och efter att ha övervägt frågans läge ha vi kommit till
den uppfattningen, som flertalet av de socialdemokratiska representanterna i
utskottet står för. Ett bevis för att här inte har utövats någon partiorganiserad
påtryckning kan man ju utläsa av utskottets betänkande, där bland reservanterna
även befinner sig en socialdemokrat.

Självklart är, att det kan anföras skäl för bägge de ståndpunkter, som här
ha kommit till uttryck, skäl för att en lagstiftning ger det bästa stödet åt
den princip, man vill hävda, och även skäl för att ett stärkande och stadgande
av den allmänna opinionen utan en lagstiftning nu kanske skulle kunna
vara lika betydelsefull i det här fallet. I detta läge synes det mig vara
enklast och riktigast att ta ståndpunkt till spörsmålet genom att fråga sig:
vad säga de kategorier av anställda, som äro direkt berörda i frågan? I det
fallet föreligger ju en alldeles bestämd opinionsyttring från de stora personalorganisationer,
som ha till uppgift att föra dessa anställdas talan. Denna
bestämda opinion för ett skydd genom lagstiftning har inte heller ändrat sig,
sedan ett ändrat sinnelag har visat sig hos arbetsgivarna inom vissa grenar
av samhällslivet, där detta spörsmål har särskild aktualitet.

Jag har hört berättas, att det i närvarande stund finnes unga kvinnor, som
gå i giftastankar, men som inte våga allvarligt inrikta sig på familjebildning,
förrän denna lagstiftningsfråga blivit avgjord. Ha de fått vidkännas
dryga utgifter för sin utbildning och kanske tvingats att skuldsätta sig för
den, så är det helt naturligt någonting mycket vanskligt för dem att nu bilda
familj utan att veta, hur det kan komma att gå med deras arbetsanställning.
Bifaller riksdagen detta lagstiftnings förslag, så kunna dessa unga
människor känna sig trygga i det avseendet. Denna lagstiftning kommer så -

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
ledes att direkt främja det syfte, som åtminstone från början legat bakom
förslaget, nämligen önskemålet att såvitt möjligt underlätta familjebildningen.

Jag behöver inte här ytterligare gå in på och rikta invändningar mot eller
dra slutsatser av den motivering för ett avstyrkande, som framförts av reservanterna
inom utskottet och sedan ytterligare utvecklats av två talare här
i debatten. Det är väl ändå ganska uppenbart, att där det finnes ett allvarligt
intresse att tillgodose de anställdas önskemål i det här fallet, kan denna
lagstiftning inte bli till något som helst besvär. Å andra sidan ger en lagstiftning
ett bestämt uttryck för statsmakternas erkännande åt den i sig själv
naturliga och riktiga principen, att civilståndet inte på något sätt skall få
inverka på frågor rörande arbetsanställningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Tamm erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman! I
det första anförandet meddelade jag bland annat de omständigheter i samband
med behandlingen av denna fråga inom andra lagutskottet, som hade väckt
en viss förvåning hos mig och vissa andra medlemmar inom utskottet, men
jag anser det naturligtvis icke lämpligt, att vi i debatten här i kammaren fördjupa
oss i en fråga av denna art.

Hans excellens statsministern har här karakteriserat meddelandet i fråga som
skvaller. Jag vet inte precis örn jag vill godtaga den beteckningen, ty frågan
är väl, eller borde i varje fall anses vara av så pass allmängiltig art och väcka
ett sådant allmänt intresse, att det inte kan vara alldeles ur vägen, att den
även vid ett tillfälle som detta något påtalades.

Gent emot herr Norman vill jag säga, att den historieskrivning, som han här
presterade, inte fullt överensstämmer med den, som jag skulle vilja lämna, om
jag liksom han skulle gå in på detaljer. Men det anser jag inte lämpligt, som
jag redan sagt. Men jag skulle dock vilja säga till herr Norman, att jag icke
på något vis betraktar honom som, eller vill påstå att han har varit någon
sorts regeringens exekutor, som försökt öva påtryckning på utskottets medlemmar.
Men för var och en, som var med inom utskottet, måste resultatet
visa, att ganska befogade funderingar och reflexioner kunde upptas i samband
med detta tillvägagångssätt vid behandlingen av ärendet.

Herr Ekströmer: Herr talman! Må det tillåtas även mig såsom privat företagare

att yttra mig i denna fråga. Jag vill då först säga, att jag i allo
delar det av föredragande departementschefen väl mera i förbigående framförda
yttrandet, att en frivillig avveckling av det kritiserade systemet vore
bättre än en tvångslagstiftning. Detta är från min sida icke på något sätt
något slags de obotfärdigas förhinder, utan jag får säga, att jag gläder mig
lika mycket som någon annan åt den utveckling förhållandena på detta område
tagit och åt att — vad skall jag säga — den ovana kommit bort, som en del
företag hittills haft att avskeda gifta kvinnor.

Men det hjälper inte, vad herr statsministern än säger, denna lag är faktiskt
ett tveeggat svärd för de anställda. Herr Tamm har utförligt belyst en hel del
olägenheter, som kunna bli följden för de anställda, och även herr Wistrand
har påtalat denna sida av saken. Jag vill blott understryka en sådan omständighet,
som jag måste säga, att de, som ivra för denna lag, noga böra betänka:
i lagen föreskrives, att densamma gäller endast för de kvinnor, som mer än
två år varit anställda i en tjänst. De duktiga kvinnorna ha naturligtvis ingenting
att frukta av denna bestämmelse, men alla äro ju inte duktiga. Det finns
en hel del unga flickor, som inte precis äro så särskilt lagda för arbetet eller

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
ha det intresse, som kunde vara önskvärt. För dem är det värre. Hellre än att
riskera att få behålla en sådan flicka kanske till döddagar, gör väl ändå en
klok företagare så, att han säger upp henne innan de två åren ha gått — det
finner jag visserligen mycket tråkigt men rimligt — och så kunna vi på det
viset få en hel del kvinnor med »tvåårsplatser»: de komma aldrig längre utan
få vandra från den ena anställningen till den andra utan några nämnvärda
utsikter att få fast plats eller någon högre avlöning.

Detta är icke någon konstruktion, utan jag tror verkligen att det kan komma
att gå så i verkligheten. Jag har händelsevis fått i min hand ett cirkulär från
ett större företag, som redan nu, i skuggan av den lagstiftning som kommer,
skickats ut till avdelningscheferna, och där uppmärksamheten särskilt fästes
vid nödvändigheten av skärpt vaksamhet i detta avseende.

Jag mottog i går, det kan jag också nämna, av den frånvarande kammarledamoten
rektor Rahmn i Göteborg en begäran att inför kammaren framföra
följande faktum. Vid det handelsinstitut, som han förestår, Göteborgs handelsinstitut,
där årligen ungefär 170 ungdomar, män och kvinnor, utexamineras, ha
i år en hel del manliga elever redan fått plats, men icke en enda kvinnlig elev.
Detta kan givetvis bero på en tillfällighet, men nog förefaller det märkligt,
när kvinnorna alla tidigare år genomgående varit de först efterfrågade. Jag
vill inte påstå, att det har starkt bevisvärde, utan det får lia det bevisvärde
det kan. Men det är dock ett indicium på att de farhågor, som vi reservanter
uttala, ingalunda äro oberättigade. Jag tror således, att vi böra lugna oss litet
med denna lagstiftning.

Herr statsministern vill ju, kunde jag förstå, inför kammaren låta påskina,
att sådana här företeelser, som jag nu relaterat, skulle bottna i någon slags
trakasserilusta hos företagsledarna eller i varje fall ha dåliga motiv. Men
så behöver väl ändå inte vara fallet, ty lagen är faktiskt så skriven, att det kan
bli svårt för en företagare att bevara den frihet, som han nu har, och som han
ovillkorligen bör ha, att i sitt företag anställa den mest lämpliga arbetskraften.
Det finns kvinnor, som kanhända så helt gå upp i intresset för sitt hem, sin
familj och sina barn, att de efter ett giftermål inte sköta sin plats, men som
kanske ändå med stöd av den här lagen komma att insistera på att få behålla
platsen. Arbetsgivaren kanske till och med först efter en pinsam och otrevlig
process kan bli dem kvitt. Man må därför inte alltför hårt klandra företagarna,
örn de måhända i god tid vidta sina mått och steg. Jag vidhåller fortfarande,
att denna lag är ett tveeggat svärd. Jag tror inte, att den är till
fördel för kvinnorna, utan att det är bättre att denna fråga ordnas på frivillighetens
väg.

Herr statsministern sade glädjande nog, att han inte tänker göra denna
fråga till kabinettsfråga, utan att den endast var en prestigefråga. Men jag
tillåter mig säga, att jag tror, att regeringens prestige i längden skulle må
bättre av om vi avslå lagen.

Herr Norman talade örn kvinnor, som nu gå i giftastankar, och som inte
våga gifta sig förrän den här lagen gått igenom. Men jag vill säga, att det
vore märkvärdigt, örn inte de farhågorna skulle försvinna inför den omsvängning
som skett på sista tiden och inför den debatt, som föres här i dag, liksom
även, förmodar jag, inför den, som föres i andra kammaren, även örn lagen ej
nu skulle bli antagen.

För min del vill jag deklarera, att skulle det visa sig, att inte det mål förverkligas,
som vi alla önska, då skall jag liksom de föregående talarna inte.sätta
mig emot en förnuftig lagstiftning. Men nu anser jag det vara alldeles oriktigt
att lagstifta, och därför, herr talman, får jag yrka bifall till reservationen.

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Forslund: Herr talman! En del talare lia Ilar åberopat
min i propositionen uttalade uppfattning, att det skulle ha varit bra, i händelse
man kunnat ordna denna angelägenhet på frivillighetens väg. Jag måste
emellertid säga, att under det jag hört några av talarna här, har jag nog blivit
mer och mer styrkt i uppfattningen, att det var riktigt att framlägga en
proposition. Ty jag kan icke förstå, hur man kan få det att logiskt gå ihop
att å ena sidan konstatera en sådan utomordentlig förändring av tidigare uppfattning
och tillämpning på detta sociala område och å andra sidan påstå, att
en lag skulle försvåra genomförandet av det nya systemet på ett så smidigt
sätt, som man här syftar till. Man vill, enligt vad jag kan förstå, ha en frihet
kvar, som då skall bli så utomordentligt värdefull, men hur skall denna
frihet kunna bli lika värdefull för båda parter på ett område, där det väl
ändå inte förhåller sig på det sättet, att båda parterna ha tillräckligt inflytande
på avgörandena, utan där detta är ganska ensidigt?

Hade det varit så, att förhållandena på de områden, som jag här åsyftar,
varit ensartade med dem, som råda inom stora industrier, där kvinnor äro anställda,
så tror jag inte, att det skulle förelegat något sådant behov, att en
lagstiftning i denna fråga blivit högaktuell. Men glöm inte, mina herrar, att
härvidlag lia inte vare sig förekommit i Saltsjöbadsförhandlingar eller träffats
några sådana överenskommelser, som medge de anställda att öva inflytande
i frågor rörande arbetsförhållandena. Det är därför, som jag storligen förvånar
mig över att herr Wistrand, som ju känner till avtalsväsendet inom
vårt land, vill göra gällande, att det fria förfarandet skulle vara fördelaktigare
för dessa kategorier av anställda än en lagstiftning. Lagstiftningen
innebär, att en tvist, som eventuellt kan uppstå rörande tillämpningen, kan,
om arbetstagaren så önskar, bli föremål för avgörande endera av allmän domstol
eller också, vid kollektivavtal, av arbetsdomstolen. Detta sista förhållande
är utomordentligt betydelsefullt för den anda och mening, som man här från
både majoritetens och minoritetens sida vill få in i rättstillämpningen. Men
det blir ej möjligt, om lagen nu avslås, utan då måste man bibehålla det ensidiga
förfarande, som har tillämpats under alla dessa år, och det är detta
ensidiga förfarande, som har givit näring åt den uppfattningen, att man nu
bör lagstifta på detta område. Eftersom statsministern varit i tillfälle att närmare
redogöra för regeringens handläggning av det här ärendet, skall jag
inte nu vidare utlägga ämnet, men jag vill fråga, varför man från statsmakternas
sida skall vara så betänksam mot att taga ett steg till skydd för dessa
människor på ett, jag skulle vilja använda uttrycket osanerat område, när
man tidigare har fattat beslut örn sådan hjälp för de i statens tjänst anställda.
Där är det ju inte fråga örn att en kvinna, som är anställd vid det eller det
verket, skall kunna avskedas på grund av att hon gifter sig. Hon får tvärtom,
tack vare riksdagens beslut, i händelse av barnsbörd en mycket välvillig behandling.
Hon får ersättning i form av sjukavlöning, som är mycket välvilligt
tilltagen. En dylik reglering är det ju i nu föreliggande lagförslag inte
alls fråga om, men när det gäller de statsanställda, så har man bestämt gått
in för en ny tillämpningsregel, som avser, att i ett sådant fall vederbörande
endast skall behöva avstå en liten del av sin avlöning. Vi ha här i landet
20,000 lärarinnor anställda vid folk- och småskolor. Dessa ha fått samma
skydd. Och de vid affärsverken eller övriga statliga verk anställda, som uppgå
till ett antal av 12.000, lia enahanda skydd.

Beträffande de på det industriella livets område anställda har det utvecklat
sig så, att där har uppstått ett partsförhållande, så att inte den ene ensam
kan bestämma, men vi ha här kvar ett område, som såväl majoriteten
som minoriteten funnit vara av den beskaffenhet, att någonting bör göras. Då

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Ang. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
måste detta, menar jag, logiskt och följdriktigt leda fram till framläggandet
av den sociala skyddslag, som här nu är föreslagen. Och skulle det vara så,
som herr Ekströmer nämnde, att denna karenstid är för lång eller att det är
opraktiskt att överhuvud taget lia en karenstid, så får man väl i framtiden
se efter, hur man har kommit att tillämpa detta, och avgöra, om man inte
skall ha någon karenstid alls, utan att lagen skall komma till verkan omedelbart
som vederbörande bli anställda i de fall, som lagen angiver. Det skulle,
menar jag, efter herr Ekströmers resonemang ha varit mera förklarligt, örn
han kommit med yrkande -— något som också framhållits i vissa remissyttranden
— att man inte skulle ha denna långa karenstid.

Då man talar örn att detta skulle ordnas så bra på frivillighetens väg, så
måste jag säga, att i detta resonemang finnes en utomordentligt stor lucka,
därför att det med ett sådant system ej gives någon möjlighet för de anställda
att få frågan prövad av någon instans, ty det är väl ingen av herrarna här,
som kan stiga upp och inför riksdagen lämna en garanti för att de meddelanden,
som man på sina håll spikar upp på väggarna i lokaler eller på annat
sätt delger de anställda, skola uppfattas såsom en avtalsförbindelse, som kan
bli föremål för tolkning alldeles som våra kollektivavtal. Det är ju inte tänkbart,
att så kan ske, utan då måste parterna sammanträffa och sluta bestämda
kollektivavtal, i vilka man inför ett stadgande av det slag, som man här
vill göra gällande skall komma i tillämpning i framtiden.

Jag ber att få till herrarna rikta den vädjan: vilja ni hjälpa de här människorna,
så ge dem då också en möjlighet att få eventuella tvister angående dessa
frågor behandlade på ett sådant sätt, att det i fortsättningen inte skall vara
som hittills, att endast den ena parten har avgörandet! När jag hörde herr
Wistrand tala örn den där missionsbokhandeln, så tyckte jag, att jag därmed
fick en påminnelse om att man gärna vill ha kvar det systemet, att »endast
jag och ingen annan skall bestämma».

Herr Linderot: Herr talman! Det är mycket glädjande, att regeringen har
framlagt den proposition, som nu är föremål för behandling. Jag kan instämma
i vad herr statsministern här i kammaren yttrat, men jag vill ändå
lämna ytterligare ett par kommentarer till vad som här har sagts.

Statsministern fann det synnerligen märkligt och underligt, att utskottet
står delat i två hälfter i en fråga, där samtliga principiellt äro ense, där det
alltså inte föreligger någon skiljaktig mening i sak, men där man av någon
märklig anledning ändå har kommit till två olika uppfattningar: den ena,
att lagförslaget bör bifallas, den andra att det bör avslås. Jag vill säga, att
om statsministern hade förflyttat sig i sitt tänkande från politikens område
och gått över till naturvetenskapens, så skulle han ha funnit en mycket enkel
förklaring till det, som annars ser märkvärdigt ut. Vi veta ju, hur det är i
naturen, vilken underbar förmåga, som en hel del djur ha, när det gäller att
anpassa sig efter terrängen i syfte att skydda sig mot faror eller för att uppnå
den ena eller andra förmånen o. s. v. Då anpassa sig olika djurarter på
ett alldeles underbart siltt efter terräng- och färgförhållanden o. s. v. Precis
detsamma iir förhållandet på politikens område, och det är alldeles särskilt i
det här speciella fallet. Det är nämligen så, att de, som tala för avslag på
lagförslaget, göra det under outtömliga kärleksförklaringar till själva sakfrågan:
att kvinnorna skola få det skydd, som här är avsett. De, som sålunda
tala, anpassa sig bara efter terräng- och naturförhållandena, därför att utvecklingen
gått så lii,ngt, att de inte våga stå upp och tala örn, att de i verkligheten
äro reaktionära bakåtsträvare, som alls inte vilja, att kvinnan skall
ha den rätt, som man här avser att hon skall ha. Det våga de inte tala örn.

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
ty då skulle de få en väldig motvind mot sig och förlora utsikten att, som de
nu räkna med, ändå kunna få några rösters majoritet i första kammaren för
avslag på detta lagförslag. Därför framträda de i denna betäckning, detta
skydd av terrängen och tala örn hur oerhört överens de äro med alla framåtsträvande
element, som förstå, att nutiden kräver ett skydd för kvinnan såsom
kvinna på ett annat sätt än tidigare.

Nu är det faktiskt fråga örn kvinnans rätt att vara kvinna, som här på ett
litet område skall lagfästas. Det är ingenting annat. Men tyvärr finnes det
inga kvinnor här i kammaren, som kunna föra kvinnans talan utifrån den synpunkten.
Jag skall be att i det fallet få göra mig till talesman för kvinnan.

Här i kammaren ha vi väl alla, såvitt vi kunna döma efter ledamöternas
medelålder, lärt oss — som åtminstone jag gjort — i skolan, att »du skall ej
hava lust till din nästas hustru eller hans oxe eller åsna eller något annat,
som honom tillhörer». Yi ha alltså lärt oss, att kvinnan är en sak, ett husgeråd,
som jämställes med oxe, åsna och annat, som tillhör mannen, och att hon
alltså inte skall ha samma rättigheter i samhället som mannen har. Där ligger
alltså till en del den ideologiska förklaringen till att man uppträder mot
kvinnans rätt även i detta fall. Och den politiska förklaringen till att man
här inte framträder med denna öppna klara vilja att göra kvinnan rättvisa,
bär jag redan i det föregående givit. Man behöver bara höra på herr Ekströmer,
då han talade örn vad som komme att inträffa, om denna förfärliga lag
bleve antagen, och hur svårt det skulle bli för kvinnorna. Alltså, i avsikt att
göra det ännu bättre för kvinnorna skulle kammaren avslå detta lagförslag!
Jag måste säga, även örn det kanske låter banalt, att när sillen kommer i en
kapprock, som är så genomskinlig, så behöver man i alla fall inte bedraga sig
på dess verkliga karaktär.

Jag skulle ju kunna nöja mig med dessa kommentarer till vad som här diskuteras.
men då vårt parti, det kommunistiska partiet, har lagt fram en motion
i saken så vill jag säga några ord också örn den. Vi se visserligen, som
jag redan har sagt, med tillfredställelse, att regeringen framlagt denna proposition,
men den lider av vissa uppenbara svagheter. Bland annat stadgas
en karenstid på två år. Det måste ju sägas vara en orimligt lång tid. Vi
ha därför tillåtit oss att föreslå, att man sänker denna karenstid åtminstone
till ett år. Det är i alla fall inte vad det borde vara, men för att lia någon
utsikt till framgång ha vi inskränkt oss därtill.

Vidare ha vi föreslagit, att man icke skall göra den skillnad mellan kontors-
och övrig verksamhet inom ett företag, som här förutsättes av regeringen
och av utskottet. Det är ju nämligen här utrett och också i utskottets betänkande
fastställt på sid. 10, att frågan har en helt annan aktualitet för kontors-
och affärsanställda kvinnor än för de kvinnliga arbetstagarna inom industrien.
Just därför, att frågan har en synnerlig aktualitet för de kontorsoch
handelsanställda, bör man icke skilja kontorsarbetet från annan verksamhet.

Då det vidare fastställes, att det måste vara tre arbetstagare förutom arbetsgivarens
familj för att denna lag skall ha tillämpning, så måste jag säga,
att man ej bör begränsa lagen på det sättet. Man bör sänka detta antal arbetstagare
till en, för att inte stora massor av kontors- och handelsanställda
skola bli ställda utanför lagen. Det är synnerligen stora grupper av kvinnor,
som arbeta på mindre kontor och i mindre butiker och affärer, och dessa grupper
bli utestängda genom den formulering, som utskottet här har gjort till sin.
Därför vore det enligt min mening riktigt att redan nu ändra detta och antaga
det förslag, som från det kommunistiska partiets sida i detta fall blivit framställt
rörande frågan örn antalet arbetstagare och skillnaden mellan kontorsoch
övrig verksamhet.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Ang. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)

Jag vill därför, herr talman, tillåta mig att yrka, att regeringens proposition
måtte bifallas med den ändring, som är föreslagen i motionen nr 376 i
andra kammaren. Jag gör detta yrkande utan att ha några större illusioner,
att det skall bli bifallet, men det finnes kanske några här i kammaren, som
äro litet vacklande i frågan, huruvida de skola gå på utskottets förslag eller
reservanternas förslag, och då kan det alltid vara en tröst att få rösta nej till
något förslag. Därför tillåter jag mig att yrka bifall till det ändringsförslag,
som vårt parti har framfört, även med den risken, som sagt, att det blir nedvoterat,
men med den psykologiska fördelen, att det därigenom kan bli en
majoritet för det i princip riktiga och rättvisa förslag, som regeringen har
framlagt.

Herr Wohlin: Herr talman! Den föregående talaren anförde som skäl för
sin ståndpunkt i väsentliga delar en motivering, som torde få betraktas såsom
hans specialmotivering för sitt ståndpunktstagande. Det förhåller sig nämligen
så, att större delen av den upplysta opinionen här i landet, oberoende av
politiska meningsskiljaktigheter, numera erkänner det berättigade i det kvinnliga
yrkesarbetet på stora områden inom samhällslivet och att sålunda den syn
på kvinnan såsom arbetare i samhället, vilket den föregående talaren förmenade
hysas av den svenska konservatismen, sannolikt icke finnes annat än i
mycket enstaka undantagsfall.

När man tänker igenom detta problem, måste man erinra sig, att här har
rått och råder alltjämt — trots de försäkringar, som lia givits från vissa stora
sammanslutningar — mindre tillfredsställande samhällsförhållanden, detta
såväl ur synpunkten av äktenskapsfrekvensen som även i någon mån, örn också
mindre, ur synpunkten av nativiteten. Det osäkerhetstillstånd, varunder de
kvinnliga befattningshavarna och tjänstemännen i nu berört avseende arbeta
inom de stora delar av vårt näringsliv, som utgöras ej endast av bank- och
försäkringsbolagen men även av liela affärslivet, har faktiskt föranlett, att
dessa kvinnor icke ha vågat ingå äktenskap. Det är konstaterat under debatten.
Det är också konstaterat, att här måste en sanering ske av förhållanden,
som i många avseenden ha varit och äro man kan säga asociala. Frågan gäller,
huruvida detta skall kunna äga rum på frivillighetens väg, efter utfästelser
av vissa grupper av arbetsgivare, eller om en lagstiftning av denna natur skall
vara behövlig. Så som reservanterna lagt upp hela sitt försvar för reservationen
i dag, är det ju egentligen kring den punkten, som striden står, ty reservanterna
ha varit angelägna att betona — samtliga, som jag haft tillfälle
att höra — att örn förhållandena icke skulle komma att efter frivilliga överenskommelser
och utfästelser förbättras under de år, som följa, då skall denna
fråga örn en tvingande lagstiftning komma tillbaka, och då blir det den vägen
man måste gå. Ingen av de ärade representanterna för reservationen, som jag
hört, har sagt något annat, och även herr Ekströmer, som anförde vissa farhågor
för den kvinnliga arbetskraftens placering i händelse av en lagstiftning
av denna natur, slutade med detta tillägg, att om det ej blir bättre förhållanden,
ja, då må frågan om en lagstiftning komma tillbaka.

Jag blev förekommen av herr statsrådet och chefen för socialdepartementet,
men jag skulle dock ännu en gång vilja trycka fingret på den punkten: det
finnes en viss inkonsekvens hos reservanterna; icke så mycket hos herr Wistrand,
men mera markant hos herr Ekströmer. Örn man nämligen å ena sidan
utmålar riskerna och farhågorna för den kvinnliga arbetskraften av en lagstiftning
av denna natur, talar örn •— med användande av uttryck som »måhända»,
»kanske», »jag reserverar mig» o. s. v. — att av kvinnliga utbildade
vid ett handelsgymnasium ej så många fått platser i år som vanligt o. s. v.,

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 £. m.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. rn. (Forts.)
utmålar dessa risker och sålunda vill ingiva kammaren en känsla av att denna
lagstiftning kan vara till verklig fara för den kvinnliga arbetskraften, där
den söker sig arbete inom dessa grenar av näringslivet —• örn man som sagt
framför dessa farhågor och till och med relaterar fall, då det måhända skulle
ha funnits en företagare, som i god tid vidtagit sina mått och steg med anledning
av den nu föreslagna lagstiftningen, då är det ju å andra sidan mycket
svårt att förena dessa farhågor och dessa något camouflerade hotelser med förklaringen,
att örn det ej blir bättre på dessa områden, då bör lagen komma
tillbaka örn några år. Det är samma tankegång, som statsrådet Forslund hade,
när han underströk den inkonsekvens i oppositionen, som ligger i detta, ty har
man den uppfattningen, att en lag av denna natur medför faror för den kvinnliga
arbetskraften, i det att den ej skulle bli antagen utan ersatt med manlig,
och hyser man den uppfattningen, att företagarna i vårt land äro så beskaffade,
att de vilja försöka komma undan en lagstiftning som denna genom att på
förhand gardera sig mot densamma, då är det ej riktigt begripligt, hur man
sedan kan sluta med den förklaring, som t. ex. herrar Wistrand och Tamm
ha givit, att örn det ej kommer att gå i den humanare riktningen, så skall man
vara med örn att genom lag örn några år se till, att tillståndet blir ordnat. Jag
tror, mina herrar, att farhågorna för den kvinnliga arbetskraftens placering
efter införandet av en lag som denna äro så överdrivna, att man kan i stora
drag bortse från denna synpunkt och detta motiv för avslag på den ifrågavarande
lagen. I Tyskland infördes 1927 en lagstiftning av denna natur. Den
har alltså varit i kraft i över tio år, och jag har på ort och ställe hos kompetenta
myndigheter i det landet fått veta, att denna mer än tioåriga lagstiftning
icke ett spår inverkat på den kvinnliga arbetskraften inom de branscher,
som där avsågos, alltså samma grenar av näringslivet, som här avses. Det
finnes ingen som helst anledning att tro, att vare sig större eller mindre företagare,
kommuner eller andra skulle, örn en lag av denna natur går igenom, i
någon omfattning, som kan kallas nämnvärd, ersätta den kvinnliga arbetskraften
med manlig, och ett tecken på detta är ju också, att vissa stora bolag, enligt
vad som upplysts, nu själva ha under mellantiden, innan lagen tagits under
behandling, träffat förberedelser för att behålla sina kvinnliga anställda
även efter ingånget giftermål. Det visar ju deras uppfattning örn den kvinnliga
arbetskraftens duglighet, även örn det är fråga örn gifta kvinnor och kvinnor,
som föda barn. Det finnes även här en inre motsägelse inom oppositionen,
som försvagar denna opposition mot det föreliggande lagförslaget.

Den svenska staten har — det underströk också socialministern — med hela
riksdagens godkännande gått i spetsen som arbetsgivare även på detta område.
Kvinnor i statstjänst kunna sedan lång tid tillbaka icke avskedas vid giftermål.
I fall av barnsbörd erhålla de sedan ett pär år tillbaka löneförmåner,
som äro bättre än tidigare, och detta genomfördes, om jag minnes rätt, enhälligt
i riksdagens båda kamrar. Detsamma gäller hela den stora lärarinnekåren.
Ingen i denna kammare håller väl före, att den svenska statsadministrationen
arbetar under ogynnsamma förhållanden och på ett otillfredsställande
sätt fullgör sin uppgift därför, att denna hänsyn till de kvinnliga tjänstemännen
är tagen av statsmakterna. Så är icke förhållandet. Det går utmärkt,
och det kommer att gå utmärkt även i de enskilda företag, varom här är fråga.

Men så kommer jag tillbaka till den frågan: varför har en lagstiftning av
denna natur redan nu föreslagits? Jo, mina herrar, därför, att det ur allmän
moralisk synpunkt är ett mindre tilltalande område, som här måste, såsom det
har sagts, saneras. Det är icke tilltalande, att tusentals och tiotusentals unga
kvinnliga befattningshavare skola för sitt levebröd, för sin utkomst i livet
vara beroende av att de förfarande gå ogifta. Det är icke tilltalande ur syn -

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Ang. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
punkten av de samliällsetiska principer, som icke minst de konservativa
partierna under årtionden gjort sig till talesman för, att dessa kvinnor skola
vara tvungna att leva i celibat för att kunna bibehålla en arbetsinkomst, som
för deras fortsatta existens är nödvändig. Det är oefterrättligt, att ett företag
avskedar en ung duktig kvinnlig tjänsteman därför, att hon byter civilstånd
och ingår äktenskap. Det är ur etisk synpunkt och ur social synpunkt och av
hänsyn till den svenska giftermålsfrågan och allt vad därmed sammanhänger
oefterrättligt, att så äger rum. Staten har gjort rent bord med allt sådant. De
flesta kommuner ha också gått in för en ny och humanare princip, och så gott
som alla landsting. Det finnes en eller annan kommun, som har kvar en annan,
ålderdomlig uppfattning, som man kan förstå ur historisk synpunkt men som
måste brytas. Man skall visserligen icke göra sig några illusioner och tro, att
en lagstiftning av denna natur får någon större effekt på den svenska befolkningsfrågan.
Det är konstaterat, att barnantalet i de äktenskap, där hustrun
har förvärvsarbete, är i genomsnitt relativt låg. Man skall icke skjuta den
frågan i förgrunden, ehuru man naturligtvis kan göra den reflexionen, att det
ändå är bättre, att det finns några tusental eller tiotusental äktenskap till, där
det föds ett eller annat barn, än att dessa äktenskap icke komma till stånd.
Men det är icke detta, som är huvudsaken, utan huvudsaken är, såsom förut
sagts under debatten, att göra slut på ett oefterrättligt förhållande och det i en
form, som verkligen kommer att ge effekt.

Vad blir resultatet, örn riksdagen i dag avslår denna kungl, proposition?
Tror någon här i kammaren, att de hundratals och tusentals arbetsgivare det
gäller -—- ty det rör ju hela kontors- och affärsvärlden — efter ett sådant avslag
säga: »Vi ha läst i riksdagsprotokollen, att detta avslag kom till stånd
endast därför att man förmodade, att vi allesamman skulle komma att på frivillighetens
väg lösa denna fråga och rätta oss efter de principer, som äro inkluderade
i detta lagförslag, och därför skola vi göra det.» Är det någon, som
föreställer sig, att den stora massan av arbetsgivare kommer att resonerna så?
Är det så alldeles säkert, att de här utfästelserna, örn det inte blir någon lagstiftning
av, komma att få precis den effekten och den karaktären, som man
helst vill uppnå med lagförslagen? Det är icke säkert. Sannolikheten, talar
snarare för att det går den motsatta vägen, örn man slipper lagstiftningen.
För många företagare — jag talar därvid icke örn de stora sammanslutningar
jag nyss berörde —• kommer det att kännas, som örn man sluppit undan galgen,
och man kommer att fortfara med det gamla systemet. Så kommer efter några
år den dag, då riksdagen enligt herrar Wistrands och Ekströmers recept på
nytt skall få sig förelagd en lagstiftning av denna natur, därför att förhållandena
icke blivit förbättrade. Jag undrar ändå, örn detta är det rätta sättet
för de svenska statsmakterna att säga ifrån, vad de vilja. Jag tror icke, att
det brukar ske på det sättet. Kungl. Maj :t och riksdagen bruka säga, att så
och så vill man lia det ordnat, och därmed blir det så ordnat. Med statens
ställning som arbetsgivare såsom utgångspunkt är det en mycket naturlig sak,
att dessa principer förås ut även inom vederbörande områden av det enskilda
näringslivet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herrar Tjällgren och Pauli.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Västberg: Herr talman! Jag skall först bc att få uttryck min

glädje över att det råder en rörande enighet mellan utskottet och reservanterna

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
angående själva principen, att gifta kvinnors rätt till yrkesarbete bör hävdas.
Frågan är ju dock, om riksdagen är representativ för opinionen ute i landet.
Jag för min del har hört mycket starka betänkligheter just mot själva principen.
Särskilt i kristider gör sig en mycket stark opinion gällande emot de gifta
kvinnornas deltagande i yrkesarbete, och man andrar ju många olika skäl för
den ståndpunkten. Man vill alltjämt inom de maskulina kretsarna betrakta
den gifta kvinnan endast som ett bihang till mannen. Bonden och hans hustru
anse det ganska naturligt, att de båda utföra arbete och därmed också skapa
inkomst till det gemensamma hemmet. Även när det gäller en arbetare, vars
hustru utför städning och skurning och annat manuellt arbete utom hemmet,
betrakta alla människor det som ganska naturligt, att ett sådant dubbelarbete
och en sådan dubbelinkomst existerar inom en familj. Men örn t. ex. en småskollärarinna
gifter sig med en skogsarbetare, då är det massor av människor,
som anse sig ha rätt att reagera mot deras s. k. dubbelinkomst. Och skulle det
hända, att en folkskollärare och en folkskollärarinna gifta sig, då finns det
knappast någon gräns för indignationen inom vissa kretsar. Jag vet exempel
på att man inte minst från socialdemokraters sida nästan tappar balansen, örn
en kommunalanställd gifter sig med exempelvis en statstjänare. Då anser man,
att det finns skäl att yrka på att den kvinnliga befattningshavaren lämnar
plats åt en annan.

Hela detta betraktelsesätt anser jag, att man bör vända sig emot på det allra
bestämdaste. Varför skall man inte lika gärna reagera mot att en person har
stor inkomst? Varför reagerar man inte emot att en enda person förtjänar, låt
oss säga 50,000 eller 100,000 kronor? Vore det inte större anledning att reagera
mot att en enda person skall åtnjuta denna stora inkomst än mot att två personer,
som försöka genom arbete göra rätt för sig, få en sammanlagd inkomst
på 6,000 eller 10,000 kronor? Man reagerar inte heller, när tre, fyra, kanske
ända upp till fem, sex söner i en familj med gemensamt hushåll ha arbete och
alla ha en ganska god inkomst. I det fallet talar man aldrig örn att familjeinkomsten
skulle vara oberättigad och att man följaktligen skulle vidtaga några
speciella åtgärder mot dylika fall.

Jag har anfört detta resonemang som bakgrund för den anmärkning, som
jag vill göra även mot propositionen, ty jag måste säga, att också denna betänkligt
svävar på målet i detta avseende. Även där står det nämligen någonting
örn att man vid en eventuell kris vid fördelning av arbetstillfällen skall
taga hänsyn till örn i somliga familjer båda makarna ha inkomst, i andra ingendera.
Man går därmed in för just det betraktelsesätt, som jag anser nödvändigt
bekämpa, nämligen att man i dessa fall skall utgå från något slags familjeinkomst,
varvid den gifta kvinnan faktiskt kommer att betraktas och behandlas
som något slags bihang till mannen. I stället bör det gälla här som på alla
andra områden, att lämplighet och kvalifikation skola vara avgörande och att
varje människa skall betraktas som en enskild individ och inte i förhållande
till en annan.

Jag vill också för min personliga del understryka, att samhället inte har råd
att avvara den kvinnliga arbetskraften. Där kvinnan anser, att hon har nog
arbete som hustru i hemmet, där hon anser sig vara särskilt skickad och lämplig
för den uppgiften och menar sig på det området göra hemmet, sig själv och
samhället en större tjänst, där är det ju också naturligt, att hon får utföra detta
arbete. Men om en kvinna har fått en annan utbildning, om hennes läggning
ligger åt ett helt annat håll, då bör det ju vara även i samhällets intresse, att
denna kvinna får användning för sina kunskaper, även örn arbetet är förlagt
utanför hemmet och hon är gift och har barn. Jag tycker, att detta borde vara
så självklart i ett modernt samhälle, att man inte skulle resonera därom, men

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Ang. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
jag fruktar för att en av mina kamrater i andra kammaren kommer att hävda
en principiellt motsatt ståndpunkt, även örn han kanske har accepterat den
reservation, som föreligger till det här utskottsutlåtandet.

Nå, i detta fall är det emellertid fråga örn metoden. Bör man gå in för en
lagstiftning, eller kan man ordna upp denna fråga genom att åstadkomma en
frivillig överenskommelse mellan de intresserade parterna själva? Ja, jag
måste för min del bekänna, att jag har mina största sympatier för frivillighetens
väg i den här frågan. Jag har visserligen inga principiella betänkligheter
mot en lagstiftning, men jag måste ju konstatera, att när man går in för en
lagstiftning till s. k. skydd för kvinnan, så är det — som jag själv tidigare
offentligt deklarerat och som det har sagts nu här i kammaren — ett tveeggat
svärd. Det drabbar ofta kvinnorna själva. Förbudet för kvinnor att deltaga
i nattarbete innebar inte bara ett skydd för kvinnorna; det innebar också, att
de praktiskt taget utestängdes från vissa yrken. Det försvårade i varje fall
deras möjligheter att deltaga i tävlan om vissa arbetstillfällen. Jag är övertygad
örn att även den nu föreslagna lagen har den karaktären, att den i
händerna på illojala företagare kan innebära vissa risker för den kvinnliga arbetskraften.
Det kan hända, dels att de få svårare att behålla platser, som de
redan ha, dels att en rekrytering av kvinnor till vissa yrken hindras. Dessa
skäl kunna ju motivera att man ställt sig betänksam och tveksam inför en lagstiftning
på detta område.

Därtill kommer, att befolkningskommissionens förslag åstadkom en mycket
väsentlig ändring i den allmänna opinionens uppfattning, vilket tog sig uttryck
i att t. ex. en så representativ organisation som Kooperativa förbundet
gick in för en annan praxis på detta område, nämligen att den gifta kvinnan
skulle få behålla sitt arbete. När sedan även så representativa organisationer
som bankernas och försäkringsbolagens principiellt deklarerade, att man frivilligt
ämnade respektera propositionens synpunkter i denna fråga, då ställde
jag mig i utskottet den frågan, örn man inte skulle kunna avslå den kungliga
propositionen och nöja sig med en stark och enstämmig allmän deklaration,
vari man tog fasta på den ändrade principiella inställning som ägt rum inom
olika företagarkretsar och i samhället samt uttala, att man förväntade en ytterligare
utveckling i samma riktning på detta område. Jag tänkte mig följaktligen
en enig och klar principiell deklaration från riksdagens sida. Det var
sålunda min sakliga inställning vid den tidpunkten.

Sedan har faktiskt läget förändrat sig. Men inte på det sätt, som herrar
Tamm och Wistrand här insinuerat, nämligen att. det socialdemokratiska partiet
skulle utgöra något slags marionetteater och att den förskjutning, som ägt
rum i utskottet, skulle vara karakteristisk för majoritetspartiernas förhållande
till regeringen, ett nytt bevis för att transportkompaniet bara marscherar efter
regeringens diktamen. Eftersom jag hör till dem, som vid en preliminär omröstning
voro beredda att gå in för avslag på den kungl, propositionen och
följaktligen vållat denna uppfattning hos herr Tamm, herr Wistrand och andra,
bör jag deklarera för det första, att jag inte skäms för den uppfattning,
som jag då hade i utskottet, och för det andra, att jag genom influensa var förhindrad
att deltaga både i riksdagsgruppens möte och i utskottets fortsatta
arbete, när denna fråga behandlades. Och det var ingen politisk influensa! Jag
försäkrar, att jag med glädje skulle ha begagnat detta tillfälle att få illustrera,
hur sanningslöst det där talet örn transportkompani etc. egentligen är, men
tyvärr ha anmält sig nya sakliga omständigheter av den karaktär, att jag
nu anser mig böra gå in för propositionen.

Jag skall anföra dessa omständigheter. Denna lag måste ju på grund av
det faktiska läget komma att få sin största betydelse för de privatanställda

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
grupperna, och det är ju särskilt inom bank- och försäkringsväsendet, som missförhållandena
ha gjort sig mest gällande. De anställdas centralorganisation,
DACO, som är ett representativt uttryck för dessa anställda, har i ett uttalande
till utskottet visserligen erkänt, att de två arbetsgivarorganisationerna
för banker och försäkringsbolag avgivit en principiell förklaring örn att respektera
gift kvinnas arbetsrätt, men DACO anser det i alla fall bättre att få
en lagstiftning i enlighet med regeringens proposition. DACO gör detta just
därför, att man är rädd för att företagens allmänna deklarationer inte ha samma
värde för de anställda som lagens preciserade bestämmelser på denna punkt.

Dessutom måste jag nämna att jag aldrig varit föremål för uppvaktning i
den grad som just i denna fråga från de privatanställdas sida. När jag då
framfört min tvekan och mina skäl mot denna lagstiftning, ha de nästan på
sina bara knän vädjat till mig att inte vidhålla denna uppfattning, enär de
voro alldeles övertygade örn att företagens principdeklaration inte gav tillräckliga
garantier mot trakasserier och godtycke, då personalen hade en svag
organisation, och väl kände företagarnas sätt att resonera i frågan.

Då har den frågan uppstått för mig: skall jag nu ge större vitsord åt arbetsgivarnas
principdeklaration än åt den erfarenhet, som de privatanställda själva
och personalorganisationen ge uttryck åt i denna sin vädjan till riksdagen?
Jag måste då för min del säga mig, att eftersom jag är intresserad för ett tillgodoseende
av de anställdas önskemål, som det är ett intresse inte bara för de
anställda utan också för samhället att tillmötesgå, så är det också ganska
självklart, att jag nu inte bara med stort jämnmod utan med djup övertygelse
stöder den kungl, propositionen, som den bästa lösningen för att ge de anställda
det skydd, som de både begära och behöva.

Jag yrkar bifall till Kungl. Maj:ts och utskottets förslag.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Örn jag griper till orda i denna

debatt, så kan det kanske ursäktas mig, eftersom jag åtminstone delvis har
haft att syssla med förberedelserna till det lagförslag, som nu föreligger till
behandling i första kammaren. Jag hoppas, att jag skall kunna fatta mig
jämförelsevis kort.

Det göres här gällande, att det har skett en sådan sinnesändring i den
svenska företagarvärlden, att överhuvud taget ingen lagstiftning behövs —
ja, den skulle kanske t. o. m. i vissa avseenden kunna verka skadlig. _ Till
stöd för talet örn denna omvändelse åberopar man i huvudsak vissa principuttalanden,
som gjorts av våra större banker och försäkringsföretag. Jag
är mycket glad för dem; det är mycket bra, att de ha gjorts.^ Emellertid
är det uppenbart för mig, att den utredning beträffande förhållandena på
den del av arbetsmarknaden det här gäller, som verkställdes av befolkningskommissionen,
icke är och enligt sakens natur icke kunde vara uttömmande.
Det är ju på sitt sätt mycket anmärkningsvärt, att det sker en så pass snabb
omvändelse från en ståndpunkt. Man har tidigare alldeles bestämt gått emot
att i arbete behålla kvinnor, sedan de ingått äktenskap, och ännu bestämdare
har man naturligtvis varit i det avseendet, när det gällt sådana, som blivit
havande. Jag säger, att denna omvändelse är ganska egendomlig, ty det är
väl på sin höjd tre eller fyra år sedan den rakt motsatta uppfattningen var
den normala och gängse. Jag vet från min socialministertid, att jag mottog
besvär över att en länsstyrelse utan vidare avskedat en kvinnlig befattningshavare
— hon var inte ordinarie och kunde alitsa avskedas -— därför att hon
ingick äktenskap. Hon besvärade sig och fick rätt hos Kungl. Maj :t. Men
även bland statens myndigheter är det endast några få år sedan man betraktade
det som nästan självklart, att i den mån man kunde, skulle man avskeda

Onsdagen den 3 .maj 1939 f. m.

Nr 27.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
kvinnor, som gifte sig. Det finns säkerligen ingen, som sysslat med dessa
frågor och som inte har personlig vetskap örn fall, som äro ganska egendomliga.
Innan jag lämnade socialministerposten, hände det, att ett par personer
lcommo till mig och sade: »Nu lia vi gått i två år och väntat på att kunna
ingå äktenskap. Vi lia inte vågat göra det, därför att vi inte kunna undvara
den kvinnliga partens inkomst, om vi gifta oss.» De bådo, att de skulle
få ett besked av mig, huruvida det skulle bli någon lagstiftning eller inte.
.Tåg sade, att jag inte kunde lämna dem något sådant besked. Det är ju i
alla fall ganska karakteristiskt, att dessa gått och väntat i två år — en
uppgift, som jag inte har någon som helst anledning att betvivla.

Det förefaller mig efter reservanternas sätt att argumentera, som om man
betraktade hela detta lagförslag som ett lagförslag, som rörde bankernas och
försäkringsbolagens anställningspolitik. Det är ju ganska orimligt. Bankerna
och försäkringsbolagen äro stora arbetsgivare och ha stora kontor, men
jag är säker på att jag inte överdriver, örn jag säger, att utanför bank- och
försäkringsvärlden finnas åtminstone 20,000 andra kontor, där man också
har kvinnliga anställda. Skola vi nu, bara därför att banker och försäkringsbolag
ha sagt, att de skola ändra sin politik, anse, att saken är klar och
att alla de 20,000 andra kontoren också skola dragas in i denna ordning och
ändra sin politik? Det finns ingen möjlighet att skaffa några garantier
därför.

Man säger, att vi kunna vänta, och örn det visar sig, att denna sak inte går
att ordna på frivillighetens väg, skola vi skrida till lagstiftning sedan. Ja,
herr Wohlin har redan understrukit, att faran av en lagstiftning måste bli
precis densamma, örn den kommer örn fem år eller i dag. I den mån man
väntar sig allvarliga skador för de kvinnliga befattningshavarna av en lagstiftning,
så måste de skälen vara precis lika vägande örn några år som i dag.
Men det är bara sakens ena sida. Den andra är, att ett nytt förslag örn lagstiftning
också skall föregås av en utredning, och det måste enligt sakens natur
bli en ganska omfattande utredning för att konstatera, hur det är örn några
år. Jag kan inte inse, att de argument, som ha anförts mot en lagstiftning,
ha en sådan tyngd, att man skall underkasta sig hela denna procedur, som då
måste vara att förutse.

I själva verket är ju lagen en principlag. Örn den stiftas, betyder det, att
de svenska statsmakterna förklarat sig anse i princip, att kvinnor, som gifta
sig eller som bli havande eller trolova sig, skola kunna behålla sina anställningar.
De skola icke få avskedas därför. Jag förstår inte, varför inte statsmakterna
skulle utan att betänka sig alltför mycket kunna proklamera en sådan
princip.

Jag vill understryka, att detta icke är en arbetarfråga. Ur industriarbetarnas
speciella synpunkter har den, såvitt nian kan dilma av det erfarenhetsmaterial,
som föreligger, ingen verklig betydelse. På de industriella arbetsplatserna
avskedas inte kvinnorna, då de gifta sig eller örn de bli havande. Det
är alltså i huvudsak fråga örn de kontorsanställda, och då upprepar jag, vad
en talare förut har sagt: För mig väger de anställdas egen organisations bestämda
uppfattning örn önskvärdheten och behövligheten av en lagstiftning
på denna punkt tyngre än de försäkringar, som ju ändå på ganska lösa
boliner -— om jag undantar bankerna och försäkringsväsendet ■— här avges
från reservanternas sida i andra lagutskottet. Jag tillmäter det omdöme om
betydelsen av en lagstiftning på denna punkt, som kommer från de anställdas
egna organisationer, vida större värde, och det förefaller mig, som om riksdagen
också rimligen borde göra det. Det är ju fråga, örn en skyddslag — sa
lia de anställda själva uppfattat det — och ett beslut, som innebär, att man

Första kammarens protokoll 19S9. Nr 27. 3

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. in.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap nt. m. (Forts.)
avslår förslaget, blir närmast ett avslag på bestämda yrkanden från de anställdas
egen sida.

Herr Andersson, Nils: Herr talman! Jag har dristat mig att begära ordet
i denna debatt för att lämna ett litet bidrag till belysning av samspelet mellan
opinion och lagstiftning i detta avseende.

Det har sagts här ifrån flera håll, att lagstiftning vore obehövlig, därför
att man kunde vinna vad man åsyftar lika bra på frivillighetens väg. Jag har
i min verksamhet något att göra med en organisation av facklig karaktär för
intellektuellt arbetande. Till mig kom en dag en kvinnlig anställd och berättade
rätt upprörd, att hon, som varit anställd på samma ställe i tre års tid och
stöde i begrepp att ingå giftermål, fick, då hon begärde ledighet under en dag
just för den sakens skull, det beskedet, att skulle hon gifta sig, bleve hon uppsagd
från sin anställning. Dagen efter framlades föreliggande proposition
i riksdagen, och då återtogs avskedandet. Detta är endast ett exempel, men
det visar ju, hurusom bara den omständigheten, att en lagstiftning föreslås,
inverkar på vederbörande. Skulle detta lagförslag nu förkastas av riksdagen,
kan det ju tänkas, att det avskedandet fullföljes, ty då kan man kanske resonera
som så, att riksdagen inte har velat skapa skydd för kvinnliga anställda.

Till vad jag nu sagt vill jag bara ytterligare lägga ett framhållande av att
det ifrågasatta lagskyddet nog kan komma att bättre behövas en dag just emot
vad som i utskottets uttalande nämnes »den äldre uppfattningen», nämligen
att gift kvinna icke bör få arbeta utanför hemmet. Det är inte alls så många
år sedan denna äldre uppfattning var den tongivande. Sedan dess ha konjunkturerna
förbättrats och opinionen förändrats, men blir det dåliga tider
igen och en ny kris måhända inbryter, skulle det inte överraska mig, örn denna
äldre uppfattning ånyo toge överhand och opinionen svängde örn, så att detta
lagskydd komme att mer än val behövas för kvinnorna.

Jag skulle, herr talman, vilja tillägga, att örn utvecklingen skulle gå i den
riktningen, skulle det vara till nytta även för arbetsgivarna själva, om denna
lagstiftning genomförts, ty de skulle då lättare kunna stå emot en sådan opinion,
medan de, örn lagskyddet icke finns, måhända finge falla undan för
kraven på att ersätta kvinnor med sysslolösa män, som ansåges behöva deras
arbete.

För min del beklagar jag bara de uppenbara svagheter, som finnas i förslaget,
nämligen för det första karenstiden, vars behövlighet jag icke kan inse,
och för det andra regeln örn att det skall vara minst tre arbetstagare sysselsatta
i ett företag, innan lagen skall tillämpas. Beträffande denna senaste sak
måste man erinra sig, att det finns otaliga företag, där man endast har en eller
två kvinnliga arbetare anställda. Dessa få sålunda icke något annat skydd
än den opinionsbildande verkan, som lagen givetvis får, örn den antages.

