MILITIEOM BUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1939

STOCKHOLM 193 9

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
388916

n t:

Innehållsförteckning,

Sid.

Allmän redogörelse för milltleombudsmansämbetets förvaltning................ 7

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed Jämförliga åtgärder.

1. Chef för underofficers- och sjömanskårerna vid örlogsstation har utan att iakttaga

tryckfrihetsförordningens föreskrifter låtit indraga åtskilliga nummer av en daglig
tidning som med posten sänts till en matros under hans kompaniadress. Auditör
har i egenskap av kårchefens juridiska biträde tillrått indragningen.......... 12

2. Obehörigt tillsägande av förvarsarrest................................... 13

3. Militär befälhavare har ådömt bestraffning för brott, som icke omfattats av hans
disciplinära bestraffningsrätt. Den dömde har icke gjort sig skyldig till det brott

för vilket han bestraffats................................................ 18

4. Fråga örn misshandel av underlydande.................................. 23

5. Uppryckningsövning använd såsom tillrättavisning....................... 26

6. Tillrättavisning meddelad för längre tid än som lagligen kunnat ifrågakomma 32

7. Vakttjänstgöring använd såsom tillrättavisning............................ 33

8. Felaktigt förfarande vid upptagande av nöjdförklaring..................... 35

9. Verkställighet av disciplinstraff har påkallats ehuru med hänsyn till den dömdes

hälsotillstånd hinder förelegat för straffets verkställande.................. 42

10. Försummelse i fråga örn förandet av fångjournal......................... 55

11. För att tillrättaskaffa viss materiel som misstänkts vara olovligen tillgripen har

verkställts en nattlig visitation. Ansvar för tjänstefel ådömt tjänstförrättande
kompanichefen för olämpligt genomförande av visitationen. En i visitationen
deltagande underofficer dömd till ansvar för förolämpning mot underordnad krigsman
................................................................... 56

12. Missfirmelse av underlydande m. m....................................... 91

13. Regementschef har fällt smädliga yttranden och använt kränkande tillmålen

till honom underlydande personal. Han har vidare underlåtit att vid sjukdom
som varat viss längre tid avlämna befälet över regementet. Befälselever hava
använts för handräckning i stället för att undergå befälsutbildning........... 95

14. Värnpliktig, som skolat inkallas genom personlig order men icke kunnat anträffas

med dylik order, har vid uteblivande å inställelsedagen efterspanats samt införpassats
till regementet där han förklarats häktad. Åtal dels mot rullföringsbefälhavare
som vidarebefordrat efterspaningssedel oaktat den värnpliktige icke
i laga ordning erhållit kallelse, dels emot den befälhavare som förordnat örn
häktningen............................................................. 131

15. Obehörigt avskedande av musikvolontär................................. 137

16. Åtal mot regementsintendent för bristande kontroll över förplägnadstjänsten

m. m.................................................................. 161

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed Jämförlig
åtgärd.

1. Fråga huruvida dröjsmål förelupit vid meddelande av beslut i disciplinmål ... 196

2. Fråga huruvida mål angående rymning som föranlett hämtningskostnader alltid

måste hänskjutas till krigsrätts prövning................................ 205

Sid.

3. Fråga huruvida ett genom laga kraft ägande dom ogillat åtal må läggas den

tilltalade till last i befordringshänseende................................. 207

4. Örn villkoren för befordran till musikunderofficer.........................212

5. Fråga om villkoren för kommendering till lägre underofficersskola vid kust artilleriet.

Fråga tillika i vad mån regementschef ägt ändra av kompanichef
satta tjänstbarhetsbetyg................................................. 216

6. Fråga huruvida värnpliktig bort förklaras »icke vapenför» eller »mindre väl

lämpad för fortsatt utbildning med vapen men dock användbar för tjänstgöring
såsom handräckning». Fråga tillika om innebörden av övergångsbestämmelserna
till 1936 års värnpliktslag och inskrivningsförordning............ 219

7. Näringsfysiologisk undersökning av utspisningsförhållandena vid vissa truppförband
................................................................ 222

8. Fråga huruvida truppbefälet överskridit sin befogenhet vid kommendering av

manskap för rengöring av kompanilokaler m. m. i samband med manskapets
utryckning............................................................. 228

9. Mässfurir får icke tilldelas arbetsuppgifter i sådan omfattning att de inkräkta på

den militära tjänsten och får icke tagas i anspråk för uppgifter som tillkomma
marketenteriets civila personal. Fråga tillika örn för uppdraget såsom mässfurir
skall utgå särskilt arvode.......................................... 230

10. Fråga huruvida rak- och frisersalong som drives för manskapskassas räkning

må anlitas av andra än manskapet...................................... 234

11. Fråga örn rätt för officerare m. fl. vid bevakningsstyrkan i Tingstäde att vid förläggningen
erhålla utspisning jämväl för familjemedlemmar............... 236

12. Fråga örn regementschefs skyldighet att träda i avtalsförhandlingar med den

civila personalen vid regementets marketenteri............................ 239

13. Angående tillämpningen av bestämmelserna örn utlämning av proviant från

truppförbandens magasin till matinrättningarna och därvid ifrågakommande
kontroll m. m.......................................................... 248

14. Angående regementsintendents kontrollskyldighet i fråga om förrådsbokföringen 254

15. Vid upphandling av vaselin har antagits ett anbud å vara som icke fyllt de ford ringar

som uppställts för leveransen. Förfarandet förklarat felaktigt ehuru
leverantören efter anbudets antagande åtagit sig att leverera vara som uppfyllt
dessa fordringar................................................... 256

16. Felaktigt förfarande vid upphandling av motorcyklar..................... 259

17. Angående bokföringen av penningtransaktion mellan truppförbands kassaförvaltning
och enskilda lägerkassa....................................... 264

18. Avlöningsmedel vid fästningskassa hava ställts till kassörens förfogande och av

honom utbetalts å tidigare dag än vederbörlig kassadag................... 266

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m.

1. Fråga om felaktigt förfarande vid prövning av ansökan från elever vid örlogs stations

korpralskola om befrielse från kommendering till skolan........... 270

2. Angående frågan vad som skall förstås med uttrycket »fackman» i värnplikts författningarna.

........................................................ 281

3. Angående utfärdande av avskedspass åt fast anställt manskap vid flottan .. 283

4. Angående ändring av bestämmelserna i normalinstruktionen för polispersonal i

fråga om anställning vid polisväsendet av personal som varit fast anställd vid
krigsmakten............................................................ 288

5. Angående ersättning till vissa f. d. underofficerskorpraler vid flottans sjömanskår

vid Karlskrona örlogsstation, vilka avskedats, oaktat de enligt gällande äldre
bestämmelser ägt rätt att kvarstå i tjänsten............................... 291

6. Angående restriktiva bestämmelser för bedrivandet av övningar särskilt i övre

Norrland vid stark kyla eller eljest under otjänliga väderleksförhållanden ävensom
under pågående epidemier............................................... 292

Sid.

7. Angående förläggningsförhållandena å Järvafältet.......................... 296

8. Angående behovet av ny marketenteribyggnad för Norrbottens regemente ... 297

9. Angående vissa iakttagelser vid inspektion av Karlskrona örlogsvarv beträffande

de sanitära förhållandena i den s. k. högvaktsbyggnaden................... 298

10. Angående behovet av att modernisera marinens sjukhus i Karlskrona m. m. .. 299

11. Angående iakttagelser vid inspektion år 1938 av de militära etablissementen å

Gotland i fråga örn vattenförsörjningen m. m............................. 301

12. Angående upphandling av torrt rågbröd för flygförbandens räkning m. m. ... 304

13. Angående en skadad förrådsbyggnad vid Göta ingenjörkårs etablissement i

Eksjö................................................................. 305

14. Angående bestämmelserna i militärt järnvägsreglemente örn tjänsteresor .... 311

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av arméförvaltningens intendentur-
och civila departements samt fortifikationsstyrelses förslag till nytt
kungl, brev angående användandet och redovisningen av truppförbandens
enskilda lägerkassor........................................................... 314

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1938.

Härvid har jag till en början att meddela, att jag från och med den 20
juni till och med den 30 juli samt från och med den 26 till och med den
29 september begagnat mig av den militieombudsmannen enligt 23 § i instruktionen
tillkommande rätt till semester. Under nämnda tider har militieombudsmansämbetet,
jämlikt bestämmelse i sistnämnda paragraf, uppehållits
av revisionssekreteraren Carl Gustaf Ingemar Hellquist, vilken blivit
utsedd att efterträda mig i händelse av min avgång från ämbetet.

Inspektionsresor hava under året av mig företagits till Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Blekinge och Västmanlands
län. Under dessa resor har jag för ändamål, som avses i 12 och 18 §§ av
instruktionen för militieombudsmannen, besökt:

Vaxholms fästning;

Vaxholms kustartilleriregemente;

Göta livgardes fästningsbataljon;
infanteriskjutskolan å Rosersberg;

Svea ingenjörkår;
krigsskolan;

Upplands infanteriregemente;

Södermanlands regemente;

Åkers krutbruk;

Karl Gustavs stads gevärsfaktori;

Li vgrenad j ärregementet;

Svea trängkår;

Östgöta flygflottilj;
centrala flygverkstaden å Malmen;
flygvapnets försökscentral;
straffängelset i Linköping;
militärbefälhavaren på Gotland;

Gotlands infanteriregemente;

Gotlands artillerikår;

Tofta skjutfält;
förläggningen i Tingstäde;
chefen för Gotlands marindistrikt;

Gotlands kustartillcrikår;

Roslagens flygflottiljs detachement i Fårösund;

flygfältet vid Roma kister;

chefen för Sydkustens^narindistrikt;

Karlskrona örlogsstation;

Karlskrona örlogsvarv;

Karlskrona fästning;
skeppsgossekåren;

Karlskrona kustartilleriregemente;
marinens intendenturanstalter i Karlskrona;

marinens sjukhus i Karlskrona;

Kronobergs regementes detachement i Karlskrona;
straffängelset i Karlskrona;

Västmanlands flygflottilj; och
centrala flygverkstaden i Västerås.

Härförutom har jag i Stockholm inspekterat:
arméns intendentur förråd i Stockholm;
första intendenturkompaniet;
sjökarteverket; samt

centralfängelset och kronohäktet å Långholmen.

Jag har vidare närvarit vid arméfälttjänstövningen i Kronobergs län under
tiden den 15 till och med den 21 september och därvid inspekterat förläggnings-,
förplägnads- och sjukvårdsförhållandena m. m.

Under den tid, då jag åtnjutit semester, har tjänstförrättande militieombudsmannen
företagit inspektionsresor till Jämtlands och Västerbottens län,
och har han härvid besökt:

chefen för II. arméfördelningen;

Jämtlands fältjägarregemente;

Norrlands artilleriregemente;
skjutfältet vid Grytan;

Jämtlands flygflottilj;

Västerbottens regemente;

Norrlands dragonregemente; och
kronohäktet i Umeå.

Under inspektionsresorna hava rullföringsexpeditioner besökts, då sådant
kunnat ske utan att resorna därigenom förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen vid
militieombudsmansexpeditionen samt i flertalet fall därjämte av en intendenturofficer
och en byggnadssakkunnig officer. Vid inspektionen av truppförband
hava krigsrättsprotokollen, protokollen angående disciplinära bestraffningar,
de militära straffregistren, anteckningsböckerna över meddelade tillrättavisningar,
kassaförvaltningens räkenskapshandlingar samt handlingar
rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom
marketenterirörelsen granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården
av kaserner och materiel, åt hygieniska förhållanden samt åt utspisningen.
I samband med inspektionerna av truppförband hava även arrestlokalerna
besökts. De i förestående redogörelse omnämnda besöken å de
allmänna straffanstalterna hava uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol
dömts till frihetsstraff eller såsom häktade avvaktat rannsakning
inför sådan domstol.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1938 års lagtima riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1938 från år 1937 balanserade ären -

den till ett antal av ............................................ 55

Under år 1938 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet .......................................... 496

enligt diariet över hemliga ärenden .............................. 10

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1938, utgör
alltså .......................................................... 561

De ärenden, som tillkommit under år 1938, utgöras av:

ärenden inkomna från myndighet ................................ 46

klagomål eller framställningar från enskilda ...................... 103

ärenden uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning .................................. 329

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. . . 28

Summa 506

Av de från år 1937 balanserade 55 ärendena hava 23 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 32 av ärenden, som uppkommit
under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande
granskning m. m.

Till behandling under år 1938 hava alltså förelegat 46 ärenden, som inkommit
från myndighet, 126 klagomål eller framställningar från enskilda,
361 ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieom -

budsmannen åligganden granskning m. m., samt 28 organisations- och förvaltningsärenden,
tillhopa 561 ärenden.

Av dessa ärenden hava

till annan myndighet hänvisats .................................. 6

utan åtgärd avskrivits ........................................... 7

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits. . 254
på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna .......................................... 116

föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd ........................ 17

föranlett framställning till Konungen eller till departementschef...... 14

föranlett annan åtgärd .......................................... 100

och äro vid 1938 års utgång

under utredning ................................................ 39

på militieombudsmannens prövning beroende ...................... 8

Summa 561

Av hela antalet under år 1938 till behandling föreliggande ärenden (561)
hava under året slutbehandlats 501 medan till följande år balanserats 60.

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid 1938

års början ännu icke slutligt prövade .............................. 2

anhängigg jördes under år 1938 .................................. 17

Summa 19

Av dessa åtal

hava under året slutligen avgjorts ................................ 17

äro vid årets slut på prövning beroende ............................ 2

Summa 19

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag i övrigt
hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen över
inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranjett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd, samt

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
hos Konungen m. m.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser en mera fullständig redogörelse ansetts böra lämnas endast
för sådana, som under året prövats av första domstol, varemot annat
åtal allenast i korthet omnämnts.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» hava huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på grund
av de däri föreliggande spörsmålen ansetts hava intresse utöver de enskilda
fallen.

Stockholm den 10 januari 1939.

STURE CENTERWALL.

Bengt Lassen.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

1. Chef för underofficers- och sjömanskårcrna vid örlogsstation har utan
att iakttaga tryckfrihetsförordningens föreskrifter låtit indraga åtskilliga
nummer av en daglig tidning som med posten sänts tili en matros under
hans kompaniadress. Auditör har i egenskap av kårchefens juridiska biträde
tillrått indragningen.

Ämbetsberättelsen till 1938 års riksdag innehåller (sid. 12 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot dåvarande chefen
för underofficers- och sjömanskårerna vid Stockholms örlogsstation, kommendören
J. H. Söderbaum för det han utan att iakttaga tryckfrihetsförordningens
föreskrifter låtit indraga åtskilliga nummer av en daglig tidning, som
med posten översänts till en matros under hans kompaniadress, ävensom
mot auditören E. Hildebrand, som i egenskap av kårchefens juridiska biträde
tillrått indragningen.

Redogörelsen för åtalet utvisar att stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation
i utslag den 19 juni 1937 väl funnit att Söderbaum och Hildebrand
genom sina ifrågavarande tjänsteåtgärder förfarit oriktigt men att dessa åtgärder
med hänsyn till omständigheterna icke kunde anses vara av beskaffenhet
att medföra ansvar för tjänstefel, varför krigsrätten funnit den i målet
mot Söderbaum och Hildebrand förda ansvarstalan icke kunna bifallas.
Däremot förpliktades Söderbaum och Hildebrand att till matrosen utgiva skadestånd.

Av redogörelsen framgår även att Söderbaum och Hildebrand anfört besvär
över detta utslag samt att krigshovrätten i utslag den 23 november 1937
ej funnit skäl göra ändring i krigsrättens utslag.

Krigshovrättens utslag har numera vunnit laga kraft.

2. Obehörigt tillsägande av förvarsarrest.

Vid en i samband med inspektion av Södermanlands regemente företagen
granskning av protokollet vid förhör den 16 maj 1936 med vicekorpralen nr
332 Helge Albert Egon Larsson antecknades följande:

Kaptenen C. T. K. Hagstedt hade i rapport den 16 maj 1936 till regementschefen
anmält att han föregående dag klockan 17.15 tillsagt Larsson förvarsarrest.
Anledningen härtill hade varit följande. Klockan 17 hade vicekorpralen
nr 568 Ahlqvist rapporterat att axelklaffarna blivit borttagna på hans
Irenchcoat, som han haft förvarad på vinden i därstädes anvisat gemensamt
utrymme för civila kläder, att därstädes ett flertal klädpåsar blivit sönderrivna
i axelläget samt att han för tillgreppet misstänkte Larsson enär denne
sagt sig sakna axelklaffar till sin trenchcoat. På frågor av Hagstedt hade
Larsson först förnekat såväl att han tagit Ahlqvists axelklaffar som att han
någonsin sagt sig sakna några axelklaffar. Senare hade Larsson medgivit att
han kanske sagt att han saknat axelklaffar; han hade emellertid glömt bort
detta. Hagstedt hade med anledning av vad sålunda förekommit ansett
det vara för ordningens upprätthållande nödvändigt att tillsäga Larsson förvarsarrest.

Vid förhöret hade enligt protokollet förekommit följande.

Larsson hade bestritt att han tillgripit några axelklaffar från någon av
kamraterna men medgivit att han, då vicekorpralen Arvidsson den 9 maj
1936 velat låna hans trenchcoat, sagt till Arvidsson att han icke ägt några
axelklaffar; anledningen till att han sagt detta till Arvidsson hade varit att
han icke velat låna ut sin trenchcoat.

Som vittnen hade hörts Arvidsson och Ahlqvist vilka därvid uppgivit, Arvidsson
att han den 9 maj begärt att få låna Larssons trenchcoat men att
Larsson då sagt sig icke äga några axelklaffar till trenchcoaten, samt Ahlqvist
att Arvidsson uppgivit för honom att Larsson yttrat att han icke ägde
några axelklaffar.

Samma dag förhöret hållits hade regementschefen meddelat resolution av
innehåll att då erforderlig utredning om brottets beskaffenhet och den tilltalades
straffbarhet icke kunnat vinnas, men saken vore av ringa vikt och
målsägande icke påfordrat dess liänskjutande till krigsdomstol för vinnande
av ytterligare utredning, målet skulle förfalla. Därjämte hade regementschefen
förordnat att Larsson omedelbart skulle uttagas ur förvarsarresten.

Vid inspektionen anmärktes att, såvitt av handlingarna framginge, skäl
icke syntes hava förelegat att tillsäga Larsson förvarsarrest. Med anledning
därav anmodade militieombudsmannen regementschefen att inkomma med
yttrande av Hagstedt ävensom själv avgiva yttrande.

Hagstedt anförde i sitt yttrande:

1 egenskap av chef för 1936 års skolkompani hade Hagstedt i mars 1936 erhållit
anmälan från korpralen nr 560 Andersson alt lian saknade sina för
omkring 9 kronor inköpta skidstavar samt att han misstänkte Larsson för ätt

hava tillgripit dem. Enär inget som helst bevis kunnat framskaffas hade anmälan
icke föranlett någon åtgärd från Hagstedts sida. Ungefär samtidigt
hade Hagstedt upptäckt att han blivit av med en officerskåren tillhörig målskjutningspistol,
som han förvarat i en kista på kompaniexpeditionen. Någon
måste olovligen hava tillgripit pistolen. Den 15 maj på morgonen hade en
korpral anmält för Hagstedt att han förlorat en blå sportskjorta samt att han
i tvättrummet sett Larsson iklädd en dylik som han trott sig med säkerhet
igenkänna såsom sin. Några fällande bevis mot Larsson hade emellertid ej
heller denna gång kunnat framskaffas. Då Hagstedt samma dag klockan 17
erhållit Ahlqvists anmälan mot Larsson angående axelklaffarna och Larsson,
såsom framginge av den vid förhörsprotokollet fogade rapporten, lämnat Hagstedt
osanna uppgifter, hade Hagstedt beslutat sig för att anmäla saken för
regementschefen. Då de upprepade anmälningarna mot Larsson synts Hagstedt
avse fel, som med hänsyn till beskaffenhet och följder kunnat hänföras
till de i 96 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes omförmälda,
samt då Hagstedt under utredningen märkt att kamraternas stämning mot
Larsson varit högst irriterad och Hagstedt hållit för troligt att det varit förenat
med uppenbar risk för ordningen på kompaniet att låta Larsson vara kvar
där, hade Hagstedt ansett att det varit hans skyldighet att tillsäga Larsson
förvarsarrest jämlikt 96 § rättegångslagen. Hagstedt hade genast anmält
vad som förekommit mot Larsson för bataljonschefen, överstelöjtnanten
Jungstedt och dåvarande regementskvartermästare!!, kaptenen Svinhufvud för
att därigenom klarlägga motivet för att Hagstedt tillsagt Larsson förvarsarrest.
Ej heller vid förhöret inför bataljonschefen den 16 maj hade fällande
bevis kunnat framskaffas. Hagstedt hade dock misstänkt Larsson så pass
starkt att han omedelbart för polismyndigheten anmält förlusten av målskjutningspistolen
och då ävenledes meddelat sina misstankar mot Larsson. Den
26 juni hade Hagstedt erhållit bekräftelse på sina misstankar att Larsson
tagit pistolen. För denna förseelse hade Larsson genom utslag den 8 augusti
1936 av regementskrigsräten jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten dömts
att undergå vaktarrest i tio dagar.

För egen del anförde regementschefen följande:

Den 15 maj 1936 hade hållits teoretisk slutexamen med regementets furiroch
korpralskolor, vilka dagen därpå skulle upplösas. Natten mellan den 15
och den 16 maj hade sålunda varit den sista, under vilken ovannämnda skolor
legat förlagda för sig. Givet vore, att en examensdag, trots att den i regel
endast utlöste bättre känslor, likväl kunde tagas till intäkt för handgriplig
uppgörelse av vissa mellanhavanden i kamratkretsen. Den 11 maj 1936 hade
Larsson till regementschefen ingivit anhållan örn avsked för framtida väl
från och med den 1 juni 1936. Denna anhållan hade bifallits. Samtidigt hade
Larsson beviljats tjänstledighet under tiden den 17—den 31 maj. Natten mellan
den 15 och den 16 maj hade sålunda ävenledes varit den sista, som Larsson
haft att tillbringa tillsammans med sina dittillsvarande kamrater. Sammanställde
man nämnda förhållanden med det faktum, att Larsson av kamraterna
med skäl misstänkts för oärlighet, syntes Hagstedts åtgärd att tillsäga Lars -

son förvarsarrest vara motiverad av Hagstedts strävan att säkerställa ordningen
inom kompaniet nämnda, säkerligen något kritiska natt. Det inträffade
hade anmälts för regementschefen tidigt på morgonen den 16 maj. Regementschefen
hade beordrat att förhör omedelbart skulle hållas, så att beslut
örn möjligt skulle kunna fattas samma morgon. Ungefär en timma senare
hade saken varit klar. Förhörsprotokollet vore måhända något knapphändigt.
Detta förklarades dels av bataljonschefens förklarliga strävan att
snarast förelägga regementschefen resultatet av förhöret, dels därav att såväl
överstelöjtnanten Jungstedt som regementschefen själv varit strängt upptagna
av förberedelser till officersövningarna, som för bådas del börjat tidigt
på morgonen den 17 maj.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 16 mars 1938 till överkrigsfiskalsämbetet:

Om tillsägande av förvarsarrest stadgades i lagen örn krigsdomstolar och
rättegången därstädes 96—99 §§.

Enligt 96 §, om vars tillämpning i förevarande fall varit fråga, vore förman
berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gjorde sig skyldig till fel,
varigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten äventyrades, och
det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande funnes nödigt, tillsäga
den felande förvarsarrest. Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för
ordningens upprätthållande funnes nödigt, lillkomme enligt lagrummet ock
förman i avseende å underlydande, som utom tjänsten störde allmän ordning
eller ordningen inom krigsmakten. Enahanda rätt tillkomme även annan överordnad
än förman i avseende a underordnad, såvida den överordnade vore av
officers eller underofficers grad. Slutligen stadgades att tillsägelse av förvarsarrest,
varom i paragrafen förmäldes, allenast vore ett förständigande att i
arrest avbida vad den, som över den felaktige ägde bestraffningsrätt i disciplinmål,
ville i laga ordning besluta.

Stadgandena i 96 § vore, med undantag för bestämmelserna om rätten för
annan överordnad än förman att tillsäga förvarsarrest, hämtade ur det av
1901 års krigslagstiftningssakkunniga framlagda förslaget till rättegångslag,
100 §. Rörande detta lagrum hade de sakkunniga i sitt den 3 april 1905 avgivna
betänkande (sid. 395 f.) anfört följande:

»Denna § motsvarar 1 och 2 mom. i 19 § av nu gällande disciplinstadga.
Såsom redan i det föregående framhållits, har kommittén, då de i nämnda
moment förekommande bestämmelser angående arrest enligt kommitténs förslag
överflyttats till lagen angående krigsdomstolar m. m. och därstädes sammanförts
med reglerna angående häktning, ansett särskilt angeläget att betona
skillnaden mellan dylik arrest, å ena sidan, samt häktning, å andra sidan.
Medan häktning alltid sammanhänger med angivelse eller åtal för
brott av viss svårare beskaffenhet, innefattar tillsägelse av sådan arrest, varom
i denna 8 förmäles — förvarsarrest, såsom kommittén till åtskillnad jämväl
från annan arrest, som ju utgör ett straff, föreslagit, att den .skulle be -

nämnas — allenast ett förständigande för någon, som gjort sig skyldig till felaktighet
av viss angiven beskaffenhet, att i arrest avbida vad den, som över
den felaktige äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.
Denna definition å dylik arrest, vilken återfinnes i Tjänstgöringsreglementet
för armén (del I kap. I, § 3, mom. 1, första stycket) har ordagrant överflyttats
till förevarande §.

För att härefter övergå till de fall, då tillsägelse av dylik arrest bör få ifrågakomma,
stadgas härom i nuvarande lag, att för fel och försummelser, som
begås i tjänsten eller under tjänstgöring, förman äger, där så finnes nödigt,
tillsäga arrest åt underlydande, samt att enahanda rätt tillkommer utom
tjänsten förman i avseende på underlydande, då denne förgått sig, och hans
arresterande finnes nödigt för upprätthållande av allmän ordning, ordningen
inom krigsmakten eller dess anseende. Kommittén vill i sammanhang härmed
erinra, att de kursiverade orden införts genom nuvarande disciplinstadga
av den 16 juni 1899, men icke förekommo i därförut gällande stadga av den
7 oktober 1881.

Fasthåller man noga den synpunkten, att tillsägelse av sådan arrest, som
här avses, icke innefattar något straff för den begångna förseelsen, utan endast
ett förständigande att i arrest avbida beslut angående blivande bestraffning,
synes därav ock framgå, att sådan arrest endast bör få användas, när
det till förekommande av andra förseelser vare sig av den felaktige själv eller
av andra eller till förebyggande av skada i ena eller andra avseendet befinnes
nödigt. Betraktar man saken ur denna synpunkt, framstå de nu i ämnet
gällande bestämmelserna — även med det 1899 gjorda tillägget — såsom
otvivelaktigt alltför obestämt avfattade och lätt ägnade att kunna i tillämpningen
missbrukas. Att sådant missbruk förekommit torde ock få anses obestridligt.
Kommittén har därför föreslagit, att förmans rätt att, då underlydande
under tjänstgöring gör sig skyldig till fel, tillsäga den felande förvarsarrest,
skulle begränsas till det fall, att felet är sådant, att krigslydnaden eller
ordningen inom krigsmakten därigenom äventyras, och det för krigslydnadens
eller ordningens upprätthållande finnes nödigt, att den felande tillsäges
arrest. Utom tjänsten synes enahanda rätt böra tillkomma förman i avseende
å underlydande, som stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten,
under förutsättning — liksom i förra fallet — att det för ordningens
upprätthållande finnes nödigt, att den felande tillsäges arrest.»

Under hänvisning till vad de sakkunniga sålunda yttrat anfördes i den av
justitierådet C. A. Svedelius och hovrättsrådet Olof af Geijerstam utgivna
kommentaren till strafflagen för krigsmakten och rättegångslagen m. fl. författningar,
efter ett påpekande av att den frihetsförlust, som förvarsarresten
i likhet med annan arrest innebure, hade en uteslutande preventiv karaktär,
följande:

»Syftemålet med tillsägandet av dylik arrest är nämligen endast att förekomma
vissa ur disciplinär synpunkt menliga påföljder, vilka kunde befaras
uppstå, örn den felande lämnades på fri fot under tiden mellan förseelsens begående
och straffets åläggande. Närmast har man härvid tänkt på möjlig -

heten, att den felande i den upprörda sinnesstämning, vari han måhända befinner
sig, skulle göra sig skyldig till någon ytterligare förseelse, eller att
exemplets smittande makt kunde framkalla förseelser jämväl av andra än
den ursprungligen felande. Men även eljest kunde med avseende å disciplinens
upprätthållande skada i ena eller andra avseendet vara att befara, om
den felande finge å fri fot avbida den bestraffning han genom förseelsen förskyllt.
»

I fråga om den närmare tolkningen av stadgandet anförde kommentatorerna
bl. a. att med uttrycket »fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen
inom krigsmakten äventyras» i främsta rummet avsåges insubordinationsbrotten,
såsom vägran eller underlåtenhet att åtlyda förmans under tjänstens
utövning och i vad anginge tjänsten givna befallning och dylikt, men i övrigt
varje brott, varigenom ordningen inom krigsmakten kunde anses störd. I
kommentaren framhölles vidare att, såsom framginge av lagtexten, tillsägandet
av förvarsarrest alltid förutsatte en prövning, varigenom den felandes
arresterande ur någon av de i paragrafen angivna synpunkterna framstode
som behövlig samt att, därest omständigheterna icke vore sådana, att ytterligare
förseelser vare sig av den felande själv eller av andra kunde förväntas
eller eljest någon ur disciplinär synpunkt menlig påföljd vore att befara, om
den felande lämnades på fri fot, det icke vore tillåtet att tillsäga förvarsarrest,
även om förseelsen i och för sig vore av svårare beskaffenhet.

Av lagrummets ordalydelse ävensom av vad ovan anförts till belysning av
lagrummets tolkning framginge enligt militieombudsmannens mening klart
att det icke varit befogat att i förevarande fall tillsäga Larsson förvarsarrest.
Det tillgreppsbrott, vartill Larsson kunde misstänkas hava gjort sig skyldig,
hade uppenbarligen icke kunnat betecknas som något brott varigenom krigslydnaden
eller ordningen inom krigsmakten äventyrats. Hagstedt hade i ärendet
jämväl gjort gällande att på grund av vad som tidigare inträffat stämningen
bland Larssons kamrater var irriterad och att det kunde hava varit
förenat med risk för ordningen på kompaniet att låta Larsson stanna kvar
dijr natten mellan den 15 och den 16 maj, enligt regementschefens uppgift
den sista natt Larsson skolat ligga förlagd tillsammans med kamraterna. Även
om dessa förmodanden varit riktiga hade ej heller därav följt att Larsson
kunnat tillsägas förvarsarrest, enär förvarsarrest icke kunde hava denna funktion
att skydda den arresterade. Det syntes icke heller osannolikt att de befarade
oordningarna hade kunnat avstyras på annat sätt.

Det tjänstefel, vartill Hagstedt genom sin åtgärd i förevarande hänseende
gjort sig skyldig, funne militieombudsmannen med hänsyn till sakens beskaffenhet
icke kunna undgå laga beman. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull
åt överkrigsfiskalsämbetet att i krigshovrätten anhängiggöra och
utföra åtal mot Hagstedt för vad han enligt det anförda låtit komma sig till
last samt därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

2—388916. Militieombudsmannens ämbctsberättelse.

Till fullgörande av detta uppdrag ställde överkrigsfiskalsämbetet Hagstedt
under tilltal vid krigshovrätten samt yrkade ansvar å honom jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för vad han låtit komma sig till last.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 10 maj 1938 och utlät sig
därvid:

Enär Hagstedt, enligt vad handlingarna utvisade, saknat laga grund för
sin åtgärd att den 15 maj 1936 tillsäga Larsson förvarsarrest, prövade krigshovrätten,
med bifall till åtalet, rättvist att för det oförstånd i fullgörande av
tjänsteplikter, Hagstedt härigenom låtit komma sig till last, döma honom
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att undergå arrest utan bevakning
i två dagar.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

3. Militär befälhavare har ådömt bestraffning för brott, som icke omfattats
av hans disciplinära bestraffningsrätt. Den dömde har icke gjort
sig skyldig till det brott för vilket han bestraffats.

Med anledning av iakttagelser vid granskning av fångförteckning för
augusti månad 1937 från pansarskeppet Drottning Victoria infordrade militieombudsmannen
från fartygschefen avskrift av ett vid förhör den 4 augusti
1937 med värnpliktige vid 1. beväringskompaniet nr 29 217/36 Oscar Manfred
Lundström fört protokoll. Av nämnda protokoll inhämtades följande:

Flaggkorpralen vid 3. matroskompaniet nr 274 Ohlsson hade den 3 augusti
1937 ingivit följande rapport angående Lundström:

»Då 1 :a kvarteret i dag av AO blev avdelat att torrdraga 28 cm. kanonerna
för skjutning med egen ammunition yttrade Lundström på väg upp till
backen: ''Man blir behandlad som ett djur.’ Jag uppmanade Lundström att
hålla inne med sina yttrande. På backen yttrade Lundström i första kvarterets
närvaro: ’Nu får dom dj-a snart draga sina kanoner själv.’ Jag skickade
Lundström ned på trossbotten tillsägande honom, att han hade rapport
att vänta. Flaggkorpralerna vid 3. matroskompaniet nr 286 Nilsson och nr
168 Gunnström intyga, att Lundström vid föregående tillfällen måst avlägsnas
från arbetsplatserna därför att han yttrat sig nedsättande och agiterat.»

Vid förhöret, som hållits under ledning av sekonden, kommendörkaptenen
av 2. graden G. Ågren hade rapportgivaren vidhållit riktigheten av rapporten.
Beträffande Lundströms uppgifter vid förhöret hade i protokollet antecknats
följande: »Den tilltalade erkände rapportens riktighet utom det att
han icke använt några svordomar. Beträffande de av styrmännen Nilsson
och Gunnström lämnade upplysningarna, att Lundström tidigare vid flera
tillfällen, när arbeten skulle utföras visat sitt misshag och därvid använt
olämpliga uttryck, ville Lundström icke förneka att så varit fallet. Lund -

ström kunde icke uppge någon orsak till sitt uppträdande.» Såsom vittnen
hade hörts flaggkorpralerna Nilsson och Gunnström vilka uppgivit »att Lundström
tidigare vid flera tillfällen när arbeten skulle utföras visat sitt misshag
och därvid använt olämpliga uttryck.»

Genom beslut den 5 augusti 1937 hade fartygschefen, numera kommendören
Sven Yngve Ekstrand jämlikt 71 § strafflagen för krigsmakten ålagt
Lundström disciplinstraff av sex dagars vaktarrest utan deltagande i tjänstgöring
för det Lundström muntligen inför samlat krigsfolk sökt upphetsa till
ovilja mot krigsmakten. Bestraffningen hade verkställts, jämlikt order av
Ekstrand, under tiden den 5—den 11 augusti 1937.

Före bestraffningsbeslutets meddelande hade, enligt av Ekstrand å protokollet
tecknat bevis, auditörs yttrande icke infordrats, enär, vid det förhållandet
att audtiör icke funnes å sjöstyrkan under pågående sjötåg, auditörs
hörande skulle hava medfört avsevärt uppskov med målets avgörande och
det för krigslydnadens upprätthållande funnits nödigt att den felande skyndsamt
bestraffades.

Under framhållande av att mål angående överträdelse av 71 § strafflagen för
krigsmakten icke jämlikt 185 § samma lag vore att räkna till disciplinmål, i
vilka det tillkomme vederbörande befälhavare att ålägga disciplinstraff, anmodade
militieombudsmannen i skrivelse den 7 januari 1938 Ekstrand att
inkomma med yttrande.

Det begärda yttrandet inkom den 14 januari. Däri anförde Ekstrand:

Den av Lundström begångna förseelsen hade enligt Ekstrands förmenande
kunnat hänföras till någon av 71, 96 eller 130 §§ strafflagen för krigsmakten
och hade av Ekstrand med hänsyn till föreliggande förhållanden bedömts
böra bestraffas med disciplinstraff av sex dagars vaktarrest. Straffet hade
dessutom med hänsyn till förseelsens art bort ådömas och bringas till verkställighet
snarast möjligt. Vid straffbeslutets fattande hade Ekstrand stött
sig på 71 §, som förefallit Ekstrand mest lämplig. Ekstrand hade därvid
kommit att förbise, att överträdelser av denna paragraf i strafflagen för
krigsmakten icke vore upptagna bland de i 185 § uppräknade. På grund av
vad Ekstrand sålunda anfört och då skada icke torde hava uppkommit genom
Ekstrands nämnda förbiseende, hemställde Ekstrand att det av honom
begångna felet icke måtte föranleda någon vidare åtgärd.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 2 februari 1938 anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad sålunda förekommit, bland
annat:

Reglerna örn befälhavares disciplinära bestraffningsrätt återfunnes i strafflagens
för krigsmakten fjärde del. Till disciplinmål, i vilka mål det tillkomme
vederbörande befälhavare att ålägga disciplinstraff, räknades jämlikt
185 § samma lag mål angående överträdelser av strafflagen för krigsmakten
då dessa överträdelser efter vissa i sistnämnda paragraf uppräknade rum i
strafflagen för krigsmakten kunde försonas med disciplinstraff. Bland de

uppräknade lagrummen inginge icke 71 §. Ekstrand hade sålunda förfarit
felaktigt då han ålagt Lundström bestraffning jämlikt sistnämnda lagrum.

Vad Ekstrand till försvar för sin oriktiga åtgärd anfört vore icke av beskaffenhet
att böra fritaga honom från ansvar härför.