Jag skulle därför vara mest benägen att ansluta mig till herr Linderots yrkande,
men då detta naturligtvis icke har några utsikter att bli antaget, skall
jag inskränka mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! För min del vill jag betrakta spörs målet.

, om man skall lagstifta på detta område eller icke, som en rent opolitisk
lämplighetsfråga, och för egen del är jag bestämd anhängare av den uppfattningen,
att kvinnor icke skola få skiljas ifrån sitt arbete, därför att de gifta
sig eller skola få barn. Jag kan på den punkten helt instämma i ett uttalande,
som gjorts av herr Wohlin, vilken i mycket kategoriska ordalag fördömde
det handlingssätt, som på många håll hittills i denna fråga har tillämpats.

I mitt eget verk äro gifta kvinnor anställda i mycket stor utsträckning, och

Onsdagen don 3 maj 1939 f. ni.

Nr 27.

An<j. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap rn. m. (Forts.)
jag kan försäkra, att erfarenheterna av deras arbete sannerligen icke äro sådana,
att det för statens del skulle finnas den ringaste tanke på att återgå till
sådana bestämmelser, som tidigare möjliggjorde avskedandet av kvinnor i statstjänst,
när de gifte sig.

Jag vill icke heller ansluta mig till de svartmålningar, som några av reservanterna
gjort i fråga om de faror, som skulle kunna uppstå för kvinnorna, om
en sådan lagstiftning som den nu ifrågavarande genomfördes. Däremot tycker
jag, att det är rimligt, att frågan inskränkes till att gälla, örn det är nödvändigt
och därför i och för sig nyttigt att nu genomföra en lagstiftning av ifrågavarande
slag. I propositionen talas — särskilt i statsrådets eget yttrande —
örn att missförhållanden förekomma framför allt då det gäller banker och försäkringsbolag.
I fråga örn dessa båda stora grupper av företag förefaller det
emellertid, som örn man icke hade den ringaste anledning att betvivla, att de
utfästelser, som från deras sida nyligen givits, också komma att infrias. För
deras del, d. v. s. för de företag, som saken enligt statsrådets eget yttrande framför
allt gäller, kail den numera anses vara åtminstone i det väsentliga ordnad.
Och sedan nu bankerna och försäkringsbolagen insett, att de måste slå in på
en ny väg, tror jag icke. att det finns stora grupper av andra företagare här i
landet som i någon större utsträckning skulle vilja fortsätta, örn de tidigare
tillämpat den principen att avskeda kvinnliga anställda, som ingå äktenskap
eller skola få barn. Det är ju att märka, såsom här har framhållits av flera
talare, att det, om lagförslaget antages, visst icke är så, att alla kvinnor därigenom
bli skyddade för avsked, när de gifta sig. Jag skulle tro, att det nog
tvärtom kan sägas, att örn det för framtiden skulle föreligga risk för att ett
sådant handlingssätt skulle tillämpas, gäller detta framför allt de små företagen
med mindre än tre anställda, och de äro ju undantagna från den nu föredragna
lagens tillämpningsområde.

Man bör sålunda, synes det mig, fråga: är det i nuvarande läge nödvändigt
att genomföra en lagstiftning av detta slag? Då skulle jag tro, att man, örn
man övervägde förhållandena, närmast skulle komma till den uppfattningen,
att en sådan lagstiftning just nu icke kan vara av förhållandena påkallad.
Jag skulle för min del vilja understryka, att det säkert ligger allvar i vad reservanterna
uttalat, att alla äro ense örn att en lagstiftning måste komma till
stånd, därest den förändrade uppfattning i denna fråga, som man har anledning
tro att företagarna här i landet numera hysa, icke skulle visa sig
bestå.

Jag skulle därtill vilja säga, att det, såsom hans excellens herr statsministern
framhöll, kan vara fråga örn, huruvida denna lagstiftning är nödvändig
eller icke, men det kan däremot aldrig sägas, att den skulle vara skadlig. Därvidlag
är man inne på en fråga, som många gånger tidigare diskuterats i riksdagen,
nämligen den, huruvida förhållandet mellan företagare och deras anställda
skall regleras genom lagstiftning eller icke, när det finns möjlighet att
på annan väg uppnå det resultat, till vilket man vill komma. Och jag måste
då säga, att det är ganska förvånande att finna den nuvarande politiska ledningen
loir i landet intaga den ståndpunkten, att man bör på lagstiftningsvägen
reglera sådana förhållanden mellan arbetsgivare och anställda, som man ändå
vet, att det nu finns möjlighet att få på ett tillfredsställande sätt ordnade
utan lagstiftning.

Jag måste för min del, nied vidhållande av den uppfattning jag började mitt
anförande med att framlägga, nämligen att det icke bör få resas invändningar
emot kravet på gift kvinnas rätt till bibehållande av sin anställning, komma
till den slutsatsen, att en lagstiftning av denna art i nuvarande läge icke kan
vara erforderlig, och jag yrkar därför avslag på utskottets hemställan.

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)

Herr Wistrand: Herr talnian! Socialministern framhöll som en av de

största fördelarna nied denna lagstiftning, att man därigenom skulle kunna få
domstolsprövning av de enskilda fallen. Ja, det är naturligtvis rätt ur den
enskilde anställdes synpunkt, att detta kan vara värdefullt, men det medför
ju också å andra sidan deli olägenheten, att just en mängd av dessa mest tvivelaktiga
och svåra fall bli avgjorda på ett sätt som på grund av lagstiftningens
kategoriska bestämmelser innebär en avgjord nackdel för arbetsgivarna. Just
på den vägen kan man nå fram till vad reservanterna befarat —- en farhåga,
som jag inte vill överdriva alltför mycket, men heller inte på något sätt vill
underkänna — nämligen en växande obenägenhet att anställa kvinnor.

Det är också skillnad på att genomföra denna lagstiftning nu och att göra
det längre fram. Herr handelsministern sade, att farorna äro lika stora vid
deli ena som vid den andra tidpunkten. Jag kan icke finna, att så är fallet.
Nu har ju en opinion, såsom herr handelsministern mycket riktigt anmärkte,
kommit fram ganska hastigt och yrvaket i denna fråga. Denna opinion är,
vågar jag säga, ännu icke mogen för en lagstiftning. Det framhölls också
med synnerlig styrka av dem, som satte i gång med hela denna aktion, att man
ville väcka opinionen. Det förefaller, som örn man nu hade alldeles glömt den
sidan av saken, och den var dock den viktigaste. Nu är opinionen väckt, men
opinionen behöver mogna, innan en lagstiftning föres vidare.

Men återstå efter några år ännu sådana förhållanden, att de kunna sägas
tarva en lagstiftning, så kan en sådan stödjas av en allmän opinion inom landet,
på ett helt annat sätt än i dag, då den torde komma att voteras igenom med
knappa majoriteter i kamrarna.

Det är alltid farligt att votera lagstiftningar på nya områden, då behovet
ännu är omtvistat. Det är ur ett organiskt framväxande som opinioner och
lagstiftningar skola hämta sin styrka. För min del är jag av den uppfattning,
att vad som utan lagstiftning synes växa fram, räddat mera av det väsentliga
i lagstiftningens syfte än ett i hast tillkommet och tillyxat lagstiftningsförslag,
som man driver igenom med knappa majoriteter.

Herr Ewerlöf: Debatten har ju pågått så länge, att det knappast är möjligt
att införa några nya argument i densamma, och jag skall också försöka
fatta mig kort. Jag vill dock med hänsyn till den befattning, jag haft anledning
taga med dessa frågor, särskilt beträffande bankernas och försäkringsbolagens
ställning i saken, yttra några ord.

Det är ju, såsom här upprepade gånger fastslagits, icke längre fråga örn
principen i och för sig, ty i principfrågan äro uppenbarligen alla eniga,
utan det gäller frågan örn metoden att hävda principen. I fråga om metoden
har socialministern i propositionen förklarat, att det hade varit mera önskvärt,
örn frågan hade kunnat lösas på frivillighetens väg. Men han hyste tvekan
rörande möjligheten att inom rimlig tid på frivillighetens väg få frågan löst.
Däri ligger, såvitt jag förstår, även från statsrådets sida ett erkännande av
att lagstiftningen har olägenheter med sig, som det hade varit bra, örn man
hade kunnat undvika. Han är dock beredd att ta dessa olägenheter, eftersom
de ansågos väga mindre än de olägenheter, som skulle uppstå, därest lagstiftningen
icke komme till stånd.

Alltså förefaller det mig, som örn hela frågan till sist rörde sig örn i vad
mån man verkligen med fog kan räkna med att saken löses på frivillighetens
väg. Skulle det vara så, att den gör det, är uppenbarligen även statsrådet av
den meningen, att den vägen vore den bästa. Men då säger statsrådet: kan
någon stå upp och försäkra, att saken skall kunna lösas på frivillighetens väg?
På den frågan vill jag svara, att jag vågar inte sta upp och försäkra detta

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Ang. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
beträffande andra företagargrupper än dem jag känner till, men beträffande
dessa — bankerna och försäkringsbolagen •— vågar jag utan vidare försäkra,
att, därest lagen icke kommer till stånd, en lösning av denna fråga skall vinnas,
som för de kvinnliga anställda blir fullt lika fördelaktig som den, lagen skulle
skänka. I vissa hänseenden skulle en lösning på frivillighetens väg bliva ännu
fördelaktigare för dem, örn man betänker, att lagen icke bereder dem någon ersättning
för ledighet vid havandeskap, medan jag har anledning tro, att bankerna
och försäkringsbolagen skulle komma att tillförsäkra dem sådan ersättning.
‘

Det är ju att märka, att det inte bara är ett principbeslut, som fattats från
bankernas och försäkringsbolagens sida, utan att det är ett reellt beslut, som
redan trätt i kraft och som tillämpas över hela fältet.

Nu får man ju till en början räkna med en viss yrvakenhet, det skall villigt
erkännas, både på företagarsidan och bland de anställda i fråga örn vad som
skall gälla i dessa ting, men jag var redan på ett tidigt stadium av arbetet
med denna fråga i förbindelse med representanter för de anställda inom försäkringsbolagen
och hemställde till dem, att varje anledning till anmärkning
från deras sida mot det sätt, varpå man hos olika bolag tillämpade den nu
beslutade nya ordningen, måtte inberättas till mig, då jag var övertygad om
att det skulle ligga inom mina möjligheter att på ett nöjaktigt sätt få frågan
löst genom hänvändelse till vederbörande företag. Jag har emellertid under
de gångna månaderna icke fått en enda sådan påstötning, och jag har av detta
slutit, att den nya ordningen, i varje fall vad försäkringsbolagen beträffar,
har tillämpats på ett sätt som icke givit de anställda anledning till någon anmärkning.

Nu har det icke undgått mig heller, att det från de anställdas sida in i det
sista givits uttryck för en önskan att lagen måtte komma till stånd, och såvitt
jag förstått var det detta argument, som herr Västberg i första liand
åberopade för den omvändelse, som han undergått från den tidpunkt, då detta
ärende första gången behandlades i utskottet.

Herr Västberg säger, att det gäller att ge de anställda, vad de vilja ha.
Han ger vitsord åt deras framhållande av att de önska få ifrågavarande lagstiftning
genomförd, trots de utfästelser, som från bolagens sida äro gjorda.
Men därmed är väl icke behovet styrkt? Låt oss först få se vad som kan
åstadkommas på frivillig väg. Det må ju vara förklarligt, att de anställda
ännu icke funnit sig till rätta i den nya situationen och att de i ögonblicket
finna det tryggare med en lag som, bedömd på längre sikt, borde ge dem anledning
att hysa betänkligheter. Jag skall icke överdriva saken, och vill
icke göra någon svartmålning, men det är ett faktum, att lagen på längre sikt
kan komma att innebära olägenheter för den kvinnliga arbetskraften.

Herr statsministern var inne på denna fråga i den formen: örn det nu är
så, att alla äro på det klara med att man vill tillämpa ungefär de bestämmelser,
som lagen anger, vad är det då för olägenhet, som skulle uppkomma
genom att lagen antages? Jag skall söka besvara den frågan med ett exempel.
Lagen avser ju icke att förbjuda ett avskedande av annan orsak än äktenskap,
havandeskap eller trolovning. Örn det således förekommer, att vederbörande
missköter sig, skall fortfarande möjlighet finnas att avskeda vederbörande.
Men örn den avskedade inför domstol gör gällande att avskedandet
skett i anledning av t. ex. giftermål, är det arbetsgivarens sak att
bevisa, att åtgärden vidtagits av annan orsak, exempelvis på grund av allmän
slapphet eller liknöjdhet i arbetet. Det säger sig självt, att en sådan
bevisbörda varken är behaglig eller lätt att fullgöra. Härigenom kommer
uppsägning av legitim anledning att försvåras beträffande gift kvinnlig ar -

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 £. lii.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
betskraft. Om lagen icke kommer till stånd, förutsätter jag att tillämpningen
kommer att bli fullt ut sådan som lagen menar, nämligen att ingen kommer
att uppsägas enbart på grund av ett ingånget äktenskap, en trolovning eller
ett havandeskap. Men arbetsgivaren har dock en känsla av att han har möjlighet
att säga upp arbetskraft, som är olämplig av andra orsaker. Bara
detta faktum — även örn den möjligheten icke behöver begagnas — inger
honom en känsla av att han vid anställandet av kvinnlig arbetskraft icke är
bunden i samma grad, som han kommer att känna sig, därest lagen kommer
till stånd. Detta är en omständighet som psykologiskt i hög grad påverkar arbetsgivarnas
inställning till denna fråga och som kari, med rätt eller orätt, verka
därhän, att de komma att draga sig för eller i varje fall bli restriktiva ifråga
om utnyttjandet av kvinnlig arbetskraft. Denna omständighet kommer man
alldeles ifrån, om man slipper lagen, samtidigt som man utan lag kan uppnå
allt vad man med lagen velat åstadkomma. I varje fall är det min bestämda
övertygelse, att så kommer att ske beträffande bankerna och försäkringsbolagen.

Då återstår att beröra den fråga, som statsrådet Möller närmast var inne
på. Han tycktes ju beredd acceptera med förtroende, att i varje fall banker
och försäkringsbolag för sin del komma att lösa denna fråga på ett tillfredsställande
sätt. Men statsrådet Möller framhöll också att det utanför bankernas
och försäkringsbolagens krets finns en mängd andra företag och att
inan för deras del icke hade några garantier. Ja, för deras del har jag inte
några möjligheter att här göra något uttalande. Jag skulle dock vilja förutsätta
att, när banker och försäkringsbolag, som äro så pass tongivande i
fråga örn arbetsgivarpolitiken på det privata området, helt och fullt gå in
för denna nya anordning, komma med nödvändighet övriga arbetsgivare att
följa efter, även örn det kommer att dröja ett eller annat år, innan de hunnit
orientera sig i den nya situationen. Man må också betänka, vilken opinionsbildande
betydelse, lagstiftningsinitiativet redan haft. Den ändrade inställningen
hos banker och försäkringsbolag är ju att fatta som ett uttryck
härför.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall icke pä minsta sätt

polemisera mot den föregående ärade talaren, men jag måste, utan att närmare
gå in på argumentationen, säga, att de synpunkter han anförde snarast skulle
tjula på att en skyddslag som den föreslagna verkligen är av behovet påkallad.

Jag begärde egentligen ordet för att påpeka för herr Sani Larsson, när han
säger sig finna det egendomligt, att man vill ersätta möjligheten till frivillig
överenskommelse med en lagstiftning, att vi för vår del, när det gällt vad vi
bruka kalla för en skyddslagstiftning åt anställda och arbetare, aldrig ha ansett
det vara orimligt att genomföra lagar till skydd för anställda och arbetare,
och vi ha i sådana fall icke ansett frivilliga överenskommelser vara lika förmånliga
som lagstiftning.

Herr Gärde: Herr talman! Jag Ilar med mycket stort intresse hört på

denna debatt och sökt att väga de skäl, som framförts å ena sidan för utskottets
förslag och å den andra för reservationen. Det egendomliga förhållandet
föreligger i detta fall, att alla äro ense i sakfrågan, nämligen därom, att
kvinnor böra skyddas i fall av giftermål, havandeskap och moderskap från
att av sådan anledning skiljas från sin tjänst och sitt arbete. Det är först

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
när man vill lagfästa denna princip, vilken alla tyckas erkänna, som den stora
konflikten och stridigheten uppstår.

Jag för min del, som ju har sysslat åtskilligt med lagstiftning, är ganska
förvånad över, att när man är ense örn principen, det skall möta en sådan svårighet
att också vinna erkännande åt denna princips lagfästande. Man brukar
säga, att man skall dröja med lagstiftning, tills man har det allmänna
rättsmedvetandet bakom sig, men har man det, bör man också för att trygga
rättsutvecklingen för framtiden skrida till lagstiftning.

Jag är anhängare av den uppfattningen, att viktiga medborgerliga rättigheter
liksom även medborgerliga skyldigheter böra fastställas i lag. Den
stora folkgrupp det här gäller, kvinnorna, bör lia en rättsgrund att stå på och icke
bara ett mer eller mindre ovisst tillmötesgående från arbetsgivarens sida.
Denna väg följde också riksdagen, när det gällde att skydda de värnpliktige
från att avskedas från sitt arbete på grund av värnpliktstjänstgöring. Man
genomförde 1914 en lagstiftning, som förbjöd ett sådant förfarande från arbetsgivarnas
sida, och nog förefaller det, att det är en helt naturlig konsekvens
av utvecklingen, att man också gör det i detta fall. Det förhållandet, att den
allmänna opinionen redan accepterat principen, förefaller mig så långt ifrån
vara ett skäl emot lagstiftning å området, att det är en synnerligen bärande
grund för att nu skrida till lagstiftning.

Den andra invändningen emot en sådan lagstiftning har varit, att man utan
lagstiftning skulle kunna nå fram till en smidigare tillämpning. Ja, smidighet
är ju alltid bra, och det är möjligt, att denna lag skulle kunna givas ett
smidigare innehåll på en och annan punkt. Jag vågar icke ge mig in på denna
fråga här — ifall erfarenheterna ge detta vid handen, får man väl se tiden
an och jämka — men jag vill säga det, att smidighet utan lagstiftning kan
lätt leda till att man icke når det med lagstiftningen avsedda målet, och åtskilliga
av de exempel, som här ha framförts för att det skulle vara bra att
kunna ordna det smidigare, ha givit mig just den farhågan och misstanken,
att principen i tillämpningen lätt skulle kunna i ganska stor utsträckning förlora
sin effektivitet.

Detta var de två huvudsakliga invändningar, som gjorts emot den föreslagna
lagstiftningen. Jag kan inte finna, att någon av dessa invändningar är av bärande
beskaffenhet. Jag uppskattar visst den stora fördelen av att man på förhandlingsvägen
kan komma till resultat, men inom den åsiktsgrupp, som jag
tillhör, har man dock alltid hyst den uppfattningen, när det gäller samhälleliga
intressen, att man icke bara bör lita till överenskommelser mellan två parter,
som äro intresserade på ett visst område, utan att samhället bör självt
fastställa reglerna. Det står alltså i god överensstämmelse med den politik
och de åsikter, som vi ifrån det parti jag tillhör alltid förfäktat, att man
här skrider till lagstiftning.

Man har sagt, att denna lagstiftning i viss mån skulle göras onödig genom
att bankbolag och försäkringsbolag gjort motsvarande utfästelse, som man
givetvis har all anledning att lita på. Men jag vill då betona, såsom det
också tidigare framhållits här i debatten, att försäkringsverksamhet och bankverksamhet
icke äro de enda områden, där kvinnliga kontorsanställda äro sysselsatta,
utan det finns ju också åtskilliga andra affärsföretag, och hur de
ställa sig i fortsättningen till dessa principer, därom har man icke någon som
bolst, antydan. Även ur den synpunkten, att lagstiftningen skall allmängiltigt
genomföras och skapa ordning och reda på detta område, förefaller den
inig vara önskvärd och nödvändig.

Då jag alltså finner alla skäl föreligga för att man skrider till en lagstift -

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Ang. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
ning av det föreslagna innehållet, ansluter jag mig, herr talman, till dem som
yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Schlyter.

Herr Wohlin: Först en fråga till kammarens ärade ledamot herr Ewerlöf,
vilken ju såsom representant för bankerna och försäkringsbolagen måhända
har kunnat giva kammaren vissa lugnande försäkringar med avseende på dessa
företags inställning till den föreliggande frågan: hur kommer det sig, herr
Ewerlöf, att trots de av bankerna och försäkringsbolagen givna utfästelserna
de anställdas organisationer inom dessa stora företag alltjämt den dag som i
dag är med sådan styrka göra sina önskningar örn en lagstiftning gällande?
Finnes det någon förklaring på denna omständighet?

För det andra har det under debatten klarlagts, att det utanför bankernas
och försäkringsbolagens krets finnes ett mycket stort antal företagare i detta
land — jag hänvisar därvid till hela affärsvärlden med dess stora antal
kontorsanställda —• vilka ju icke givit några som helst utfästelser i samma
riktning. Örn dessa sistnämnda sade herr Ewerlöf — och det är ju självfallet
— att han icke kunde yttra sig med någon bestämdhet örn deras inställning nu
och framdeles till saken, men så ungefär folio hans ord, att han dock skulle
vilja »förutsätta», att örn bankerna och försäkringsbolagen komme att gå in på
denna väg, som av dem enligt uppgift nu är beträdd, skulle »övriga arbetsgivare
med nödvändighet också komma att gå samma väg», ehuru först örn
ett eller annat år eller något senare. Nu riktar jag till herr Ewerlöf den
frågan: kan herr Ewerlöf, som så väl känner förhållandena på arbetsmarknaden
för de stora bankernas och försäkringsbolagens vidkommande, ge någon
mera preciserad förhoppning för riksdagens första kammare, att den övriga
stora massan av tusentals arbetsgivare, som ha kontorsanställda, för den händelse
denna lag i dag faller, kommer att gå samma väg som bankerna och försäkringsbolagen
enligt uppgift redan ha beslutat sig för att gå?

Herr Ewerlöf: Jag skall söka besvara de frågor, som herr Wohlin riktade
till mig.

Vad beträffar den första frågan, var jag i mitt förra anförande inne på att
försöka ge en förklaring till varför de anställda, oaktat utfästelserna ifrån
företagens sida, alltjämt i första hand yrka på att denna lag måtte komma till
stånd. Jag har givit en förklaring så gott jag kunnat. Närmast föreställde
jag mig att detta berodde på en viss yrvakenhet, både på de anställdas och
företagens sida vid tillämpningen av den nya ordningen och en känsla av
ovisshet örn hur förhållandena utan lag skulle komma att i detalj regleras,
vilket i ögonblicket komme lagen att framstå som den säkrare utvägen. Emellertid
är jag övertygad örn att, när denna reglering i detalj föreligger, de anställda
skola finna, att den blir för dem lika betryggande och lika fördelaktig
som lagen skulle ha blivit.

Vad beträffar den andra frågan örn de grupper, som stå utanför bank- och
försäkringsbolagens krets, har jag icke avsett att säga, att de med nödvändighet
måste komma att följa vad bank- och försäkringsbolagen ha gjort. Jag
har endast ringa kännedom om dessa grupper, och ville bara uttala en förmodan,
att de under trycket av den allmänna opinionen skulle komma att
följa bank- och försäkringsbolagen i spåren. Detta tror jag blir en följd redan
av konkurrensen örn den kvinnliga arbetskraften. Det säger sig självt, att den
arbetsgivare som i fortsättningen icke medger gift kvinna rätt att kvarstanna
i tjänst kommer att vara sämre ställd vid arbetskraftens rekrytering. Jag är

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
ganska övertygad om att frågan får sin naturliga lösning över liela fältet inom
en icke alltför lång övergångstid.

Herr Norman: Herr talman! Jag kanske skulle kunna komplettera den
förklaring på den framställda frågan angående personalorganisationernas inställning,
som kerr Ewerlöf nu ytterligare har understrukit, med att framhålla,
att det synes vara så, att de anställdas personalorganisationer i detta fall icke
ha på något sätt blivit inbjudna till underhandlingar beträffande lösandet av
ifrågavarande spörsmål. Det intresse, som t. ex. från bankernas förhandlingsorganisations
sida föreligger i detta fall, har, efter vad jag kan förstå, åtminstone
i vissa fall fått uttryck genom spridandet av cirkulär, men dessa
cirkulär kunna vara av rätt avvikande innehåll, jämförda med varandra. Jag
har här i min band exempel på några sådana cirkulär.

Det heter t. ex. i ett cirkulär: »Bankens styrelse har vid sammanträde den
21 ds beslutat: att banken i fortsättningen kommer att tillämpa den principen,
att trolovning, äktenskap, havandeskap eller barnsbörd icke i och för sig skall
utgöra hinder för kvinnliga anställdas kvarstannande i tjänst eller utgöra
grund för ändring av lönesättningen samt att bestämmelser beträffande sådana
omständigheter (bortovaro vid barnsbörd etc.), som på grund av ovan
nämnda princip böra bliva föremål för reglering, komma att utformas inom de
närmaste månaderna.»

Ett annat cirkulär lyder på följande sätt: »Bankstyrelsen har vid sammanträde
den 31 sistlidne mars beslutat tillämpa den principen, att äktenskaps ingående,
trolovning, havandeskap eller barnsbörd icke i och för sig skall utgöra
hinder för kvinnlig anställds kvarstannande i tjänst, dock med frihet för banken
att i sådana fall, där på grund av tjänstgöringsförhållandena särskilda
svårigheter kunde anses möta mot principens tillämpning, göra undantag därifrån.

Så snart ske kan komma bestämmelser att utformas beträffande sådana omständigheter
(bortovaro vid barnsbörd etc.) som på grund av ovannämnda princip
böra bliva föremål för reglering.»

Jag tror, att det är skäl att observera, att det i det sista cirkuläret icke talas
något örn löneställningen och örn hur därmed skall bli i fortsättningen. När
till detta kommer, att personalorganisationerna icke hava inbjudits till några
förhandlingar i frågan, kan det förhållandet förklara en del av den misstänksamhet,
som fortfarande föreligger hos de anställda beträffande möjligheten
att på frivillighetens väg få sina anställningsförhållanden tryggade i detta
avseende.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på det under behandling varande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att utskottets hemställan skulle bifallas med den
ändring, som föranleddes av bifall till den i ämnet väckta motionen 11:376;
samt 3:o) att kammaren skulle godkänna den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 3:o) här ovan upptagna yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. iordningställande

av vissa kolonat
m. m.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wistrand begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
ixtfallit sålunda:

Ja—68;

Nej—47.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av viss del av kronan tillfallet danaarv efter Annika Hansson, född Christoffersdotter,
från Blomskogs socken; och

nr 134, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 52, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd till
Norrbottens läns hushållningssällskap för inrättande av lantbruksskola, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 53, i anledning av Kungl.
Majlis proposition angående iordningställande av vissa kolonat i Norrbottens
län, att upplåtas till lappar, m. m.

I en till riksdagen den 3 mars 1939 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 174, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva,

att, utan hinder av bestämmelserna i kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 314)
angående grunder för upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark, för upplåtelse
genom länsstyrelsen i Norrbottens län åt lappfamiljer av sex kolonat
å hemmanen Kurravaara nr 5, 6 och 7 i Jukkasjärvi socken av nämnda län
finge utgå tillskott av statsmedel med högst 6,500 kronor för varje kolonat,
samt att ett belopp av 110,000 kronor finge överföras från jämtländska renbetesfjällens
skogsfond till Norrbottens lappfond.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Ang. iordningställande av vissa kolonat m. m. (Forts.)

Herr Lindhagen: Vid detta betänkande finnes fogad en utav två av ut skottets

ledamöter avgiven reservation. Jag har hört, att de reserverat sig.
därför att de icke kunna vara med om att Jämtlandsfonden för lapparna oavlåtligen
skall plockas på medel för att hjälpa lapparna i Norrbottens och
Västerbottens län. Och jag kan instämma med dem i detta avseende.

Men därmed öppnar sig också frågan, varför icke även staten av allmänna
medel skall kunna bevilja anslag för en sådan kolonisation åt lappar utan
alltid lappfonderna skola plockas på vad de kunna behöva behålla för att använda
till omistliga ändamål såsom till inköp av renar åt lappar, som ha förlorat
sina renar. Det är ju så mycket som av staten gratis spenderas på
egna hem och allt möjligt, och varför skall man då inte ha någon statens egen
penning även för dessa stackars jordbrukares ändamål?

Utskottet säger i motiveringen, att utskottet varit tveksamt, huruvida det
iir lämpligt att så nordligt som i Jukkasjärvi socken upplåta jordbruk åt
lappar. Denna uppgift måste utskottet ha fått ifrån några »sakkunniga»,
annars hade väl inte utskottet kunnat så enhälligt uttala sig på den punkten.
Detta skulle således antyda, vilket ju inte kan anses vara alldeles otänkbart,
att Konungens befallningshavande där uppe, som ju för ganska strama tyglar
över lapparna, tycker, att det kan vara tillräckligt för lappar att få driva
jordbruk på ett område, som inte passar för andra jordbrukare. Men man får
väl å andra sidan tänka på, att lapparnas anspråk äro så små, att de kunna
linna sig i mindre förhållanden än andra jordbrukare, ävensom att lapparna.
örn de få jordbruk däruppe, då också befinna sig närmare sina fjäll, dit de i
alla fall skola dra med renhjordarna, medan hustru och barn sitta kvar på det
lilla jordbruket. Frågan gäller nämligen också i viss mån de renskötande
lapparnas bostadsfråga i förening med ett litet jordbruk.

Det är emellertid av vikt, att sådana jordbruk icke få lämnas åt lapparna,
sorn icke ens dessa kunna med fördel använda. Det är väl detta som föranlett
utskottets erinran, att det bör närmare undersökas, hur K. B, bär sig åt
med denna sak där uppe.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag hade begärt ordet endast för att yrka
bifall till utskottets hemställan. Nu har emellertid herr Lindhagen påpekat
ett yttrande i utskottets utlåtande, där utskottet säger, att utskottet var något
tveksamt. Ja, det är alldeles riktigt, att det vid behandlingen av denna fråga
inom utskottet givits uttryck åt en viss tveksamhet, huruvida man borde slå
in på den vägen att bereda lapparna tillfälle att idka jordbruk, och jag måste
för min personliga del säga, att jag inte tror att det är riktigt lämpligt att
försöka föra in lapparna på den vägen. Lapparna ha inte den läggningen,
att de gärna vilja syssla med jordbruk.

Nu är det emellertid så — och det är det, som gjort, att utskottet tillstyrkt
den kungl, propositionen — att de lappar, som av en eller annan anledningha
måst sluta med sin renskötsel, ju inte kunna, som man säger, kastas ut på
bar backe, utan det allmänna måste se till, att dessa lappar åtminstone få tillgång
till drägliga bostäder. De jordbruk, som föreslås bitr, innefatta så små
arealer, att man mycket väl kan säga, att det egentligen endast är fråga örn
bostäder och en mindre jordareal intill dessa bostäder. Jag tror som sagt
inte på att lapparna lämpa sig som jordbrukare — erfarenheten har visat att
de inte göra det — men på grund av de skäl, som jag nyss anfört, anser
jag dock att det är lyckligt, att kammaren bifaller vad utskottat
föreslagit.

Vad sedan beträffar den fråga, som herr Lindhagen också berörde, huruvida
dessa medel skola utgå av rena skattemedel eller från lappfonden, tror

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. iordningställande av vissa kolonat m. m. (Forts.)
jag att den rätta vägen är den, som i propositionen föreslagits och av utskottet
tillstyrkts, att medel för dessa ändamål skola utgå av lappfonden.

Herr talman, med dessa ord skall jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lindhagen: Herr talman! .Tåg sade inte, att det var alldeles olämpligt,
att medel för ifrågavarande ändamål utgingo ur lappfonden, men jag sade,
att det kan ifrågasättas, örn det är lämpligt, att medel till ändamål, som
avse Norrbottens och Västerbottens län, merendels skola utgå ur lappfonden
för Jämtland.

Vad den siste talaren i övrigt anmärkt och vad utskottet sagt, berörde jag
inte, eftersom det föreföll så absurt. Utskottet uttalar överhuvud taget sin
tveksamhet, huruvida lapparna kunna vara lämpade för jordbruk. Det är
inte någon uppmuntrande introduktion till det stora betänkandet örn lappfrågans
ordnande, som förväntas omsider vid nästa riksdag. I detta betänkande,
liksom fallet var vid lapparnas möte i Arvidsjaur förra hösten, var den genomgående
tanken den, att en stor del av lappbefolkningen måste överföras
till jordbruket. Men nu kommer såsom en inledning till denna stora och enhälliga
förväntan ett utskott och säger, att en sådan överföring kan man inte
tro vara riktig. Det är sörlänningarnas vanliga krokben för norra Sverige
på alla områden, ty de förstå icke den saken, herr talman! Här står man ju
så ofta på den punkten, att när de norra delarna av landet skola styras ifrån
Skåne, blir det alltid missförstånd på grund av obekantskap med frågorna,
och därför hände det ju också i andra kammaren vid ett tillfälle, då skåningarna
slagit krokben för Norrlands livsangelägenheter i andra kammaren -—-det var i den gamla goda tiden, herr talman — att den nuvarande talmannen
i andra kammaren slog handen i bordet och sade: »Det finns bara ett fel

med Sverige, och det är att Öresund inte går norr örn Skåne.»

Vad är det för övrigt för sätt att tro, att folk, som lia ett yrke men inte
under vissa förhållanden längre kunna livnära sig på detta, skulle vara omöjliga
för all vidare utveckling? Man sade detsamma om judarna: inte passa
de till jordbruk. Men sedan de blevo tvungna att slå sig på jordbruk nere i
Palestina, ha de utbildat sig till ypperliga jordbrukare, och jag äter för
närvarande apelsiner från judarnas plantager. Så kan det gå även med lapparna
där uppe. De äro människor, och livets nödvändigheter har ingen annan
lag än att man får omvända sig till nya förutsättningar. Detta har också
norrbottenskommittén, Kungl. Majit och lappmötet varit emga örn. När
nu utskottet kommer med sin förmodan, är det väl ej annat än en förmodan
ifrån södra och mellersta Sverige.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens växtskyddsanstalts filial i Alnarp; samt
nr 55, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till veterinärstaten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 136, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till avlöningsreglemente för
personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente)
jämte en i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 137, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till beredskapsstat för försvarsväsendet m. m.
för budgetåret 1939/40 jämte en i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 235, hade Kungl. Majit, under
åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 10 mars 1939, föreslagit riksdagen att

dels godkänna ett vid berörda statsrådsprotokoll såsom bilaga fogat förslag
till beredskapsstat för försvarsväsendet m. m. för budgetåret 1939/40,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vid krig eller krigsfara fastställa denna
beredskapsstat eller viss del därav, att lända till efterrättelse såsom förskottsstat
samt att ställa å förskottsstaten uppförda anslag till vederbörande myndigheters
förfogande,

dels ock medgiva, att de i beredskapsstaten angivna anslagsbeloppen finge
överskridas, under förutsättning att Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller
riksdagen ändock skulle inom tjugo dagar sammanträda.

I en inom första kammaren av herr N. Herlitz m. fl. väckt motion (nr 298)
hade hemställts, att riksdagen ville med beaktande av vad i motionen anförts
vidtaga ändringar i Kungl. Majits förslag till beredskapsstat för försvarsväsendet
m. m. ägnade att, på samma gång som behovet av ökad handlingsfrihet
för Kungl. Majit i extrema krislägen på effektivt sätt tillgodosåges, säkerställa,
att riksdagen även i sådana lägen, så långt möjligt vore, finge utöva
de funktioner, som enligt gällande konstitutionell ordning tillkomma densamma.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av Kungl. Majits förslag och motionen I: 298 måtte

a) godkänna det vid statsrådsprotokollet över finansärenden för den 10 mars
1939 fogade förslaget till beredskapsstat för försvarsväsendet m. m. för budgetåret
1939/40;

b) bemyndiga Kungl. Majit att vid krig eller krigsfara fastställa denna beredskapsstat
eller viss del därav att lända till efterrättelse såsom förskottsstat
samt att ställa å förskottsstaten uppförda anslag till vederbörande myndigheters
förfogande;

c) förklara, att, därest nämnda bemyndigande tagits i anspråk för försvarsdepartementets
del i avseende å ett sammanlagt belopp av 100 miljoner kronor,
ytterligare medel av de å beredskapsstaten för samma departement upptagna
anslagsbeloppen icke finge disponeras under annan förutsättning än att Konungen
låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skulle inom tjugo
dagar sammanträda;

d) medgiva, att under samma förutsättning i beredskapsstaten angivna särskilda
anslagsbelopp finge överskridas.

Herr Herlitz: Herr talman! Statsutskottets sedvanliga knappa skrivsätt,
som inte har något utrymme för starka poängteringar och understrykningar,
gör det kanske icke för alla kammarens ledamöter fullt tydligt, att detta lilla

Förslag till
beredskapsstat
för försvarsväsendet

m. m.

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Förslag till beredskapsstat för försvar sväsendet rn. m. (Forts.)
häfte rymmer en av de allra största frågor, som vi lia att göra med vid denna
riksdag. Det är ju här fråga örn ett led i den svenska stats- och rättsordningens
anpassning efter de särskilda förhållanden, som kunna uppkomma vid
krig och krigsfara. Jag tar som motionär mig friheten att yttra mig i ärendet,
och jag kan för min del icke annat än med tillfredsställelse hälsa, att denna
fråga tas upp nu till allvarligt övervägande.

Vår författning har alltför länge varit så beskaffad, att den inte tagit tillbörlig
hänsyn till de särskilda lägen, i vilka vårt land kan befinna sig i krig
och därmed jämförliga situationer. Det är angeläget, att man på förhand
överblickar de problem, som då kunna uppkomma, och skapar en laglig grund
i förväg för den nya ordning, som under sådana förhållanden måste skapas.
Närmast är det nu fråga örn krigets och krigsfarans återverkningar på riksdagens
finansmakt — riksdagens makt över statsfinanserna. Jag behöver
icke i denna krets stryka under vad riksdagens finansmakt över huvud taget
betyder och inte heller vad den alltid har ansetts betyda i sådana lägen, där
det blir fråga om allvarliga utrikespolitiska avgöranden. Det är välbekant för
oss alla, men jag vill understryka, att vad det nu gäller är att rycka undan en
väsentlig del av basen för detta riksdagens inflytande i kritiska lägen. Jag
vill genast uttala, att jag fuller väl inser nödvändigheten av att taga ett steg
i denna riktning, och eftersom jag har väckt en motion, som innefattar invändningar
mot vissa av Kungl. Maj :t resta anslagskrav beträffande försvarsväsendet,
är jag angelägen att betona två ting. För det första att jag aldrig
någonsin skulle vilja gå emot ett anslagskrav, som från de ansvariga myndigheterna
ställes med avseende på vårt försvarsväsende — det är inte heller anslagsfrågan
utan frågan örn sättet för anslagets beviljande som jag har rest —.
För det andra att det står fullkomligt klart för mig att i kritiska lägen behövs
det en ledning, som står långt friare och självständigare än under normala förhållanden.
Men ändå har det förefallit mig angeläget att i den motion, jag har
väckt, resa frågan örn riksdagens ställning och hävda nödvändigheten av att
icke skjuta den undan i större utsträckning än omständigheterna ovillkorligen
påkalla.

Frågan gäller möjligheten för den svenska självstyrelsens bevarande även
i verkligt allvarliga och kritiska lägen. De årtionden, som vi ha bakom oss, lia
ju genljudit av lovsånger till den svenska självstyrelsen, och jag har för min
del många gånger varit med i den kören. Där har emellertid i dessa lovsånger
även ljudit en biton, en ton av ogillande och förhävelse över de stater och de
folk. som i svåra lägen inte lia kunnat hålla demokratien vid makt. Mina
herrar, vi stå nu inför den frågan som reses hos oss för första gången på
länge: duger vår självstyrelse även i orostider?

Det står klart för mig, att man icke kan ge något doktrinärt och schablonmässigt
svar på frågan örn demokratiens livsduglighet i en allvarlig kris.
Frågan får besvaras med hänsyn till de förhållanden, som råda vid varje särskild
tid och i varje särskilt land. Det beror på de politiska förhållandena,
förtroendet mellan regering och riksdag, partiernas inbördes förhållande och
graden av solidaritet respektive motsättningar inom folket. Då man ställes
inför denna fråga, går emellertid tanken till våra egna historiska erfarenheter.
Jag är fullt medveten örn att kammaren icke torde sätta värde på att man i
våra praktiska bestyr blandar in slika historiska betraktelser, men vikten av
den fråga, som i dag behandlas, torde rättfärdiga något undantag från vad
som eljest brukas.

Det är mig angeläget att betona, att vår historia rymmer erfarenheter örn
tider, då folkstyret verkligen utgjort ett svaghetsmoment, men den rymmer
även andra erfarenheter. De första århundradena av vår riksdags historia

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Försina till beredskapsstat för försvar sväsendet m. m. (Forts.)
visa oss bilden av en statsledning, som icke förlorade något av sin auktoritet och
sin handlingskraft därigenom att den befann sig i ett oavlåtligt samråd med
rikets ständer, med folkets representanter. Den, som sysselsätter sig med
forskningar i vårt statsskicks historia, kail icke undgå att bli slagen och gripen,
då han mer och mer får klart för sig, hur intensivt detta samråd och denna
samverkan var och hur våra nationella kraftansträngningar, särskilt under
1600-talet, åtföljdes av oavlåtliga förhandlingar icke bara med riksdagen utan
även med ständerna ute i landsorterna. Det var ju i själva verket under dessa
tider av nöd och betryck, som den svenska självstyrelsen kom att verkligt frodas,
blomma och slå rot i det svenska folket. Det var som en krigsorganisation,
som den svenska självstyrelsen och den svenska demokratien slog sådana
rötter inom vårt folk.

Historien ger nu inga löften oell den svenska historien är för övrigt som
sagt mångtydig, men de nutida politiska förhållandena, det inbördes förtroendet,
den solidaritet, den ansvarskänsla, som finns i alla läger av vårt folk,
ger oss val de bästa förhoppningar även med avseende på det nutida svenska
folkets och dess representanters deltagande i allvarliga avgöranden. Fastän
vår regering är en sådan, att den endast representerar en majoritet av vårt
folk, intet mera, år väl läget sådant, att i en kritisk situation excellensen
Hansson kan möta den svenska riksdagen med samma tillförsikt och med samma
förvissning om lojal samverkan, som på sin tid Gustav II Adolf mötte
rikets ständer. Vi kunna lia rätt att hoppas, att i en ny orostid den svenska
självstyrelsen kan få djupare rötter och ånyo bidraga till att stärka vår nationella
kraft. Våra nutida politiska förhållanden ge intet stöd för den föreställningen,
att en vidmakthållen demokratisk hållning skulle behöva betyda
ett svaghetsmoment för vårt land.

^ Från dessa utgångspunkter framstår regeringsförslaget i propositionen angående
beredskapsstat för försvarsväsendet såsom i viss mån oroande. Jag
vill ingalunda påstå, att bakom propositionen skulle ligga någon som helst
vilja att komma riksdagens konstitutionella ställning till livs, men vad jag
vill hävda är att dessa konstitutionella synpunkter icke torde ha varit tillräckligt
aktuella för regeringen, som mest tycks lia sett saken ur praktiska, finanstekniska
o. dyl. synpunkter. Dessa synpunkter ha liksom skymt undan det
bakomliggande konstitutionella spörsmålet. Det är således rätt frappant att
regeringen hade tänkt sig att även i händelse av att vårt land råkar i krig.
regeringen skulle vara auktoriserad att verkställa utgifter för försvarsväsendets
behov intill 230 miljoner kronor utan att ens riksdagskallelse utfärdades.
Det är frappant, att det inte heller i propositionens motivering fanns en antydan
örn det självklara i att riksdagen i ett sådant läge omedelbart skulle
sammankallas. Det är också frappant, att förslaget avsåg en till beloppet fullkomligt
obegränsad fullmakt, och att det var mycket oklart, huruvida denna
fullmakt icke skulle kunna få begagnas även sedan riksdagen eventuellt hade
sammankommit.

Det förslag, som statsutskottet har framlagt, har i jämförelse med Kungl.
Majlis förslag påtagliga förtjänster, och jag konstaterar med glädje, att åtskilliga
uppslag i min motion lia tagits ad notam av utskottet. Dock kan även
detta förslag ge anledning till reservationer. Då statsutskottet här har velat
sia, fast, till skillnad från vad fallet var i den kungl, propositionen, att beredskapsstaten
icke skall få användas, då riksdagen är samlad, frågar man
sig, varför statsutskottet i en så viktig fråga skall tillämpa den vanliga, till
ständig oklarhet ledande ordningen att icke säga ut detta i en klar kläm utan
lägga in det i ett uttalande i motiveringen. Framför allt vill jag emellertid
ha strukit under, att detta statsutskottets utlåtande inte kan få betecknas så -

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Förslag till beredskapsstat för försvarsväsendet ni. m. (Forts.)
som annat än ett provisorium. Det har också sagts både i propositionen och i
utskottsutlåtandet, att det återstår oss att modifiera regeringsformen i den
riktning, som det nya läget kräver. Men jag skulle vilja ändå understryka
starkare, än vad som skett i propositionen, att denna nya ordning, denna konstitutionella
nyordning tarvar ett mycket allvarligare och mycket grundligare
övervägande, än som hittills har skett, och med helt andra, och vidare perspektiv
— av vilka jag tillåtit mig antyda en del — än de rent praktiska synpunkter.
som propositionen har anlagt.

Det gäller, om det tillåtes mig att för ögonblicket vidga frågan, icke blott
detta spörsmål angående finansmakten i krig utan också alla de olika frågor,
som nu ligga i luften angående en omläggning av de konstiutionella förhållandena
och förhållandet mellan medborgarna och staten^ i händelse av krig
och krigsfara. Kanske få de övervägandena lov att gå så långt, att man tar
i betraktande möjligheten att skapa nya former för vår självstyrelse liksom
under 1600-talet för att vidmakthålla våra rätts- och frihetstraditioner och
göra dem livsdugliga i en svår tid.

Jag förutsätter möjligheten, att en och annan vill invända, att jag har tagit
till för starka ord och anlagt för stora perspektiv i en liten och rent praktisk
fråga. Det gäller ju ändå bara tillfälliga anordningar vid ett tillfälligt avbrott
i den normala ordningen här i landet. Ja, men det är bara. det, att man
vet bra litet på förhand, örn man står inför en tillfällig extraordinär situation
eller örn man står vid begynnelsen av en ny tid. Enligt min övertygelse, är
det angeläget att vi taga i varje fall den möjligheten i ögonsikte, att vi halla
på att gå in i en ny, bistrare tid och att den idyll, i vilken vår svenska demokrati
har frodats, är definitivt förbi. Kanske komma de här åren, som vi nu
genomleva, att för eftervärlden från den konstitutionella historiens synpunkt
framstå såsom den tid, då vi höllö på att bygga upp de nya konstitutionella,
rättsliga och politiska former, som tillhöra en helt ny tid med stramare villkor.

Ett sådant uppbyggande av en ny ordning kan ske på olika vis. Det kan
ske slumpvis, allteftersom de praktiska problemen inställa sig, i övertygelse
örn att man ändå bara har att göra med någonting övergående och tillfälligt.
Då går det lätt till på det viset, att man inte så noga överväger, vilka värden,
som gå till spillo, och detta helt enkelt därför att man föreställer sig, att det
endast är fråga örn någonting tillfälligt. Men man kan också ga till det här
verket i fullt medvetande örn att vad vi stå inför är varken mer eller mindre
än att skapa en ny författning, som kanske aldrig kommer till tillämpning
— om vi nämligen förskonas från kriget och vad därmed följer — men som
kanske kan i långliga tider bli den .rättsliga ramen för. vårt folks liv. Ser
man läget på detta vis, blir det verkligen en bjudande plikt att. gå med .öppna
ögon in i det nya, som kommer, och se frågan örn Sveriges krigsorganisation
i dess sammanhang med frågan örn den svenska självstyrelsens bestånd och
förkovran och om möjligheterna att göra självstyrelsen — nu liksom den har
varit det fordom — till ett stärkande element, en kraftfaktor i den svenska
nationens liv.

I förhoppning örn att det fortsatta arbetet pa denna, örn jag sa ma säga,
konstitutionella krigsberedskap, måtte så mycket som möjligt utföras i .den
andan, må det tillåtas mig, herr talman, att i sakens nuvarande läge yrka bifall
till statsutskottets utlåtande.

I herr Herlitz’ yttrande instämde herr Petersson, Knut.

Herr Andrén: Herr talman, mina herrar! När herr Herlitz begärde ordet,
tänkte jag mig, att det möjligtvis var av den anledningen, att han till statsutskottet
ville framföra ett tack för den vänliga behandling, som en högermo -

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Förslag till beredskapsstat för försvarsväsendet m. m. (Forts.)
tion denna gång har fått röna. Det är verkligen icke vanligt, att en majoritet i
denna riksdag tar så mycken hänsyn till en motion, väckt från oppositionshåll,
som här skett. Det var kanske naturligt, att statsutskottets medlemmar icke
i någon större utsträckning voro i beredskap — jag höll på att säga i militär
beredskap — när herr Herlitz begärde ordet.

Jag skall först och främst med tillfredsställelse konstatera, att herr Herlitz
har medgivit, att statsutskottet har beaktat de synpunkter, som han kallar för
de konstitutionella och som herr Herlitz har strukit under i sin motion, bättre
än vad Kungl. Maj :t har gjort. Han kritiserar framför allt att detta understrykande
har skett i utskottets motivering. Som en praktisk man tror jag
dock att han får erkänna, att vad som sägs i motiveringen som regel betyder
lika mycket som det som står i klämmen. Jag tror därför, att han i denna
punkt icke behöver vara särskilt orolig.

Jag skall icke gå in på den högst doktorala frågan om demokratiens framtidsutsikter
i händelse av ett krig. Jag tror nämligen icke, att vi behöva ta
upp denna fråga i detta sammanhang. Jag skall icke heller gå in på de högst
motsägelsefulla erfarenheter, som vår äldre historia ger örn riksdagens betydelse
i krigstid och — låt oss säga —• i kritiska situationer. Ännu mindre
skall jag tillåta mig att göra en jämförelse mellan de olika möjligheter, som
Gustav II Adolf och hans excellens statsministern i kritiska lägen haft att
bemästra den svenska riksdagen. Vad jag vill tala om är i stället det huvudproblem,
som här föreligger och som jag tjecker, att den föregående talaren
bra litet kom in på. Det problemet ställes ganska klart i propositionen, när
där säges ifrån, att man på en gång måste tillgodose kravet på nödvändig rörelsefrihet
och riksdagens konstitutionella rätt.

Det gäller verkligen i detta fall att se till, att rikets livsintressen icke bli
åsidosatta av konstitutionella hänsyn. Jag behöver ju icke säga, att jag för
min del är ytterst angelägen om att hävda riksdagens makt, men när rikets
livsintressen stå på spel, är jag för min del beredd — och jag skulle tänka
mig att detta också gäller alla andra medlemmar av denna kammare — att i
någon mån åtminstone låta de konstitutionella hänsynen fara. Jag kan icke
inse, att detta har skett på ett alltför genomgripande sätt i det statsutskottsutlåtande,
som här föreligger.

Hade herr Herlitz eller någon annan av de speciellt försvarsvänliga medlemmarna
i denna kammare varit i tillfälle att se de hemliga handlingar, som ligga
till grund för denna proposition, skulle många av dem med beklagande ha sett,
att de åtgärder, som där räknas med, icke redan äro vidtagna, eller att icke
redan nu medel ställts till omedelbar disposition åt Kungl. Maj :t för vidtagande
av dessa beredskapsåtgärder. Därför vill jag för min del icke resa alltför
svåra hinder i vägen för ett genomförande av de nödvändiga försvarsförbättringar,
som Kungl. Maj :t här har räknat med.

Jag vill tillägga, att vår nuvarande svenska försvarsbudget är en ovanligt
öppen budget. Den är tillgänglig för vem som helst. Vilken makt som helst
kan få nästan alla väsentliga upplysningar rörande svenskt försvarsväsen genom
att helt enkelt studera våra offentliga utredningar och vårt riksdagstryck.
Det är för mig en viss tillfredsställelse att kunna konstatera, att genom denna
beredskapsbudget möjligheter lämnas för Kungl. Maj :t att vidtaga vissa åtgärder,
som icke få den offentliga karaktär, som annars skulle bli fallet. Det
är en synpunkt, som har varit av betydelse för mig.

Ännu en synpunkt skulle jag vilja framföra och det är den, att det kan finnas
situationer, då en riksdags inkallande kan innebära, både utåt och inåt, en
irritation och framkalla en nervositet, som det icke ilr ett svenskt intresse att
befordra.

Första kammarens protokoll 1989. Nr 27.

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Förslag till beredskapsstat för försvarsväsendet m. m. (Forts.)

På grund av dessa skäl, herr talman, kan jag utan någon tveksamhet förorda
det förslag, som föreligger från statsutskottets sida. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till detsamma.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Anslag till Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 138, i anledning av Kungl.
intagnings- .^s proposition angående anslag till intagningsnämnder vid vissa allmänna
allmänna läroverk m. ti. iaroanstalter jamte i amnet vackta motioner.
laroverkm. m. j en jjgjr 24 februari 1939 dagtecknad proposition (nr 101) hade Kungl.

Majit, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen att till
Intagningsnämnder vid vissa allmänna läroverk m. fl. läroanstalter för budgetåret
1939/40 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av

10,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr J. Bergman väckt motion (I: 235),
vari hemställts, att riksdagen med avslag på Kungl. Maj:ts proposition nr
101 måtte hemställa hos Kungl. Maj :t, att fortsatt och allsidig utredning av
frågan örn sättet för intagning vid allmänna läroverk m. m. måtte föranstaltas
med beaktande av att tillfredsställande samverkan mellan folkskolans och läroverkens
lärare komme till stånd ävensom att resultatet av denna utredning
måtte framläggas för riksdagen;

dels ock en inom andra kammaren av herrar C. G. Tengström och O. Dahlbäck
väckt motion (II: 364), vari hemställts, att riksdagen med avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 ville hemställa hos Kungl. Maj:t att föranstalta
om fortsatt utredning av frågan örn sättet för intagning av elever vid
allmänna läroverk m. fl. läroanstalter och för riksdagen framlägga de förslag,
vartill en dylik utredning kunde giva anledning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å herr Bergmans samt herrar Tengströms och Dahlbäcks berörda motioner (I:
235 och II: 364), till Intagningsnämnder vid vissa allmänna läroverk m. fl.
läroanstalter för budgetåret 1939/40 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10,000 kronor.

Reservationer hade anförts av, utom annan, herrar Bergman och Åqvist,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, och avslutas med en hemställan, att riksdagen måtte med avslag
på Kungl. Maj:ts proposition och med anledning av motionerna I: 235
och II: 364 i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att frågan om intagningsförfarandet
vid de allmänna läroverken och övriga av propositionen berörda
läroanstalter måtte göras till föremål för fortsatt, allsidigare utredning i syfte
att finna enkla och praktiska former för i möjligaste mån rättvis procedur
under lämplig samverkan mellan folkskolornas och läroverkens lärare ävensom
att, örn utredningen därtill föranledde, ny proposition måtte framläggas för en
kommande riksdag.

Herr Bergman: Herr talman, mina herrar! Yad som i detta utlåtande

föreslås ser synnerligen oskyldigt ut: det är fråga örn ett antal intagningsnämnder
vid vissa läroverk och ett anspråkslöst anslag till dem på 10,000 kronor.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Anslag till intagning snämnder vid allmänna läroverk m. m. (Forts.)

Om man emellertid ser närmare på vad det gäller, finner man, att det är en
mycket betydelsefull fråga, som ligger bakom denna blygsamma rubricering.
Det är nämligen fråga om att avskaffa det gamla, sedan flera hundra år tillbaka
förekommande och i stort sett rättvist fungerande systemet med inträdesprövningar
vid läroverken.

Dessa inträdesprövningar lia varit en demokratisk anordning och äro det
fortfarande. Hela vårt undervisningsväsende är alltifrån 1600-talet mycket
demokratiskt lagt och står öppet för alla samhällsklasser. Bondsonen och arbetarsonen
ha vid sidan av grosshandlarsonen och ämbetsmannasonen underkastats
vissa ganska enkla inträdesprov när de sökt inträde i statens läroverk
och den duktigare får företräde. Där gäller intet anseende till person. Skulle
undantag ha förekommit i detta avseende har det också varit verkliga undantag;
svenska läroverkslärare förtjäna det erkännandet att de efter bästa förstånd
och samvete försökt att skipa social rättvisa, så länge läroverken ha
existerat.

Naturligtvis kan det föreligga svårigheter för bedömningen i vissa fall, och
kan man åstadkomma en förbättring i detta avseende, som kan leda till ännu
större rättvisa, äro inga villigare att medverka därtill än reservanterna. Men vi
lia ansett att denna sak ännu icke är mogen för ett sådant avgörande som här
föreslås. Det är visserligen endast fråga örn en partiell förändring för närvarande,
men dock i en ganska stor utsträckning och alldeles otvivelaktigt med
bindande resultat för framtiden. Vi anse att frågan inte är tillräckligt utredd.
Däremot förtjänar saken att allsidigare och mera opartiskt undersökas, och
den utredning bör fortsättas, som redan har påbörjats.

Inträdesprövningar vid läroverken såsom gallringsmedel ha hittills förekommit
för alla utan undantag, inte endast när det är många sökande, som
icke alla kunna intagas. Även när det icke förekommit trängsel bland de sökande
har man velat ha en viss garanti för att de, som komma in, något så
när äga de förutsättningar som finnas angivna i skollagstiftningen för att
kunna driva fortsatta studier. Nu är det meningen att provet skall tagas
bort för en mycket väsentlig del av dem, som söka sig till läroverken. Det
skall inte tas bort för dem, som komma från privatskolorna, och inte heller
för åtskilliga av dem, som komma från folkskolans icke fullt utvecklade former,
de s. k. undantagsformerna. Däremot är det meningen att barnen från
de s. k. A- och B-formerna skulle intagas utan prövning, och till grund skulle
härvid läggas folkskolebetygen, därest dessa vitsorda godkända kunskaper
med åtminstone ett överbetyg.

Det är där vi lia den största svårigheten. Folkskolebetygen ges i tusentals
skolor av olika lärare, som lia olika normer för sin betygssättning med
därav följande olika valör av betygen. Somliga äro generösare, andra äro
strängare. Skall gallringen då bero på dessa olikvärdiga betyg kan det mycket
lätt uppstå en ganska stor orättvisa. Om det kommer en inträdesprövande
yngling från en folkskola, där läraren givit låga betyg och han inte
kan uppvisa annat än slätstrukna B:n, och en annan inträdessökande med
mycket vackra betyg från en lärare, som varit mer generös med betyg, kan
det nog ibland tänkas att den förre i verkligheten är duktigare än den senare.
Man har ingen garanti för att rättvisa skipas vid en så osäker jämförelse.

För att åstadkomma enhetlig bedömning lia de hitlillsvarande proven ansetts
nödvändiga. Frågan har varit föremål för undersökning vid flera föregående
tillfällen, och den har alltid resulterat i vidhållande av inträdesprov.
Till det resultatet kom den stora skolkommissionen av 1918, som tillsattes,
örn jag ej missminner mig, av Värner Rydén. Likaså kommo 1924 års skolsakkunniga
till samma resultat och 1927 års riksdag, vars beslut ju stod på

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Anslag till intag ning snämnder vid allmänna läroverk m. m. (Forts.)
bottenskoletankens grund, kom också mycket bestämt till samma resultat, visserligen
med en viss inskränkning, i det att för folkskoleelever med godkända
avgångsbetyg från A- och B-former prov skulle anställas blott i de ämnen,
som ansågos vara de mest vägledande, nämligen modersmålet och matematik.

Nu har det skett en ny utredning på föranstaltande av ecklesiastikministern,
som fick tillstånd att tillkalla högst två sakkunniga men nöjde sig med
en enda utredningsman, vartill han utsåg en som icke hörde till någon av de
kategorier, som ha speciell erfarenhet på detta område — varken till folkskollärarkåren
eller läroverkslärarkåren. Man kunde ju möjligen anse det
motiverat ur opartiskhetens synpunkt att välja en utomstående, som vore
fullkomligt obunden åt båda hållen, men man visste i detta fall att den utredningsman,
som utsågs, var en mycket bestämd motståndare till inträdesproven.
Det är alldeles uppenbart, att statsrådet, när han tillkallade honom,
redan på förhand hade bestämt sig för att göra vad han kunde för att få
bort inträdesproven. Han tog ställning på förhand, det kan nog inte förnekas.
Vår nuvarande ecklesiastikminister har säkerligen utsikt att bli populär
på detta slag människovänlighet. Han har förut varit de kuggade studenternas
sista hopp, och nu går han ned till grunden och vill öppna vägen för
småpojkarna att komma in i läroverken utan inträdesprövning. Jag är emellertid
inte säker på att han gör ungdomen verklig rättvisa på detta sätt, av
skäl som jag redan antytt och som jag vidare skall utveckla, och ej heller
att han därmed tjänar vår kultur. Med de låga fordringar på betyg, som
föreslås, kommer, då antalet sökande ej överstiger det antal som kan intagas,
inträdesnivån att sänkas. Det är tämligen tydligt att också andra olägenheter
äro förenade därmed, vilka sammanhänga med den kulturella sidan av saken,
men som jag inte för ögonblicket skall gå in på.

Då jag nyss nämnde utredningsmannen i frågan vill jag betona att lian
förtjänar det allra största erkännande för det sätt, varpå han skött denna
vanskliga utredning. Han erkänner oförbehållsamt materialets ofullständighet.
Vi veta att han hade en mycket bestämd åsikt i frågan, men han har
uttryckt resultatet av sin undersökning i särdeles varsamma ordalag, i det
han förklarar att de gjorda »undersökningarna i viss mån lett därhän, att
det kan ifrågasättas huruvida inträdesprövning är nödvändig för sökande
från folkskolan». Man bör lägga märke till den försiktiga formuleringen: »i
viss mån» och »kan ifrågasättas».

Mycket betecknande är också den ståndpunkt som han meddelar att folkskollärarna
själva intagit i frågan. Utredningsmannen hade vänt sig till ett
stort antal folkskollärare och frågat örn de önskade bibehållande av inträdesprövningarna
eller örn de önska deras avskaffande. Av de tillfrågade 1,199
lärarna hade endast 15 procent svarat att de ville ha bort inträdesproven.
De övriga 85 procenten av de tillfrågade folkskollärarna hade ansett att proven
borde vara kvar. Majoriteten hade också nekande bevarat frågan om
folkskolebetygen skulle kunna läggas till grund för intagningen i läroverken;
de ansågo folkskolebetygen vara givna efter alltför växlande grunder. Detta
innebär icke i ringaste mån någon anmärkning mot folkskolan. Att folkskollärarna
själva uttalat sig på detta sätt är endast ett uttryck för deras känsla
för rättvisa mot ungdomen. De förstodo att när det, såsom i en stad hände,
till dess läroverk kommit inträdessökande från 20 olika folkskolor, där
det rådde mycket olika normer för betygens avgivande, så kan man icke med
gott samvete förklara att en gallring borde ske endast efter betygen, oavsett
vilken valör dessa efter olika normer givna betyg kunde ha. Folkskollärarnas
uppfattning i detta sammanhang låter sålunda mycket lätt förklara sig.
Man skulle annars, säger utredningsmannen, ha väntat, eftersom det gäller att

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Anslag till inta g ning snämnder vid allmänna läroverk m. m. (Forts.)
försöka knyta folkskolan fastare samman med läroverken -— ett syfte som
också jag på det livligaste gillar, men som jag tror kunna ske på bättre, enklare
oell rättvisare sätt — att folkskollärarna skulle ha intagit en annan ståndpunkt
och velat ha bort inträdesproven. Men, som sagt, inte mindre än 85
procent av de tillfrågade hade förklarat att de inte ville ha bort dem.

Vad säger nu skolöverstyrelsen i denna sak? Jo, den förklarar »utredningens
största brist ligga däri att den standardisering av folkskolebetygen,
som torde vara en viktig förutsättning för att den föreslagna intagningsmekanismen
skulle fungera i överensstämmelse med förslagsställarens intentioner,
har måst ställas på framtiden som en uppgift för kommande kommittéarbete».
Skolöverstyrelsen säger också en annan sak, nämligen att i sådana
fall, där det finns tillräckligt utrymme vid läroverken, är frågan lättare
löst; man skulle kanske kunna rätta sig efter folkskolebetygen, örn ingen
nämnvärd gallring behövdes. Om det däremot är som vid det läroverk jag
nyss antydde, där de inträdessökande komma från 20 olika folkskolor och där
det var mer än 100 sökande, av vilka endast ett 60-tal kunde intagas, då
måste ju en gallring ske. Det är under två förutsättningar, som skolöverstyrelsen
ger ett tveksamt förord åt förslaget, nämligen att det allmänna är
villigt att ställa medel till förfogande för upprättandet av nya parallellklasser
i den mån som många sökande anmäla sig, samt vidare att man kan åstadkomma
en standardisering av folkskolebetygen, som gör att dessa bli fullkomligt
jämförbara, så att rättvisa kan skipas enligt dessa betyg, när gallring
erfordras.

Nu föreslås icke desto mindre att reformen genast skall genomföras vid 25
allmänna läroverk, fyra kommunala flickskolor, tre kommunala mellanskolor
och en praktisk mellanskola. Vid sammanlagt 33 olika skolor skall man sålunda
redan nästa läsår, 1939—1940, genomföra det nya systemet utan inträdesprövning,
och med olika villkor vid olika läroverk: i somliga skulle
man fordra endast ett överbetyg, i andra skulle man fordra ytterligare ett.
Detta för att pröva olika förslag, som framställts under remissförfarandet.

Men hur går det med förutsättningen om folkskolebetygens likvärdighet och
standardisering? I detta avseende säger statsrådet, att han ansluter sig till
tanken på en reform i denna riktning och att han omedelbart skall gå i författning
örn en undersökning huru den skall kunna ske. Redan om några få
veckor skall nu i alla fall det njTa systemet införas, utan att man först fått
denna standardisering av folkskolebetygen prövad och kunnat dra nödiga
slutsatser därav. Standardiseringen måste väl ändå i all rimlighets namn ha
fungerat någon tid innan man kan se hur den verkar. Det frågar man tydligen
inte efter, utan man skall, samtidigt med att man undersöker denna sak, genomföra
det nya systemet med omedelbar effekt med avseende på intagningen vid
33 skolor. I dessa skall sålunda ett nytt intagningsförfarande, för övrigt olika
i olika skolor, genomföras, medan i samtliga andra läroverk det gamla systemet
under nästa läsår skall bibehållas. Kan det vara rättvist mot ungdomen
att vid intagningen i samma slags skolor tillämpa olika stränga villkor? Jag
kan för min del inte inse detta, och jag anser dessutom, som sagt, att man först
måste avvakta erfarenheten av de förutsättningar, under vilka man vågar sig
på en sådan ändring som här föreslås. Hur långt man kan komma på den
s. k. standardiseringsvägen vågar jag inte yttra mig örn, men man bör åtminstone
avvakta försöken i detta avseende. I vissa remissyttranden uttalas starka
tvivel örn möjligheten att få enhetlig valör på de tusentals skolornas betyg.

Det har sagts emot det nuvarande systemet att det för stora olägenheter
med sig och att det verkar ogynnsamt på folkskolans arbete. Det åstadkommer
en ökad arbetsbörda i folkskolan, säger man, en viss irritation o. s. v. Hur

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Anslag till inta g ning snämnder vid allmänna läroverk m. m. (Forts.)
förhåller det sig egentligen med den saken? Folkskolinspektörernas majoritet
synes, enligt utredningsmannen, iia ansett, att verkningarna av inträdesprövningarna
för folkskolans del varit övervägande gynnsamma. De lia ansett
att den stimulering av undervisningen i modersmålet och räkning, som blivit en
följd av att proven äga rum i dessa ämnen, har varit nyttig för folkskolan.
Det tror jag också. Talet örn ökad arbetsbörda är nog säkerligen mycket
överdrivet. Det är också många som i sina uttalanden förklarat att ifall det
skulle ligga någon sanning däri är denna ökning endast till nytta, då den
åstadkommer ett bättre resultat i avseende på kunskaperna och färdigheterna.

Överhuvud taget tror jag att man misstar sig om man tror att en ovanför
liggande undervisningsanstalts tryck på en nedanför liggande är skadligt.
Jag tror snarare att det är ganska nyttigt. Det förhåller sig på samma sätt
med studentexamens påverkan på läroverkens arbete. Den nuvarande ecklesiastikministern
vill ju även avskaffa studentexamen — han vill avskaffa såväl
inträdesprövningen som utträdesprövningen, han vill inte att det skall företagas
någon censur, vare sig när man kommer eller när man går. Jag tror
för min del att studentexamenscensuren, universitetens tryck på läroverken, är
hälsosam. Den är verksammare än en vanlig inspektion. Man får ju se de
påtagliga resultaten år efter år från de olika läroverken. Den verkar stimulerande
och enhetliggörande på undervisningen och på arbetet. Läroverkslärarna
på gymnasiet önska icke avskaffa censorskontrollen, i varje fall önskar icke
flertalet det. På samma sätt tror jag också att inträdesproven vid läroverken i
stort sett verka gagneligt på folkskolans arbete.

Jag skall, herr talman, nu inte mycket längre uppehålla mig vid denna sak.
Det torde kanske komma uttalanden, som göra att jag i fortsättningen kan
komplettera vad jag sagt genom någon replik. Det är för ögonblicket blott
en enda sak, som jag skulle vilja tillägga. Man har anfört att det skulle ha
uppstått ett system med s. k. preparandkurser eller förberedelsekurser för dem,
som vilja in i läroverken, vilket skulle ha socialt ogynnsamma verkningar. Den
som har råd att låta sina barn gå igenom en sådan preparandkurs skulle vara
säkrare på att få in dem, än den fattige, som inte hade så god råd. Jag tror
för min del att de enkla prov, som förekomma vid inträdesprövningen från
folkskolorna till läroverken, äro sådana att en begåvad allmogepojke inte behöver
vara rädd för dem. Han behöver inte någon preparandkurs, vilket kan
intygas av hundratals personer, som ha egen erfarenhet i detta fall. Dessutom
vill jag fråga: Hädanefter, när man skall lägga endast folkskolebetygen till
grund för gallringen, måste då inte barnen bli angelägna att förvissa sig örn
så höga folkskolebetyg som möjligt? Det kommer då naturligen att bli en
jakt efter höga betyg. Skulle inte detta dra med sig privatundervisning i
syfte att skaffa barnen bättre betyg? Det finns exempel i handlingarna som
visa, att sådant förekommit även under nuvarande förhållanden, ehuru folkskolebetygen
nu icke äro ensamt avgörande. Men en sådan privatundervisning
innebär ju ungefär detsamma som det system, vilket här påtalats.

Det blir nog också en viss påtryckning på lärarna. Jag har på känn att
folkskollärarna, när de uttalade sig emot att avskaffa proven, nog även tänkt
på, att de inte gärna ville utsätta sig för en sådan väntad påtryckning från
föräldrar och närstående för att ge så vackra betyg som möjligt och därmed
skapa större utsikter för barnen att reda sig i konkurrensen. Det är inte trevligt
att bli utsatt för sådan påverkan. Jag tror naturligtvis att lärarna i
regeln äro samvetsgranna och att de kunna stå emot frestelsen att falla undan,
men man kan väl tänka sig att välvilja och svaghet då och då kan föranleda
till avsteg i det avseendet. Man vet ju, att läroverkslärarna under vissa förhållanden
ha varit utsatta för dylikt. Jag kan som ett exempel bringa i herr

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Anslag till intagningsnämnder vid allmänna läroverk m. m. (Forts.)
statsrådets erinran, ett analogt fall, som inträffade i en studentexamen. Även
med underbetyg i ett ämne kan som bekant en abiturient godkännas, om lian
Ilar viss kompensation. I detta särskilda fall, som inträffade för några år
sedan, skulle vederbörande för att bli godkänd lia åtminstone ett cum laude i
något ämne. Ynglingen hade emellertid intet AB. Han fick det till sist av
en varkunnsam lektor, som nog, förstås, borde ha haft tillräcklig karaktärsstyrka
för att stå emot — han var nämligen kristendomslärare. Men hans
barmhärtighet var större än hans rättvisa. Han försåg honom av barmhärtighet
med betyget AB, vilket han enligt vad det visade sig i annat sammanhang
ingalunda förtjänade. Han var nämligen så pass okunnig i kristendom att
han under examen i litteraturhistoria, då han på tal om Viktor Rydbergs »Romerska
sägner örn Paulus och Petrus», tillfrågades vilka Paulus och Petrus
voro, svarade att de voro »ett par profeter i Gamla testamentet». En som
hade så litet reda på sig fick ett AB i kristendomskunskap för att kunna räddas.
Sådant har kunnat inträffa inom ett läroverk, och sådana fall av till skänks
givna betyg kunna givetvis tänkas även inom folkskolan. Men man bör icke
skapa situationer som utsätta människor för sådana frestelser. Örn det sålunda
i fortsättningen skall etableras en jakt efter höga betyg, är detta icke mycket
bättre än det nuvarande systemet, då vissa inträdessökande söka sig till någon
sorts preparandkurs. Jag tror för övrigt, att man överdriver faran av sådana.

Jag vill sammanfatta vad jag sagt i det slutomdömet, att det material, som
hittills föreligger i denna sak, icke är tillräckligt. Man måste få till stånd en
allsidigare undersökning och vinna någon erfarenhet beträffande möjligheterna
att enhetliggöra valörerna av folkskolans betyg. Denna utredning bör för
övrigt även ta sikte på åtskilligt annat, som ännu inte blivit undersökt. Man
kunde exempelvis låta inträdesprövningarna vid läroverken få utföras av
folkskollärare, som bäst känna de fordringar man kan ställa på barnen vid
avgången från de folkskoleklasser, som det är fråga om. Det vore en mycket
god form av förtroendefullt samarbete mellan folkskola och läroverk. Denna
tanke, som är framkastad av en bland motionärerna, förtjänar övervägas.

Jag anser således att saken ännu icke är mogen. Jag har i den reservation,
som jag och herr Åqvist avgivit, icke a priori utdömt det förslag, som föreligger
i den kungl, propositionen, utan endast yrkat att man ännu icke — i avsaknad
av ali erfarenhet örn möjligheten och verkningarna av den i utsikt
ställda likriktningen av folkskolebetygen — skall vidtaga någon förändring
samt att sakens ännu outredda sidor allsidigare prövas, varefter regeringen
kan, örn anledning därtill förefinnes, framkomma med en ny proposition om
den modifikation i det nuvarande förfarandet som kan vara praktisk. Och jag
anser att det mycket väl kan tänkas vara möjligt att få en sådan till stånd
på enklare och mindre byråkratiskt sätt än det nu föreslagna.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas yrkande.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! .lag skall inte ta så lång tid i anspråk
för att framlägga utskottets ståndpunkt, och detta helst som saken inte är så
svår, vansklig och farlig, som reservanten här har försökt framvisa. Och jag
måste ju dessutom ta någon hänsyn till hans uttalande att han för att framlägga
andra viktiga synpunkter behöver ytterligare tid, och att han skulle
återkomma därtill under debattens gång.

Jag tvivlar inte på att det finns skäl för den ståndpunkt, som reservanten
framlägger. Men de skäl, som han kom fram med, voro i någon mån besynnerliga.
Det första skälet att det nuvarande månghundraåriga systemet inte
är moget för en reformering oell avlösning är betecknande för de följande

Nr 27.

Onsdagen, den 3 maj 1939 f. m.

Anslag till intagning snämnder vid allmänna läroverk ni. m. (Forts.)
synpunkterna. Den mest kuriösa synpunkten annars var emellertid hans misstänkliggörande
av den utredningsman, som var tillkallad för att klara upp den
här saken, då han påpekade, att det var väl inte riktigt, att man skulle ta en
utredningsman, som var så pass inne i frågan, att han hade en bestämd uppfattning
om densamma, och detta helst som han varken var folkskollärare
eller läroverkslärare. Den ärade reservanten borde dock ha aktat sig för det
resonemanget, ty örn herrarna se efter i utskottets utlåtande på sid. 11—12,
finna ni, att både läroverkslärarna och folkskollärarna lia gått in för de synpunkter,
som utredningsmannen har framlagt, trots att, såsom herr Bergman
påpekade, skollärarna voro mycket misstänksamma före utredningen och närmast
stodo på den motsatta ståndpunkten.

Ecklesiastikministern tycks närmast vara att gratulera till att ha hittat
en sådan utredningsman, när det gäller sakkunskap på detta område.

Läroverks]ärarnas riksförbund har visserligen haft sina anmärkningar mot
utredningsmannen, men ändå gått med på hans utredning i princip precis
lika långt som ecklesiastikministern har funnit anledning att följa honom i
det förslag, som nu föreligger för kammaren. Anledningen till att denne utredningsman
mottogs med synnerligen stort förtroende åtminstone från folkskollärarkårens
sida var, att folkskollärarkåren hade reda på, vilket kanske
inte läroverkslärarna hade i så stor utsträckning, att denne utredningsman just
har gjort det banbrytande arbetet i fråga örn dessa standardiseringsprov, som
herr Bergman anser som det viktigaste och väsentligaste i alltihop, och att han
har kommit så pass långt i fråga örn dessa standardiseringsprov, att de åtminstone
i det ena ämnet torde vara fullt utarbetade.

När det sedan gällde för herr Bergman att gå från personskälen till sakskälen,
använde herr Bergman utredningen på ett i vissa fall litet egendomligt
sätt. Det som emellertid är det väsentliga i de anmärkningar, som i synnerhet
från folkskollärarhåll ha framställts, och som herr Bergman tror, att man
från läroverkslärarhåll icke fäster något avseende vid, är, att dessa prov äro
en anledning till otrevnad av många slag. Proven medföra ofta tvång till
ointressant arbete i folkskolorna, som annars ej behövs, tvång att syssla med
ting, som ligga över barnens nivå, ingen ro till fördjupning, oro över att vissa
barn försummas o. s. v. Allt detta beror på att med det nuvarande prövningssystemet,
som ecklesiastikministern inte är den ende att underkänna, göras
folkskolans fjärde och sjätte klasser i stor utsträckning till rena preparandkurser
för läroverken. Om herr Bergman anser, att läroverken äro kärnan
och det väsentliga i svenskt skolarbete, är det ingen, som förmenar honom
att ha den uppfattningen, men det är en hel del svenskar, som anse, att
folkskolan är minst lika viktig eller viktigare, och dessa vilja inte vara med
örn att fjärde och sjätte klasserna i folkskolan i stor utsträckning bara skola
bli preparandkurser till läroverken, kurser som barnen i gemen inte ha mycken
glädje av, när det gäller uppfostran.

Det är från folkskolans sida de avgörande synpunkterna mot ett fortsättande
med inträdesproven. Såsom anförts av en Överlärare här i Stockholm, finns
det ytterligare en anledning till att avskaffa dessa prövningar, som herr
Bergman är så synnerligen förtjust i på grund av deras uppfostrande karaktär
och det goda intryck, som de gjort på honom, nämligen att barnen hetsas
upp till nervositet och onödig ängslan inför provet. Barnen, som skola prövas,
tillfrågas ju inte. örn så är förhållandet, men i många tusentals fall kunna
både barnen och deras föräldrar vittna om att det inte är uppbyggligt med dessa
prov. Det kan nog i vissa fall talas om en ren psykos inte bara bland
barnen, som skola prövas, utan också bland deras föräldrar. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att när jag nu talar örn föräldrarna, tänker jag också

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Anslag till intagning snämnder vid allmänna läroverk m. m. (Forts.)
på mödrarna, ty annars kanske det kunde tyckas ligga någon överdrift i mitt
påstående.

Det kan icke bortresoneras, att stora olägenheter äro förenade med dessa
prövningar, och skola prövningarna verkligen vidmakthållas, måste mycket
stärka skäl tala därför. Såvitt jag förstod herr Bergman rätt, talade han om
att detta system med prövningar, som nu förekommit i flera hundra år. är
både rättvist och demokratiskt. Herr Bergman har dock i så fall tydligen inte
reda på de rena preparandskolor, som ha varit i gång och äro i gång och
den drill, som eleverna i dessa skolor utsättas för, men som gör, att mycket
undermåligt studiebegåvade elever på grund av eller tack vare att deras, fäder
haft råd att använda detta »demokratiska system», kunna komma in i läroverken.
Herr Bergman har gång på gång påpekat att han tror det och det
utan att man klart fått reda på de objektiva grunderna för denna hans tro,
men vilja vi taga hänsyn till fakta, finna vid dem i den utredning, som verkställts
genom undersökningar i ett stort antal skolor. . Ilen sakkunnige har
undersökt de svaga barnen i läroverkens första klass vid årets slut, vilka således
inte bort komma in i läroverket, och tagit reda på. hur stor del av dessa
det varit, som kommit in därför att proven givit felaktigt utslag eller därför
att folkskolebetygen visat galet. Det framgår av sid. 198—-199 i utredningen
att dessa utomordentliga inträdesprov slagit slint i minst lika stor. utsträckning
som de så förfärliga och mycket skiftande folkskolebetygen visat, galet.
Det är i ett enda fall, på en enda liten punkt,, som folkskolebetygen varit litet
mera missvisande. I alla andra fall har det visat sig, att örn folkskolebetygen
följts, hade resultatet till och med blivit bättre — örn än bara något bättre -än när dessa prov fått vara utslagsgivande. Med utgångspunkt från dessa
fakta förefaller därför hela denna skräckmålning, som herr Bergman gjorde
över alla de orättvisor, som skulle följa av ett försök med avskaffande av inträdesproven
vid ett 30-tal skolor eller något däröver, milt. talat något överdriven.

Det har sagts av skolöverstyrelsen, påpekai herr Bergman, att ett villkor
för att man skulle avskaffa inträdesproven vore att standardiseringsproven
hade utarbetats. Därför måste man enligt herr Bergmans mening också ordna
det så att inte ens försök med intagning få göras, innan dessa standardiseringsprov
blivit fullt utarbetade och godkända. Skolöverstyrelsens representant,
som var närvarande på andra avdelningen där detta ärende förbereddes,
kunde emellertid lugna oss med att detta utarbetande av standardiserings.proven
inte kunde taga så förfärligt lang tia, utan att de nog kunde föreligga
färdiga efter ett år i de ämnen, där de inte redan äro färdiga, vilket de sorn
jag påpekat i vissa fall äro. Herr Bergman antydde att det skulle vara orättvist
att olika skolor skulle ha olika inträdesprov, men det är ju något, sönå vi
redan nu lia. Herr Bergman beklagade eleverna i folkskolans undantagsformer,
därför att de få strängare inträdesprov än. huvudformernas elever. Men
redan nu är det ju så att de förra måste pröva i alla ämnen, medan de senare
endast pröva i matematik och svenska.

När man alltså, herr talman, ser på fakta -— och de utvisa., att redan utan
standardiseringsprov är resultatet av folkskolebetygen minst lika gott som resultatet
av inträdesprövningarna — föreligger, det enligt min .mening bärande
skäl för prövningarnas ersättande med de vitsord, som äro givna i folkskolan.
I allt fall kan man inte tala om några stora faror, då det här blott är
fråga örn försök vid ett 30-tal skolor i landet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Brandt: Herr talman! Det föreföll mig, som örn herr Bergman ville
mobilisera även inspektörskåren såsom en skyddskår för de bestående missför -

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Anslag till intagning snämnder vid allmänna läroverk m. m. (Forts.)
hållandena på detta område. Det är inte riktigt. Naturligtvis måste inspektörerna
såsom svar på frågan, huruvida de nuvarande inträdesproven till äventyrs
kunna ha något gagn med sig, medgiva, att det inte är tvivel örn att inträdesproven
kunna utgöra en stimulans och att de således inte enbart äro av
ondo. Men faktum är, att flertalet inspektörer tillstyrkt sakkunnigbetänkandet
och det borde herr Bergman ha omnämnt. Herr Bergman spelade ut de
15 procent folkskollärare, som varit tveksamma i början, men han glömde att
erinra örn, att när väl betänkandet förelåg och framför allt när propositionen
kommit, gåvo alla folkskollärare sitt ljudliga bifall till förslaget. Och hur
kunde det vara på annat sätt? Är det sant, att dessa inträdesprov existerat i
århundraden, så är det sannerligen på tiden att man avskaffar dem. Jag skulle
också kunna antaga, att folkskollärarna voro något tveksamma i början, ty de
fruktade säkert, att örn inträdesproven avskaffades, skulle man få skriftliga
avgångsprov i folkskolan, och det kunde lia sina nackdelar. I mitt inspektionsområde
ha vi emellertid mer än ett årtionde haft dylika skriftliga avgångsprov
praktiskt taget i varenda skola; vi ha lagt dem så förståndigt, att
det instinktiva motstånd, som kanske i början förmärktes, försvunnit och det
hela har gått bra.

Man måste säga, att skall det vara några som helst prov, så böra de väl inte
företagas i den skola, som tar emot barnen, utan i den skola, som undervisat
dem under 6 ä 7 år. Detta har för övrigt herr Bergman i någon mån velat
medge, då han sagt, att man kanske bör lia folkskollärarna med. Men folkskollärarna
skola väl inte pröva lärjungarna annat än i sina egna skolor, eller
skola folkskollärarna kanske flytta över till läroverken och där förrätta ingångsprov?
En sådan anordning komma läroverkslärarna säkert inte att vara
med örn. Hur orättvist dessa inträdesprov verkat vill jag belysa med ett enda
exempel. Jag känner till en stor realskola, som innan den erhöll dimissionsrätt
måste skicka abiturienterna till ett läroverk. Kuggningsprocenten var oerhört
stor. Sedan skolan själv fått dimissionsrätt, minskades kuggningsprocenten
högst väsentligt.

Herr Bergman sade något om att en begåvad statar- eller torparpojke inte
behöver vara råd att inte klara sig. Men herr Bergman vet, att pojken är så
rädd att inte klara sig, att han skakar i byxorna. Det är ett rent lotteri hur
det går. Vi ha visserligen läroverkslärare, som påstå att inträdesproven äro
fullt rättvisa, och de belysa kanske situationen med, att det kan bli avsevärd
skillnad mellan betygen vid inträdesproven och betygen från folkskolan. Här
ha vi t. ex. en pojke, som kom från folkskolan med A i matematik, men i inträdesprovet
skrev han blankt C! Men är det inte högst sannolikt, att denne
pojke, som fått A i betyg vid avgången från folkskolan, var något sinnesförvirrad
vid inträdetsprovet?

Det var faktiskt med stor glädje som inspektörskåren liksom folkskollärarna
tog emot budskapet, att det skulle bli en utredning, och när den förelåg,
var det också med mycket stor glädje som vi hälsade den kungl, propositionen.
För nain del vill jag alitsa instämma med herr Oscar Olsson i vad han sade om
värdet av folkskolebetygen. De må vara bristfälliga men de äro i alla fall
rättvisare än inträdesproven till läroverken. Det har klart och tydligt framgått,
att redan som det nu är kan man mera lita på folkskolans betyg än på inträdesproven
då det gäller att bedöma elevernas förutsättningar för studier.
Vi skulle för länge sedan lia kunnat avskaffa dessa inträdesprov, ty de medföra
mycket stora olägenheter. Jag skulle inte ha tvekat ett ögonblick att bifalla
propositionen, även örn denna hade inneburit, att man redan från och med
i höst skulle ha avskaffat inträdesproven, men när nu propositionen är så måttfull,
att den bara ifrågasätter en försöksanordning, tycker jag att herr Berg -

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Anslag till intagning snämnder vid allmänna läroverk m. m. (Forts.)
man och hans meningsfränder inte borde avböja den. Det kan väl endast vara
i allas intresse att få se, hur det kommer att se ut när man avskaffar inträdesproven,
och man har ju inte bundit sig för framtiden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergman: Den siste ärade talaren beskyllde mig för att ha lämnat

en oriktig uppgift beträffande folkskoleinspektörernas inställning till frågan
örn provens borttagande. Jag skall nu be att få läsa upp meddelandet härom
sådant det givits av utredningsmannen. I hans utredning på sid°44 står det:
»Örn denna inverkan» — d. v. s. inträdesprövningarnas inverkan på folkskolans
arbete — »är av övervägande gynnsam eller ogynnsam natur, därom äro meningarna
delade. Av de 400 ä 500 lärare som lagt märke till gynnsamma eller
ogynnsamma verkningar ha ungefär 50 % betonat de förra och 40 % de senare,
medan resten lämnat svävande svar. — Av statens inspektörer har majoriteten
av dem som besvarat enquéten funnit de gynnsamma verkningarna övervägande.
» Det står ju i överensstämmelse med vad jag anförde.

Vad beträffar den omständigheten, att åtskilliga sedan uttalat sig sympatiskt
för sakkunnigförslaget, förhåller det sig så, att omkring hälften av antalet
kollegier vid de högre allmänna läroverkan uttalat sig välvilligt örn detta förslag,
men i propositionen meddelas också följande. »Å andra sidan förbunde
icke så få av de tillstyrkande yttrandena sitt accepterande av förslaget med
villkoret att betygsstandardiseringen skulle vara genomförbar och verkligen
genomfördes.» Av rektorerna vid läroverken har majoriteten uttalat önskemål
örn att inträdesprövningarna bibehållas. Det var icke 15 procent (som herr
Brandt sade), utan 85 procent av de tillfrågade folkskollärarna som önskade
proven bibehållna.

För min del har jag inte avböjt att försök i den här vägen göres med nya
intagningsmetoder, men jag har avböjt att så för ögonblicket sker, därför att
man ännu inte fått den förutsättning för en sådan anordning, som erfordras. Vi
böra nämligen först, enligt, som jag tror, de flesta remisskorporationers mening,
ha gjort försök med standardiseringen, innan vi skrida till avskaffande
av prövningen En utredning i saken har utlovats, och det är en rimlig begäran
att få denna undersökning gjord, innan man går in på de följdförslag,
för vilka den skulle utgöra en förutsättning.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den av herrar Bergman och Åqvist
vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 139, i anledning av Kungl. Äng. reglering
Maj :ts proposition angående reglering av den årliga lästiden vid folkskolan av folks kolans
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. lästid m. m.

I en den 24 februari 1939 dagtecknad proposition (nr 149) hade Kungl.

Maj:t, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att
dels förklara sig icke hava något att erinra mot att lästiden vid folk- och
småskolor från och med den 1 juli 1940 utsträcktes från minst 344/7 veckor
till minst 364/7 veckor; dels ock medgiva, att rätten till statsbidrag till arvoden
åt timlärare vid folk- och småskolor finge från och med den 1 juli 1940

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. reglering av folkskolans lästid m. m. (Forts.)
utvidgas i huvudsaklig överensstämmelse med vad av departementschefen i
nämnda statsrådsprotokoll förordats.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft:

dels en inom första kammaren av herr E. G. C. Brandt väckt motion (I:
244), vari hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Majlis proposition
nr 149 måtte förklara sig icke hava något att erinra emot att den årliga lästiden
vid rikets folk- och småskolor utsträcktes från minst 344/7 veckor till
minst 39 veckor;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr D. Norman (I: 246) och den andra inom andra kammaren av herr L. V.
Lindén (II: 370), vari hemställts, att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts
hemställan i propositionen nr 149 angående reglering av den årliga lästiden
vid folkskolan m. m. måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Maj:t ville jämväl vidtaga åtgärder, varigenom lästiden vid folk- och småskolor
från och med den 1 juli 1942 bestämdes till 39 veckor;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
friherre I. Lagerfelt (1:254) och den andra inom andra kammaren av herr
R. Lundqvist m. fl. (11:404), vari hemställts, att riksdagen, i anledning
av Kungl. Maj:ts berörda proposition, måtte besluta, att tjänstgöringsskyldigheten
för folk- och småskolornas lärare skulle från och med den 1 juli
1940 nsträckås till 39 veckor;

dels en inom andra kammaren av herr D. Gustavson i Västerås väckt motion
(II: 431), vari hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 149 i vad densamma avsåge ett utsträckande av minimilästiden
vid rikets folkskolor;

dels en inom första kammaren av herr V. Andersson väckt motion
(I: 243), vari hemställts, att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts
proposition nr 149 angående reglering av den årliga lästiden m. m. vid folkskolor
måtte besluta, att differentiering av lästiden och uppdelning av läraravdelning
inom skolor med två eller flera klasser skulle omfatta även
skolorna av Bl-formen;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar R. Wagnsson och D. Norman (I: 253) och den andra inom andra
kammaren av herr A. Nilsson i Steneberg m. fl. (II: 418), vari hemställts,

l:o) att riksdagen måtte uttala, att vid sådan differentiering av lästiden
vid folkskolorna, som omförmäldes i propositionen nr 149, borde tillses,
att den årliga lästiden för lärjungarna icke komme att understiga 3672
veckor;

2:o) medgiva, att statsbidrag till arvode åt timlärare vid två- eller flerklassiga
undervisningsavdelningar, i vilka inginge även folkskolans sjunde
årsklass, finge på i propositionen eljest angivna villkor utgå, då antalet lärjungar
i avdelningen uppginge till minst 20.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. a) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 244, I: 254 och II: 404 samt II: 431, måtte förklara sig
icke hava något att erinra mot att lästiden vid folk- och småskolor från och
med den 1 juli 1940 utsträcktes från minst 344/7 veckor till minst 364/7
veckor;

b) att motionerna I: 246 och II: 370 angående skrivelse till Kungl. Majit
beträffande vidtagande av åtgärder för utsträckning av lästiden från och med

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Ang. reglering av folkskolans lästid m. m. (Forts.)
den 1 juli 1942 till 39 veckor icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; II.

att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 253 och II: 418, i här behandlad del, medgiva, att rätten till statsbidrag
till arvoden åt timlärare vid folk- och småskolor finge från och med
den 1 juli 1940 utvidgas i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 24 februari
1939 förordat, dock med iakttagande av vad utskottet i det föregående anfört;

III. att motionerna I: 253 och II: 418, i den mån de icke behandlats under II,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionen I: 243 måtte anses besvarad med vad utskottet i det föregående
anfört.

Reservation hade anmälts av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionerna I: 246 och II: 370.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Vid föreliggande statsutskottsutlåtande
har jag fogat en reservation, däri jag visserligen yrkar bifall till Kungl.
Maj:ts proposition i övrigt men önskar det tillägget, att lästiden vid folkoch
småskolor skall genom lag bestämmas till 39 veckor från och med den
1 juli 1942. Det är det egendomliga här liksom det var i den stora debattfrågan
förut i dag i kammaren, att här äro vi alla överens örn principen. Det
är bara det att en del av oss tycka, att denna princip, som alla äro överens
örn, skall lagfästas från och med en viss dag, under det att regeringen i denna
fråga håller på den frivilliga överenskommelsen för en obestämd framtid.

Nu har departementschefen redan 1937 uttalat sig för att den önskvärda
utvecklingen är att lästiden förlänges till 39 veckor. Det var lärarkåren och
väl också riksdagen då överens med honom örn, och det är på samma sätt även
i år. Alla äro överens örn, att den önskvärda utvecklingen är 39 veckors lästid,
och både departementschefen och utskottet äro angelägna om att framhålla,
att det bör ligga statsmakterna örn hjärtat att främja den pågående frivilliga
utvecklingen för en utsträckning av lästiden till 39 veckor. Så länge
folkskoledebatterna ha pågått i riksdagens kamrar, har man strävat efter att
få lästiden utsträckt och att få de lägre skolformerna förbättrade. Invändningarna
under dessa debatter här i kamrarna, som jag varit med örn nu under
ett fjärdedels sekel, ha i allmänhet gått ut på att de dåliga skolformerna kan
man inte avskaffa, av ett par skäl. Dels åberopar man, att de långa vägarna
under ogynnsamma väderleksförhållanden skulle vara alldeles för tröttsamma
för barnen och dels säger man att det behövs i en del fattiga hem att ha barnens
hjälp i arbetet vid vissa tillfällen. Jag vill inte förneka, att båda dessa
skäl kunna anses vara legitima, särskilt det första. Men i vår tid, när man
centraliserar skolväsendet och ordnar med skolskjutsar, har man kommit fram
till det, som under diskussionen begärts i fråga om möjligheter för barnen i
mera ödsliga trakter och man försöker att få denna utveckling att gå i ett
ännu snabbare och starkare tempo nu för tiden. Vad det andra skälet beträffar,
har det underkänts av förespråkarna för en utveckling till goda skolformer,
ty man har från vår sida alltid sagt, att barnen och barnens uppfostran
inte'' skola offras för ovidkommande synpunkter, och vi lia ansett dessa synpunkter
ovidkommande från den utgångspunkt, man bör anlägga på saken,
nämligen att fattiga barn böra ha samma rättigheter som andra barn till den
bästa uppfostran i folkskolan. Fattigdomen har visserligen erkänts och den
har inte viftats bort, men vi anse, att andra medel skola tagas i anspråk för
dess mildrande än barnens offrande i hemarbetet.

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. reglering av folkskolans lästid m. m. (Forts.)

När vi här i dag gå att fatta beslut i överensstämmelse med den kungl,
propositionen, det vill säga mot lagstadgandet om de 39 veckorna efter viss
övergångstid, föreligger en motion i andra kammaren, som har andra synpunkter
på den kortare lästiden än vi förut varit vana vid, en motion som pekar
på att med våra klimatiska förhållanden kan det ibland vara minst sagt
oförståndigt från hygienisk synpunkt att tvinga barnen till skolan under vissa
veckor av den varma årstiden. Det är en berättigad sypunkt den också, det
vill jag inte förneka, fast jag står längst ute på andra flygeln då det gäller
frågan örn lästiden. Men vad jag skulle vilja säga i detta sammanhang är,
att både hemmens berättigade synpunkter i fråga örn barnens användning till
exempel i jordbruksarbete och hemmens berättigade synpunkter när det gäller
att barnen inte skola få pinas med innesittande under en tid av året då de så
mycket som möjligt böra få leva uteliv i vårt klimat, de synpunkterna tror jag
tillgodoses mycket bättre, om lästiden utsträckes till 39 veckor. Och varför?
Jo därför, att örn lästiden utsträckes till 39 veckor, kan man ordna loven på ett
förnuftigare sätt i överensstämmelse med vad som kan krävas i olika landsdelar,
och man kan också ordna timantalet för undervisningen inomhus på ett
föruftigare sätt. Man kan då anorda veckoslutsloven, lördagsloven, på ett
betydligt mera genomgående sätt än man nu kan, och detta utan att skada resultatet
av skoluppfostran och skolundervisningen. Men ju mindre antal liisveckor
man har till förfogande, desto svårare blir allt detta. Man kan säga: ja,
men huvudsaken är väl den effektiva lästiden i skolan. Nej, det är det visst
inte! Varenda folkskollärare och småskollärarinna kan upplysa om, att det är
inte på det sättet att man med ett färre antal veckor åstadkommer samma eller
likvärdigt resultat på en mera samlad effektiv liistid då det gäller dessa inövningsämnen,
dessa grundämnen för kommande kunskapers inhämtande: läsning,
skrivning, räkning o. s. v. De måste tränas och övas in, och det kan inte
gå på hur kort och hur samlad tid som helst.

Nu har man sagt, att det ändå inte kan vara så farligt att låta den här saken
ordnas frivilligt på grund av den utveckling, som efter 1937 försiggått så
snabbt. Men när man läser den motion, som jag nyss talade örn och när man
hört de uttalanden i denna sak, som gjordes i statsutskottet, ser det ut, som
örn en hel del av denna utveckling skulle ha gått i överrumplingens tecken och
varit motiverad av saker och händelser, som inte varit så aktningsvärda under
alla förhållanden, och man kan därav lätt få den föreställningen att denna
utveckling inte är så säker. I stället skulle det kunna tänkas — för att använda
det skäl som från regeringsbänken här förut anförts i dag -— att utvecklingen
vände, när man ute i landet såg, att riksdagen liksom tog ett steg
tillbaka genom att stadfästa 36^2 veckor såsom det minimum, som skoldistrikten
måste gå till. I propositionen har inte ens gjorts en spärr mot en reaktion
i det hänseendet och det har statsutskottet inte heller ansett sig kunna
göra —- varigenom det förbjudes, att sedan denna längre lästid på 39 veckor
en gång är genomförd, gå tillbaka till 36V2 veckor. Man säger, att vi lia ju
inga erfarenheter av att det är någon fara för en sådan utveckling eftersom
under det senaste året halvtannat tusental skoldistrikt fattat beslut, som gått
i andra riktningen. Jag har redan antytt några skäl, som kunna tala för motsatsen.
Det är nu på det sättet, att 89 procent av våra A-skolor ha 39 veckors
läsning. Nio tiondelar av A-skolorna, vår bästa skolform, ha 39 veckor. Men
det är endast något mer än 37 eller 38 procent av B-skolorna. alltså bara något
mer än en tredjedel av landsbygdens bästa skolform, som komma upp till
39 veckor, och av den sämsta skolformen, de halvtidsläsande skolorna, är det
bara 12 procent, som kommit upp till 39 veckors lästid.

Det är således alldeles otvetydigt och ovedersägligt, att de skolformer, som

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Ang. reglering av folkskolans lästid m. m. (Forts.)
för vinnande av bästa skolresultatet allra mest behöva 39 veckors lästid, inte
ha den; det är således fortfarande på det sättet, att för obestämd tid framåt
få landsbygdens barn praktiskt sett en sämre undervisning än den, som bestås
åt städernas och samhällenas barn. Jag förbiser visst inte vad både
propositionen och statsutskottet gjort för att hjälpa upp undervisningsresultatet
i skolor, som inte komma upp till 39 veckors lästid, och jag är väl så innerligt
tacksam som någon annan för den utvecklingen och de bestämmelserna,
men det hindrar inte, att det omdöme jag fällde ändå är sant och riktigt. Skolöverstyrelsen
och lärarkåren äro enhälliga när det gäller lagfästandet av denna
utveckling, som alla inte bara säga att de vilja ha utan, som jag tror, även
mena att de vilja ha. Jag kan inte, herr talman, se att det föreligger starkare
skäl mot en skyddslagstiftning för de barn, vilka annars under obestämd
tid framåt komma att få sämre undervisning än övriga barn i folkskolan, än
mot en skyddslagstiftning för de kvinnor, vi talat om förut i dag. Skälen tycker
jag äro desamma, ehuru regeringen i ena fallet står på ena sidan och i
andra fallet på andra sidan.

Jag handlar följaktligen konsekvent, då jag anser, att jag måste, till den
obetydliga kraft och verkan det hava kan, yrka bifall till min reservation.