Enligt Ekstrands mening kunde den av Lundström begångna förseelsen
hänföras till någon av 71, 96 eller 130 §§ strafflagen för krigsmakten och således
rubriceras antingen på sätt i bestraffningsbeslutet skett eller såsom
bristande i anständigt uppförande eller såsom vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikter. Då förseelsen av
Ekstrand bedömdes böra förskylla sex dagars vaktarrest, vilket straff
inginge i straffskalan i samtliga nämnda lagrum —■ i 71 § dock endast i lindrigare
fall — hade Ekstrand valt att tillämpa 71 §, som förefallit honom
mest lämpad.

Sistnämnda lagrum hade följande lydelse:

»Var som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den han bland
krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes sökt förleda
till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten
eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, varde, där ej gärningen är
att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror, varom i 68 § förmäles,
dömd till fängelse, eller, i lindrigare fall, till disciplinstraff. Voro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.
Är den skyldige i följd av gärningen förfallen till straff för delaktighet i
brott, som därå följt, gäde vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna
lag är sagt.

Lag samma vare om den, som annans skrift, den där innefattar sådan
uppmaning eller sådant förledande eller upphetsande, som i 1 mom. sägs, utspritt
eller utsprida låtit för att därmed främja den med skriften åsyftade
verkan.»

Brottsbeskrivningen i lagrummet passade uppenbarligen icke in på det förfarande,
vartill Lundström enligt vad i målet vore utrett låtit komma sig till
last. Lundström hade rapporterats för det han knotat vid utförandet av givna
order samt för det han under tjänstgöring fällt opassande yttranden. Detta
hade Lundström i huvudsak erkänt. Lundström hade icke rapporterats
för och ej heller erkänt att han, såsom bestraffningsbeslutet lydde, muntligen
inför samlat krigsfolk sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller att
han gjort sig skyldig till annat brott som funnes omförmält i 71 § strafflagen
för krigsmakten. Visserligen hade den rapporterande flaggkorpralen
uppgivit att tvenne andra namngivna flaggkorpraler intygat att Lundström
vid föregående tillfällen måst avlägsnas från arbetsplatserna därför att han
yttrat sig nedsättande och agiterat, men dessa flaggkorpraler hade i avgivet
vittnesmål allenast påstått, att Lundström tidigare vid flera tillfällen när arbeten
skulle utföxas visat sitt misshag och därvid använt olämpliga uttryck.
Lundström syntes därför hava ålagts bestraffning för ett brott som han icke
begått.

Av det anförda franninge att Ekstrand i två hänseenden förfarit felaktigt

vid avgörandet av målet mot Limdström: dels hade Ekstrand ålagt Lundström
bestraffning för ett brott vartill Lundström icke gjort sig skyldig, dels
hade Ekstrand ålagt bestraffningen jämlikt ett lagrum som en befälhavare
enligt reglerna i strafflagen för krigsmakten om befälhavares disciplinära
myndighet överhuvud icke ägt tillämpa.

Vad Ekstrand sålunda låtit komma sig till last funne militieombudsmannen
vara av beskaffenhet att icke kunna undgå laga beivran. Militieombudsmannen
uppdroge sålunda åt ämbetet att inför krigshovrätten ställa Ekstrand
under tilltal för de tjänstefel, vartill han enligt det anförda gjort sig
skyldig, samt därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.
Ämbetet skulle giva Lundström underrättelse om åtalet, så att Lundström
skulle kunna föra ersättningstalan mot Ekstrand för den händelse han
ansåge sig hava skäl därtill.

Till fullgörande av detta uppdrag ställde överkrigsfiskalsämbetet Ekstrand
under tilltal vid krigshovrätten under yrkande att Ekstrand för vad militieombudsmannen
i sin skrivelse lagt honom till last måtte ådömas ansvar enligt
130 § strafflagen för krigsmakten. Ämbetet överlämnade därjämte till
krigshovrätten en till krigshovrätten ställd skrift, däri Lundström fordrade
ersättning för förlorad avlöning såsom värnpliktig med sex kronor och för
lidande med etthundra kronor. Dessa ersättningsanspråk biträdde ämbetet
på det sätt att ämbetet yrkade förpliktande för Ekstrand att till Lundström
utgiva det skadestånd som kunde anses skäligt.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 3 maj 1938 och utlät sig
därvid:

Krigshovrätten funne väl att Ekstrand på grund av innehållet i 185 §
strafflagen för krigsmakten varit lagligen förhindrad att ålägga Lundström
disciplinstraff enligt 71 § samma lag samt att Lundström icke blivit övertygad
om förseelse som hemfallit under sistnämnda lagrum, men enär Lundström
för rapporterade förseelsen jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten
förskyllt bestraffning som icke hort sättas lägre än den som kommit till användning,
samt vid sådant förhållande det felaktiga förfarande vartill Ekstrand
genom straffbeslutet gjort sig skyldig skäligen icke kunde anses innefatta
tjänstefel av beskaffenhet att böra föranleda ansvar, lämnade krigshovrätten
den mot Ekstrand förda ansvars- och ersättningstalan utan bifall.

Över detta utslag anförde militieombudsmannen den 24 maj 1938 underdåniga
besvär. Till stöd för besvären anförde militieombudsmannen bland
annat följande:

Krigshovrätten hade väl funnit alt Ekstrand icke ägt ålägga Lundström
disciplinstraff jämlikt det av Ekstrand tillämpade lagrummet ävensom att

Lundström icke blivit övertygad om att hava gjort sig skyldig till förseelse
som hemfallit under detta lagrum, men hade, vid det förhållandet att Lundström
för den förseelse, för vilken han rapporterats, förskyllt bestraffning
som icke bort sättas lägre än den som kommit till användning, ansett Ekstrands
felaktiga förfarande icke innefatta tjänstefel av beskaffenhet att
böra föranleda ansvar och vid sådant förhållande lämnat den mot Ekstrand
förda talan utan bifall.

Huruvida Lundström, därest han för vad han låtit komma sig till last
bestraffats jämlikt rätt lagrum, blivit ålagd en mindre sträng bestraffning
än den han enligt Ekstrands beslut undergått kunde uppenbarligen icke nu
efteråt med visshet bedömas. Även örn det av Ekstrands i åtalsinstruktionen
återgivna yttrande kunde anses framgå att så sannolikt icke blivit förhållandet,
kunde militieombudsmannen emellertid icke finna att frågan huruvida
Ekstrands felaktiga förfarande vore av beskaffenhet att föranleda ansvar
eller icke därmed vore besvarad.

Vad Lundström låtit komma sig till last finge enligt militieombudsmannens
mening anses utgöra sådant brott som omförmäldes i 96 § strafflagen
för krigsmakten. För sådant brott kunde icke i något fall åläggas högre
straff än disciplinstraff. 71 § samma lag, jämlikt vilket lagrum Lundström
blivit dömd, hade däremot fängelse såsom normalstraff. Lundström hade sålunda
blivit dömd för ett långt svårare brott än det, vartill han gjort sig
skyldig, i det att han bestraffats såsom uppviglare ehuru han i verkligheten
allenast gjort sig skyldig till bristande i anständigt uppförande.

Ekstrands felaktiga förfarande syntes militieombudsmannen vara desto
mindre ursäktligt som det varit en synnerligen enkel sak för Ekstrand att
taga reda på huruvida han varit behörig att ålägga disciplinär bestraffning
jämlikt 71 § strafflagen för krigsmakten. Över huvud taget borde man kunna
fordra av en ämbetsman, som utrustats med makt att döma över andra,
att han, innan han skrede till en så viktig och för den enskilde så ingripande
åtgärd som åläggandet av frihetsstraff innebure, förvissade sig om att han
ägde behörighet att ålägga sådant straff för det brott som han ansåge föreligga.
Fel som i detta hänseende beginges torde, om de vore så uppenbara
som i föreliggande fall, i rättssäkerhetens intresse icke kunna lämnas obestraffade.

Kungl. Maj:t fann i utslag den 28 november 1938 ej skäl att göra ändring
i krigshovrättens utslag.

4. Fråga om misshandel av underlydande.

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 9 juli 1938 förrättad
inspektion av kronohäktet i Umeå förvarades i kronohäktet bl. a. volontären
vid Norrlands dragonregemente E. H. Hellkvist, som den 21 juni 1938 av
regementets krigsrätt ådömts en månads fängelse för vägran att åtlyda förmans
i tjänsten givna befallning samt sex dagars vaktarrest för olovligt undanhållande
eller i en bot en månad sex dagars fängelse.

Vid samtal som tjänstförrättande militieombudsmannen hade med Hellkvist
i häktet uppgav denne bl. a.:

Anledningen till att han rymt från sitt regemente hade varit den att han
blivit misshandlad av sergeanten K. E. V. Eriksson. Denne hade en gång
under en ridlektion slagit honom med ridspöet över ena låret. Slaget hade
varit så pass kraftigt att Hellkvist på kvällen haft en röd strimma där slaget
träffat. En annan gång hade Eriksson kastat ridspöet efter Hellkvist
dock utan att träffa honom. Hellkvist hade sökt göra sitt bästa men den
häst man tilldelat honom hade varit mycket svår att rida. Eriksson hade
emellertid menat att Hellkvist icke gjort sitt bästa. Vid ett tillfälle hade
Eriksson yttrat: »Det är inte hästen man skall slå utan dig.» Hellkvist hade
icke vid det med honom i anledning av rymningen hållna förhöret sagt något
örn vad sålunda förekommit. Först vid nöjdförklaringen hade han för sin
skvadronschef, ryttmästare!! Hedenlund, talat örn att han blivit slagen av
Eriksson. Hedenlund hade då sagt att Hellkvist hade hort uppgiva detta
vid förhöret. Hellkvists föräldrar hade uttalat önskan att han skulle begära
avsked då han avtjänat sitt straff och sedan hjälpa fadern, som vore målare,
i hans arbete. Själv ville han emellertid helst fortsätta sin militära tjänstgöring.
Han hade trivts bra vid sitt regemente, där alla hans förmän med
undantag av sergeanten Eriksson varit mycket vänliga mot honom.

Sedan tjänstförrättande militieombudsmannen lämnat regementschefen
översten Björnstjerna muntligt meddelande örn vad som förekommit vid besöket
å kronohäktet översände översten Björnstjerna till militieombudsmannen
avskrift av protokoll över ett vid regementet den 19 juli 1938 hållet förhör
med sergeanten Eriksson samt volontärerna Hellkvist och nr 29 S. A. R.
Andersson. Vid förhöret förekom i huvudsak följande:

Hellkvist uppgav: En dag i början av år 1938 under övning i ryggning
hade Hellkvists häst vägrat utföra rörelsen. Eriksson hade då »tagit till
spöet», varvid han även träffat Hellkvists ben, dock utan att Hellkvist fått
vare sig sveda eller värk utan endast ett litet svagt rött streck. Eriksson
hade förfarit på enahanda sätt mot andra volontärer, bland andra Andersson.
Hellkvist förklarade sig vid närmare eftertanke icke finna Erikssons
åtgärder av sådan art, att han därom önskade göra anmälan.

Andersson meddelade, att han en gång blivit träffad av Erikssons käpp
»där bak», dock utan att erhålla vare sig smärtor eller märken, samt att

han icke ansåge Erikssons åtgärd annorledes än såsom ett uttryck av nit,
varför Andersson icke ville göra anmälan i saken.

Eriksson erkände riktigheten av vad Hellkvist och Andersson uppgivit
samt tilläde, att ridspöet använts för att framkalla mera arbete hos hästarna
samt att ryttarna därvid möjligen kunde hava blivit träffade.

Den 20 juli 1938 hade översten Björnstierna meddelat följande beslut: Det
måste givetvis betraktas som en mindre lämplig »hjälp» att kasta ett ridspö
efter en häst, men det vöre förklarligt att en instruktör, som icke hade tillstånd
att använda piska, undantagsvis tillgrepe spöet för att väcka en lat
häst. Spöet vore en naturlig hjälp för att förmå en ovillig häst att rygga.
Att vid sådan användning spöet av misstag kunde komma att vidröra ryttaren
vore icke uteslutet. Av den förebragta utredningen syntes framgå, att
Erikssons uppträdande möjligen kunde rubriceras såsom mindre lämpligt
dock utan att det kunde anses såsom straffbart enligt 90 § eller 130 § strafflagen
för krigsmakten.

I skrivelse den 27 juli 1938 anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen
krigsfiskalen vid regementets krigsrätt att verkställa ytterligare utredning
i ärendet.

Enligt ett av krigsfiskalen insänt förhörsprotokoll av den 1 augusti 1938
förekom vid förhör, som krigsfiskalen med anledning av militieombudsmannens
anmodan hållit, bland annat följande.

Hellkvist berättade: Någon dag före den 23 mars 1938, då Hellkvist rymt
från regementet, hade Eriksson hållit ridlektion. Redan i början av lektionen
hade Eriksson, som syntes hava varit på misshumör, gått fram till Hellkvists
häst och tilldelat Hellkvist ett slag med ridspöet över högra låret så
att en röd strimma uppstått och därvid yttrat: »Det är inte hästen som skall
ha stryk utan ryttaren.» Med undantag för ridlektionerna, då Hellkvist ansåge
behandlingen från Erikssons sida hava varit något för hård, hade Hellkvist
icke något att beklaga sig över beträffande Eriksson.

Eriksson anförde: Vid något tillfälle fram på vårsidan 1938 hade Eriksson
under en ryggningsövning måst hjälpa Hellkvist att få hästen att rygga.
Därvid hade Eriksson även måst använda sig av ridspöet. Hästen hade
trångt in mot ridhuset och för att få hästen i rätt riktning hade Eriksson
använt spöet. Då hästen rört sig hade spöet icke träffat hästen utan troligtvis
Hellkvist. Någon större kraft i slaget hade det icke varit, då det, enligt
vad Hellkvist uppgivit, endast åstadkommit en svag strimma. Någon avsiktlig
misshandel mot Hellkvist hade under alla förhållanden icke förekommit.
Eriksson kunde icke draga sig till minnes att han fällt yttrandet
»det är inte hästen som skall ha stryk utan ryttaren». I vart fall hade det
icke varit hans avsikt att såra Hellkvist eller på annat sätt nedsätta dennes
självaktning.

Volontären E. V. Holmgren anförde: Någon dag efter julen 1937 hade
Holmgren, då han under en ridlektion troligen ridit efter Hellkvist i kolonnen,
sett, att Eriksson rätt kraftigt slagit till Hellkvist med ridspöet på ena
benet. Holmgren kunde icke erinra sig att Eriksson därvid fällt yttrandet

»det är inte hästen som skall ha stryk utan ryttaren», men Holmgren holle
för troligt, att Eriksson fällt ett dylikt yttrande, då det vore mycket vanligt
att Eriksson använde detta uttryck, då hästarna vägrade vid hinder.

Volontären nr 32 E. R. Sahlström uppgav: Under en ridlektion efter julen
1937 hade Hellkvist visat sig slö som vanligt. För att få Hellkvist att vakna
upp hade Eriksson gått fram och slagit till Hellkvist med sitt ridspö mycket
lindrigt på ena låret, därvid Eriksson yttrat: »Det är inte hästen som skall
ha stryk utan ryttaren.»

Volontären nr 41 A. E. Andersson berättade: Under en ridlektion efter jultiden
1937 hade Eriksson blivit uppretad och skrikit så att hästarna blivit
rädda och Hellkvists häst icke gått fram. Eriksson hade då gått fram till
Hellkvist och med ridspöet tilldelat Hellkvist ett slag, som träffat bak. Andersson
kunde icke erinra sig att Eriksson yttrat något, då han utdelat slaget,
men Erikssons uttryck brukade vara, att det inte vore hästens fel utan
ryttarens, då Tidningen ej ginge som Eriksson önskade.

Volontären nr 42 O. A. Eriksson uppgav, att han vid ett tillfälle efter julen
1937 sett sergeanten Eriksson slå till Hellkvist med sitt ridspö men att han ej
erinrade sig, om Eriksson vid tillfället yttrat något.

Förut omförmälde volontären nr 29 S. A. R. Andersson anförde: Någon
gång under vintern 1937—1938 hade Eriksson under en ridlektion slagit till
Andersson med ridspöet. Slaget hade träffat baktill på vänstra sidan strax
ovanför sadeln. Det vore dock så länge sedan, att Andersson icke kunde
minnas orsaken. Då Andersson knappast känt slaget, hade han icke vidare
tänkt därpå.

Dessutom hade av flera hörda personer uppgivits, att Eriksson brukade
kasta ridspöet mot ryttarna, dock utan att träffa.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 1 oktober 1938 till krigsfiskalen vid regementets
krigsrätt följande:

I ärendet vore utrett, att Eriksson vid omförmälda tillfälle tilldelat Hellkvist
ett slag med ridspöet, så att en röd strimma uppstått. Utredningen
syntes även giva vid handen, att Eriksson därvid handlat avsiktligt. Det vore
av vikt att misshandel mot underordnade icke i någon form eller under någon
förevändning tolererades inom försvarsväsendet. Det föreliggande fallet
vore av principiell betydelse även ur den synpunkten att Erikssons elever
varit fast anställda och att en del av dem sålunda kunde väntas själva komma
att få befattning med ridutbildning. Olämpliga metoder vid undervisningen
kunde lätt vinna efterföljd. Militieombudsmannen funne därför vad
Eriksson låtit komma sig till last icke böra undgå laga beivran och uppdroge
åt krigsfiskalen att vid regementskrigsrätten vid Norrlands dragonregemente
anhängiggöra och utföra åtal mot Eriksson samt därvid yrka
ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

sfs tfS

Till fullgörande av detta uppdrag ställde krigsfiskalen E. Ahnström Eriksson
under tilltal vid krigsrätten under yrkande om ansvar å honom dels enligt
90 § strafflagen för krigsmakten för uppsåtlig misshandel mot Hellkvist dels
ock enligt 130 § samma lag för oförstånd och oskicklighet i utövande av sin
tjänst vid utbildning av ryttare. Hellkvist, som erhållit kallelse att inställa
sig vid krigsrätten såsom målsägande, lät sig icke avhöra.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 18 november 1938 och anförde
därvid:

Krigsrätten funne det väl i målet vara utrett att Eriksson vid det med åtalet
avsedda tillfället i början av år 1938 under en ridlektion med sitt ridspö mättat
ett slag, vilket träffat Hellkvist på ena låret; men enär, mot Erikssons påstående,
att han riktat slaget mot hästen, utredningen i målet varken gåve vid
handen, att Eriksson i avsikt att träffa Hellkvist utdelat slaget, eller gåve stöd
för det antagandet att Eriksson skulle hava utdelat slaget, även om han haft
klart för sig att Hellkvist därav kunnat träffas, funne krigsrätten den mot
Eriksson för uppsåtlig misshandel mot Hellkvist förda ansvarstalan icke kunna
bifallas. Som emellertid Eriksson vid utdelandet av slaget bort hava insett
att även Hellkvist därav kunnat träffas, funne krigsrätten Eriksson icke
kunna undgå ansvar för vårdslöshet vid slagets utdelande. Även om vad i
övrigt lagts Eriksson till last vore att anse som ett mindre lämpligt förfaringssätt
av Eriksson, funne krigsrätten dock icke Erikssons nämnda förfarande
vara av beskaffenhet att för honom böra medföra ansvar. På grund av vad
sålunda anförts prövade krigsrätten lagligt att på det sätt bifalla krigsfiskalens
i målet förda talan, att krigsrätten dömde Eriksson, att jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten, för vårdslöshet vid fullgörande av tjänsteplikt undergå
disciplinstraff av arrest utan bevakning i fyra dagar.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

5. Uppryckningsövning använd såsom tillrättavisning.

Vid en av militieombudsmannen i april 1938 förrättad inspektion av
Karlskrona örlogsstation antecknades följande vid granskning av förhörsprotokollen: Den

22 juli 1937 hölls förhör med värnpliktige nr 134 207/37 Johnsson med
anledning av en rapport från korpralen vid 3. matroskompaniet nr 158 Thell
av följande innehåll.

Under överläsning i rekrytundervisning under Thells ledning hade Johnsson
icke hållit tyst. Då Johnsson icke lytt tillsägelse att vara tyst samt vid
kommando »Giv akt!» icke intagit enskild ställning hade Thell befallt Johnsson
att springa 4 varv runt kaserngården. Johnsson hade vägrat göra detta
varför Thell tillsagt honom förvarsarrest.

Genom beslut den 23 juli 1937 undertecknat av chefen för Karlskrona örlogsstation,
kommendören H. Friis samt kontrasignera! av auditören B. de
Maré hade handlingarna överlämnats till chefen för Sydkustens marindistrikt
under anhållan om målets handläggning vid vederbörlig krigsdomstol.

Det anmärktes att av handlingarna icke framgick huruvida någon ansvarstalan
anhängiggjorts mot Thell för vad han låtit komma sig till last genom
att såsom tillrättavisning kommendera Johnsson att springa runt kaserngården.

I skrivelse den 7 maj 1938 anmodade militieombudsmannen chefen för Sydkustens
marindistrikt att inkomma med utredning med anledning av anmärkningen.

Den 11 juli 1938 inkom dåvarande marindistriktschefen, konteramiralen K.

G. Bjurner med yttranden av Friis, krigsdomaren vid stationskrigsrätten E. S.
Dymling samt krigsfiskalen S. O. L. Kaijser ävensom med avskrift av ett med
Thell den 14 juni 1938 ombord å jagaren Ehrensköld hållet förhör.

Uti yttrande den 18 maj 1938 anförde Friis:

Friis hade icke anhängiggjort någon ansvarstalan mot Thell. Anledningen
hade varit den att han icke ansett några skäl därtill föreligga. Enligt rapporten,
vars riktighet erkänts av Johnsson, hade Thell beordrat Johnsson att
springa runt kaserngården, emedan Johnsson förefallit synnerligen slö. Denna
befallning ansåge Friis icke böra tydas såsom en tillrättavisning för vad
Johnsson redan låtit komma sig till last utan fastmer såsom ett medel att bibringa
Johnsson erforderlig vakenhet för att kunna fortsätta instruktionerna.
Då den givna befallningen ej åtlytts hade någon »tillrättavisning» icke ägt
rum och icke heller någon skada därav skett. Denna Friis uppfattning om
innebörden i Thells befallning delades av auditören och hade avhållit Friis
från att ställa Thell till ansvar. Stationskrigsrätten hade vid handläggningen
av målet funnit att synnerligen förmildrande omständigheter förelegat för
Johnsson, som på grund härav endast dömts till disciplinstraff. Dessa förmildrande
omständigheter syntes Friis bestå i att stationskrigsrätten väl ansett
Thells befallning mindre lämplig, men icke av den natur, att han därför
bort ställas till ansvar. Skulle sådana omständigheter under handläggningen
hava framkommit, syntes Friis rättens åklagare därvid hava bort yrka ansvar
på Thell.

Krigsdomaren Dymling anförde i sitt yttrande, vilket dagtecknats den 24
maj 1938, följande:

Enligt 56 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes vore föremål
för rannsakning vid krigsrätt i allmänhet endast den sak, som vederbörande
befälhavare överlämnade till krigsrättens handläggning. De undantag från
denna regel som innehölles i lagrummet vore i detta sammanhang ej av något
intresse. Lagstiftaren syntes följaktligen hava avsett att det skulle ankomma
på befälhavaren att avgöra vilka personer som skulle bliva föremål för åtal.
Avfattningen av formuläret lill förhörsprotokoll för krigsmakten gåve stöd för
att denna åsikt vore riktig. 1 förhörsprotokollet skulle nämligen å särskilda

räder antecknas målsägande, tilltalade och vittnen m. m. Dymling ville påpeka
att militieombudsmannen i sin ämbetsberättelse till 1936 års riksdag sid. 137
framhållit att krigsrätt i regel endast kunde till behandling upptaga mål som
vederbörande befälhavare överlämnat till dess handläggning samt att det syntes
militieombudsmannen lämpligt att uttrycklig föreskrift meddelades därom
att befälhavares beslut om måls hänskjutande till domstol skulle innehålla
uppgift å den person mot vilken åtal avsåges att anställas. Handlingarna i
målet mot Johnsson kunde enligt Dymlings mening icke tolkas annorlunda
än att befälhavaren avsett att åtal skolat anställas endast mot Johnsson. Enligt
Dymlings uppfattning hade krigsrätten därför icke kunnat omedelbart
upptaga till prövning ett ansvarsyrkande mot Thell. Om emellertid vare sig
handlingarna i och för sig eller den vid krigsrätten förebragta utredningen
föranledde därtill att åtal borde anställas mot annan person än den, som befälhavaren
avsett skola åtalas, syntes saken lämpligen kunna ordnas så att
genom krigsfiskalen hänvändelse skedde till befälhavaren med anhållan örn
skriftlig förklaring av denne att han hänsköte till krigsrätten mål mot N. N.
för angivet brott. På detta sätt syntes man kunna hava förfarit i det fall, varom
nu vore fråga.

Krigsfiskalen Kaijers yttrande, vilket var dagtecknat den 31 maj 1938, var
av följande lydelse:

I här ifrågavarande ärende hade målet på stationschefens begäran överlämnats
till krigsrätt endast för åtal mot Johnsson. Då stationschefens begäran
avfattats efter hörande av juridiskt bildad tjänsteman, hade Kaijser ingen
anledning antaga annat än att Thells förfarande varit föremål för bestraffning.
Kaijser hade nämligen utgått ifrån att, därest tvekan rått om Thells
förfarande varit straffbart eller icke, stationschefen skulle hava begärt att
Thell skulle ställas inför krigsrätt. Hade Kaijser vetat, att Thells förfarande
icke blivit bestraffat, hade Kaijser begärt remiss till krigsrätten även beträffande
Thell. I framtiden komme Kaijser emellertid att, om i ett ärende, som
hänskjutits till åtal mot en person, flera personer förekomme, vilka gjort sig
skyldiga till straffbara gärningar, efterhöra, varför icke målet skulle handläggas
inför krigsrätt mot samtliga de inblandade.

Vid förhöret med Thell hade denne uppgivit:

Det hade icke varit Thells avsikt att genom ordern till Johnsson att springa
runt kaserngården tillrättavisa denne. Med hänsyn till den vid tillfället rådande
värmen hade Thell ansett en uppryckning genom språngmarsch vara
erforderlig för att bibringa Johnsson nödig vakenhet. Vid instruktion eller
överläsning i kvava rum, i kyla eller värme, sålunda av olika anledningar,
kunde en truppavdelnings uppmärksamhet förminskas till den grad att kroppsrörelse
vore nödvändig såsom ett medel att främja den teoretiska utbildningen.

Flaggkorpralen vid 3. matroskompaniet nr 13 Nilsson, som varit närvarande
vid det tillfälle då Thell givit Johnsson ordern, hade även blivit hörd vid
förhöret, därvid han yttrat:

Han hade den uppfattningen att Thell med sin order om språngmarsch

icke avsett att i juridisk mening tillrättavisa Johnsson. 1 den rådande värmen
hade Johnsson suttit och slöat till, varför en uppryckning i form av
kroppsrörelse tydligen varit erforderlig för att överläsningen skulle vara till
nytta.

I ett den 6 juli 1938 dagtecknat yttrande''anförde Friis att de uppgifter som
vid förhöret lämnats av Thell och Nilsson syntes honom lämna ytterligare
stöd för den uppfattning i frågan som han framlagt i sitt yttrande den 18 maj
1938 varför han icke ansåge att Thell begått någon förseelse, som borde föranleda
hans ställande till ansvar.

I konteramiralen Bjurners yttrande lämnades först en sammanfattning av
den av honom införskaffade utredningen. I fråga om Friis yttrande av den
18 maj 1938 anfördes:

Friis framhölle att någon ansvarstalan mot Thell icke anhänggiggjorts,
enär han icke ansett några skäl därtill föreligga. Den befallning i tjänsten att
springa runt kaserngården, som Thell givit Johnsson, ansåge Friis icke böra
tydas såsom en tillrättavisning utan fastmer såsom ett medel att bibringa
Johnsson erforderlig vakenhet för de fortsatta instruktionerna. Denna Friis
uppfattning om innebörden i Thells befallning delades av auditören de Maré
och hade avhållit Friis från att ställa Thell till ansvar. Friis framhölle vidare,
att stationskrigsrätten vid handläggningen av målet funnit synnerligen förmildrande
omständigheter föreligga för Johnsson, och dessa förmildrande
omständigheter syntes Friis bestå däri, att stationskrigsrätten väl ansett Thells
befallning mindre lämplig, men icke av den natur att han därför bort ställas
till ansvar. Friis förutsatte nämligen, att om vid handläggningen av målet inför
krigsrätten sådana omständigheter framkommit att Thell bort ställas till
ansvar, rättens åklagare bort framställa detta ansvarsyrkande.

För egen del anförde Bjurner:

Genom nådigt beslut den 30 juni 1932 hade Kungl. Maj:t, med framhållande
av att övningar ej finge anordnas såsom straff eller tillrättavisningar för
förseelser i tjänsten, anbefallt vederbörande myndighet (befälhavare) att noggrant
vaka över att andra övningar ej beordrades, än som betingades av gällande
rutin, schema eller övningsorder. Det kunde ifrågasättas, huruvida
Thell nied sin befallning till Johnsson att springa runt kaserngården handlat
lämpligt och välbetänkt. Av utredningen syntes emellertid framgå, att Thell
med sin ifrågavarande befallning ingalunda avsett någon bestraffning eller
tillrättavisning, varjämte språngmarsch runt kaserngården för det ändamål,
som Thell angåve, nämligen att pigga upp Johnsson vid överläsningen i den
kvava luften, näppeligen syntes kunna rubriceras såsom övning i den mening,
Kungl. Maj:t åsyftade. Marindistriktschefen ville sålunda såsom sin
mening framhålla, att Thell icke gjort sig skyldig till sådant förfarande, som
borde föranleda ansvar.

Med anledning av vad i marindistriktschefens yttrande ävensom i Friis yttrande
av den 18 maj 1938 omförmälts angående auditören de Marés befattning
med frågan örn Thells ställande till ansvar för befallningen till Johnsson
anmodade militieombudsmannen marindistriktschefen i skrivelse den 22

augusti 1938 att inkomma med yttrande av de Maré. Dylikt yttrande inkom
till militieombudsmansexpeditionen den 25 i samma månad. Däri anförde
de Maré:

Friis beslut den 23 juli 1937 med hemställan att rapporten å Johnsson jämte
förhörsprotokoll skulle remitteras till stationskrigsrätten för handläggning
hade av de Maré kontrasignerats och sålunda godkänts, de Maré kunde ej
erinra sig om vid detta tillfälle mellan stationschefen och de Maré varit på tal
huruvida Thell kunde anses hava gjort sig skyldig till någon förseelse. Då
varken rapport å Thell eller något förhörsprotokoll rörande honom förelegat,
hade de Maré saknat anledning ingå i prövning, huruvida Thells handlingssätt
kunde anses medföra bestraffning för honom, varför beslutet om
handlingarnas remitterande till krigsrätten endast omfattat Johnsson. Efter
det militieombudsmannen upptagit saken till prövning hade Friis samtalat
med de Maré och hade de Maré därvid såsom sin åsikt angivit att någon
straffpåföljd för Thell icke borde ifrågakomma, i vilken åsikt de Maré blivit
ytterligare bestyrkt genom vad som framkommit vid det med Thell den
14 juni 1938 hållna förhöret.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 7 oktober 1938 till marindistriktschefen följande:

Friis hade i sitt yttrande av den 18 maj 1938 uttalat en förmodan att stationskrigsrätten
väl ansett Thells befallning till Johnsson mindre lämplig
men dock icke funnit den vara av den natur att Thell därför bort ställas till
ansvar. Skulle sådana omständigheter hava framkommit under rättegången
att ansvarsyrkande bort framställas mot Thell hade nämligen enligt Friis
mening allmänne åklagaren bort framställa sådant yrkande.

Av krigsdomarens och krigsfiskalens yttranden torde emellertid framgå att
Friis förmodanden i dessa delar vore helt ogrundade. Då något ansvarsyrkande
icke framställts mot Thell hade krigsrätten av processuella skäl varit
förhindrad att uttala sig angående Thells brottslighet. Vidare vore att märka
att krigsfiskal i förevarande mål varit förhindrad att utan medverkan
från vederbörande befälhavares sida framställa ansvarsyrkande också mot
Thell. Av krigsfiskalens yttrande framginge emellertid oförtydbart att krigsfiskal,
därest sådan medverkan givits, icke skulle hava underlåtit att yrka
ansvar även å Thell.

Thell hade vid det med honom hållna förhöret uppgivit att då en truppavdelning
instruerades eller hade överläsning i kvava rum, i kyla eller i värme
avdelningens uppmärksamhet kunde förminskas till den grad att enligt
Thells mening kroppsrörelse vore nödvändig såsom ett medel att främja
den teoretiska utbildningen, att Thell ansett att i den vid nu ifrågavarande
tillfälle rådande värmen en uppryckning genom språngmarsch varit erforderlig
för att bibringa Johnsson nödig vakenhet samt att det icke varit hans
avsikt att tillrättavisa Johnsson för slöhet genom ordern att springa runt
kaserngården.

Thells uttalanden hade understötts av Friis som sagt sig anse att Thells befallning
icke borde tydas som en tillrättavisning för vad Johnsson låtit komma
sig till last utan fastmer såsom ett medel att bibringa Johnsson erforderlig
vakenhet för att kunna fortsätta instruktionerna. Dåvarande marindistriktschefen
hade även för egen del anfört att det synts honom framgå av
utredningen att Thell med sin befallning ingalunda avsett någon bestraffning
eller tillrättavisning.

Denna uppfattning funne militieombudsmannen sig icke kunna biträda
då militieombudsmannen ansåge den till fullo vederlagd av de föreliggande
omständigheterna. Vid ifrågavarande tillfälle hade överläsning ägt rum under
Thells ledning. Då Johnsson därunder icke iakttagit tystnad hade han
av Thell erhållit tillsägelse att vara tyst. Johnsson hade emellertid icke lytt
tillsägelsen. Thell hade då kommenderat »Giv akt!» men Johnsson hade underlåtit
att, såsom befallningen inneburit, intaga enskild ställning. Thell
hade då givit den nu ifrågavarande befallningen till Johnsson att springa fyra
varv runt kaserngården. Det torde vara fullständigt uteslutet att uppfatta
denna befallning annorledes än som en tillrättavisning av Johnsson för den
visade oskickligheten och ohörsamheten.

Konteramiralen Bjurner hade i sitt yttrande erinrat örn att Kungl. Maj:t,
med framhållande av att övningar ej finge anordnas såsom straff eller tillrättavisningar
för förseelser i tjänsten, anbefallt vedeibörande att noggrant
vaka över att andra övningar ej beordrades än som betingades av gällande
ratin, schema eller övningsorder. Enligt marindistriktschefens åsikt
syntes Thells befallning näppeligen kunna sägas avse en övning av det
slag Kungl. Majit sålunda åsyftat. Militieombudsmannen syntes det i stället
klart att den beordrade språngmarschen, som icke torde kunna påstås hava
betingats av gällande rutin, schema eller övningsorder, måste sägas vara
av den art att den direkt drabbades av Kungl. Maj:ts ifrågavarande förbud.
Det finge erinras därom att detta förbud icke infört någon ny rättsregel
på förevarande område utan allenast innebure en uttrycklig erinran örn vad
som härvidlag vore gällande rätt.

I strafflagen för krigsmakten samt i författningar som anslöte sig till denna
lag hade noga angivits under vilka omständigheter och i vad form tillrättavisningar
och bestraffningar finge av militär befälhavare åläggas. Det vore
av största vikt att det icke vid sidan härav tillämpades något oi-eglerat tillrättavisnings-
eller bestraffningsförfarande vare sig av sådana befälhavai-e vilka
jämlikt strafflagen för krigsmakten ägde disciplinär bestraffningsrätt eller
av befäl vilka, såsom i förevarande fall, över huvud saknade varje befogenhet
i denna riktning. På grund härav funne militieombudsmannen att
Thells förfaringssätt, som enligt militieombudsmannens förmenande vore uppenbart
rättsstridigt, icke kunde lämnas utan laga beivran. Militieombudsmannen
överlämnade fördenskull handlingarna i ärendet till marindistriktschefen
under anhållan att i sinom tid bliva underrättad örn de åtgärder rnarindistriktschefen
med anledning härav vidtoge.

* *

I skrivelse den 27 oktober 1938 meddelade nuvarande marindistriktschefen,
konteramiral H. V. Simonsson, att han den 14 i samma månad överlämnat
ärendet angående Thell till stationschefen för laga beivran vid stationskrigsrätten.

Stationskrigsrätten meddelade utslag i målet den 18 oktober 1938 och utlät
sig därvid:

I målet vore utrett att Thell, som icke innehade sådant befäl, att därmed
jämlikt militär bestraffningsförordning § 39 för honom följde rätt att tilldela
annan krigsman tillrättavisning, den 22 juli 1937, då Johnsson deltagit i
överläsning i rekrytundervisning under Thells ledning, befallt Johnsson, vilken
betett sig oskickligt och gjort sig skyldig till ohörsamhet emot Thell, att
springa fyra varv runt kaserngården. Denna befallning kunde icke uppfattas
annorlunda än såsom en tillrättavisning av Johnsson för den visade oskickligheten
och ohörsamheten, och funne krigsrätten, att Thell genom att tillsäga
Johnsson en dylik tillrättavisning gjort sig skyldig till tjänstefel, även om tillrättavisningen
icke kommit till verkställighet. På grund härav prövade krigsrätten
lagligt döma Thell jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att för
vad han sålunda låtit komma sig till last undergå disciplinstraff av arrest
utan bevakning i två dagar.

Stationskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

6. Tillrättavisning meddelad för längre tid än som lagligen kunnat

ifrågakomma.