Herr Pauli: Herr talman! Då jag ju inte kunnat ha tillfälle att inom

utskottets andra avdelning följa detta ärendes behandling, är jag heller inte
i stånd att utveckla den djupa lärdom i ämnet som den föregående talaren
lade i dagen. Jag måste bedöma saken såsom enkel statsutskotts- och kammarledamot,
men jag har inte kunnat undgå att konstatera att i de argument,
som anföras av utskottsmajoriteten i anslutning till propositionen, finns det ett
så pass stort kvantum av sunt förnuft och moderat framstegstakt att det borde
vara utsikt att få riksdagen i sin helhet med på dem.

Vad det här gäller är ingalunda något sådant som den föregående ärade talaren
försökte göra gällande. Han gjorde en jämförelse mellan en »skyddslagstiftning»
för barnen i detta fall och den skyddslagstiftning för gifta eller
trolovade kvinnor, som vi tidigare fattat beslut örn i dag. Men här är ju inte alls
fråga örn att avskeda skolbarnen från deras befattningar som skolbarn. Det
är endast fråga om att i mer eller mindre grad förlänga den tid, under vilken
de äro skyldiga att gå i skolan under läsåret. Jag hoppas, att inte herr
Oscar Olsson misstycker, om jag tillåter mig beteckna hans liknelse som skäligen
haltande.

Det, som kammaren här kan välja mellan, är att taga ett steg eller att
taga två steg på en gång. För närvarande är det, såsom i utskottsutlåtandet
framhållits, på det sättet att skoldistrikten äga tre alternativ att välja på
i fråga örn lästiden. De kunna begränsa denna till 344/? veckor, 364/7 veckor
och 39 veckor. Under sista åren har en glädjande utveckling mot en längre
lästid ägt rum på frivillighetens väg, och utskottet liksom departementschefen
understryker denna utveckling och önskar att allt skall göras för att stödja
densamma. Men det som här ifrågasattes är att stadga en viss förlängd lästid
såsom den normala, och då har regeringen liksom utskottet nu velat stanna
vid det mellersta steget och låta vad därutöver är fortfarande bero av
det enskilda initiativet hos skoldistrikten. Jag undrar örn detta inte är ett
riktigt förfarande ej minst ur taktisk-psykologisk synpunkt. Det anföres av
regeringen och utskottet att man bör akta sig för att i detta fall gå allt för
kraftigt fram, med hänsyn till att vi så nyligen lia genomfört den reform,
som innebär den normala folkskoletidens förlängning med ett sjunde skolår.
Örn man då därjämte förlänger varje folkskolär upp till 39 veckor, skulle
det på sina orter kunna kännas alltför betungande, när dessa båda åtgärder

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. reglering av folkskolans lästid m. m. (Forts.)
komma alldeles parallellt med varandra. Jag har ingen kompetens att bedöma,
hur det känns rent lokalt i olika skoldistrikt i detta fall, men jag skulle
inte anse det otroligt att en förmodan i den riktning, jag angav, har skäl för
sig. Och jag förstår egentligen inte, varför vi skola tvista i den här frågan,
då vi i alla fall äro överens om både det gemensamma målet och om att det
steg, som föreslås, innebär en odiskutabel fördel. När man lägger samman
beslutet om den 7-åriga skoltiden och ett beslut av en normal obligatorisk förlängning
av skolåret till 36 veckor och något därutöver, har man därmed vunnit
en otvivelaktigt värdefull och betydelsefull tillökning i fråga örn vår folkskoleundervisnings
utsträckning.

Jag skall inte gå in på de olika detaljargument som använts. Föregående
talare nämnde åtskilligt örn barnens sysselsättning i arbete. Det är nu en
synpunkt, som jag för min del aldrig haft någon större sympati för, och jag
har heller inte kunnat finna, att den på något sätt varit bestämmande för
vare sig regeringens eller utskottets förslag. Vad som varit bestämmande för
deras ställningstagande, har i huvudsak varit synpunkter av det slag jag nu
tillåtit mig relatera. Jag understryker att vi otvivelaktigt vinna mycket på
det steg som nu föreslås, att vidare intet hinder lägges i vägen för en fortsatt
utveckling, som medger att vidare utsträcka lästiden till 39 veckor, och
att inga resonabla grunder finnas för ett sådant förmodande som herr Oscar
Olsson framkastade eller att ett beslut i enlighet med propositionen skulle
uppmuntra de skoldistrikt, som redan ha 39 veckor, att gå tillbaka till en
kortare lästid. Jag hörde honom inte anföra något som helst skäl för att
detta skulle vara troligt; det var väl vad man kallar ett skrämskott, som han
så där på försök avlossade.

Med hänsyn till att man här i Sverige är van att lita till en reformtakt, som
hellre går i ett förnuftigt tempo än tager ett steg, som man kan frukta skall
förorsaka ett bakslag, tror jag mig ha goda skäl att yrka, att kammaren bifaller
utskottets hemställan.

Herr Brandt: Herr talman! Jag tyckte nog, med den kännedom jag

har örn herr Paulis hela läggning, att det inte var någon verklig entusiasm
i hans anförande, och det förstår jag så väl. När han talade för ett förnuftigt
tempo, måste man draga den slutsatsen, att den sakernas utveckling,
som hittills skett och vilken av utskottet och departementschefen betecknats
såsom synnerligen glädjande, i grund och botten varit oförnuftig därför att
den gått så oerhört snabbt. Säkert är, det är intet tvivel därom, att redan
sakkunnigbetänkandet och än mera propositionen kommer att retardera utvecklingen
hänemot 39 veckors lästid. Det är alldeles otvivelaktigt, och denna
retarderade utveckling står inte i god överensstämmelse med de uttalanden
som gjorts av såväl ecklesiastikministern som av utredningskommittén, ty man
förklarar på båda hållen, att man ingenting högre önskar än att denna glädjande
utveckling skall fortfara. Örn man verkligen riktigt av hjärtat vill
främja denna glädjande utveckling fram till 39 veckors lästid, så finns det
intet bättre sätt att göra detta än genom lagstiftning.

Nu sades det något om att det är fråga örn att vi här skola taga ett steg
i stället för två, men örn vi fatta ett beslut i den här riktningen, är det fara
värt, att det kan dröja ganska länge, innan det andra steget tages. Det må
vara, att herr Pauli kanske har rätt då han till herr Oscar Olsson säger, att
det väl ändå är en överdrift att uttala fruktan för, att de skoldistrikt, som
redan ha 9 månaders lästid, skulle slå till reträtt. Jag skulle emellertid
kunna anföra exempel — jag vill inte nämna några namn — på personer till och
med i denna kammare, som sagt: Vi kanske ha haft för bråttom! Man trodde

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Ang. reglering av folkskolans lästid m. rrv. (Forts.)
allmänt i hela Sverige efter statsutskottets uttalande i fjol, att det verkligen
var meningen, att det skulle genomföras en enhetlig lästid av 9 månader
så snart som möjligt. Inom mitt eget inspektionsområde — och det kan väl
inte vara ur vägen att en inspektör upplyser om hur det står till i hans
distrikt -—- är det inte mindre än 20 skoldistrikt av 24 som på en gång infört
denna längre lästid av 9 månader, d. v. s. 39 veckor. Det är givet, att det
beslut kammaren kommer att fatta i dag, örn den bestämmer en minimilästid
av 36V2 veckor, inte kommer att utgöra något principiellt hinder för en längre
lästid, men de facto kommer ett sådant beslut att utgöra ett hinder för vederbörande
att fortsätta på den inslagna vägen och öka lästiden. Det kan ju
betyda mindre för ett så lyckligt lottat inspektionsområde som mitt, där som
nämnt redan 20 av de 24 skoldistrikten infört den längre lästiden, men för
de många skoldistrikt, som inte ha så lång lästid, är det annorlunda.

Det har sagts, att det vore i landsbygdens intresse, att man stannade vid
en lästid av 36V2 veckor. Men det är ju ett obestridligt faktum, att en väldig
mängd genuina bonddistrikt utan tvekan ha accepterat den längre lästiden,
medan det åter finns rätt många exempel på att stora industrisamhällen ha
stannat vid en lästid av 36V2 veckor. Några namn vill jag som sagt inte
nämna, men jag vill erinra örn att ett myckert stort industrisamhälle, som
jag särskilt bra känner till, stannat för denna lästid av 361/2 veckor. Nämnda
skoldistrikt omgives runt omkring av ett skoldistrikt som omfattar ren landsbygd,
och i detta har man infört 39 veckors lästid, och mitt inne i det nyssnämnda
industrisamhället ligger en köping, som också infört en lästid av
39 veckor. Är det då — det kan man verkligen fråga — rim och reson att
lästidens längd skall få vara beroende helt och hållet av skoldistriktens godtycke?
Är det rimligt, frågar jag, att våra industrisamhällen med den struktur,
som de äga, verkligen skola ha rätt att stanna vid den kortare lästiden?
Jag vågar helt frankt bestrida att det på något sätt skulle motsvara
ett legitimt intresse att stanna vid en lästid på 36V2 veckor. I mitt inspektionsområde
finnas industrisamhällen och städer och rena bondsocknar, och
alldeles oberoende av sin sociala struktur ha de genomfört den längre lästiden
eller i något enda fall underlåtit att genomföra den.

Det bör också, ehuru den synpunkten inte nämnts, erinras örn att det ändå
måste kännas ganska egendomligt för en lärare i ett skoldistrikt med kortare
lästid att i skoldistrikten runt omkring ha lärare, som åtnjuta högre lön än
han. _ . ’

Det är en fråga, som hittills inte vidrörts men som jag vågar dröja vid ett
ögonblick, nämligen frågan om antalet effektiva läsdagar. Enligt den kungl,
propositionen skall ett läsår örn 36l/2 veckor omfatta 202 verkliga läsdagar.
I de skoldistrikt, som ännu ha en minimilästid av 34V2 veckor eller åtta
månader, är antalet verkliga läsdagar bestämt till 192. Skillnaden är alltså
tio läsdagar. Men det är att märka att även statsutskottet accepterar förslaget
att av dessa tio dagar skulle inte mindre än tre få användas till kurser
och lärarmöten, och de komma säkert att användas, ty de äro behövliga. Resultatet
skulle alltså bli en ökning av barnens lästid med sju dagar. Men
nu är att märka, att med den utsträckta lästiden komma också idrottsloven
att ökas. Visserligen har det redan nu varit tillåtet för skoldistrikten att
uttaga rätt många idrottslovdagar, men i själva verket har man ej gjort det.
Jag känner bäst förhållandena inom mitt inspektionsområde och kan intyga,
att man där inte gjort det. Det domkapitel, som stadfäster reglementena
i mitt inspektionsområde, har, sedan vi kommit i gang med utsträckt lästid,
fastställt ett bestämt antal lovdagar, fyra hela eller åtta halva idrottslovdagar.

Första kammarens protokoll 1939. Nr 27. 5

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. reglering av folkskolans lästid m. m. (Forts.)

Observera alltså att av dessa tio dagar gå tre bort till lärarmöten och kanske
fyra till idrottslov. Man kan visserligen invända, att skolorna redan med
nuvarande ordning ba rätt att taga ut dessa lovdagar. Jag medger, att så
är fallet, men det är dock ett faktum, att man i regel inte tagit ut mer än
en eller annan av dem. Hela ökningen skulle således inte bli mer än tre ä
fyra dagar. Då yppar sig den frågan, som för mig är avgörande, nämligen
örn dessa tre till fyra dagar, som vi vinna •— eller låt oss gärna säga sju
dagar och räkna med idrottsloven — kunna kompensera den undervisningstid,
som i skolor med 341/2 veckors lästid går förlorad genom så kallade socialpedagogiska
anordningar, läkarundersökningar, tandvård, skolbad och så
vidare? Det är uppenbart, att dessa anordningar ha det största värde för
undervisningen, men faktum är, att de minska tiden för den egentliga undervisningen.
Jag vågar därför påstå, att i en modern skola med 36V2 veckors
lästid och alla dessa olika socialpedagogiska anordningar blir den verkliga
effektiva lästiden kortare, än vad den är i en skola, som endast har 341/2
veckors lästid och som är mera gammalmodigt inrättad och som således inte
har dessa moderna socialpedagogiska anordningar. Det är naturligtvis viktigt,
att gymnastik och idrott få all den tid, som de kunna få, men det är
minst lika viktigt, att man får ordentlig tid för undervisningen i modersmål
och räkning. Yi ha ju alla varit överens örn att tiden för dessa ämnen snarast
behövde ökas.

Örn vi alltså nu stanna vid vad statsrådet föreslagit i propositionen, utskottet
tillstyrkt och riksdagen väl går med på, nämligen 36V2 veckors lästid
med nominellt 202 verkliga läsdagar, varav emellertid en hel del dagar faktiskt
gå bort för andra ändamål än läsning, blir följden den, att vi i allra
bästa fall kunna kompensera, vad vi förlorat genom dessa nya socialpedagogiska
anordningar. Genom den ökning av lästiden, som här ifrågasattes
från Kungl. Maj:ts och utskottets sida, bibehålla vi alltså nätt och jämnt
status quo. Meningen var väl ändå, att vi skulle komma ett steg framåt.

Den motion, som jag har väckt i denna fråga, avviker ganska obetydligt
från de två andra motioner, som herr Olsson syftar på i sin reservation.
Under förhandenvarande omständigheter ber jag därför, herr talman, att få
yrka bifall till herr Oscar Olssons reservation.

Herr Löfvander: Herr talman! Den kungl, propositionen och det före liggande

utskottsförslaget bygga i allt väsentligt på 1937 års folkskoleutrednings
betänkande. Då jag varit i tillfälle att arbeta med i denna utredning,
skall jag be att i korthet få säga några ord.

Som skäl för införande av 39 veckors lästid åberopar man den hastiga utveckling,
som ägt rum i vårt land och som lett till att så många skoldistrikt
redan infört denna längre lästid på 39 veckor. Herr Oscar Olsson nämnde,
att det vid diskussionen örn denna fråga i utskottet framhållits, att denna utveckling
skett i överrumplingens tecken. Ja, herr Olsson, jag är böjd för att
säga, att så har varit fallet i mycket stor utsträckning. Det har nämligen
drivits en agitation, som gjort, att man på många håll inte haft besinning nog
att tänka sig ordentligt för utan i hastigt mod, örn jag så får säga, beslutat
39 veckors lästid. Så har till exempel skett hemma i mitt eget skoldistrikt.
Jag skall för ögonblicket inte draga fram, hur det i verkligheten gick till, men
örn detta blir erforderligt före debattens slut, skall jag göra det,. ty lärarkårens
uppträdande vid detta tillfälle var allt annat än sympatiskt. Jag
har haft många påringningar från skoldistrikt, där man säger, att det gått
till på liknande sätt.

Då herr Brandt här gjorde sig till talesman för bonddistrikten, såsom han

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Ang. reglering av folkskolans lästid m. m. (Forts.)
uttryckte sig, protesterar jag mot hans uttalanden. Det finns inte denna
djupa stämning inom bonddistrikten, som han ville göra gällande. Det är
endast en uppjagad stämning från lärarkårens och i vissa fall även från folkskoleinspektörernas
sida.

Man måste enligt min mening beteckna det föreliggande förslaget såsom en
förbättring, och även herr Brandt måste väl erkänna, att det är ett försiktigt
steg i riktning mot en förbättring av folkskoleväsendet.

Jag skall för ögonblicket inte tillägga mera — det blir kanske tillfälle att
återkomma —- utan vill, herr talman, endast med dessa korta ord yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Lindbärg: Herr talman! Det var närmast herr Brandt, som upp kallade

mig att begära ordet. Han visade i sitt anförande, att resultatet i fråga
örn den effektiva lästiden av den här föreslagna ökningen från 3U/2 till 36V2
veckor närmast skulle bli sämre, än vad vi redan ha med de gamla 3F/2 veckorna.
Herr Brandt har också i sin motion framhävt, att örn man ökar lästiden
från 34x/2 veckor till 361/, veckor, innebär detta, att lästiden ökas med
tre ä fyra undervisningsdagar. Det är ganska naturligt, att man då måste
fråga sig, hur många effektiva undervisningsdagar, som man skulle vinna,
örn man ökade lästiden till 39 veckor, som här också föreslagits. Det blir,
som herr Brandt visade upp, inte så många dagars vinst. Ytterligare en
omständighet, som gör, att man måste hysa vissa betänkligheter mot en så lång
utökning av lästiden, är, att man inte vet, hur dessa ytterligare veckor skola
användas.

När man går att bedöma frågan örn undervisningstidens längd, måste man
enligt mitt förmenande i första hand taga hänsyn till vad skolhygi^nikerna
säga. Vi veta ju alla, att man numera litet varstädes i landet infört skolläkare.
För ett år sedan hölls här i Stockholm ett föredrag inför läroverkslärarna av
docent Urban Hjärne, som därvid karakteriserade arbetet inom läroverken för
barnens del så, att det var skandalartat. Han påvisade, att läroverkens elever
voro utarbetade, hetsade och trötta. Läroverksungdomen har emellertid
endast 38 veckors lästid. Varför skall då 39 veckor för småskolans barn,
som endast äro sju till nio år gamla, vara något så eftersträvansvärt, när man
bara har 38 veckor för ungdomar upp till nitton, tjugu år? Skolöverläkaren i
Stockholm har också hållit ett föredrag, som är publicerat i fackpressen och
där han säger, att vårterminen utan tvekan är för lång. Han föreslår, att
barnen skola ha ytterligare en veckas ledighet vid påsken. Detta betyder
alltså, att örn man inom den ram, som här föreslås, ökar lästiden till 273 dagar,
skulle man behöva ge skolbarnen ett i motsvarande grad ökat antal lovdagar,
och därmed förfaller hela detta argument, att det är pedagogiska skäl, som
nödvändiggöra en ökning av lästiden.

När man i detta sammanhang talar så mycket om att lästiden inte räcker
till, vore det väl riktigast, att man i samband med att man bestämmer sig för
en viss lästid också reviderar undervisningsplanen. Jag för min del anser,
att det viktigaste i hela detta problem är, att den undervisningsplan, som
man nu följer och som blivit utvidgad med nya ämnen under årens lopp, anpassas
efter en viss bestämd lästid, som sättes lika för alla skolor, så att det
inte bara blir läroverken, där ungdomen går, som kunna uppvisa en kortare
lästid med vad detta innebär i form av ökad ledighet för eleverna. Det förslag,
som här föreligger om en utsträckning: av lästiden, avser ju främst den vanliga
barnskolan. Detta gör, att jag för min del hyser vissa betänkligheter mot att
utan vidare gå in för en utsträckning av lästiden till 39 veckor. Man säger
visserligen, att det är angeläget att få bort en viss hets i skolarbetet och att

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. reglering av folkskolans lästid m. to. (Forts.)
man av den anledningen skall öka undervisningstiden till 39 veckor. Det är
emellertid inte säkert, att resultatet av en sådan åtgärd skulle bli det, som man
närmast tänker sig, ty, så vitt jag förstår, skulle följden av ett beslut i denna
riktning endast bli, att skolläkarna så småningom skulle komma och säga, att
barnen med hänsyn till den ökade lästiden måste ha ett ökat antal lovdagar,
och då är man tillbaka igen, där man stod från början, örn man inte reviderar
undervisningsplanen.

Man har såsom ytterligare ett skäl för en förlängning av lästiden hänvisat
till förhållandena utomlands och sagt: äro verkligen våra svenska barn så
mycket sämre än barnen i utlandet? Slår jag upp den utredning, som presterats,
och ser efter hur lång undervisningstiden är i olika länder, finner jag
emellertid, att man i England visserligen har 40 veckors lästid, men där ha
barnen alla lördagar lediga. De ha således 40 lediga lördagar under skolåret,
och den sammanlagda effektiva lästiden blir alltså bara 34 veckor. Örn man
ser på motsvarande siffror för Tyskland, finner man där visserligen flera
undervisningsdagar i skolorna, men det har genomförts en större differentiering
i'' de olika klasserna, så att det i själva verket är en kortare lästid även där,
åtminstone i klasserna ett till fem. Härmed har emellertid också det skälet
fallit, att vi i vårt land på något sätt skulle ligga efter utlandet i fråga örn
undervisningstidens längd.

Hela detta problem beror tydligen ytterst på vilka krav man ställer på skolan.
Jag har för min del inte någon respekt för det resonemang, som gör
gällande, att kvalitets skolorna ligga i städerna, medan landsbygdens skolor
äro sämre. Jag vet fall, där man i B-skolor nått bättre resultat än i A-skolor.
Det finns till och med exempel, som herr Brandt inte kan bestrida, på att
barnen -i sjätte klassen i en skola varit sämre än barnen i femte klassen,
fastän de haft ett helt år till på sig att läsa. Allt beror givetvis väsentligen
på hur lärarna undervisa och örn det är lämpliga, dugliga och kunniga lärare
i skolan. Resultatet av undervisningen beror alltså inte alls på örn det är tre
eller fyra dagar längre lästid om året eller ej. Örn man såsom enligt den
nuvarande undervisningsplanen har fem timmar matematik och fem timmar
modersmål i veckan, skulle en ökning av lästiden till 39 veckor — alltså med
tre ä fyra effektiva arbetsdagar — i realiteten betyda, att man fick två å tre
timmar mer för undervisningen i dessa båda ämnen. Och det vill man här
påstå skulle vara det avgörande för att undervisningen skulle bli riktigt ordentlig
och bra! Man får verkligen ursäkta, örn jag såsom lekman inte tror så
mycket på detta resonemang, ty det är nog andra och väsentligare faktorer
som spela in, då det gäller att uppnå ett gott resultat av undervisningen.

På de skäl, som jag här anfört, anser jag. herr talman, att det är riktigast,
att vi nu gå in för utskottets förslag och således, bifalla den kungl, propositionen.
Vid en framtida revidering av undervisningsplanen böra vi emellertid
söka komma fram till en lästid, som blir lika för alla skolor i hela landet. Vi
böra alltså enligt min uppfattning söka komma ifrån denna differentiering med
36’/2 veckors lästid för en del skolor och 39 veckors lästid för andra skolor. Vid
den kommande revideringen av undervisningsplanen anser jag, att vi böra
stanna vid en lästid av 38 veckor, ty sådana som de klimatologiska förhållandena
äro här i landet, behöva barnen ett relativt rikligt tilltaget sommarlov.

Häri instämde herr Linderot.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag står inte för det föreliggande
utskottsutlåtandet. Det finns visserligen inte någon reservation av mig,
men detta är egentligen orätt, ty jag kan, som sagt. inte vara med örn utlåtandet.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Ang. reglering av folkskolans lästid m. m. (Forts.)

Jag måste erkänna, att min uppfattning i denna fråga är delad på ett alldeles
särskilt sätt. Jag vill nämligen gärna vara med om att folkskolan får 39
veckors lästid, men jag vill inte gå med på att småskolan får lika många veckor.
Jag blev därför liksom litet förhoppningsfull, när herr Pauli talade hur
nyss. Jag vet ju, att herr Oscar Olsson går med på så många läsveckor som det
finns veckor på året, örn det nu bara vore möjligt att få en så lång lästid. Nu
hörde jag, att herr Pauli har blivit moderat på sista tiden. Han har ju annars
varit den, som gärna gått arm i arm med herr Oscar Olsson. Av herr Paulis
anförande här nyss fann jag emellertid, att han, såsom han själv menade, var
åtskilligt moderat, och då tänkte jag, att jag möjligen kunde få hjälp av herr
Pauli, när det gäller att hålla tillbaka herr Oscar Olsson från småskolan, ty
jag vill inte gärna, att småskolans barn ska träla i 39 veckor. Jag tycker, att
36V2 veckor är redan det bra mycket för småskolan. Man mäste nog ha litet
större omtanke örn de små barnen, än vad man behöver ha örn de stora. Om
herr Paulis moderatism därför kan hjälpa mig i fråga om småskolan, skulle
jag kanhända kunna hjälpa herr Pauli att i något annat avseende hålla tillbaka
herr Oscar Olsson litet.

Så långt är alltså min inställning fullt klar, men så kommer utskottets utlåtande
och gör mig ytterligare tvivilsam. Jag vet faktiskt inte, hur vi ska
göra i den här situationen.

Departementschefen säger, att det är en hel del viktiga skäl, som tala emot
en obligatorisk utsträckning av lästiden i folkskolan till 39 veckor. Det är
dock inte bara den gamla varannandagsläsningsskolans skäl, som han kommer
med, det vill säga att pojkarna äro för stora för att gå omkring och inte göra
några dagsverken, utan de måste så sant hjälpa till med potatisupptagning
och annat dylikt, och flickorna behöva såväl se till de små. Det är inte de
skälen, som departementschefen kommer med, utan han kommer med mycket
värre skäl. Han säger nämligen, att 39 veckor plus det sjunde skolåret plus
fortsättningsskolans besvärligheter är något, som man inte kan taga alltsammans
på en gång, utan man får gå sakta fram i backarna. Detta säger han å
ena sidan, men å andra sidan är han med örn att proklamera, att det för samhället
är verkligen angeläget att man främjar den nu pågående utvecklingen,
det vill säga den utveckling, som för direkt till svårigheter i fråga örn det
sjunde skolåret, fortsättningsskolan och så vidare. Å ena sidan skall man alltså
gå sakta i backarna, men å andra sidan skall man skjuta på den allmänna
utvecklingen ordentligt och hjälpa till med den. Detta resonemang kan aldrig
vara riktigt; det måste vara något fel i det. Om det verkligen är så, att fortsättningsskolan,
det sjunde skolåret och de 39 veckornas lästid tillhopa vålla
svårigheter i samhället och eventuellt föra med sig en ogynnsam inställning
mot skolan, då skall man väl inte ge sig till att skjuta på utvecklingen, så att
man kommer rakt in i det här omförmälda eländet.

Även statsutskottet går utan att ana att det måste vara något fel i resonemanget
med på att det sannerligen måste vara angeläget för samhället att
hjälpa till, så att den nuvarande utvecklingen fullbordas fortast möjligt. I det
fallet måste jag återigen be herr Pauli örn litet hjälp. Vi få försöka att, då
det gäller småskolan i varje fall, utveckla så mycket moderation, som det är
oss möjligt, så att vi inte alltför fort komma in i hela det elände, som departementschefen
visar oss för ögonen, medan han samtidigt uppmanar oss att hjälpa
till, så att vi kunna komma dit så fort som möjligt.

Jag har, som herr talman förstår, intet yrkande att göra.

Herr Norman: Herr talman! Sedan riksdagen år 1937 beslöt en lönereglering
för lärarpersonalen vid rikets folk- och småskolor och gav möjlighet för

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Ang. reglering av folkskolans lästid m. m. (Forts.)
skoldistrikten att förstärka skolväsendet utan ökade kostnader för distrikten
själva, har det på skolans område skett en utveckling, som i allmänhet har
framhållits såsom glädjande.

Jag uppfattade emellertid herr Löfvanders anförande så, att han inte var
lika glad över den utveckling, som här ägt rum, och att han ville göra gällande,
att de beslut örn förlängning av lästiden, som fattats ute i de olika skoldistrikten,
i många fall varit resultatet av en överrumpling, där befattningshavarna
själva spelat en framträdande roll. Jag har i motsats till herr Löfvander
fått det intrycket, att befattningshavarna varit mycket tillbakadragna
i fråga örn att verka för en utsträckning av lästiden. Att de varit intresserade
för denna utsträckning är helt naturligt med den differentierade löneställning,
som blivit resultatet av löneregleringen. Det faller av sig självt och det är
ingen anledning för mig att på något sätt söka dölja, att det föreligger ett
verkligt stort intresse från Sveriges lärarkårs sida att få det så ordnat inom
skolväsendet beträffande lästidens längd, eller i varje fall beträffande tjänstgöringsskyldigheten,
att landets alla lärare få en lika löneställning med undantag
naturligtvis för de differentieringar, som bero på de olika dyrorter, där
lärarna ha sin tjänstgöringsskyldighet. Jag finner det således för min del
helt naturligt, att även Sveriges lärarkår har intresserat sig för att medverka
till den utveckling, som här ägt rum, men jag vill bestämt tillbakavisa, örn det
i herr Löfvanders anförande skulle ligga någon beskyllning, att lärarkåren på
ett otillbörligt sätt arbetat för att åstadkomma överrumplingsresultat. Det sades
tydligt ut under riksdagsdebatten i samband med lärarnas lönereglering
och i de handlingar, som höra till denna debatt, att nian från statsmakternas sida
siktade till att även åstadkomma den förbättring i skolväsendet, som en
längre lästid skulle medföra. Här har således Sveriges lärarkår i sitt arbete
för denna utveckling kunnat på ett lyckligt sätt förena sitt eget mycket berättigade
löneintresse och sitt allmänna yrkesintresse för det område inom samhällslivet,
där lärarkåren har sin verksamhet.

I sig självt tror jag, att det hade varit lyckligast, örn det från början bestämts
en likartad löneställning för de olika grupperna av befattningshavare
inom skolväsendet, så att man således inte hade fått denna differentiering
efter lästidens längd. Med en lika tjänstgöringsskyldighet och en lika löneställning
för alla hade nian många gånger haft större möjligheter än nu att
laga efter läglighet och ordna undervisningen och dess längd inom de olika
skoldistrikten på det sätt, som bäst passar de lokala förhållandena. Då skulle
man kanske också så småningom ha kunnat komma fram till vad herr Lindbärg
här uppställde såsom ett lämpligt mål att sträva mot, nämligen en lästid
av 38 veckor. Nu har emellertid frågan örn undervisningstidens längd blivit
sammankopplad såsom här skett, så att man måste taga hänsyn både till lärarnas
löneställning och till vad som kan vara bäst och lämpligast beträffande
lästidens längd.

I den motion, som jag väckt tillsammans med en ledamot av andra kammaren,
har jag och min medmotionär med glädje mottagit den kungl, propositionen.
Jag har således ingen anledning att här göra något som helst uttalande
i annan riktning, än att jag vill understryka önskvärdheten av att det förslag,
som här framlagts av Kungl. Majit, blir riksdagens beslut. Men jag och min
medmotionär ha därutöver önskat, att riksdagen skulle taga ett initiativ, som
omedelbart skulle ge de olika skoldistrikten större möjligheter att ordna lästidens
längd och undervisningens differentiering allt efter vad som kan vara
lämpligt med hänsyn till de olika lokalt betingade förhållandena.

Det har från olika håll uttalats den förhoppningen, att den utveckling, som
ägt rum på folkskoleväsendets område, skall komma att fortgå och att vi skola

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m,

Nr 27.

Ang. reglering av folkskolans lästid m. m. (Forts.)
tillvarataga alla de olika möjligheter, som finnas, för att uppnå hästa möjliga
resultat av undervisningen. Örn man i fortsättningen får inrikta sig på
att tillvarataga de olika möjligheter i fråga om differentierad undervisning,
som den kungl, propositionen ger, och i övrigt anpassa lästidens längd efter
de lokala förhållandena men mot bakgrund av att det i princip uttalas, att
lästiden skall vara 39 veckor, skulle man fortare, lättare och smidigare kunna
komma fram till det mål, som man här från olika håll uttalat önskvärdheten
av att uppnå. När vi i vår motion framfört en önskan, att riksdagen skall
skriva till Kungl. Majit och begära att sådana åtgärder vidtagas, att lästiden
efter en viss övergångsperiod fastställes till 39 veckor, innebär detta från vår
sida inte, att barnens undervisningstid ovillkorligen skall vara 39 veckor, utan
inom ramen av detta önskemål vilja vi lägga fram möjligheter att tillämpa
alla dessa olika förstärkningsanordningar, som nu äro föreslagna i den kungl,
propositionen.

Jag förstår, herr talman, mycket väl, att riksdagen inte låter sig övertalas
att fatta något annat beslut, än vad statsutskottet har föreslagit, men jag har
velat understryka, att det i detta fall från Sveriges lärarkårs sida föreligger
ett mycket legitimt strävande att förena lärarnas särskilda löneintressen med
intresset för en god utveckling inom det verksamhetsområde, där dessa befattningshavare
arbeta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Oscar Olssons reservation.

I detta anförande instämde herr Söderkvist.

Herr statsrådet Engberg: Herr talman! När jag lyssnat till debatten, har
jag haft lust att med Goethe utbrista, då han befann sig i den situationen att
vara emellan tvenne profeter: »Propheten rechts, Propheten links, das Weltkind
in der Mitte.» Jag får kanske i den föreliggande frågan betrakta mig såsom
det världens barn, som står i mitten, och som utan hänsyn till profeterna både
till höger och vänster har velat ställa kyrkan mitt i byn.

Jag ber då först att i anledning av herr förste vice talmannens yttrande få
framhålla, att hans anförande väsentligen byggde på ett missförstånd. Grundtanken
i propositionen är nämligen icke den, som herr förste vice talmannen
syntes vilja göra gällande, utan den, att visserligen kan man ställa upp 39
veckors lästid såsom ett önskemål, men tvångsmässigt skall det icke uttagas
mer än 36 1/2 veckor. I den mån man vill marschera vidare till de 39 veckorna,
bör detta vara beroende på att frivillighetens grundsats tillämpas. Denna lösning
är enligt min mening mycket välbetänkt, och jag måste uppriktigt säga,
att jag var glad, när jag fick utredningsmännens resultat, som var fritt från
förutfattade doktriner och som enligt min uppfattning väl stämde överens med
de skäliga hänsyn, som man måste taga i ett land med så olikartade förhållanden
som vårt. Vi ha olika klimatologiska förhållanden från norr till söder och
vi ha olika traditioner. Det är ingen lycka för undervisningsväsendet att uniformeras
alltför långt, utan i ju större utsträckning nödig hänsyn kan tagas
till olika landsändars speciella förhållanden, desto bättre är det. Det är därför,
som enligt min tanke propositionens grundsats, som är densamma som utredningsmännens,
är riktig. Det må vara mig tillåtet att här tillfoga, att utredningsdelegationen
ju redan i sin sammansättning har en garanti för att olika
och representativa synpunkter fått komma till uttryck.

Jag är övertygad örn att ingen kan i högre grad än min vän herr Oscar Olsson
presenteras som en entusiastisk anhängare av den svenska folkskolans utveckling,
och därför är jag heller inte på något sätt förvånad över att han känner
lust att sätta på sig sjumilastövlarna och nu på en gång taga detta stora

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. reglering av folkskolans lästid m. m. (Forts.)
skutt, där vi andra vilja taga ett fjät i sänder. Jag tror, att den senare metoden
är den riktiga. Vi få inte glömma, som också här har framhållits, att när
nu obligationer undan för undan kommit med genomförandet av det sjunde
skolåret, skulle det verkligen bli brydsamt, örn man samtidigt skulle ställa upp
ett tvångsmässigt genomförande av de 39 veckorna. Jag har inte ansett mig
kunna taga detta på mitt ansvar. Det skulle ha stritt emot de skäliga hänsyn,
varom jag nyss talade och som man obestridligen måste taga till de olikartade
förhållandena i landet.

Härtill kommer emellertid, att det är alldeles uppenbart, att frågan örn undervisningsplanen
är ett spörsmål, som i detta sammanhang är av största vikt.
Vi kunna i detta ögonblick inte komma ifrån att den gällande undervisningsplanen
för folkskolan är ungefär tjugo år gammal. Det har hänt mycket på
dessa tjugo år, mina herrar, och sunt förnuft säger oss, att det är på tiden
att undervisningsplanen nu underkastas en örn- och genomarbetning, där man
tager hänsyn till vunna erfarenheter och anpassar lärostoffet efter de aktuella
samhällsbehoven. Jag tror inte, att det är rimligt att i detta läge skilja dessa
båda frågor åt, ty de gripa in i varandra. Man bör, innan man utsträcker
tvånget så långt, som den ärade reservanten önskar, känna till hur innehållet
i läroplanen framdeles kommer att gestalta sig.

Jag anser alltså, herr talman, att såväl det sjunde skolåret som den genomgripande
bearbetning och omarbetning, inför vilken undervisningsplanen står,
rättfärdigar den försiktighet, varmed utredningsmännen, propositionen och ett
praktiskt taget enhälligt statsutskott gått fram, och jag skulle bli förvånad, örn
inte första kammaren med sitt sinne för att gå försiktigt tillväga skulle ge sin
anslutning till statsutskottets förslag. Jag uttalar för min del den förhoppningen,
att det föreliggande förslaget måtte med största möjliga enhällighet gå
igenom. Det är ett förslag i frihetens och frivillighetens tecken, och det innebär
ett förnuftigt och praktiskt steg framåt, som kommer att lända folkskolan
till gagn.

Herr Brandt: Herr talman! Det är intet tvivel örn att riksdagen kommer
att effektuera denna sista uppmaning.

Jag begärde självfallet inte ordet för att bemöta herr statsrådet utan närmast
med anledning av herr Lindbärgs anförande, men då jag i alla fall har
kommit upp just på denna punkt i debatten, kan jag inte underlåta att med ett
pär korta ord bemöta, vad herr statsrådet här yttrade.

Det är fullkomligt riktigt, och därom finns det väl bara en enda mening, att
man inte skall uniformera, där det inte finns lämpliga förutsättningar för en
uniformering. Men herr statsrådet hörde ju nyss av herr Lindbärg — som i
förbigående sagt är ordförande i skolstyrelsen i ett industrisamhälle med 15,000
invånare — att det enligt hans mening inte är skäligt att utsträcka lästiden
till 39 veckor ens i ett industrisamhälle med praktiskt taget idel A-skolor. När
herr statsrådet både skriftligen och muntligen framhållit, att det är angeläget
för statsmakterna att med tjänliga medel främja den pågående utvecklingen
hän emot 39 veckors lästid, kan jag för min del inte komma till någon annan
uppfattning, än att det vore konsekvent, örn man lagfäste denna längre undervisningstid.
Här gäller det inte likgiltiga ting utan väsentliga ting, och i sådana
bör råda enhetlighet. Det är verkligen någonting ganska väsentligt, att
lästiden är lika lång i alla Sveriges folkskolor.

Herr statsrådet erinrade örn att det skulle vara ganska stora olägenheter
förenade med att nu på en gång i lag fastslå en likformig undervisningstid.
Man måste verkligen fråga sig, i vilket fall olägenheterna äro störst, örn vi på
denna väsentliga punkt genomföra en uniformering eller om vi underlåta att ge -

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Nr 27.

Ang. reglering av folkskolans lästid m. m. (Forts.)
nomföra denna uniformering och i stället alltjämt ha kvar det godtyckliga
system, som för ögonblicket råder. Är det verkligen rim och reson i att det
skall bero på ett skoldistrikts gottfinnande, vilken lön distriktets lärare skola
ha? Är det verkligen, jag upprepar det, rim och reson i att ett skoldistrikt,
som ligger mitt inne i ett annat, skall ha en annan lästid för barnen och en annan
lön för lärarna än det kringliggande distriktet? Det är givet, att man kan
lia olika mening i denna fråga som i alla andra, men det synes mig uppenbart,
att det finns allvarliga skäl på deras sida, som anse, att man bör lia en likformig
undervisningstid för alla folkskolor i vårt land och att denna uniformering
i varje fall måste gälla i fråga örn lärarnas tjänstgöringstid.

Sedan en replik till herr Lindbärg. Då han vill spela ut skolhygienikerna,
borde han veta, att det just i hans vrå av världen finns en gammal skolhygieniker,
som gjort allt, vad han kunnat i deli kommunala beslutande församlingen
för att få igenom 39 veckors undervisningstid, under motivering att barnen
skulle må bra av att man fick till stånd en undervisningstid, som skulle tillåta
oss att breda ut det pressande arbetet på en längre tid. I spetsen för medicinalstyrelsen
sitter vidare en man, som, örn jag inte tar fel, varit skomäkare i Malmö,
där man i årtionden haft nio månaders lästid. Han ömmar gallra högsta
grad för barnen, men han har så vitt jag vet inte funnit, att nio månaders skoltid
på något sätt skulle vara otjänligt för barnen.

Jag vill, eftersom jag rätt bra känner till förhållandena inom mitt eget inspektionsområde,
framhålla, att vi där fått 39 veckors lästid nästan överallt.
Det gick på en gång, och med undantag för det stora skoldistrikt, som jag nyss
talade örn, och ett par små lia vi alltså nu överlag 39. veckors lästid för både
barnen och lärarna. Det har gått mycket bra. Jag vill tillägga, att i ett pär
av dessa skoldistrikt har man ordnat lovdagarna sa, att man fått ett sammanhängande
långt påsklov. Det är nämligen ingenting, som hindrar, att man med
39 veckors lästid ändå ordnar det så, att man får en ordentlig fritid, ty året
är långt, och det är inte någon konst att placera in de 39 veckorna på ett förnuftigt
sätt. Ett par skoldistrikt lia hela tolv dagars påsklov. De börja lovet
på lördagen i den vecka, som ligger närmast före påsken, då läsningen i skolan
slutar klockan 11 ä 11.30. Sedan ha barnen lov den lördagen och söndagen,
hela nästa vecka samt de tre första dagarna i veckan därpå. Man kan således
verkligen få tio å tolv dagars påsklov om man så vill, och det går bra ändå.

Man har vidare i detta sammanhang talat örn svårigheterna för fortsättningsskolan.
De tjugo skoldistrikt inom mitt inspektionsområde, som infört 39
veckors lästid, ha också fortsättningsskola, och vi ha där i gott samarbete ordnat
upp förhållandena. Det går alldeles utmärkt. Men vad som inte går utmärkt
utan åstadkommer otrevnad, det är, att det skall vara. olika lästid i olika
skoldistrikt. Jag vågar påstå, att de olägenheter, som följa med den bristande
likformigheten härvidlag, väga tyngre än de små olägenheter, som tilläventyrs
i något sällsynt fall skulle kunna uppstå genom en lagstiftning örn generellt
39 veckors lästid.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Endast ett par ord för att söka
fria mig från den misstanke, som departementschefen lät framskymta, att jag
skulle lia missförstått utgångspunkten för den föreliggande propositionen. Det
skulle nämligen innebära, att jag inte kan läsa innantill. För afvisa kammaren,
att jag verkligen kan läsa rätt innantill, skall jag be att få läsa upp
den passus i utskottets utlåtande, som jag särskilt fäst mig vid. Där heter
det, att utskottet »vill understryka det av departemenschefen gjorda uttalandet,
att det bör vara statsmakterna angeläget att främja den pågående frivilliga
utvecklingen för utsträckning av lästiden till 39 veckor».

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 f. m.

Äng. reglering av folkskolans lästid m. m. (Forts.)

Jag förmodar, att det varken för departementschefen eller för någon annan
skulle vara särskilt angeläget att söka främja denna utveckling fram till 39
veckors lästid, örn vederbörande skoldistrikt jämnt och ständigt sparkade bakut
på grund av fruktan för de faror, som enligt departementschefen skulle hota,
för den händelse de 39 veckorna verkligen komma till stånd.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet väckta motionerna I: 246
och II: 370; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
lönereglering för provinsialläkare och distriktsveterinärer;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till löneplaner för extra ordinarie tjänstemän m. fl. icke-ordinarie befattningshavare
vid den civila statsförvaltningen m. m.;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för landshövdingarna jämte i ämnet väckta motioner;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till avlöningar vid länsstyrelserna
och fögderiförvaltningarna jämte i dessa ämnen väckta motioner;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
kommunerna för mistad kommunal progressivskatt;

nr 153, i anledning av väckt motion örn anslag till främjande av fjällbygdens
elektrifiering m. m.; och

nr 154, i anledning av väckt motion örn anslag för övergång till högertrafik;
samt

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13, i anledning av
väckta motioner angående utredning och förslag rörande en statsunderstödd
frivillig samhällstjänst för kvinnlig ungdom.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.29 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 140, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en statens kriminaltekniska
anstalt m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 141, i anledning av Kungl. Maj its^nj. skyddaproposition
angeånde skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn jämte en i äm- läkemedel dt
net väckt motion.

vissa kvinnor
och barn.

I anslutning till en i årets statsverksproposition under femte huvudtiteln,
punkten 156, gjord framställning hade Kungl. Majit i propositionen nr 103,
under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
den 3 februari 1939, föreslagit riksdagen att dels godkänna de grunder för
tillhandahållande av skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn, som av föredragande
departementschefen förordats, att tillämpas från och med den 1
juli 1939, dels ock till Skyddsläkemedel år vissa kvinnor och barn för budgetåret
1939/40 anvisa ett förslagsanslag av kronor 150,000.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr N. Herlitz väckt motion, nr 237, vari hemställts, att riksdagen,
därest den i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 103 beslutade
örn anvisande av anslag till skyddsläkemedel, måtte i form av en författning
eller annorledes bestämma de grunder, enligt vilka skyddsläkemedel skulle
utdelas, och huvuddragen av det förfarande, som därvid skulle komma till
användning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

Ilo) att riksdagen måtte

a) godkänna de grunder för tillhandahållande av skyddsläkemedel åt vissa
kvinnor och barn, som förordats i statsrådsprotokollet över socialärenden den
3 februari 1939, att tillämpas från och med den 1 juli 1939;

b) till Skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn för budgetåret 1939/40
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 150,000 kronor;

Illo) att motionen I: 237, i den mån den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet i utlåtandet anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Herlitz: Herr talman! I detta utlåtande är det fråga örn startandet
av en ny form av social hjälpverksamhet, nämligen utdelning av s. k. skyddsläkemedel.
Då vi mottogo den kungl, propositionen i ämnet, föreföll det mig
påfallande, att propositionen icke innehöll något närmare angivande av de
grunder, enligt vilka dessa läkemedel skulle fördelas, och icke heller något
närmare om det förfarande, som skulle tillämpas. Detta föreföll mig stå i

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Äng. skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn. (Forts.)
ganska bjärt motsättning till den omsorg, som man eljest brukar nedlägga på
utformandet av regler för samhällets understödsverksamhet, i synnerhet på
det sociala området. Utskottet har emellertid delat Kungl. Maj:ts mening i
detta hänseende och funnit, att inga närmare grunder för detta anslags disponerande
för närvarande kunna fastställas.

Jag har icke velat underlåta att fästa kammarens uppmärksamhet på detta
förhållande. Det är ju så, att det icke ens är närmare preciserat, vilka sorter
av läkemedel, som enligt det riksdagsbeslut, vilket nu kommer att fattas, skola
kunna utdelas gratis till medborgare i allmänhet. Jag står för min del frågande,
huruvida det är meningen, att exempelvis bröstmedicin åt mina barn skall
bekostas av dessa allmänna medel? Nu kan möjligen någon invända, att det
tillsvidare är fråga örn ett jämförelsevis litet anslag; det gäller ett förslagsanslag
av 150,000 kronor. Jag står emellertid rätt tveksam även inför beräkningen
av anslagets storlek. Förhållandet är det, att enligt de uträkningar,
som ha gjorts av befolkningskommissionen, skulle det årliga behovet av sådana
läkemedel uppgå till 800,000 kronor. Kungl. Maj :t hyser emellertid den förväntan,
att man under de första åren kan räkna med ett betydligt mindre belopp,
och anslaget har därför tagits upp såsom ett — jag betonar det — förslagsanslag
av 150,000 kronor.

Jag har försökt att underhand göra klart för mig, vad det kan vara för
omständighet,_ som föranleder denna optimistiska beräkning, och man har då
påpekat, att finnan de centraler för förebyggande mödra- och barnavård, som
äro tänkta såsom utdelare av ifrågavarande läkemedel, komma i gång, skall
det egentligen icke bli någon fart på denna verksamhet. Jag står frågande
inför^ denna beräkning, ty om man ser på propositionen är det .ju meningen,
att sådana läkemedel, innan dessa anstalter komma i gång, skola kunna rekvireras
av vederbörande distriktssköterskor och barnmorskor. Det förefaller
sålunda icke vara någon svårighet för dem, som önska läkemedel, att vända
sig till dessa befattningshavare och få den hjälp som avses.

Jag kan sålunda icke finna annat än att denna Kungl. Maj :ts förväntan, att
det icke skall behövas mer än 150,000 kronor, är synnerligen löst grundad,
och jag sätter mycket starkt i fråga, huruvida vi icke med avseende på detta
anslag ha att vänta sådana väldiga överskridanden, som vi i år fått bevittna
i en annan social understödsform, som startades för något år sedan; jag syftar
på mödrahjälpen.

Jag har i sakens nuvarande läge och inför ett enhälligt utskott icke något
yrkande att framställa. Jag skulle emellertid gärna vilja rikta en fråga till
dem det vederbör, huruvida de ha några starkare grunder än dem, som jag nu
har antytt, för sin förmodan, att medelsbehovet skall inskränka sig till dessa

150,000 kronor eller något däromkring.

Herr Pauli: Herr talman! Då den föregående ärade talaren inte har

framställt något yrkande, är det kanske inte nödvändigt att från statsutskottets
sida något utförligare säges örn denna sak. Men det föreföll som örn han
i vissa avseenden vore något dåligt underrättad, och därför har jag tillåtit
mig att begära ordet för ett kort anförande. Jag skulle kanske i förbigående
påpeka för honom, att statsutskottet icke är enhälligt i denna punkt. Det finnes
nämligen tva reservanter, ehuru båda befinna sig inom andra kammaren.

Den proposition, som det här gäller, var ursprungligen planerad att få en
mera omfattande beskaffenhet och avsåg ett förslag från befolkningskommissionen
örn icke blott sådana läkemedel, som det här är fråga -—• skyddsläkemedel
— utan även vissa näringsmedel. Man har tagit sikte på sådana fall,
då särskilt mödrar och nyfödda barn, men även barn i de första åren och i

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

Ang. skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och harn. (Forts.)
den tidigaste skolåldern befinna sig under dåliga näringsförhållanden och deras
hälsa skulle kräva en bättre kost, inriktad på alldeles särskilda behov;
speciellt har man velat förhindra uppkomsten av vissa välbekanta barnsjukdomar,
exempelvis rachitis eller engelska sjukan. Emellertid har, som vi se,
vederbörande departementschef avstått från att i år framlägga det vittutseende
förslag, som skulle avse de ifrågavarande näringsmedlen, och inskränkt
sig till det mindre omfattande förslaget örn skyddsläkemedel.

I det sammanhang, som jag nu har hänvisat till, ligger i själva verket svaret
på en fråga, som herr Herlitz framställde, nämligen vad det är för slags
läkemedel det gäller. Herr Herlitz undrade bland annat, örn han för sina
barn skulle kunna påräkna t. ex. gratis bröstmedicin på statens bekostnad.
Jag betvivlar det. Det är nämligen inte fråga örn medicin i vanlig mening,
om läkemedel för vissa akuta eller kroniska sjukdomar av annan art än dem,
som jag nyss antydde. Det är tydligen endast fråga örn sådana läkemedel,
som skulle kunna användas för att avhjälpa följderna av dåliga näringsförhållanden,
för att icke säga direkt undernäring. Man kan naturligtvis säga,
att man i det avseendet aldrig kommer så värst långt med blott och bart läkemedel,
och att det som framför allt hjälper är. födoämnen. Men vi ha inte nu
den frågan uppe, och det framgår av vad medicinska auktoriteter sagt, att
man särskilt i fråga om spädbarn men även äldre barn kan åstadkomma åtskilligt
med hjälp av vissa skyddsläkemedel. Ett gammalt känt sådant är ju
fiskleverolja och liknande preparat. Jag vill inte här uppträda som någon
apostel speciellt för fiskleverolja, och jag tror inte att den har någon allena
saliggörande verkan. Jag har hört talas örn att en professor i Uppsala har
gjort experiment nied fiskleverolja på någon sorts små djur, och det har visat
sig, att när man är alltför frikostig med detta preparat, kan man råka förkalka
dessa små djurs hjärtan. Man är ju van att höra talas örn förkalkning
hos äldre personer, men det är egendomligt att tänka sig att små barn kunna
drabbas av något liknande. En viss risk härför synes emellertid framgå av
de nämnda experimenten.

Jag har velat erinra härom endast för att framhålla vad vi från utskottets
sida ha understrukit, nämligen att ordinerandet av sådana skyddsläkemedel
måste ske med den största omsorg. När vi lia gått med på det i den
kungl, propositionen framlagda förslaget, att i de fall, då sådana centraler
som skulle uppbyggas i samband med mödra- och barnavården, ännu inte ha
kommit till stånd, skyddsläkemedel skulle kunna utanordnas av distriktssköterskor
och barnmorskor, så lia vi starkt betonat, att det skall ske under betryggande
medverkan och kontroll av vederbörande tjänsteläkare. Örn vi härmed
jämföra ordalagen i propositionen, finna vi, att utskottet har skärpt dessa
ordalag och alltså ytterligare velat understryka vikten av iakttagande av försiktighet.
Emellertid bör det också vara skäl att komma i håg, att ordinerandet
av de läkemedel, som det här gäller, på det hela taget är cn vida mindre
riskabel historia än ordinerandet av annan medicin, till och med av de bröstdroppar,
som herr Herlitz talade om.

Jag tror alltså inte, att det ur medicinsk synpunkt finnes någonting att
anmärka mot det av utskottet tillstyrkta förslaget, och herr Herlitz får nog
erkänna, att han inte hade tillräckligt studerat betänkandet, innan han förklarade.
att det inte var nämnt, vilka sorier av läkemedel sorn skulle utdelas.
Varl hans motion egentligen gick ut på var, att utskottet och riksdagen skulle
uppställa närmare preciserade grunder för utdelandet av sådana här läkemedel.
Utskottet har verkligen inte ansett sig kompetent att författa ett dylikt reglemente,
i synnerhet som vi måste konstatera, att motionären själv gjort saken
ganska lätt för sig genom att blott uttala ett platoniskt önskemål i den vä -

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Äng. skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn. (Forts.)
gen utan att ens antyda, efter vilka riktlinjer lian eventuellt önskade, att ett
sådant reglemente skulle gå. Vi lia delat den uppfattningen, som är uttalad
i propositionen, att man här gör ett försök och att man vill bygga på en vidare
erfarenhet, innan man går in på en närmare reglering. Med de allmänna riktlinjer,
som redan äro givna, och med den ytterligare varning, som givits i utskottsutlåtandet,
att man i möjligaste mån skall förebygga alla missbruk av
denna statens frikostighet, tror jag att vi tills vidare kunna anse, att vi äro
tryggade i detta avseende.

Sedan uppställde talaren också frågan örn hur mycket detta kommer att
kosta. Naturligtvis kunna vi från utskottets sida inte ge några bestämda garantier
för att kostnaderna komma att begränsa sig till precis den summa,
som här är nämnd som ett förslagsanslag. Det är möjligt, att den kommer att
överskridas, och det har man ju ingalunda stuckit under stol med i propositionen.
Huruvida de beräkningar, som äro gjorda på sid. 22 i utskottsutlåtandet
och som äro citerade ur propositionen, komma att visa sig motsvara
de verkliga förhållandena, kan jag inte yttra mig örn, men nog förefaller det
mig som om de snarast vore tilltagna i överkant och som örn den
antydda miljonen skulle vara en ganska duktigt tilltagen summa. Svårigheten
att här göra några beräkningar ökas givetvis av den omständigheten,
som jag berörde i början av anförandet, nämligen att man
här har brutit ut en detalj av ett omfattande förslag, i vilket skyddsläkemedel
endast skulle ha ingått såsom en mindre post jämte den större och viktigare
posten med tillhandahållandet av lämpliga födoämnen åt mödrar och
barn. Med den utformning, som såväl propositionen som utskottsutlåtandet
ha fått, tror jag emellertid, att det inte finnes någon anledning för kammaren
att tveka att bifalla utskottets hemställan, vilken ju, vad denna kammare beträffar,
är enhällig.

Det ändamål, som man med detta förslag avser att fylla, är i allra högsta
grad lovvärt, och vad som här kan åstadkommas bör utgöra ett mycket behövligt
bidrag till förekommande av den ännu alltjämt sorgligt utbredda sjukligheten
bland spädbarn och även inom de något högre barnaåldrarna i vårt land.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Herlitz: Herr talman! Herr Pauli konstaterade, att jag var illa

underrättad, och han hade vänligheten att söka avhjälpa denna brist. Jagnödgas
emellertid invända, att de meddelanden, som han lämnade, endast avsågo
förhållanden, örn vilka jag varit fullt underkunnig. Jag känner ju
mycket väl till vad som varit tanken bakom hela detta arrangemang med
skyddsläkemedel och att det icke varit fråga örn vilka läkemedel som helst.
Men min anmärkning riktade sig mot vad som förekommer icke bara i detta
fall, utan i så många andra fall, nämligen att då man från Kungl. Maj:ts
och statsutskottets sida har en bestämd avsikt, denna icke kommer till tydligt
och klart uttryck, så att man får en bestämd begränsning av medlens
användning. I stället uttrycker man sig i ganska dunkla och oklara vändningar
i en motivering, som ger möjlighet till varjehanda missbruk av anslaget,
vad än statsutskottet månde uttala därom, att prövning skall ske under
betryggande kontroll o. s. v.

Det anmärktes av herr Pauli, att utskottet icke är kompetent att utforma
några ordentliga bestämmelser och klara grunder för anslagets användning.
Ja, det förstår jag väl, och i realiteten riktar sig den erinran jag tillåtit mig
framställa i detta ärende kanske mindre mot statsutskottet än mot det numera
så ytterligt vanliga förhållandet, att Kungl. Majit begär ett anslag

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

Ang. skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn. (Forts.)
under angivande endast i ytterst allmänna ordalag av vad anslaget skall användas
till, därefter förskaffar sig generellt godkännande från riksdagens
sida och först efteråt utarbetar de författningar och bestämmelser, som lika
väl kunde ha legat på riksdagens bord i det ögonblick, då beslutet fattades.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisningen av
vissa av försvarsväsendet, tullverket och lotsverket disponerade fastigheter
m. m.;

nr 143, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående vissa anslag till
ersättning till statens domäners fond för upplåten mark m. m.;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende
jämte två motioner; samt

nr 145, i anledning av väckt motion örn årlig redovisning för riksdagen av de
automatiskt växande utgifterna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 146, i anledning av väckt mo- om avskrivtion
örn avskrivning av ett till Hjeltans byamäns elektriska kraftförening be- ning av lån
vilja»! lån. till Hjeltans

byamäns

I en inom första kammaren av herr L. Tjällgren väckt motion, nr 205, hade elektriska
hemställts, att riksdagen som bidrag till sanering av Hjeltans byamäns elek- kraftförening.
triska kraftförenings m. b. p. a. ekonomi måtte medgiva avskrivning av återstoden
av föreningens lån ur vattenkraftslånefonden å ursprungligen 25,000
kronor, varav nu återstode 18,250 kronor jämte eventuellt oguldna räntor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 205 icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr Tjällgren: Herr talman! Såsom framgår av det föreliggande ut skottsutlåtandet

har jag tagit mig friheten väcka en motion, vari jag hemställt,
att riksdagen som bidrag till sanering av Hjeltans byamäns elektriska
kraftförenings m. b. p. a. ekonomi måtte medgiva avskrivning av återstoden
av föreningens lån ur vattenkraftslånefonden. Detta lån var ursprungligen

25,000 kronor, och för närvarande återstår 18,250 kronor. Lånet beviljades
av Kungl. Majit ur ifrågavarande fond år 1921. Föreningen har också andra
skulder: dess sammanlagda skulder uppgingo den 31 december 1937 till
116,152 kronor.

Utskottet har icke ansett sig kunna tillstyrka min motion, ehuru det haft
del av vissa handlingar, som föreningen tillhandahållit. Av dessa handlingar
framgår bl. a., att det är 12 hemmansägare, som gått i borgen för nämnda
belopp, och att dessa hemmansägare befinna sig i sådan ekonomisk ställning,
att, örn icke en avskrivning på sätt, som här yrkas, kan komma till
stånd, åtminstone fem av dem stå inför ekonomisk ruin.

Jag tycker, att det skäl, som utskottet anfört för sitt avstyrkande, är tämligen
svagt: det må ursäktas, örn jag säger detta mot det mäktiga statsutskottet.
Utskottet yttrar nämligen: »Av den föreliggande utredningen fram -

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Örn avskrivning av lån till Hjeltans byamäns elektriska kraf t förening.

(Forts.)

går, att föreningens ekonomiska svårigheter bland annat bero på den knappa
och ojämna vattentillgången vid den av föreningen ägda kraftstationen.»
Ja, det är ju snarare ett skäl till att föreningen borde hjälpas. Men så heter
det i nästa mening: »I ärendet har emellertid även blivit upplyst, att såväl
den tekniska som den ekonomiska förvaltningen av företaget lämnat en del
övrigt att önska.» Jag skulle vara synnerligen tacksam, om jag från någor
här närvarande statsutskottsledamot finge närmare reda på, vilka fakta detta
påstående bygger på.

Nu är det väl föga hopp örn att vinna kammarens bifall till motionen, men
då jag anser, att här ett rättfärdighetskrav föreligger, tillåter jag mig i alla
fall, herr talman, att yrka bifall till motionen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Det framgår otvivelaktigt av
handlingarna, att denna förening och dess andelsägare ha gjort stora uppoffringar
liksom även att de haft svåra ekonomiska känningar av detta företag.
Emellertid ligger det ju till på det sättet, att ansökning tidigare gjorts
hos Kungl. Maj :t örn efterskänkande av detta statslån, och Kungl. Maj :t
har låtit utreda frågan. Såväl statskontoret som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och kommerskollegium ha yttrat sig i saken efter att ha undersökt
delägarnas ekonomiska ställning. Samtliga dessa myndigheter ha avstyrkt
framställningen och Kungl. Maj :t har genom beslut i augusti 1938 lämnat
densamma utan åtgärd. Sedan motionen väcktes, ha statskontoret och kommerskollegium
ytterligare yttrat sig i saken men icke funnit, att den föreliggande
framställningen borde bifallas och beloppet alltså efterskänkas.. Under
sådana förhållanden har det varit mot statsutskottets princip att förorda
ett bifall till motionen, sedan utredningen givit vid handen, att delägarnas
ekonomiska ställning icke vore sämre, än att de kunde betala lånet,
och då i övrigt myndigheterna icke ansett sig kunna tillstyrka ett efterskänkande
av beloppet. Med hänsyn härtill har statsutskottet — även örn ömmande
skäl kunnat anföras — icke ansett sig böra förorda bifall till motionen.

Avstyrkandet beror visst icke på oginhet mot detta företag. Jag förstår
mycket väl, att det sattes i gång under ogynnsamma förhållanden. Det
skedde ju under krigstiden, då materielen var dyr och delvis mindervärdig,
och sannolikt var planläggningen heller inte fullt tillfredsställande. _ Detta
har för övrigt framgått av utredningen: den egentliga innebörden _ i statsutskottets
uttalande, som citerades av den föregående talaren, är just, att
anordningarna vid företaget icke varit tillfredsställande. Vattentillgången
har varit ojämn, vilket gjort att företaget icke kunnat tillhandahålla kraft åt
abonnenterna i tillräcklig utsträckning. Det hela har som sagt varit^planlagt
på ett sådant sätt, att det icke blivit ekonomiskt bärande. Såsom frågan ligger
till yrkar jag, herr talman, alltså bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag vill naturligtvis icke bestrida riktigheten
av herr andre vice talmannens yttrande, att detta ärende förut varit
underställt Kungl. Maj:ts prövning och att vissa myndigheter, innan Kungl.
Maj :t avgjorde saken, i avgivna yttranden tagit ställning till detsamma. Det
är dock litet förvånande att från statsutskottshåll få höra, att av den förebragta
utredningen skulle framgå, att en del av de personer, som tecknat borgen
för detta lån, befinna sig i den ekonomiska ställningen, att de skulle kunna

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

Orri avskrivning av lån till Hjeltans byamäns elektriska kraftförening.

(Forts.)

betala lånet. Av de handlingar i ärendet som tillställts vederbörande utskottsavdelning
och av vilka jag här har en avskrift framgår precis vad jag nyss
sade, nämligen att åtminstone fem av dessa personer skulle bli ekonomiskt
ruinerade. Man kan ju förstå dessa myndigheter, statskontoret framför allt,
örn de kanske av rent formella skäl ansett sig icke böra tillstyrka bifall till
den framställning som intressenterna gjort hos Kungl. Majit. Men det är väl
ofta så att riksdagen anser sjg obunden av sådana formella skäl, då det föreligger
omständigheter som göra att man — jag höll nästan på att säga —
hellre bör tillämpa evangelium än lag. Nog tror jag att riksdagen många
gånger har varit med örn att efterskänka större belopp, då det inte förelegat
starkare skäl än det här gör, utan att man därmed har ansett sig begå någon
felaktighet.

Ja, herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 147, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ändrad lydelse av 35 § civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, den 10 mars 1939 dagtecknad proposition, nr
223, vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, hade
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att godkänna vid propositionen fogat förslag
till kungörelse angående ändrad lydelse av 35 § civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8).

I Kungl. Maj :ts berörda förslag hade under 35 § 1 mom. intagits bland annat
följande bestämmelser:

Kostnaderna för vård å allmänt sjukhus ersättas, i den mån ej nedan annorlunda
stadgas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos helt och
eljest till hälften av statsmedel, under förutsättning att verksläkaren eller
annan läkare, som tjänstemannen enligt bestämmelserna i 34 § 1 morn. ägt anlita,
förklarat sjukhusvård nödvändig samt under de villkor i övrigt som nedan
angivas.

Vid bestämmande av ersättningens storlek skola kostnaderna beräknas:

a) i fråga örn egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda
legosängsavgiften för plats

å allmän sal beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 1—8;

i halvenskilt rum eller, örn sådant ej finnes tillgängligt, enskilt rum beträffande
tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 9—23; samt

i enskilt rum beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 24—34,
B 1—3 och C 1—17;

b) i fråga örn vård å sinnessjukhus enligt den för sjukhuset fastställda avgiften
för vård

å allmän avdelning beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 1—
23; samt

å avdelning för rumspatienter beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna
A 24—34, B 1—3 och C 1—17.

Första kammarens protokoll 1989. Nr 27. 6

Ang. kostnaderna
för
statstjänstemans
vård å
sjukhus.

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Äng. kostnaderna för statstjänstemans vård å sjukhus. (Forts.)

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr Senander m. fl. väckt motion (nr
393), däri hemställts, att riksdagen måtte besluta, att 35 § civila avlöningsreglementet
skulle erhålla den ändrade lydelse, som i motionen angivits;

dels ock en inom andra kammaren av herr Hansson i Rubbestad väckt motion
(nr 403), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att berörda paragraf
i civila avlöningsreglementet skulle erhålla viss i denna motion angiven
ändrad lydelse. I motionerna hade framlagts förslag om sådan ändring av de i
35 § innefattade huvudgrunderna för statens ersättande av sjukhusvårdkostnader,
att vid bestämmandet av ersättningens storlek vårdkostnaderna skulle
beräknas i fråga om egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda
legosängsavgiften för plats å allmän sal samt i fråga örn vård å sinnessjukhus
enligt den för sjukhuset fastställda avgiften för vård å allmän avdelning.
Motionerna skilde sig från varandra huvudsakligen därutinnan, att medan
enligt den förra motionen sjukhusvården borde bekostas helt av statsmedel,
statens ersättning enligt den senare motionen borde avse hela kostnaden
endast vid olycksfall i tjänsten och vid fall av tuberkulos men eljest blott
halva kostnaden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition och
de i ämnet väckta motionerna II: 393 och II: 403 måtte med giltighet från
och med den 1 juli 1939 godkänna den lydelse av 35 § civila avlöningsreglementet,
som framginge av en vid utlåtandet fogad bilaga.

Enligt utskottets förslag skulle i 35 § 1 mom. upptagas bland annat följande
bestämmelser:

Kostnaderna för vård å allmänt sjukhus ersättas, i den mån ej nedan annorlunda
stadgas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos helt och
eljest till hälften av statsmedel, under förutsättning att verksläkaren eller
annan läkare, som tjänstemannen enligt bestämmelserna i 34 § 1 mom. äg‘t anlita,
förklarat sjukhusvård nödvändig samt under de villkor i övrigt, som
nedan angivas.

Vid bestämmande av ersättningens storlek skola kostnaderna beräknas:

a) i fråga örn egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda
legosängsavgiften för plats å allmän sal.

b) i fråga om vård å sinnessjukhus enligt den för sjukhuset fastställda avgiften
för vård å allmän avdelning.

Reservation hade anmälts av herr Magnusson i Skövde, som ansett, att utskottet
bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.

Herr Tamm: Herr talman! Het föreliggande statsutskottsutlåtandet be handlar

en kungl, proposition, som avser en reglering av ersättningen till
statstjänstemän vid sjukhusvistelse. Sådan ersättning ha för närvarande endast
tjänstemännen vid kommunikationsverken, domänverket och en del andra statliga
anstalter. Reglerna för ersättningen äro mycket enkla. De innebära att
tjänstemän tillhörande lönegraderna 1—8 vårdas å allmän sal, tjänstemän i
lönegraderna 9—23 i halvenskilt rum och tjänstemän i 24 :e lönegraden och
däröver i enskilt rum. Vid vanlig sjukdom utgår ersättning av staten med
halva kostnaden. Den kungl, propositionen har upptagit dessa regler^ men
gjort det tillägget, att alla de patienter vilka enligt dessa bestämmelser vårdas
å allmän sal kunna av vederbörande lasarettsläkare, där han sa finner behöv -

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

Ang. kostnaderna för statstjänstemans vård å sjukhus. (Forts.)
ligt, läggas i antingen lialvenskilt eller enskilt rum. Dessutom är denna
ersättning avsedd att efter den 1 juli 1939 gälla alla statstjänstemän.

Nu Ilar emellertid statsutskottet i anledning av ett pär motioner frångått
den kungl, propositionen och i stället samlats kring en kompromisslösning, som
jag för min del nödgas beteckna såsom både betänklig oell beklaglig. Förslaget
innebär att alla under samma betingelser som förut erhålla ersättning för halva
kostnaden för vård å allmän sal. Bestämmelsen om att sjukhusläkare vid
behov skall kunna placera patient i halvenskilt eller enskilt rum är bibehållen,
men man har gjort det ganska kuriösa tillägget, att en sådan rättighet skall
även medgivas ej blott vederbörande verksläkare utan också verkschefen eller
verksstyrelsen. Det är självfallet att en sådan bestämmelse kommer att föranleda
en massa trassel.

Det betänkliga enligt mitt förmenande ligger emellertid knappast i bestämmelsen
som sådan utan däri, att man härigenom kommer i strid med den uppgörelse
som på sin tid, nämligen för ett och ett halvt år sedan, träffades
mellan 1936 års lönekommittés majoritet och personalrepresentanterna, vilken
överenskommelse finansministern nu, jag vill säga redligt, har respekterat och
upptagit i den kungl, propositionen. Det må också tilläggas, att just denna
lilla förmån var en av de få, som vid löneregleringen beviljades tjänstemännen
i de mellersta och högre lönegraderna. Nu tar män utan vidare och utan
någon som helst ersättning bort denna förmån, som stora grupper av tjänstemän
redan haft sedan lång tid tillbaka, och som andra stora grupper av tjänstemän
bestämt räknat med, och haft anledning att räkna med, att erhålla från
den 1 juli 1939. Man måste förstå att det uppstått en stor och berättigad besvikelse
inom de tjänstemannagrupper som beröras av denna bestämmelse. Jag
måste säga att jag knappast tycker det är riksdagen riktigt värdigt att på
detta sätt behandla tjänstemännen efter den uppgörelse som träffats med deni.
Det enda rätta vore enligt mitt förmenande att återgå till bestämmelserna i
den kungl, propositionen. Men när nu så olyckligt är att denna kompromiss
har träffats inom statsutskottet — och den kunde ha blivit ännu sämre, har
det sagts mig — torde det vara lönlöst att här göra något yrkande. Då jag i
egenskap av medlem i 1936 års lönekommitté har varit med örn att träffa denna
uppgörelse med statstjänstemännen har jag emellertid inte ansett mig kunna
låta ett sådant beslut gå spårlöst förbi, utan jag har inför riksdagen velat
påtala statsutskottets, enligt mitt förmenande, oriktiga behandling av dessa
tjänstemän.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr statsrådet Wigforss: Jag bär tydligen inte mycket att tillägga till
herr Tamms anförande, eftersom jag befinner mig i praktiskt taget samma
situation som han. Den är kanske dock något annorlunda, då jag för min personliga
del, vilket framgår av den kungl, propositionen, nog skulle ha önskat
att lönekommittén vid uppgörelsen med statstjänstemännen hade funnit en väg
som åstadkommit större likhet mellan alla dessa statstjänare. Jag har uttalat
i propositionen att detta hade varit önskvärt, men jag har också tillagt, att
med hänsyn till frågans förhistoria och då denna sak av statstjänstemännen
med ett visst fog betraktas som en integrerande del i den lönereglering^ om
vilken man har överenskommit, det inte varit mig möjligt att framlägga något
annat förslag än det varom lönekommittén och tjänstemännen hade enats.

När nu statsutskottet så gott som enhälligt bär gått på en annan linjo —
endast en reservant Ilar velat tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag förmodar ,jag
att statsutskottets medlemmar lia övervägt de olika sidor som denna fråga utan
tvivel har. Jag vill inte påstå att lönekommitténs överenskommelse skulle

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Äng. kostnaderna för statstjänstemans vård å sjukhus. (Forts.)
vara så bindande i alla detaljer, att det icke skulle vara möjligt eller lämpligt
för riksdagen att göra någon ändring, men frågan är om man verkligen skall
anse detta vara en så underordnad detalj att den kan ändras. Sådant som
läget är kan jag inte annat än vidhålla den uppfattning som kommit till uttryck
i den kungl, propositionen, och jag måste sluta med att uttala en önskan —
även örn det är en önskan mot all sannolikhet — att riksdagen måtte följa propositionen.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Jag har aldrig förut tagit till orda i

någon fråga som gällt statstjänstemännens löneförhållanden, då jag inte har
velat tala i egen sak. Jag skall icke heller nu yttra mig örn den del av detta
ärende som gäller civilstaten, utan inskränka mig till att framhålla några
synpunkter beträffande de tjänstemän, som tillhöra kommunikationsverken
och som i detta fall stå i en alldeles säregen ställning.

Vad civilstatens befattningshavare angår, få de ju genom detta förslag
en ny förmån. Örn riksdagen finner skäligt att i detta sammanhang fastställa
sådana bestämmelser som statsutskottet här har föreslagit, kan det ju anses
rimligt, med hänsyn till att det dock är en ny förmån som dessa befattningshavare
få. Helt annorlunda ställer det sig för kommunikationsverken. Där
har man sedan länge, i nära tjugu års tid, haft fri sjukvård i enlighet med
sådana bestämmelser som innefattas i den kungl, propositionen, ja, till och
med ännu förmånligare, eftersom tjänstemännen tidigare fått inte bara halva
utan hela kostnaden betalad av staten. Man måste väl, herr talman, medge,
att det är en ganska egendomlig form av lönereglering att beröva stora grupper
av befattningshavare en förmån som de haft i tjugu år utan att ge någon
som helst egentlig kompensation. Det är alltså på denna punkt jag skulle
vilja göra en bestämd invändning mot statsutskottets förslag. Det vore väl
ändå rimligt att åtminstone de befattningshavare som redan sedan länge ha
haft denna förmån finge bibehålla den, åtminstone under en viss övergångstid.
Så har man brukat förfara vid alla andra tillfällen, då man inskränkt
löneförmåner av ett eller annat slag för några statstjänare. Detta kan emellertid
inte ske på annat sätt än att kammaren beslutar en återremiss till statsutskottet
för att detta måtte taga saken under förnyat övervägande. Jag skulle
inte tro att det möter några oöverstigliga svårigheter att bereda åtminstone
dem, som redan ha denna förmån men genom detta förslag skulle berövas den,
en utsträckt övergångstid. Det torde vara att begära ett minimum av rättvisa.

Jag ber således, herr talman, att få framställa detta yrkande, nämligen att
ärendet måtte återremitteras till statsutskottet.

Herr Strömberg: Herr talman! Jag vill liksom en del föregående talare
uttala ett beklagande av att statsutskottet på till synes så lösa grunder har
gjort en ändring till det sämre i Kungl. Maj :ts förslag. Både herr Tamm och
herr Sam Larsson ha så utförligt utvecklat de synpunkter man kan lägga på
denna sak, att jag inte närmare skall ingå på den utan inskränker mig till att
till alla delar instämma i vad som har sagts. Jag vill endast tillägga, att den
föreslagna bestämmelsen örn att vederbörande myndighet med hänsyn till särskilda
omständigheter skall besluta örn vård å enskilt eller halvenskilt rum
skall tillerkännas tjänstemännen kommer att leda till trassel och svårigheter
som säkerligen bli omöjliga att övervinna. Hur skall det i praktiken ställa
sig, när en befattningshavare tillhörande den lokala organisationen skall behöva
skriva till vederbörande ämbetsverk i Stockholm och kanske inlåta sig
på en lång skriftväxling för att komma i åtnjutande av denna förmån?

Liksom herr Sam Larsson vill jag understryka att för de civila verken är ju

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

Ang. kostnaderna för statstjänstemans vård å sjukhus. (Forts.)
detta ändå ett steg i positiv riktning, då de tidigare inte åtnjutit någon som
helst förmån av detta slag. En sådan förmån är dock inte mycket värd, men
för tjänstemännen i kommunikationsverken blir det rent av upprörande att
berövas en förmån som de åtnjutit i ett tjugutal år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition, då
jag är övertygad om att andra kammaren icke kommer att gå med på ett återremissyrkande.

I herr Strömbergs yttrande instämde herrar Härdin, Dahlström, Karl August
Johanson och Wagnsson.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Såsom herr Tamm yttrade är
det föreliggande utskottsförslaget resultatet av en kompromiss. Det var en
del ledamöter av utskottet som ville gå ännu längre än utlåtandet gör. Motiveringen
var den som finansministern antydde, nämligen att man ville ha
större likhet mellan de olika tjänstemannagrupperna i fråga örn sjukvården
och inte, som hittills skett, ha dem uppdelade i klasser. Utskottsutlåtandet
omfattar ju alla statstjänstemän som beröras av det civila avlöningsreglementet.
Det är alltså en mycket vidsträckt förmån som här meddelas tjänstemännen.
Tidigare har det endast varit kommunikationsverkens och domänverkets
personal jämte några andra anställda, som haft förmånen av fri sjukvård eller
bidrag till sjukvård. Numera skola alla bli likställda, vilket ju kan anses
vara ett rättvist krav. Det säges visserligen att tjänstemän över 8:e lönegraden
berövas en förmån som de hittills haft. Förut ha ju tjänstemän i lönegraderna
9—23 haft rätt att få vård i halvenskilt rum och tjänstemän i lönegraderna
24—30 haft rätt att med viss begränsning få fri sjukvård i enskilt
rum. Nu blir det en likhet i detta avseende.

Jag vill dock påpeka, att tjänstemännen icke helt och hållet berövas sin
förutvarande förmån. Örn kammarens ledamöter vilja ta del av utskottets motivering
och hemställan, så finner man att det inte är helt och hållet uteslutet,
att tjänstemännen även i framtiden kunna komma i åtnjutande av vård i halvenskilt
eller enskilt rum. Hemställan skall emellertid då göras av vederbörande
verksläkare och prövas av sjukhusläkaren. Häri ligger väl ingenting
orätt, i synnerhet örn vi ta hänsyn till att den fria sjukvården avsevärt utsträckes
och att antalet vårdplatser vid våra sjukvårdsanstalter är begränsat.
Örn förmånen skall utsträckas på sätt som man här vill, tor det hända att det
blir svårt för sjukvårdsanstalterna att berecia plats för andra sjuka som äro
i behov av vård i halvenskilt eller enskilt rum. Även ur den synpunkten kan
det ligga något berättigande i föreskriften att behovet skall prövas i varje

särskilt fall. Det heter i utlåtandet att utskottet förutsätter--(sid. 11)

--i enskilt rum. Detta skall då ske utan ökad kostnad för tjänstemannen.

Det är val sannolikt att så kommer att ske i ganska stor utsträckning, då det är
tillgång till vårdplatser. Så tillägger utskottet: »En sådan av sjukhusläkaren
vidtagen disposition synes utskottet vid ersättningsfrågans prövning icke böra
bedömas på annat sätt än om verksläkaren lämnat anvisning om sådan vårdplats.
» Dessutom kunna ju även andra förhållanden spela in. Utskottet framhåller
nämligen att dylik hänvisning till halvenskilt eller enskilt rum även kan
ske efter prövning av vederbörande myndighet och bör kunna medgivas även
med hänsyn till andra föreliggande omständigheter än nyss nämnts.

Jag skall ytterligare be att få tillägga en sak, herr talman. Det har påpekats
att tjänstemän som för närvarande åtnjuta denna förmån komma att
fråntagas densamma. Detta sker dock icke utan en viss kompensation. De
sjukledighetsavdrag som tjänstemän hittills lia fått avstå vid sjukdom lia varit
s. k. B-avdrag och för de högre tjänstemännen utgjort ganska betydande be -

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Äng. kostnaderna för statstjänstemans vård å sjukhus. (Forts.)
lopp. Detta avdrag skulle enligt det föreliggande förslaget minskas högst
väsentligt och bli ett s. k. A-avdrag. Jag skall tillåta mig att med några
exempel visa skillnaden mellan det nuvarande avdraget och det avdrag som
enligt förslaget kommer att tillämpas. En tjänsteman i 20 :e lönegraden får nu
avstå 5: 90 i sjukledighetsavdrag. Detta avdrag minskas enligt det föreliggande
förslaget till 3: 20. Går jag till 27 :e lönegraden finner jag att avdraget
för närvarande är 10: 10 men kommer att minskas till 5: 50. och i 30 :e lönegraden
skulle det minskas från 12: 20 till 7 kr. Detta utgör ju i viss mån en
kompensation för den mistning av en förmån som möjligen kan förekomma.
Jag säger »möjligen», herr Sam Larsson, ty det är inte alltid så kommer
att ske.

Numera börjar ju den uppfattningen alltmer att göra sig gällande att när
det gäller sjukvård en så stor likhet som möjligt olika grupper emellan skall
tillämpas. Själva sjukvården är ju också helt annorlunda än vad den varit
förut. De allmänna salarna byggas med ganska få vårdplatser, det ordnas så
att det för den icke alltför svårt sjuke kan vara lika fördelaktigt att ligga på
allmän sal som i halvenskilt eller enskilt rum. De väsentliga förändringar
som icke minst i detta avseende lia inträtt böra bidra till, att då man ger samtliga
statens tjänstemän förmånen av fri sjukvård, dessa principer också tilllämpas.

Jag skulle inte önska att kammaren biträdde herr Sam Larssons yrkande
örn återremiss. Jag vet inte hur det skall bli möjligt att utarbeta några övergångsbestämmelser,
så olika som lönereglementena äro, och så stor skillnad
som i nu förevarande avseende råder mellan reglementenas bestämmelser och
de nu föreslagna. Jag tror inte ens att det skulle gå att samarbeta dem. Det
är inte här som då man i vanliga fall gör en lönereglering och ändrar bestämmelserna.
Då brukar det vara ganska lätt att införa kompletterande övergångsbestämmelser,
men i detta fall skulle det möta stora svårigheter och
rent ut sagt vara omöjligt, och för den skull skulle jag hemställa att kammaren
i varje fall inte biträder förslaget örn återremiss.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag har intet annat yrkande än

örn bifall till utskottets hemställan, men jag har begärt ordet för att påpeka en
detalj i detta förslag, som jag tycker borde beaktas, ifall ett nytt förslag
möjligen så småningom kommer fram angående kostnaderna för sjukvård åt
våra tjänstemän. Det gäller ersättningen till läkarna på grund av den rådgivande
taxan. Det är nämligen på det sättet, att denna rådgivande taxa icke
innebär någon skyldighet för den vårdade att betala något till läkaren utan
endast ett råd, för den händelse den som vårdas på halvenskilt eller enskilt
rum anser sig vilja betala något till läkaren. Både enligt Kungl. Maj:ts förslag
och utskottets förslag skall staten erlägga en del av denna ersättning till
läkaren. För min del anser jag att det är den vårdades ensak, huruvida han vill
ge läkaren ett honorar, som han visserligen inte är skyldig att ge honom men
som han på grund av sin tacksamhet mot läkaren måhända gärna vill erlägga.
Det är en sak, som staten inte bör lägga sig i, utan som den enskilde tjänstemannen,
som åtnjutit vården, bör få avgöra efter sin egen uppfattning. Jag
tror, att om det varit möjligt att gå fram efter en linje, som bättre hade tillgodosett
ersättningen för legosängsavgiften, skulle det lia varit lättare att komma
fram på denna väg, därest man slopat ifrågavarande ersättning på grund
av den rådgivande taxan till läkaren. Jag tycker som sagt, att det är principiellt
oriktigt och olämpligt att gå in för ersättning i detta fall från statens
sida och har endast velat göra detta påpekande.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

Ang. kostnaderna för statstjänstemans vård å sjukhus. (Forts.)

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Kammarens ledamöter veta

naturligtvis, hur det går till i statsutskottet. Vi komma samman från fyra olika
rum, där varje avdelning arbetar med sin speciella uppgift, som egentligen
inte på något vis sammanblandas med de andras. Andra avdelningen, som huvudsakligen
har åttonde huvudtiteln som sitt arbetsfält, har här följaktligen
kommit in med sina specialiteter, till vilka sjukvård inte hör på något sätt. Vi
som äro från den avdelningen kunna följaktligen inte göra något annat än att
läsa igenom de olika betänkandena och förslagen sådana som de komma och under
den diskussion som man alltid tänker sig skall föregå ett beslut av det samlade
utskottet försöka lista ut vad som kan vara riktigt eller som inte kan sägas
vara det. Men det förstå kammarens ledamöter, att för den händelse två
avdelningar, som lia fått någonting gemensamt, gå samman och slå sig ihop om
ett förslag, är det ganska svårt för de två andra avdelningarna att på något sätt
få ett riktigt grepp örn vad som kanhända inte är det bästa. När det händer
så som det hänt i kväll, att en man, som bättre känner till rötterna av detta
ärende än exempelvis jag gör, anmäler missnöje, när departementschefen inte
kan sägas vara nöjd och då jag själv inte känner mig övertygad örn fjärde avdelningens
synpunkter på frågan, då kanske kammaren kari förstå att det i
varje fall hos mig finns ett bestämt behov att desertera.

När saken nu i alla fall ligger så till, gäller det för mig att välja vad som
kan vara det bättre av de förslag, som framlagts för att lösa konflikten —• ty
det är i alla fall en konflikt. Det har nog här förut framställts en liten misstanke
på grund av personsammansättningen, att en återremiss inte är det, som
kommer att bli resultatet av andra kammarens diskussion i frågan. Jag tycker
därför att det är bättre att taga det andra förslaget, som i alla fall bör anses
ha litet större auktoritet än ett förslag om återremiss, och jag kommer för den
skull att rösta för propositionen.

Herr Tamm: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet för att med

några ord bemöta herr andre vice talmannen. Jag skulle dock först vilja säga
några ord till herr Nilsson i Landeryd med anledning av hans yttrande.

Det är visserligen så att de extra avgifter, som man nu i regel får erlägga
till läkaren vid vård på halvenskilt och enskilt rum, formellt kanske äro frivilliga
avgifter, men reellt äro de det inte. De tjänstemän, som haft sjukhusbidrag,
ha hittills alltid erhållit statens hjälp vid betalning även av dessa avgifter.
Avgifterna ligga inom en viss skala, som begränsas av en viss lägsta
och en viss högsta avgift. Departementschefen har nu här föreslagit, att staten
endast skulle gå in för att betala vad som överskjuter halva beloppet av
den på sjukhuset fastställda lägsta avgiften. Det är inte så orimligt, och det
förefaller som om detta överensstämmer med förslagets anda och mening.

Till herr andre vice talmannen skulle jag vilja säga, att när från hans sida
försök gjorts att visa — och det kanske fanns ett visst berättigande i de siffror,
iian åberopade — att överhuvud taget och särskilt i vissa lägen den förmån,
som innefattas i detta nya förslag från utskottet, inte skulle vara så
mycket pekuniär! sämre för tjänstemännen än förslaget enligt propositionen,
så vill jag inte ingå på något bemötande av hans synpunkter. Vi kunna inte
hålla på att strida örn denna sak och detaljer. Men vad som faktiskt kvarstår
är att tjänstemännen själva, sorn blivit fråntagna denna som de anse utlovade
goda rätt, i hög grad äro missbelåtna. I ett annat ärende, som vi behandlade
i dag på förmiddagen, förordades, att man skulle taga stark hänsyn till vad
just de personalgrupper själva sagt och tyckt, vilka berördes av då föreliggande
fråga. Därför skulle jag vilja vädja till kammaren att göra så även i
detta fall, och då finns det inte mer än en lösning av frågan, nämligen att ge

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Äng. kostnaderna för statstjänstemans vård å sjukhus. (Forts.)
tjänstemännen den rätt, som de nu anse sig äga. Att missbelåtenheten med
statsutskottets förslag eljest kominer att bestå hur man än försöker försvara
detsamma, vill jag bestämt vidhålla.

Här säger nu herr andre vice talmannen, att det nya förslaget innebär en
likhet för alla. A la bonne heure, men vi ha i alla fall inte ännu kommit så
långt att vi infört likhet i löner och likhet på alla andra områden, och örn nu
denna lilla förmån för sjuka tjänstemän kan få stå kvar, som består i att de
vilka äro vana vid litet bättre och bekvämare förhållanden få ligga litet mera
tyst och stilla i ett enskilt rum under sin sjukdom, så tycker jag, att det
vore hårt, örn Sveriges riksdag efter att de erhållit ett halvt löfte örn dessa
förmåner — och det kan man påstå har skett — inte skulle infria detta löfte
i dag.

Jag håller med herr förste vice talmannen örn att det förslag, som framförts
av herr Sam Larsson örn återremiss, inte är att rekommendera. Efter samtal
med statsutskottets ärade ordförande har jag nämligen kommit underfund med
att han inte är mycket hågad för en dylik återremiss, och örn vi skicka betänkandet
åter till honom, skickar han det kanske tillbaka igen, ty han är en
myndig och bestämd herre som knappast låter sig påverkas.

Med anledning härav skulle jag vilja hemställa att vi förena oss örn det förslag,
som framställts av herr Strömberg och som varmt rekommenderades av
herr finansministern, eller att vi besluta oss för att bifalla den kungl, propositionen.
Örn riksdagen gör så ger den också tjänstemännen den rätt, de anse
sig ha befogenhet att kräva.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till herr Strömbergs
förslag, d. v. s. bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Efter vad som nu förekommit i kammaren
och med hänsyn till de uttalanden, som gjorts av statsutskottsledamöter
örn de ringa utsikterna att ernå något genom en återremiss skall jag be att få
återtaga mitt yrkande örn återremiss och förena mig med dem, som yrkat bifall
till den kungl, propositionen.

Till detta skall jag endast be att få lägga en liten erinran till herr andre
vice talmannen. Han gjorde gällande, att kommunikationsverkens tjänstemän
skulle ha fått en viss kompensation genom att sjukledighetsavdraget hädanefter
blir mindre än det tidigare varit. Det är riktigt, att så blir fallet, men
herr andre vice talmannen bör komma ihåg att till exempel en befattningshavare
i tjugonde lönegraden nu har hel ersättning för kostnaden för vård å halvenskilt
nom på sjukhus. Enligt Kungl. Majts förslag får han endast halva
kostnaden för vård å allmän sal, och vad han därför själv nödgas tillskjuta
utgör säkert ett betydligt större belopp än skillnaden mellan nuvarande sjukledighetsavdrag
och det sjukledighetsavdrag, han får vidkännas efter genomförandet
av detta förslag.

Herr Domö: Herr talman! Ett bifall till statsutskottets förslag skulle,

såvitt jag kan se, medföra en direkt försämring i lönehänseende för bl. a. kommunikationsverkens
tjänstemän. Då man vid förhandlingarna mellan lönekommittén
och vederbörande personalorganisationer gjorde vissa preliminära överenskommelser,
förutsattes det ju, att sjukvårdsersättningen skulle utgå efter
lönegradsdifferentierade grunder. Oavsett att det kanske kan ligga åtskilligt
i statsutskottsmajoritetens förslag, anser jag likväl, att ett beslut, som av
många personalgrupper skulle komma att tolkas som ett löftesbrott, innebär en
olycklig utgång av denna fråga, och därför ansluter jag mig till det förslag, som
här framförts, örn bifall till Kungl. Maj :ts proposition.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

Ang. kostnaderna för statstjänstemans vård å sjukhus. (Forts.)

Jag ber således, herr talman, att få instämma med dem, som framställt yrkande
om bifall till den kungl, propositionen.

Häri instämde herr Andrén.

Herr Åkerberg: Herr talman! Man må ha vilken uppfattning man vill

örn det principiellt riktiga i statsutskottets förslag, men jag kan i alla fall i
likhet med finansministern deklarera att jag närmast är benägen att anse den
anordning, som föreslagits av utskottet, för den riktiga. Men med hänsyn till
frågans utveckling och det tillstånd som för närvarande råder kan man inte
komma ifrån, att här föreligger ett löftesbrott, som riksdagen knappast har
någon anledning att göra sig medskyldig till. Åtminstone tycker jag att det
borde ha varit möjligt för statsutskottet att komma med ett förslag örn övergångsbestämmelser,
som placerat de befattningshavare, vilka för närvarande
ha denna rättighet, i orubbat bo. Jag har frågat statsutskottets ordförande
örn anledningen till att en sådan övergångsbestämmelse inte blev resultatet av
utskottets förhandlingar. Han har svarat, att det fanns ingen möjlighet — det
ansågo alla löneexperterna i statsutskottet — att formulera en sådan övergångsbestämmelse.
Jag tycker, att detta är ett överraskande tillkännagivande
från statsutskottets sida. Säga vad man vill örn riksdagen, eller örn våra utskott
— men inte bruka de brista i formuleringsskicklighet, och nog ha vi väl
jurister och sakkunniga tillräckligt för att ordna den formella sidan av denna
sak.

Jag har närmast varit benägen att med hänsyn till detta ansluta mig till
herr Sam Larssons yrkande örn återremiss. Nu har han själv återtagit detta
yrkande, och jag har då ingen anledning att vidhålla det eller att återupptaga
det, utan jag vill ansluta mig till det yrkande, som här framställts örn bifall
till Kungl. Maj :ts proposition. Örn andra kammaren skulle stanna för utskottets
förslag, blir det väl sedan någon möjlighet att komma fram till den övergångsbestämmelse,
som kan erfordras.

Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare därpå _ att kammaren
skulle med avslag åt utskottets hemställan, såvitt den skilde sig från Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, bifalla de''nna framställning oförändrad;
och förklarade herr talmannen sig finna den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Herr andre vice talmannen begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som avslår vad statsutskottet i sitt utlåtande nr 147 hemställt, såvitt
det skiljer sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och bifaller
denna framställning oförändrad, röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Örn höjning
av tullen å
vissa vävnader.

Äng. kostnaderna för statstjänstemans vård å sjukhus. (Forts.)
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 48.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 21, i anledning av väckt
motion örn höjning av tullen å vissa slag av vävnader.

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 88, hade herrar Gustaf Adolf Björkman och Bergström hemställt, att riksdagen
ville besluta, att gällande tulltaxa från och med den dag Kungl. Maj :t
bestämde, skulle erhålla följande ändrade lydelse i här nedan angivna delar.

Vävnader, ej särskilt nämnda
innehållande silke:

andra slag:

av silke i förening med mer än 15 % annat spånadsämne: vävnader

av ull, innehållande trådar helt eller
delvis av silke, för så vitt silket utgör högst
5 % av vävnadens hela vikt, vägande per m2:

479:1 mer än 200 g .......................... E 250: —

479:2 200 g eller därunder .................... E 300: —

helt eller delvis av ull, utan inblandning av silke:

andra slag, vägande per m2:

485:1 mer än 200 g men ej mer än 500 g.............. E 225: —

485:2 200 g eller därunder .......................... E 275:-—

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen I: 88 av herrar Gustaf Adolf Björkman och Bergström, örn
höjning av tullen å vissa slag av vävnader, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Som kammaren finner, har
utskottet hemställt örn avslag på en av herr Bergström i Norrköping och mig
väckt motion. Yi ha emellertid haft tillfredsställelsen att se att en hel del av
de hörda institutionerna och myndigheterna funnit, att vi förebragt en tillräcklig
utredning, när vi söka visa att utan den av oss föreslagna tullen på
vissa vävnader svårigheter kunna uppstå för den inhemska industrien på området
att göra sig gällande och utvecklas så, att den bättre står sig i konkurren -

Tnll för
100 kg
kronor

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

Om höjning av tullen å vissa vävnader. (Forts.)
sen med utlandet. Å andra sidan Ilar det framhållits, att svårigheter möta ett
bifall till motionen, enär vi i fråga örn Sveriges handelsförbindelser med utlandet
äro bundna av vissa traktater. Emellertid har utskottet förklarat, att
utskottet förutsätter, att »frågan ägnas uppmärksamhet vid en blivande allmän
revision av tullskyddssystemet». Det är denna förutsättning, herr talman, som
vi motionärer hoppas måtte snart bliva verklighet, och enligt vad vi inhämtat
finnes inom breda industrikretsar, som här äro intresserade, både på arbetsgivarsidan
och på arbetarsidan, önskan örn en fortsatt utredning, vilken vi hoppas
skall lända till gott resultat.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående åtgärder
till stödjande av spannmålsmarknaden m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för viss personal hos vägdistrikten;

nr 43, i anledning av väckt motion örn revision av pensionsvillkoren för
föreståndare och föreståndarinnor vid ålderdomshem m. fl. vårdanstalter; samt
nr 44, med förslag i fråga örn rätt till besvär över beslut, fattat av fullmäktige
i riksbanken eller riksgäldskontoret eller av styrelsen för riksdagsbiblioteket,
örn vägran att utlämna allmän handling.

Vad utskottet i dessa.betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion angående införande av möjlighet att inskriva
gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare, och därefter inteckna
samma rätt; ävensom

nr 24, i anledning av väckta motioner angående beredande av effektivare
skydd för svensk konstslöjd.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning av dels Kungli- enhetlig
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni reglering a«
1928 (nr 302) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, dels ock i^“fe
ämnet väckta motioner. ningavillkor.

Genom en den 17 februari 1939 dagtecknad proposition, nr 89, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet, föreslagit
riksdagen att antaga följande förslag till

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Äng. enhetlig reglering av sjukhuspersonals anställningsvillkor. (Forts.)

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att i lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus skall införas en ny paragraf, betecknad 8 a 5,
av följande lydelse:

8 a §.

Landsting äger att genom förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest
finnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och av
Konungen med stöd av 20 § i lagen eller eljest meddelade föreskrifter enhetligt
reglera anställningsvillkoren för personal vid sjukhus, för vilkas driftkostnad
landstinget i sista hand helt ansvarar.

Har sådan reglering skett, vare sig genom tjänste- och avlöningsreglementen
eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skola de givna bestämmelserna
lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och befattningshavare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 265 i första kammaren
av herr Domö m. fl. och nr 412 i andra kammaren av herr Bagge m. fl. I
motionerna, vilka voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen ville i samband
med behandlingen av förevarande proposition i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa örn utredning av frågan örn åtgärder till säkrande av arbetsfreden
inom sjukhusväsendet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas; samt

B. att motionerna I: 265 och II: 412 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Beträffande punkten B i utskottets hemställan hade reservation avgivits av
herrar Linnér, Wistrand och Sandström samt fröken Andersson, vilka på anförda
skäl föreslagit, att riksdagen med bifall till motionerna I: 265 och II: 412,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning av frågan örn åtgärder
till tryggande av arbetsfreden inom sjukhusväsendet.

Herr Wistrand: Herr talman! Denna fråga, som nu tycks stå inför sin
lösning, har inte tidigare varit omfattad av en så enhällig mening som den,
som kommit till uttryck i detta års andra lagutskott. Beträffande själva huvudsaken,
en ändring i hithörande lag, lagen den 22 juni 1928 örn vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus, föreligger ingen som helst meningsskiljaktighet
inom andra lagutskottet. Det har, som kammaren vet, inte alltid
varit på det sättet. Senast år 1934 avslogs en kungl, proposition örn lagändring
av enahanda art som den nu här ifrågasatta. Den punkt, varom denna
gang meningsskiljaktigheterna i utskottet rörde sig, avsåg uteslutande frågan
örn icke denna lagändring, som möjliggör användandet av kollektivavtal
inom sjukhusarbetet i långt större utsträckning än tidigare, också aktualiserar
frågan örn åtgärder till förhindrande av konflikter vid sjukhusen. Beträffande
denna fråga, eller att konflikter inte få förekomma inom sjukhusområdet,

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

Ang. enhetlig reglering av sjukhuspersonals anställningsvillkor. (Forts.)
föreligger nämligen också en fullkomligt enhällig mening, omfattad såväl av
statsrådet som av utskottets samtliga ledamöter. När det återigen gäller att
få denna uppfattning bragt till kodifikation i lag, komma emellertid olika
uppfattningar till synes. Vid förarbetena till denna lagändring yttrade sig
en mängd landsting, oavsett politisk inställning, för att frågan örn konflikter
vid sjukhus skulle lösas i samband med lagändringen och för en lagstiftning,
som förhindrade strejk, lockout, blockad eller bojkott vid sjukhusen. Denna
mening omfattades av Värmlands läns landsting, Gävleborgs läns landsting,
Kalmar läns norra landsting och av Örebro läns landsting, där statsutskottets
ordförande, herr Råstock, också är ordförande. Samma åsikt omfattades
vidare av Göteborgs och Bohus läns landsting, Uppsala läns landsting
och Jönköpings läns landsting. Det var således en mycket allmän uppfattning,
att utsträckningen av rätten till kollektivavtal också borde medföra en
reglering av konfliktfrågan. En sådan reglering har också begärts i en motion
väckt av några ledamöter i första kammaren och likaså i andra kammaren.
I denna motion har man emellertid icke sträckt sig till ett bestämt yrkande
örn en sådan reglering såsom förutsättning för bifall till Kungl. Maj :ts
förslag. Med hänsyn till vikten av att denna fråga bleve löst, har man emellertid
hemställt örn skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn en utredning
i frågan.

Från utskottsmajoriteten har på ett slående sätt framförts samma skäl
som kammarminoriteten anförde i förmiddags när det var fråga örn en lagstiftning
angående rätt för kvinnor att bibehålla sin anställning under havandeskap
och äktenskap. Man har sagt, att förhållandena icke påkalla en lagstiftning.
Häremot skulle jag vilja göra gällande, att med långt starkare skäl
än vid den fråga, som vi behandlade i förmiddags, kravet på lagstiftning i
denna fråga kan framföras. Det skulle vara något av det_ mest upprörande
som kunde inträffa i samhället, örn vi skulle få arbetskonflikter vid sjukhus,
och det finns ingen anledning varför samhället i denna sak icke skulle gardera
sin rätt och i tid undersöka sina möjligheter att göra sin rätt gällande. Här
föreligger ju inte heller hela denna råd av odiösa, ömtåliga fall, som kunna
bedömas efter olika utgångspunkter och som göra en lagstiftning på det andra
området så oändligt svår att genomföra. Här kan egentligen inte finnas
mer än ett intresse, nämligen att konflikter icke få förekomma. Jag förstår
egentligen inte varför man skall behöva tveka örn att kodifiera en sadan bestämmelse
i lagstiftningen, när folkmeningen på området i själva verket är
enhällig.