Vid inspektion av Östgöta flygflottilj den 20 maj 1938 gjorde militieombudsmannen
beträffande 1. divisionens anteckningsbok för tillrättavisningar
för värnpliktiga anmärkning i fråga om två anteckningar angående värnpliktige
K. E. F. Leuchovius, den ena innebärande att chefen för arméspaningskursen
den 4 september 1937 meddelat Leuchovius för oskickligt uppträdande
mot överordnad »1937» förbud att under tiden den 23 september
— den 13 oktober 1937 å fritid lämna lägerområdet, och den andra innebärande
att Leuchovius för enahanda förseelse »augusti 1937» meddelats förbud
att under tiden den 23 september — utryckningsdagen å fritid lämna
lägerområdet. Anmärkningen innefattade bland annat att anteckningarna
föreföllo att avse samma tillrättavisning men att de i fråga om den tid förbudet
omfattade lämnade olika uppgifter örn tillrättavisningsbeslutets innehåll.
Flottiljchefen uppgav i yttranden den 29 juni och den 6 augusti 1938
över anmärkningarna att de båda anteckningarna avsåge samma förseelse,
att tillrättavisningen meddelats den 4 september 1937 av kaptenen K. E. B.
Kjellgren samt att rättelse vidtagits i anteckningsboken för tillrättavisningar.

Med anledning av att det Leuchovius meddelade förbudet syntes hava
omfattat längre tid än jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten är medgiven
anmodade militieombudsmannen flottiljchefen i skrivelse den 13 augusti
1938 att inkomma med yttrande av kaptenen Kjellgren.

Uti yttrande som inkom till militieombudsmansexpeditionen den 18 augusti
1938 anförde Kjellgren:

Tillrättavisningen hade inneburit förbud för den tillrättavisade att under
tiden den 23 september — utryckningsdagen den 13 oktober å fritid lämna
lägerområdet. Antalet dagar för förbudet hade av Kjellgren fastställts utan
aktgivande på bestämmelserna i 210 § strafflagen för krigsmakten.

I skrivelse till flottiljchefen den 24 augusti 1938 anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten kunde för mindre förseelser och
fel mot militär tukt och ordning i stället för disciplinär bestraffning såsom
tillrättavisning för manskap användas bland annat förbud att under viss bestämd
tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot
svarande område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten
del av dylikt område. I förevarande fall hade Kjellgren meddelat
Leuchovius förbud att under fritid lämna lägerområdet under tjuguen dagar
d. v. s. under sex dagar längre tid än som lagligen kunnat ifrågakomma.
Då Kjellgren sålunda vid meddelande av ifrågavarande tillrättavisning förfarit
i strid med tydliga bestämmelser i 210 § strafflagen för krigsmakten
samt Leuchovius genom den felaktiga tillrättavisningen lidit obehörig inskränkning
i den honom eljest tillkommande rätten att förfoga över sin fritid
ansåge militieombudsmannen sig icke kunna lämna Kjellgrens åtgärd
utan beivran. Det fel Kjellgren begått syntes emellertid militieombudsmannen
icke vara av beskaffenhet att behöva bringas under krigsdomstols
prövning. Militieombudsmannen anmälde fördenskull Kjellgren hos flottiljchefen
till disciplinär bestraffning eller tillrättavisning, och skulle flottiljchefen
i sinom tid meddela militieombudsmannen besked om de åtgärder
lian prövat rättvist vidtaga.

* ❖

❖

I skrivelse den 24 september 1938 meddelade flottiljchefen därefter att
han med stöd av 210 § strafflagen för krigsmakten meddelat Kjellgren varning
för vad Kjellgren låtit komma sig till last.

7. Vakttjänstgöring använd såsom tillrättavisning.

Vid inspektion av Vaxholms kustartilleriregemente den 1 och den 2 september
1938 anmärktes vid granskning av 5. kompaniets anteckningsbok
för tillrättavisningar att tjänstförrättande kompanichefen, löjtnanten K. G. B.
Ehnrot den 18 september 1937 meddelat värnpliktiga nr 1004 Bagge, nr 850
Nilsson, nr 923 Gotting och nr 950 Risén såsom tillrättavisning »1 dags extra
vakttjänst utom vanlig tur».

3—388916. Militicombudsmannens ämbetsberättelse.

Del anmärktes alt åläggande av vakttjänst icke vore någon i 210 § strafflagen
för krigsmakten medgiven form av tillrättavisning.

Uti infordrad förklaring över anmärkningen vidgick Elmrot att han förfarit
felaktigt i anmärkta hänseendet. Därom anmodad inkom Elmrot sedermera
med uppgift om att vakttjänstgöringen bestått i tjänstgöring som
vaktmanskap vid kasernvakten å Oscar-Fredriksborg.

I skrivelse till regementschefen den 10 november 1038 anförde militieombndsmannen,
efter en redogörelse för vad sålunda förekommit, följande:

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten finge för mindre förseelser och
fel mot militär tukt och ordning i stället för disciplinär bestraffning meddelas
tillrättavisning. I lagrummet vore de olika formerna av tillrättavisning
angivna. Dessa vore varning, vägran av landpermission, åläggande
att förrätta handräckningsarbete utom vanlig ordning samt meddelande av
förbud att vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område,
eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område.

I motsats till vad som varit gällande enligt 1899 års disciplinstadga finge
sålunda vaktgöring idom vanlig ordning numera icke användas såsom tillrättavisning.

Anledningen till att åläggande av »straffvakter» icke i strafflagen för
krigsmakten medtagits såsom tillrättavisning hade varit att man kommit
till insikt om olämpligheten av denna tillrättavisningsform. En av de militära
ledamöterna i 1901 års straff lagskommitté uttalade sålunda i ett vid
kommitténs betänkande fogat särskilt yttrande att vaktgöring, tryggandet av
krigsmakten och kronans egendom, vore och borde vara ett förtroendeuppdrag
och hade av ålder så ansetts och aktats men att man genom sträffvakter
bibringade truppen den uppfattningen att tjänsten icke vore en heder
utan ett besvärligt onus som man borde söka komma ifrån så lindrigt som
möjligt.

Vidare finge erinras örn det uttalande statsrådet och chefen för justitiedepartementet
i denna del gjort till statsrådsprotokollet den 7 februari 1906.
Departementschefen hade därvid anfört:

»Att vaktgöring utom vanlig ordning borttagits är endast en konsekvens
av det redan tidigare verkställda borttagandet av den s. k. straffexercisen
och sammanhänger därmed, att den slags vaktgöring, som här uteslutande
torde åsyftas eller vaktgöring såsom skiltvakt, utgör en del av den rent militära
tjänsten. Men de skäl, som tala för, att vad som tillhör den rent militära
tjänsten icke bör användas såsom tillrättavisning, synas icke äga tilllämpning
beträffande s. k. handräckningsarbeten.»

I förevarande fall hade Ehnrot såsom tillrättavisning använt vaktgöring.
Då han därvid förfarit i strid med tydliga bestämmelser i 210 § strafflagen
för krigsmakten hade militieombudsmannen ansett sig icke kunna lämna
det av honom sålunda begångna tjänstefelet utan beivrande. Det fel Ehnrot
begått syntes militieombudsmannen emellertid icke vara av beskaffenhet

att behöva bringas under krigsdomstols prövning. Militieombudsmannen
anmälde fördenskull Ehnrot hos regementschefen till disciplinär bestraffning
eller tillrättavisning; och skulle regementschefen meddela militieombudsmannen
besked örn de åtgärder han med anledning härav prövat rättvist
vidtaga.

sfi

I skrivelse den 16 november 1938 meddelade överstelöjtnanten R. Wallgren
i egenskap av tjänstförrättande regementschef att han den 15 i samma
månad meddelat Ehnrot tillrättavisning i form av varning för vad han enligt
militieomhudsmannens skrivelse låtit komma sig till last.

8. Felaktigt förfarande vid upptagande av nöjdförklaring.

Vid granskning av fångförteckning för augusti månad 1937 från Göta livgardes
fästningsbataljon i Vaxholm antecknades följande:

Värnpliktige nr 859 46/36 Karl Torsten Karlsson hade den 21 augusti 1937
varit inställd till förhör inför bataljonschefen, överstelöjtnanten Justus Teodor
Holmgren. Genom beslut samma dag hade målet överlämnats till krigsrätt
och Karlsson förklarats häktad. Regementets krigsrätt hade genom utslag
den 28 i samma månad dömt Karlsson att för rymning och fylleri m. m. hållas
i fängelse sammanlagt 3 månader och 15 dagar varjämte krigsrätten förklarat
anståndet med ett Karlsson förut ådömt straff av straffarbete i 3 månader
förverkat, i följd varav Karlsson, efter förvandling av fängelsestraffet,
skulle i en bot undergå straffarbete i 4 månader och 22 dagar. Karlsson hade
avgivit nöjdförklaring den 30 augusti 1937 klockan 12.

Det anmärktes att jämlikt 2 § lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet
i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, den
som hölles häktad icke kunde avgiva nöjdförklaring med laga verkan, där ej
vid tiden för dess avgivande den dömde, före den dag då förklaringen avgåves,
och efter en dag, då utslaget för honom avkunnades eller blivit honom
annorledes delgivet, inom fängelse haft betänketid under 2 dagar i följd.

Uti infordrat yttrande som den 13 januari inkommit till militieombudsmansexpeditionen
anförde Holmgren:

Sedan regementskrigsrättens utslag den 28 augusti 1937 delgivits Holmgren
i egenskap av bataljonschef hade bataljonsadjutanten, löjtnanten S. O. H.
Looft anbefallts att omedelbart förbereda Karlssons transport till vederbörligt
fängelse. Den 30 augusti hade Holmgren, omedelbart innan han skolat
företaga en tjänsteresa med båt från Oscar-Fredriksborg, erhållit underrättelse
örn att Karlsson under dagen skulle avhämtas genom länsstyrelsens försorg.
Holmgren hade då icke haft tid att närmare taga reda på ärendets
handläggning, men då Holmgren av bataljonsadjutanten fått underrättelse

örn, att denne talat med t. f. auditören A. Wirgin och att målet vore att anse
såsom klart, hade Holmgren ansett sig icke hava anledning att uppskjuta
Karlssons transport till Holmgrens återkomst från tjänsteresan. Holmgren
hade återkommit samma dag omkring kl. 17. Under tjänsteresan hade Holmgren
kommit till den slutsatsen, att ärendet angående avgivande av nöjdförklaring
icke kunde hava blivit handlagt efter gällande bestämmelser, varför
Holmgren omedelbart vid hemkosten undersökt huru därmed förfarits, varvid
Holmgren funnit, att nöjdförklaring avgivits inför föreståndaren för häktet,
fanjunkaren Erik Hagbart Nilson i stället för inför Holmgren. Enär det sålunda
förfarits felaktigt hade Holmgren omedelbart verkställt utredning, därvid
dessutom framkommit, att nöjdförklaringen avgivits en dag för tidigt.

Vad som vid utredningen framkommit hade sammanfattats i två vid Holmgrens
yttrande fogade promemorior av Looft och Nilson. Looft anförde i sin
promemoria:

Den 28 augusti hade auditören meddelat Looft att Karlsson nu vore dömd
och att Karlsson så snart som möjligt borde åstad till Långholmen enär »det
vore synd om honom att låta honom sitta där nere längre». På Loofts fråga
när Karlsson kunde sändas bort hade Looft erhållit till svar: »Så snart han
förklarat sig nöjd och det gör han väl med detsamma, ty klagar han, får han
bara höjt.» En stund därefter hade Looft kallat på Nilson för att meddela
honom vad som yttrats av auditören. Nilson hade då meddelat, att krigsdomaren
och krigsfiskalen diskuterat saken och sagt att två dygn först måste
förflyta innan Karlsson fick avgiva nöjdförklaring. Denna tidpunkt hade av
Looft och Nilson fattats såsom klockan 12 den 30 augusti d. v. s. två dygn
efter domens avkunnande. Alla handlingar i målet hade därefter iordningställts
för att kunna expedieras omedelbart efter klockan 12 den 30 augusti.
På morgonen sistnämnda dag hade uppstått tvekan huruvida bataljonen varit
skyldig avlämna Karlsson vid Långholmen eller han bort hämtas av polis vid
Oscar-Fredriksborg. Det senare syntes framgå av strafflagen för krigsmakten
men polisen i Vaxholm hade varit av motsatt uppfattning. Looft hade
då ringt upp auditören för att få klarhet i denna sak. Auditören hade framhållit
att polisen vore skyldig hämta Karlsson men att praxis nog varit att
regementena, som ju i regel hade gott örn befäl, själva överlämnade sina
straffångar, samt hade tillrått Looft att telefonera till länsstyrelsen för att få
saken ordnad. Looft hade härefter ringt till länsstyrelsen och begärt att polisen
skulle hämta Karlsson snarast, samt meddelat att skriftlig begäran härom
skulle avgå samma dag. Omkring klockan 14 hade Karlsson avhämtats
genom polisen i Vaxholm. Loofts enda strävan i detta fall hade varit att
hjälpa Karlsson så att han snarast skulle kunna påbörja sitt straff. Looft
hade icke tänkt på juridiska eller formella detaljer, enär han varit mer än
överhopad av arbete på grund av inryckningen av 750 värnpliktiga den 1
september.

Nilson anförde i sin promemoria bland annat: Samma dag krigsrätten

meddelat sitt utslag hade krigsfiskalen framhållit för Nilson att Karlsson
icke finge avgiva nöjdförklaring förrän efter två dygn. Möjligen hade krigs -

fiskalen sagt två »dagar», men Nilson hade i vart lall uppfattat det såsom
gällande dygn. Sedan besked angående utslaget utskrivits samt undertecknats
av krigsdomaren hade Nilson av auditören erhållit upplysning om att
Karlsson skulle teckna nöjdförklaring på beviset. Auditören hade utpekat
platsen där Karlsson borde skriva sitt namn. Därefter hade Nilson gått in i
häktet och meddelat Karlsson, som varit beredd att omedelbart avgiva nöjdförklaring,
att han icke finge förklara sig nöjd förrän efter två dygn. Måndagen
den 30 augusti, två dygn efter domens avkunnande, hade Nilson tagit
Karlsson ur häktet samt låtit honom inne på kasernofficerens expedition, i
närvaro av Nilson och furiren Brink, underskriva nöjdförklaringen.

I sitt yttrande anförde Holmgren vidare: Av den verkställda utredningen
framginge att Nilson i två hänseenden förfarit felaktigt, särskilt som i den
för Göta livgarde gällande regementsinstruktionen funnes infört följande bestämmelse
(§ 37 mom. 4): »Den, som av krigsrätt blivit ådömd annat straff
än disciplinstraff, får icke insättas i häktet för avtjänande av straffet, förrän
sekundchefen (vid I. 2 V1 bataljonschefen) å uMaget påtecknat beslut örn
straffets verkställande. Sådan påteckning göres, antingen sedan utslaget vunnit
laga kraft, eller sedan de straffskyldige inför sekundchefen (vid I. 2 V
bataljonschefen) i två vittnens (i regel regementsväbeln och vederbörande
kompaniadjutant, vid I. 2 V bataljonsadjutanten och väbeln) närvaro förklarat
sig nöjd med domen och villig att undergå den honom ådömda bestraffningen.
Dylik s. k. ''nöjdförklaring’ får av den, som vistas på fri fot, avgivas
när som helst efter domens eller utslagets avkunnande men av den, som är
häktad, först på tredje dagen därefter.» Då Nilson icke tidigare handlagt
ärenden rörande nöjdförklaring och då hans felaktiga förfaringssätt berott på
att han efter samtal med krigsrättens ledamöter trott sig hava erhållit kännedom
örn hur han skulle förfara hade Holmgren med Nilson genomgått förfaringssättet
vid nöjdförklarings upptagande samt hade framhållit för honom
vikten av att han i sådana fall noggrant taga del av gällande föreskrifter. Då
Nilson efter allt att döma handlat i avsikt att den dömde snarast skulle få påbörja
straffet och då från centralfängelset å Långholmen, dit Karlsson överförts
för att undergå straffet, meddelats att författningsenlig nöjdförklaring
där avgivits av Karlsson, ehuru icke den 31 augusti, d. v. s. efter två dagars
betänketid, utan först den 2 september, hade Holmgren ansett sig icke böra
göra saken till föremål för disciplinär behandling. Till detta beslut bade bidragit
hänsynen lill att Nilson just ifrågavarande dagar i samband med inryckning
till repetitionsövningen den 1 september i sin egenskap av, förutom
väbel, även kasernunderofficer och marketenteriföreståndare haft en
mycket stor arbetsbörda och dessutom städse tidigare på ett synnerligen skickligt
och samvetsgrant sätt skött sina åligganden. Då Holmgren för sin del
bort bava kontrollerat, att det förfarits riktigt vid nöjdförklaringens avgivande
och sålunda hellre bort låta med Karlssons transport bero, till dess tiden
medgivit Holmgren att i erforderlig grad taga del av ärendets handläggning,
ansåge Holmgren, att ansvaret för att det felaktig:! förfarandet kunnat äga

Göta livgardes fiistningsbataljon (i Vaxholm).

rum, ytterst påvilade honom. Skulle Karlsson anses böra erhålla ersättning
för mistad arbetsförtjänst eller annat skadestånd under de två dagar han
genom det felaktiga förfaringssättet kommit att förlora, vore Holmgren beredd
att härför lämna honom skälig ersättning eller skadestånd.

Vid en av militeombudsmannen den 12 januari 1937 förrättad inspektion
av centralfängelset å Långholmen, förvarades Karlsson å centralfängelsets
kronohäktesavdelning. Vid inspektionen antecknades följande: Karlsson, som
vid utslagets avkunnande varit häktad, hade den 30 augusti å Oscar-Fredriksborg
tecknat skriftlig nöjdförklaring å en av auditören Allan Wirgin undertecknad
promemoria innefattande redogörelse för utslagets innehåll. Samma
dag hade Karlsson inkommit till kronohäktet å Långholmen, där han fått avgiva
förnyad nöjdförklaring den 2 september 1937 med anledning av att han
vid första nöjdförklaringens avgivande icke åtnjutit stadgad betänketid inom
fängelse. Enligt resolution av länsstyrelsen i Stockholms län den 3 september
skulle straffet anses hava börjat den 2 i samma månad samt skulle sluta
den 24 januari 1938. *

Uti akten rörande Karlsson påträffades den skrivelse vari Holmgren i egenskap
av bataljonschef hemställt att Karlsson måtte för undergående av straffet
överföras från bataljonens häkte till straffanstalt. Denna skrivelse var
av följande lydelse:

»Till Kungl. Maj:ts Befallningshavande i Stockholms län.

Jämlikt Militär betraffningsförordning §§ 21, 29 och 30 har jag härmed
äran anhålla att värnpliktige vid Kungl. Göta livgardes fästningsbataljon i
Oscar-Fredriksborg Karl Torsten Karlsson måtte avhämtas ur bataljonens
häkte för avtjänande av vid regementets krigsrätt ådömt straff.

Krigsrättsutslag bifogas.

Oscar-Fredriksborg den 30 augusti 1937.

Justus Holmgren.

Bataljonschef. S. Looft.»

Det anmärktes vid inspektionen att genom militärmyndigheternas åtgärder
beträffande Karlssons nöjdförklaring straffet syntes hava kommit att börja
två dagar senare än eljest kunnat ske.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 7 mars 1938 följande:

Örn nöjdförklaring av den som hölles häktad stadgades i lagen den 26 mars
1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga
kraft ägande utslag, bland annat följande.

Sådan nöjdförklaring skulle avgivas i vittnens närvaro. Vore den dömde
intagen i militärhäkte skulle nöjdförklaringen ske inför den befälhavare som
hade uppsikt över häktet. Förklaringen finge ej gälla, där ej vid tiden för
dess avgivande utslaget eller rättens eller domarens bevis örn den ådömda

bestraffningen oell den utgång i övrigt, målet såvitt den dömde rörde genom
utslaget erhållit, kommit den myndighet till handa, som ägde upptaga nöjdförklaringen,
samt den dömde, före den dag, då förklaringen avgåves och
efter den dag, då utslaget för honom vid rätten avkunnats eller, örn det ej
sålunda avkunnats, blivit honom annorledes delgivet, inom fängelse haft
betänketid under två dagar i följd.

Jämlikt § 11 militär bestraffningsförordning stöde militärhäkte vid regemente,
kår eller annat truppförband eller skola under uppsikt av befälhavaren
för truppförbandet eller skolan. Nöjdförklaring skulle således avgivas
inför denne.

Beträffande Göta livgarde och dess fästningsbataljon hade, på grundval av
dessa stadganden, i regementsinstruktionen lämnats närmare föreskrifter angående
tillvägagångsättet vid nöjdförklarings upptagande. Dessa föreskrifter
vore återgivna i Holmgrens yttrande i ärendet.

Sedan Karlsson den 28 augusti 1937 blivit dömd av regementskrigsrätten
hade han den 30 i samma månad avgivit nöjdförklaring inför väbeln,
fanjunkaren Nilson och en furir. Denna nöjdförklaring måste anses ogiltig
då den dels icke upptagits av rätt befälhavare, dels avgivits utan att den dömde
åtnjutit stadgad betänketid. Efter det Karlsson den 30 augusti överförts
till centralfängelset å Långholmen hade därför fängelsemyndigheterna låtit
Karlsson avgiva ny nöjdförklaring där. Då den tid Karlsson suttit häktad i
fästningsbataljonens arrest icke fått medräknas i den betänketid som Karlsson
före den förnyade nöjdförklaringen skolat åtnjuta utan ny tid måst räknas
från den dag Karlsson inkom till straffanstalten, hade fängelsemyndigheterna
icke kunnat upptaga Karlssons nöjdförklaring förrän den 2 september,
från vilken dag strafftiden sålunda kommit att löpa.

Att lagens stadganden om betänketid borde så tolkas framginge av förarbetena
till lagen. Enligt förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet
i vissa fall av straff ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, vilken
förordning sedermera ersatts av 1909 års lag, skulle nöjdförklaring av häktad
ej gälla med mindre den dömde inom »fängelset» haft minst två dagars betänketid
efter det underrätts utslag för honom avkunnats eller överrätts utslag
blivit honom delgivet. Även det till grund för 1909 års lag liggande ursprungliga
förslaget hade innehållit ett stadgande örn att den häktade skulle
hava åtnjutit betänketiden, bestämd på samma sätt som sedermera i lagen,
inom »fängelset».

Mot denna formulering hade vid lagförslagets granskning i högsta domstolen
framställts anmärkning, därvid två justitieråd anfört:

De i slutet av 2 § förekommande orden »inom fängelset» vore hämtade från
förordningen den 30 maj 1873. Vid tillämpningen av nämnda förordning
hade emellertid dessa ord givit anledning till skiljaktiga meningar, såsom
framginge av ett rättsfall, avgjort genom Kungl. Maj:ts utslag den 3 september
1901 (N. J. A. sid. 408). Under det man å ena sidan ansett, att de 2 dagar,
som utgjorde betänketiden, måste vara tillbragta inom det fängelse, vid vilket
nöjdförklaringen upptoges, hade man å andra sidan funnit det vara till -

fyllest, att den dömde före förklaringens avgivande haft betänketid i 2 dagax-,
under vilka han suttit i häkte, oavsett var detta ägt rum. Då den förra av
dessa meningar syntes närmast ansluta sig till stadgandets ordalag, men den
senare åsikten gjort sig gällande i Kungl. Maj:ts omförmälda utslag, borde
det anmärkta uttrycket förtydligas så, att stadgandet bringades till överensstämmelse
med sistberörda åsikt.

Två justitieråd bade ansett att, då för giltigheten av häktad persons nöjdförklaring
icke med nödvändighet synts böra uppställas det villkor, att den
dömde tillbragt de 2 dagar, som utgjorde betänketiden, inom det fängelse,
där nöjdförklaringen upptoges, utan det vore tillräckligt, att han under 2 på
varandra följande dagar haft betänketid i häkte, oavsett vilket detta vore, men
förslaget, att döma av ordalagen, synts ansluta sig till förstnämnda, strängare
uppfattning, förslaget i angivna syfte bort underkastas erforderlig jämkning.

Vid anmälan i statsrådet av högsta domstolens yttrande hade statsrådet
och chefen för justitiedepartementet med anledning av de i högsta domstolen
gjorda uttalandena anfört följande:

I fråga om beräkningen av den 2 dagars betänketid, som häktad person
skulle hava åtnjutit, innan nöjdförklaring finge med laga verkan av honom
avgivas, hade de ledamöter i högsta domstolen, vilka därom yttrat sig, i viss
mån varit av olika mening. Så till vida hade de varit ense, som de funnit det
icke kunna tillåtas, att betänketiden löpte, medan den dömde vistades utom
fängelse, exempelvis för transport till annan ort, och, å andra sidan, icke böra
fordras, att de 2 dagarna tillbragts i just det fängelse, vid vilket nöjdförklaringen
upptoges. Men under det två justitieråd uttalat, att betänketiden borde
hava åtnjutits under 2 på varandra följande dagar, hade två andra justitieråd
synts vara av den uppfattning att, örn avbrott skett i vistelsen inom häkte,
dagarna närmast före och efter avbrottet skulle få sammanräknas. Då syftet
med ifrågavarande bestämmelse i förslaget hade fått anses bäst tillgodosett
genom ett stadgande i den av förstnämnda båda justitieråd angivna riktning,
hade vid omredigering av sista punkten i 2 § dessa justitieråds hemställan
blivit följd.

I propositionen hade förslaget i enlighet härmed i förevarande hänseende
erhållit den lydelse lagen nu ägde.

Av vad sålunda förekommit syntes tydligt framgå huru lagen borde tolkas
i den del varom nu vore fråga. Den häktade skulle före nöjdförklaringens
avgivande hava haft betänketid under två dagar i följd i fängelse, oavsett
huruvida detta vore det häkte i vilket den dömde under rannsakningen varit
intagen eller den straffanstalt där straffet avtjänades. Giltig nöjdförklaring
hade sålunda kunnat avgivas av Karlsson den 31 augusti inför vederbörande
militära myndighet därest han till nämnda dag kvarsuttit i fästningsbataljonens
häkte. Hade Karlsson samma dag utslaget avkunnades överförts till
straffanstalten hade han kunnat avgiva nöjdförklaring där likaledes den 31
augusti. I båda fallen hade Karlsson sålunda kunnat börja avtjäna straffet
två dagar tidigare än nu blivit fallet.

Då den av Nilson olagligen upptagna nöjdförklaringen av Karlsson lippen -

foarligen varit den direkta anledningen till Karlssons förtidiga transport från
bataljonens häkte och den därav uppkomna skadan torde Nilson icke kunna
undgå ansvar härför. Vad Holmgren i sitt yttrande anfört därom att Nilson
saknat erfarenhet örn de göromål örn vilka här varit fråga samt att Nilson
haft en mycket stor arbetsbörda syntes icke kunna leda till Nilsons befriande
från ansvar, helst som tydliga bestämmelser örn tillvägagångssättet funnits
intagna i regementsinstruktionen. Ej heller torde vad Nilson själv till sitt
försvar anfört kunna tillerkännas avgörande betydelse.

Holmgren hade den 30 augusti i egenskap av bataljonschef i skrivelse till
länsstyrelsen i Stockholms län anhållit att Karlsson måtte avhämtas ur bataljonens
häkte för avtjänande av det honom ådömda straffet. Enligt vad
Holmgren själv uppgivit hade han, då han framställde denna begäran, icke
haft tid att närmare taga reda på huru ärendet legat till utan hade stött sig
på de uppgifter som lämnats av Looft. Emellertid hade det utan vidare bort
stå klart för Holmgren att någon giltig nöjdförklaring då icke kunde hava avgivits
av Karlsson, dels emedan tillräckligt lång tid ännu icke förflutit från
utslagets meddelande, dels emedan Holmgren ju själv varit den ende som
kunnat med laga verkan upptaga nöjdförklaringen. Då Holmgren likväl begärt
Karlssons borttransporterande från bataljonens arrest torde man icke
kunna undgå att finna att jämväl Holmgren gjort sig skyldig till tjänstefel.

De tjänstefel, till vilka Holmgren och Nilson sålunda gjort sig skyldiga ansåge
sig militieombudsmannen, särskilt med hänsyn till den inverkan de haft
på längden av den tid Karlsson varit berövad friheten, icke kunna underlåta
att göra till föremål för laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge sålunda
åt ämbetet att vid vederbörlig krigsdomstol anhängiggöra och utföra
åtal mot Holmgren och Nilson för vad de enligt det anförda låtit komma sig
lill last samt därvid yrka ansvar å dem enligt lag och sakens beskaffenhet.
Då Karlsson genom Holmgrens och Nilsons förvållande varit berövad friheten
två dagar längre än vederbort syntes Karlsson böra lämnas tillfälle att inför
krigsdomstolen göra gällande de ersättningsanspråk vartill han kunde anse
sig befogad.

överkrigsfiskalsämbetet ställde härefter såväl Holmgren som Nilson under
åtal inför krigshovrätten, därvid ämbetet yrkade att de måtte dömas till ansvar
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten. Karlsson som av ämbetet
lämnats tillfälle att föra talan mot Holmgren och Nilson lät sig icke avhöra.

Krigshovrätten meddelade utslag den 2''t maj 1938 och utlät sig därvid:
Enär vad i målet lagts Nilson till last icke vore av den beskaffenhet att krigshovrätten
ägde därom omedelbart döma funne krigshovrätten åtalet mot
Nilson icke kunna upplagas till prövning. Vidkommande åtalet mot Holmgren,
så enär Holmgren i fråga örn verkställigheten av det Karlsson ådömda
straffet gjort sig skyldig till oförstånd i tjänstens utövning uti de i målet

ifrågakomna hänseenden, prövade krigshovrätten med bifall till åtalet i denna
del rättvist jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten döma Holmgren att
härför undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre dagar.

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

Därefter lät överkrigsfiskalsämbetet ställa Nilson under tilltal vid Göta livgardes
krigsrätt under yrkande om ansvar å Nilson för tjänstefel enligt 130 g
strafflagen för krigsmakten.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 6 augusti 1938 och anförde därvid:
Enär Nilson ifråga om verkställigheten av det Karlsson ådömda straffet
gjort sig skyldig till oförstånd i tjänstens utövning uti de i målet ifrågakomna
hänseenden, alltså prövade krigsrätten rättvist jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten döma Nilson att härför undergå disciplinstraff av arrest utan
bevakning i två dagar.

Även krigsrättens utslag vann laga kraft.

9. Verkställighet av disciplinstraff har påkallats ehuru nied hänsyn till

den dömdes hälsotillstånd hinder förelegat för straffets verkställande.

Uti en den 16 oktober 1937 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde förre korpralen vid 2. yrkeskompaniet Mauritz Jönsson följande:

På grund av rymning från tjänstgöring ombord å statsisbrytaren Ymer
hade Jönsson den 6 april 1937 av chefen för underofficers- och sjömanskårerna
vid Stockholms örlogsstation ålagts disciplinstraff av 10 dagars vaktarrest
utan tjänstgöring, vilket straff emellertid endast till mindre del avtjänats.
Bestraffningen hade nämligen avbrutits redan första dagen, emedan
Jönsson av hälsoskäl icke varit i stånd att fortsätta avtjänandet. Sedermera
hade Jönsson den 30 september 1937 anhållit att bliva av nåd befriad från
skyldigheten att avtjäna straffet. Då Jönsson kort tid efter det bestraffningen
ålagts erhållit avsked från sjömanskåren, hade myndigheterna därstädes vid
tre olika tillfällen hos polismyndigheterna i Stockholm hemställt, att Jönsson
skulle införpassas till häktet å Skeppsholmen för att undergå den återstående
delen av bestraffningen. Jönsson hade i sin bostad uppsökts av polismän
i denna angelägenhet i början av maj 1937, i mitten av september
samt den 13 oktober samma år. Vid det första tillfället hade Jönsson av
en polisman införts till Skeppsholmen, men tillåtits avlägsna sig, sedan han
företett ett av överläkaren N. Rahm den 12 maj 1937 utfärdat intyg örn
att Jönsson icke utan risk för sin hälsa kunde undergå bestraffningen.
Andra gången hade Jönsson av vederbörande polisman erhållit uppskov för
anskaffande av nytt läkarintyg, vilket också den 20 september utfärdats av

Rahm. Avskrift av detta intyg syntes av polismyndigheten hava tillställts
militärmyndigheterna, då en dylik avskrift diarieförts såsom inkommande
handling på förhörsdetaljen hos chefen för Stockholms örlogsstation den 24
september. Myndigheterna hade sålunda sannolikt ägt kännedom därom,
att Jönsson den 20 september av läkare förklarats icke lämpligen böra undergå
bestraffningen. Likväl hade militärmyndigheterna den 6 oktober ånyo begärt,
att Jönsson genom polisens försorg skulle införpassas till stationens
häkte. I detta sammanhang borde observeras, att Jönsson den 30 september
1937 ingivit nådeansökan, vilken ansökan enligt Jönssons förmenande varit
remitterad till de militära myndigheterna för yttrande. Till följd av framställningen
från militärmyndigheterna den 6 oktober 1937 hade Jönsson på
morgonen den 13 oktober i sin bostad uppsökts av tvenne polismän, vilka i
bil transporterat Jönsson till kriminalstationen. Härifrån hade Jönsson förts
till Skeppsholmen, där han avlämnats till vaktbefälhavaren vid stationens
högvakt. Denne hade tillkallat veckohavande officeren, vilken först velat
ifrågasätta, att Jönsson skulle med patrull överföras till häktet. När Jönsson
åberopat det senast utställda läkarintyget och sin nådeansökan hade dispositionerna
ändrats därhän, att Jönsson skulle invänta tidpunkten för öppnandet
av stationschefens expedition och då inställas hos stationschefens adjutant.
Av en patrullkorpral hade Jönsson också förts till nämnda expedition
och hade där sammanträffat med kaptenen H. Nordmark. Kapten Nordmark
hade emellertid förklarat, att man på Skeppsholmen icke hade anledning
att taga befattning med Jönsson. Jönsson hade icke kunnat underlåta
att giva uttryck åt sin förargelse över att man först uppmanat polisen att
föra in honom på Skeppsholmen och därefter icke ville taga någon som
helst befattning med hans sak. När Jönsson ånyo hänvisat till läkarintyget
och till den av honom ingivna nådeansökan, hade kapten Nordmark förklarat,
att vi känner till det där, men vi har inte med Er att göra. Vänd
Er till Överståthållarämbetet eller vart Ni vill». Jönsson hade givetvis icke
kunnat göra annat än hävda, att polismyndigheterna, så vitt Jönsson förstått,
gjort vad på dem ankommit genom att på därom framställd begäran
införpassa honom till Skeppsholmen och att han önskade få saken utklarad
på ett eller annat sätt. Kapten Nordmark hade då anmodat Jönsson att
lämna hans tjänsterum vid risk att Jönsson eljest skulle bliva bortförd från
Skeppsholmen av patrull. Samtalet hade från kapten Nordmarks sida förts
i synnerligen upphetsad ton och med användande av k ratt uttryck. Efter besöket
på stationschefens expedition hade Jönsson i sällskap med patrullkorpralen
begivit sig till vaktbefälhavaren och lör honom redogjort för vad
som passerat. Riktigheten av Jönssons uppgifter kunde bestyrkas av patrullkorpralen,
korpralen vid 2. matroskompaniet nr 144 Gustavsson oell likaså
kunde patrullbefälhavaren, styrmannen av 2. graden K. II. Klefbouhm bekräfta
att samma version av händelseförloppet — med instämmande fran
patrullkorpralen — lämnats av Jönsson omedelbart efter återkomsten. Vad
som tilldragit sig syntes Jönsson vara synnerligen anmärkningsvärt. Jönsson
bade uppenbarligen i oträngt mål blivit inställd på Skeppsholmen på militär -

myndigheternas begäran och därefter blivit under bryska former avvisad.
Förutom det personliga obehag, som åsamkats Jönsson genom polisens ingripande,
hade Jönsson måst försumma sitt arbete, varigenom lian både
lidit ekonomisk förlust och löpt risk att på sin arbetsplats bliva utsatt för
tråkigheter. Det syntes Jönsson innebära en hög grad av omdömeslösliet att
myndigheterna begärt att Jönsson skulle inställas på Skeppsholmen så kort
tid som 16 dagar efter det att sista läkarintyget utfärdats då man därtill
ägt vetskap om, att frågan om Jönssons befrielse från bestraffningens undergående
vöre under Kungl. Maj:ts prövning. Att man sedan polismyndigheten
gjort sin plikt icke velat taga befattning med Jönsson på vare sig det
ena eller andra sättet syntes Jönsson vara fullständigt oförklarligt. Med hänvisning
till det anförda anhölle Jönsson att militieombudsmannen ville verkställa
utredning i ärendet och vidtaga de åtgärder, vartill ifrågavarande utredning
kunde komma att giva anledning.

Vid skriften hade fogats avskrifter av Jönssons nådeansökan ävensom av
de i skriften omnämnda läkarintygen.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 18 oktober 1937 till chefen
för Stockholms örlogsstation anhållit att denne ville låta verkställa och till
militieombudsmannen inkomma med utredning med anledning av vad Jönsson
anfört i sin skrift, inkom stationschefen, kommendören J. H. Söderbaum
den 12 november 1937 med den begärda utredningen innefattad i en
skrivelse från Söderbaum jämte 13 bilagor. Av dessa handlingar inhämtades
bl. a. följande:

Jönsson hade jämlikt kungl, brevet den 24 juli 1936 för tjänstgöring å
statsisbrytaren Ymer anställts vid sjömanskåren från och med den 15 oktober
1936 för en tid av högst 8 månader med 14 dagars ömsesidig uppsägningstid.

Den 6 april 1937 bade Söderbaum i egenskap av chef för underofficersoch
sjömanskårerna ålagt Jönsson 10 dagars vaktarrest för rymning från
Ymer, vilket Söderbaum anmält till stationsbefälhavaren för verkställighet.
På dennes order hade Jönsson samma dag börjat avtjäna sitt straff i militärhäktet
på Skeppsholmen. Bestraffningen hade emellertid avbrutits redan
påföljande dag, den 7 april klockan 13 på grund av sjukdom, varvid Jönsson
avpolletterats till garnisonssjukhuset och Söderbaum beordrats meddela
stationsbefälhavaren, när Jönsson vore oförhindrad fortsätta straffets avtjänande.
Den 14 april hade Jönsson utskrivits från sjukhuset nied följande
intyg från överläkaren på medicinska avdelningen:

»Garnisonssjukhusets medicinska avdelning.

Stockholm den 14 april 1937.

Korpral 841/2 yk Jönsson har vårdats här 7—14 april 1937. Diagnos:
Psykoneuros. Vid undersökningen har konstaterats att pat. lider av psykoneuros,
sannolikt kronisk, vadan det kan ifrågasättas, huruvida han är i stånd
alt avtjäna det honom ådömda arreststraffet.

Rahm

Överläkare.»

Detta intyg jämte intyg av kasernläkaren av innehåll att Jönsson lede av
psykoneuros och på grund därav ej borde avtjäna honom ådömt straff hade
Söderbaum överlämnat till stationsbefälhavaren den 17 april 1937. Efter
remiss från stationsbefälhavaren hade dåvarande förste läkaren, numera
marinöverläkaren J. H. Westermark den 20 april 1937 avgivit det yttrandet
att Jönsson lede av sådan sjukdom, psykoneuros, att han vore oduglig till
korttidsanställning samt under en tid av minst en månad ej kunde avtjäna
det honom ådömda straffet.

I en den 26 mars 1937 dagtecknad ansökan hade Jönsson anhållit om avsked
från sin anställning från och med samma månads utgång, vilken ansökan
Söderbaum genom beslut den 16 april bifallit från och med den 17 i
samma månad.

Den 28 april 1937 hade stationsbefälhavaren, konteramiralen C. O. Lindsström
i skrivelse till Överståthållarämbetet hemställt att Jönsson i sinom tid
måtte jämlikt föreskrifterna i militär bestraffningsförordning § 16 införpassas
till militärhäktet å Skeppsholmen för undergående av den icke verkställda
delen av det honom ådömda straffet.

Den 21 maj 1937 hade Jönsson därefter genom polisens försorg inställts å
örlogsstationen. Därvid hade Jönsson emellertid uppvisat följande läkarintyg: »Garnisonssjukhuset

i Stockholm.

Att f. d. korpralen vid Flottan 841 2 yk. Jönsson, som vårdats på Garnisonssjukhuset
i Stockholm under tiden 7—14/4 1937 på grund av Psykoneuros,
fortfarande lider av denna sjukdom och att han på grund därav icke utan
risk för sin hälsa kan undergå arreststraff intygas, — efter samråd med sjukhusets
nervspecialist, dr Fröderström — på heder och samvete.

Stockholm den 12/5 1937.

Nils Rahm
Överläkare.»

På grund av läkarintygets innehåll hade Jönsson tillåtits att genast avlägsna
sig från stationen.

Den 23 september 1937 hade Överståthållarämbetet återlämnat handlingarna
i ärendet till stationsbefälhavaren med bifogande av ett nytt intyg av
Rahm, dagtecknat den 20 i samma månad, däri Rahm intygade att Jönsson
på grund av psykoneuros icke utan risk för sin hälsa kunde undergå arreststraff.

Sedan Söderbaum den 1 juli 1937 på grund av den då ikraftträdande nyorganisationen
av flottan tillträtt befattningen som chef för Stockholms örlogsstation
hade han i denna egenskap fått ärendet angående verkställandet
av arreststraffet om hand.

Den 6 oktober 1937 hade Söderbaum, med bifogande av handlingarna i
ärendet, avlåtit följande skrivelse till Överståthållarämbetet.

»Till Överståthållarämbetet.

Jämlikt Militär bestraffningsförordning § 22 sista stycket och § 21 sista
stycket har jag härmed äran överlämna närslutna handlingar angående f. d.
korpralen vid 2. yrkeskompaniet Mauritz Jönsson, Stockholms Örlogsstation,
för verkställighet av honom ådömt men icke fullständigt avtjänat disciplinstraff
av 10 dagars vaktarrest.

Jönsson erhöll avsked från sin anställning vid Kungl. Flottan fr. o. m. den
17 april 1937. Av bestraffningen återstår 9 dagar och 3 timmar.

Stockholm den 6 oktober 1937.

H. Söderbaum.

//. Nordmark.»

I sin ovan omförmälda skrivelse till militieombudsmannen anförde Söderbaum,
efter att hava omnämnt ärendets överlämnande till Överståthållarämbetet,
bl. a. följande:

Söderbaum hade överlämnat handlingarna under åberopande av de anförda
författningsrummen för att Överståthållarämbetet skulle taga hand örn ärendet
och även ombesörja straffets verkställande så att Jönssons vidare transporterande
till örlogsstationen upphörde. Den 13 oktober 1937 hade Jönsson
emellertid ånyo av polisen inställts å örlogsstationen och hade då infunnit
sig å Söderbaums expedition, där han mottagits av Söderhamns adjutant,
kaptenen Nordmark. Jönsson hade påstått att han trakasserats av militärmyndigheterna.
Nordmark hade sökt övertyga Jönsson örn att frågan örn
verkställandet av den Jönsson ålagda disciplinbestraffningen överlämnats till
Överståthållarämbetet, varför flottans myndigheter icke vidare hade med saken
att skaffa. Då detta visat sig omöjligt och för att icke förlänga ett samtal,
som i alla fall skulle bliva resultatlöst, hade Nordmark anmodat Jönsson
att avlägsna sig. Några som helst kraftuttryck hade icke använts av Nordmark
vid ifrågavarande samtal, vilket även den av Jönsson åberopade korpralen
Gustavsson senare på direkt förfrågan bekräftat. Till bestyrkande härav
åberopade Söderbaum ett vid skrivelsen fogat intyg av Gustavsson. Att Jönsson
inställts å örlogsstationen genom polisens försorg hade icke meddelats
under samtalet och hade först senare blivit bekant för Nordmark. Av det
sagda framginge att Jönssons påstående, att han i oträngt mål blivit inställd
på Skeppsholmen på militärmyndigheternas begäran saknade all grund.
Stationsbefälhavare!! hade den 28 april, sin plikt likmätigt, hemställt att Jönsson
skulle införpassas till militärhäktet i sinom tid. Den 21 maj hade Jönsson
inställts, oaktat han innehaft ett den 12 maj utfärdat läkarintyg, att han
icke kunde undergå arreststraff. Då Söderbaum den 6 oktober överlämnade
målet till Överståthållarämbetet hade det varit i den tron, att den civila myndigheten
nu skulle taga hand örn även bestraffningen och att flottan sålunda
icke vidare behövde befatta sig med ärendet. Det oaktat hade Jönsson inställts
vid örlogsstationen den 13 i samma månad. Jönssons påstående, att
Söderbaum den 6 oktober haft vetskap örn att Jönsson begärt att av nåd bliva

befriad från undergående av arreststraffet, vore icke nied verkligheten överensstämmande,
då denna ansökan icke remitterats till Söderbaum. Det vöre
möjligt att Jönsson den 13 oktober, då han befunnit sig i Söderbaums expedition,
meddelat Nordmark detta förhållande. Denne kunde dock icke erinra
sig detta. Officiellt hade Söderbaum erhållit vetskap örn Jönssons nådeansökan
först med militieombudsmannens remiss, vilken kommit Söderbaum
tillhanda den 19 oktober 1937.

Enligt vad militieombudsmannen inhämtat biföll Kungl. Majit Jönssons
nådeansökan den 5 november 1937.

Sedan Jönsson bereus tillfälle att avgiva påminnelser i ärendet anförde han
i en den 27 november 1937 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
.skrift bl. a. följande:

Han vidhölle riktigheten av sin berättelse rörande vad som förekommit då
han den 13 oktober inställdes på Skeppsholmen. Även om Nordmark föreställt
sig att stationens myndigheter icke haft anledning att taga befattning
med Jönsson, vilket syntes framgå av Söderbaums yttrande, kunde detta dock
icke hava utgjort ett acceptabelt skäl för Nordmark att bemöta Jönsson med
bryskhet. Vidare vore stationsmyndigheternas uppfattning att de skilt sig
från frågan örn verkställandet av Jönssons bestraffning uppenbarligen oriktig.
Såvitt Jönsson förstode kunde nämligen stationschefens åtgärd att överlämna
bestraffningsärendet till Överståthållarämbetet »för verkställighet» icke stå i
överensstämmelse med de av nämnde chef åberopade bestämmelserna i militär
bestraffningsförordning. överlämnande till Konungens befallningshavande
av straffverkställigheten för den, som ej vore i tjänstgöring vid krigsmakten,
syntes enligt föreskrifterna i 22 § nämnda förordning endast skola ske
beträffande frihetsstraff, »som enligt gällande föreskrifter bör verkställas i
allmän sträf finrättning». Att stationschefen i sin skrivelse åberopat § 22 sista
stycket och § 21 sista stycket syntes Jönsson vara synnerligen anmärkningsvärt,
då dessa stycken avhandlade förfaringssättet, då någon enligt stadgandena
i strafflagen för krigsmakten skulle skiljas från sin anställning vid
krigsmakten. Det kunde icke hava varit stationschefen obekant, att Jönsson
varken skilts från sin anställning eller så förhållit sig, att skiljande från anställningen
i strafflagens mening kunnat ifrågakomma. Stationschefen upplyste
för övrigt i sitt yttrande alt Jönsson vid viss angiven tidpunkt erhållit
begärt avsked från sin anställning vid flottan. Det förefölle sålunda, som örn
stationschefens åtgärd att tillskriva Överståthållarämbetet på sätt som skett,
icke varit i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Härigenom hade
Jönsson obestridligen förorsakats åtskilligt obehag och besvär, vilket bort
kunna undvikas, då de åberopade föreskrifterna i militär bestraffningsförordning
vore så tydliga, att de knappast behövt giva anledning till missförstånd.

Den 2 december 1937 översände militieombudsmannen handlingarna i
ärendet till Överståthållarämbetet med anhållan örn ämbetets yttrande. Den
14 i samma månad inkom Överståthållarämbetet med yttrande och bifogade
därvid Söderbaums ovannämnda skrivelse den b oktober till ämbetet samt en

den 13 oktober 1937 dagtecknad rapport lill poliskammaren angående Jönssons
införpassande till Skeppsholmen samma dag ävensom en av kriminalkommissarien
R. D. Roberto upprättad, den 7 december 1937 dagtecknad promemoria
beträffande händelseförloppet vid nämnda införpassning. I sitt
yttrande anförde Överståthållarämbetet:

I skrivelse, som inkommit till Överståthållarämbetet den 29 april 1937, hade
stationsbefälhavare!! vid Stockholms örlogsstation av polismyndigheten begärt
handräckning för Jönssons införpassande till militärhäkte för undergående
av honom ådömt disciplinstraff, vaktarrest. Ansökningen hade överlämnats
till polisens ordonnansavdelning för Jönssons efterspanande och överlämnande
till vederbörande militärbefäl. Den 22 september 1937 hade ärendet
redovisats av ordonnansavdclningen med läkarintyg, utvisande att Jönsson
icke utan risk för sin hälsa då kunde undergå arreststraff. Besked om vad
sålunda förekommit hade, med ansökningens återställande, den 23 samma
september lämnats till stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation.
Den 8 oktober 1937 hade från chefen för Stockholms örlogsstation till Överståthållarämbetet
inkommit den vid yttrandet fogade den 6 oktober 1937 dagtecknade
skrivelsen. Polisens kriminalavdelning hade av Överståthållarämbetet
beordrats att efterspana Jönsson och överlämna honom till vederbörande
militärbefäl. Såsom rapporten av den 13 oktober 1937 och promemorian den
7 december 1937 utvisade hade Jönsson, då hinder för handräckningen icke
synts föreligga, den 13 oktober 1937 genom polismyndighetens försorg inställts
å flottans högvakt å Skeppsholmen. Överståthållarämbetet hade sålunda
allenast i så måtto vilhard den av chefen för örlogsstationen framställda
begäran, att ämbetet låtit anhålla Jönsson och överlämna honom till vederbörande
militärmyndighet, som hade att pröva, huruvida straffet kunde
gå i verkställighet och vidare förfara i ärendet. Då ärendet avsåg verkställigheten
av disciplinstraff, hade Överståthållarämbetet enligt ämbetets förmenande
icke heller mot bestämmelserna i militär bestraffningsförordning haft
behörighet att vidtaga annan åtgärd.

Robertos promemoria innehöll bl. a. följande: I anledning av Söderbaums
till polisens kriminalavdelning remitterade skrivelse hade Jönsson onsdagen
den 13 oktober 1937 anhållits i sin bostad av kriminalkonstaplama L. V.
Cronwall och H. T. Sagholm och införts å kriminalpolisens station klockan
7.45 varifrån han samma dag klockan 8.30 av samma kriminalkonstaplar
överförts till Skeppsholmen och avlämnats i högvakten därstädes till veckohavande
officeren mot kvitto av denne. Jönsson hade för Cronwall och Steholm
uppvisat ett koncept till en ansökan hos Kungl. Maj:t om att av nåd befrias
från skyldigheten att undergå det honom ådömda arreststraffet. Cronwall
och Sagholm hade fått den uppfattningen, att ansökan då ännu icke varit
ingiven till Kungl. Maj:t. De hade inget minne av att Jönsson sagt sig
redan hava ingivit nådeansökan. Jönsson hade i varje fall icke företett något
diariebevis därom, vartill han heller icke uppmanats.

1 skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 9 februari 1938 anförde militieombudsmannen
därefter, med en redogörelse för vad sålunda förekommit,
följande:

Av den lämnade redogörelsen framginge att anmärkningsvärda fel förelupit
vid verkställigheten av det Mauritz Jönsson ådömda arreststraffet.

Om verkställandet av disciplinstraff stadgades i militär bestraffningsförordning
§ 32 följande:

»Sträng arrest, skärpt arrest oell vaktarrest verkställas i allmänhet i det
häkte, som finnes vid vederbörligt truppförband, skola, fästning, garnison eller
station eller på vederbörligt fartyg eller vid annan avdelning av krigsmakten,
som den straffskyldige tillhör, men må kunna verkställas även i annat
militärhäkte, örn sådant på grund av den straffskyldiges vistelseort eller annat
förhållande finnes lämpligt.»

I samma författningsrum lämnades därjämte bestämmelser örn förfarandet
då disciplinstraff skulle verkställas i annat militärhäkte än det som funnes vid
vederbörligt truppförband etc.

Disciplinstraff av vaktarrest skulle sålunda verkställas i militärhäkte.

Jämlikt 208 § strafflagen för krigsmakten tillkomme det den befälhavare,
som i disciplinmål ålagt straff, att jämväl i laga ordning befordra det till
verkställighet eller, om straffet borde av annan befälhavare verkställas, hos
denne därom göra hemställan.

Skulle någon under tid, då han icke vore i tjänstgöring vid krigsmakten,
insättas i militärhäkte kunde den befälhavare, som det ålåge att befordra
straffet till verkställighet, icke i samma ordning som eljest verkställa straffet.
Befälhavaren hade då, jämlikt militär bestraffningsförordning § 16, att
hos Konungens befallningshavande göra framställning örn den straffskyldiges
införpassande till militärhäkte. Lydde den straffskyldige under strafflagen
för krigsmakten, ägde dock befälhavaren att i stället till honom översända
arresteringsorder såsom skriftligt tjänstemeddelande med befallning till honom
att inställa sig vid häktet för straffets avtjänande.

Såsom ovan nämnts hemställde stationsbefälhavare!!, konteramiralen Lindsström
i skrivelse till Överståthållarämbetet den 28 april 1937, under åberopande
av militär bestraffningsförordning § 16, att Jönsson måtte införpassas
till Skeppsholmen för undergående av den icke verkställda delen av den honom
ålagda bestraffningen. Då Jönsson den 16 april erhållit avsked från sin
anställning vid flottan från och med den 17 i samma månad ägde stationsbefälhavaren
jämlikt det åberopade författningsrummet påkalla biträde av
den civila myndigheten för Jönssons införpassande till stationen. Emellertid
hade förste läkaren, efter remiss från stationsbefälhavare!!, så sent som den
20 april avgivit det yttrandet om Jönsson att denne på grund av sjukdom under
en tid av minst en månad vore ur stånd att avtjäna det honom ådömda straffet.
Det syntes då anmärkningsvärt att stationsbefälhavare!! redan åtta dagar
efter det att förste läkarens yttrande avgivits hos Överståthållarämbetet
påkallat handräckning för Jönssons inställande till undergående av fortsatt
bestraffning. Att stationsbefälhavarens begäran örn handräckning icke inne 4—38891

G. Militie ombudsmannens ämbctsberuttelsc.

holle att Jönsson omedelbart skulle införpassas utan angåve att införpassningen
borde ske i sinom tid gjorde därvidlag ingen ändring, då det ankommit
på de militära myndigheterna att verkställa bestraffningen och sålunda
även att pröva huruvida hinder förelegat mot verkställigheten. Begäran om
den straffskyldiges införpassande för bestraffningens undergående hade icke
bort göras då det varit klart att bestraffningen icke kunde verkställas.

Verkställigheten av stationsbefälhavarens förpassningsbegäran hade emellertid
ägt rum först den 21 maj 1937. Vid denna tidpunkt hade en månad
förflutit från det förste läkaren Westermark utfärdat sitt ovannämnda intyg
angående Jönssons hälsotillstånd, och stationsbefälhavaren hade sålunda då
icke av Westermarks intyg varit förhindrad att begära Jönssons införpassande
till Skeppsholmen. Vid sådant förhållande funne militieombudsmannen ej skid
att företaga vidare åtgärd med anledning av stationsbefähavarens begäran örn
Jönssons införpassning.

Vad anginge den vidare handläggningen av detta verkställighetsärende vore
följande att märka.

Sedan till Söderhamns expedition den 24 september 1937 inkommit ett av
överläkaren Rahm den 20 september utfärdat läkarintyg av innehåll att Jönsson
på grund av psykoneuros icke utan risk för sin hälsa kunde undergå arreststraff
hade Söderbaum likväl redan den 6 oktober 1937 överlämnat handlingarna
i det då av honom i egenskap av stationschef övertagna ärendet till
Överståthållarämbetet för verkställighet av det Jönsson ådömda disciplinstraffet
i den mån det icke redan avtjänats. Därvid hade Söderbaum åberopat militär
bestraffningsförordning § 21 sista stycket och § 22 likaledes sista stycket.

§ 21 nämnda förordning innehölle i de tre första styckena regler för det
fall att befälhavare i fråga örn person, som vore i militärtjänstgöring, mottagit
utslag som författningsenligt borde verkställas genom Konungens befallningshavandes
försorg. Sista stycket i nämnda paragraf hade följande lydelse:
»Befälhavares beslut, varigenom straffskyldig på grund av stadgande
i strafflagen för krigsmakten skiljes från anställning vid krigsmakten, skall
bringas till verkställighet, så snart utslaget vunnit laga kraft mot den dömde,
och anmälan därom ske till Konungens befallningshavande, då utslaget dit
överlämnas för verkställighet.»

§ 22 militär bestraffningsförordning stadgade följande:

»Skall befälhavare till verkställighet befordra utslag, varigenom någon, som
ej förvaras i militärhäkte och ej heller är i tjänstgöring vid krigsmakten, blivit
dömd till frihetsstraff, som enligt gällande föreskrifter bör verkställas i allmän
straffinrättning, åligger det befälhavaren att, sedan utslaget vunnit laga kraft
mot den dömde, översända detsamma till Konungens befallningshavande för
verkställighet och därvid lämna de upplysningar angående den dömdes namn.
yrke och vistelseort, vilka stå befälhavaren till buds.

Då den dömde skall skiljas från anställning vid krigsmakten, skall vad i
i$ 21 sista stycket här ovan finnes stadgat äga tillämpning.»

Att Söderbaum kunnat under åberopande av dessa bestämmelser överlämna
till civil myndighet att besluta örn verkställighet av arreststraffet syntes bero

på en nära nog obegriplig feltolkning av bestämmelserna, vilka, såsom av deras
ordalydelse tydligt syntes framgå, icke alls hade avseende på det föreliggande
fallet. För de bestämmelser vilka reglerade frågan örn verkställighet
av disciplinstraff hade ovan lämnats en redogörelse. De av Söderbaum åberopade
författningsrummen innehölle däremot bestämmelser för det fall att
straffskyldig skulle skiljas från anställning vid krigsmakten.

Söderhamns felaktiga tolkning av bestämmelserna örn verkställighet av
disciplinstraff hade lett till att Jönsson i onödan blivit ännu en gång av polisen
gripen och införpassad till Skeppsholmen. Visserligen hade det varit
Söderbaums mening att Överståthållarämbetet skulle helt övertaga ärendet
angående verkställandet av disciplinstraffet och väl då också prövningen huruvida
med hänsyn till Jönssons hälsotillstånd hinder för verkställandet förelegat
eller icke, men Överståthållarämbetet, som icke kunnat undgå att rätt
tolka bestämmelserna om vem som haft att befordra bestraffningen till verkställighet,
hade uppfattat Söderbaums hänvändelse till ämbetet endast som
en begäran örn Jönssons gripande och införpassande till de militära myndigheterna.

Det tjänstefel vartill Söderbaum genom sitt förfarande gjort sig skyldig
framstode såsom särskilt allvarligt med hänsyn till det lidande och obehag
sorn därav förorsakats Jönsson. Under hela den tid som förflutit sedan Jönsson
den 7 april 1937 uttagits ur arresten och överförts till Garnisonssjukhuset
syntes han hava lidit av psykoneuros, på grund varav han icke utan risk forsin
hälsa kunnat undergå arreststraff. I ärendet förelåge fem intyg eller uttalanden
av tjänsteläkare vilka samtliga ginge ut härpå. Det senaste intyg
angående Jönssons hälsotillstånd som förelegat då Söderbaum den 6 oktober
1937 överlämnade ärendet till Överståthållarämbetet vore utfärdat av överläkaren
Rahm samt dagtecknat så sent som den 20 september 1937. Uppenbarligen
kunde Jönssons sjukdomstillstånd, som då varat i åtminstone ungefär
ett halvt år, icke hava varit hävt vare sig den 6 oktober, då Söderbaum överlämnade
ärendet till Överståthållarämbetet, eller den 13 i samma månad, da
Jönsson av polisen inställdes å Skeppsholmen.

Jönsson hade uppgivit att han, då han sistnämnda dag inställts vid örlogsstationen,
blivit bryskt bemött av stationschefens adjutant, kaptenen Nordmark.
Utredningen syntes emellertid icke lämna tillförlitligt stöd för att
Nordmark i angivna hänseenden förgått sig mot Jönsson. Vid sådant förhållande
företoge militieombudsmannen ej vidare åtgärd i denna del av ärendet.

Vad Söderbaum låtit komma sig till last funne militieombudsmannen däremot
vara av den beskaffenhet att han icke kunde undgå att lagligen beivra
detsamma. Militieombudsmannen uppdroge sålunda åt ämbetet att vid krigsbovrätten
ställa Söderbaum under tilltal för vad han enligt det anförda låtit
komma sig till last samt därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet
ävensom understödja de ersättningsanspråk Jönsson, vilken bolde
lämnas tillfälle att yttra sig inför krigshovrätten, kunde komma att framställa
och som kunde finnas förtjänta av sådant understöd.

Till fullgörande av detta uppdrag ställde överkrigsfiskalsämbetet Söderbaum
under tilltal vid krigshovrätten under yrkande att Söderbaum måtte för vad
militieombudsmannen lagt honom till last dömas till ansvar enligt 130 § strafflagen
för krigsmakten. Vid sitt memorial fogade ämbetet en skrift från
Jönsson däri denne yrkade förpliktande för Söderbaum alt till Jönsson utgiva
för förlorad arbetsförtjänst 5 kronor samt för lidande 100 kronor.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 10 maj 1938 och anförde
därvid:

Enär Söderhamns ifrågakomna skrivelse av den 6 oktober 1937, däri
meddelades, att Jönsson redan från och med den 17 april samma år erhållit
avsked från sin anställning vid Kungl. Flottan, icke innehölle framställning
örn Jönssons inställande å örlogsstationen,

samt vid sådant förhållande och med hänsyn till övriga, i målet förelupna
omständigheter sagda skrivelse, såsom Söderbaum anfört, icke kunde anses
innefatta annat än en begäran, att det Jönsson ådömda straffet måtte därefter
bringas till verkställighet genom de civila myndigheternas försorg,
»alltså och ehuru laga grund saknats för berörda begäran, Söderbaum icke
genom densammas framställande gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet
att böra för honom medföra ansvar»,

funne krigshovrätten den mot Söderbaum i målet förda ansvars- och ersättningstalan
icke kunna bifallas.

Över detta utslag anförde militieombudsmannen den 24 maj 1938 underdåniga
besvär. I besvärsskriften anförde militieombudsmannen bland annat
följande:

Krigshovrätten hade funnit att Söderhamns skrivelse till Överståthållarämbetet
den 6 oktober 1937 icke kunde anses innefatta annat än en begäran att
det Jönsson ådömda straffet måtte därefter bringas till verkställighet genom
de civila myndigheternas försorg. Som stöd för denna tolkning hade krigshovrätten
dels åberopat att skrivelsen icke innehölle framställning om Jönssons
inställande å örlogsstationen dels ock hänvisat till övriga i målet förelupna
omständigheter. Krigshovrätten hade dessutom omnämnt att i skrivelsen
meddelats att Jönsson redan från och med den 17 april 1937 erhållit
avsked från sin anställning vid flottan.

Att skrivelsen ifråga icke innehölle någon framställning örn Jönssons inställande
å örlogsstationen vore ostridigt; och i sin åtalsinstruktion för överkrigsfiskalsämbetet
hade militieombudsmannen icke velat göra gällande annat
än att det varit Söderbaums mening att Överståthållarämbetet skulle helt
övertaga ärendet angående bestraffningens verkställande. Den tolkning Söderbaum
sålunda givit verkställighetsföreskriftema vore emellertid fullständigt
felaktig eftersom det ålegat honom själv i egenskap av stationschef att
bringa bestraffningen till verkställighet då förutsättningarna därför kunde
föreligga. Det finge med hänsyn till lydelsen av krigshovrättens utslag erin -

ras om att det härvid saknat betydelse huruvida Jönsson lämnat sin anställning
vid flottan eller icke.

Krigshovrätten hade — i enlighet med det anförda — funnit att Söderbaum
saknat laga grund för en begäran att straffet måtte verkställas genom de civila
myndigheternas försorg. Vad krigshovrätten därefter anfört i utslaget
torde böra förstås så, att Söderbaum, ehuru laga grund sålunda saknats för
berörda begäran, enligt krigsliovrättens förmenande likväl icke genom att
framställa densamma gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att böra
för honom medföra ansvar. Krigshovrätten hade fördenskull funnit den mot
Söderbaum förda ansvars- och ersättningstalan icke kunna bifallas.

Enligt militieombudsmannens mening vore vad Söderbaum låtit komma sig
till last av den beskaffenhet att han icke borde undgå laga ansvar därför.

Söderbaum hade i sin förklaring över åtalet velat göra gällande att det felaktiga
förfarande vartill han gjort sig skyldig inskränkte sig till att han i sin
hänvändelse till Överståthållarämbetet åberopat oriktiga lagrum, vilket misstag
enligt hans mening visserligen varit i och för sig beklagligt men icke haft
någon inverkan på ärendets fortsatta handläggning. Ansvaret för Jönssons
felaktiga införpassning till Skeppsholmen skulle enligt denna mening åvila
Överståthållarämbetet, som felaktigt tolkat innebörden av Söderhamns skrivelse
av den 6 oktober 1937.

Såsom torde framgå av handlingarna i målet inskränkte sig Söderhamns
felaktiga förfarande icke till att han åberopat felaktiga lagrum, ehuru detta
syntes vara allvarligt nog då det visade Söderhamns bristfälliga kännedom
om viktiga bestämmelser som Söderbaum haft att tillämpa i egenskap av stationschef.
Det centrala felet vore att Söderbaum velat överlämna åt civil
myndighet att verkställa den Jönsson ålagda disciplinära bestraffningen. Denna
åtgärd innebure dels med hänsyn till sin uppenbara lagstridighet dels med
hänsyn till de följder den haft för Jönsson ett allvarligt tjänstefel från Söderbaums
sida.

Söderbaums uttalade mening att Överståthållarämbetet måste anses ansvarigt
för Jönssons inställande på Skeppsholmen den 13 oktober 1937 syntes,
med hänsyn till den utgång målet erhållit, hava biträtts av krigshovrätten.
Denna mening kunde militieombudsmannen emellertid icke biträda. Visserligen
hade Söderbaum icke begärt att Jönsson skulle införpassas till Skeppsholmen
utan i stället överlämnat handlingarna angående Jönsson för verkställighet
av det denne ådömda disciplinstraffet. Då Överståthållarämbetet
likväl tolkat hänvändelsen såsom en begäran örn Jönssons gripande och införpassande
till de militära myndigheterna hade Överståthållarämbetet enligt
militieombudsmannens mening haft skäl härför. Dylikt biträde av civil myndighet
påkallades nämligen synnerligen ofta från militärmyndigheternas sida
i ärenden angående verkställighet av disciplinbestraffningar. I förevarande
ärende hade sådant biträde påkallats tidigare, nämligen genom skrivelse den
28 april 1937 av dåvarande stationsbefälhavaren, konteramiralen Lindsström.
Toge man därtill i betraktande, att Överståthållarämbetet icke gärna kunnat
antaga att Söderbaum med sin hänvändelse verkligen åsyftat, att civil myn -

dighet skulle verkställa disciplinbestraffningen, emedan detta skulle vara
orimligt och direkt stridande mot de i ämnet gällande bestämmelserna, syntes
det militieombudsmannen hava legat nära till hands för Överståthållarämbetet
att tolka Söderhamns hemställan såsom skett. Militieombudsmannen
funne fördenskull att det vore Söderbaum som genom sin oriktiga hemställan
vållat Jönssons felaktiga införpassning till Skeppsholmen den 13 oktober
1937; och med hänsyn till det lidande och obehag som därigenom måste
hava tillfogats Jönsson syntes militieombudsmannen Söderbaum icke böra
undgå ansvar härför.

Kungl. Majit meddelade utslag i målet den 28 november 1938. I utslaget
yttrades: Skrivelsen den 6 oktober 1937 innefattade, såsom krigshovrätten

funnit, en begäran av Söderbaum att återstoden av det Jönsson ådömda straffet
måtte bringas till verkställighet genom de civila myndigheternas försorg.
Genom sin nämnda begäran, för vilken laga grund saknats, hade Söderbaum
förfarit felaktigt. Söderhamns begäran hade föranlett, att Jönsson blivit den
13 oktober 1937, då han ännu lidit av psykoneuros, genom polismyndighetens
försorg inställd å örlogsstationen för straffets undergående. Sådana omständigheter
förelåge icke att Söderbaum, oaktat vad sålunda förekommit,
kunde undgå ansvar och skadeståndsskyldighet till Jönsson. På nu anförda
skäl prövade Kungl. Maj:t lagligt att, med ändring av krigshovrättens utslag.
dels jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten döma Söderbaum att för oförstånd
i tjänsten undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar,
dels ock förplikta Söderbaum att i skadestånd till Jönsson utgiva för förlorad
arbetsförtjänst fem kronor och för lidande femtio kronor eller tillhopa
femtiofem kronor.1

1 I målets avgörande i Högsta Domstolen deltogo justitierådet Edelstam, generalen
Nygren, justitieråden Afzelius, Alsén och Guldberg, vice amiralen Åkermark och justitierådet
Gyllenswärd. Utslaget avfattades i enlighet med ett av justitierådet Gyllenswärd avgivet
yttrande örn vilket även justitieråden Edelstam, Alsén och Guldberg förenade sig.
Justitierådet Afzelius yttrade med instämmande av generalen Nygren och vice amiralen
Åkermark:

»Enär Söderbaum genom sin åtgärd att överlämna handlingarna rörande Jönssons
ifrågavarande bestraffning till Överståthållarämbetet för verkställighet av vad som återstode
av Jönsson ålagt disciplinstraff visat oförstånd i tjänsten,

prövar jag lagligt att, med ändring av krigshovrättens utslag i ansvarsfrågan, döma
Söderbaum jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för vad honom sålunda ligger till
last att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar;

varemot och då med hänsyn till innehållet och avfattningen av Söderbaums framställning
till Överståthållarämbetet han icke kan göras ansvarig för att Jönsson blev den
13 oktober 1937 genom polismyndighetens försorg inställd å örlogsstationen,

jag ej finner skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag såvitt därigenom den av
Jönsson emot Söderbaum förda skadeståndstalan lämnats utan bifall.»

10. Försummelse i fråga örn förandet av fångjournal.

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 6 juli 1938 verkställd
inspektion av Norrlands artilleriregemente gjordes vissa anmärkningar
beträffande fångjournalen. Enligt anteckningar i förhörsprotokollen eller
därtill hörande handlingar insattes volontären nr 50/1 Persson den 4 februari
1936 klockan 18.15 i förvarsarrest samt uttogs därur den 5 i samma månad
klockan 8.30, tillsades volontären nr 8/6 Borg den 16 augusti 1936 klockan
12.30 förvarsarrest av styckjunkaren Lindo samt tillsades hovslagarfuriren
nr 16 S/8 Jonsson den 6 juni 1937 klockan 22.45 förvarsarrest av tjänstgörande
daglöjtnanten.

I intet av dessa fall hade anteckning örn arresteringen influtit i fångjournalen.
Beträffande Borg och Jonsson kunde ej heller utrönas tidpunkten
då de frigivits ur arresten, enär de från vakten inlämnade dagbeskeden enligt
uppgift icke längre förvarades vid regementet.

I skrivelse till regementschefen den 27 juli 1938 erinrade tjänstförrättande
militieombudsmannen örn stadgandet i militär bestraffningsförordning
£ 12, andra stycket, enligt vilket fångjournal skall innehålla uppgifter angående
samtliga i militärhäkte intagna personer, dock att beträffande personer,
vilka såsom överlastade av starka drycker varit tagna i förvar, anteckningarna
kunna på visst sätt begränsas.

Med anledning av anmärkningen inkom regementschefen den 5 augusti
1938 med infordrat yttrande däri han anförde: Borg hade uttagits ur arresten
den 17 augusti 1936 klockan 8.30 samt Jonsson den 7 juni 1937 klockan 7.30.
Att de i förvarsarrest intagna icke blivit antecknade i fångjoumalen hade sin
grund i förbiseende. Rättelse hade vidtagits i det vid regementet förvarade
konceptet. Regementsväbeln hade i avvaktan på militieombudsmannens beslut
i ärendet allvarligen tillhållits att föra fångjournalerna med noggrannhet.
I

I skrivelse till regementschefen den 15 augusti 1938 anförde militieombudsmannen
därefter:

Den löpande kontrollen över beslut, varigenom någon tillsades förvarsarrest,
utövades huvudsakligen vid den granskning av fångförteckningar från
de militära häktena, vilken omförmäldes i kungörelsen den 23 december 1915
angående fångförteckningar och rapporter från fängelserna och tvångsarbetsanstalterna
i riket. Då uppgifterna i fångförteckningarna grundade sig å anteckningarna
i fångjournalerna ledde en ofullständighet i truppförbands fångjournal
till att motsvarande förhållande icke bleve underkastat den kontroll
som avsåges i nyssnämnda kungörelse. Enligt vad militieombudsmannen
förvissat sig örn inneliölle de från regementet för februari och augusti 1936
samt juni 1937 till krigshovrätten insända fångförteckningarna inga uppgifter
angående Persson, Borg och Jonsson. Därigenom hade arresteringsbeslu -

ten undandraga nämnda kontroll. Med hänsyn till den verkan den förelupna
försummelsen sålunda haft syntes den icke höra lämnas utan påföljd för
den befattningshavare som låtit densamma komma sig till last. Då militieombudsmannen
emellertid icke funne saken vara av beskaffenhet att behöva
bringas under krigsdomstols prövning överlämnade militieombudsmannen
ärendet till regementschefens avgörande.

•t*

I skrivelse den 2 september 1938 meddelade därefter regementschefen att
han den 1 i samma månad ådömt den för försummelsen ansvarige regementsväbeln,
styckjunkaren N. S. Nilsson disciplinstraff av två dagars arrest utan
bevakning.

Detta beslut har icke blivit överklagat.

11. För att tillrättaskaffa viss materiel som misstänkts vara olovligen
tillgripen har verkställts en nattlig visitation. Ansvar för tjänstefel ådömt
tjänstförrättande kompanichefen för olämpligt genomförande av visitationen.
En i visitationen deltagande underofficer dömd till ansvar för förolämpning
mot underordnad krigsman.

(Jfr redogörelsen under 12.)