Det sades i förmiddags i annat sammanhang av herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet, att han aldrig varit med om att godkänna enskilda
överenskommelser och avtal som ersättning för en lagstiftning, när det gällde
skydd åt anställda. Jag vill då, när man nu åberopar, att ingenting förekommit,
som skulle motivera en lagstiftning, och att denna sak kan ordnas på annat
sätt än genom lagstiftning, fråga: är det bara samhället, som anses kunna
undvara samhällets skydd?

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Den fråga, som herr Wistrand här fört på

tal, har ju i ett större sammanhang varit föremål för riksdagens övervägande
vid annat tillfälle i år, varvid riksdagen fann det inte vara anledning från
riksdagens sida att nu taga initiativ beträffande denna fråga, vilken avsåg åtgärder
mot samhällsfarliga arbetsinställelser.

Nu lia några motionärer kommit tillbaka till detta spörsmål och begränsat
det till att gälla det verksamhetsområde, som beröres av den lagstiftning,

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Äng. enhetlig reglering av sjukhuspersonals anställningsvillkor. (Forts.)
vilken i detta utlåtande behandlas. Jag är övertygad om att lika enhälligt
som utskottet står bakom det lagförslag, som här framlagts, lika enhälligt
skulle utskottet och riksdagen komma att ställa sig, därest en sådan situation
skulle inträffa att det komme att föreligga behov av t. ex. en beredskapslagstiftning
eller andra anordningar för att komma till rätta med vad vi alla anse
vara ett missförhållande, något som inte kunde tolereras från samhällets sida,
om arbetsinställelse skulle användas såsom påtryckningsmedel när det gällde
att bestämma villkoren i ett kollektivavtal för den personal som här är i fråga.
Men utskottet har inte ansett, att framläggandet och behandlingen av
detta lagförslag, som syftar till att ge möjlighet för landstingen att mera
enhetligt ordna anställningsvillkoren för deras personal inom sjukhusväsendets
område och att delegera denna avtalsrätt till ett underordnat organ, skulle
på något sätt kunna föranleda riksdagen att nu ta ett initiativ i den riktning,
som motionärerna och reservanterna önska. Det förefaller mig som örn ett
uttalande i den riktningen från riksdagens sida i det här sammanhanget skulle
vittna örn en misstro överhuvud taget mot tillämpningen av kollektivavtalsbestämmelser
för den personal, som det här är fråga örn, och örn en oberättigad
fruktan för att just det sättet att träffa överenskommelser örn anställningsvillkoren
skulle utgöra en särskild fara på det sättet att det inte vore så
lätt att nå en överenskommelse genom förhandlingar.

Utskottets majoritet har inte funnit anledning att i det här sammanhanget
föreslå riksdagen att ta något initiativ i denna fråga, men därmed har utskottet,
som också talesmannen för reservanterna här har anfort, inte intagit
någon annan ståndpunkt än reservanterna beträffande det oriktiga i arbetsinställelser
på sjukhusväsendets område.

Jag hemställer örn bifall till utskottets utlåtande i dess helhet.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Då jag i fjol genom motion bragte

sjukhuspersonalens arbetsförhållanden på tal, så fick motionen både av utskottet
och kammaren ett mycket välvilligt mottagande, och det förutsattes,
att Kungl. Maj:t skulle uppta frågan till prövning snarast möjligt. Nu har
frågan blivit prövad och förslag framlagts för riksdagen. Detta kommer att
hälsas med stor tillfredsställelse av alla, som syssla med dessa frågor i landstingen.

När jag begärde ordet var det egentligen för att till herr Wistrand säga,
att jag för min del inte tror, att det föreligger någon sådan risk för arbetsinställelser,
att man behöver i lagstiftningen inrycka en bestämmelse av den
art, som den herr Wistrand åsyftar. Då man under mångå år sysslat med
dessa saker och haft att göra med personalen, visserligen inte kollektivt utan
enskilt, så vet man, att den tar sin uppgift på ett sådant sätt, att vi nog
inte behöver befara några sådana allvarliga konflikter, som herr Wistrand
talade om.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan.

På härefter gjord proposition bifölls vad utskottet i punkten A hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt de i fråga örn punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först pa bifall till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 27
punkten B, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets memorial nr 28, i anledning av remiss Äng. viss
från första kammaren av motionen I: 214 örn en ledande tanke och en ordnan- motions överde
hand särskilt över den norrländska jordfrågan. lämnande till

;jordbruks Detta

memorial lydde: utskottet.

_ »Från riksdagens första kammare har till behandling av lagutskott hänvisats
motionen i första kammaren nr 214 av herr Lindhagen örn en ledande
tanke och en ordnande hand särskilt över den norrländska jordfrågan.

Sedan berörda motion överlämnats till andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t
i en den 29 mars 1939 avlämnad proposition, nr 236, föreslagit riksdagen att
bifalla vissa förslag angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten
m. m. I propositionen har behandlats bland annat frågan om åtgärder av
tvångskaraktär för anskaffande av jord till egnahemsändamål.

I anledning av nämnda proposition hava inom riksdagen väckts vissa motioner,
bland dem motionerna i första kammaren av herr Lindhagen nr 310 örn
den sociala jordfrågans lagvägar och nr 311 örn instiftande av en reformerad
åborätt för upplåtande av kronojord för jordbruksändamål med bevarande av
kronans äganderätt till jorden.

Propositionen nr 236 samt motionerna 1:310 och 1:311 hava hänvisats till
behandling av jordbruksutskottet.

På grund av det samband, som föreligger mellan propositionen och sistnämnda
motioner, å ena sidan, samt motionen 1:214, å andra sidan, får utskottet
hemställa, att motionen 1:214 må överlämnas till jordbruksutskottet.»

Reservation hade anförts av herr Lindhagen, som på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå andra lagutskottets'' hemställan att få
överlämna hans till utskottet remitterade motion utom såvitt avsåges motionens
framställningar i skogsfrågor.

Herr Lindhagen: Herr talman! Det föreliggande memorialet är av en

ganska stor principiell och även praktisk betydelse. Det är därpå det hänger,
hur man skall förfara framdeles med fördelningen av jordfrågorna på de
olika utskotten, jordbruksutskottet eller andra lagutskottet, och därpå beror
också spörsmålet om jordfrågans upptagande till behandling i hela dess vidd,

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Äng. viss motions överlämnande till jordbruksutskottet. (Forts.)
särskilt den norrländska jordfrågan, såsom sekelskiftet och dess kommissioner
ansågo den böra upptagas.

Till dessa spörsmål foga sig de kompromisslinjer och det förminskande av
frågans betydelse, som är nutidens tillfälliga lösen — men också bara tillfälliga
lösen, för det kommer i alla fall att gå så, som sekelskiftet önskade,
även örn föret i portgången blir trögt. Den nya tiden försöker sätta krokben
för frågan i hela dess vidd. Men det här memorialet åsidosätter dessutom
lagarna, och det är ju inte meningen i alla fall, att vi skola kunna tillåta oss
att göra det.

Det kan inte skada, att jag omnämner, vilka frågor som föreligga i min
motion och som föranlett memorialet. Vi ifrån sekelskiftet, som fullfölja
frågan i hela dess vidd, motionerade för länge sedan örn att man slutligen
måste lägga en ledande tanke och en ordnande hand på jordfrågan. Då nu
regeringen sysselsatte sig med att tillsätta kommittéer, som hade i uppdrag
att efter vissa riktlinjer på ett mera kompromissvis sätt syssla med frågan,
så ansåg jag tiden omsider vara inne att ingå till Kungl. Majit med en petition,
där det petitionsvis yrkades, att dessa utredningar också skulle uppta
frågan i hela dess vidd. Jag gav den petitionen samma form, som tillkom
vid sekelskiftet: en ledande tanke och en ordnande hand över jordfrågan. Jag
begärde på hösten 1938, att denna petition skulle tryckas genom Kungl. Maj :t
och utdelas till jordberedningarna. Sådant har inte skett. Utlåtanden lia infordrats
från en mängd stora och små ämbetsverk, som vart och ett har fått
i högsta instans säga sin mening, men jordkommissionerna av 1901, 1912 och
1919 ha inte på något sätt, inte ens petitionsvis, kunnat få komma till tals
hos Kungl. Majit. I detta läge återstod för mig, eller rättare sagt för de tre
jordkommissionernas nu levande och i riksdagen besuttne målsman ingen
annan utväg än att framlägga denna fråga i liela dess vidd till riksdagens
kännedom.

Man kan säga, att jordfrågan sönderfaller i två huvudavdelningar, så länge
den har behandlats i riksdagen, nämligen jordfrågans lagvägar och statens
egnahemslåneverksamhet. De herrar, som ha intresse för saken, kunna ju
få höra, vilka olika kapitel, som falla under denna fråga, något som också
har betydelse för detta memorials bedömande:

1) Den norrländska jordbruks- och skogspolitikens olösta grundfrågor.

2) Det norrländska jordbrukets nödläge.

3) Jordbruks- och skogsproblemens lagvägar.

4) Orimlig ersättning eller rimlig beskattning för återvinning av skamligt
plundrad kronojord.

5) Hur det norrländska avvittringsverket bort framsynt organiseras.

6) »Full äganderätt» eller tryggad besittningsrätt, även kallad reformerad
äganderätt vid upplåtelse till enskilda av det allmännas jordegendom.

7) Landet bör återvända från partipolitik till realpolitik i jordfrågans lagvägar.

8) Det allmännas uthålliga skogsvård för skogskapitalets bevarande överföres
åtminstone pä större enskilda skogar.

9) Skogsallmänningar, även en ryggrad i skogsvården.

10) Statsförvärv av enskild skogsmark, likaså en skogsvårdens stödjepelare.

11) Skogsindustrins och skogssocknarnas beskattningsproblem.

12) En vädjan från »sekelskiftet».

På grund av vad som anförts och yrkats i min petition hemställde jag i motionen,
att riksdagen hos Kungl. Majit skulle anhålla örn två saker: för det
första att lägga en ledande tanke och en ordnande hand över särskilt den norrländska
jordfrågans lagvägar, vilka ju äro totalt försummade, och för det

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

Ang. viss motions överlämnande till jordbruksutskottet. (Forts.)
andra att därvid särskilt i fråga om arrendatorernas frigörelse, komplettering
av ofullständiga jordbruk saint återvinning till allmogen av odlingslägenlieter
med tillbehör, gå väsentligen de vägar, som utstakades av jordkommissionerna
av åren 1901, 1912 och 1919.

Jag framförde denna motion, nr 214, i tanke att den skulle komma till
andra lagutskottet. Riksdagen beslöt också att remittera hela detta frågekomplex
dit. Detta var ju i huvudsak rätt, men därvid gjorde likväl motionären
och första kammaren ett förbiseende. Detta komplex av frågor sönderfaller
nämligen i tre delar. För det första avser den expropriationslag silf tningen,
för det andra instiftande av en reformerad åborätt för att kronan skall
kunna behålla sina jordegendomar och inte slumpa bort dem, på liknande sätt
som man i städerna genom en tomträtt har fått möjlighet att behålla städernas
jordegendomar och inte slumpa bort dem, och för det tredje slutligen skogsfrågorna,
både lagstiftnings- och andra sådana frågor.

De sistnämnda frågorna höra ju enligt reglementet till jordbruksutskottet,
och det hade således varit rätt —- om vi hade varit uppmärksamma på detta
och även sekreteraren hjälpt till, vilket han brukar göra men glömde den gången
— att dela upp motionen i dessa tre olika avdelningar, så att det till formen
blev tre motioner i stället för en. Då hade den tredje motionen rörande
skogsvården och skogslagstiftningen utan vidare skickats till jordbruksutskottet.
Som det nu blev, råkade den komma till andra lagutskottet, och där finns
det ingen anledning att behålla den.

Men man får laga efter lägenhet i sådana här fall. Ärendena behandlas och
hänskjutas ju till utskott enligt en ordning, som medger tre alternativa förfaringssätt.
För det första kunna kamrarna besluta att remittera motionerna
till vederbörande utskott — på det sättet gick hela mitt komplex till andra lagutskottet.
För det andra kunna två olika utskott •—- när man har ett sådant
samröre, som i detta fall äger rum mellan andra lagutskottet och jordbruksutskottet
— sammanträda till ett sammansatt utskott, och då behöver den angelägenheten
icke gå tillbaka till riksdagen, utan detta blir en enskild affär mellan
utskotten. Men så finns det en tredje metod, nämligen att riksdagen tillsätter
ett särskilt utskott. Detta angår inte det permanenta utskott, till vilket
ärendet bort remitteras, utan det får då order att överlämna de motioner, som
till äventyrs redan remitterats dit, till det särskilda utskottet.

Sedermera framlades inför riksdagen den stora propositionen, nr 236, om en
statens egnahemslåneverksamhet. Denna fråga kommer igen oupphörligen för
att jämkas på, vilket visar, att den inte ensam mäktar lösa jordfrågorna, utan
att det behövs någon stomme. När man inte lagar så, att det finns någon grundval
för det där plåstrandet med pengar till låneverksamheten, kan det inte bli
tal om annat än ett kvacksalveri, där man oupphörligen måste komma tillbaka
med nya förslag, som det stackars jordbruksutskottet får syssla med jämt och
ständigt. Det gör ju alltid någon nytta, att folk får låna, men sedan skola de
ju betala räntan och amortera. Norrländska jordbrukare, som få dessa lån,
ha sagt mig, att lån kunna de alltid få till nästan vad som helst, »men vi digna
under bördorna av räntebetalningar och amorteringar».

Den propositionen kom nu till jordbruksutskottet, och det är alldeles riktigt.
Det är vill ingen i andra lagutskottet, som önskar sig en sådan olycka som att
få på sig det ärendet, med dess ofullständiga, famlande och aldrig till botten
med frågorna gående förslag.

Nu befanns det. n 11 i den slöra propositionen förekom ett litet kapitel i motiveringen,
som handlade örn »åtgärder av tvångskaraktär för anskaffande av
jord till egnahemsändamål», d. v. s. med andra ord expropriationsrätt. Jord Fijrsla

kammarens protokoll JOTIO. Nr 27. 7

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Äng. viss motions överlämnande till jordbruksutskottet. (Forts.)
bruksminister Pehrsson-Bramstorp säger där, att han inte kan vara ense med
dem, som överhuvud taget avvisa tanken på expropriationsåtgärder. Statsrådet
Sköld hade på sin tid givit det direktivet till de kommitterade, som skulle
behandla även detta spörsmål jämte egnahemsfrågan, att det nog i regel går
att på frivillighetens väg få jord till komplettering av ofullständiga jordbruk,
men att detta kanske i vissa fall inte är möjligt, och att därför i sådana undantagsfall
expropriationsrätt måhända erfordras. Ett par år förut hade samma
regering sagt, att expropriationsrätten var alldeles nödvändig. Men då den
inte fick igenom ett förslag därom i riksdagen, som dock även enligt min mening
var formulerat på det sättet, att det inte kunde antagas, då tröttnade regeringen
och lade inte fram något ytterligare förslag.

Nu säger jordbruksministern, att expropriationsrätt behöves. men att en lagstiftning
på detta område sannolikt icke »torde» komma att behöva tillämpas
»i någon större utsträckning», och att expropriation skulle bli aktuell endast
i undantagsfall. Men det är ju alldeles oriktigt. Varenda norrlänning, som är
inne i de här frågorna, vet, att det inte är tillräckligt med ett fåtal enskilda
överenskommelser slumpvis här och där, utan en komplettering bör kunna ske
i fråga örn alla de jordbruk, som exempelvis äro ofullständiga på grund av att
de utbrutits genom dåliga lagar under eller efter de skandalösa avvittringstiderna
och därefter. Och att de skola kompletteras är ju nu satt på sin spets
i min motion nr 310 med anledning av denna proposition. Men det kan inte ske''
på något annat sätt än genom en allmän tillåtelse, som gör denna sak likformig
för alla de ofullständiga jordbruken. Därigenom framtvingas också skäliga
uppgörelser, ty det är ju inte fråga örn annat än att de skola vara skäliga.

Sedan uttalar jordbruksministern, att utarbetandet av en expropriationslagstiftning
skall ske efter »ett synnerligen omsorgsfullt övervägande». Men detta
»synnerlig omsorg» i undantagsfall kan ju bara betyda, att vi skola se till
att lagstiftningen får så liten verkan som möjligt, så att ingen i riksdagen blir
rädd att antaga den.

En sådan kompromiss- och makulaturlagstiftning kunde ju vi som ha kämpat
i tre jordkommissioner på helt andra linjer under sekelskiftet och tiderna
därefter inte nöja oss med. Jag ansåg då, att man skulle behandla propositionen
på det sättet, att den del, som är en lagfråga och inte hör ihop med
statens egnahemslåneverksamhet, skulle komma till andra lagutskottet. Därför
väckte jag två olika motioner, den ena, nr 310, örn expropriation, men med
åberopande av motiveringen i den motion, nr 214, som vilade hos lagutskottet,
och den andra, nr 311, örn reformering av den gamla åbolagen, så att den kunde
bli en motsvarighet till tomträttslagen, varigenom kronan och liksom nu
stadskommunerna kunna behålla sin jord, som nu anses skola slumpas bort till
enskilda och på det sättet komma ut i spekulationsmarknaden i stället för att
vara ett fast och varaktigt stöd åt det allmänna för rationellt ordnande med
jordfrågan.

Vad inträffade då? Jo, andra lagutskottet vill nu genom det föreliggande
memorialet återlämna den av mig åberopade motionen nr 214. Men sådant
skall enligt författningen göras inom åtta dagar, och det skedde inte. Redan
av den anledningen skall således lagutskottet behålla vad det har. Det står i
7 § av »Reglementariska föreskrifter för riksdagen»: »Anser ständigt ut skott

ett dit hänvisat ärende ej böra av utskottet handläggas, åligge utskottet
att därom senast inom åtta dagar, efter det målet till utskottet inkom, avgiva
utlåtande till kamrarna, vilka böra skyndsamt besluta, örn frågan skall av
samma utskott behandlas eller till annat utskott överlämnas.» Den omständigheten
förbisågo både jag och Norman, som är ordförande i andra lagutskottet,
och den glömde också sekreterarna i lagutskottet och här i första kam -

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

Äng. viss motions överlämnande till jordbruksutskottet. (Forts.)
maren. Så vi äro just en skön fyrväppling. Vi ha försummat oss allesamman! Jag

talar nu bara örn vad som lagligen bort ske, men det lagliga sätta vi oss
ju över på ett så oerhört elegant sätt i vår tid, så att det är nästan löjligt att
tala örn laglighet, när man inte vill vara laglig.

Beträffande de två motionerna, som väcktes i sammanhang med egnahemspropositionen,
vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på att jordbruksutskottet
inte har givit tillkänna någon som helst officiell önskan. Om man frågar
en ordförande eller en sekreterare i utskottet vad de tycka, så har det inte
den ringaste betydelse för ärendets avgörande, utan örn jordbruksutskottet
önskar överlämna någonting av vad det har till andra lagutskottet, så är det nödvändigt
att gå in till kammaren med begäran härom. Det har inte skett, och
det har heller inte skett inom föreskrivna åtta dagar. Nu skyller man visserligen
på att här låg påsken emellan, och av den anledningen kan man se mellan
fingrarna i detta fall. som sekreteraren har sagt, och laga efter lägenhet.
Men så lättsinnigt får det väl icke gå till, helst när lagutskottet av något bekvämlighetsskäl
vill komma fram även till ett i sak olagligt resultat. Dtet
anses ju särdeles viktigt, att när påsken inträffar i erforderliga fall lagligen
förlänga motionstiderna till 20 dagar i stället för 12, så att man skall få tillfälle
att efter påsk inom laga tid väcka motioner. Något sådant har inte förekommit
här, och för mig finns det ingen anledning att laga efter lägligheten på
det sättet, att frågor, som obestridligen och enligt sakens natur skola behandlas
av andra lagutskottet, nu partout skola gå till jordbruksutskottet, vilket
enligt laga ordning inte alls är avsett för dem. Detta skulle ske bara därför
att statsrådet Pehrsson-Bramstorp sagt, att han nästa år tänker komma med
en proposition örn expropriationslagstiftning. Och den går ju då i alla fall
till andra lagutskottet!

Nu kan man naturligtvis tänka sig, att jordbruksutskottet, örn det får en
uppfordran att yttra sig officiellt, kommer att säga: ja, då överlämna vi
den där biten av egnahemspropositionen, som rör expropriationsfrågan och
som inte har något sammanhang med det övriga, till andra lagutskottet.
Nå, den där rudimentära expropriationsfrågan i årets egnahemsproposition
är ju mindre aktuell i år, och jordbruksutskottet behöver inte alls yttra sig
örn den.

Jag vet inte, örn jordbruksutskottet längtar efter min motion. Jag frågade
en medlem av utskottet, och han sade, att det gjorde man inte alls. Men,
säde han, om vi få den lagligen ... Ja, avbröt jag, det går inte lagligen, men
ni få den kanske olagligen. Örn kamrarna besluta det, svarade han då, få vi
väl behålla den.

Mitt förslag innebär således att ställa kyrkan mitt i byn. Kamrarna skola
avslå andra lagutskottets framställning om att motionen överlämnas till jordbruksutskottet,
utom såvitt rör skogsfrågorna. Då bli huvudsakerna kvar hos
andra lagutskottet, och jordbruksutskottet får sedan göra vad det vill med vad
sorn remitterats till det. Lagutskottet får inte blanda sig i dess angelägenheter.

Med anledning av den omtalade propositionen om egnahemsverksamheten,
som gått till jordbruksutskottet, har jag väckt två andra motioner, i vilkas
motivering jag också hänvisat till min nu behandlade motion, som låg hos andra
lagutskottet och hör dit. Jag gjorde detta bland annat för att fästa uppmärksamheten
på att i den där propositionen ingår en del, som rätteligen hör
till lagutskottet. När jag tänker närmare efter, finner jag, att dessa båda
motioner egentligen inte alls borde ha mottagits, ty de äro av den natur, att
de bort väckas inom laga motionstid vid riksdagens början. De lia emeller -

100

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Äng. viss motions överlämnande till jordbruksutskottet. (Forts.)
tid fått slinka med, men därför skall väl inte den lagliga ordningen alldeles
ställas på huvudet.

Örn min motion nr 214, som det nu närmast gäller, blir remitterad till jordbruksutskottet,
blir det fullständigt pannkaka av alltsamman. Detta utskott
intresserar sig inte alls för de väsentliga frågorna i motionen och har aldrig
någonsin gjort det. Jag kan inte tänka mig något olämpligare utskott att sända
de båda huvudfrågorna om lagvägarna till. Man kan inte begära, att jordbruksutskottet
skall anstränga sig med saker, som utskottet saknar vana vid,
inte önskar få behandla och inte heller kan penetrera på något sätt.

Alltså har jag, som kammarens sekreterare också ansett riktigast, bara hållit
mig till andra lagutskottets hemställan, att riksdagen måtte avslå denna
hemställan att få till jordbruksutskottet överlämna min till lagutskottet remitterade
motion, utom såvitt avses motionens framställningar i skogsfrågor. Sedan
är det en annan sak, att när jordbruksutskottet behandlar den nämnda
egnahemspropositionen, kommer det inte att avge något utlåtande om den däri
berörda expropriationsfrågan. Det har ju inte heller jordbruksministern begärt
av utskottet denna gång, och när frågan kommer nästa gång, går den
i alla fall till andra lagutskottet. Mina båda till jordbruksutskottet remitterade
motioner nr 310 och 311 utgöra en påminnelse om att den delen av årets
proposition egentligen hör till andra lagutskottet, men dessa motioner kan
jordbruksutskottet antingen behålla eller återlämna till kammaren, så att lagutskottet
på det viset får dubbla motioner örn samma sak, eller också kan
jordbruksutskottet nöja sig med att säga: med hänsyn till vad sålunda förefallit
finner jordbruksutskottet inte anledning att avge något yttrande över
dessa motioner, över vilka i alla fall andra lagutskottet lagligen avger yttrande.

Nu skall allt detta ställas på huvudet, och för första gången skall inte andra
lagutskottet behandla dessa frågor, som alltid förut gått dit. För saken är
det visserligen föga förhoppningsfullt med en remiss även till andra lagutskottet.
Där är intresset för jordfrågans lagfrågor även i utdöende i en tid,
då de andliga värdena äro undervärderade och endast vad som kan fås för
pengar knäsättes i den tillfälligtvis härskande partimaktens högsäten. Om
kammaren bifaller utskottets hemställan, återkommer jag skarpt nästa riksdag,
och då skall jag nog skriva så att herrarna i lagutskottet få behålla motionen,
var lugna för det!

Herr Norman: Herr talman! Det förefaller mig som örn den inte initierade
kammarledamoten skulle lia tämligen svårt att följa den ledande tanken i herr
Lindhagens långa framställning i dess sammanhang nied det memorial, som
här föreligger. Jag skall därför tillåta mig att helt kort repetera vad herr
Lindhagen här har sagt för att ledamöterna skola få en större klarhet örn vad
det gäller.

Herr Lindhagen väckte i början av riksdagen en motion av det innehåll,
som han här har utförligt refererat. Sedan ha vi fått en kungl, proposition
örn egnahemsverksamheten, och i anledning av denna proposition har herr
Lindhagen väckt ett par tre motioner, av vilka två äro av intresse i det här
sammanhanget. I dessa två motioner berör han samma spörsmål, som återfinnas
i den motion, som är väckt i början av riksdagen, och varvid det nu
närmast är fråga örn att avgöra vilket utskott, som skall behandla dem. Dessa
båda motioner äro remitterade till jordbruksutskottet. I motionen nr 310 hänvisar
herr Lindhagen i motiveringen till ss. 5—12 i motionen nr 214, som
väcktes i början av riksdagen; i motionen nr 311 hänvisar han i motiveringen
till vad han säger på ss. 12—17 i nyssnämnda motion nr 214. Vad som sedan

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

101

Ang. viss motions överlämnande till jordbruksutskottet. (Forts.)
återstår av den motion, varom det nu skall avgöras, vilket utskott som skall
handlägga densamma, det är vad herr Lindhagen där framför beträffande
skogslagstiftningen, som han själv anser lämpligen böra handläggas av jordbruksutskottet.

I det läge, vari denna fråga kommit, hade andra lagutskottet att överväga,
vilka åtgärder som från dess sida behövde vidtagas för att vi inte skulle
komma i konflikt med § 63 riksdagsordningen, där det bestämmes, att samma
fråga inte får handläggas två gånger av samma riksdag. Skulle andra
lagutskottet lia behållit herr Lindhagens motion och jordbruksutskottet ha
handlagt de här två motionerna, som nu äro remitterade dit, och där precis
samma saker behandlas, så hade vi kommit i den situationen, att riksdagen
två gånger under samma riksmöte hade ställts inför att få behandla samma
problem. Utskottet hade då, efter vad jag kan förstå, två vägar att välja
på. Antingen skulle vi ha övervägt, och vi ha övervägt möjligheten att taga
initiativ till ett sammansatt utskott, som finge behandla hela det här komplexet,
som nu delvis ligger hos andra lagutskottet och delvis hos jordbruksutskottet.
Den möjligheten var inte lockande med tanke på den arbetstunga,
sorn under återstående del av riksdagen påvilar såväl andra lagutskottet som
jordbruksutskottet. Det hade givetvis varit konstitutionellt oantastligt att lösa
det uppkomna problemet på det sättet. Men av praktiska skäl och ur arbetsbesparingssynpunkt
måste det vara lämpligast, att dessa frågor, som äro likartade
till sin natur men ligga hos två utskott, handläggas av ett utskott, och
det är detta, som har motiverat, att andra lagutskottet nu hemställer, att den
motion, som ligger hos utskottet, måtte remitteras till jordbruksutskottet. Herr
Lindhagen erinrar örn, att han själv och flera med honom ha glömt bort en
bestämmelse i de reglementariska föreskrifterna örn att en sådan åtgärd från
utskottets sida skall vidtagas inom åtta dagar efter det, att ärendet kommit
till utskottet. Andra lagutskottets ordförande och sekreterare ha inte glömt
bort de där åtta dagarna, utan de ha övervägt, hur det i det här fallet ställer
sig konstitutionellt sett, beträffande möjligheten att lösa det uppkomna spörsmålet
på det sätt, som vi här föreslå. I § 8 mom. 2 av de reglementariska föreskrifterna
heter det: »Varder, sedan väckt motion hänvisats till visst utskott,
den i motionen berörda frågan föremål för proposition, som till annat utskott
hänvisas, skall vad i mom. 1 stadgas äga motsvarande tillämpning.» D. v. s.
man skall gå tillväga på samma sätt som när det har tillsats ett särskilt utskott,
och det spörsmål, som kommer att handläggas av detta, förut ligger
hos något annat riksdagens utskott. Nu anger inte den där bestämmelsen någon
utgångspunkt för beräkningen av denna frist av åtta dagar. Om vi räkna
från den dag, då herr Lindhagens nya motioner remitterades till andra lagutskottet
eller till och med från den dag, då de avlämnades, då har fristen
iakttagits i detta fall från andra lagutskottets sida. Jag är visserligen å
andra lagutskottets vägnar synnerligen tacksam för det förtroende, som herr
Lindhagen här har velat visa andra lagutskottet såsom det mest skickade
utskott att handlägga de här spörsmålen, som han två gånger under riksdagens
lopp har motionerat örn, men jag är säker på, att det är konstitutionellt försvarligt
och framför allt praktiskt ur arbetssynpunkt sett, att det ordnas
på det sätt, som andra lagutskottet här har föreslagit, och jag hemställer örn
bifall till dess memorial.

Herr Lindhagen: Vi hördo av ilen siste talaren, alf han alldeles missuppfattat
vad det är fråga örn. Jag bär ju aldrig ifrågasatt, som han trodde, att
egnahemspropositionen borde, i sin helhet överlämnas till andra lagutskottet.
leke ens eif sammansatt utskott skulle befattat sig med annan del av egna -

102

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Äng. viss motions överlämnande till jordbruksutskottet. (Forts.)
herris])repositionen än dess förenämnda utflykt i motiven till expropriation.
Andra lagutskottet eller åtminstone dess ordförande och sekreterare ha fallit
offer för ett slikt förbiseende. Och det är på grundvalen av detta förbiseende
som Norman nu yrkat bifall till utskottets hemställan. Att utskottet
finner detta otrevligt det undrar jag sannerligen inte på. Och det vöre ju också
olagligt i högsta grad. Detta har dock icke ifrågasatts av mig, vilket ock
framgår uttryckligen av min reservation. Jordbruksutskottets angelägenheter
har andra lagutskottet ej befogenhet att lägga sig i, och inte skola vi
lägga oss i det. Lagutskottet bör blott äska att få till jordbruksutskottet
överlämna vad vi inte skola ha. Därmed är saken såvitt på lagutskottet ankommer
klarerad.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling varande memorialet yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Lindhagen, att kammaren
skulle med godkännande av den vid memorialet avgivna reservationen bifalla
utskottets hemställan endast såvitt anginge den i ämnet väckta motionens
framställningar i skogsfrågor.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Om utredning Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
rörande miss- nr 10, i anledning av väckt motion örn utredning rörande missförhållanden

förhållanden inom det offentliga nöjeslivet m. m.
inom nöjes- _

livet m. m. I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 113, hade herr Björck m. fl. hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville
föranstalta örn en allsidig utredning rörande de missförhållanden, som nu förefunnes
inom det offentliga nöjeslivet, och örn botemedlen däremot samt att
Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

I andra kammaren hade av herr Johanson i Huskvarna m. fl. väckts en med
förevarande likalydande motion, nr 182. Denna motion hade hänvisats till
andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som i avgivet utlåtande, nr 3,
hemställt, att densamma ej måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet hade fogats en av fyra ledamöter av utskottet avgiven
reservation, i vilken gjorts enahanda hemställan som i motionen. Andra
kammaren hade bifallit den i reservationen gjorda hemställan, varefter ärendet
överlämnats till första kammaren, som hänvisat detsamma till sitt första
tillfälliga utskott.

Sistnämnda utskott hade i sitt nu föredragna utlåtande av angivna orsaker
hemställt, att första kammaren i anledning av motionen I: 113 och med
biträdande av andra kammarens i ärendet fattade beslut måtte för sin del
besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Majit ville föranstalta om en allsidig utredning rörande de missförhållanden,
som nu förefunnes inom det offentliga nöjeslivet och om botemedlen däremot
samt att Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar K. A. Johanson och Herman Ericsson.
vilka dock ej antytt sin mening.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

103

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)

Herr Johanson, Karl Allgust: Herr talman! Jag vill på intet sätt vara
den, som skulle bli den närmaste orsaken till en upprivande debatt om missförhållandena
inom det offentliga nöjeslivet. Enligt min uppfattning ha vi
haft nog av detta, då denna fråga tidigare varit föremål för första kammarens
behandling. Att jag likväl begärt ordet är därför, att jag i korthet vill motivera,
varför jag, tillsammans med Herman Ericsson, anfört reservation mot
utskottets tillstyrkande beslut.

Då första tillfälliga utskottet behandlade herr Wistrands motion angående
utredning av ungdomsbrottsligheten, kom jag till den uppfattningen, att ett
bifall till den motionen skulle täcka inte bara det önskemål, som motionären
framförde, utan jämväl det, som framföres av herr Björck m. fl. Herr Wistrands
motion gjorde ett djupare och vidare grepp på hela problemet. Det
är nämligen inte bara det osunda nöjeslivet, som här berördes, utan även
andra orsaker till ungdomsbrottsligheten. Jag anförde också i den korta debatt,
som förekom över utskottets enhälliga utlåtande, att min uppfattning var
baserad på ett ingående studium av fångvårdsstyrelsens statistiska utredning.
Denna min uppfattning står fortfarande kvar och starkes avsevärt av sista
stycket i det nu föreliggande utlåtandet, där majoriteten anför: »Vid en utredning
örn ungdomsbrottsligheten kan frågan örn det moderna nöjeslivets urartningar
icke förbigås; fastmera är det anledning antaga, att utredningen i
väsentlig mån kommer att behandla detta problem. Praktiska skäl tala alltså
för att utredningen örn nöjesproblemet upptoges till behandling i samband
med frågan örn ungdomsbrottsligheten.» Nu kan det visserligen invändas,
att frågan örn utredning angående ungdomsbrottsligheten genom andra kammarens
avslagsbeslut skulle vara fallen. Lyckligtvis är det inte så. Utskottsmajoriteten
anför härom i sitt utlåtande följande: »Uppmärksamhet bör därvid
givetvis ägnas de utredningar på närbesläktade områden, som redan pågå
eller kunna bli ifrågasatta, och utskottet vill särskilt erinra om den utredning
örn ungdomsbrottsligheten som av första kammaren begärts och enligt vad
statsrådet och chefen för justitiedepartementet meddelat kommer att av Kungl.
Majit företagas.» Jag tycker, att här finnes ett klart och tydligt belägg för
den uppfattning jag här har deklarerat. Då jag bestämt hävdar den uppfattningen,
att den allmänna utredningen till fullo täcker de önskemål, som
framförts i motionen nr 113, och då jag anser det onödigt med en särskild
utredning, ber jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag kan inte dela den föregående

ärade talarens uppfattning, att den utredning örn ungdomsbrottsligheten, som
första kammaren tidigare har begärt, och som statsrådet och chefen för justitiedepartementet
också har ställt i utsikt, skulle tillfyllest täcka hela det
problem, som den nu föreliggande motionen berör. En sådan utredning örn
ungdomsbrottslighetens eventuella beroende av de oartcr, som det moderna nöjeslivet
fört fram. är endast en detalj i hela det stora utredningskomplex, som
den motion, som kammaren nu behandlar, vill få fram. Jag kan således ej
ansluta mig till den uppfattning, som den föregående ärade talaren gjort gällande.
att ett beslut i den riktning, som utskottet nu föreslår, skulle vara onödigt
till följd av den utredning örn ungdomsbrottsligheten, som kammaren tidigare
har begärt. Att det finnes ett samband mellan de olika problemen är
uppenbart, och den tanken har utskottet givit uttryck åt i sitt utlåtande.

Det är inte bara denna utredning om ungdomsbrottsligheten utan också ett
par pågående utredningar, som äga ett visst samband med den fråga, som kammaren
nu behandlar, men ingen av dessa är så upplagd, ingen arbetar efter
sådana direktiv, att den förmår fullständigt täcka hela utredningsproblemet.

104 Nr 27. Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
Om det således förhåller sig på det sättet, att kammaren i år likaväl som i
fjol anser det önskvärt, att en utredning beträffande det offentliga nöjeslivets
oarter kommer till stånd, så tror jag kammaren ej kan slå sig till ro med att
den frågan kommer att behandlas i pågående utredningar eller de utredningar
på andra områden, som kunna komma att igångsättas. Det är säkerligen skäl
att hemställa, att nöjeslivets problem i hela sin vidd må bli föremål för utredning,
under iakttagande givetvis av det samband med andra frågor, som ha
förts fram.

Jag tror, att kammaren är tacksam, örn debatten i denna fråga kunde begränsas
så mycket som möjligt, och jag skall för min del inte i någon större
grad förlänga diskussionen. En sak, som redan från början borde kunna belt
och hållet utmönstras från debatten, är det ibland hörda påståendet, att det
här förligger en beskyllning mot den svenska ungdomen av i dag. Det är
ingen, som förnekar ungdomens naturliga rätt att tillgodose den lust till löje
och lek, som ju ungdomen alltid har haft behov av, och som den i vår brutaliserade
tid kanske mer än eljest behöver, och ingen, som har läst motionen, skall
heller med skäl kunna påstå, att den innehåller någon sådan tendens. Anklagelsen
gäller ej ungdomen. Den gäller i första hand det industrialiserade nöjeslivet,
vars huvudsakliga syfte ej är att tillgodose ungdomens nöjesbehov,
utan att tjäna pengar på det, och som därvid inte så noga frågar efter örn
medlen bli till nytta eller till skada. Och motionen innebär också en uppfordran
till samhället, som trots lovvärda ansatser uppenbarligen ej har förmått
göra nog för att hjälpa ungdomen till rätta i den förvirring, som råder.

Jag tror också, att det är så, herr talman, att man på alla håll erkänner,
att det nuvarande tillståndet inte är bra, men man har mot motionen och dess
yrkanden två anmärkningar att framställa. För det första vill man göra gällande,
att den skildring av nöjeslivets oarter, som där lämnas, är överdriven
till sin karaktär och sitt innehåll. Jag har för min personliga del ett ganska
bestämt intryck av att man inom alla organisationer, som arbeta med och för
ungdomen, och likaledes inom barnavårdsnämnder och andra sociala institutioner,
som ha med ungdomsvården att göra, har mycket allvarliga bekymmer
för den utveckling, som det offentliga nöjeslivet tagit. Men det finnes ännu
mera vägande skäl i det yttrande, som av fångvårdsstyrelsen har gjorts till
Kungl. Majit, i anledning av en av riksdagen tidigare begärd utredning.
Fångvårdsstyrelsen konstaterar, efter en ganska intressant motivering, att
man utan tvivel har att söka en av huvudorsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
i det abnormt uppdrivna nöjeslivet. Jag kan inte neka till att
detta mycket sakkunniga och erfarna omdöme i mycket hög grad har påverkat
mitt eget omdöme i denna sak.

Nu säger man vidare: det är utan tvivel illa ställt på många områden, men
vad skall samhället egentligen göra? Vad vill man egentligen vinna genom
samhällsingripanden på detta område? Samhället kan ju praktiskt taget ej
sköta örn allt, och en av de uppgifter, som samhället inte kan åtaga sig, är
just denna. Jag tycker nu, herr talman, att detta är det svagaste av alla skäl,
en fattigdomsförklaring, som knappast borde förekomma. Här är man överens
örn att det finnes ett missförhållande med stora både ekonomiska och moraliska
vådor, såväl för den enskilde medborgaren som för samhället, ett missförhållande
av sådana dimensioner, att det borde avhjälpas. Men när man
har kommit så långt i sitt resonemang, då stannar man vid att. förklara, att
samhället ingenting kan göra för att närmare undersöka möjligheterna till
avhjälpande av detta missförhållande. Man rekommenderar sålunda samhället
att göra sig urarva i det mycket viktiga uppfostringsarbete, som bär möter.

Det finnes också ett annat skäl, som man har anfört. Man står rådvill in -

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

105

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. rn. (Forts.)
för problemets stora omfattning, och man förebrår motionärerna, att de också
lida av samma rådvillhet och ej anvisa några som helst vägar för den utredning,
som man begär. Så länge det ej från motionärernas sida, framhålles
det, presenteras några konkreta uppslag, sa är det ingenting för kammaren
och för Kungl. Majit att reflektera på. Men jag vill erinra örn, att motionärerna
dock ha angivit den huvudsakliga riktlinjen för sina önskningar: den,
att de åtgärder, som från samhällets sida böra övervägas, skola vara positiva
åtgärder, och sådana står ju samhället ej heller nu främmande för. Den position,
som opponenterna i det fallet intaga, är för övrigt en mycket bekväm
ståndpunkt. Man vill ej själv bry sin hjärna med tänkbara utvägar och vill ej
göra någonting förrän andra peka på vad som skall göras, man vill överhuvud
taget ej reflektera på någon annan tanke, på några andra utvägar än vad
andra föra fram. Dessutom, herr talman, innebär ju denna position en självmotsägelse.
Man säger å ena sidan, att problemet är så oerhört stort och omfattande,
att en utredning inte kan omspänna det. Men hur skall man då kunna
begära, att det skall uttömmas i en motion? Det skulle dessutom, föreställer
jag mig, vara en onödig och olämplig begränsning, örn man i sm motion
genom uppräknande av ett fåtal tänkta åtgärder och arbetsuppgifter skulle
binda utredningen enbart vid dessa och ej lata den fullständigt obunden omfatta
problemet i sin helhet.

Den fråga, som det här gäller, herr talman, är tidigare behandlad i andra
kammaren, och första kammaren tillrådes nu att biträda andra kammarens
beslut. Under den debatt, som förekom i andra kammaren, uttalade en varmhjärtad
ledamot av kammaren med en mycket stor erfarenhet från det sociala
omvårdnadsarbete, som bland annat barnavårdsnämnderna ha att utföra, sin
anslutning till utredningsyrkandet med bland annat dessa ord: »Örn det till

någon del skulle bero pa ett osunt nöjesliv, att ungdom sparar ur, och örn en
utredning skulle kunna finna något medel att hämma nöjeslivets utveckling
och därmed skydda ungdomen, då har inte jag samvete att motsätta mig kravet
på en utredning härom.» Denna känsla av ansvar och allvar inför läget,
den delas förvisso av vida kretsar runtom i vårt land. Jag tror, att den ger ett
sant uttryck för hur allvars- och ansvarskännande medborgare, även. om de
känna stor tvekan inför uppgiftens svårigheter, dock till sist reagera i denna
fråga. Jag vet, att jag talar inte bara för mig själv utan för många, mångå
sanna vänner av svensk ungdom både inom och utom ungdomens egna led, då
jag uttalar den förhoppningen, att också första kammaren skall på samma
sätt vilja medverka till en positiv undersökning av detta stora problem. Och
det är i den förhoppningen, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Björck: Herr talman! Min inställning till dessa frågor är ju känd,
och jag kan därför fatta mig kort. Som en av motionärerna vill jag emellertid
på dessas vägnar uttala ett tack till utskottet för den välvilja och det intresse,
utskottet visat motionen. Jag är ledsen för att inte min värderade vän
utskottets ordförande också kan gå på samma linje. Jag tror, att vi äro tämligen
ense örn saken, det är vägarna, som vi tvista om, men jag tror, att även
där skulle vi måhända kunna bli eniga.

Som känt biföll denna kammare förlidet år en liknande motion. Skälen till
att den gjorde detta kvarstå alltjämt, men därtill har kommit ett annat skäl,
som för många och i synnerhet för mig väger mycket tungt. Det är fångvårdsstyrelsens
uttalande örn en av orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten.
Jag tillåter mig att stryka under vad utskottet säger härom:

»Fångvårdsstyrelsen ger---uttryck at den meningen, att nöjeslivets ar -

106

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Örn läredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
rangörcr haftor skuld till den hets, som för närvarande utvecklas på deras
förvärvsomrade. Styrelsen finner de framställningar örn åtgärder däremot, som
på senaste tiden gjorts i olika sammanhang, synnerligen beaktansvärda och
framhåller med stöd av erfarenheterna från fångvårdens arbete, att man har att
söka en av huvudorsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten i det abnormt
uppdrivna nöjeslivet.» Yi förstå, att ingen, som är vän av ungdomen och dess
framtid, kan negligera ett uttalande från en institution som denna.

Här, anfördes nyss ett uttalande, som gjorts av herr Hedlund i Östersund.
Jag ma säga, att vad han yttrade i andrakammardebatten örn denna fråga gjorde
på mig ett mycket starkt intryck. Han är inspektör för barnavårdsnämnderna
i tre stora norrländska län och har därför tillfälle att följa deras arbete på barnavårdens,
och ungdomslivets område. Han sade, att barnavårdsnämnderna äro
ganska eniga om att nöjeslivet har stor skuld till att så många unga måste omhändertagas
till skyddsuppfostran.

o Vi motionärer äro inte, som mången vill påstå, motståndare till att ungdomen
får tillfälle till nöjen och förströelser. Det behöver den alltför väl. Men det
är. nöjesindustriens exploaterande av detta nöjesbehov, som vi ha vänt oss emot.
Vi ha här i riksdagen litet var medverkat till att ungdomen fått kortare, reglerad
arbetstid, att den har fått lagstadgad semester och i allmänhet också bättre
betalt för sitt arbete. Ingen missunnar ungdomen detta. Men den ökade fritiden
och de ökade inkomsterna kunna bli till skada i stället för till gagn för
ungdomen, örn de -—- såväl fritiden som pengarna -—- bortslösas på dåliga och
tvivelaktiga nöjen. Här ha statsmakterna och lagstiftarna ett stort ansvar, och
när det nu så pass tydligt av ansvariga myndigheter pekas på vissa missförhållanden,
^ så säger jag som herr Hedlund i Östersund: vi borde inte ha samvete
att låta bli att åtminstone undersöka möjligheterna att komma till rätta
med dessa avarter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Björcks yttrande instämde herrar Bror Nilsson, Aronsson och Albertsson.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Den förste talesmannen för
utskottet hoppades, att debatten skulle begränsas så mycket som möjligt. Jag
ber honom örn ursäkt örn jag antager, att i denna förhoppning inbegripes rättighet
för andra att tala ungefär lika länge som han, och för min del är jag så
intresserad, av dessa angelägenheter att jag ej kan underlåta att yttra mig och
speciellt pa grund av vad som star i slutet av utskottets motivering, där utskottet
skriver, att praktiska skäl tala för att en utredning örn nöjesproblemet
upptages till behandling i samband med frågan örn ungdomsbrottsligheten.
Detta har ju också utskottets talesman än ytterligare betonat.

Och detta är nu för mig den springande punkten. Visar det sig, att det
abnormt uppdrivna nöjeslivet för ungdomen kan leda till brottslighet, då böra
ju åtgärder mot detta uppdrivna nöjesliv först inriktas på ungdomens nöjesliv.
Förädlas detta, antar jag. att förädlingen sprider sig, allteftersom de unga generationerna
bli gamla. De äldre generationerna böra också tänka på att på sitt
sätt bättre tillgodose sina önskningar örn — jag vill inte direkt säga nöjen utan
— förströelse, omväxling i det liv, som leves utanför den dagliga gärningen.

Da uppställer sig således först för mig den frågan: leder nöjeslivets urart -ning till brottslighet? , Därvid har jag för min del i all ödmjukhet två erfarenheter,
som jag anser mig kunna meddela till det protokoll, som kommer att följa
på förhandlingarna i dag. Den ena erfarenheten har jag fått under mångårigt
domarevärv, den andra förvärvar jag såsom nuvarande ordförande i en styrelse

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

107

Om utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. rn. (Forts.)
för en statens anstalt för vilsekomna ynglingar —■ jag vill inte kalla det för
annat. Vi lia där dags dato inemot tvåhundra sådana ynglingar.

Som domare svarar jag obetingat ja på frågan, huruvida ungdomslivets olika
nöjesskiftningar ha lett till brottslighet, och såsom anstaltsintresserad skall jag
be att få anföra några siffror, som kunna tjäna till belysning av saken.

Örn man, som vid vår anstalt skett, bläddrar igenom de blad, vilka röra de 125
unga män, 15—18-åringar, som under år 1938 kommo in som elever — så kalla
vi dem — på anstalten, finner man, att av dessa elever utgöras ungefär 97 %.
således så gott som alla, av sådana, som begått olika slags egendomsbrott, och
dit räknar jag naturligtvis också billånen. Knappast i avseende å några ay
dessa ungdomar kan man säga, att de drivits av nöden, alltså av behovet att få
medel till livsuppehället — utom när de rymt från sina hem och givit sig ut
på vagabondliv, men där bär nöden dock icke drivit dem från hemmen.

Vad ha de då gjort? Jo, antingen ha de sökt det blotta äventyret, eller också
ha de velat bemäktiga sig pengar för att köpabiografbiljetter, biljetter till fotbollsmatcher,
förlustelse- och festplatser, nöjesfält och danslokaler. De ha
önskat bjuda mer eller mindre tillfälliga kvinnliga bekantskaper på dylika nöjen,
och dessutom ha de velat skaffa sig utrustning till sina campinglivs-eskapader
under sommaren. Så händer det också, att de bryta sig in i automater för
att få cigarretter och godsaker. Ja, lockelserna för dessa ofta mot frestelser
motståndssvaga individer, för vilka ofta det brustit i energi och begåvning,^ ha
förstärkts genom att de varit tillsammans med sådana kamrater, som i fråga
örn laglig tillgång till medel äro lyckligare lottade, och så ha de med deni kastats
in i nöjeslivets alla virvlar. Sedan ha lockelserna lett till brott. _

Ur min andra erfarenhetssynpunkt svarar jag således helt naturligt ja på
frågan, huruvida nöjeslivets urartning har lett till brott. Då blir min andra
fråga givetvis denna: vad kan göras för att positivt åstadkomma någonting
i en sådan utredning, som är ifrågasatt av oss motionärer? Denna utredning
måste naturligtvis gå in på nästan alla samhällslivets områden. Nöjeslivet griper
in överallt. Om jag så betecknar nöjeslivet såsom begäret efter omväxling
och tillfredsställelse efter att avbryta vardagslivets enahanda, da komma viborn
sagt in på snart sagt alla områden. Är då en utredning på så vida fält möjlig?
Jag tänker för jämförelse på det program, som gavs befolkningsko mmissionen.
Den kom in på en massa olika områden och har framfört uppslag, som ha varit
verkligt bärande •— på samma gång som jag finner, att andra uppslag dock lia
varit motsatsen. En i omfattning motsvarande utredning anser jag måste ske
även här. Jag vill då understryka, vad utskottet liksom också dess ärade förste
och andre talesman här sagt, att man främst bör inrikta sig på åtgärder, som
äro ägnade att understödja de positiva krafter inom olika organisationer, vilka
sträva efter att skapa ett förädlat nöjesliv.

Jag vill lika litet som någon av de föregående talarna på något sätt frånta
ungdomen eller de äldre glädjen i livet, förströelsen i livets inte minst nu starka
kvalm och ångest, men den glädjen kan skapas i värdigare former med innehåll
för individen. Man får ta vara på livets positiva krafter, på att livet skall gå
framåt, och vi skola även säga uppåt. Då komma vi i överensstämmelse med
fångvårdsstyrelsen, som framhåller vikten av att man försöker härda den enskildes
motståndskraft och få till stånd en målmedveten etisk fostran. Här
äro vi inne på stora och breda sidor av det mänskliga livet. Yi få försöka bekämpa
svårigheterna att skapa värdiga förutsättningar för glädje, förströelse
och tillfredsställelse, som äro nödvändiga för människorna oell inte minst för
ungdomen.

Jag vill då emellertid visa hän på några positiva möjligheter, som kunna
komma upp i en utredning i detta stora, jag kan säga riksproblem, ja, världs -

108

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
problem. Först och främst få vi då tänka på bostadsfrågan, att skaffa bättre,
sundare bostäder ^— att fortsätta på den väg som riksdag och kommun så behjärtat
inslagit på. Man har kommit långt där nu, men det behövs ändå mer,
det får man erfarenhet av vid läsning av de förundersökningar, som komma in
till den anstalt, jag nämnt. Det är trångboddheten, som ofta driver både unga
och gamla från hemmets härd ut till onödiga förströelser.

Vidare är det viktigt, att vi, när dylika ärenden förekomma, äro förstående
för vikten av att skapa större yrkesskicklighet hos ungdomen. Fångvårdsstyrelsen
talar om, hurusom den allra största delen av det klientel, som kommer
in i fängelserna, utgöres av sådana, som icke kunna något yrke. Dessa
ha däremot varit ute i nöjeslivet. Kunna vi lära dem att med intresse följa
de yrkesskolor vi ha ■— i min stad lyckligtvis i stort omfång — och vidga
dessa yrkesskolor, då skola också många komma bort från nöjeslivets frestelser
och få utföra en nyttig gärning.

Så vill jag betona vikten av bättre tillsyn av ungdomen. Här sades, att
barnavårdsnämnder och andra vaka, men där kan göras ytterligare mycket.
Det är också lämpligt, att man stryker under den maning till sparsamhet,
sorn utsändes fran sparbanker och andra. Och icke minst viktigt är: kan
någonting göras för att hindra välvilliga, klemande föräldrar att säga åt ungdomarna:
Ni skola icke nu, när vi kunna sörja för livets nödtorft för er,
behöva betala mer än billigaste möjligt hemma. Ofta ser man, att en ungdom
har hög inkomst och kastar ut denna på nöjen samt endast betalar en liten
skärv till föräldrahemmet, där han kanske gärna nöjer sig med en säng i en vrå.

Men .det allra viktigaste är att lämna stöd åt de skilda ungdomsorganisationerna
i deras sunda, kulturella förströelser. Jag säger nu med flit återigen
icke nöjen utan förströelser. Då tillåter jag mig —• var och en har sin egen
verksamhetskrets närmast -— att framhålla den sammanslutning — som jag
hoppas att litet var här i kammaren har läst örn -— av alla ungdomsorganisationer
utan hänsyn till parti eller trosbekännelse eller annat, som under de
sista veckorna kommit till i Norrköping. Där har man satt på sitt program
»Vi Vill», och man har på en särskild utställning visat vad varje enskild organisation
vill. Detta är icke bara sådant, som är tråkigt, utan där visas, hur
våra ungdomar vilja föra livet upp på ett högt och stadigt men glättigt och
friskt plan. Det har varit en oändligt stor glädje att se, vad dessa sympatiska
ungdomsorganisationer samlade kunna åstadkomma. Det är fråga örn sådana
organisationer, som utskottet säkert vill ytterligare stödja och hjälpa.

Jag får kanske — och jag vill hoppas, att icke heller därvid någon tror,
att jag talar i egen sak — omtala, hur ett pär dagar i sund livsglädje kunna
tillbringas på den elevanstalt, så kallar jag den, i vilkens vårdnad jag har
glädjen att vara med. Jag syftar på de nyss gångna dagarna: söndagen den
30 april och måndagen den 1 maj. Hur förlöpte de dagarna? Jo, söndagen
den 30 april var det först gudstjänst. Var och en äger rättighet att vara
närvarande eller icke, men de flesta äro med. Sedan spelades en fotbollsmatch
mot ett främmande lag. Således kan vilket utsocknes lag som helst
efter prövning komma dit, det finns icke några skrankor. Och på kvällen
gav socknens hembygdskör konsert i gymnastiksalen. Den 1 maj hade elevkåren
på eftermiddagen gemensamt kafferep i stora matsalen. Så spelade
elevernas hornorkester en promenadkonsert i musikpaviljongen, och så dansades
det i gymnastiksalen. Här är det icke fråga om att säga, att våra manliga
ungdomar icke under hyggliga förhållanden få roa sig, få dansa, få träffa det
täcka könets representanter. Dansen utfördes till musik av ett kapell, där en
del av ungdomarna medverkade.

Detta är således ett bevis för att man kan, örn man vill, och om »Vi Vill»

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

109

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
som så många ungdomar säga hemma i min stad, få fram någonting positivt
och få bort det negativa momentet.

Så undrar jag, om man icke också i önskemålen kan infoga, att det skulle
bli någon ändring i avseende å filmväsendet, så att man skulle kunna på något
sätt utmärka för föräldrarna, vilka filmer som kunna vara nyttiga och nödiga
för ungdomen. Jag säger nödiga, ty det är ju nu en gång så, att det anses
nödigt för ungdomen att se film. Då skulle man också kunna tänka sig. att
det icke behöver vara några tråkiga filmer, därför att de äro av moraliskt
innehåll. Ungdomen vill lia spänning, och det kan finnas spänning även på det
moraliska området utan slipprigheter och annat.

Sedan undrar jag, örn icke en utredning kunde ta under övervägande, huruvida
icke själva nöjesskatteförordningen skulle kunna få undergå någon granskning,
så att det blev lindrigare eller inga skatter för de allra bästa programmen.
De sämre skulle således få hjälpa till att bära de bättre. Yi veta alla,
att det nu i Stockholm ges en teaterpjäs, som heter »Tiden och vi». Där
visas först några, som först sitta i drömmarnas omätliga rike, och^ så^ se de,
hur det efter deras ungdoms glada nöjesliv ser ut örn tjugo år. Då få de se
verklighetens besvikelse. Det är det, som är så farligt, att vi nu se ungdomen
här i nöjeslivets hets och icke göra någonting för att de som äldre skola
undslippa besvikelserna.

Jag läste under de nyss gångna lediga dagarna en engelsk bok. Ecklesiastikministern
citerade tyska på förmiddagen, då får jag väl säga några
engelska ord. I den engelska boken »Modern England» förekom ett kapitel
»Cult of Youth». Det är kulten av ungdomen, dyrkan av ungdomen. Författarinnan
ansåg, att den engelska ungdomen i stort sett var utmärkt, men
att den ofta var bortklemad och bortskämd. Jag tror, att vi kunna säga detsamma
om vår svenska ungdom. Jag instämmer med henne i att ungdomen är
präktig, det är ett gott material, och mycket kan göras, men jag vill, att den
ej blott skall ha den profana glädjen, utan att vi i stället för kulten av ungdomen
skola försöka kultivera ungdomen, där det erfordras.

Det är därför, herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Ström, Fredrik.

Herr Magnusson, Theodor: Herr talman! Av herr Björkmans anförande
framgick på många punkter, att det göres ofantligt mycket från ungdomens
egna led för att skapa goda och bra nöjen. Egentligen skulle hans anförande,
såsom jag uppfattade det, ha utmynnat i ett avslagsyrkande på en sådan
utredning, som här är ifrågasatt. Förutsättningen för denna planerade utredning
är ju en sak, som kanske inte direkt har utsagts, men som i alla fall
skymtar därbakom i resonemanget, och det är, att ungdomen skulle vara så dålig.
Ofta göres det ju gällande, att ungdomen blir sämre och sämre.

Nu är det så, att när människorna bli gamla, glömma de så lätt, hur deras
egen ungdom var. Jag tror jag skulle kunna vädja till alla kammarens ledamöter,
om de inte skulle kunna gå med på att ungdomen förde ett mycket
sämre liv, när vi voro unga, än vad den gör nu. Jag kan hänvisa. till mina erfarenheter.
Jag växte upp som ung man i Stockholm. Jag minns, hur det
på malmarna, som man kallade dem på den tiden, fanns stora ligor, hur ungdomen
samlades ute till kortspel och brännvinsdrickande i backarna, hur man
talade örn Kungsholmsligan, Söderligan, Ladugårdslandsligan och allt vad de
hette. Sådant existerar inte längre. Det har vuxit upp en helt ny ungdom,
det har blivit en stor flora av ungdomsorganisationer, som det skulle ta en

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
lång stund bara att räkna upp. Jag Ilar ett bestämt intryck av att ungdomen
nu är mera ambitiös än vad den varit tidigare. Det råder trängsel i alla frivilliga
skolor, det är en riktig nåd att få komma in i yrkesskolor, och alla möjliga
slags fortsättningsskolor, sedan den egentliga folkskolan är slut, oell
många kunna inte få komma in, ty det finns inte plats för dem. Ungdomsorganisationerna
ha ett mycket omfattande nöjesliv och förströelser att bjuda
på, såsom ju också herr Björkman intygade. Jag har det bestämda intrycket,
att livet självt ordnar denna sak genom att ungdomen har fått större ambition
nu än vad den hade tidigare.

Här citerades ett auktoritativt uttalande av en inspektör för barnavårdsverksamheten
uppe i Norrland. Han hade målat läget mycket mörkt. Jag
vet inte, örn nöjeslivet är så omfattande i Norrland. Jag kan också för mili
ringa del åberopa vissa erfarenheter. Jag har under tolv år varit ledamot av
Göteborgs barnavårdsnämnd, de sista 4—5 åren var jag vice ordförande. Jag
har också suttit vecka efter vecka och behandlat fall av vanart bland ungdomen,
och jag har kommit till det resultatet, att det så gott som uteslutande är
bristfälliga förhållanden i hemmet, som göra, att man får de små parvlarna
inför barnavårdsnämnden. Jag har det bestämda intrycket, att skulden mindre
får sökas hos nöjeslivet än i de dåliga hemförhållandena. Den vanliga
gången är, att det är en familj på 8—10 personer, som bor i ett rum och kök —
i Göteborg är ju alltjämt våningstypen ett rum och kök förhärskande. När
barnen växa upp, kunna inte alla vara inne på en gång, de kunna inte sitta
hemma och läsa läxorna, ty de störa varandra. Ofta är det också i mycket
fattiga hem tråkigheter från föräldrarnas sida, särskilt örn mannen dricker
o. s. v. Ja, barnen jagas ut på gatorna, de ha ingenting annat att ta sig till,
de ha inte det hem och det skydd som de beböva. Jag kan också en passant
säga, att jag var med och gjorde en rätt överraskande iakttagelse om barn,
som man får ta hand om för skyddsuppfostran. Det är inte så ovanligt, att
det kommer en anmälan från föräldrarna, från hustrun och mannen, att den
eller den gossen och den eller den flickan är så svår, så att man inte kan ha
hand örn dem längre. Man vädjar då till barnavårdsnämnden att ingripa. I
sådana fall ha vi oftast gjort den iakttagelsen, att det fanns en styvmor i huset.
Det är tragiskt att behöva säga det, men jag har en mycket sorglig erfarenhet
på den punkten. Där det finns en styvmor i huset och hon kanske
haft med sig några tidigare barn, och det så måhända blir nya barn, så att
man kan tala om »mina barn och dina barn och våra barn» — där är det synd
örn barnen i faderns tidigare äktenskap, ty det är oftast de, som få sitta hårdast
emellan. Så stå de små parvlarna då inför barnavårdsnämnden och kunna
inte klara ut allt detta. De äro så vanartiga och så elaka och så stygga hemma,
det sättes upp rapporter, man sitter och läser alla dessa skriftliga utläggningar,
och till slut får man en ganska tråkig bild av det hela.

överhuvud taget är det fattigdomen, som sätter sin prägel på de vanartiga
barnen. Herr Björkman sade, att de gå och stjäla i konfektautomater och allt
möjligt, därför att de inte Ira så gott örn pengar som andra barn. Där ha vi
den springande punkten. I goda hem med god ekonomi kan man också på ett
rimligt och naturligt sätt tillgodose barnens anspråk på omväxling. _ Herr
Björkman sade, att det visst inte är orätt, att barnen gå på biograf. Nej, men
till en början, när biograferna voro nya, ansågos de vara. syndens nästen över
allting annat, så dit skulle inte barnen gå. Nu har man i alla fall. ändrat sig
så långt, att man säger, att goda filmer kunna barnen gärna få gå på. . Men
de fattiga barnen, som inte ha några pengar att betala för biljetterna till de
goda filmerna —• hur går det med dem? Sa uppstår begäret efter pengar. . "Vi
hade i Göteborgs barnavårdsnämnd en pojke, som var så begiven på att stjäla

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

lil

Om utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
cyklar, att vi vidtogo åtgärder för att skaffa honom en egen cykel. När en
pojke varit så intresserad av en sådan sak och det kanske inte annars funnits
något ont hos honom utan han bara hade ett rent mekaniskt intresse, då ville
vi skaffa honom en cykel, så att han inte skulle behöva stjäla från andra utan
få sin längtan tillfredsställd på den punkten. Jag tror sålunda, herr talman,
att man gör ungdomen orätt genom att klanka så mycket på den som man gör
i detta fall, och att man gör betydligt bättre genom att positivt försöka hjälpa
ungdomen till rätta. Jag vill erinra om att det för närvarande pågår en utredning
örn att skapa bättre samlingslokaler i landet. Det är ju en strävan,
som vi känna från arbetarrörelsen, som redan från början försökte skaffa samlingslokaler.
När vi då började bygga våra Folkets hus, klankades det på
det, och man kritiserade oss och påstod att vi upprättade formliga syndens
nästen genom dessa byggen, som då ansågos bli härdar för all slags vanart
och dylikt. Nu har det talet slutat. Jag tror inte att det är någon, som längre
har panna att framträda och säga, att Folkets hus och Folkets parker draga
ned ungdomen. Men så har det varit gång på gång. Jag hänvisar till en
ytterligare erfarenhet från Göteborg. När staden inrättade Liseberg, ansågs
det vara ovärdigt för staden att ockra på ungdomens nöjesliv, och det höjdes
sådana där kritiska röster emot förslaget, som påstodo att Liseberg skulle
komma att dra ned ungdomen och skapa dåliga nöjen. Jag tror att alla, som
bo i Göteborg, nu äro ense örn att staden gjort en god gärning genom att öppna
denna mycket vackra och välskötta — man kan gott säga nöjesindustri, för
att hålla oss till den terminologi, som användes här. Ungdomen står där under
offentlig kontroll. Där samlas alla stadens medborgare, både rika och
fattiga, kan jag säga, och på det viset blir det en allmän kontroll över det hela.
Men till att börja med ansåg man, att det var en mycket fördömlig gärning,
när staden gjorde detta.

Vad nu biograferna beträffar, har det ju gjorts en utrangering genom att
vissa filmer äro barnförbjudna, och jag skulle tro att om man tittar efter, så
äro nog de äldre majoriteten av dem som gå på biograferna. Jag skulle tro
att ungdomen representerar en ganska liten minoritet därvidlag.

Men vad har man nu tänkt sig bland dem som vilja begära en utredning?
Skulle denna utredning gå ut på att förbjuda t. ex. biografer och vissa nöjestempel?
Var går gränsen för ett ingripande härvidlag? Är det inte då bra
mycket bättre att hjälpa ungdomen positivt till rätta genom att skaffa bättre
samlingslokaler och framför allt genom att understödja bostadsbyggandet,
som ju har en kolossalt stor social betydelse, när det gäller ungdomens, uppfostran,
i stället för att gå denna negativa väg, som man här har givit anvisning
på?

Det är emellertid en sida av frågan örn ungdomens nöjesliv, som man får
mönstra ut, och det är frågan örn en utredning örn ungdomsbrottsligheten, vilket
kammaren redan gått in för, då även jag understödde det förslaget. Det
är en speciell sida av saken, som bör behandlas särskilt. Speciella undersökningar
ha visat, att de s. k. ungdomsbrottsliga rekryteras från ett bestämt
klientel. Inte minst komma de från de s. k. hjälpklasserna i skolorna. Det
är mer eller mindre psykopatiska barn, som ha dessa anlag inom sig och som
utan vidare falla för olika slags frestelser, när de komma ut på egen hand i
livet. Jag anser att det är av behovet påkallat, att man försöker hjälpa speciellt
detta klientel till rätta och vidtaga åtgärder för att skydda dem, men
det är en sida av saken, som jag anser inte alls har att göra med allt det andra,
som lian resonerats örn här i kväll.

Jag skulle i detta .sammanhang vilja citera ett ord av Hasse Z., som rann
mig i minnet många gånger, när jag satt i barnavårdsnämnden och såg på för -

112

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Om utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
hållandena där. Det lydde så här: »Det är inte så farligt nied de vanartiga
barnen; det är värre med de vanartiga föräldrarna».

Herr talman! Jag skall be att få yrka avslag på utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Linder, Alfred Andersson och Anderberg.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! I allt väsentligt ber jag att få

instämma i vad herr Magnusson sagt, kanske med reservation för det omdöme,
han fällde örn styvmödrarna, ty det kanske inte är riktigt i alla fall;
det finns naturligtvis undantag även där.

Alla äro vi givetvis intresserade av ungdomen. Det råder inom utskottet
ingen meningsskiljaktighet i fråga örn intresset för ungdomen, utan vad meningarna
skilja sig örn i utskottet, är hur mycket man skall göra. Det klagas
i pressen då och då och även man och man emellan över att riksdagen beslutar
om allt för många utredningar och att det pågår en sådan massa utredningar
i landet. Då kan man ju säga, att det på detta område försiggår en
hel del utredningar, som tangera nöjeslivet. Landshövding Lidén har fått i
uppdrag att utreda bestämmelserna örn offentliga tillställningar på landsbygden,
och han skall göra en översyn av ordningsstadgan. Jag förmodar
att han vid fullgörandet av detta uppdrag icke kan gå förbi nöjeslivet på
landsbygden, örn han upptäcker att det medför ökad ungdomsbrottslighet.
Lokalfrågan, som ju också har framförts i debatten och som omtalas i en
annan motion, som vi komma att behandla i kväll, är ju under utredning, och
det är att hoppas, att den utredningen så småningom skall bli färdig, så att
man får tillräckligt med samlingslokaler på landsbygden, så att ungdomen har
tak över huvudet, när den skall samlas till sina nöjen. Fångvårdsstyrelsen
håller också på med en utredning om ungdomsbrottsligheten, och fångvårdsstyrelsen
säger, vilket herr Elon Andersson tagit till intäkt för utskottets yrkande,
att enligt styrelsens mening nöjeslivets arrangörer ha stor skuld till
den hets, som för närvarande utvecklas på deras förvärvsområde. Styrelsen
finner också de framställningar örn åtgärder däremot, som på senaste tiden
gjorts i olika sammanhang, synnerligen beaktansvärda och framhåller med
stöd av erfarenheterna från fångvårdens arbete, att man har att söka en av
huvudorsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten i det abnormt uppdrivna
nöjeslivet.

Reservanterna inom utskottet tro, att fångvårdsstyrelsen, när den uttalar
sig på detta sätt vid den utredning, som den håller på med beträffande ungdomsbrottsligheten,
icke kan förbigå att se litet på nöjeslivets område, och det
är därför, reservanterna anse, att om man här skulle begära en utredning,
skulle det vara att lägga kaka på kaka. Vi anse att det är onödigt och ha
den bestämda uppfattningen, att denna fråga kommer under utredning med
anledning av detta fångvårdsstyrelsens uttalande. Dessutom har ju chefen för
justitiedepartementet meddelat, att han med anledning av kammarens beslut
angående ungdomsbrottsligheten kommer att se på saken, och den utredning,
som kommer att syssla med detta, kommer alldeles säkert inte att kunna gå
förbi frågan örn nöjeslivet. Dessutom håller en enskild sammanslutning, nämligen
Centralförbundet för socialt arbete, också på med en utredning örn ungdomsbrottsligheten,
och säkerligen kan inte heller denna organisation därvid
förbigå nöjeslivet, därest det skulle visa sig, att detta är den verkliga anledningen
till den ökade ungdomsbrottsligheten.

Herr talman, det är dessa saker som gjort att herr K. A. Johanson och jag
ansett det vara onödigt, att kammaren nu begär en ytterligare utredning. Vi

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

113

Orri utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet rn. m. (Forts.)
äro övertygade om att denna fråga ändå blir föremål för behandling genom de
utredningar av olika slag, som syssla på detta område.

Jag instämmer i avslagsyrkandet.

Herr Bergman: Herr talman! Jag hade inte tänkt att uppträda i denna
debatt, ty jag trodde att det var alldeles givet, att den skulle bli helt kort och
mynna ut i ett nära nog enhälligt bifall till motionen, sedan denna nu bifallits
av andra kammaren och tillstyrkts av utskottet här, men då det nu har
blivit en större debatt, där det yrkats avslag på motionen, skulle jag kanske
försumma en plikt i min egenskap av ordförande i riksdagens nykterhetsgrupp,
örn jag inte sade några ord. Jag skall inte taga upp tiden länge.

Jag lyssnade med det största intresse till det intressanta anförande, som
hölls här av herr Magnusson från Göteborg, som har stor erfarenhet på detta
område, och i större delen av det anförandet kan jag instämma, men jag blev
högst förvånad, när jag fann, att det mynnade ut i ett yrkande örn avslag
på motionen, örn jag inte hörde fel. Jag väntade att det skulle utmynna i ett
yrkande örn bifall.

Jag har svårt att förstå, hur man kan yrka avslag på detta. Det är väl
ingen olycka som händer, örn det blir en utredning örn denna sak. Man kanske
kan ha den meningen, att det inte är så mycket att vinna — jag kan förstå
att somliga mena, att det kanske inte blir så stora resultat av det -— men nog
är saken av den betydelse, att det inte skadar att göra ett försök.

Nu vill jag säga, att jag fullkomligt instämmer i vad som sagts här, att det
inte är mot ungdomen, man riktar sig. Det finns, såvitt jag vet, inte ett ord
i motionen, som angriper eller förebrår ungdomen vad som här påtalas, utan
motionen vänder sig, som det mycket riktigt också står i utskottsutlåtandet,
emot de skadliga verkningarna av »en profithungrig nöjesindustri». Det är
just det, man riktar sig mot och vill försöka råda bot för: en samvetslös industri,
som endast vill förtjäna pengar, som utnyttjar och ockrar på ungdomens
naturliga nöjesbehov och lockar in obefäst ungdom i sina utlagda
snaror. Ungdomen rår inte för, att dessa snaror utläggas, lika litet som äldre
personer rå för, att man lägger ut frestelser för människor av alla åldrar, genom
sådant som samvetslöst folk vill förtjäna pengar på.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på — och det var närmast därför,
jag begärde ordet —• att en av de väsentliga orsakerna till det urartade nöjeslivet
är den slapphet, som nu för tiden visas i alkoholfrågan. För ett tjugutal
år sedan gjorde sig i stor utsträckning en helt annan anda gällande, men nu
har det visat sig från statsmakternas sida, på tongivande håll överhuvud taget
och från växande kretsar av allmänheten att en fullkomlig likgiltighet eller
på somliga håll rent av fientlighet breder ut sig gent emot nykterhetssträvandena,
som dock höra till det allra bästa, som vår nyare inre historia har
att uppvisa. Vi måste vända örn i detta avseende och verkligen taga några nya
krafttag. Det förhåller sig för närvarande på det sättet, att Sverige i avseende
å konsumtion av spritdrycker intar främsta rummet i hela Norden och
ett av dc främsta i hela Europa; inte alls, vad Norden angar, blott därigenom
att vi ha talrikare befolkning än de andra staterna i Norden utan siven därigenom
att medelkonsumtionen pr individ är störst hos oss: dubbelt så stor
som i Norge, tredubbelt så stor som i Finland och nära fyrdubbelt så stor som
i Danmark. Det är ingen hedersplats, vi lia i detta avseende, och vad man
gjort under sista tiden från statsmakternas sida har bedrövligt att säga
inneburit ett underlättande av åtkomsten av alkoholdrycker. Den olyckliga
lagstiftning, som genomdrevs 1937 under kraftig protest från praktiskt taget
hela den svenska nykterhetsrörelsen, har stor skuld i detta. När man köper

Första hammarens protoholl 1039. Nr 87. 8

114

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
varor från något håll, där man icke bor, får man i andra fall betala frakt,
men när det är fråga örn sprit skall man få varorna skickade till sig på bekvämaste
sätt utan att betala frakt för dem. Och man gör postanstalter och
järnvägsstationer till utlämningsställen; på somliga platser finns det ju luckor
för motböcker liksom för biljetter. Det är en utveckling, som måste stoppas
på något sätt; den saken kan inte heller förbigås, men det rår inte ungdomen
för, utan det är ungdomen som förförs genom dessa förhållanden, för
vilka staten till stor del är ansvarig.

Jag har tillbragt större delen av mitt liv i sällskap med ungdom och under
samvaro med olika åldersklasser av ungdom, mest i den åldern, då de nyss
äro vuxna, eller just bland den ungdom, som det kanske närmast är fråga örn
här, och jag har det intrycket av ungdomen, att den är ett utmärkt material till
duktigt folk. Yår svenska ungdom förtjänar i många avseenden beröm, men
därför skall man också draga försorg för att den inte fördärvas.

Jag vistades under krisåren strax efter kriget i ett främmande land i en
stor ungdomsstad, där det fanns tusentals studenter och många skolor av olika
slag. Där fanns på den tiden en amerikan, som var utsänd av en institution
i Amerika, som ville hjälpa de nödlidande bland europeiska folk. Jag vill
minnas att han var representant för K. F. U. M. i Amerika. Han utförde
ett utomordentligt arbete i den staden. Han arrangerade filmförevisningar,
som voro fullkomligt förstklassiga men som allesammans voro utomordentligt
förträffliga i avseende å sin tendens och samtidigt synnerligen roande. De
utgjorde det största nöje som fanns där, och filmerna vörö även tekniskt charmant
gjorda. Sådana filmer ■—- uppfostrande och nyttiga och på samma gång
roliga — skulle man uppmuntra. Nu för tiden är ju nära nog största delen
av vad som visas på biograferna sådant som förflackar och i vissa fall rent av
verkar neddragande på publikens smak. Mycket av vad som visas är det i
varje fall.

Nu säger man: Hur skall man råda bot för sådant? Man skall inte förbjuda,
säger man. Det kanske inte går, men låt oss uppmuntra de goda filmerna.
Låt oss bilda kommittéer i samhällena av personer som ha erfarenhet på detta
område, sådana personer som herr Magnusson, t. ex., och andra som haft med
ungdomen att göra, och låt samhället uppdraga åt dessa kommittéer att rekommendera
vissa filmer, t. ex. till erhållande av befrielse från nöjesskatt eller
rent av understöd av offentliga medel om de verkligen på framstående sätt
verka folkuppfostrande. Örn man gör detta, kan man göra mycket gott. Och
jag kan tillägga till vad som sagts bär förut örn vad som vidtagits genom
ungdomens eget initiativ, att det nyligen uppe i Vasastaden i Stockholm
startats ett »ideellt bildningsförbund», som just lagt an på att visa utmärkta
filmer i den stadsdelen. Sådana strävanden borde uppmuntras liksom annat
i den vägen som kan finnas men som har svårt att utan tillräckliga medel
taga sig fram.

Jag lovade att inte vara vidlyftig, och jag skall hålla ord. Jag vill blott
säga som en sammanfattning, att det viktiga är, som det står i motionen, att
man positivt försöker att uppmuntra de goda tendenser som framträda hos
ungdomen själv och hos dem som verka för ungdomen för att därigenom motverka
de neddragande tendenserna. Så finns det naturligtvis också vissa områden,
som äro sådana, att samhället borde kunna inskrida med hårdhandskarna
mot dem. Jag har ingenting emot ett förbudssystem i detta avseende, men
jag håller med örn att de positiva åtgärderna äro de viktigaste. Vad rusdryckerna
beträffar, bör allt göras för att försvåra åtkomsten till dessa.

Jag ber att på det livligaste få tillstyrka bifall till motionen, och jag hoppas
att de som yrkat avslag på den vid närmare eftersinnande skola ändra

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

115

Om utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
mening och i varje fall hoppas jag att de ej vinna någon större anslutning till
det yrkandet. Jag menar att det skulle hedra första kammaren att bifalla
denna motion, liksom andra kammaren nyss hedrat sig genom ett liknande
beslut. Första kammaren har ju för övrigt redan vid en föregående riksdag
bifallit en liknande motion.

Herr Linderot: Herr talman! Jag hade inte tänkt att taga ordet i denna
fråga, då den ligger utanför ramen av min dagordning, men jag har faktiskt
suttit och ilsknat till, då jag hört de moraliska predikningarna örn ungdomens
nöjesliv, där man utan att angiva något som helst konkret krävde att statsmakterna
skulle utreda det förfall som nu existerar bland ungdomen och vidtaga
åtgärder däremot. Jag måste fråga: Vad är det för någonting, som är
så rysligt fasligt bär bland ungdomen nu för tiden? Jag anser mig själv tillhöra
ungdomen — jag är ännu inte femtio år — och jag måste fråga: vad är
det för någonting, som är så farligt i nutidens ungdoms livsföring? Ju äldre
vi bli, mina herrar, desto sämre blir ungdomen, det skola vi komma ihåg. Jag
tror för min del, att örn det funnes någon värdemätare, som kunde mäta ungdomens
kvalitet även i fråga örn #ess nöjesliv, vilket det naturligtvis inte
finns, därför att allting här blir subjektiva omdömen, så skulle det visa sig, att
ungdomen av år 1939 är betydligt bättre i alla hänseenden än ungdomen av år
1909 eller 1899.

Det är inget originellt, att diskutera örn ungdomens nöjesliv. Jag var sekreterare
för dåvarande socialdemokratiska ungdomsförbundet för 25 år sedan. Då
tillsattes en stor kommitté för behandling av frågan örn ungdomens nöjesliv,
och vi hade ett opinionsmöte på K. F. U. M. här i staden. Där talade elva
präster och så jag — det var dels frikyrkopräster, dels statskyrkopräster. Och
vad sade prästerna för någonting? De sade: Det är alldeles rysligt, det här
med ungdomen! så det är inget nytt för i dag. Och de talade örn hur man
skulle få ungdomen att sluta att spela kort och dansa och allt möjligt sådant
fult, som ungdomen då hade för sig. Så sade jag, som då i alla fall själv hörde
till ungdomen: Jag tycker inte det är så farligt, men örn det finns en massa
osköna och kanske omoraliska förhållanden i ungdomslivet i samhället, så
måste vi ju taga reda på orsakerna till det och ingripa mot dessa orsaker och
se till att man upphäver de förhållanden, som skapa en dålig moral, ett dåligt
nöjesliv o. s. v. Men när jag uppställde frågan örn att man i denna ungdomskommitté
måste för förbättrande av nöjeslivet angripa orsakerna till de dåliga
förhållandena, så sprack hela kommittén efter en tämligen kort tid, ty de
ville inte vara med om att angripa den verkliga roten till det onda.

Så är det också med de tal, som hållits här örn ungdomens nöjesliv. Hade
jag hört herr Magnusson från Göteborg, innan jag begärde ordet, skulle jag
inte lia yttrat mig, ty det var ett verkligt gott tal. Det innehöll faktiskt sanningen
och kärnan i hela detta problem, då herr Magnusson formulerade det
så, att ungdomens frestelser, ungdomsbrottsligheten, vanarten o. s. v. framför
allt härröra från fattigdom, från bristen på slantar till nöjen, från trångboddheten
o. s. v. Där ligger hela sakens kärna, liksom den låg där för tjugufem
år sedan, och där måste man angripa problemet.

Inte var ungdomen så mycket bättre förr, herr Bergman. Det var den inte.
När herr Bergman fyllde 50 år, stod jag i en sångkör av ungdom och sjöng
för herr Bergman, och vi voro inte ett dugg bättre då än ungdomen är nu. De
fel som finnas bero faktiskt inte heller på något slags bortseende från allmänna
moraliska regler ifrån statsmakternas sida, utan det hela rör sig örn hur
de sociala förhållandena, de ekonomiska förhållandena och livsföringen i allmänhet
för den stora massan kan utvecklas inom ramen av de samhälleliga

116

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Om utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
betingelserna. Därför menar jag, att om man vill ha en starkare, bättre och
mera livsduglig ungdom än nu — och det kunna vi ju vara överens örn. att det
vore bra — då måste man se till först och främst, att ungdomen får något
perspektiv, som kan ge den ryggrad. Det hjälper inte att predika för ungdomen,
det är hopplöst. Det hjälpte inte att predika för oss, när vi voro unga,
och det hjälper inte att predika för dem som nu äro unga. Man måste ge de
unga ryggrad, och hur gör man det? Genom att ge dem perspektiv, så att
de se, att de kunna bli någonting, kunna arbeta sig framåt och få trygghet i
samhället, att den som vill bli flygare kan få bli flygare, den som vill bli
chaufför kan få bli chaufför och den som vill bli snickare kan få bli snickare,
att ungdomen kan få utveckla sina talanger och förtjäna sitt bröd i trygghet,
bilda familj och utveckla sig som människor. Då blir nöjeslivet också bra.
Men allt detta pratet örn att nu måste vi utreda, hur man sätter upp sådana
där femöresautomater och lockar ungdomarna att snurra på hjul, det är rent
nonsens och ingenting annat, ty det är inte där, sakens kärna ligger. [Vad
är det som skall utredas? Att en pojke som inte har 25 öre, så att han kan
komma in på nöjesfältet, går och knycker i en automat — är det något att utreda,
örn jag får fråga? Om vi varje år utreda alla dessa problem genom
statsmakternas försorg, går ju nästa, pojke och knycker i alla fall, när det
fattas 25 öre för honom. Det är väl ingenting att utreda.

Nej, skola samhällsmakterna göra någonting här, skola de göra precis vad
herr Theodor Magnusson sagt: först och främst genom de organ, som verka
bland ungdomen, se till att den pojke, som går och stjäl en cykel därför att
han är så mekaniskt intresserad, kan få en cykel. Tag menar att det var en
moralisk tes, som herr Theodor Magnusson här formulerade från Göteborgs
barnavårdsnämnd: ge pojken en cykel, så stjäl han inte. Det stämmer nämligen,
och den vägen skall man slå in på, och så skall man se till att de ungdomar,
som behöva nöjen, kunna få dem, så att de inte hindras av ekonomiska
skäl, och att de inte drivas ut på gatan på grund av trångboddhet, ty hur
skall ungdomen kunna utveckla något umgängesliv och nöjesliv tillsammans
med sina kamrater, vänner och jämnåriga, då det bor en familj med två eller
tre vuxna barn i ett rum och kök i Stockholm eller i dessa skrubbar, som man
nu hyr ut och kallar för moderna lägenheter? Det kan den inte; den måste ut
på gatorna. „

Till syvende och sist blir hela problemet en ekonomisk fråga, en social fråga,
där samhällsmakterna måste se till att skapa sådana livsbetingelser för
ungdomen, att de osköna och omoraliska yttringar av ungdomens livsföring,
som man nu kan notera, försvinna på grund av att de sociala och ekonomiska
orsakerna till dessa osköna livsyttringar försvinna.

Jag har, herr talman, med detta velat argumentera emot utskottets förslag
örn utredning. Jag anser det vara fullkomligt meningslöst, och de som
tala för det, prata i huvudsak nonsens, ty de gå inte in på frågans kärna. Jag
anser därför, att herr K. A. Johanson, vilken såvitt jag kommer ihåg är. utskottets
ordförande, har rätt. Han borde ha dirigerat utskottets förslag^ en
annan riktning, men nu ansluter jag mig till hans yrkande örn avslag på utskottets
hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Jag tror inte, att jag kan säga, såsom den

föregående ärade talaren, att jag suttit och »ilsknat till» under denna diskussion,
och jag ser kanske inte fullt så temperamentsfullt på frågan som han.
Men i själva den huvudfråga, som vi ha att avgöra i kväll,^huruvida vi skola
besluta en utredning eller ej, är jag pa samma sida som bade lian och reservanterna
och herr Theodor Magnusson.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

117

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)

Herr Johan Bergman förklarade, att det skulle vara en heder för den svenska
riksdagen att begära en sådan här utredning. Är det riktigt säkert, herr
Bergman? Tillhör det icke den svenska riksdagens skyldigheter att inte bara
följa sina känslor — visserligen respektabla, vackra och välmenande känslor
— utan också att lyssna litet grand till ett klart, granskande och kritiskt förstånd?
Det förefaller mig, som örn de på reservantsidan framställda synpunkterna
härvidlag innehålla mest av detta granskande och kritiska förstånd.

Jag har noga hört på vad talesmännen för utskottet haft att säga. Jag har
även gjort mig besvär att plöja igenom en stor del av den omfångsrika andrakammardebatten
i frågan. Och jag måste säga, att det är ganska sällan man
möter så mycket ord och så litet innehåll — jag menar sakligt innehåll — som
när man lyssnar till eller läser dessa anföranden.

Vi ha fått höra, att man särskilt vill åt den penninggiriga, profithungriga
nöjesindustrien. Det är ett vackert slagord, mina herrar, men är det något
mera? Vi ha inte fått höra ett enda ord örn vad det är för nöjesindustri som
herrarna särskilt vilja åt, vi ha inte heller fått höra något örn på vad sätt vi
skola taga itu med dessa profithajar inom nöjesindustrierna. Jag märkte, att
herr Bergman var litet tveksam om, huruvida man verkligen kunde gå fram
med kniven och beskära nöjeslivet något vidare hårt, och han framställde den
relativt förnuftiga tanken, att man i stället skulle gå positivt fram och försöka
med att t. ex. premiera bättre filmer. Detta har jag inte något emot —
en sådan konkret tanke kan mycket väl framställas och diskuteras. Hen varför
vi skulle starta en stor utredning på så fullkomligt lösa boliner, som föreligga
i utskottsutlåtandet, det har jag svårt att förstå.

Jag tycker, att det här spelas litet väl brett på känslosträngarna. Den ene
talaren efter den andre har stått upp och sagt, att man »icke kan ha samvete»
att avslå denna begäran örn utredning. Men detta är inte bara en samvetsfråga,
det är också en omdömesfråga. Här ha talesmännen för utskottet upprepade
gånger sagt sitt huvudargument vara, att fångvårdsstyrelsen har pekat
på det uppdrivna nöjeslivet såsom en av de viktigaste orsakerna till ungdomsbrottsligheten.
Nåväl, eftersom denna ungdomsbrottslighet nu kommer
att undersökas, eftersom fångvårdsstyrelsen är klart medveten örn att nöjeslivet
spelar en viktig roll därvidlag, och eftersom utskottet självt säger, att
»vid en utredning örn ungdomsbrottsligheten kan frågan örn det moderna nöjeslivets
urartningar icke förbigås; fastmera är det anledning antaga, att utredningen
i väsentlig mån kommer att behandla detta problem», är det då inte
ganska riktigt som en talare sade, att det blir tårta på tårta om man, strax
efter det man fått veta, att denna utredning om ungdomsbrottsligheten skall
komma till stånd, varvid frågan örn nöjeslivet skall spela en väsentlig roll, beslutar
en stor, »allsidig» utredning örn detta samma nöjesliv?

Jag tycker visst, att vi skola begära självdisciplin av vår ungdom. Men
tycka inte herrarna här i svenska riksdagen, att vi skola begära litet självdisciplin
av oss själva också? Till exempel när det gäller anföranden och att
ställa till med utredningar, vilka så pass tydligt, som här skett, av förslagsställarna
själva utpekas såsom överflödiga. Jag opponerar mig inte alls emot
de välmenande motiv, som ligga bakom yrkandena på denna utredning. Jag
gör anspråk på att anses vara en lika god och ansvarsmedveten vän till vår
svenska ungdom som någon i denna kammare. Men jag tycker vi ha skäl att
begära, att riksdagen vet litet bättre vad den gör och först söker få litet klarare
sikt över den väg, utredningen skall gå, innan den fattar sitt beslut. Jag
tror att det var herr Elon Andersson som sade, att man inte skall begära, att
problemet skall kunna »uttömmande» behandlas i en motion. Det är väl ingen
människa, som begärt, att motionärerna skola lia uttömt detta problem, men

118

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Om utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
nog kunde de lia åstadkommit någon liten gnutta till antydan örn de riktlinjer,
som skulle följas, så att man därigenom kunnat bli övertygad om att utredningen
verkligen behövs. Visserligen finns det ju för närvarande pengar
i svenska statskassan, och vi äro därför i riksdagen just nu inte så njugga
med anslag, men borde vi inte i alla fall se en liten smula på slantarna, då det
gäller nya utredningar? Det har tidigare framhållits, att flera utredningar,
som beröra olika sidor av just detta problem redan äro satta i gång.

Dessutom skulle jag vilja instämma med de talare, som påmint om att man
kanske angriper dessa problem bättre, om man tar upp andra sidor av saken,
än örn man går med farbroderligt bekymrad blick och misstänker ungdomen
i allmänhet för att föra ett missriktat nöjesliv. Den av herr Theodor Magnusson
påpekade frågan om bostäderna och om hemförhållandena är en central
fråga, och den från annat håll framhållna synpunkten örn ungdomens föreningsliv
och dess behov av lokaler är också en viktig praktisk fråga härvidlag.
Det är den svenska riksdagen mera värdigt att ta realistiskt och praktiskt
på dessa saker än att förlora sig i ett moln av oklar, ehuru välmenande
sentimentalitet.

Det är på grund av dessa skäl, herr talman, som jag tycker, att de anspråk
på en ny utredning, som här ha rests, äro skäligen obefogade. Jag skulle
vilja föreslå, att vi i varje fall vilade på hanen och avvaktade resultatet av de
utredningar, som pågå rörande viktiga sidor av samma fråga. Sedan kan man
sc efter, huruvida dessa utredningars arbete leder fram till något problem,
som verkligen behöver ytterligare undersökas. Jag yrkar alltså avslag på
utskottets hemställan.

Herr Härdin: Herr talman! När jag inom utskottet anslutit mig till dem,
som yrkat bifall till motionen, har jag icke gjort mig några stora illusioner
örn att man skulle lyckas utreda så mycket beträffande det problem, som berörts
i motionen, men jag har intagit min ställning delvis med utgångspunkt
från andra synpunkter än dem, som blivit berörda här i kväll, och jag skall
därför, herr talman, med några ord be att få beröra, varför jag ställt mig på
det sättet beträffande denna motion.

Det finns väl ingen tid. som kan berömma sig av att ha offrat så mycket på
ungdomens fostran som vår tid gjort. Vi försöka, så långt vi kunna, följa barnen
från första början med bästa möjliga läkarvård i barndomen, bästa möjliga
skolunderbyggnad, bästa möjliga yrkesutbildning o. s. v. tills de själva
skola gå ut i livet. Och detta är naturligtvis riktigt. Jag skulle vilja vara
med örn att yrka på ytterligare utgifter för dessa saker, örn det så skulle gälla.
men jag vill då också samtidigt se några följder av de uppoffringar man
gör därvidlag. Och sådana ser man ju, ty vi ha i detta land för närvarande
en hel del mycket präktig och duktig ungdom, som säkerligen en gång i tiden,
när vår generation är borta, kommer att taga hand örn detta samhälle och
kanske sköta det mycket bättre än vår generation gjort. Då vi emellertid,
samtidigt som vi se och erkänna allt detta, ändå icke kunna undgå att se, att
en oroväckande stor och oupphörligt stigande procent av ungdomen förfaller
till ett förslappande nöjesliv, ungdomsbrottslighet eller vad man vill kalla
det, måste man fråga sig, om det inte är fel någonstans, och jag ställer frågan
i första hand så: månne icke felet ligger hos oss själva, som äro uppfostrare?

Varför är man så rädd för en undersökning härvidlag? Vad har utskottet
begärt? Utskottet är så hänsynsfullt, att det påvisar, att kammaren tidigare
begärt en utredning av en annan liknande fråga, och nu säger utskottet, att
vid denna utredning borde även det nu ifrågavarande ärendet kunna undersökas.
Äro riksdagens ledamöter rädda för att denna utredning skall komma

Onsdagen dea 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

119

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
att påvisa, att det är vårt eget fel som uppfostrare, att ungdomen är sådan den
är, och jag ifrågasätter verkligen, örn man inte skulle kunna komma till det
resultatet?

Sedan har det anmärkts på att utskottet inte har något positivt förslag att
komma med. Utskottet har dock påpekat — de gjorde redan motionärerna,
när motionen skrevs — att man borde kunna vinna rätt mycket med att offra
något mera på de utmärkta ungdomsorganisationer, som redan finnas inom landet,
och jag tror, att man på den vägen säkerligen skulle ha utsikt att komma
fram åtminstone ett gott stycke.

Jag har med utgångspunkt från dessa synpunkter vid behandlingen inom
utskottet av denna motion icke velat taga på mitt ansvar att ställa mig avvisande
till utredningskravet och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I herr Härdins yttrande instämde herr Bodin, Karl.

Herr Björck: Herr talman! En talare efterlyste här några konkreta fall.
Jag beklagar, att han icke är inne i kammaren nu, men jag ser åtskilliga andra
här, som jag förstår lia samma syn på saken som han, varför jag tillåter mig
åberopa tvenne personer, som jag i fjol samtalade med beträffande denna fråga.

En av dessa, som man måste ge vitsordet att väl känna dessa förhållanden
är doktor Gerda Kjellberg, överläkare vid Stockholms stads sjukhus för kvinnooch
könssjukdomar. Hon sade i ett radioföredrag, och hon underströk det också
i ett uttalande till vissa tidningar, att hon genom sin verksamhet hade fått
verkligt underlag för sina allvarliga bekymmer för ungdomens sedliga vandel.
Jag telefonerade i fjol till henne och begärde ett samtal, och fick också ett
synnerligen intressant sådant med henne under en hel timme. Hon sade bland
annat, att hon kunde namnge för mig dansställen, som skulle ha bannlysts och
stängts för länge sedan här i Stockholm. När flickorna komma till oss och äro
smittade, begära vi, sade hon, att få veta, var de träffat de personer de blivit
smittade av, och de tala då i regel om detta. Och det allra värsta är, sade hon
vidare, att det mest gäller flickor i 15—18-årsåldern. Hon lämnade mig en
statistik — den är tillgänglig för vem som helst, och jag ber herr Linderot
skaffa sig den statistiken — som tydligt visar, att fastän könssjukdomarna äro
i sjunkande för äldre åldrar, öka de för åldrarna 14—18 år.

Det var mycket oroväckande siffror som då visades. Jag skulle därför vilja
uppmana dem, som efterlysa konkreta fall: sök upp doktor Gerda Kjellberg,
så få ni bevis av henne för riktigheten av vad jag här sagt.

En annan auktoritet på detta område är föreståndarinnan för Stockholms
stadsmissions räddningshem för fallna kvinnor, syster Katarina, som i ett
föredrag för inbjudna riksdagsmän och andra intresserade talade örn sina erfarenheter
från Stockholms undre värld. Under de tolv år hon hade förestått
detta räddningshem, hade hon tagit hand om 2,080 flickor. Denna siffra var
uträknad i fjol, och den är givetvis högre nu. Den gällde sådana flickor som
kommit i polisens händer. Men hon tilläde, att det säkerligen var allra minst

2,000 fall ytterligare, som av olika anledningar undgått polisen. Det blir tillsammans
minst 4,000 sådana fall. Jag anser, att vart och ett av dessa fall,
som hon kunde verifiera på grund av sin verksamhet, äro konkreta fall allesamman.

Hon drog fram några exempel bland de många, och hon framhöll, att det i
regel icke var fattigdom, som låg till grund. Flickorna hade kommit hit till
Stockholm, lockade av förtjänstmöjligheterna här. Till en början Tedde de sig
bra och skickade hem pengar till sina fattiga föräldrar, men så småningom
drogos de in i nöjesvirvlarna här i Stockholm, med dans och biobesök o. s. v.,

120

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
de måste skaffa sig finare kläder, och till slut räckte inte deras inkomster till.
Så började de missköta sitt arbete, som de till slut fingo lämna. Så småningom
hamnade de på gatan, och slutligen tog polisen hand örn dem. Hon nämnde,
att antalet var cirka 4,000, och vi tyckte, att siffran var skrämmande. Jag
vill, som sagt, rekommendera herr Linderot att göra ett besök hos syster Katarina
för att få se dessa siffror och få belägg för att det är åtskilligt, som talar
för att man borde taga reda på hur det kommer sig att en så stor procent av
våra unga flickor råka i polisens händer.

Fångvårdsstyrelsen, som ju är en statlig myndighet har helt opartiskt gått
till en sådan utredning, och jag ber att för dem, som påstå att denna utredning
fortgår få påpeka, att den är färdig. Den utredningen var emellertid huvudsakligen
av statistisk natur. Styrelsen har lagt fram resultatet därav, som bör
bearbetas vidare, och fångvårdsstyrelsen är ganska bestämd i den uppfattning
den uttalat.

Herr Linderot sade i sitt anförande även, att örn en pojke stjäl en cykel, gör
han det, därför att han gärna vill ha en cykel, men inte har pengar att skaffa
sig en för. Ge honom då en cykel i stället, sade herr Linderot, så stjäl han inte
någon! Ja, men pojkar stjäla ju bilar också. Skall man då ge dem bilar för
att de inte skola stjäla sådana? Häromdagen läste vi örn en springpojke, som
hade stulit en 4,000 eller 5,000 kronor. Skola vi ge sådana pojkar t. ex. 5,000
kronor, så att de slippa stjäla pengar? Detta går inte, herr Linderot.

Jag begärde ordet, då herr Magnusson på Göteborgsbänken, talade om förhållandena
i Stockholm. Jag har också, herr Magnusson, vistats i Stockholm
i yngre dar under tre års tid, och jag får då säga, att jag fick en helt annan
uppfattning av ungdomen på den tiden än nu. Det fanns då inga biografer —
jag bortser från två stycken, som lågo i källarlokaler vid Drottninggatan, men
dit gick inte många, vare sig unga eller gamla, ty lokalerna voro så kvava och
osunda. I stället åkte man skridskor i Vasaparken och på Nybroviken, och så
företog man slädpartier till Djurgården, och inte såg man till några ungdomsligor
då. På Karlberg, där jag arbetade ett år, samlades ungdomen på kvällarna
och spelade dragspel, dansade och roade sig, men jazz och nattklubbar voro
okända. Jag kan således säga, att min erfarenhet från tre år i Stockholm under
min ungdomstid är den allra bästa. På ett område anser jag det emellertid vara
bättre ställt nu än då, och det gäller prostitutionen på gatorna, men denna skenbara
förbättring torde bero på att prostitutionen har flyttat in från gatorna
till vissa hotell och restauranger. Den är således inte borta, fastän gatulivet
onekligen är bättre nu än i min ungdom.

Jag tror inte, att något parti och inte vi såsom nation heller skulle förlora
på, om vi alla, och då icke bara ungdomen, finge lära oss en stramare livsföring.
Det talas ju ofta örn detta, men det blir för det mesta bara prat.