Uti en till militieombudsmannen insänd den 8 februari 1938 dagtecknad
skrift anförde konstapeln vid Norrbottens artillerikår Thore Bergquist samt
21 volontärer följande:

Den 25 januari 1938 hade för specialtruppförbandens till Norrlands trängkår
förlagda sjukvårdskorpralskolas räkning upplåtits ett förråd för vilket
sergeanten Gustav Carlsson vore uppbördsman. Förrådet hade disponerats
av nämnda skola i samband med en lektion i sjukvårdsmateriel. Lektionen
hade letts av furiren G. Lindahl. Under denna lektion hade försvunnit diverse
smasaker såsom stålpennor, blyertspennor, radérgummin, skrivpapper
och förbandsmateriel. Tillgreppen hade upptäckts av sergeanten Carlsson,
vilken omedelbart anmält förhållandet till tjänstförrättande chefen för det
kompani vid vilket skolan var förlagd, löjtnanten Nils Olof Stahre, samt chefen
för specialtruppförbandens sjukvårdskorpral^^, fanjunkaren Edvard
Hjalmar Lundh. Den 28 januari klockan 16.30 hade fanjunkaren Lundh och
sergeanten Carlsson gjort en hastig genomsökning av de skåp som tillhörde de
peisöner, vilka misstänktes för tillgreppen. Denna undersökning hade icke lett
lill något resultat. Man hade då beslutat att verkställa en grundlig skåpvisitation.
Denna visitation, som letts av löjtnanten Stahre, hade verkställts under
de mest omänskliga former. En kvart före tystnadssignalen hade Stahre,

Lundh och Carlsson samt furirerna Vestin och Lindahl uppenbarat sig i kompanikorridoren.
Senare hade tillkommit tre elever ur furirskolan, vilka även
deltagit i visitationen. Löjtnanten Stahre hade befallt: »Logementsbefälhavarna
till mig.» Logementsbefälhavarna hade fått följande order: »Uppställning
i kompanikorridoren; klädsel: linnekläder, skjorta, kalsonger, strumpor,
lägerskor.» Ordern hade verkställts och efter ett anförande av Stahre hade
en fem timmar lång nattlig visitation tagit sin början. Denna visitation hade
tillgått sålunda. En man hade beordrats gå in i logementet och öppna sitt
skåp, varefter detta grundligt genomsökts. Då detta varit klart, hade den undersökte
på nytt fått ställa upp sig i vänstra korridoren och en ny man hade
inropats. Under uppsikt av furirerna hade de kvarvarande fått stå i den iskalla
korridoren på cementgolvet och frusit så att tänderna skallrade. De
som haft sin plats framför svängdörrarna, genom vilkas springor den skarpa
kylan trängt in, hade varit alldeles stelfrusna. På en av eleverna, volontären
nr 32/4 vid A. 4 Hansson, hade en svårare förkylning utbrutit. Hansson hade
förlorat medvetandet i ledet och måst halvt bårås in i logementet. Hans temperatur
hade vid detta tillfälle varit 38.9° och hans puls hade räknats till lid
.slag i minuten. Skåpet med Hanssons tillhörigheter hade undersökts, varefter
Hansson letts till sjukstugan. Kylan hade gjort sig alltmer märkbar.
En anhållan, att skolan måtte förflyttas till en varmare plats, lämpligen lektionssalen,
hade avslagits av Stahre under följande motivering: »Har jag sagt
att ni skall stå där, så skall ni.» Permission för naturbehov hade beviljats
två av eleverna. Stahre hade personligen varit närvarande vid behovets förrättande.
Då volontärerna nr 17/4 vid A. 4 Thäng och nr 28/5 vid K. 4 Norin
anhållit om permission i nämnda syfte hade deras anhållan av okänd anledning
avslagits. Thäng hade till sist sett sig nödsakad att låta sina naturbehov
i ledet. I en timmas tid hade Thäng stått med våta byxor, skakande
av köld. Klockan 2.45 hade visitationen varit avslutad. Ett par olika småsaker
hade emellertid icke kommit fram. Stahre hade då beslutat fortsätta
tortyren genom att ställa upp skolan på tre led mitt framför svängdörrarna i
den värsta kölden. Han hade förklarat: »Åtskilligt har under visitationen
kommit fram. Ni får stå kvar en timma och betänka er. Är det någon som
vet något så anmäler han detta till mig. Jag träffas å kompaniexpeditionen.»
Befälet hade därefter överlämnats till furiren Lindahl. I linnekläder och
fullkomligt blåfrusna hade skolans elever nu stått samlade. I denna stund
hade det säkert varit mången som örn han ånyo underkastats förhör tagit på
sig brott som han aldrig begått. Under påverkan från de övriga hade volontären
nr 23/8 vid A. 1 Pettersson gått till kompaniexpeditionen, där han angivit
volontären Hansson såsom innehavare av ett måttband tillhörande sjukvårdsförrådet.
Detta hade skett för att tortyren äntligen skulle taga slut.
Klockan hade då varit 3. Stahre hade emellertid ännu icke varit nöjd. I
ytterligare 50 minuter hade skolan kvarliållits i kölden. Klockan 3.50 hade
Stahre kommit från kompaniexpeditionen iklädd pälskappa. Han bade givit
följande order: »Inom fem minuter skola alla ligga till sängs, ljuset vara
släckt samt fullkomlig tystnad råda.» Vid detta tillfälle hade .skolan i <>

timmar och 5 minuter stått uppställd i en temperatur som säkert nied ett
par grader understigit nollpunkten. Huvuddelen av styrkan hade formligen
kastat sig ut på avträdet, där vild trängsel uppstått. Därefter hade alla gått
till sängs efter att först hava tagit på sig ylletröjor, pälsar m. m. för att återfå
kroppsvärmen. För de flesta hade natten blivit helt utan vila. Kölden, som
gripit alla lemmar, hade gjort blotta tanken på sömn omöjlig. Under visitationen
hade en stark spritlukt från Stahre förmärkts av de elever som kommit
i beröring med honom. Sergeanten Carlsson hade under visitationen yttrat
till en del elever: »Förbannade stortjuvar», »djävla löss», etc. Vidare
hade Carlsson efter den omtalade visitationen vid två olika tillfällen lämnat
hälsning obesvarad.

Klagoskriften som inkom till militieombudsmannen den 9 februari 1938
överlämnades med skrivelse samma dag till chefen för 11. arméfördelningen
med begäran om utredning i ärendet. Påföljande dag den 10 februari anbefallde
arméfördelningschefen chefen för Norrlands trängkår att låta verkställa
utredning i ärendet. Förhör med anledning av klagoskriften hölls av
kårchefen den 15 och den 16 februari 1938.

Vid detta förhör hördes löjtnanten Stahre, sergeanten Carlsson, fanjunkaren
Lundh, furirerna Lindahl och Vestin, regementsläkaren V. Roosmark
och maskinisten O. Sundström ävensom konstapeln Bergquist och 8 av volontärerna,
därvid de bland annat uppgåvo följande:

Löjtnanten Stahre: Sergeanten Carlsson hade den 28 januari klockan 16.30
anmält att ett måttband saknades bland den materiel, som varit utlämnad
för undervisning i ämnet sjukvårdsmaterielkännedom. Med anledning av
denna anmälan hade Stahre befallt fanjunkaren Lundh och Carlsson att
verkställa visitation på furirs- respektive sjukvårdskorpralskolan för att tillrättaskaffa
den förkomna materielen och avslöja den skyldige. Omkring
klockan 17 hade Lundh och Carlsson rapporterat, alt de under den anbefallda
visitationen visserligen icke påträffat det saknade måttbandet, men att de
däremot i sjukvårdskorpralselevernas skåp iakttagit en del sjukvårdsmateriel,
som sannolikt vore tillgripen ur den för övningsbruk utlämnade materielen.
Med anledning av denna senare rapport hade Stahre funnit det vara nödvändigt
att göra en inventering av den till övningsbruk utlämnade materielen.
Carlsson, som varit ansvarig för materielen, hade beordrats verkställa denna
inventering. Stahre hade därpå avlägsnat sig för att äta middag. Sedan
Stahre intagit sin middag hade han begivit sig tillbaka till kompaniet, där
han inträffat omkring klockan 19. Stahre hade då av Carlsson erhållit en
förteckning över den materiel, som vid inventeringen saknats i de förbinderilådor,
vilka varit utlämnade till övningsbruk. Av denna hade framgått, att
en betydande mängd materiel fattades. Särskilt betänkligt hade Stahre funnit
det vara, att vissa gifter, såsom sublimattabletter, bodein, sömnmedel o.
dyl. tillgripits. Enär flera omständigheter tytt på, att de skyldiga varit att
söka bland eleverna i sjukvårdskorpralskolan, hade Stahre beslutit, att vid
första tillfälle, då skolan åter varit samlad, d. v. s. vid aftonuppropet, verkställa
en överraskande och grundlig visitation. Sedan Lundh och Carlsson

beordrats inställa sig i kompaniexpeditionen för att biträda vid visitationen
hade Stahre begivit sig till sin bostad. I denna hade Stahre vistats, sysselsatt
nied skrivarbete, till dess tiden varit inne att begiva sig till kasernen. Stahre
hade beslutat, att visitationen skulle utföras på följande sätt. Skolan skulle
omedelbart efter aftonuppropet i sin helhet uppställas i kompanikorridoren.
Vid utredningen av en tidigare snatteriaffär hade det nämligen visat sig, att
manskapet, om uppställningen skedde i logementet eller lektionssal, kunde
smussla undan tillgripna saker genom att kasta dem bakom skåp, värmeelement
o. dyl. Det vore nödvändigt, att eleverna vore iförda linnekläder,
vilka saknade fickor i rockarna. Gifttabletter o. dyl. vore små saker, och
det borde förebyggas, att något gömdes i kläderna. För kroppsvisitation och
visitation av skåp m. m. borde en elev i taget inkallas i vederbörligt logement,
under det att de övriga under övervakning kvarblevo i korridoren. —
Omedelbart efter aftonuppropet hade Stahre låtit ställa upp skolan i kompanikorridoren.
En del av eleverna, som hållit på att lägga sig, hade åter
'' fått taga på sig kläderna. Stahre hade meddelat skolan, att en del sjukvårdsmateriel
kommit bort, varför en visitation vore nödvändig. Därefter
hade Stahre meddelat, hur denna skulle tillgå. Furiren Lindahl hade befallts
att övervaka elevernas uppställning i korridoren. Stahre skulle själv
med biträde av Lundh och Carlsson utföra visitationen av varje man, furiren
Vestin skulle övervaka de för visitation framtagna persedlarnas inläggning
på sina platser efter visitationen samt återföra de visiterade till deras
platser i ledet. Sedermera hade för övervakningen tillkommit även tre furirselever.
Visitationen hade utförts planenligt. Då den måst göras grundlig
och det visat sig, att tillgripen materiel undanstuckits på ställen, där man
knappast kunnat vänta det, såsom i syskrin, kartfodral o. dyl., hade visitationen
kommit att taga lång tid (skåp hade måste flyttas o. s. v.). Någon
möjlighet att med tillfredsställande grundlighet verkställa visitationen på
kortare tid hade icke förelegat. Tillgripen materiel hade påträffats i betydande
omfattning. Omkring klockan 2.45 hade samtliga elever visiterats.
Det hade emellertid varit tydligt, att en del materiel ännu icke påträffats.
Stahre hade därför ansett det nödvändigt att jämföra den tilkättaskaffade
materielen nied den vid inventeringen upprättade förteckningen över bortkommen
materiel. Särskilt hade Stahre ansett det vara av vikt att kontrollera,
att gifterna kommit tillrätta. Sedan visitationen pågått l V2—2 timmar hade
furiren Lindahl anmält, att en av eleverna vore sjuk. Denne elev, volontären
34/4 A 4 Hansson, hade omedelbart tagits in i logementet, varvid
temperaturen tagits och befunnits vara 38.9°. Hansson hade hastigt visiterats,
vilket tagit omkring 1 å 2 minuter, varefter han omedelbart överförts till
sjukhuset. Stahre, sorn under visitationen i huvudsak uppehållit sig i vederbörligt
logement, hade efter dennas slut gått till kompaniexpeditionen för
att nied biträde av de båda underofficerarna verkställa nyssnämnda kontroll,
sorn beräknats taga en timme. Stahre hade låtit .skolan ställa upp på tre led
på den öppna platsen mitt för trappuppgången — endast härigenom hade
det varit möjligt för en man att övervaka hela skolan. Stahre hade meddelat

skolan, att den ännu hade c:a en timme att betänka sig. Den, som visste
något, kunde anmäla detta till honom på kompaniexpeditionen. Under kollationeringen,
som tagit 50 minuter i anspråk, hade volontären nr 23/8 A 1
Pettersson inställt sig på kompaniexpeditionen och anmält, att volontären
Hansson innehade det saknade måttbandet. Då av kollationeringen framgått,
att visserligen en del materiel fortfarande vore borta (tillgripen materiel
hade senare hittats utkastad utanför södra kasernen) men att några
gifter eller dylikt icke saknats, hade Stahre beslutat, att låta skolan gå till
vila. Klockan hade da sannolikt varit 3.35—3.40. Sedan order därom givits,
hade Stahre gått till sin bostad och lagt sig. Till morgontjänsten hade Stahre
inställt sig som vanligt. — Stahre ansåge icke att någon som helst risk ur
hälsovårdssynpunkt för skolans elever att stå uppställda i linnekläder i korridoren
förelegat. Linnekläder användes ofta vid övningar inomhus och några
betänkligheter mot användandet av denna klädsel hade Stahre icke hyst, så
mycket mindre som manskapet ofta utan lov ginge till matstalen i denna
klädsel under sträng kyla, mot vilket Stahre av hänsyn till deras hälsa varit
tvungen ingripa. Visserligen hade visitationen kommit att taga mångdubbelt
längre tid än Stahre från början beräknat, men korridoren, som var belägen
innanför en förstuga, var försedd med värmeelement, och dörrarna till logementen
3 och 4 hade stått öppna största delen av tiden. Stahre hade ansett,
att vid visitationens början en temperatur, som med ett fåtal grader understigit
vanlig rumstemperatur, varit rådande. Stahre kunde icke erinra sig,
att någon framställning gjorts om förflyttning till en varmare lokal. Stahre
vidgick att han fällt det i anmälan omnämnda yttrandet: »Har jag sagt, att
Ni skall sta här, sa ska’ Ni stå här», men han hade fällt det i ett annat sammanhang
nämligen i form av tillrättavisning på grund av oordning under
uppställningen. En del av eleverna hade redan vid uppställningen haft ylletröjan
under linnerocken. Under visitationens lopp hade en av eleverna anhållit
att fa sätta på sig ylletröjan, emedan han frusit. Detta hade omedelbart
beviljats. Stahre hade icke iakttagit, att någon av eleverna sett frusen
ut under den lid visitationen pågått. Permission för naturbehov hade till en
början beviljats. Härvid hade Stahre personligen följt nied till toaletten för
att övervaka, att intet kastades i toalettskålen. Då emellertid dessa framställningar
örn permission enligt hans uppfattning så småningom urartat till
ett okynnes springande och visitationen härigenom fördröjts, hade han funnit
sig föranlåten att i ett par fall vägra sådan permission. Stahre hade icke
haft en tanke på att straffa skolan genom det sätt, varpå visitationen utförts.
Den hade utförts på det sätt Stahre ansett nödvändigt och lämpligt för
att få tillgreppen klarlagda. — Stahre hade intagit middagsmålet på sitt
vanliga matställe, Hotell Gästis, vilket saknade vin- och spriträttigheter. Till
middagen hade Stahre druckit en pilsner. Då Stahre suttit i sin bostad vid
sitt arbete, hade han känt sig törstig och hade därför druckit en flaska
vichyvatten med någon tillsats av cognac (högst 5 centiliter). Groggen hade
varit så svag, att den icke kunnat hava någon som helst betydelse för den
kommande tjänstgöringen under kvällen. Någon annan sprit hade icke för -

taris under aftonen. Stahre vore synnerligen måttlig i fråga om starka
drycker, vilket samtliga hans kamrater nog vore beredda att intyga.

Sergeanten Carlsson: Han vitsordade till alla delar riktigheten av Stahres
berättelse rörande händelseförloppet vid visitationen. —- Temperaturen i korridoren
hade Carlsson uppskattat till + 10 eller 12°. Möjligen hade den
sjunkit någon grad under visitationens förlopp. Det hade icke varit kallt ute
och hade snöat lätt. Carlsson hade iakttagit, att åtskilliga av eleverna legat
i ylletröja och behållit denna på sig. Carlsson hade under visitationen ej kunnat
iakttaga, att någon sett linsen ut. Visserligen hade en och annan varit
blek, men detta hade Carlsson tillskrivit rädsla. Carlsson hade ej hört, att
någon framställning gjorts till Stahre att få flytta till värmare plats. Carlsson
hade icke heller hört någon anhållan att få taga på ytterligare kläder.
Ej heller hade han hört Stahre giva order till någon att taga av ylletröjan
i samband med uppställningen. Stahre hade icke på något sätt varit påverkad
av starka drycker. Carlsson hade ej ens förmärkt någon spritlukt från
Stahre och dock hade Carlsson så gott som hela kvällen uppehållit sig i Stahres
närhet. Carlsson bestred att han fällt några förolämpande yttranden till
någon direkt. Carlsson trodde sig dock minnas, att han, då materiel upptäcktes
i skåpen, i förtrytelsen över tillgreppen yttrat (sannolikt till fanjunkaren
Lundh): »Dom uppträder ju som riktiga tjuvar», eller något i den
stilen. Det strede mot Carlssons disciplinära begrepp att i kompanichefens
närvaro tilltala någon av eleverna på ett sådant sätt som man velat göra
gällande. Carlsson hade den uppfattningen, att visitationen ej kunnat gå till
på annat sätt än som skett, örn den skulle verkställas grundligt, och att den
icke kunnat vara till skada för eleverna, vilka icke utsatts för något nämnvärt
fysiskt lidande. Carlsson hade ansett det vara nödvändigt att med bestämdhet
ingripa för att få slut på snatterierna. Vid visitationen hade påträffats
vissa saker i elevernas fickor och om icke uppställningen skett på ett
ställe, där övervakningen kunnat göras verkligt effektiv, skulle dessa saker
hava kunnat kastas bort. Carlsson holle för sannolikt, att örn skolan uppställts
i lektionssalen eleverna kommit att stå så trångt, att det funnits stora
möjligheter för dem att smussla saker mellan sig samt att kasta dessa bakom
element eller dylikt. Enligt Carlssons uppfattning hade det varit den enda
utvägen att ställa upp skolan i korridoren. — Då Carlsson vore mycket noggrann
med att besvara hälsning, bestrede han, att han medvetet skulle underlåtit
att besvara någon hälsning av elev. Däremot ville han framhålla, att
han vid flera tillfällen varit tvungen att påpeka för eleverna deras skyldighet
att hälsa. Visitationen hade tagit lång tid, därför att med ett par undantag
eleverna nekat och på allt sätt försökt försvåra densammas genomförande.
Eleven Moberg hade nekat t o. m. när han haft den stulna materielen i
handen och hade kommit med undanflykter in i det längsta. Hela visitalionen
vid aftonuppropet hade kunnat undvikas, om eleverna vid den förberedande
hastiga visitationen klockan 16.30 erkänt. Vid denna första visitation
hade Carlsson frågat skolan: »Har Ni tagit någon sjukvårdsmateriel under
lektionen, då Ni disponerade min materiel?» »Nej, sergeant», hade svaret bli -

vit från samtliga. Carlsson hade då Uttal flyktigt i skåpen, varvid han upptäckt
en del saker, vilket kommit honom att fatta misstankar.

Fanjunkaren Lundh: Även han vitsordade i huvudsak Stahres berättelse
angående händelseförloppet under visitationen. Tillgrepp av föremål hade
ägt rum inom skolan vid åtminstone tvenne tillfällen före jul, ulan att dessa
kunnat uppklaras. Vid utredningen hade det verkat, som örn eleverna varit
ovilliga att lämna upplysningar angående stölderna. Detta förhållande hade
även påpekats av den polisman, som tillkallats för att utreda de nämnda tillgreppen.
Enligt vad Lundh hade sig bekant hade stölder förekommit även
under den tid, då del av skolan varit förlagd till Södermanlands regemente.
Med hänsyn härtill hade Lundh ansett def av vikt, att de sista tillgreppen
bleve uppklarade, och enligt Lundhs uppfattning hade det vid ett föregående
tillfälle visat sig mycket svårt att få fram sanningen, varför det fordrats mycket
kraftiga åtgärder för att nu få denna sak utredd. Skolan hade i disciplinärt
hänseende varit synnerligen besvärlig. — I sällskap med Stahre hade
Lundh den 28 januari klockan 21.50 infunnit sig i 3. kompaniets korridor
utanför logement nr 3 och 4. Stahre hade kallat till sig logementsbefälhavarna
och givit order örn uppställning, vilken skulle äga rum i linnekläder,
kalsonger och skjorta samt strumpor och lägerskor. Någon vidare order angående
utrustningen hade Lundh icke hört, emedan han gått in i tvättrummet
för att undersöka dåvarande soptunna, där han också påträffat några rör
tabletter m. m. tillhörande den tillgripna materielen. När Lundh åter kommit
ut i korridoren hade skolan hållit på att ställa upp och Stahre hade då
meddelat anledningen till att uppställningen ägde rum samt givit order örn
hur visitationen skulle tillgå. Tillsammans med sergeanten Carlsson hade
Lundh visiterat kläder, skåp och dylikt. Några minuter över klockan 23
hade furiren Lindahl kommit in i logement nr 4, där visitation pågick, och
anmält, att volontären Hansson plötsligt blivit illamående. Stahre hade avslutat
den pågående visitationen och begivit sig till logement nr 3, dit Hansson
på Stahres order förts. Hansson hade tillfrågats, örn han tillgripit någon
materiel, vilket han emellertid besvarat nekande. Hansson hade beordrats att
lämna sina nycklar till volontären Pettersson Ing 2. Denne hade tagit fram
Hanssons persedlar och hade beordrats taga temperaturen på Hansson med
en termometer, som påträffats i Hanssons skåp. Temperaturen hade varit
38.9°. Under visitationen, som tagit mycket kort tid i anspråk, hade Hansson
legat på sängen. I hans skåp hade påträffats två termometrar och en
ampull tetanserum. Hansson hade nekat till att han stulit termometrarna.
Hansson hade därpå på Stahres order genom Petterssons försorg förts till
sjukhus. Efter visitationen av Hanssons skåp hade visitationen fortsatts med
de övriga eleverna i tur och ordning. Det hade hänt under visitationen, att
eleverna bestritt att de innehade förkommen materiel, som emellertid sedan
påträffats på andra ställen i väskor och dylikt, som voro placerade bakom
skåp. Härigenom hade visitationen i hög grad fördröjts. Någon framställning
att flytta till varmare plats hade Lundh ej hört och ej heller någon
anhållan att få ta på ylletröja. Ingen av dem. som visiterats, hade verkat

frusen. Dörrarna till korridoren hade varit öppna så gott som hela tiden
och temperaturen i logementet hade uppgått till H- 18—19". Temperaturen
i korridoren, då uppställning anbefallts, hade varit c:a 14° över noll. Vid
visitationens slut hade temperaturen i korridoren möjligen sjunkit 3—4 grader.
Under föregående år hade innertemperaturen regelbundet tagits morgon
och kväll, vilket Lundh många gånger utfört. På den grund ansåge Lundh
sig äga förmåga att bedöma temperaturen. Temperaturen i korridoren hade
örn kvällarna brukat hålla sig vid 13—15 grader över noll beroende på yttertemperaturen
och klockan 6 på morgonen hade den brukat vara 3 å 4 grader
lägre. Med hänsyn därtill hade Lundh icke ansett att någon risk för de
uppställdas hälsa kunnat föreligga, och det skulle aldrig fallit Lundh in att
göra Stahre uppmärksam på att skolan bort förflyttas till varmare lokal.
Det hade aldrig, sedan den nya värmeledningen införts, förekommit, att någon
klagat på värmen utom just denna skola. — Visitationen av de särskilda
eleverna hade varit slut något efter klockan 2. Sergeanten Carlsson hade
uppgjort en förteckning över den tillrättaskaffade materielen tillika nied
uppgift på de elever, hos vilka materielen påträffats. Sedan visitationen avslutats
hade Stahre sagt, att det var nödvändigt att jämföra förteckningen
över tillrättaskaffad materiel med den ursprungliga listan över förkommen
materiel. Lundh hade gått efter Stahre ur logementet, och när Lundh passerat
trappan hade skolan stått uppställd framför densamma. Stahre hade
begivit sig upp till kompaniexpeditionen men hade dessförinnan sagt till
eleverna, att om de hade något mera skulle de anmäla detta till honom
uppe i expeditionen. I kompaniexpeditionen hade verkställts kollationering
som enligt Lundhs uppfattning tagit omkring timme. Kollationeringen
hade utförts på så kort tid, som Lundh ansåge vara möjlig. Under tiden
hade volontären Pettersson A 1 infunnit sig i expeditionen. Sedan kollationeringen
utförts hade samtliga lämnat expeditionen och Stahre hade givit
skolan order att gå till vila. Lundh hade i sällskap med sergeanten Carlsson
gått över kaserngården lill sin hostad dit han anlänt klockan 3.40. — Större
delen av kvällen hade Lundh uppehållit sig i närheten av Stahre och hade
suttit mitt emot Stahre i kompaniexpeditionen, då denne först anlänt till
kompaniet. Någon lukt av sprit hade Lundh icke förmärkt, vilken uppgift
Lundh vore beredd alt taga på sin cd. Lundh kunde icke påminna sig, att
han hört sergeanten Carlsson fälla några yttranden som de i anmälan uppgivna.
Lundh önskade tillägga, att enligt hans uppfattning eleverna genom
Iredskande i hög grad fördröjt förrättningen. Lundh ansåge, att visitationen
utförts på fullt riktigt sätt och funné anmälan i hög grad obefogad. — Stahre
hade vid ett par tillfällen gått ut i korridoren. Vid ett tillfälle, da Stahre varit
ute i korridoren, hade Lundh fått den uppfattningen, att skolan flyttat på
sig, då Lundh hört Stahre yttra något sorn: »Ni ska’ stå kvar, där jag har
sagt, att Ni ska’ stå.» Lundh hade varit närvarande då skolan åtskills och
hade icke märkt, att någon rasning till toaletten förekommit. Episoden med
volontären Thäng kände Lundh ej lill. Lundh hade icke heller hört Stahre
bevilja eller vägra permission för naturbehov. — Den omständigheten, atl

materiel undansmusslats i soptunnor, papperskorgar o. s. v. och till och
med utkastats genom fönstren, hade tydligt givit vid handen, att visitationen
för att kunna leda till något resultat måst utföras på ett sådant sätt,
att eleverna ej bereddes tillfälle att göra sig av med tillgripna saker. Lundhs
bestämda uppfattning vore, att visitationen ej tillräckligt effektivt kunnat
genomföras, örn eleverna tillåtits ställa upp i t. ex. lektionssalen. — Det vöre
fullt naturligt om Stahre vägrat permission kort efter uppställningen, med
hänsyn till att snattade saker påträffats här och där i kompaniet och den
tanken legat nära till hands, att eleverna försökt göra sig av med tillgripna
saker, så fort tillfälle härtill yppat sig.

Furiren Lindahl: Han vitsordade till alla delar Stahres berättelse om händelseförloppet.
Han hade klockan 21.45 tillkallats för att biträda vid visitationen.
Då Lindahl kommit ned i korridoren hade Stanre just givit order örn
klädsel vid uppställningen, vilken skulle vara: linnekläder, skjorta, kalsonger,
strumpor och lägerskor. Lindahl hade icke hört Stahre säga till någon elev
att taga av sig ylletröjan. Däremot erinrade sig Lindahl, att en elev sedermera
anhållit att få taga på ylletröjan, vilket beviljats. — Det hade icke varit
kallt i korridoren. Temperaturen hade varit omkring + 10°, men det kunde
också lia varit varmare. Lindahl hade icke haft anledning att närmare reflektera
över saken. Lindahl, som varit iförd vapenrock, hade icke frusit.
Skolan hade stått uppställd mitt för trappan och mitt i korridoren. Efter hand
som eleverna visiterats, hade de fått ställa upp längst öster ut i korridoren.
Golvet i korridoren vore trägolv utom mitt för trappan. Någon gång mellan
klockan 23—24 hade Lindahl märkt, att volontären Hansson börjat vackla.
Hansson hade då fått sätta sig på trappan och Lindahl hade omedelbart anmält
saken för Stahre, vilken då givit order örn, att Hansson skulle införas
på logementet och läggas på sin säng. Pågående visitation hade avslutats så
gott som omedelbart och Hanssons skåp hade visiterats. Senare hade Lindahl
sett att Hansson av volontären Pettersson Ing. 2 förts till sjukhuset.
Lindahl hade även iakttagit, att minst tre av eleverna av Stahre beviljats
permission för naturbehov, varvid Stahre själv åtföljt dem till toaletten.
Lindahl hade hört, att volontären Thäng mot slutet av visitationen anhållit
om dylik permission, men Stahre hade då givit ungefär följande svar: »Det
behövs inte, det här är strax klart.» Under det att Stahre befunnit sig i kompaniexpeditionen
hade Lindahl hört fnissningar i ledet. Lindahl, som stått
uppe i trappan för att kunna överblicka samtliga, hade då begivit sig ned i
korridoren och hade där iakttagit en liten pöl på golvet framför Thäng. Någon
ytterligare permission hade Thäng icke begärt, och Lindahl hade icke
märkt, att Thäng verkat hava behov. Lindahl hade varit av den uppfattningen,
att det inträffade lika gärna kunde hava varit ett utslag av demonstration.
Lindahl hade ej hört någon klaga över trängande naturbehov.
Temperaturen, hade icke varit sådan, att Lindahl ansett sig böra hava gjort
framställning till Stahre om att få flytta skolan till annan plats. Volontären
nr 10/1 Ing. 1 Christiansson hade fram emot halv fyratiden vänt på sig,
varför Lindahl tillfrågat honom örn anledningen härtill. Christiansson hade

svarat, att han frös om ryggen. Detta hade inträffat ungefär samtidigt med
episoden med Thäng. Med anledning av Christianssons uppgift hade Lindahl
flyttat bakre ledet tre steg åt höger, så att Christiansson, som stått mitt
framför svängdörrarna, kommit att stå på sidan örn dessa. I övrigt hade
Lindahl emellertid icke märkt, att någon frusit. Ingen hade sett blåfrusen
ut, hackat tänder eller skakat av köld. Lindahl ansåge, att anmälan vore
obefogad. När avdelningen upplöstes hade ingen givit tecken till att hava
frusit. Ett par stycken hade gått ut på toaletten; de övriga hade återvänt
till sina logement. Någon rusning till toaletten hade icke förekommit. Någon
framställning att få byta plats hade icke gjorts till Lindahl. Icke heller hade
Lindahl hört, att någon sådan gjorts till Stahre. Båda ytterdörrarna liksom
svängdörrarna hade varit stängda. Lindahl hade icke märkt något drag,
trots att han passerat förbi svängdörrarna vid flera tillfällen. Temperaturen
hade varit ungefär densamma då skolan ryckt in som då uppställningen
börjat. Vid flera tillfällen hade Lindahl talat med Stahre på nära håll. Lindahl
hade icke märkt vare sig lukt av sprit eller i övrigt några tecken till att
Stahre skulle hava varit berörd av starka drycker, utan hade Stahre varit
precis som vanligt. — Dörrarna till logementen hade stått öppna och Lindahl
hade uppfattat en del av vad som passerat därinne, men Lindahl hade icke
hört sergeant Carlsson fälla några av de i anmälan omnämnda yttrandena.
Lindahl hade flera gånger varit framme vid dörrarna och tittat in i logementen.
Lindahl hade under visitationen stått mellan avdelningen och dörrarna
och ansåge därför, att om någon av den uppställda delen av skolan hört
något sådant yttrande, skulle även han själv hört det. — Volontären nr 22/1
A 1 Jönsson, som stått bredvid dörren, hade under uppställningen vänt sig
mot bakomstående kamrat, varvid Stahre just kommit ut ur logementet och
sagt: »Ni ska’ stå ordentligt och vända näsan åt rätt håll!» Lindahl ifrågasatte,
om det icke vore detta yttrande, som av eleverna uppfattats som det
uppgivna: »— att Ni ska’ stå där, då ska’ Ni stå där».

Furiren Vestin: Han vitsordade i stort Stahres skildring av händelseförloppet.
Vestin hade varit beordrad som dagunderofficer och hade efter aftonuppropet
den 28 januari befunnit sig framför logement nr 3 och 4 ute i korridoren,
då Stahre infunnit sig och befallt honom att biträda vid visitationen.
Stahre hade anbefallt uppställning av eleverna, vilka skulle vara iförda lägerkläder,
skjorta, kalsonger, strumpor och skor. En del hade synts dröja
kvar i sängarna och några hade tänkt draga på sig klädesbyxor, varför
Stahre upprepat sin befallning. Härefter hade skolan uppställts i korridoren
och bestämmelser utgivits för visitationen. Vestin hade fått order att
biträda med inläggandet av framtagna persedlar på sina platser samt åtfölja
och uppställa de visiterade på .särskild plats längst österut i korridoren. Vid
uppställningen hade det enligt Vestms förmenande alls icke varit kallt i korridoren,
enligt Vestins uppskattning omkring +13°. Vestin hade icke haft
någon tanke på annat än att det varit riktigt, att avdelningen ställt upp i linnekläder.
Vestin hade sedermera uppehållit sig i logementen, där vanlig
rumstemperatur varit rådande. Dörrarna till korridoren hade hela tiden

5—388916. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

stått öppna. Vid elvatiden hade tre eller fyra av eleverna hos Stahre anhållit
om permission för naturbehov, vilket beviljats. Några andra framställningar,
som Vestin kunnat uppfatta, hade icke gjorts till Stahre. Vestin,
som största delen av tiden uppehållit sig i logementen, kunde icke erinra sig
hava hört sergeanten Carlsson fälla några yttranden som de i anmälningsskriften
omnämnda. — Stahre hade varit som vanligt; någon lukt av sprit
hade Vestin icke märkt. — Sedan visitationen av de särskilda eleverna avslutats
hade Vestin medföljt sergeanten Carlsson för att efterse, örn någon materiel
vore utkastad genom fönstren. Ingen sådan hade emellertid påträffats
förrän ett par dagar senare. Vestin hade varit inne i expeditionen ett ögonblick,
under det att kollationeringen pågått, hade därpå gått till furirrummet
och sedan tillbaka till avdelningen, där Vestin växlat några ord med furiren
Lindahl. — Uppställningen vid trappan hade tagit ungefär 35 å 40 minuter.
Sedan hade Stahre kommit och upplöst skolan. Några hade då gått till
toaletten, men de flesta hade gått in på sina logement. Fem minuter efter det
avdelningen upplösts hade Vestin gått omkring och släckt ljuset i logementen,
varvid alla redan legat i sina sängar. Härefter hade Vestin gått och lagt
sig. Klockan hade då varit omkring 3.35. När skolan åtskilts hade det varit
något kallare än klockan 22. Dock hade icke rått någon temperatur, som
kunnat anses besvärande låg. Vestin hade icke observerat någon av eleverna,
som sett frusen ut. En del hade varit litet bleka, vilket Vestin dock trott berott
på trötthet eller spänning. Några särskilda åtgärder för att bibehålla
värmen hade eleverna, enligt vad Vestin kunnat iakttaga, icke vidtagit. Vestin
ansåge icke, att temperaturen i korridoren varit så låg, att uppställningen
där varit förenad med nämnvärt fysiskt obehag.

Regementsläkaren Roosmark: På morgonen den 29 januari hade följande
elever på sjukvårdskorpralskolan varit sjukanmälda, nämligen volontärerna
Hansson, 20/1 A 8 Ohlsson, 9/2 A 7 Larsson, 2/2 A 6 Zelmerlööv och 11/2 Ing
3 Johansson. Av dessa fem hade Zelmerlööv och Johansson strukits från
sjukbeskedet. Hansson hade kvällen förut, klockan 23.20, blivit inlagd å kårens
sjukhus, varvid han uppgivit, att han varit sjuk 3 —4 dagar, och att han
omedelbart före intagningen på sjukhuset stått uppställd i korridoren å 3.
kompaniet samt då känt sig illamående och även svimmat samt därefter införts
till sjukhuset. Temperaturen vid inkomsten hade varit 38.9° Vid undersökningen
på morgonen den 29 januari, verkställd av bataljonsläkaren Engberg,
hade temperaturen varit 38.2°. Från lungor, hjärta och buk hade intet
objektivt funnits. Svalget hade visat en lätt diffus rodnad. Den 1 februari
hade av Roosmark antecknats »subj. utan anmärkning; inre organ noll obj.
S. R. = 6/1 tim.»: Den 3 februari hade Hansson utskrivits från sjukhuset.
De övriga två, Ohlsson och Larsson, hade båda sjukskrivits den 29 januari
för »övre luftrörskatarr», Ohlsson i grupp 3 och Larsson i grupp 2, samt hade
friskskrivits den 31 januari respektive den 1 februari. Hansson hade vid
ankomsten till sjukhuset uppgivit, att han känt sig sjuk 3—4 dagar innan.
Sålunda kunde hans sjukdom ej anses orsakad av uppställningen på kvällen
på kompaniet. Väl kunde man tänka sig, att en föregående förkylningssjuk -

dom kunde hava försämrats vid en dylik uppställning, men då Hansson så
snart införts till sjukhuset, hade denna uppställning knappast kunnat förvärra
hans sjukdom. Angående Ohlsson och Larsson vore Roosmarks åsikt
den att uppställningen på natten sannolikt ej varit någon direkt eller indirekt
orsak till deras mindre förkylningssjukdom, för vilken de gått sjukskrivna
två respektive tre dagar. Under tiden den 30 januari—den 4 februari
hade ingen från 3. kompaniet sjukanmält sig med undantag för volontären
Ohlsson, som den 2 februari sjukskrivits i grupp 3 för en »böld i nacken».
Några förkylningssjukdomar eller andra sjukdomar som följd efter
omnämnda uppställning hade icke kunnat påvisas.

Maskinisten Sundström: Enligt hans anteckningar hade temperaturen den
28 januari på kvällen klockan 21 uppgått till —4°. Eldningen hade påbörjats
klockan 3.45 och hade pågått till klockan 22.30 samt ånyo börjat den 29 januari
klockan 3.45. Under de sista tre timmarna på kvällen hade temperaturen
på vattnet ökats upp till 65° mot vanligen under dagen 50°, för att värmen
skulle bibehållas den tid eldningen ej påginge. Enligt Sundströms åsikt
hade den 28 januari eldningen skötts på ett tillfredsställande sätt och värmen
varit normal. Sundström ginge så gott som varje dag och luftade elementen,
varför luft omöjligen kunnat hindra vattentillförseln. Logement nr
3 hade på grund av sin belägenhet möjligen varit något kallare än övriga logement,
men någon större temperaturskillnad kunde det ej hava varit fråga
örn. Vid tiden för avsläckningen borde temperaturen hava utgjort minst
19° i logementen och c:a 12° i korridoren. Vattentemperaturen kunde omkring
klockan 24 beräknas hava nedgått till c:a 30°. Något fel på pumpningen
hade icke förelegat. Yttertemperaturen den 29 januari på morgonen
hade varit + 0°.

Konstapeln Bergquist: Bergquist hade kommit in på sitt logement klockan
21.45 och hade hållit på att kläda av sig då Stahre befallt att logementsbefälhavarna
skulle ställa upp eleverna i korridoren. Anbefalld klädsel hade
varit lägerkläder, skjorta och kalsonger, strumpor och skor. Bergquist hade
ej haft någon ylletröja på sig. Det hade kommenderats uppställning på
linje och Stahre hade lämnat en kort redogörelse därvid han förklarat, att
en del materiel försvunnit och att därför en visitation måste företagas. Eleverna
skulle stå i manöver, vilket Stahre förklarat innebära, att de skulle stå
med en fot i ledet och att de ej finge samtala. Visitationen hade börjat
nied volontären Nyberg, då Bergquist hört sergeanten Carlsson säga »förbannade
stortjuvar» och »djävla löss». Det hade gällt en sak, som sergeanten
Carlsson trott Nyberg hava stulit, men som Nyberg påstått sig hava fått
under sin tjänstgöring i Boden. Vid visitationen av Bergquist hade denne
hört sergeanten Carlsson säga, att han tänkte taga in volontärerna Moberg
och Nyberg ännu en gång, då han misstänkte, att någon av dessa innehade
en termometer, som fortfarande saknades. Detta hade Stahre ej gått med
på ulan låtit skolan stå uppställd ännu en tid. Bergquist hade ej på hela
liden frusit så hårt, att han känt obehag därav men »tyckt att det var kallt».
Bergquist hade iakttagit, att en del av de andra eleverna, som stått vid

svängdörrarna skakat av köld och särskilt hade han lagt märke till volontären
Christiansson, vilken sett så frusen ut, att han av furiren Lindahl tillfrågats,
om det vöre något fel med honom. Furiren Lindahl hade sedan
flyttat skolan några steg längre från svängdörrarna. Bergquist trodde sig
hava sett ytterligare någon av dem som stått mitt för svängdörrarna starkt
påverkade av kölden, dock icke så, att det märkts på dem på annat sätt
än att de försökt hålla sig varma genom att röra sig så mycket som möjligt.
Bergquist hade uppskattat temperaturen till c:a + 3°. När visitationen
varit slut hade så gott som samtliga på logement nr 3 lagt pälsarna över
sig. Bergquist hade själv somnat omedelbart och hade haft den uppfattningen,
att även de övriga gjort detta. Volontären Pettersson Ing 2 hade,
sannolikt efter det att volontären Hansson överförts till sjukhuset, hos Stahre
anhållit, att skolan skulle få flytta från korridoren till en varmare plats,
vilken anhållan emellertid avslagits. Stahre hade sagt: »Där jag har sagt,
att ni skall stå, där skall ni stå.» En av eleverna hade gått fram till Stahre
och begärt att få taga på ylletröjan, vilket beviljats. Bergquist och volontären
Jönsson hade anhållit om permission för naturbehov, vilket också beviljats.
Senare hade emellertid dylik permission vägrats. Bergquist vore
av den uppfattningen, att Stahre blivit mer och mer upprörd ju längre visitationen
pågått. Bergquist hade passerat nära förbi Stahre då han gått förbi
denne i dörren till klosetten, varvid Bergquist tyckt sig förmärka en svag
spritlukt, men i övrigt hade Stahre varit som vanligt, och intet hade tytt på
alt han varit berörd av starka drycker.

Volontären nr 32/4- A 4 Hansson: Han hade på morgonen den 28 januari
haft huvudvärk men dock ej sjukanmält sig. Vid åttatiden hade han infunnit
sig på sjukhuset och erhållit pulver av sjuksystern och därefter känt sig
bättre. Han hade varit i tjänst hela dagen, utom den tid han varit på sjukhuset,
och hade därunder icke känt sig dålig. Efter aftonuppropet hade
kommenderats uppställning i kompanikorridoren i lägerkläder. Hansson,
som legat med ylletröja på sig, hade då klätt på sig enligt ordern men behållit
ylletröjan på. När skolan varit uppställd i korridoren hade Stahre
förklarat, att en del materiel försvunnit under lektionen i sjukvårdsmaterieltjänst
och att det därför vore nödvändigt att företaga en visitation. Därefter
hade en man i sänder inkallats för visitation i vederbörligt logement.
Furiren Lindahl hade under uppställningen haft uppsikt över skolan. Avdelningen
hade stått i »manöver», d. v. s. haft frihet att röra sig med en
fot ur ledet men hade icke fått samtala. Sedan Hansson stått uppställd omkring
en timme hade han känt sig dålig och börjat frysa. Någon anmälan
härom hade han dock icke gjort. Efter ytterligare en stund hade det börjat
svartna för ögonen på honom. Han hade då fått hjälp av tvenne kamrater.
Furiren Lindahl hade omedelbart därpå kommit fram till Hansson och tagit
hand om honom samt placerat honom på trappan och böjt ned hans huvud
för att svimningsanfallet skulle gå över. Sedan händelsen anmälts till
Stahre hade Hansson blivit förd in i logementet och fått lägga sig på sängen,
under det att hans skåp visiterats. Under denna visitation hade i Hanssons

skåp påträffats två febertermometrar. Dessa hade emellertid fått vara kvar
i skåpet. På tillfrågan hade Hansson uppgivit, att han tagit dessa vid tjänst
på ett sjukhusförråd i Boden. Ett måttband, som Hansson tillgripit under
samma dags sjukvårdslektion, hade han kort före visitationen kastat bort
bakom staketet vid underofficersmässen, enär han misstänkt, att en visitation
skulle komma att äga rum. Under det Hansson vid visitationen av
skåpet legat på sängen hade hans temperatur (38.9) och puls (116 slag/min)
tagits. En av eleverna hade beordrats lägga tillbaka Hanssons saker i skåpet
och taga fram hans toalettsaker samt avföra Hansson till sjukhuset, där
Hansson blivit omhändertagen. Anledningen till att Hansson icke anmält,
att han känt sig sjuk då han stått i korridoren, hade varit den, att han så
hastigt känt sig sämre, att han icke kommit sig för eller hunnit med att
göra framställning örn att få lämna ledet.

Volontären 28/5 K 4 Norin: Han hade ej varit närvarande vid den ifrågavarande
lektionen i sjukvårdsmaterielkännedom. Den afton Stahre företog
sin visitation hade han icke hunnit lägga sig, då uppställning kommenderats.
Han hade varit iförd 2.mundering men hade till uppställningen
påtagit linnekläder. Under vintern hade det flera gånger varit kallt såväl
i kompanikorridoren som i logementet och förfrågan hade vid ett tillfälle
gjorts hos dagunderofficeren, örn icke eldningen kunde skötas bättre. Temperaturen
i korridoren vid visitationen hade varit ett par grader över noll.
Norin kunde icke förklara varför han undertecknat skrivelsen där temperaturen
uppgivits till ett par grader under nollpunkten. Norin hade tyckt
att det varit kallt, och sedan visitationen avslutats och under betänketiden
hade han frusit så att han skakat. Norin hade blivit visiterad bland de 8—
10 sista, och hade dessförinnan känt behov att kasta sitt vatten. Efter visitationens
slut hade han hos Stahre anhållit att få gå till toaletten men
hade fått svaret: »Det behövs inte.» Visitationen av Norins skåp hade tagit
15—20 minuter. Dock hade skåpet, då Norin inkallats, stått framdraget
från väggen, varför visitationen bakom skåpet tydligen gjorts förut.
Visitationen hade ej gjorts så grundligt. Inga skor eller sängkläder hade
visiterats. När visitationen verkställts hade Norin fått ställa upp framför
logement nr 1 i första ledet tillsammans med dem hos vilka någon förkommen
materiel ej påträffats, under det att de, som gjort sig skyldiga till tillgrepp,
ställts i andra ledet. Efter genomförandet av hela visitationen hade
skolan fått ställa upp på tre led framför trappan, varpå Stahre förklarat, att
skolan finge en timmes betänketid, och om någon av eleverna då hade något
att anmäla, skulle han infinna sig på kompaniexpeditionen, där Stahre
skulle befinna sig. Under denna betänketid hade volontären Pettersson A 1
anmält, att han visste, att Hansson tagit ett måttband. Efter ytterligare en
stunds förlopp hade Stahre kommit ned i korridoren och givit order örn
att skolan skulle gå och lägga sig. Norin hade då först gått in på toaletten
samt sedan gått till sängs. Norin hade mot slutet känt behovet att kasta
sitt vatten så kraftigt trängande, att det medfört obehag. Norin hade icke
märkt någon spritlukt från Stahre. Stahre hade såvitt Norin kunnat se ej

veinat berörd av starka drycker. Norin hade, då volontären Moberg visiterades,
varvid dörren till logementet stått öppen, hört uttrycket »djävla
löss», vilket Norin antagit vara riktat till Moberg. Norin hade igenkänt
sergeanten Carlssons röst. Norin hade hört volontären Zelmerlööv berätta,
att sergeanten Carlsson vid något tillfälle icke besvarat Zelmerlöövs hälsning.
Enär Norin icke gjort sig skyldig till något tillgrepp ansåge han sig
illa behandlad genom att behöva stå uppställd i korridoren. Däremot ansåge
Norin, att de, som gjort sig skyldiga till tillgreppen, ej rättvisligen hade
något att beklaga sig över. Norin hade icke heller känt sig trött av att stå.

Volontären lili- A 4 Thäng: Han hade deltagit i lektionen den 25 januari
och därvid tillägnat sig en del småsaker. Den 28 januari inemot klockan
17 hade sergeanten Carlsson och fanjunkaren Lundh som hastigast tittat
igenom skolans skåp, och vid aftonuppropet hade kommenderats uppställning
i korridoren. Thäng, som gått och lagt sig vid åttatiden, hade sovit
då uppställning kommenderades, men hade blivit väckt. Thäng hade legat
i ylletröja och hade behållit denna på, då han klädde sig. Innan han
gått och lagt sig hade han kastat sitt vatten. Fram emot klockan 1 hade
Thäng åter känt behov och vid ett tillfälle, då Stahre passerat förbi Thäng
i korridoren hade Thäng gjort följande anhållan: »Löjtnant, volontär Thäng
anhåller örn permission för naturbehov.» Han hade då fått svaret: »Det
behövs inte.» En halv timme senare hade behovet blivit så trängande, att
Thäng låtit sitt vatten i byxorna. Thäng hade icke kommit sig för att begära
permission ytterligare en gång, enär han förut blivit nekad. Thäng
holle för troligt, att Stahre vägrat permission därför att han ansett sig böra
följa med var och en ut på toaletten. Sedan uppställningen varit slut hade
Thäng omedelbart begivit sig till toaletten. Thäng hade känt sig yrvaken
och därför frusit från början. Visitationen kunde hava gjorts lika grundlig,
örn skolan fått ställa upp i lektionssalen där temperaturen varit högre
än i korridoren, där det enligt Thängs mening rått flera graders kyla. Det
hade dessutom dragit kraftigt från förstugan. Thäng hade frusit, så att
han skakat, särskilt sedan han blivit blöt i byxorna. Samtliga kamrater
hade stått och darrat av köld och varit blåfrusna i ansiktet. Thäng ansåge,
att visitationen tagit onödigt lång tid. Vid anhållan om permission hade
Thäng stått på c:a V2 meters avstånd från Stahre och därvid känt en stark
spritlukt. I övrigt hade det ej kunnat märkas, att Stahre varit berörd av
starka drycker. Thäng hade icke hört sergeanten Carlsson fälla några olämpliga
yttranden. Sedan Thäng gått och lagt sig hade det dröjt en timme,
innan han somnat, på grund av att det varit kallt i logementet. Thäng
hade lagt sin päls ovanpå filtöverdraget. Till en var vid skolan hade utlämnats
två filtar och ett filtöverdrag. Det hade ofta förekommit, att Thäng
frusit på nätterna och fått sin sömn störd genom kölden.

Volontären 23/8 A 1 Pettersson: Han hade deltagit i lektionen i sjukvårdsmaterielkännedom
den 25 januari men hade därvid ingenting tillgripit. Den
28 januari omkring klockan 21.50 hade skolan erhållit order att ställa upp i
korridoren iförd linnekläder, kalsonger och skjorta. Såväl i logementet som i

korridoren hade det varit kallt. Flera gånger tidigare hade skolan begärt hos
dagunderofficeren att få litet varmare i logementet. Till en början hade Pettersson
ej frusit, men när visitationen pågått omkring en timme hade han känt
sig frusen, varför han då hos Stahre, som passerat för att följa en elev ut
till toaletten, anhållit att få taga på sig en ylletröja. Detta hade beviljats
och Pettersson hade sedan ej frusit så mycket. Pettersson hade blivit inkallad
till visitationen som näst siste man omkring klockan 2.15. Visitationen
hade endast tagit 10 minuter, enär Pettersson delade skåp nied en kamrat
och skåpet redan undersökts i samband med visitation av kamraten. Elter
visitationens slut hade skolan fått ställa upp på tre led framför trappan,
varefter Stahre yttrat, att skolan finge en timmes betänketid och att,
därest någon hade något att anföra, han skulle anmäla sig på kompaniexpeditionen.
Samma dag, som lektionen i sjukvårdsmaterielkännedom ägt
rum, hade volontären Hansson vid ett tillfälle, då han och Pettersson varit
ensamma i logementet, visat ett måttband och tyckt det varit en fin sak
han kommit över. Då Pettersson sedan hört, att ett måttband försvunnit
efter nyssnämnda lektion, hade han härav dragit sina slutsatser och hade
även för sina kamrater talat om sin upptäckt. Under uppställningen hade
Pettersson av kamraterna uppmanats att anmäla saken för att uppställningen
skulle få ett slut. Stahre hade emottagit anmälan och sagt, att det var
bra. Därefter hade Pettersson gått ned och ställt upp igen. Efter omkring
40 minuter hade Stahre kommit ned och givit order örn att skolan finge gå
och lägga sig. Pettersson hade lagt kappan ovanpå filtöverdraget på sin
säng och hade somnat omedelbart. Pettersson ansåge, att det varit tröttsamt
att stå men dock på intet sätt mer tröttsamt än att han orkat med det.
Pettersson hade icke, då han anhållit örn permission att taga på sig ylletröjan,
förmärkt någon spritlukt från Stahre. Pettersson hade icke kunnat
märka, att Stahre på något sätt varit berörd av starka drycker. Dörrarna
till logementen hade under visitationen delvis varit öppna. Vid visitationen
av Nyberg hade sergeanten Carlsson yttrat »djävla löss» och vid visitationen
av Moberg »förbannade stortjuv». Sergeanten Carlsson hade alltid artigt
besvarat Petterssons hälsning. Pettersson hade hört volontären Pettersson
Ing 2 hos Stahre anhålla att få gå in på ett varmare ställe men hade
icke hört vad Stahre svarat. Pettersson hade sett, att Thäng hade låtit sitt
vatten i byxorna. Petterssons anhållan att få taga på sig ylletröja hade
skett så att alla kunnat höra den, och Pettersson vöre av den uppfattningen,
att örn de andra gjort dylik anhållan även detta beviljats utan vidare.

Volontären 8/3 Ing 2 Pettersson: Han hade varit närvarande under lektionen
men hade ingenting tillgripit. Omkring klockan 22 den 28 januari
hade logementsbefälhavarna utkallats av Stahre och fått order, att skolan
skulle ställa upp i korridoren iförd lägerkläder, kalsonger och skjorta. Ett
par elever hade tagit på sig ylletröjor men hade fått sträng order av Stahre
att taga av sig dessa. Pettersson hade själv ej haft någon ylletröja på sig.
Stahre hade förklarat för den uppställda skolan, att en del materiel kommit
hort på lektionen och att sakerna skulle fram. En efter en hade därefter

inkallats för visitation. Pettersson hade varit den fjärde eller femte i ordningen
som visiterades. Under tiden hade volontären Hansson svimmat av.
Efter det Petterssons skåp visiterats hade visitationen av Hansson påbörjats
och Pettersson hade inkallats för att hjälpa Hansson till sjukhuset efter
det temperatur och puls tagits. Pettersson hade fått tillsägelse av Stahre
att ej komma tillbaka med Hansson, utan denne skulle bliva inlagd på
sjukhuset. När Pettersson gått till sjukhuset hade klockan varit 23.30—-24. När Pettersson kommit tillbaka till kompaniet och stått en timme i
korridoren och frusit hade han gått ut till Stahre och begärt att de, som
visiterats, skulle få gå in i lektionsrummet, vilket emellertid avvisats av
Stahre med orden: »Fi-ysa, örn jag har sagt, att ni skall stå där, så skall
ni stå där.» Klockan 3 hade skolan ställts upp framför svängdörrarna och
Stahre hade räknat upp de saker, som ännu icke kommit fram under visitationen,
och sagt, att desssa föremål »skulle fram» och att om någon av eleverna
hade något att anmäla han skulle komma upp på kompaniexpeditionen.
Efter c:a 20 minuter hade volontären Pettersson A 1 gått upp och omtalat,
att volontären Hansson vore innehavare av ett måttband, som troligtvis
tillhörde sjukvårdsförrådet. Klockan 3.55 hade Stahre kommit ned
färdig att gå från kompaniet och beordrat skolan att gå till sängs. En del
av eleverna hade under visitationen anhållit om permission för naturbehov,
och detta hade beviljats. Volontären Thäng hade dock blivit nekad och
varit tvungen att låta sitt vatten i byxorna. Under det att eleverna på 4.
logementet gingo till sängs hade de kommit överens örn att försöka få någon
upprättelse för den behandling, för vilken de varit utsatta. De hade
vänt sig till en advokat i staden för att få veta, hur de skulle förfara. Vid
ett senare tillfälle hade volontärerna Thäng och Christiansson för att få
svar ånyo besökt advokaten. Denne hade då sagt, att han talat med Stahre
och att han icke ville hava med saken att göra. Pettersson hade deltagit i
utformandet av skrivelsen tillsammans med flera andra. Anledningen hade
varit, att Pettersson ansåg sig vara illa behandlad. Elementet i korridoren
hade till en början varit ljumt men hade fram emot natten svalnat. Pettersson
hade uppskattat temperaturen i korridoren till snarare under än över
nollpunkten. Pettersson hade icke tyckt det vara tröttsamt att stå uppställd.
Pettersson hade icke förmärkt någon spritlukt från Stahre och denne hade
ej verkat berörd av spritdrycker utan varit som vanligt. Sergeanten Carlsson
hade fällt en del yttranden riktade mot volontären Nyberg, såsom »djävla
löss» m. m. Pettersson hade först hört sergeanten Carlsson utropa: »Vad
är det nu Nyberg står och plockar med?» Pettersson hade varit av den
uppfattningen, att Nyberg gjort allt för att försvåra visitationen, och att
detta föranlett sergeanten att fälla ovan nämnda yttranden. Pettersson hade
också hört sergeanten vid något tillfälle säga: »Djävla tjuvar», men kunde
icke säga i vilket sammanhang det skett.

Volontären Ali A 6 Johansson: Stahre hade den 28 januari klockan 21.45
kommit ned i kompanikoiTidoren och kommenderat »logementsbefälhavarna
hit» samt befallt, att skolan skulle taga på sig linnekläder, skjorta och

kalsonger. Johansson skulle just gå och lägga sig och hade då på sig sin
ylletröja, emedan han var förkyld, men hade av Stahre fått tillsägelse att
taga av den, vilket han också gjort. I övrigt hade allt tillgått som i skrivelsen
till militieombudsmannen uppgivits. Det hade varit mycket kallt i korridoren
och det måste hava varit under nollpunkten. Elementet hade varit
varmt klockan 22 men kallt fram emot midnatt. Johansson hade själv varit
alldeles stelfrusen och skakat av köld. Han hade ej känt någon spritlukt
från Stahre utan endast hört några andra uppgiva detta. Johansson
hade vid åtminstone tre tillfällen hört sexgeanten Carlsson fälla yttranden
som »djävla stortjuv» och »förbannade löss».

Volontären 6 5 Ing 1 Christiansson: Det hade varit mycket kallt i korridoren
och med säkerhet ett par grader under noll. Christiansson hade frusit
mycket och känt sig frusen hela dagen efter. Han hade hela vintern känt
sig snuvig och detta hade efter uppställningen i korridoren förvärrats. Elementet
i korridoren hade varit kallt, då skolan ställde upp. Christiansson
hade icke haft ylletröja på sig under linnerocken. Det hade varit tröttsamt
att stå, dock icke värre än att Christiansson känt sig eika med det. Eleverna
hade varit mycket .trötta och sömniga, då de gått och lagt sig. Volontären
Pettersson Ing 2 hade anhållit hos Stahre att skolan skulle få förflyttas
från korridoren till lektionsrummet. Anhållan hade avslagits. Christiansson
hade ej förmärkt någon spritlukt från Stahre och ej heller i övrigt något
ovanligt, vilket emellertid volontärerna Thelander och Strömberg uppgivit
för honom. Han hade ej hört sergeanten Carlsson fälla några olämpliga
yttranden. I övrigt hade det tillgått så, som uppgivits i anmälan till militieombudsmannen.

Volontären 13ji Ing 3 Nyberg: Vid visitationen hade först hans kläder undersökts,
därefter skåpet och sist några persedlar som icke förvarats i skåpet.
Visitationen hade i huvudsak förrättats av sergeanten Carlsson, som
vid ett tillfälle yttrat: »Ni är ju stortjuvar» och vid ett annat: »Djävla löss».
Emedan sergeanten Carlsson hade yttrat sig i pluralis, hade Nyberg icke
ansett sig särskilt träffad eller uppfattat uttrycken, som riktade särskilt mot
honom. Nyberg hade i övrigt intet att tillägga utöver vad som anförts i anmälan
till militieombudsmannen.

Volontären 28l4 A 8 Andersson: Vid uppställningen klockan 21.45 hade
Andersson legat men gått upp och tagit på sig lägerkläder såsom anbefallts,
men därtill även mössa. Han hade dock av Stahre fått tillsägelse att lägga
av denna, vilket han också gjort. Andersson hade känt sig dålig förut under
dagen och han hade frusit mycket, då det varit kallt i korridoren.

Vid förhöret antecknades att korridoren genom svängdörrar vore skild
från förstugan med ytterporten samt att enligt uppgift av flera clever dörrarna
till logementen 3 och 4 slått öppna under så gott som hela den tid visitationen
pågått.

Sedan dessa förhör hållits överlämnade kårchefen genom resolution den 17
februari 1938 handlingarna i ärendet till krigsdomaren vid trängkårens
krigsrätt med anhållan om ärendets handläggning vid krigsrätten.

Ärendet förekom därefter vid krigsrätten den 17 och den 19 februari 1938.

Vid sammanträdet den 17 februari antecknades. i krigsrättens protokoll
efter syn på stället följande angående sjukvårdskorpralsskolans lokaler:

»Skolan disponerade tvenne logement, belägna vid en korridor, cirka 28
meter lång, försedd med trägolv utom ett 4.5 meter brett mittparti, beläget
framför svängdörrarna i ingången från förstugan till kasernen, som var
försett med stengolv. Vid detta mittparti var värmeelement anbragt. Annorstädes
i korridoren fanns icke något element anbragt. Temperaturen i
denna korridor vid mittpartiet befanns vara 13° vid en utomhustemperatur
av +5°. I förstugan var dörr till toalettrum med tre sittstolar och pissoar
med plats för två personer. Lektionssalen var belägen vid korridorens
vänstra del och utgjordes av ett vanligt logement med storlek 5.8 X 8.5
meter.»

Vid sistnämnda sammanträde hördes inför krigsrätten konstapeln Bergquist
samt volontärerna Hansson, Norin, Thäng, Pettersson A 1, Pettersson
Ing 2, Johansson A 6, Christiansson, Nyberg och Andersson, vilka samtliga
förut blivit hörda inför kårchefen. De vidhöllo därvid i huvudsak riktigheten
av sina förut avgivna berättelser med vissa ändringar och tillägg. Sålunda
anförde:

Bergquist: Sergeanten Carlsson hade fällt de ifrågavarande yttrandena

med så hög röst att han icke tilltrodde sig själv kunna tala så högt. Han
ansåge att anmälan till militieombudsmannen icke vore överdriven, och det
mest anmärkningsvärda vore att de slutligen ställts upp på stengolvet framför
svängdörrarna. Under denna uppställning hade de måst söka hålla sig
varma genom att ruska på sig kraftigt.

Hansson: Vid eftermiddagsvisitationen hade två åt gången inkallats i logementet
och tillfrågats av sergeanten Carlsson om de tillgripit materiel. Hansson
hade nekat härtill. Då uppställning kommenderats hade han förstått,
att skåpvisitation skulle äga rum och att den anbefallda klädseln skulle hindra
dem från att stoppa på sig tillgripen materiel. Linnekläder brukade användas
vid lektioner och viss inre tjänst. Han hade haft ylletröja och halsskydd
på sig, därför att han haft snuva. Till regementsläkaren Roosmark
hade han icke sagt något annat än att han varit snuvig. Under visitationen
av hans skåp hade han legat på sin säng och även då nekat till tillgreppet.
Han hade hört sergeanten Carlsson yttra »djävla löss», men visste icke till
vem han fällt yttrandet. Eljest hade han icke märkt att Carlsson uppträtt
olämpligt.

Norin: Vid visitationen på eftermiddagen hade de inkallats två åt gången
i logementet och tillfrågats om de tillgripit materiel. Han visste icke örn
temperaturen i korridoren varit över eller under 0°, men det hade varit kallt.
Efter visitationens slut hade så många begivit sig till toaletterna att där uppstått
trängsel. Han hade icke lagt kappa eller päls över täcket sedan han

lagt sig, vilket han annars brukat göra då det varit särskilt kallt. På morgnarna
hade det brukat vara cirka 8° vid kall väderlek, och klagomål häröver
hade anförts hos befälet. Beträffande sergeanten Carlssons yttrande »djävla
löss» visste han icke till vem yttrandet fällts, men ansåge att det riktats till
skolan i dess helhet.

Thäng: Han vore säker på att temperaturen i korridoren varit under 0°
och att de som stått omkring honom varit »blåfrusna». Själv använde han
icke sprit och kunde därför icke bestämt yttra sig om huru stark spritlukten
från Stahre varit, men han hade tyckt att den varit ganska tydlig. Stahre
och sergeanten Carlsson hade icke varit högröstade. Det hade brukat vara
så kallt i logementen att han använt päls och kappa för att icke frysa örn
föttema. Ifrågavarande natt hade det varit så kallt att han icke kunnat
somna förrän efter en timme. Han hade icke märkt, att sergeanten Carlsson
nonchalerat hälsning.

Pettersson A 1: Han hade iakttagit, att två kamrater nekats permission
för naturbehov, och han hade förstått, att anledningen härtill varit den, att
det misstänkts, att de under dylik permission skulle kunna kasta bort eventuellt
tillgripen materiel. Efter visitationens slut hade Stahre yttrat: »En
del har kommit fram, men mera skall fram.» Emedan Hansson varit avförd
till sjukrummet, hade Pettersson ansett det vara nödvändigt att anmäla,
att Hansson innehade ett måttband och gjort anmälan härom. Under
visitationen, då de stått uppställda i korridoren, hade de stått under
manöver, varför något samtal icke förekommit. Icke förrän på morgonen
efter visitationen hade han hört något tal om att Stahre skulle luktat sprit.
Han hade hört sergeanten Carlsson yttra något örn »förbannade löss» i samband
med visiteringen av Nyberg samt något örn »stortjuvar» i samband
med visiteringen av Moberg, men visste icke om yttrandena fällts till de visiterade.
De kunde lika väl varit fällda mellan sergeanten Carlsson och fanjunkaren
Lundh, som deltagit i visitationen. Han hade icke iakttagit att
Hansson varit sjuk före visitationen. Logementet hade brukat vara kallt på
morgnarna, då det varit kallt och blåsigt utomhus, cirka 8—9°, och anmälan
härom hade gjorts till befälet. Vid nu ifrågavarande tillfälle hade det varit
kyligast vid mittpartiet i korridoren framför svängdörrarna, men det hade
dock varit plusgrader. Han ansåge att anmälan till militieombudsmannen
vore överdriven.

Pettersson Ing 2: De som under påklädseln påtagit ylletröjor hade fått
order att avtaga dessa. Då han följde Hansson till sjukhuset hade det utomhus
varit blåsigt och kallt och säkert under O3. Själv hade han sedan han
lagt sig lagt päls och kappa över sig, men ändå frusit så att han icke
kunnat sova ordentligt, och han hade hört flera andra som »legat och vridit
sig» i sina sängar och tydligen haft svårt att sova, men de hade icke inbördes
samtalat örn saken.

Johnnsson A 6: Han hade icke lagt märke till någon, som under upp ställningen

i korridoren varit särskilt frusen, men själv hade han frusit hela
tiden. Han hade icke varit så nära Stahre att han kunnat märka sprit -

lukt. Stahre hade icke varit häftig eller sträng under visitationen. Han
vore icke säker på, att temperaturen varit under 0°, men vore säker på, att
den varit nära 0°. Han hade hört sergeanten Carlsson fälla yttrandena
»djävla löss» och »förbannade stortjuvar», vilka yttranden hörts ut i korridoren.
Med uttrycket tortyr i skrivelsen till militieombudsmannen avsåge
han det förhållandet att de uppställts på tre led på stengolvet framför svängdörrarna
och där fått stå en timme. Stahre hade vid denna uppställning
sagt: »Här får ni stå en timme till, tills ni bekänner.» Efter uppställningens
slut hade Johansson icke kunnat somna genast därför att han varit stelfrusen
utan hade måst lägga pälsen över sig, vilket han andra nätter icke behövt
göra.

Christiansson: Vid visitationen på eftermiddagen hade två åt gången inkallats
i logementet och tillfrågats av sergeanten Carlsson om de tillgripit materiel.
Christiansson hade då lämnat ifrån sig ett radérgummi, som han tillgripit.
Han hade varit den ende, som erkänt tillgrepp, och ansåge att grundlig
visitation därigenom blivit nödvändig. Han hade under visitationen stått
närmast svängdörrarna och därför frusit samt efter visitationens slut icke
kunnat somna därför att han varit så frusen. Han hade icke framställt begäran
att få påtaga ylletröja därför att han trott det vara lönlöst att begära dylikt
tillstånd. Han vore säker på att i korridoren, där de varit betydligt kallare
än i logementen, temperaturen varit omkring 0°. Han ansåge att visitationen
utförts olämpligt såtillvida att de fått stå och frysa för länge, nekats permission
för naturbehov och nekats att på begäran få förflytta sig till varmare
plats. Stahre hade till en början verkat uppbragt, men icke uppträtt olämpligt.

Nyberg: Han ansåge att temperaturen i korridoren varit under 0°. Utomhus
hade det varit kallt och blåsigt. Stahre hade varit hårdare i tonen än
vanligt, men ej strängare mot Nyberg än mot skolan i övrigt. Då sergeanten
Carlsson visiterade Nyberg hade Carlsson under det han framplockade den
tillgripna materielen yttrat vänd mot honom: »Förbannade stortjuvar.» Han
gjorde icke gällande att detta yttrande varit riktat mot honom liksom icke
heller yttrandet »djävla löss», men då ingen annan volontär varit inne i logementet
ansåge han att han »måst taga åt sig» yttrandena.

Andersson: Vid visitationen på eftermiddagen hade de inkallats två åt
gången i logementet och tillfrågats om de tillgripit materiel. Andersson trodde
att temperaturen i korridoren varit under 0°, men vore icke säker därpå.
Han hade icke kunnat märka att Stahre förtärt sprit ehuru han passerat honom
på någon meters avstånd. Han hade icke märkt att sergeanten Carlsson
fällt grova yttranden eller att han icke besvarat hälsning. Anmälan till
militieombudsmannen hade han undertecknat i förlitande på att övriga volontärers
uppgifter varit riktiga.

Vidare hördes volontärerna Thelander, Axelsson, Strömberg, Jönsson, Hess,
Stålbrand, Holst, Zelmerlööv, Larsson, Johansson Ing 3 och Ohlsson. Dessa
uppgåvo bl. a. följande:

Thelander: Vid eftermiddagsvisitationen hade tillsammans med honom tro -

ligen ytterligare en visiterats, men han hade icke tillfrågats om han tillgripit
materiel. Ilan hade icke påtagit ylletröja eller begärt att få påtaga dylik därför
att han hört Stahre till en som påtagit mössa säga: »Vad är det för order
jag givit.» Logementsbefälhavaren hade med anledning därav fått upprepa
den givna ordern, varefter Stahre sagt: »Nu vet ni vad ni skall hava på eder.»
Stahre hade talat i vanlig ton »som militärton skall vara», men mot en del höjt
tonen antagligen därför att de nekat till tillgrepp eller dylikt. Han hade
iakttagit, att volontären Pettersson A 1 anhållit att få påtaga ylletröja och
erhållit tillstånd härtill, men då Thäng och Norin nekats permission för naturbehov
hade han ansett det vara lönlöst att anhålla örn tillstånd att påtaga
tröja. Han hade under visilationen stått längst ut på vänstra flygeln och
»frusit ordentligt». Han ansåge att det varit nära minusgrader i korridoren.
Han hade hört att sergeanten Carlsson ibland varit högljudd, men kunde
icke erinra sig något särskilt yttrande. Han hade icke märkt att Carlsson
nonchalerat hälsning. Med tortyr hade han avsett det förbehållandet, att de
fått stå så länge i den kalla korridoren, då de kunnat vistas i den varmare
lektionssalen. Han hade märkt spritlukt från Stahre, ehuru svag sådan.

Axelsson: Han mindes icke om han vid eftermiddagsvisitationen uttryckligen
tillfrågats om han tillgripit materiel, men sergeanten Carlsson hade visiterat
hans skåp. Han hade under uppställningen i korridoren stått nära
svängdörrarna och frusit mycket samt sedan på grund härav haft svårt att
somna. Han hade icke begärt att få påtaga ylletröja därför att han trott att
visitationen icke skulle komma att taga så lång tid, som den gjort. Stahre
hade talat i vanlig militärton och icke verkat strängare än vanligt. Medan
Nyberg visiterades hade Axelsson hört sergeanten Carlsson fälla yttrandena
»djävla löss» och »förbannade stortjuvar». Med tortyr hade han avsett det
förhållandet att de efter visitationens slut uppställts i tre led på stengolvet
framför svängdörrarna, där det varit särskilt kallt, och fatt stå där en timme.
Han hade icke märkt om även andra haft svårt att somna. Han vore förlagd
på 3. logementet, där det ibland varit 8—10° på morgnarna. I korridoren
hade det varit kallare. Han hade icke varit så nära Stahre att han kunnat
förmärka spritlukt.

Strömberg: Vid eftermiddagsvisitationen hade han tillfrågats av sergeanten
Carlsson örn han tillgripit materiel, men nekat härtill. Han hade stått
i första ledet vid svängdörrarna. Då volontären Pettersson A 1 begärt att få
taga på sig tröja hade Pettersson visserligen fått tillåtelse härtill, men i så
kärv ton, att Strömberg själv avstått från att begära dylikt tillstånd trots
att han frusit. Stahre hade vid ett tidigare tillfälle stått 1—1.5 meter framför
och vänd mot Strömberg. Strömberg hade då märkt en svag spritlukt
från Stahre. Efter uppställningens slut hade Strömberg haft svårt att somna,
därför att han varit så frusen, och han hade märkt att Axelsson legat och
vridit sig i sin säng som örn även han haft svårt att somna. Han hade hört
sergeanten Carlsson yttra »djävla löss» och »stortjuvar» under visitationen.
Yttrandena hade hörts ut i korridoren från det logement, i vilket sergeanten
Carlsson visiterat. Med tortyr hade han avsett det förhållandet att de fått

stå uppställda i tre led på stengolvet framför svängdörrarna under en timme,
vilket enligt hans uppfattning skett i avsikt att få dem att erkänna tillgrepp.

Jönsson: Vid eftermiddagsvisitationen hade sergeanten Carlsson icke tillfrågat
honom örn han tillgripit materiel, utan endast flyktigt visiterat hans
skåp. Han hade stått i första ledet vid svängdörrarna. Han hade frusit men
hade icke begärt att få påtaga tröja. Han hade hört av volontären Pettersson
A 1, att denne fått tillstånd att påtaga tröja. Han hade icke något att anmärka
mot Stahres uppträdande och hade icke känt spritlukt från denne, ehuru han
stått 1—1.5 meter framför och vänd mot denne, då han begärt permission för
naturbehov. Han hade hört sergeanten Carlsson fälla yttrandena »djävla
löss» och »förbannade stortjuvar» under visitationen av Nyberg. Han hade
efter uppställningens slut haft svårt att somna därför att han varit stelfrusen.
Han vore förlagd i 3. logementet. Där hade brukat vara kallt örn morgnarna
och kallare i korridoren, varför han tidvis måst lägga över sig päls om nätterna.
Med tortyr avsåge han det förhållandet, att de fått stå uppställda en
timme på stengolvet framför svängdörrarna, vilket han uppfattat som ett försök
att få dem som nekat att erkänna tillgrepp.