Herr Magnusson sade också, att vi Hanka på ungdomen, att den är så dålig
och att den blir sämre och sämre. Det ha vi icke gjort i motionen. Jag har inte
hört det sägas i diskussionen heller, och det framgår absolut icke av motionen
eller av utskottsutlåtandet. Vi säga däremot, att ungdomen nu för tiden utsättes
för värre frestelser än förr. Jag är fullkomligt ense med de herrar, som
säga, att ungdomen nu icke är sämre än förr men att de frestelser, som de unga
utsättas för, äro av helt annan art än tidigare. Det förvånade mig därför mycket
att finna, att såväl herr Linderot som flera andra talare här togo dessa storkapitalister,
som biografbolagen äro, jämte innehavarna av dansrestaurangerna
i försvar. Jag hade verkligen väntat annat, Jag beklagar, att inte herrarna
vill förstå att ungdomen här utnyttjas av dessa företag på ett samvetslöst sätt.
Det är detta, som vi hade velat komma åt, och jag hade väntat mig hjälp från
såväl herr Linderot som herr Magnusson i stället för motsatsen.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

121

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! När herr Bergman höll sitt anförande,
antog han, att han kunde möta en opposition, som gick ut ifrån att det inte var
mycket att vinna av en sådan utredning, och när jag första gången, långt innan
detta blev en riksdagsfråga, hörde talas örn att det var meningen att framföra
ett sådant krav, stod jag verkligen på den ståndpunkten.

Herr Härdin utgick i sitt anförande för en stund sedan, såvitt jag förstod
honom rätt, ifrån alldeles samma utgångspunkter som herr Magnusson, men
han kom ändå till det resultatet — för övrigt samma resultat som herr Bergman
ifrån andra utgångspunkter kom till — att en utredning i detta fall absolut
inte kunde skada och i vissa fall vore rent av behövlig.

Jag är av fullkomligt samma mening som herr Magnusson, att ungdomen
var betydligt sämre på den tiden vi voro unga än den är nu, och jag är också
av hans mening, att förtjänsten av att ungdomen nu i stort sett är bättre, än den
någonsin tidigare varit, i mycket stor utsträckning ligger hos ungdomsorganisationerna
och hos de folkliga organisationerna överhuvud taget. Men detta hindrar
icke, herr Magnusson, att det fortfarande, såsom herr Magnusson också själv
erkände, finns en ungdom, som rent av just i samband med nöjeslivet kan ha
förts på sådana vägar som vi inte gärna vilja att den skulle föras in på.

På tal örn nöjesindustrien, sade herr Pauli, att många hade talat örn nöjesindustrien
men ingen hade givit exempel på något i denna nöjesindustri, som
kunde motivera angreppen på den. Efter hans anförande har det antytts något
om dansbaneeländet, och jag får verkligen säga, att de, som tala örn ungdomens
nöjesliv och om det industrialiserade nöjeslivet, utan att ha någon kunskap
om detta dansbaneelände, tala allt i en fråga, där de knappast kunna anses vara
riktigt vederhäftiga. Detta dansbaneelände är annars en sak, som här i Sverige
har väckt betänklighet ifrån norr till söder och djupt in i de folkliga organisationerna
— icke bara i nykterhetsorganisationerna utan även i arbetarnas bildningsorganisationer
och andra.

Jag ger herr Linderot alldeles rätt, när han talar örn, att vad som behövs i
första hand för att klara ungdomen i sådana hänseenden är att giva ungdomen
en ryggrad, men vi veta allesamman, och herr Linderot också, att den ungdom,
som icke är med i någon folkrörelse, någon stor rörelse, denna ungdom är,
jag vill inte säga värdelös, men den är utsatt för risken att bliva ganska värdelös
just på grund av att den saknar ryggrad. Det finns sådan ungdom, och
såvitt jag förstår, är det utskottets mening, att man i första hand skall taga
hänsyn till sådan ungdom vid utredningen. Jag förstår även mycket väl, att
de, som inte ta hänsyn till denna ungdom, ställa sig emot utredningskravet
helt och hållet.

Herr Magnussons anförande blev så oerhört starkt, starkare än det i sak var,
på grund av att herr Björkman strax förut hållit sitt varmhjärtade anförande.
Ty just på grund av detta anförande var frågan örn vad det är som skall utredas
berättigad. Till sådant, som skall utredas, hör, sade herr Björkman, allt
som angår ungdomens fostran, ordentliga bostadsförhållanden, yrkesutbildning,
övervakning av ungdom, sparsamhetspropaganda, föräldrauppfostran, filmuppfostran
och nöjesskatt m. m. Ja, det var inte litet det. Är det inte fara vårt,
att denna utredning skulle bli vad man brukar kalla en mammututredning, som
icke leder till någonting, om allt detta skall in? Hade herr Björkman hört herr
Magnussons anförande, innan han själv tog till orda, hade val också hjalpklassernas
organisation fått ingå i denna utredning, och det förvånar mig inte, att
oppositionen blev litet häftig på grund av att man tog till på det sattet i fråga
om denna allsidiga utredning.

Jag har under debatten tyckt mig märka, att ordet »allsidig» i detta sammanhang
är ett farligt ord, oell det är ett så pass 1 ärligt ord, att det till och

122

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
med kan göra en nog så varmhjärtad anhängare av utredningskravet rätt betänksam.
Nu påvisade emellertid herr Härdin i detta fall en lugnande sak,
nämligen att de riktlinjer, som utskottet uppdragit för utredningen, nog äro
av sadan art, att man bör kunna lägga dem till grundval för en utredning, som
väl icke kan ge så mycket men som ändå kan vara till hjälp, när det gäller denna
fråga. Det första och det viktigaste vid denna hjälpverksamhet är att understödja
de positiva krafter inom olika organisationer, vilka sträva efter att
skapa ett förädlat nöjesliv, t. ex. nykterhetsorganisationerna och Arbetarnas
bildningsförbund, som båda ha uttalat sig för nyttan av en utredning, som riktas
just åt det hållet.

Vidare har här under debatten påpekats faran av denna s. k. nöjesindustri.
Herr Magnusson har otvivelaktigt rätt i att uttrycket nöjesindustri lätt kan bli
en glosa, som ingenting säger eller som pekar åt fel håll, men herr Magnusson
var själv inne på tanken på en nöjesindustri av någon annan art än den nuvarande,
en nöjesindustri så att säga under offentlig kontroll. Jag har inte alls
någonting emot en kommunaliserad nöjesindustri, men det kommersialiserade
nöjeslivet, som t. ex. just i fråga örn dansbanorna, som jag talat om, vilket helt
och hållet går ut på profitjakt, hänsynslöst, såsom de kommersialiserade anordningarna
i samhället gärna göra, kan det nog vara skäl att taga något litet i betraktande
även vid en utredning i detta hänseende.

Det är således dessa två saker som utskottet velat lägga som de förnämsta
utgångspunkterna för sitt utredningskrav, och därtill har det då lagt föreskrifter,
som på olika områden reglera till det offentliga nöjeslivet hörande förhållanden.
Där kan väl nöjesskatten även komma med, såsom här omnämnts.

Frågan har följaktligen gjorts bra stor. När man såsom i denna debatt tagit
till så pass, att man fått in i denna utredning nära nog allting på uppfostrans
område, och en hel del andra samhällsområden dessutom, är det tämligen
tydligt, att man med ganska god effekt kan opponera sig. Ser man emellertid
på vad utskottet här har skrivit, är det inte värre, än att jag tycker att man,
utan att göra sig skyldig till vårdslöst omdöme på det sätt herr Pauli antydde,
kan, såsom jag nu gör, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag vill deklarera min anslutning till den
skepticism, som kommit till synes beträffande värdet av en sådan utredning
som den föreslagna, men jag kommer i alla fall att yrka på att en sådan utredning
verkställes.

Beträffande sammanhanget mellan ungdomsbrottsligheten och nöjeslivet
har jag samma uppfattning som herr Theodor Magnusson. Jag tror, att det är
en betänklig överdrift att sätta den brottslighet, som tid efter annan flammar
upp bland ungdomen, i sammanhang med nöjeslivet. Naturligtvis finns
det ett visst sammanhang, men att detta skulle vara så intimt, som man här
på mångå håll gjort gällande, anser jag inte vara riktigt. Å andra sidan får
man ju inte generalisera. Jag läste en bok för någon tid sedan, vari en författare
förklarade, att den brottslighet, som kommer fram hos människorna, till
nio tiondelar^ beror på dåliga anlag och på disposition för brottslighet och till
en tiondel på dålig och förvänd uppfostran. Men redan den där tiondelen
skulle kanske kunna motivera en undersökning rörande dessa förhållanden.

Man får inte bagatellisera frågan örn ungdomens uppfostran. Den är tvärtom
det kanske viktigaste problem, som vi lia i samhället. Vad diktaturstaterna
beträffar, ha de tagit sig an ungdomen på ett helt annat sätt, än vad
förut varit fallet; staten följer där ungdomen ända från början och leder dess
uppfostran, enligt min uppfattning i förvänd riktning. Jag tror emellertid
inte, att demokratierna kunna skjuta ifrån sig detta problem och endast

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

123

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
förklara, att det får vara som det är. Det finns ingen tvekan om att nöjeslivet
har undergått en betydande förflackning. Det sammanhänger, som jag
tror har påpekats här förut, med den oerhörda ansvällningen av dess volym
— det finns så många fler nöjen nu än förut, och att göra ett val är kanske
inte så lätt för ungdomen. Hur man skall kunna hjälpa ungdomen att träffa
det rätta valet är kanske å andra sidan ännu svårare. Det kan väl inte ske
på något annat sätt än att man sörjer för att det finns goda och förädlande
nöjen. Hen vem kan förneka, att sådana redan finnas? Det finns kyrkliga organisationer,
det finns Iv. F. U.M., det finns godtemplarloge — herr Bergman
har redan pekat på dem. Men felet är väl, att ungdomen inte går dit, utan
föredrar andra och roligare nöjen.

Man kan naturligtvis gå den andra vägen och förbjuda de dåliga nöjena, och
i alla tider lia reformatorer uppstått, som velat gå censurens väg. Jag vill
erkänna, att jag för min del varit motståndare mot att gå den vägen, emedan
dessa censurtendenser så ofta riktat sig, icke mot det depraverande och det
dåliga överhuvud taget i första rummet, utan ofta emot konstnärligt högtstående
och framåtblickande prestationer, som bara ha haft det felet, att de
inte harmonierat med vissa konventionella, för att inte säga konservativa
uppfattningar. Det föreligger den risken, örn man sätter i gång efter de linjer,
som motionärerna här påyrka, att man kommer fram till nya, sådana där
censurförsök, som ingalunda komma att leda till någon förbättring vare sig
av nöjeslivet eller av ungdomen.

Det är inte så lätt att dra upp linjerna just i detta avseende, men, herr talman,
jag måste tillkännagiva, att jag trots alla dessa invändningar kommer
till det resultatet, att jag inte vill motsätta mig en utredning. Jag är verkligen,
det måste jag erkänna, trött på alla dessa diskussioner örn ungdomens
förflackning, örn dess dålighet och örn dess fallenhet för flärd och dåliga nöjen.
Det kan kanske betecknas som en provokation, örn jag säger, att det
inte finns något bättre sätt att få slut på denna diskussion och slå ned detta
tal örn ungdomens dålighet än att verkligen sätta utredningsmaskinen i gång.
Det kan ju vara möjligt, att den kan hitta ett korn, och under sådana förhållanden
vill jag revidera min uppfattning, men det bör då också vara ett
värdefullt korn. Emedan jag också litar på att den, som skall arrangera
denna utredning, kommer att sörja för att det blir män och kvinnor i densamma,
som leda den i den rätta andan, och framför allt sörja för att det inte blir
någon ny upplaga av tidigare censuraktioner, så ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Gustavson, Jolin: Herr talman! Herr Härdin frågade i sitt anförande,
vad det är man är så rädd för, när man går emot denna utredning. Det är en
fråga, som man sannerligen kan göra sig litet var. Örn det göres ett positivt
uttalande från riksdagens sida, måste detta utgöra ett stöd för den utredning,
sorn kommer, eller för den utredning, som enligt vad somliga påstå redan är
påbörjad genom fångvårdsstyrelsen. o

Herr Magnusson yttrade i sitt anförande en sak. som jag^på det allra livligaste
vill instämma i, nämligen att det gäller att göra någonting positivt
för ungdomen. Jag anser, att det mest positiva, som kan göras för ungdomen,
är att få bättre förhållanden till stånd, när det gäller det osunda och nedbrytande
nöjeslivet. De, som företräda negativismen i detta fall, anser jag
vara de, som gå emot detta utredningskrav.

Vidare rekommenderade herr Magnusson ett botemedel, som han hade erfarenhet
av från Göteborg, och han blev i detta fall livligt applåderad av herr
Linderot. Herr Linderot började sitt anförande med att säga, att han satt

124

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Om utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
och ilsknade till, när han hörde vissa yttranden fällas. Jag är inte av så
häftigt lynne som herr Linderot, men annars var det nog många här i kammaren,
som ilsknade till, när de hörde herr Linderots botemedel beträffande den
mindre välartade ungdomen. Han löste problemet i ett enda slag: det är fattigdomen
och ingenting annat, som gör att en del ungdomar spåra ur och tillägna
sig andras egendom. Örn herr Linderot skulle finna någon lösning, som
gick ut på att avskaffa fattigdomen, skulle då inte herr Linderot vilja vara
med örn en sådan utredning? Och det torde inte kunna förnekas, att en stor
del av fattigdomen beror på rikliga tillfällen till nöjen, som dra pengarna
ifrån vår ungdom. Fattigdomen är inte alltid beroende på dåliga inkomster, utan
också på att en hel del inte minst på landsbygden kringresande profithungriga
nöjesindustriföretag dra pengarna ifrån ungdomen.

Vidare ansåg han, att herr Magnusson i Göteborg hittat det rätta botemedlet,
när han förklarade: är det någon pojke, som är mekaniskt intresserad,
så ge honom en cykel! Då stjäl han ingen! Men, herr Linderot, det är ju inte
alla som aro intresserade av cyklar. Det finns sådana, som tycka örn bilar,
t. o. m. så mycket, att de »låna» bilar. Det skulle väl förebyggas genom att
ge dem en bil! En annan kanske intresserar sig för motorbåtar. Ja, ge honom
då en motorbåt! Skola vi lösa problemet på det sättet, tror jag inte, att jag
vill rekommendera den utredningsman, som skall taga hand om saken, att fästa
avseende^vid de råd, som givits av vare sig herr Magnusson eller herr Linderot,
ty då kommer ingenting att förslå. Skulle man för att få pojkar att låta
bli att stjäla bara ge dem vad de vilja ha? Det var det mest bekväma sätt
jag någonsin hört! Jag förutsätter, att herrarna inte mena allvar med sådana
resonemang. Göra de detta, beklagar jag livligt, att sådana yttranden fällts
bär i kammaren, i fall de skulle kunna tagas ad notam av vederbörande, som
få dessa frågors utredning örn hand.

Vidare yttrade en ledare i viss mån av vår ungdom, herr Pauli, att motionärerna
inte pekat på några direkta förslag och konkreta linjer, som man hade
att gå efter. Ja, hade konkreta, utarbetade detalj förslag funnits, hade vi inte
begärt någon utredning. Då hade vi förelagt riksdagen dessa förslag. Det är
väl så beträffande alla utredningar, som begäras, att det är för att få fram
konkreta förslag, som man tillsätter en kommitté. Det sättes inga utredningar
i gång om det finns färdiga och utarbetade förslag. Då läggas förslagen fram
för riksdagen.

Det har här förut av herr Bergman och herr Björck och dessförinnan inte
minst av herr Björkman talats örn en hel del olika förhållanden, som man bör
titta litet närmare på. Och det finns en hel del kringresande nöjesföretag
på landsbygden, som sannerligen borde kontrolleras i åtskilliga avseenden.

Jag skall inte, herr talman, längre uppehålla tiden, utan ber att på det allra
varmaste få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Linderot: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att rätta
ett missförstånd, som herr Björck och den siste ärade talaren gjorde sig skyldiga
till.

Herr Theodor Magnusson berättade ju den där historien örn en yngling i
Göteborg, som hade en mycket stark trängtan att få äga en cykel, och då
han inte hade någon annan möjlighet än att knycka en, så skaffade man en
cykel åt honom. Då jag i anknytning härtill yttrade, att detta kunde man
göra till en moralisk tes, är det givet, att man inte får karikera detta yttrande,
såsom herr Björck och den siste ärade talaren gjorde, och göra det
till en tes om, ifall man lagar, att alla som stjäla få ungefär vad de vilja

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

125

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
stjäla, så skulle därmed brottsligheten överhuvud taget i fråga om tjuvnad
upphöra.

Så har naturligtvis aldrig herr Magnusson i Göteborg menat •—- det är väl
för övrigt han, som borde ha ovett och inte jag, ty det var han, som berättade
historien örn cykeln — och så har inte heller jag menat. Vad vi ha avsett,
och jag är övertygad örn att jag i det fallet är i fullständig samklang med
herr Magnusson, är att rikta uppmärksamheten på de ekonomiska missförhållandena
i samhället, som äro huvudorsaken till ungdomens moraliska förfall,
där sådant existerar. Det är nämligen att vända upp och ned på förhållandena,
när man, såsom talesmännen från den andra sidan göra, talar om
att vi genom predikningar för ungdomen och allehanda utredningar skulle
kunna komma det förfall, som kan vara till finnandes hos ungdomen, till livs.
Det är ju klart, att jag med mitt yttrande bara har velat, liksom herr Magnusson,
angiva en huvudlinje för statsmakterna och för de enskilda, som vilja
verka för att höja ungdomen moraliskt, förbättra dess nöjesliv och förhindra
ungdomsbrottsligheten. Det är efter denna huvudlinje man måste arbeta,
nämligen att undanröja de stora sociala missförhållanden, som driva ungdomen
in på brottets banor.

Jag ville ha detta tillrättalagt, för att man inte skall göra en karikatyr
av den verkliga mening, som jag i detta fall företrätt och som jag är övertygad
örn att herr Magnusson också ville illustrera genom exemplet med
cykeln.

Det är klart, att jag inte heller på något sätt i mitt tidigare anförande
velat förringa den moraliska känsla, som bär upp företrädarna av en annan
åsikt än jag har i fråga örn denna utredning. När det gäller _ kulturpersonligheter
som herr Johan Bergman m. fl., skulle det naturligtvis aldrig falla
mig in att betvivla, att det inte är en innerlig omtanke om ungdomens halt
och kvalitet såsom människor, som ligger till grund för talet örn att man
skall utreda frågan örn nöjeslivet. Jag har vänt mig emot de herrar, som
tala för utskottet, att de ställa frågan på huvudet och därmed på intet sätt
gagna vad de själva vilja gagna. Det är alltså orsaken till att jag anser, att
första kammaren bör avslå förslaget örn en utredning, som inte kan bli annat
än på sin höjd meningslös. Herr Åkerberg bär ju fastställt, att han är anhängare
av en utredning på grund av att han vill komma ifrån det hela. Han
är trött på det och anser, att allt pratet örn ungdomens nöjesliv därmed skulle
upphöra — vi skulle alltså få en utredning för att ingenting skulle ske. Utifrån
den ståndpunkt, som herr Åkerberg sålunda angivit, att vi skulle rösta
för en utredning, för att man skulle sluta upp med att prata strunt i frågan,
skulle ju litet var kunna vara med om en utredning. Men nu menar jag, att
riksdagen, och i detta fall första kammaren, på grundval av de synpunkter,
som äro anförda av reservanterna och av dem, som talat för reservanternas
linje, bör avvisa detta förslag örn utredning för att ge en anvisning åt såväl
statsmakter som enskilda, att man bör angripa problemet från andra utgångspunkter
än man här gjort.

Det är ungefärligen vad jag i denna fråga velat säga. Jag skulle i mångt
och mycket ha kunnat instämma med herr Björkman i Norrköping, och jag
förstår, att herr Fredrik Ström instämde med honom, ty det var många goda
saker han hade att anföra. Jag tror emellertid, att herr Björkman mera bedömer
frågan såsom domare än såsom socialt ungdomsintresserad, och jag
tror inte att man skall ta fångvårdsstyrelsen såsom auktoritet, när man skall
tala örn ungdomens nöjesliv, inte ens örn ungdomsbrottsligheten. Ty kungl,
fångvårdsstyrelsen är så insnörd i sina fångvårdsstyrelseparagrafer och har
en sådan byråkratisk missuppfattning örn ungdomsbrottsligheten, att den skall

126

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
man väldigt noga akta sig för, om man vill göra någon nytta för ungdomen
och ungdomens nöjesliv. Kungl, fångvårdsstyrelsen har varit min husvärd
under tio månader, då jag avtjänat ett straff, och jag vet vad herrarna där
egentligen begripa av mänsklig psykologi. Och den, som inte begriper psykologi,
kan inte heller tala örn ungdomens nöjesliv.

Jag skall, med de små tillägg jag i detta mitt anförande gjort, be att få
ytterligare understryka det yrkande, som jag tidigare framställt örn att kammaren
måtte bifalla reservanternas förslag.

Herr Andersson, Nils: Herr talman! Jag hade verkligen icke tänkt förlänga
debatten, men jag måste påpeka, att det närmast är en olyckshändelse,
att jag inte hör till reservanterna inom utskottet. Jag känner mig därför
nästan förpliktad, då jag ändå har deltagit i ärendets egentliga behandling
i utskottet, att åtminstone tillkännagiva en mening.

Det är naturligtvis inte alls opportunt, sedan andra kammaren tagit skrivelseförslaget
och första kammaren synbarligen också kommer att göra det,
att ställa sig på avslagslinjen. Men jag kan ändå inte förhålla mig på samma
sätt som herr Åkerberg, som trots sin skeptiska uppfattning, vilken jag delar,
skulle gå med på utredningsyrkandet -—• i trötthetens tecken och för att
vi skulle komma ifrån dessa evinnerliga debatter. Jag tror, att metoden är
alldeles felaktig, ty bifalles utredningskravet och en utredning kommer till
stånd, motser jag många debatter även i fortsättningen, innan denna fråga
blir knäckt, örn den nu alls kan knäckas av riksdagen.

Jag skulle nog kunna ge herr Björck rätt i att kärnpunkten ligger i frågan:
Hur åstadkomma en något stramare livsstil hos ungdomen? Och låt mig säga,
inte bara hos ungdomen, utan hos vårt folk i allmänhet. Men sedan jag erkänt
detta, måste jag också deklarera, att det förefaller mig synnerligen utopiskt
att tänka sig, att man med en statlig utredning skall vinna en stramare
livsstil hos det svenska folket. Vad beträffar åtgärder från statsmakternas
sida — i den begränsade mån sådana kunna ha en inverkan — vill jag erinra
örn, vilket ju är sagt förut, att här redan försiggå vissa utredningar. Först
och främst ha vi omarbetningen eller översynen av ordningsstadgan, varigenom
det väl ändå skall bli möjligt att begränsa omfattningen av speciellt
den nöjesindustri, som man här med rätta vänder sig emot. Det är alltså
en utredning som pågår. Det pågår vidare en utredning om möjligheten att
skapa bättre lokalförhållanden över hela vårt land, så att ungdomen skall
kunna komma tillsammans i hyggliga lokaler till bildningsarbete och även
till förströelse, och detta är naturligtvis en positiv sak som är att ta fasta
på. Vidare kommer väl — enligt kammarens begäran — att igångsättas en utredning
örn ungdomsbrottslighetens orsaker. Därmed har man sålunda tre
utredningar i gång, som alla beröra detta ämne. Att då ytterligare slänga
alltsammans i en stor utredning vid sidan av de pågående förefaller skäligen
överflödigt, i synnerhet örn man måste hysa den största skepsis beträffande
möjligheterna att med statliga åtgärder åstadkomma något ingripande på
det moraliska planet. Och det är ju det, som det här är fråga örn.

Detta gör, att jag för min del i enlighet med min skeptiska uppfattning
måste ansluta mig till avslagsyrkandet. Det sker inte hos någon av dem,
som gå på den linjen, på grund av bristande intresse för själva saken, men
det är därför, att man inte faller till föga för några allmänna välmenande
ord — och stundom beskärmelser ■— över ungdomens nöjesliv. De positiva
åtgärder, som kunna komma från ungdomen själv och även från andra, böra
stödjas även av statsmakterna, men då skola vi be att få konkreta framställ -

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

127

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
ningar. Om så sker, försäkrar jag, att många skola ställa sig välvilliga, som
nu inte kunna vara annat än skeptiska mot utredningskravet.

Jag ber, herr talman, att få hemställa örn bifall till det av herr Karl August
Johanson framställda yrkandet.

Herr Magnusson, Theodor: Jag är medveten om att debatten har pågått
alldeles för länge, och jag ber kammaren örn ursäkt för att jag nu kommer
med ett par repliker.

Jag är nämligen inte så trakterad av att mitt exempel med pojken oell
cykeln karikerats. Det vill jag understryka, men jag vill samtidigt påpeka,
att det är angeläget att icke i onödan sätta brottslingsstämpeln på pojkar.
När det gäller vagabonderande element, som redan äro ute på det sluttande
planet, kan det aldrig bli tal örn en sådan inställning, men örn det föreligger
ett sådant fall som det jag pekade på beträffande cykeln, vore det bättre
att gå tillväga på det sätt, som jag relaterat.

Jag kan tala örn, att vi vidtogo också andra åtgärder. Vi hemställde hos
polisen, att man inte skulle skicka ut polispiketen för att hämta pojkar, som
förgått sig på något sätt. Det var t. ex. en pojke, som hade stulit i en skolträdgård.
Skolans lärare ringde till polisen och begärde att polispiketen
skulle hämta pojken. Vi skrevo till skolan och sade ifrån, att när man visste,
vem pojken var, var det alldeles onödigt att skicka efter polispiketen, som
alla de andra pojkarna skulle samlas omkring så att den där lilla pojkstackarn
därigenom får brottslingsstämpeln på sig. I fall som detta kunna helt andra
åtgärder tillgripas.

Det är sådant, som jag syftade till. Man skall inte genom överdrivet nit
i onödan sätta en dylik brottslingsstämpel på en pojke, som förgått sig på något
sätt.

Flera talare lia varit mycket beskäftiga med att lämna exempel, som det
heter, på att man behöver vidtaga åtgärder. Herr Björck talade länge och
väl örn flickor, som komma från landet hit till Stockholm och råka på sned.
Detta fall bestyrker dock endast mitt resonemang och icke hans. Dessa flickor
ha nämligen inte sitt hem här i Stockholm. De flickor, som lia sitt hem här,
se i allmänhet föräldrarna till, men de flickor, som komma hit för att skaffa
sig arbete och uppehälle, ha inget hem, som skyddar deni. Detta exempel bestyrker
alltså, vad jag har sagt.

Herr Björck talade också örn att i hans ungdom brukade man åka skridsko
på Nybroviken. Ja nu kan man icke göra det, och därför gäller kanske icke
det argumentet längre. Men nu har ju ungdomen fjällresor, som ordnas för
dem, och idrottstävlingar, och vi se också, hur skolorna ta hand örn ungdomen
på ett helt annat sätt än vad som tidigare varit fallet.

Örn nu denna utredning skall syfta till, som jag förmodar, att genomföra
alla möjliga slags förbud, så blir det väl återigen brott mot dessa förbud,
och då skapar man ju nya brottslingar på detta sätt.

Slutligen bara ett ord till herr Gustavson, som beklagade sig över att de
kringresande nöjessällskapen ute på landsbygden förstörde ungdomen så mycket.
Då vill jag erinra om, att vi äro vana vid talet örn att det är så förfärligt
tråkigt ute på landsbygden och att ungdomen där icke har några förströelser.
Därför vill man ju vidtaga åtgärder för att ungdomen skall få
någonting roligt och möjligen på det sättet hållas kvar på landet och icke
dras in till städerna. Det argumentet kanske också har något att betyda.

Jag har ännu ett argument, som visar, att det inte bara är ungdomen, som
det här gäller. Här står i tidningen i dag, att en ordförande i en nykterhetsnämnd
har sålt sprit till traktens ungdom. Vad kominer att bli följden av

128

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Orri ordnande
av en samhället»
ungdomsverksamhet.

Örn utredning rörande missförhållanden inom nöjeslivet m. m. (Forts.)
detta? Jo, dessa ungdomar, som ha köpt sprit hos nykterhetsnämndens ordförande,
komma att inkallas till barnavårdsnämnden för att den skall kunna
vidtaga åtgärder mot dem. Men var ligger här felet? Ligger felet hos ungdomarna,
eller ligger det hos denne man, som sålt sprit till dem?

Jag vidhåller, herr talman, mitt tidigare yrkande örn avslag å utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Magnusson, Theodor, och herr Johanson, Karl August, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 11,
i anledning av väckt motion angående ordnande av en samhällets ungdomsverksamhet,
särskilt på landsbygden.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 228, hade herrar Sandegård och Anton Pettersson
hemställt, att första kammaren för sin del måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära utredning och därpå grundat förslag till ordnande av en samhällets
ungdomsverksamhet, särskilt på landsbygden, med syfte att tillgodose
de ungas behov av kunnig, varsam och effektiv ledning och fostran till goda
människor och medborgare.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion ej måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Sandegård: Endast en minut! Jag skall icke djärvas att upptaga

någon tid med att redogöra för den motion, som det här gäller. Jag vill endast
säga, att den avser dels ett försök att rationalisera, stabilisera och förenhetliga
det fria och frivilliga folkbildningsarbete särskilt ute på den svenska
landsbygden, som är av ett obestridligt värde, men som givetvis i ganska
stor mån kan behöva ett handtag till denna rationalisering och stabilisering,
som vidare diskuteras i min motion. Dels avser motionen en samhällelig ung -

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

129

Örn ordnande av en samhällets ungdomsverksamhet. (Forts.)
domsverksamhet i fråga om den ungdom, som inte suges upp av folkliga bildningsrörelser,
nykterlietsorganisationer, religiösa eller andra ideella sammanslutningar
utan lämnas åt sig själv och gatan från den tid, då den korta
skolgången är slut, alltså 13- ä 14-årsåldern, och några år framåt.

Till ursäkt för motionen kan jag endast anföra, att jag äger några års erfarenhet
på detta område och i någon mån försökt att åstadkomma något.

Jag vill i detta sammanhang uttala ett beklagande, att utskottet inte ansett
sig kunna låta de yttranden över motionen, som i alla fall ha inkommit till
utskottet, inflyta i utskottets utlåtande. Av de fyra yttranden, som ha inkommit,
från Arbetarnes bildningsförbund, Jordbrukare-Ungdomens förbund,
Svenska landsbygdens studieförbund och Svenska landskommunernas förbund,
lia icke mindre än tre varit tillstyrkande.

Jag beklagar, som sagt, att dessa yttranden inte kommit in i utskottets utlåtande.
Då jag emellertid icke vill uppta kammarens tid längre, ber jag nu
endast få uttrycka den förhoppningen, att i den utredning, som kan komma till
stånd enligt det beslut, som nyss har fattats, det möjligen också kan bli plats och
tillfälle att taga vara på några av de synpunkter, som ha framförts i denna
motion och som kunna vara av något värde.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Herr Sandegård har gjort

en liten erinran gentemot utskottet för att det i sitt utlåtande icke har tagit
med de inkomna yttrandena. Jag medger gärna, att utskottet kunde ha tagit
in dem, men jag har ju fått den uppfattningen, både från utredningskommittéer
och utskott, att man icke skall belasta riksdagstrycket nied en massa yttranden,
särskilt i fall som detta, då utskottets utlåtande går i avstyrkande
riktning.

Det är riktigt, som herr Sandegård säger, att tre av yttrandena gå i tillstyrkande
riktning, ehuru icke klart positivt. Däremot går Svenska landsbygdens
studieförbunds yttrande i avstyrkande riktning, och jag skall be att
i korthet få citera en del av detta uttalande därur. Förbundet säger följande:
»En samhällets ungdomsverksamhet med av kommunerna auktoriserade ungdomsledare
skulle av angivna skäl sakna de grundläggande förutsättningarna
för att lyckas. Kommunala ungdomsledare äro oförenliga med demokratiska
styrelseformer där ledaren eller ledarna väljas av medlemmarna. Detta är av
mycket stor betydelse, ty den vuxna ungdomen är ytterst känslig för förmynderskap
i det som ungdomen anser sig ha rätt att bestämma över.» Förbundet
avslutar sedan sitt yttrande med följande: »Den av motionärerna ifråga satta

samhällets ungdomsverksamhet anse vi av angivna skäl vara av synnerligen
tvivelaktigt värde. Då dessutom en sådan ungdomsrörelse skulle föra
med sig stora kostnader be vi få hemställa örn avslag på ifrågavarande
motion.» Detta yttrande är avgivet, som jag nämnde, av Svenska landsbygdens
studieförbund, och jag tror för min del, att hela utskottet har tagit hänsyn
till detta.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Wagnsson: Jag skall helt och fullt be att få instämma i den kritik,
som motionären riktade mot utskottet, för att det i sitt utlåtande underlåtit
att redovisa de infordrade yttrandena. Det förefaller mig vara en tämligen
egendomlig sed, som på sista tiden tycks ha börjat utveckla sig, nämligen att
de tillfälliga utskotten infordra yttranden från organisationer och myndigheter
och sedan underlåta att redovisa för vad vederbörande ha sagt. I all synnerhet
blir detta förfaringssätt betänkligt, om, såsom i det här fallet, det för Första

kammarens protokoll 19S9. Nr S7. 9

130

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Örn ordnande av en samhällets ungdomsverksamhet. (Forts.)
håller sig så, att de infordrade yttrandena gå i en riktning, som icke svarar
mot den uppfattning, som utskottet självt företräder. Jag vill alltså för min
del bestämt uttala en förhoppning örn att man från de tillfälliga utskottens
sida återgår till gammal praxis. Talet om att riksdagstrycket därigenom i
onödan belastas faller ju på sin egen orimlighet. De relativt korta yttranden,
som det här är fråga örn, spela ur riksdagstryckets synpunkt icke någon roll.

Beträffande den förevarande motionen vill jag för min del med anledning
av det beslut, som riksdagen nyss har fattat, be att få säga ett par ord. Det,
som motionären här föreslagit, är, synes det mig, ingenting annat än att han
har dragit fram några positiva åtgärder i syfte att inrikta ungdomens intresse
på något annat än ett osunt nöjesliv. När utskottet med anledning av den
nyss behandlade motionen visade intresse för att en utredning skulle komma
till stånd, synes det mig, som örn utskottet också beträffande denna detalj hade
kunnat visa ett liknande positivt intresse.

Utskottets ordförande har här åberopat sig på vad en av de tillfrågade organisationerna,
S. L. S., i sitt yttrande har anfört, men det skulle ha varit av
betydligt större intresse för kammaren att få del av vad som yttrats av den
stora organisation, som utskottet tillfrågat, nämligen Arbetarnes bildningsförbund,
som mycket bestämt anslutit sig till åtskilligt av det bärande i den förevarande
motionen.

Jag vill nu understryka, att jag i likhet med Arbetarnes bildningsförbund
till det bärande i motionen icke räknar de funderingar, som återfinnas i näst
sista stycket i motiveringen till motionen, där man pläderar något för statsunderstöd
till anställande av ungdomsledare ute i kommunerna. Jag tror inte,
att en lösning av frågan efter de linjerna är så synnerligen lämplig.

Jag skall emellertid tillåta mig, herr talman, att yrka bifall till motionens
kläm, i förhoppning örn att, därest ett sådant yrkande skulle av kammaren biträdas,
den utredning, som nyss beslutats, också får ta upp det ytterst betydelsefulla
problemet örn studieverksamheten bland ungdomen i samband med
problemet örn nöjeslivet.

Herr Härdin: Det ligger säkerligen många beaktansvärda synpunkter i

den här motionen, och utskottet har ingalunda, som herr Wagnsson gjorde
gällande, tagit nonchalant på saken.

Mitt ställningstagande till denna motion är helt förklarligt. Jag har ställt
mig välvillig till den föregående motionen och anser liksom herr Wagnsson,
att de önskemål, som den nu föreliggande motionen omfattar, inrymmas i den
utredning, som blir en följd av den föregående motionen. Det skulle således
icke finnas någon anledning att komma och begära en särskild utredning.

Här klagas allt som oftast över att utskotten, särskilt de tillfälliga, begära
för många utredningar, och det anses, att man skall inskränka därpå. I det
här fallet har utskottet utgått ifrån att örn den föregående motionen bifalles,
få vi en utredning, och den utredningen kan näppeligen komma att gå förbi de
spörsmål, som beröras i den motion, som vi nu behandla.

Av den anledningen har jag ställt mig på avslagslinjen, och jag skall bo
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder jrrkats
dels att vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Wagnsson, att kammaren skulle bifalla den hemställan,
som gjorts i den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. in.

Nr 27.

131

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr
12, i anledning av väckt motion örn beredande av möjlighet för prästerskapet
att i viss utsträckning förrätta högmässa efter fritt ritual.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 229, hade herr Sandegård hemställt, att
första kammaren för sin del måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag
till sådan ändring i gällande ordning för kyrkans gudstjänster, att det bereddes
församlingarnas prästerskap möjlighet att åtminstone en gång i månaden
förrätta högmässa efter fritt ritual.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet, på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion ej måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Sandegård: Herr talman! Endast ett par minuter. Jag har faktiskt
gått och inbillat mig, att »reformatorer är vi allihopa», niell tydligtvis finns
det ett område av vårt samhällsliv, där allting alltid är bra som det är och
som den svenska riksdagen — för guds skull — icke skall röra vid. Det är
kyrkan!

Motionen här har icke något annat syfte än ett praktiskt, och den skall således
ses mot bakgrunden av den motion, angående ungdomsverksamheten, som
nyss varit före. Det finns i varje svensk socken ett rum, ett tempelrum, som
ofta är vackert i sig självt, men ändå vackrare, när det fylls av människor, och
det finns en dag i veckan, då klockorna kalla människorna att samlas där.
Veta herrarna i utskottet, hur det i allmänhet i stora delar av vårt land -—
på landsbygden men också i städerna — ser ut i en svensk kyrka under högmässotid?
Jag kan omnämna, att i ett av de sista numren av svenska kyrkans
evangeliska veckoblad — Församlingsbladet heter tidningen — konstateras
som »en tragisk verklighet, att endast en liten bråkdel av församlingens medlemmar
komma inom templets väggar annat än vid särskilda tillfällen».

En fixeringsbild att pröva tanken på: här är kyrkan, men var är folket?
Och i nästan varje biskoplig ämbetsberättelse återkomma dessa frågor: var
äro männen, var äro de bildade, var äro arbetarna, var är ungdomen? Det
stämmer också med min 33-åriga erfarenhet som präst, även örn det är bättre
ställt med kyrkobesöken i den del av landet, där jag är verksam, än annorstädes.

Nu är det ju visserligen tillåtet att anordna ett visst antal högmässor som
ungdomsgudstjänster, men då kan man icke och får man icke till exempel
anmoda en vettig och kunnig lekman att tala till ungdomen, även om han
kanske skulle kunna göra det mycket bättre än prästen. Än mindre får man
anmoda någon av ungdomarna att läsa något vackert eller taga aktiv del i utformningen
av ett värdigt program. Den ungdomshögmässa, som är möjlig
enligt handboken, är något kortare än den vanliga högmässan, men väsentligen
denna lik. Och även i denna ungdomshögmässa skall nian enligt handboken
möta den svenska ungdomen av i dag med ord. som den icke förstår.

Här begäres i motionen endast, att det skall beredas församlingarnas prästerskap
möjlighet att en gång i månaden — regelbundenhet är önskvärt —
samla ungdomen i kyrkans vackra, värdiga och lill andakt inbjudande rum
kring något, som lyfter, jag höll på att säga. till det, som evigt bliver, till
det, som förenar oss människor, det djupast mänskliga och äkta mänskliga,
tankar, idéer och intressen, som kunna ha något att ge, det behov av tillbedjan
och det sinne för andakt, som de bästa av våra unga lyckligtvis icke sakna,
Jag tycker, att detta skulle vara av värde och betydelse för våra unga.

Jag vill för min del icke vara med örn att öppna kyrkorna för t. ex. en
profan föreläsningsverksainhet av vilket slag som helst. Jag hörde en gång

Örn högmässas
förrättande
efter
fritt ritual.

132

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Örn högmässas förrättande efter fritt ritual. (Forts.)
jordbruksaposteln Rösiö tala jordbruk från en predikstol, och det glömmer
jag sent — jordbruket i all ära. Men nog borde kyrkans rum och resurser
kunna tagas i anspråk och böra tagas i anspråk på annat sätt än som nu är
möjligt och hör till ordningen, den ledsamma ordningen för varje söndag. Tomma
kyrkor eller några få gamla där — jag säger intet ont örn dem naturligtvis
—- men särskilt ungdomen borta.

Jag tycker till en början, att det är ett rent humant bildningsintresse, som
talar för vidtagande av en ändring. Det skulle icke heller vara betydelselöst
för väckande och fördjupande av den gemensamhetskänsla, som vi människor
behöva och vilken behöver fördjupas. Det skulle först som sist också vara av
värde för stärkande och utvecklande av sinnet för andakt inför livets högsta
värden.

Örn man på något annat samhällslivets område vore så hjärtnupet ängslig
för nya och friska tåg, som när det gäller kyrkan, hur skulle det då ha sett
ut i detta land i dag? Jag vet, att man örn vår svenska ungdom även i detta
fall har rätt att tro, som etet är sagt örn vårt svenska folk, att det folket är
gott i sin innersta rot, och går man det tillmötes, det kommer en emot. Går
verkligen allt sin gilla gång i kyrkan, därför att prästerna söndag efter söndag
inför en gles och alltmera glesnande skara kyrkofolk fortsätta att mässa,
som örn ingenting hänt? Örn icke berget kommer till Mohammed. borde icke
Mohammed gå till berget?

Jag tillåter mig i alla fall att vädja till denna upplysta kammare att behjärta
motionen, och jag vågar i alla fall yrka bifall till densamma.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Även jag kan till en viss del
instämma med den ärade motionären, men jag måste säga. att jag i det här
fallet icke kan följa honom hela vägen i hans tankegång.

Den fråga, som vi nu här behandla, hör under kyrkomötet, och jag vill också
erinra om »att det står prästerskapet fritt», som vi säga i vårt utlåtande,
»att på sätt det finner lämpligt anordna andra gudstjänster och andaktsstunder,
varför möjlighet på denna väg finnes att nå det mål, varåt motionen syftar.
Då vidare kyrkomötet så sent som år 1938 uttalat sin mening angående
högmässoritualen och dessa för närvarande genom särskilda sakkunniga
äro föremål för slutredigering, synes det utskottet icke lämpligt, att riksdagen
därom gör något uttalande.»

Jag har hört berättas, att det på en del platser — jag tror, att det förekommer
rätt ofta i själva huvudstaden — anordnas särskilda gudstjänster och
kanske speciellt för ungdomen. Dessa gudstjänster lära också, enligt vad
jag hört, vara mycket välbesökta, och jag kan icke finna annat än att man
måste försöka gå fram på detta vis, örn man icke kan komma fram på den
väg, som motionären föreslagit.

Jag kan icke underlåta, herr talman, ehuru det är över midnatt, att ur
Svenska Morgonbladet av den 18 februari i år citera några rader ur en artikel:
»Nöjeskulten en fara för vår demokrati!» Vederbörande skribent

kommer även in på det område, som vi nu behandla, och han säger i detta
sammanhang, att de kristna ungdomsorganisationerna »ha liksom fallit offer —
kanske inte direkt för nöjesliv men något däråt. Jag har många gånger observerat,
att om man vill värva nya medlemmar tar man dem med på samkväm
med kaffe och dopp som dragplåster. Inte något ont i kaffe med dopp, men
jag tror inte i alla fall att det är den rätta linjen att vinna nya anhängare
för kristendomen. Jag tror att vi skulle gå fram med en mer rakryggad och
effektiv kristendom. Nu när vi gå till angrepp och anfalla utåt, så kanske
det inte kunde skada också med en liten inre revolution.»

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

133

Örn högmässas förrättande efter fritt ritual. (Forts.)

Det är dessa sista rader, som jag fäste mig vid i detta sammanhang, oell
jag tror, att de på visst sätt kunna vara tillämpliga, när man resonerar örn
dessa förhållanden. Jag vet mycket väl, att herr Sandegård som motionär
icke kan sympatisera därmed, men jag fastnade, som sagt, vid dessa rader,
när jag läste artikeln.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Härdin: När herr Sandegård vid tidigare tillfällen motionerat om en
reformering av kyrkans ritual på så sätt, att prästen en eller annan gang skulle
kunna förrätta högmässan efter fritt ritual, har jag vid alla dessa tillfällen
förstått honom mycket väl. Jag tror,, att jag förstår hans innerliga önskan
att försöka nå sin publik, och jag tror. i likhet med honom, att han skulle kunna
göra det, örn han finge göra som han själv önskar, det vill säga tillämpa
litet friare ritual.

När han emellertid kom med årets motion, kunde jag inte följa honom längre.
Han har ju dessutom icke kostat på den någon annan, motivering än motiveringen
till den föregående motionen, d. v. s. att han vill komma i kontakt
med ungdomen. Därför ställer man sig nog litet frågande och undrar, örn det
verkligen är nödvändigt att ändra högmässoritualet för den sakens skull.

En präst eller vilken ungdomsledare som helst förresten har, såvitt jag förstår,
oändligt många möjligheter att komma i förbindelse med ungdomen, möjligheter,
som säkerligen ligga närmare och äro lättare att utnyttja, än att söka
nå denna kontakt genom högmässogudstjänsten.

När man dessutom vet, att detta är en fråga, som kyrkomötet mäste befatta
sig med, och vet hur oerhört avogt stämd första kammaren är, så fort det
gäller att reformera den kyrkliga handboken, så tycker jag, att herr Sandegård
tills vidare kan nöja sig med att försöka träffa ungdomen vid andra tillfällen
än under högmässogudstjänsten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gustavson, John: Då ett stillatigande från min sida skulle kunna

misstolkas på grund av vad som förevarit i första kammaren de senaste åren
med anledning av motioner av herr Sandegård, ber jag att få säga några ord.

Herr Sandegård undrade, varför icke prästerna en gång i månaden skulle
kunna få samla ungdomen i de vackra hus, som finnas i varje socken, nämligen
i kyrkans tempel? Men, herr Sandegård, vad hindrar nu prästerna att samla
ungdomen en gång i veckan — varje söndag? Det är väl ingenting, som hindrar
herr Sandegård och hans ämbetsbröder i hela vårt land att göra det. Ingen
förmenar prästerna att samla ungdomen en gång i veckan, och de kunna anordna
gudstjänster utan att ha något ritual alls. De kunna anordna aftongudstjänster,
bönestunder, aftonsånger och dylikt.

T den motion av herr Sandegård, som vi nyss behandlade här, påtalades flen
brist på samlingslokaler för ungdom, som förefinns på vår landsbygd, och jag
skall gärna erkänna, att detta kanhända har en dryg andel i orsakerna till
de tråkigheter, som vi ha konstaterat vidlåda vår ungdoms nöjesliv. . Går
emellertid herr Sandegårds nu föreliggande förslag ut på att kyrkorna i någon
mån skulle ersätta den påtalade bristen på samlingslokaler för ungdom,
kan jag för min del icke följa herr Sandegård. Skall sedermera programmet
vid dessa gudstjänster, som herr Sandegård vill anordna en gång i månaden,
vara så tilltalande, att det kan tillfredsställa även den nöjeslystna ungdomen,
som annars icke går i kyrkan, så måste jag reagera. Då blir det ingen gudstjänst,
herr Sandegård, vartill kyrkan dock är avsedd. Då blir det någonting

134

Nr 27.

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Örn högmässas förrättande efter fritt ritual. (Forts.)
annat, och de, som äro allvarligt intresserade av kyrkans uppgift och ändamål.
kunna icke gå med på någonting dylikt.

Jag ber dessutom få påpeka, att utskottet omnämner i sitt utlåtande, att det
pågår en revision av den svenska kyrkohandboken, och herr Sandegårds medmotionär
förra året, herr Rickard Lindström, har örn ärkebiskopens förslag
till revision av den svenska kyrkohandboken yttrat, att detsamma är ganska
djupgående och vittomfattande. När herr Lindström anser detta, kunna vi
väl vara ganska eniga örn, att det verkligen har skett någonting i avseende
å denna handboksrevision.

Jag nämnde i början av mitt anförande, att det skulle kunna misstolkas, örn
jag inte också i år reagerade mot de ideligen återkommande kraven på införande
av ändrade högmässoritual. Med de olika meningar, som finnas bland
prästerskapet och de mångskiftande uppfattningar, som komma till uttryck,
skulle det kanske — man är böjd för att tro det — behövas lika många ritual,
som det finns präster här i landet. Och vart skulle det leda?

Jag vill med dessa korta ord yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sandegård: Ett ögonblick endast, herr talman!

Det är dock inte endast nöjeslysten ungdom, som inte går i kyrkan, herr
Gustavson! Det finns också annan ungdom, som håller sig borta, allvarlig
ungdom, tänkande ungdom, som inte heller går dit.

Vad utskottets ärade ordförande läste upp ur en tidning, var jag tydligen
för trött för att fatta och jag kan alltså inte ha någon mening därom.

Jag skulle emellertid vilja svara på ett par frågor. Det frågas, örn det är
nödvändigt att ändra högmässoritualet för ungdomens skull? Jag svarar:
ja! Den svenska ungdomen förstår inte ens gammalsvenska, och än mindre
gammalhebreiska, men den förstår modern svenska, och jag skulle tro, att det
kristna evangeliet kan översättas till nutidsspråk. Därför fordras emellertid
ett krafttag från kyrkans sida, när det gäller ungdomen. Jag svarar alltså
ja på denna första fråga.

Vidare frågas det: vad hindrar prästen att samla ungdomen hos sig på annan
tid hur ofta som helst och när som heslt? Jag svarar, att det är ingenting,
sorn hindrar prästen att göra detta, och jag tillhör själv dem, som så göra, men
här är det fråga om den bästa tiden i veckan, söndagsförmiddagen. Just söndagsförmiddagen
är faktiskt på landsbygden den tid, som är bäst lämpad för
att samla ungdomen i kyrkan. Jag menar verkligen, att det borde finnas möjlighet
att åtminstone en gång i månaden få hålla en svensk högmässa, då —
tänk herr Gustavson! — prästen finge tillsammans och i samarbete medvin
församlings ungdom fritt ordna en svensk högmässa. Risken för misslyckande
är ju dock inte så stor, då en sådan högmässa i regel komme att ersätta
högmässa i tom kyrka.

Vad herr Härdin förmenade angående kyrkomötet har diskuterats så många
gånger här i riksdagen, att jag antar, att inte ens första kammaren, eller av
vissa erfarenheter att döma kanske första kammaren ännu mindre än andra
kammaren, är sinnad att höra på det örat. Vad som sker och existerar i den
svenska kyrkan angår i hög grad den svenska riksdagen och dess första kammare
och bör inte vara förbehållet uteslutande kyrkomötet, den kuriositet i den
svenska författningen, varom man gärna frestas tänka vad en bekant romare
en gång yttrade på tal örn den romerska senaten: »Senatorerna äro utmärkta
män, men senaten är ett odjur.»

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad ut -

Onsdagen den 3 maj 1939 e. m.

Nr 27.

135

Om högmässas förrättande efter fritt ritual. (Forts.)
skottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande byggnadskostnaderna
på landsbygden; och

nr 12, i anledning av väckt motion angående utredning om ha.ndelssjöfartens
skydd under krigsförhållanden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls; och skulle jämlikt § 63
riksdagsordningen kammarens beslut i förevarande ärenden genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bilagda läkareintyg anhåller jag vördsamt örn ledighet från
riksdagsgöromålen för den tid läkareintyget angiver.

Stockholm den 3 maj 1939.

M. Svensson.

Riksdagsman N. J. Martin Svensson är på grund av njurstenslidande oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet under en veckas tid från den 4 maj 1939,
varder härmed intygat.

Stockholm den 2 maj 1939.

•/. Tillgren,
leg. läk.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag. varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.38 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.