Hess: Han hade hört volontären Pettersson Ing 2 begära att eleverna skulle
förflyttas till lektionssalen, där det varit varmare, men icke hört vad Stahre
svarat härpå. Någon spritlukt hade han icke förmärkt från Stahre, vilken
han icke varit nära. Han hade under visitationen av Nyberg hört sergeanten
Carlsson fälla yttrandena »djävla löss» och »förbannade stortjuvar». Han
hade icke märkt att sergeanten Carlsson nonchalerat hälsning. Han vore förlagd
i 3. logementet och där brukade vara kallt om morgnarna varför han
ofta haft pälsen över sig om nätterna. Han hade icke begärt få påtaga tröja
därför att han trott det skulle nekas, emedan han iakttagit att några nekats
permission för naturbehov. Han hade icke kunnat sova under natten på
grund av köld. Med tortyr hade han avsett det förhånandet, att de efter visitationens
slut uppställts i tre led på stengolvet framför svängdörrarna, där
det varit kallast, vilket han ansåge icke varit nödvändigt.

Stålbrand: Vid eftermiddagsvisitationen hade han tillfrågats av sergeanten
Carlsson örn han tillgripit materiel, varefter Carlsson visiterat hans skåp.
Stahre hade varit inne i 4. logementet under påklädseln och Stålbrand hade
därvid hört Stahre skrika till Johansson att avtaga ylletröjan. Inkommen
för att visiteras hade Stålbrand tyckt sig känna spritlukt från Stahre och
försökt förvissa sig därom, men sedan icke kunnat märka någonting. När
Stahre under visitationen upptäckt materiel hos någon hade han skrikit: »Det
här är stöld.» Senare hade Stålbrand märkt att några fått tillstånd att
påtaga ylletröja, men icke själv anhållit därom därför att han trott att det
skulle vägras. Han hade nämligen iakttagit att några vägrats permission
för naturbehov. Han hade stått vid svängdörrarna. Han hade hört sergeanten
Carlsson under visiteringen av Nyberg fälla yttrandena »djävla löss»
och »förbannade stortjuvar». Carlsson hade därvid icke varit särskilt högröstad.
Han hade icke iakttagit att Carlsson skulle nonchalerat hälsning.

Han hade efter uppställningens slut legat länge och frusit innan han kunnat
somna. Vid ett tillfälle tidigare hade tillsagts att golvet vid svängdörrarna
icke skulle tvättas därför att risk förelåge att vattnet skulle frysa. Detta ansåge
han visa att det brukade vara mycket kallt i korridoren. Med tortyr
hade han avsett det förhållandet, att de under en timme stått uppställda i tre
led framför svängdörrarna, där det varit kallast, vilket han uppfattat som
ett medel att frampressa bekännelse om tillgrepp.

Holst: Vid eftermiddagsvisitationen hade sergeanten Carlsson tillfrågat honom
om han tillgripit materiel, vilket han bestritt. Han vore förlagd på 3.
logementet och där brukade vara så kallt örn nätterna, att han ofta måst
lägga kappan över sig. Han hade icke haft tröja på sig. Han hade iakttagit
att en volontär på begäran fått tillstånd att påtaga tröja, men icke själv
anhållit därom. Han hade nämligen icke trott, att han skolat erhålla tillstånd
därför att han iakttagit, att några vägrats permission för naturbehov.
Stahre hade varit högljudd men icke »skrikit». Holst hade icke förmärkt
spritlukt från Stahre. Han hade hört sergeanten Carlsson fälla yttrandena
»djävla löss» och »förbannade stortjuvar» men visste icke mot vilken de
fällts. Han hade icke iakttagit att Carlsson nonchalerat hälsning. Han hade
legat i halvslummer över en timme innan han kunnat somna på grund av
att han varit genomfrusen. Med tortyr hade han avsett dels det förhållandet,
att de fått stå uppställda i den kalla korridoren så länge i stället för att
få vistas i lektionsrummet, där det varit varmt, dels ock att permission för
naturbehov nekats dem.

Zelmerlööv: Han vore förlagd på 4. logementet och där brukade vara så
kallt om nätterna att många måst lägga pälsarna över sig. Ifrågavarande
kväll hade det varit kallare än vanligt därför att dörren mellan logementet
och korridoren, där det varit kallare, stått öppen. Han visste icke örn någon
tillsagts avtaga tröja. Stahre hade under påklädseln vistats i logementet och
Zelmerlööv tyckte han borde hava hört om Stahre givit dylik tillsägelse.
Stahre hade tillsagt en volontär att avtaga mössan, men tillsägelsen hade
icke gjorts i obehärskad ton. Ilan hade icke hört sergeanten Carlsson fälla
de av övriga hörda omvittnade yttrandena. Carlsson hade varit »grälig»
men icke obehärskad. Zelmerlööv hade icke haft tröja på sig och icke
begärt att få påtaga dylik för att det icke skulle bliva en allmän framställning
härom. Han hade icke varit så nära Stahre att han kunnat känna
spritlukt från denne. Han hade haft svårt att sova på grund av kölden, men
han trodde att de flesta i logementet sovit. Vid tvenne tillfällen hade sergeanten
Carlsson underlåtit besvara hans hälsning. Vid ena tillfället hade
Carlsson gått i sällskap med sin hustru. Vid det andra tillfället hade Carlsson
stått och samtalat med några personer på Storgatans trottoar och Zelmerlööv
hade befunnit sig på den andra trottoaren, då han hälsade. Zelmerlööv
vore icke säker på att Carlsson sett honom, ehuru han lyckt sig
hava mött Carlssons blick. Med tortyr hade han avsett det förhållandet att
de fått stå uppställda så länge i den kalla korridoren.

Larsson: Han vore förlagd i 4. logementet där det brukade vara så

kallt att han merendels använde kappa eller päls om nätterna. Ifrågavarande
natt hade det varit kallare än vanligt därför att dörren mellan logementet
och korridoren stått öppen under visitationen. Han hade icke haft
tröja på sig och hade icke begärt att få påtaga dylik därför att han icke
trott att visitationen skulle taga så lång tid, som den gjort. Ilan hade icke
hört något om att förflyttning till lektionsrummet varit ifrågasatt. Han hade
icke varit så nära Stahre att han kunnat känna örn denne luktade sprit eller
icke. Han hade hört Stahre i skarp ton tillsäga någon, som påtagit mössa,
att avtaga denna. Han hade vidare hört Stahre i behärskad ton säga till en
elev som påtagit tröja att han icke kommenderat klädsel med dylik. Han
hade icke hört sergeanten Carlsson fälla några obehärskade yttranden.
Efter uppställningens slut hade han varit så genomfrusen att han haft svårt
att somna. Med tortyr hade han avsett det förhållandet, att de den sista
timmen fått stå uppställda på stengolvet framför svängdörrarna, där det
varit som kallast.

Johansson Ing 3: Vid eftermiddagsvisitationen hade sergeanten Carlsson
tillfrågat honom örn han tillgripit materiel, vilket han bestritt. Han vore
förlagd på 4. logementet och där brukade vara så kallt om nätterna att
han merendels använde kappa. Under påklädseln hade Stahre varit närvarande
i logementet. Denne hade varit behärskad och Johansson hade
icke hört honom tillsäga någon att avtaga tröjan. Johansson hade själv
icke haft tröja och hade icke begärt få påtaga dylik därför att han varit
mycket sömnig. Han hade vid ett tillfälle då befälet stått tillsammans i
korridoren känt spritlukt, men visste icke av vem det luktat. Han hade
hört sergeanten Carlsson fälla yttrandena »djävla löss» under visitationen av
Nyberg och »förbannade stortjuvar» antagligen under visitationen av Moberg.
Vid ett tillfälle hade sergeanten Carlsson icke besvarat hans hälsning
vid möte på samma trottoar på bron, men han vore icke säker på att
Carlsson sett honom. Med tortyr hade han avsett det förhållandet, att de
sista timmen fått stå uppställda på stengolvet framför svängdörrarna, vilket
han uppfattat som press på dem att erkänna tillgrepp.

Ohlsson: Han hade klockan 21.50 avhämtats till visitationen ur arrest lokalen

där han avtjänade arreststraff. Han vore eljest förlagd på 4. logementet,
där det brukade vara så kallt örn nätterna att han ofta hade päls
på sig. Han hade vid ett tillfälle stått knappt en meter från Stahre och
då känt spritlukt från denne. Aven av sergeanten Carlsson hade han känt
spritlukt, då denne undersökte hans skåp, men ingen av dem hade förefallit
vara påverkade av sprit. Han hade hört Stahre säga: »Det här är

direkt stöld» i samband med att han i något skåp hittat tillgripen materiel.
Han hade hört volontären Pettersson Ing 2 säga att han skulle anhålla hos
Stahre om förflyttning till lektionsrummet, där det varit varmt, men Pettersson
hade kommit tillbaka och sagt att hans anhållan avslagits. Han
hade hört sergeanten Carlsson yttra, då han påträffat tillgripen materiel
under visitationen av Nyberg: »Förbannade stortjuvar, ni äro ena riktiga

förbannade löss.» Med tortyr hade han avsett dels det förhållandet, att

de fått stå uppställda i den kalla korridoren så länge, dels ock att de nekats
permission för naturbehov.

Samtliga hörda elever uppgåvo inför krigsrätten att de icke hade något
yrkande att framställa.

Vid krigsrättssammanträdet den 19 februari hördes Stahre och sergeanten
Carlsson, varjämte på krigsfiskalens begäran vittnesförhör företogs med
fanjunkaren Lundh, maskinisten Sundström och furiren Vestin samt korpralerna
Frennesson, Granlund och Dittmer. De sålunda hörda uppgåvo därvid
följande:

Stahre: Den av sergeanten Carlsson företagna visitationen hade tagit ungefär
en halv timme och försiggått omedelbart före middagsmålets utspisande.
Den hade icke varit avsedd att vara grundlig. Med anledning av innehållet
i den rapport Carlsson lämnat över denna visitation hade Stahre
ansett att en grundlig visitation varit nödvändig. Stahre hade varit befälhavare
för sjukvårdskorpralskolan sedan första hälften av december 1937 och
kände icke till någon anmälan om att det skulle vara kallt i logementen.
Han vistades ofta i korridoren före tjänstens början på morgnarna och hade
aldrig märkt någon kyla i denna. Han beräknade att temperaturen i logementen
varit 17—18° och några grader lägre i korridoren. Under företagna
nattliga visitationer hade han icke märkt att manskapet brukat använda
kappor eller pälsar under nätterna. Ylletröja vore ett sådant plagg, som
manskapet finge använda efter eget bestämmande. Tillsägelsen att klädseln
skulle vara linnekläder hade icke inneburit förbud att använda ylletröja
och den hade givits därför att en och annan påtagit vapenrock. Hade tillsägelsen
inneburit förbud att använda ylletröja, hade Stahre givetvis icke
lämnat tillstånd till påtagande av dylik då begäran därom senare framställdes.
Uppställningen i korridoren hade varit på två led och under manöver.
Stahre hade då och då varit ute i korridoren och förvissat sig om att eleverna
stått uppställda enligt order. Själv hade han under visitationen varit
iklädd daglig dräkt utan kappa eller päls. Vid sista uppställningen hade han
varit iklädd päls beroende på att han då skulle lämna kasernen. Han hade
icke iakttagit att manskapet frusit, ty i så fall skulle han vidtagit andra dispositioner
för att förekomma detta. Han hade icke hört sergeanten Carlsson fälla
de av vissa elever omnämnda yttrandena och ansåge att Carlsson vid tillfället
ifråga icke använt högre röst än han vanligtvis använde i tjänsten. Efter
visitationens slut hade Stahre sagt att jämförelse skulle göras mellan vad
som tillrättaskaffats under visitationen och vad som fortfarande saknades,
vilket han beräknat skulle taga en timme. Han bade icke haft någon tanke
på att med den sista uppställningen söka framtvinga bekännelser. I visitationens
senare del hade tre furirskoleelever deltagit och cn av dessa hade varit
iklädd endast pyjamasbyxor utan att klaga över köld.

Carlsson: Sedan kasernens nya värmeledning blivit färdig hade han aldrig
hört något klagomål på köld i kompaniförläggningen. Vid detta tillfälle hade
det icke varit kallare i korridoren än vid de tillfällen då temperaturen kon 6—388916.

Militieombudsmannens ämbetsberättelsc.

trollerats och befunnits vara 10—12°. I logementen brukade temperaturen
vara 17—18°, stundom 19—20°. Ytterdörrarna vöre icke försedda med automatiska
dörrstängare och därför kunde det tänkas att under dagarna, då
dörrarna ofta öppnades och stundom lämnades öppna samt temperaturen
ute vore låg, temperaturen i yttre förstugan kunde gå ned, och med anledning
därav vore det möjligt att order givits att iakttaga försiktighet med
vatten vid rengöring av denna förstuga. Ylletröja tillhörde underkläderna
varför manskapet ägde använda sådan efter eget beprövande. Carlsson hade
sett en del elever påtaga ylletröja utan att Stahre gjort anmärkning härom.
Stahre hade vid ifrågavarande tillfälle uppträtt korrekt som vanligt och
någon spritlukt hade Carlsson icke känt ehuru han ofta varit Stahre helt
nära. Han bestrede att han skulle fällt de påstådda yttrandena och framhölle
att han icke kunde fälla dylika yttranden i sin kompanichefs närvaro.
Det vore möjligt att han, då tillgripen materiel upptäckts, till Lundh fällt
något yttrande såsom: »Det är för djäkligt att dom nyss nekat och nu ser
man att de äro riktiga tjuvar.» Han hade icke hört Stahres yttrande vid
sista uppställningen, ty då hade han och furiren Vestin varit ute och undersökt
om någon materiel blivit utkastad genom fönstren. Han ansåge att det
varit nödvändigt att företaga visitationen på sätt som skett örn resultat skulle
nås. Någon avsikt från Stahres sida att söka frampressa bekännelse ansåge
han icke hava förelegat. Visitationen hade kommit att taga längre tid än
han från början beräknat, men detta hade berott på att manskapet genom
envist förnekande av tillgreppen fördröjt densamma. Så hade exempelvis
volontären Bertilsson nekat och visiterats samt fått gå ut tvenne gånger innan
en honom tillhörig väska påträffats bakom ett skåp, vilket förmått Bertilsson
att slutligen erkänna sina tillgrepp. Carlsson hade icke haft med eleverna
att göra förrän vid ifrågavarande visitation och ansåge att de mot honom
riktade beskyllningarna föranletts av det förhållandet att han anmält
dem för tillgrepp av materiel.

Lundh: Han erinrade sig icke om underkläder eller skjorta och kalsonger
anbefallts vid uppställningen. I vart fall hade eleverna varit oförhindrade
att påtaga ylletröja. Han erinrade sig visitationen av Nyberg, men kunde
icke erinra sig att Carlsson därunder fällt något olämpligt yttrande. Han
hade från början trott att visitationen skolat taga betydligt kortare tid i anspråk
och så hade även blivit fallet örn icke eleverna försvårat densamma
genom ihärdigt förnekande av gjorda tillgrepp. Han ansåge att eleverna
icke sett frusna ut. Han hade icke uppfattat den sista uppställningen såsom
press på eleverna för att få dem att erkänna ytterligare tillgrepp. I övrigt
vitsordade han riktigheten av sina vid förhöret inför kårchefen lämnade uppgifter.

Sundström: Han vore maskinist sedan fjorton år. Sedan den nya värmeledningen
installerats för ungefär sju år sedan hade inga klagomål angående
värmen anförts. Enligt kasernvårdsreglementet skulle temperaturen i logementen
vara + 16°. Sundström antecknade yttertemperaturen dagligen
klockan 21. Under dagen brukade temperaturskillnaden mellan logementen

och korridoren uppgå till 8—10°, men på nätterna vore temperaturskillnaden
mindre. Han vidhölle i övrigt sina vid det föregående förhöret lämnade
uppgifter.

Vestin: Han hade tjänstgjort på kompaniet i fyra år. Han hade icke
märkt att manskapet nattetid brukade använda kappor eller pälsar. Vid
ett tillfälle under december månad 1937, då han tjänstgjort som kompanidagunderofficer,
hade någon klagat över att det varit kallt under natten och
detta hade han meddelat maskinisten. Han hade varit nära Stahre flera
gånger, men icke märkt någon spritlukt från denne. Han hade icke hört
Carlsson fälla de påstådda yttrandena och ansåge att han måste hava hört
dessa om de fällts. Efter visitationens slut hade Stahre yttrat att en del materiel
tillrättakommit och att eleverna skulle få tillfälle omtala örn de hade
någon mera materiel, men därvid hade icke yttrats något om en timme.
Vestin hade uppfattat den givna ordern örn klädseln så att den som önskade
påtaga ylletröja hade att göra framställning härom. Vestin vitsordade i övrigt
riktigheten av vad han vid förhöret inför kårchefen uppgivit.

Frennesson: Han hade blivit väckt klockan 23.15 med order att deltaga
i visitationen och hade då gått ned till denna iklädd pyjamasbyxor och vapenrock.
Det hade varit kallt om fotvristerna därför att han icke haft strumpor
på sig, men i övrigt hade det icke varit kallt. Han hade deltagit i visitationen
för att igenkänna materielen. Han hade varit nära Stahre, men
icke kunnat förmärka någon spritlukt från denne. Stahre hade varit bestämd
i sitt uppträdande, men icke obehärskad eller kitslig. Då Frennesson
kommit ned hade visitationen av Moberg pågått. Han hade icke hört Carlsson
fälla de påstådda yttrandena. Han hade icke hört någon framställning
örn förflyttning från korridoren. Volontären Larsson hade efter det han visiterats
påtagit ylletröja utan att bliva tillsagd avtaga densamma.

Granlund: Han hade blivit väckt klockan 23.15 och hade gått ned till
visitationen iklädd vapenrock, byxor och skor. Det hade icke varit kallt i
början, men så småningom hade det börjat draga kallt örn benen. Han
hade varit nära Stahre, då han anmälde sig, men icke förmärkt spritlukt
från denne. Han hade eljest suttit vid fönsterbordet och fört anteckningar.
Han hade icke hört något olämpligt yttrande av vare sig Carlsson eller Stahre
och icke hört någon beklaga sig över kyla. Carlsson hade icke förgått sig
mot Moberg under visitationen av denne. Efter visitationens slut hade han
hört Stahre säga att de finge stå en timme och betänka sig, därför att en del
materiel fortfarande saknades, varefter Stahre gått till expeditionen för att
ordna anteckningarna över visitationen. Granlund hade icke uppfattat detta
som press på eleverna att erkänna utan funnit det helt naturligt. Han hade
icke sett på termometern och kunde icke yttra sig örn temperaturen.

Ditt mer: Även han hade blivit väckt klockan 23.15 samt hade då gått
ned till visitationen iklädd vapenrock, byxor och tofflor men utan kalsonger
och strumpor. Under visitationen hade han uppehållit sig vid skåpen och
hade emottagit den tillgripna materiel, som hittats. Han hade otta varit
nära Stahre, men hade icke märkt någon spritlukt från denne. Stahre och

Carlsson hade icke varit mera högljudda än vanligt, och några olämpliga
yttranden hade han icke hört någon av dem fälla. Det hade icke varit kyligt
i logementet, men vid 2—3-tiden hade han börjat frysa om fotvristerna
därför att han icke haft strumpor. Han hade då sett på termometern i logementet,
som visat + 12°. Dörrarna mellan korridoren och logementen hade
hela tiden varit öppna. Han hade icke märkt något missnöje under visitationen.

Med anledning av korpralen Frennessons uppgifter örn volontären Larsson
hade denne tillkallats samt tillfrågats örn han påtagit ylletröja i samband
med att han visiterats, vilket Larsson emellertid bestred. Sedan Frennesson
med anledning härav ånyo hörts, medgav Larsson att han gjort så som
Frennesson uppgivit.

Vid krigsrättens sammanträde den 19 februari anhöll krigsfiskalen om
uppskov i målet för att lämna militieombudsmannen tillfälle att taga del av
vad vid krigsrätten förekommit. Med bifall härtill uppsköts målet att åter
förekomma å dag som framdeles skulle bestämmas.

1 skrivelse den 22 februari 1938 från chefen för Norrlands trängkår till
chefen för II. arméfördelningen, vilken skrivelse i avskrift insänts till militieombudsmansexpeditionen
av arméfördelningschefen, anförde kårchefen
bl. a.:

På grund av de tillgrepp av sjukvårdsmateriel vilka uppdagats vid den
nu ifrågavarande visitationen hade 11 av eleverna av krigsrätt dömts för
snatteri. En av dessa elever hade därjämte vid samma tillfälle för rymning
och förargelseväckande beteende inför domstol ådömts tio dagars
arrest.

Den sjukvårdsmateriel som vid inventering den 28 januari 1938 av det
av skolan disponerade förrådet antecknats såsom förkommen hade enligt
vad militieombudsmannen inhämtat utgjorts av:

2 första förband, 4 förbandspaket nr II, 35 ark skrivpapper, 5 block skrivpapper,
20 ark postpapper, 23 oktavkuvert, 22 kvartskuvert, 96 stålpennor,
6 radérgummin, 3 pennskaft, 15 blyertspennor, 6 rödpennor, 1 pennkniv,
1 fällkniv, 1 nystan bindgarn, 1 måttband, 6 febertermometrar, 4 fodral till
d:o, 17 tvålar, 6 brev säkerhetsnålar, 9 rullar häftplåster 90 X 2.6 cm.,
19 rullar häftplåster 90 X 1.2 cm., 1 tub boraxsalva, 6 rör sömntabletter,
1 tub kodeintabletter, 1 madrassnål och 1 sjukvårdsarinbindel.

Vid visitationen av skolan hade följande materiel tillvaratagits nämligen:

3 första förband, 5 förbandspaket nr II, 2 gasbindor, 1 bomullsbinda, 6
blyertspennor, 25 stålpennor, 1 färgpenna, 3 radérgummin, 1 pennskaft, 1
pennkniv, 5 febertermometrar (därav 3 återlämnade t. innehav.), 5 fodral
till d:o (därav 3 återlämnade t. innehav.), 13 tvålar, 9 rullar häftplåster,
1 tub boraxsalva, 3 rör sömntabletter, 1 tub kodeintabletter, 1 sjukvårdsarmbindel,
1 amp. stelkramp, 6 sublimattabletter och 3 läskpapper.

Enligt krigsrättens av militieombudsmannen infordrade protokoll för den

9 februari 1938 hade nämnda dag volontärerna Bertilsson, Christiansson,
Ohlsson, Hansson, Thäng, Jönsson, Holst, Strömberg, Nyberg, Johansson
och Moberg jämlikt 20 kap. 1 § 2 stycket allmänna strafflagen samt 105 § 2
stycket strafflagen för krigsmakten jämförd med 102 § 2 stycket sistnämnda
lag dömts att för första resan inom kårens kasern förövat snatteri av
kronan tillhörig sjukvårdsmateriel till värde växlande mellan sex kronor 14
öre och 8 öre till kronan böta Johansson femton dagsböter, Bertilsson, Hansson,
Thäng och Nyberg vardera tio dagsböter, Holst sju dagsböter samt en
var av de övriga fem dagsböter, varje dagsbot fastställd till två kronor, varjämte
Moberg dessutom jämlikt 48 och 50 §§ ävensom 95 § strafflagen för
krigsmakten för rymning och förargelseväckande beteende inför krigsrätt
ådömts skärpt arrest i tio dagar.

Vid genomgång av handlingarna fann militieombudsmannen att av sjukvårdskorpralskolans
27 elever fem varken undertecknat anmälan eller blivit
hörda i målet. Av dessa hade emellertid enligt vad militieombudsmannen
inhämtat tre varit intagna på sjukhus vid tidpunkten för ifrågavarande visitation;
en fjärde hade redan dessförinnan lämnat skolan. Den återstående,
volontären Moberg, hördes å militieombudsmansexpeditionen och berättade
därvid följande:

Han hade den 28 januari 1938 suttit i arresten och hade hämtats därifrån
till visitationen. Det hade varit något efter tystnadssignalen och Moberg
hade redan somnat. Då han kommit upp till kompaniet hade kamraterna
stått uppställda i korridoren iklädda linnekläder. Moberg hade
själv varit iklädd ridbyxor och vapenrock, vilken klädsel han behållit hela
tiden visitationen pågått. Han hade icke haft ylletröja under vapenrocken.
Visitationen hade redan börjat då Moberg kommit. Då fanjunkaren Lundh
fått se Moberg hade han yttrat till Stahre: »Nu ska vi raska på för här

hittar vi ingenting, men här ha vi nog den rätte» — och därvid hade han
pekat på Moberg. — Temperaturen i korridoren hade hållit sig under fryspunkten.
Ytterdörrarna hade stått öppna och snön hade yrt genom den
ungefär 3 meter djupa förstugan och genom svängdörrarna in i korridoren.
Denna hade varit belägen på nedre botten i kasernen. Moberg hade stått på
stengolvet framför svängdörrarna och hade frusit kolossalt. Att det varit
minusgrader inne i korridoren framginge därav att det vatten som en av
volontärerna låtit på golvet småningom »tjälat till», varmed Moberg avsåge
att det visserligen icke stelnat men dock något tjocknat. Moberg hade
själv känt behov att kasta vatten men hade förvägrats permission. Moberg
hade härvid ådragit sig en sjukdom som han fortfarande hade känning
av. — Visitationen hade varit slut ungefär vid 3-tidcn. Därefter hade samtliga
fått stå kvar ytterligare en timme emedan man ville försöka få fram
mera av det tillgripna. När det hela varit slut hade Moberg återförts till
arresten. — Under visitationen av volontären Nyberg hade sergeanten Carlsson
inne i logementet yttrat, förutom annat som Moberg icke erinrade sig,
ungefär följande: »Era djävla löss, ni är ena riktiga djävla stortjuvar.»

Moberg trodde icke att yttrandet riktats till någon särskild; det hade snarare
varit ett allmänt omdöme örn samtliga. Vid visitationen av Mobergs skåp
hade fanjukaren Lundh, då han observerat att Moberg haft ett rep i detsamma,
yttrat: »Det är bra att du har repen i ordning så att du kan hänga

dig, för du ska ändå inte komma ifrån detta så billigt.» Vidare hade Lundh
yttrat till Moberg: »Örn det så skall kosta mig livet så är du i alla fall

en djävla idiot.» Samtliga kamrater hade varit vittnen till dessa yttranden.
— Såväl Stahre som Lundh och Carlsson hade luktat sprit. — Moberg hade
tillhört skolan till dess den avslutats. Anmälan till militieombudsmannen
hade han icke undertecknat av den anledningen att han suttit i arresten då
den avsänts.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 11 maj 1938 till krigsfiskalen vid trängkårens krigsrätt
bland annat:

Av handlingarna i målet hade militieombudsmannen inhämtat följande.

Sedan det iakttagits att materiel som i förbinderilådor utlämnats till övningsbruk
åt specialtruppförbandens till Norrlands trängkår förlagda sjukvårdskorpralskola
förkommit, hade löjtnanten Stahre, som varit tjänstförrättande
kompanichef, anbefallt att visitation skulle verkställas för att materielen
skulle tillrättaskaffas och de skyldiga ertappas. Vid en av fanjunkaren
Lundh och sergeanten Carlsson den 28 januari 1938 på eftermiddagen
verkställd visitation i sjukvårdskorpralskolans lokaler hade gjorts vissa
iakttagelser vilka föranlett Stahre att verkställa en noggrannare visitation
på aftonen samma dag. Stahre hade därför strax före tystnadssignalen klockan
10 infunnit sig i kompanilokalen och anbefallt, att samtliga elever skulle
ställa upp i korridoren utanför logementen. Det hade tillsagts, att eleverna
skulle vara iklädda linnekläder, skjorta, kalsonger, strumpor och lägerskor.
Eleverna skulle stå under manöver, vilket enligt exercisreglementet
innebure att de skulle stå med en fot i ledet och att de ej finge samtala.
Den korridor, i vilken eleverna uppställts, hade varit belägen å nedre botten
och endast genom svängdörrar skild från förstugan. Korridoren hade varit
försedd med trägolv utom på ett 4.5 meter brett mittparti, beläget mitt framför
svängdörrarna, där golvet varit av sten. Medan eleverna stått uppställda
i korridoren hade Stahre, biträdd av Lundh och Carlsson, verkställt visitation
av elevernas skåp m. m. inne i logementen. Skåpvisitationen hade
varit avslutad ungefär klockan 2.45. Då icke all den materiel som förkommit
från förrådet återfunnits vid visitationen, hade Stahre meddelat eleverna,
att örn någon kände till något ytterligare som tillgripits, han kunde göra
anmälan därom på kompaniexpeditionen, dit Stahre begåve sig att verkställa
kollationering av anteckningarna över det påträffade med förteckningen över
den förkomna materielen. Eleverna skulle få en timmas betänketid. Stahre
hade under tiden låtit eleverna stå uppställda på tre led på stengolvet mitt
framför svängdörrarna till trappan. Endast en anmälan hade under denna

tid gjorts, nämligen om ett tillgripet måttband. Ungefär klockan 3.40 eller
möjligen något senare hade Stahre avslutat förrättningen och låtit eleverna
gå till sängs. Visitationen hade sålunda pågått i ungefär sex timmar.

I sin skrift hade eleverna anfört klagomål över de lidanden de fått utstå
under visitationen dels på grund av den i korridoren rådande kölden från
vilken deras lätta, av Stahre anbefallda klädsel icke förmått skydda dem,
dels genom att de blivit förvägrade permission för naturbehov, dels ock genom
uttröttning. De hade betecknat såsom tortyr att Stahre, sedan den
egentliga visitationen avslutats, låtit dem fortfarande stå uppställda i korridoren
på stengolvet för att därigenom pressa dem till ytterligare erkännanden.

Uppgifterna om temperaturen i korridoren ifrågavarande natt varierade
rätt väsentligt. Eleverna hade i allmänhet uppskattat temperaturen till under
eller omkring 0° medan befälet uppgivit att temperaturen varit betydligt
högre. Uppgifterna från befälets sida varierade mellan + 10 och + 14°.
Enligt maskinisten Sundströms uppgift plägade skillnaden mellan temperaturen
i korridoren och i logementen under dagen uppgå till 8—10° och på
nättén till omkring 7°. Korpralen Dittmer hade på natten vid 2—3-tiden i
ett av logementen avläst termometern, vilken då visat + 12°. Med hänsyn
därtill att yttertemperaturen ifrågavarande natt varit —4° och då enligt
uppgift eldningen i värmeledningen avslutats klockan 22.30 och ater påbol -jäts först klockan 3.45 torde man med visshet kunna utgå från att temperaturen
i korridoren avsevärt understigit den av befälet uppskattade och att
den i varje fall varit så låg, att den som under 6 timmar varit nödsakad att
mitt i natten i linnekläder stå uppställd i korridoren måste hava frusit betydligt.
Särskilt måste detta hava varit fallet med dem som fått stå i närheten
av svängdörrarna.

Stahre hade uppgivit att hinder ej förelegat för dem, som så velat, att påtaga
ylletröja. Man finge emellertid ej förvåna sig över att eleverna i allmänhet
trott att påtagandet av ylletröja varit förbjudet, då Stahre i sin
order noggrant angivit i vilka plagg eleverna skulle vara klädda. Då Stahre
tämligen snart måste hava märkt att visitationen skulle draga ut på tiden
hade det tillkommit honom att tillse att elevernas klädsel motsvarat temperaturförhållandena.
Ostridigt torde vara att Stahre vägrat vissa elever permission
för naturbehov. Furiren Lindahls förmodan att det varit som demonstration
som Thäng låtit sitt vatten i byxorna förtjänade ej bemötande.
Ostridigt vore jämväl att Stahre låtit efter visitationen uppställa eleverna på
stengolvet framför svängdörrarna utan att anledning ur visitationssynpunkt
därtill förefunnits. Att eleverna måst uppfatta anordningen att de skulle
stå i den kallaste och dragigaste delen av korridoren i avvaktan på ytterligare
erkännanden såsom en obehörig press pa dem vore knappast ägnat
att förvåna.

Genom sina åtgärder vid ifrågavarande visitation måste Stahre anses hava
på ett betänkligt sätt brustit i omvårdnaden av den honom underställda
truppen. Stahres tjänstefel i berörda hänseenden ansåge militieombuds -

mannen vara av sådan beskaffenhet att de icke kunde undgå laga beivran.
Militieombudsmannen uppdroge sålunda åt krigsfiskalen att vid krigsrätten
yrka ansvar å Stahre efter lag och sakens beskaffenhet.

Av handlingarna syntes framgå att sergeanten Carlsson under visitationens
förlopp vid något tillfälle antingen till eller örn eleverna eller några av dem
använt uttrycken »djävla löss» och »förbannade stortjuvar». Härigenom
hade Carlsson gjort sig skyldig till smädligt eller förolämpande tal mot underordnad
krigsman. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt krigsfiskalen
att vid krigsrätten ställa jämväl Carlsson under tilltal för vad han
sålunda låtit komma sig till last samt även beträffande honom yrka ansvar
jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

Vid förhöret med volontären Moberg hade denne uppgivit att fanjunkaren
Lundh fällt vissa yttranden som måste anses grovt kränkande för Moberg.
Då utöver Mobergs egna uppgifter ingen utredning vunnits beträffande vad
i denna del förelupit torde krigsfiskalen vid krigsrätten förebringa sådan
samt gentemot Lundh framställa de ansvarsyrkanden till vilka utredningen
kunde föranleda.

Till fullgörande av detta uppdrag yrkade krigsfiskalen P. W. Glad vid
krigsrätten att enär Stahre vid visitationen gjort sig skyldig till bristande
omvårdnad örn den honom underställda truppen särskilt genom beordrande
av allt för tunn klädsel Stahre måtte dömas till ansvar för tjänstefel jämlikt
25 kap. 16 § allmänna strafflagen och 129 § strafflagen för krigsmakten,
eventuellt jämlikt 130 § sistnämnda lag. Mot Lundh och Carlsson yrkade
Glad ansvar enligt 91 § strafflagen för krigsmakten, enär de vid tillfället
förolämpat dem underordnade krigsmän med smädliga yttranden.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 21 maj 1938 och utlät sig därvid: I

målet ifrågavarande, den 28—29 januari 1938 förrättade visitation
av den Stahre såsom tjänstgörande kompanichef underställda sjukvårdskorpralskolan
hade verkställts av Stahre med biträde av bland andra Lundh
och Carlsson samt avsett tillrältaskaffande av materiel, som förkommit vid
skolan. Elevernas skåp i tredje och fjärde logementen hade visiterats med
början något före klockan 10 eftermiddagen den 28 januari och avslutning
nästföljande dag omkring klockan 2.45 förmiddagen, och under denna skåpvisitation
hade eleverna stått uppställda på led i korridoren utanför logementen
samt i tur och ordning inkallats i vederbörande logement. Efter skåpvisitationen
hade eleverna under ungefär en timmes tid hållits uppställda på
tre led å huvudsakligen stengolvet framför svängdörrarna till trappan i kasernens
förstuga. Vad anginge åtalet mot Stahre för bristande omvårdnad

om den honom underställda truppen hade, om än med hänsyn till omständigheterna
anledning till anmärkning icke ifrågakommit vidkommande planläggning
och igångsättande av skåpvisitationen — ordern örn elevernas klädsel
inberäknad — likväl ett ändrat läge efter hand inträtt genom skåpvisitationens
av Stahre oförutsedda långvarighet. Även med beaktande av dels
elevernas överdrifter beträffande temperaturen i korridoren och logementen
samt deras obehag därav och dels såväl den utjämning, vilken följt av att
dörrarna mellan nämnda lokaler mestadels stått öppna, som även den ringa
användningen nattetid av ytterdörrarna och svängdörrarna måste genom utredningen
det missförhållande anses ådagalagt, att i längden inomhustemperaturen
blivit väl kylig och påfrestande för eleverna, vilka som regel haft att
stå stilla och som i allmänhet icke burit mera klädsel än den av Stahre anbefallda.
Under skåpvisitationen hade Stahre genom några av honom bifallna
framställningar örn tillstånd till påtagning av tröja ävensom genom av honom
skäligen avslagen begäran om elevernas förflyttning till lektionssal med
varmare luft gjorts uppmärksam på den otillräckliga värmen i korridoren.
Detta missförhållande, som icke bort av Stahre förringas, hade utan avsevärd
svårighet och utan men för undersökningen kunnat åtminstone väsentligt
avhjälpas genom enkla åtgärder i fråga om klädsel eller annat i den
mån visitationen utförts. Dylika åtgärder hade Stahre underlåtit. Den av
Stahre efter skåpvisitationen anbefallda ovanangivna uppställningen framför
svängdörrarna med oförändrad klädsel under en timmes tid hade påtagligare
än i fråga om skåpvisitationen men i enahanda hänseenden inneburit ett
truppen påtvunget obehag, vilket — såsom Stahre bort inse — stått i uppenbart
missförhållande till vad som kunnat vinnas genom undersökningens
förlängning i denna form utöver skåpvisitationen. Vad på sätt ovan anförts
enligt krigsrättens bedömande läge Stahre till last kunde, då han, såvitt visats,
icke handlat i den i 129 § strafflagen för krigsmakten angivna avsikt
utan fast hellre finge antagas hava närmast åsyftat befrämjande av den företagna
undersökningen, icke annorlunda anses än som oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikt. Såsom förmildrande omständighet borde tillika anföras undersökningens
till följd av elevernas antal och icke minst deras gensträvighet
och ovillighet besvärliga beskaffenhet; och i målet påtalade behandling av
eleverna hade icke haft nämnvärd verkan på deras hälsa. Beträffande åtalet
mot Carlsson funne krigsrätten honom genom egna uppgifter jämte övrig
utredning lagligen förvunnen att hava vid skåpvisitationen gjort sig skyldig
till förolämpning mot underordnad krigsman. Vad anginge åtalet mot Lundh
hade icke mot hans förnekande ådagalagts, att han gjort sig skyldig till
förolämpning mot underordnad krigsman. På anförda skäl prövade krigsrätten
lagligt ogilla åtalet mot Lundh samt vidkommande Stahre och Carlsson
döma dels Stahre, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, för oförstånd
i fullgörande av tjänsteplikt till disciplinstraff av arrest utan bevakning
två dagar, dels ock (Larlsson, jämligt 91 § samma lag, för förolämpning
mot underordnad krigsman till arrest utan bevakning en dag.

Från detta utslag som innefattade de militära krigsrättsledamöternas mening
voro krigsdomaren och auditören skiljaktiga så till vida som de ansågo
straffet för Stahre böra bestämmas till arrest utan bevakning i sex dagar.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 8 juni 1938 uppdrog militieombudsmannen
åt ämbetet att i krigshovrätten anföra besvär över regementskrigsrättens
utslag så vitt anginge Stahre och Carlsson. Militieombudsmannen
anförde därvid:

Då enligt militieombudsmannens mening vad i målet läge Stahre till last
vore av beskaffenhet att för honom böra medföra påföljd av icke lindrigare
beskaffenhet än det av de civila krigsrättsledamöterna utmätta straffet,
borde ämbetet i enlighet härmed i krigshovrätten yrka att krigshovrätten
måtte med upphävande av regementskrigsrättens utslag så vitt anginge Stahre
ådöma honom strängare straff. Vad anginge Carlsson så hade regementskrigsrätten
funnit honom genom egna uppgifter jämte övrig utredning lagligen
förvunnen att hava gjort sig skyldig till förolämpning mot underordnad
krigsman. Härför hade krigsrätten dömt Carlsson till arrest utan bevakning
i en dag. Då det straff vartill Carlsson sålunda blivit dömd syntes militieombudsmannen
allt för lindrigt med hänsyn till beskaffenheten av den förseelse
vartill han gjort sig skyldig, borde ämbetet i krigshovrätten yrka att
krigshovrätten måtte med upphävande av regementskrigsrättens utslag jämväl
såvitt anginge Carlsson ådöma även honom strängare straff.

Med anledning härav anförde överkrigsfiskalsämbetet besvär över krigsrättens
utslag såvitt anginge Stahre och Carlsson och yrkade därvid att Stahre
och Carlsson måtte dömas till strängare straff.

Krigsrättens utslag i fråga om Lundh vann däremot laga kraft.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 20 september 1938 därvid
krigshovrätten anförde:

Krigshovrätten funne ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag såvitt
Carlsson anginge. Vidkommande Stahre prövade krigshovrätten med hänsyn
till i målet förekomna omständigheter skäligt på det sätt ändra överklagade
utslaget att det straff, vartill Stahre jämlikt av krigsrätten åberopat
lagrum, 130 § strafflagen för krigsmakten, gjort sig förfallen för oförstånd
i fullgörande av tjänsteplikt, höjdes till arrest utan bevakning i fyra dagar;
och skulle vid verkställighet härav avräknas det straff, Stahre kunde hava
undergått på grund av krigsrättens utslag.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

12. Missfirmelse av underlydande m. m.

(Jfr redogörelsen under 11.)

1 en den 18 augusti 1938 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift påtalade sjukvårdskonstapel vid Norrbottens artillerikår nr 10/1
Thore Bergquist vissa förhållanden vid specialtruppförbandens till Norrlands
trängkår förlagda sjukvårdskorpralskola 1937—1938. I denna skrift
uppgav Bergquist, förutom annat varom nu icke är fråga, att skolans chef,
fanjunkaren vid trängen Edvard Hjalmar Lundh vid flera tillfällen inför
eleverna fällt för dessa och andra personer kränkande samt eljest olämpliga
yttranden. Härom anförde Bergquist i skriften:

»Vid ett tillfälle hade vi lektion i Geografi och höll just på med Danmark
när Fanj. Lundh frågade Vol. Pettersson A. 1 om han visste vad staden
Roskilde var bekant för. Pettersson står ett tag och betänker sig när Fanj.
Lundh utbrister: ’Jo det blev en fred sluten där och om inte den freden
blivit sluten hade inte Pettersson, Jönsson eller Holst, ja, förresten inte heller
Per Albin, Wigforss eller Möller varit svenskar och det har ju varit detsamma
så har åtminstone inte dom suttit i riksdagen och pratat skit som
dom alltid gör.’ Vid ett annat tillfälle yttrade han till Vol. Jönsson A. 1: ’Du
ser lika dum och djävlig ut som Per Albin och de andra skåningarna gör
som sitter i riksdagen.’ Det är nästan alltid han fällt sådana yttranden till
Jönsson och då kan man ju förstå orsaken till Vol. Jönssons uteslutning
från skolan.

Vilken uppfattning skall man få av sådana män som äro anställda i Svea
Rikes Tjänst? Att någon kommer att se upp till dem tror jag är föga troligt.
»

Med anledning av innehållet i skriften höll militieombudsmannen den 25
augusti 1938 å militieombudsmansexpeditionen förhör med de av Bergquist
omnämnda sjukvårdsvolontärerna vid Svea artilleriregemente nr 23/8 Pettersson
och nr 22/1 Jönsson, vilka vid förhöret bland annat uppgåvo följande: Pettersson:

Det av Bergquist omnämnda yttrandet av Lundh till Pettersson
under en geografilektion vöre riktigt återgivet i skriften. Däremot kunde
Pettersson icke erinra sig det av Bergquist omnämnda yttrandet av Lundh
till Jönsson. Möjligen hade Pettersson på grund av bortkommendering icke
varit närvarande vid tillfället ifråga. Lundh hade enligt Petterssons åsikt
varit något »hatisk» mot Jönsson och hade överhuvud taget icke kunnat
tåla de av eleverna som varit skåningar.

Jönsson: Han erinrade sig väl det av Bergquist omnämnda yttrandet av
Lundh lill Pettersson vid en geografilektion. Yttrandet vore riktigt återgivet
av Bergquist. Också det av Lundh till Jönsson fällda yttrandet hade
haft den lydelse Bergquist angivit. Lundh hade även vid andra tillfällen
yttrat sig på liknande säll.

Med översändande av Bergquists skrift ävensom av en avskrift av det vid
förhöret med Pettersson och Jönsson förda protokollet anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 29 augusti 1938 till chefen för II. arméfördelningen
att denne ville så snart ske kunde i ärendet höra chefen för trängkåren,
dåvarande majoren vid trängen A. J. E. Qvarnström och Lundh ävensom
de övriga under arméfördelningschefens befäl stående personer vilka kunde
hava någon upplysning att lämna i ärendet.

Den 30 september 1938 inkom arméfördelningschefen med skriftliga yttranden
av Qvarnström och Lundh ävensom med ett protokoll över ett den
15 i samma månad med Lundh hållet förhör.

Qvarnströms yttrande innehöll icke något av betydelse för målet i den
del varom nu är fråga.

Lundh anförde i sitt skriftliga yttrande bland annat: Det av Bergquist
återgivna yttrandet av Lundh under en lektion vore till viss del riktigt återgivet,
dock icke ordagrant. Lundh hade räknat upp några av skolans elever
som varit från Skåne och därvid måhända även nämnt statsministerns och
andra riksdagsmäns namn. Lundh medgåve att det kanske kunde betraktas
som olämpligt, men det hade icke skett i någon ond mening. Lundh bestrede
att han till volontären Jönsson yttrat sig så som angåves i Bergquists skrift.
Lundh hade veterligen aldrig sett statsministern och kunde således icke jämföra
någon med honom. Lundh hade icke föreslagit att Jönsson skulle skiljas
från utbildningen utan hade först genom kårorder fått veta att Jönsson
blivit skild från skolan. Volontären Petterssons påstående att Lundh skulle
hava varit »hatisk» mot Jönsson och mot skåningar i allmänhet vore oriktigt.
Lundh hade aldrig varit hätsk mot någon elev utan hade i stället i det
längsta försökt att hjälpa. Vid ett tillfälle hade Lundh funnit sig nödsakad
att anmäla Jönsson för kompanichefen men i övrigt hade Lundh icke anmält
någon förrän det varit absolut nödvändigt för att vidmakthålla disciplinen.
I fråga om sin lämplighet som lärare ville Lundh hänvisa till sina förmän
ävensom till dem som varit hans elever i övriga skolor under den tid
Lundh tjänstgjort som befäl och lärare vid trupp.

Vid förhöret med Lundh uppgav denne enligt det vid förhöret förda protokollet
följande.

1) Yttrandet till volontären Pettersson under en geografilektion.

Lundh kunde icke erinra sig detaljerna i samband med ifrågavarande yttrande.
På tal om freden i Boskilde hade Lundh yttrat ungefär följande:
»Hade inte den freden kommit till, så hade varken Pettersson eller Jönsson
och förresten inte heller Per Albin eller flera andra, som sitter i riksdagen,
varit svenskar.» Lundh kunde icke påminna sig, att han fällt uttrycket
»pratat skit». Örn han likväl hade uttalat sig på detta sätt, måste det hava
varit i förhastande. Lundh vore fullt på det klara med, att det vore olämpligt
att fälla sådana uttryck under den militära undervisningen.

2. Yttrandet till Jönsson.

Lundh bestrede, att han fällt detta eller liknande uttryck. Han hade
aldrig sett nuvarande statsministern och kunde fördenskull icke yttra sig

om hans utseende. Lundh förnekade bestämt att han hyst något agg till
Jönsson eller någon av de andra skåningarna på skolorna. Jönsson hade
varit slarvig, slö och nonchalant och på den grund ofta måst muntligen
tillrättavisas.

För vinnande av ytterligare utredning i ärendet höll militieombudsmannen
förhör å militieombudsmansexpeditionen den 13 oktober 1938 nied
sj ukvårdsvolontären vid Livregementet till häst nr 22/4 Strömberg samt den
24 i samma månad med sjukvårdskorpralerna vid Svea ingenjörkår nr 14/5
Bertilsson och nr 6/5 Christiansson, vilka samtliga varit elever vid ifrågavarande
sjukvårdskorpralskola. Vid dessa förhör förekom såvitt nu är ifråga
följande.

Strömberg berättade: Det av Bergquist omnämnda yttrandet av Lundh

till Pettersson under en geografilektion vore riktigt återgivet i Bergquists
skrift. Däremot kunde Strömberg icke bestämt erinra sig det av Bergquist
omnämnda yttrandet av Lundh till Jönsson. Lundh hade då och då
blandat in i sitt tal något om skåningar och även nämnt statsministerns
namn. Detta hade emellertid varit i sådant sammanhang att Strömberg icke
närmare fäst sig vid det. Strömberg ville icke påstå att Lundh visat sig
hätsk mot någon viss elev eller mot någon kategori av eleverna.

Bertilsson förmälde: Han erinrade sig det av Bergquist återgivna yttrandet
av Lundh till Pettersson under en geografilektion. Dock kunde Bertilsson
icke bestämt säga om Lundh använt uttrycket »pratat skit etc.» Bertilsson
hade emellertid haft intryck av att yttrandet varit olämpligt. Lundhs
yttrande till Jönsson vore riktigt återgivet av Bergquist.

Christiansson uppgav: Det av Bergquist omnämnda yttrandet av Lundh
till Pettersson under en geografilektion hade Christiansson ett skarpt minne
av. Yttrandet vore rätt återgivet av Bergquist; dock hade Lundh, såvitt
Christiansson kunde erinra sig, icke nämnt statsrådet Wigforss namn. Liknande
yttranden hade Lundh fällt vid flera tillfällen. Christiansson kunde
icke fullt säkert erinra sig det av Bergquist återgivna yttrande som Lundh
skulle hava fällt till Jönsson men holle för troligt att Lundh yttrat något dylikt
eftersom han ofta försökt svärta ner statsministern. Jönsson hade för
övrigt alltid varit utsatt för Lundhs smädelser. Vid en övning hade Lundh
yttrat till Jönsson: »Jönsson liksom Per Albin och andra skåningar kan inte
annat än prata skit.» En lördag hade Lundh till hela skolan, som stått uppställd,
med hänsyftning å eleverna, yttrat bland annat: »Det är det värsta
skitet dom skickat hit.»

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 31 oktober 1938 till krigsfiskalen vid Norrlands trängkårs
krigsrätt följande:

Av utredningen i ärendet torde framgå att Lundh vid skilda tillfällen inför
eleverna vid den av honom ledda sjukvårdskorpralskolan vid Norrlands
trängkår år 1937—1938 fällt för eleverna och andra personer kränkande

saint eljest olämpliga uttryck. Lundh hade delvis erkänt att han felat i nu
angivna hänseenden. Lundhs förseelser mäste betecknas såsom särskilt allvarliga
med hänsyn till att de blivit begångna under Lundhs utövande av
lärår- och instruktörsverksamhet, därvid det i stället ålegat Lundh att i
särskild grad beflita sig om att vara ett gott föredöme för sina elever, iakttaga
opartiskhet i omdömena samt noga undvika att i undervisningen eller
eljest inblanda ovidkommande förhållanden. Lundhs förseelser kunde givetvis
icke undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt
krigsfiskalen att ställa Lundh under åtal vid kårens krigsrätt för vad han
enligt det anförda låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å honom
efter lag och sakens beskaffenhet.

❖ #

Till fullgörande av detta uppdrag yrkade t. f. krigsfiskalen Anders Lindh
vid krigsrätten ansvar å Lundh dels jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten
för smädelse mot Jönsson, dels ock för det Lundh under den ifrågavarande
geografilektionen brustit i anständigt uppförande inför sina elever.
Jönsson, som av åklagaren lämnats tillfälle föra talan såsom målsägande,
yrkade skadestånd av Lundh med femhundra kronor.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 9 november 1938 och utlät sig
därvid:

Enär Lundh, vilken varit chef för en sjukvårdskorpralskola vid trängkåren
under tiden den 11 oktober 1937 till den 19 februari 1938 samt därvid varit
lärare vid skolan, genom eget erkännande jämte övrig i målet förebragt utredning
vore lagligen förvunnen att hava under lektion genom ett till volontären
Pettersson fällt yttrande gjort sig skyldig till oskicklighet i sin tjänstgöring,
ty och som Lundh tillika vore lagligen förvunnen att under sin verksamhet
som lärare vid skolan vid något tillfälle hava förolämpat volontären
Jönsson med kränkande omdöme i hans tjänst, alltså prövade krigsrätten
lagligt för vad Lundh sålunda läge till last dels döma Lundh jämlikt
130 och 91 §§ samt 38 § strafflagen för krigsmakten till disciplinstraff av
arrest utan bevakning tio dagar dels ock förplikta Lundh att till Jönsson i
skadeersättning utgiva tio kronor.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

13. Regementschef har fällt smädliga yttranden och använt kränkande
tillmälen till honom underlydande personal. Han har vidare underlåtit
att vid sjukdom som varat viss längre tid avlämna befälet över regementet.
Befälselever hava använts för handräckning i stället för att undergå be fälsutbildning.

Uti en den 8 september 1937 dagtecknad, den 10 i samma månad till militieombudsmansexpeditionen
ingiven skrift anhöll löjtnanten vid Hallands regemente
N. A. R. Strömbom att få fästa militieombudsmannens uppmärksamhet
på vissa händelser och förhållanden beträffande disciplinen och utbildningen
vid regementet. I skrivelsen anförde Strömbom bland annat följande:

I. Kaptenen E. Thams avsättning såsom chef för 2. övningskompaniet.

Under övning i regementsförband den 12—den 14 augusti 1937 hade på

morgonen den 14 inträffat att ett löst skott avlossats från ett gevär tillhörigt
en värnpliktig vid 2. kompaniet (plutonen Jansson) och träffat en
annan värnpliktig i främre delen av näsan. Skottet hade icke tillfogat någon
allvarligare skada. Den värnpliktige vore numera återställd. Förhör med
anledning av det skedda hade hållits senare på dagen, varefter Tham av regementschefen
översten Gyllenkrok meddelats, att han komme att avsättas från
befälet över 2. övningskompaniet. Från och med den 16 augusti hade löjtnanten
Lindeblad placerats såsom chef för kompaniet. Tham, som med anledning
av det skedda blivit psykiskt nedbruten, hade sedermera åtnjutit
tjänstledighet på grund av sjukdom och hade därefter inlagt ansökan örn
avsked från aktiv stat. Regementschefens summariska och mycket bråda
förfaringssätt i föreliggande fall vore enligt Strömboms mening särskilt efter
svenska förhållanden ytterst ovanligt. Även om det kunde förutsättas, att

2. kompaniets utbildning tidigare under sommaren icke skulle hava varit i
alla avseenden tillfredsställande, syntes en bestraffning av denna art icke
vara tillräckligt rättsligt grundad. Att regementschefens åtgärd hade karaktären
av något slags bestraffning förefölle nämligen påtagligt med hänsyn
till den direkta tidsföljden mellan den relaterade olyckshändelsen, förhöret
och Tharas avsättning. Tham hade icke i detta sammanhang i laga ordning
bestraffats för någon viss förseelse enligt strafflagen för krigsmakten. Det
ville dock synas, som om så rimligtvis borde skett före tillgripandet av en
sådan ytterlighetsåtgärd som avsättning från befälet. Dessutom syntes regementschefens
åtgärd föga stämma överens med föreskrifterna i tjänstgöringsreglementet
för armén § 34 mom. 13. Det passerade ävensom det skäl regementschefen
velat åberopa för sin åtgärd syntes Strömbom sålunda vara av
den art att de vore förtjänta av militieombudsmannens uppmärksamhet.

II. Kaptenen E. G. Wickströms entledigande såsom chef för 6. övningskompaniet.

Wickström hade under sommaren 1937 varit chef för 6. övningskompaniet
(1. årets befälselever, 2. årets befälselever och volontäravdelningen). Alltsedan
sitt övertagande av befälet över regementet och särskilt sedan höljan

av augusti hade Gyllenkrok gentemot 6. kompaniet visat ett uppträdande,
som särskilt för kompanichefen och Strömbom, som vore chef för 1. årets
befälselever, varit mycket irriterande och gjort utbildningsarbetet i hög grad
psykiskt påfrestande. Såväl kompanichefen som båda subalternofficerarna
hade utan särskild anledning hotats med avsättning (jfr nedan V:c och d).
Kompanichefens av föregående regementschef fastställda utbildningsplan hade
sedan den 12 augusti 1937 helt skjutits åt sidan. Framställningar till regementschefen
angående utbildningsarbetet hade i de flesta fall lämnats obeaktade.
Wickström hade dessutom vid flera tillfällen i närvaro av befäl och
trupp varit föremål för tämligen spydiga svar eller tilltal från regementschefens
sida. Strömbom hade som regel dagligen varit i tillfälle iakttaga de deprimerande
återverkningar berörda förhållanden haft på Wickström. Så
mycket känsligare hade Wickström varit för den behandling, som kommit
honom till del, som han vid vissa tillfällen varit besvärad av en förkylningsåkomma
med varinfektion. Omedelbart före regementsmötets början hade
Wickström på egen begäran entledigats såsom chef för 6. övningskompaniet.
Enligt Wickströms egna uttalanden till Strömbom hade denna begäran i verkligheten
till väsentlig del berott på den nämnda personliga behandlingen i
tjänsten. Gyllenkroks uppträdande i föreliggande fall syntes icke allenast
avvika från tjänstgöringsreglementets anvisningar utan även stå i skarp kontrast
till det förtroendefulla förhållande, som enligt Strömboms mening eljest
allmänt vore rådande mellan regementschefer och dem underställd personal
inom det svenska infanteriet.

III. Befälsplaceringen under 1937 års regementsmöte.

Under denna rubrik påtalade Strömbom Gyllenkroks förfarande att med
förbigående av Strömbom placera två yngre löjtnanter såsom ordinarie kompanichefer
under regementsmötet.

IV. Ggllenkroks underlåtenhet att anteckna sjukledighet under augusti
månad 1937.

Gyllenkrok hade på grund av sjukdom icke kunnat deltaga i regementets
övningar från och med den 19 augusti till den 1 september. Enligt uppgift,
vilken syntes vara med verkliga förhållandet överensstämmande, hade Gyllenkrok
hela tiden varit sängliggande i sin bostad. Av en vid Strömboms skrift
fogad regementsorder framginge, i vilka övningar Gyllenkrok under nämnda
tid skolat deltaga. Enligt Strömboms förmenande hade för Gyllenkrok
liksom för övriga officerare och underofficerare förelegat skyldighet att
uppföra antalet sjukdagar å »Sammandrag över officerares och underofficerares
semester-, tjänstledighets- och sjukdagar tiden J/i—‘31/s 1937».

V. Gyllenkroks nedsättande behandling av underlydande personal.

a) Den 14 augusti 1937 hade Gyllenkrok inför befäl och trupp yttrat till

fänriken Jansson: »Stå inte där som en förbannad torgmadam.»

b) Vid hemmarsch från övningar i regementsförband den 14 augusti 1937
hade majoren B. E. G. Döös av Gyllenkrok erhållit order att med honom
underställd styrka från trakten av punkt 112 omkring 6 km norr örn Halmstad
marschera till kasernen i två marschpass. 1 överensstämmelse härmed

hade Döös i närheten av byn Kärleken låtit täten böja av från vägen för att
rasta vid sidan av densamma. Gyllenkrok som observerat detta bade låtit
avbryta rörelsen, vilket beledsagats med utropet: »Idiotiskt!» Detta hade

skett inför befäl och trupp.

c) Strax efter det löjtnanten B. J. G. T. Alstermark omkring den 20 juli
1937 för första gången tagit befälet över 2. årets befälselever, hade Gyllenkrok
låtit styrkan utföra ett antal samlingsrörelser på kaserngården. Den
första samlingsrörelsen hade enligt Gyllenkroks uppfattning gått otillfredsställande.
Följande samtal hade utspunnit sig:

Gyllenkrok: »Gör om samlingsrörelsen, om löjtnanten orkar!»

Alstermark: »Ja överste, jag orkar.»

(Ny samlingsrörelse utfördes.)

Gyllenkrok: »För långsamt! Jag har inte tid att stå här och tramsa.
Skicka upp en karl när det är klart. Om löjtnanten inte kan lära dem det,
så tala om det också, så skall jag tillsätta en annan plutonchef.» Detta
hade yttrats inför befäl och trupp.

d) Den 27 juli 1937 hade Strömbom kallats upp på regementschefens

tjänsterum för att besvara vissa frågor rörande utbildningsståndpunkten hos
1. årets befälselever. Strömbom hade vid tillfället i fråga icke erhållit några
personliga anmärkningar av regementschefen. Plötsligt hade denne emellertid
utbrustit: »Ja, förresten — det är mycket lätt att avsätta både kom pani-

och plutonchefer på studentkompaniet!». Yttrandet hade fällts i regementskvartermästarens
närvaro. Gyllenkrok syntes Strömbom helt och
hållet sakna känsla för det förödmjukande intryck dylika utan skäl utsagda
hotelser måste göra på underlydande.

e) Någon dag omkring den 28 juli 1937 hade Gyllenkrok åsett övningar
av en pluton av 2. kompaniet. Gyllenkrok, som varit missnöjd med det han
iakttagit, hade låtit kalla upp bataljonschefen, majoren Döös, och kompanichefen,
kaptenen Tham, på sitt tjänsterum. Strömbom, som vid tillfället
varit daglöjtnant, hade från sin expedition åhört Gyllenkroks ytterst obehärskade
uppträdande. Med en röst, som säkerligen hörts i större delen av
kanslihusets andra våning, och med ständigt återkommande »hur i helvete»
och »hur fan» samt våldsamma slag, antagligen i skrivbordet, hade tillrättavisning
pågått under c:a 10 minuter.

f) Då regementet den 6 september 1937 varit samlat på kaserngården hade
Gyllenkrok med vitt hörbar stämma tillrättavisat fanvakten med följande
ord: »Fanvakten skall stå rättad, karlarna bakom varandra, vad är det här
för en djävla drullighet!»

g) Nämnas borde även Gyllenkroks flitiga användande av svordomar,
andra råheter och slanguttryck vid det dagliga samtalet med underlydande
i tjänsten. Talrika exempel härpå kunde nämnas.

VI. Gyllenkroks åsidosättande av gällande utbildningsbestämmelser beträffande
första årets befälselever.

I denna del påtalade Strömhorn bland annat att 1. årets befälselever under
tiden den 12—den 28 augusti och den 7—den 18 september 1937 så

7 -388916. Militicombmlsmannens ämbetsberättelse.

gott sorn uteslutande deltagit oell deltoge i övningar i regementsförband samt
förberedelser till sådana, varigenom såväl kompanichefens av föregående regementschef
fastställda utbildningsplan som även genom generalorder utfärdade
bestämmelser åsidosatts, ävensom att befälseleverna vid en tidpunkt,
då ännu en betydande del av skolskjutningen återstått, enligt Gyllenkroks
order deltagit i fältskjutning i trupp, ehuru möjlighet att i erforderlig grad
förbereda sådan skjutning icke förefunnits.

Strömbom anhöll att sedermera få göra muntliga tillägg till framställningen.

Med anledning av den inkomna anmälan höll militieombudsmannen den
23 och den 24 september 1937 förhör i Halmstad med Strömbom och åtskilliga
andra av personalen vid Hallands regemente. Vid detta förhör
kompletterade Strömbom sin anmälan i vissa hänseenden. Sålunda nämnde
Strömbom såsom exempel på vad han under V g anfört örn Gyllenkroks användande
av svordomar, andra råheter och slanguttryck vid det dagliga
samtalet med underlydande i tjänsten följande:

V g 1) Vid en fältskjutning på Nyårsåsen under Gyllenkroks ledning
hade Gyllenkrok formulerat en order örn att förflytta en av de i terrängen
spridda grupperna så: »Ta fram det där djävla gänget!»

2) Under regementets övningar i trakten av Knäred den 14 september
1937 hade fältskjutning ägt rum vid Lossbygget. 1. kompaniet under befäl av
kompanichefen, löjtnanten E. O. Gabrielson hade börjat skjutningen. Då
denna icke förlöpte sa som Gyllenkrok avsett, hade Gyllenkrok strax efter
övningens igångsättande avbrutit densamma med orden: »Ta bort skiten så
jag slipper se den!» Gyllenkrok hade med denna order avsett att kompaniet
skulle föras undan. Efter 1. skulle 6. kompaniet skjuta. Innan 6. kompaniet
började skjuta, kritiserade Gyllenkrok inför kompaniet 1. kompaniets skjutning
på ett mycket obehärskat sätt. Hans kritik, som uppenbarligen i icke
ringa grad hade berört kompanichefen, hade varit ett fullständigt regn av
eder, delvis meningslös och utan sammanhang. Gyllenkroks ursinne och
den egendomliga kritiken hade varit ett allmänt samtalsämne på regementet
flera dagar framåt. Vissa av Gyllenkroks vid tillfället använda uttryck, nämligen
»djävla idioti» och »sådana förbannade fåraktigheter vill jag inte se»,
hade Strömbom omedelbart antecknat på ett vid förhöret företett kartblad.

3) Då Strömbom den 23 september 1937 omedelbart före förhöret inför
militieombudsmannen efter kallelse av regementskvartermästaren kommit
upp pa dennes expedition, hade Gyllenkrok och några andra officerare befunnit
sig där. Gyllenkrok hade fråga Strömbom: »Vad är det?» Strömbom
hade svarat: »Överste, jag är hitkallad av regementskvartermästaren.»
Gyllenkrok hade då yttrat: »Stå i ordentlig enskild ställning, vrid om händerna
när Ni talar med mig. Det är militieombudsmannen som söker Er.
Han är någonstans här i huset, sök upp honom!»

4) Den 24 september 1937 hade Gyllenkrok avtackat regementet på kaserngården
och därvid hållit ett ganska långt tal. Detta tal hade innehållit

ett antal anspelningar på den av Strömbom gjorda anmälan. Dessa anspelningar
hade mot slutet av talet blivit allt tydligare. Gyllenkrok hade avslutat
sitt tal med att tacka kompanierna, vilka han nämnt i nummerordning
med undantag av 6. kompaniet som han sparat till sist. Om 6. kompaniet
hade Gyllenkrok yttrat att det bestode av olika personalkategorier. De
under året nyinryckta värnpliktiga hade fått beröm, likaså volontäravdelningen.
Om första årets studenter hade Gyllenkrok yttrat, att den under gårdagen
av arméfördelningschefen förrättade inspektionen av dem gått dåligt
och att den icke på något sätt varit godtagbar. Arméfördelningschefen hade,
sade Gyllenkrok, yttrat att studentplutonen otvivelaktigt vore den sämsta
studentplutonen inom hela arméfördelningen. Slutligen hade Gyllenkrok
yttrat: »Till sist vill jag i detta fall nämna ett tyskt ordspråk som i svensk
översättning säger ''Egendom förlorad intet förlorat, modet förlorat hälften
förlorat, hedern förlorad allting förlorat’. Plutonen har ingenting förlorat.»
Enligt Strömboms mening kunde man icke undgå att anse, att detta Gyllenkroks
yttrande direkt avsåge studentplutonens befäl. Allt på studentplutonen
tjänstgörande befäl hade för Strömbom uttalat att de uppfattat Gyllenkroks
yttrande såsom riktat mot dem.

5) En dag under juli eller augusti månad 1937 hade Strömbom uppehållit
sig på regementsexpeditionen hos regementskvartermästaren. En furir
hade inträtt för att framställa en förfrågan angående möjligheterna att erhålla
transport till flygvapnet. Under tiden hade Gyllenkrok kommit in på
expeditionen; då han fick se furiren hade han yttrat: »Stå i ordentlig enskild
ställning för fan! Vrid om händerna!» Då furiren avlägsnade sig
hade han gjort hälsning vid dörren innan han gått ut. Han hade emellertid
strax blivit inkallad på nytt av Gyllenkrok samt hade fått göra om hälsningen.

Strömbom anförde vidare vid förhöret:

Gyllenkrok hade obehörigen ingripit i utbildningen (VI) även genom oriktigt
användande av befålselever.

Befälseleven nr 205 8/37 Persson som disponerat egen bil hade ställt denna
till regementets förfogande under övningarna den 8—den 18 september
och hade under denna tid utfört körningar för Gyllenkroks räkning.
Någon gång under denna tid hade Persson infunnit sig på kompaniexpeditionen
samt anmält för kompaniadjutanten, fanjunkaren Richard Carlson,
att han av Gyllenkrok erhållit tillstånd att bo i sitt hem, Erik Dahlbergsgatan
2, i Halmstad. Efter övningarnas slut den 18 september hade Persson
icke inställt sig till plutonens övningar. På natten hade han icke funnits på
sitt logement. Det hade ansetts att Persson fortfarande körde för Gyllenkrok.
Då Persson haft den sista möjligheten att komplettera skolskjutningsövningarna
(slutövning) den 22 september hade Strömbom i egenskap
av plutonchef nämnda dag på morgonen börjat söka efter honom på regementet.
Strömbom hade i kanslihusets trappa mött Persson bärande ett
par byxor. På fråga av Strömbom var Persson befunnit sig hade Persson
svarat att han fortfarande tjänstgjorde hos översten. På fråga vad han där -

100

vid gjort hade Persson meddelat att lian kört för översten samt skött dennes
kläder. Då Strömbom strax efter det han mött Persson i trappan ånyo sökt
efter honom hade det visat sig att Persson redan kört åstad med bilen.
Persson hade sålunda icke kunnat deltaga i skjutningen av den avsedda slutövningen
och hade vid utryckningen ännu icke skjutit densamma. Enligt
Strömboms förmodan hade det icke förefunnits någon order angående Perssons
tjänstgöring hos regementschefen.

Den 14 oktober 1937 inställde sig Strömbom å militieombudsmansexpeditionen
samt tilläde därvid muntligen till sin anmälan mot Gyllenkrok i sistnämnda
hänseende följande:

Andraårsstudenten nr 897 28/36 Sjöstedt hade i likhet med Persson under
ett stort antal dagar icke deltagit i utbildningen utan i stället stått till regementschefens
förfogande. Såsom befälhavare för 6. kompaniet under övningar
å Nyårsåsen den 26—den 28 augusti 1937 kunde Strömbom intyga,
att Sjöstedt exempelvis hemkallats från denna övning till regementsexpeditionen.
Sjöstedts tjänstgöring hos regementschefen hade dessutom varit allmänt
bekant på kompaniet.

Den 14 oktober 1937 gjorde Strömbom jämväl muntlig anmälan därom,
att ehuru Kungl. Maj:t anbefallt att utryckning från 1937 års regementsövningar
skulle äga rum den 27 september, utryckning vid Hallands regemente
i själva verket skett redan den 25 september på förmiddagen.

Sedan Tham den 13 oktober 1937 undergått förhör å militieombudsmansexpeditionen
samt Strömbom gjort ovanstående tillägg till sin skriftliga anmälan,
anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 15 oktober 1937, med
översändande av samtliga handlingar i ärendet, Gyllenkrok att senast den 5
november 1937 inkomma med förklaring. Sistnämnda dag inkom till militieombudsmansexpeditionen
ett av Gyllenkrok undertecknat yttrande, åtföljt
av 15 bilagor. Då Gyllenkrok i sitt yttrande förbigått åtskilliga av de mot
honom riktade anmärkningarna anmodade militieombudsmannen byråchefen
å militieombudsmansexpeditionen Bengt Lassen att den 12 november
1937 å Hallands regementes kasernetablissement anställa erforderligt förhör
i saken, därvid krigsfiskalen G. J. Falk skulle vara närvarande.

Strömbom inkom den 19 november 1937 med påminnelser. I

I skrivelse den 29 november 1937 till överkrigsfiskalsämbetet anförde militieombudsmannen
därefter följande:

I fråga om de särskilda mot Gyllenkrok riktade anmärkningarna innehölle
handlingarna i huvudsak följande.

I. Kaptenen T hams avsättning såsom chef för 2. övningskompaniet. Uppträdena
den H augusti 1937.

Majoren Döös hade för militieombudsmannen vid dennes förhör i Halmstad
uppgivit att Tham, som tjänstgjort på Döös’ bataljon, icke varit någon
bra kompanichef samt att resultatet av Tharas utbildningsverksamhet under

101

den förflutna sommaren blivit mycket svagt. Döös uppgav vidare att han
icke blivit tillfrågad av Gyllenkrok innan denne entledigat Tham från kompanichefskapet,
men han ville tillägga att örn han blivit tillfrågad han med
all sannolikhet skulle hava tillstyrkt entledigandet.

Vid förhöret den 13 oktober 1937 hade Tham i dessa delar uppgivit följande: När

olyckshändelsen den 14 augusti 1937 på morgonen inträffade, hade
Gyllenkrok uppehållit sig vid 2. kompaniets kö. Gyllenkrok hade genast
efter olyckshändelsen begivit sig till platsen, och när Tham strax därefter
kommit dit, hade Gyllenkrok varit inbegripen i samtal med fänriken Jansson.
Tham hade hort, att Gyllenkrok hotat Jansson med att ej giva honom fullmakt,
och Tham hade fått den uppfattningen, att anledningen därtill skulle
vara den just passerade olyckshändelsen. Därefter hade Gyllenkrok vänt sig
till Tham och yttrat: »Anser kompanichefen, att det är bra som det är på 2.
kompaniet? Örn inte väntar jag rapport.» Tham hade icke svarat något.
Sedan Gyllenkrok uttalat några förebråelser, hade han begivit sig mot
täten av regementet. En stund senare, då regementet rastade, hade Tham
efter order av Gyllenkrok anmält sig för denne. Vid Tharas anmälan hade
Gyllenkrok rutit: »Vrid om handen! Kapten går där vid sidan om kompaniet
med handen i byxfickan så att kompaniet inte kan gå i takt!» Gyllenkroks
sistnämnda yttrande hade sannolikt föranletts av en episod, som inträffat
en stund tidigare före olyckshändelsen. Tham hade ridit i täten för
sitt kompani och märkt, att manskapet hållit dålig takt. Han hade därför
hoppat av sin häst och gått till höger om kompaniet. Tham hade anbefallt
kompaniet att taga hans takt och enligt Thams uppfattning hade han också
lyckats att på så sätt få kompaniet att gå i takt. Alt Tham skulle hava haft
handen i byxfickan vore en orimlighet; i själva verket hade det förhållit sig
så, att Tham vid tillfället haft ena handens tumme i vapenrockens ficka.
När Tham efter samtalet vid regementes tät skulle avlägsna sig från Gyllenkrok,
hade denne yttrat: »Tummen intill de andra fingrarna! Gör om det
igen! Jag skall arrestera Er omedelbart, om Ni inte lär Er att hälsa ordentligt!»
Tham hade ej svarat något. Med en gest med tummen hade Gyllenkrok
därefter markerat, att Tham kunde avlägsna sig. Sedan regementet
kommit till kasernen hade förhör hållits av bataljonschefen majoren Döös.
Vid detta förhör hade varit närvarande löjtnanten G. V. Rosendahl, fänriken
.Jansson, den värnpliktige, som avlossat skottet, samt i övrigt ett antal befäl
och värnpliktiga. Gyllenkrok hade ej varit närvarande. Sedan protokollet
över förhöret tillställts Gyllenkrok, hade denne givit order om att de, som
varit närvarande vid majorsförhöret, ånyo skulle samlas vid bataljonsexpeditionen
klockan 2 e. m. Tham hade den uppfattningen, att Gyllenkrok
beordrat dem dit för alt själv genom förhör bilda sig en uppfattning om det
inträffade. Vid Gyllenkroks förhör hade Rosendahl varit närvarande. Sedan
Gyllenkrok hört några av de närvarande, hade Tham blivit inkallad.
Då Tham kommit in och anmält sig, hade Gyllenkrok rutit: »Vrid om handen!»
Därefter hade Gyllenkrok frågat: »Vad är anledningen lill att kapte -

102

lien anbefallt, att de värnpliktiga vid förposttjänst ej få ladda gevären? Har
någon förman eller annan på regementet anbefallt något sådant?» Tham
hade svarat, att upprinnelsen till denna metod vore, att Tham studerat en
bok av numera översten Hahr angående erfarenheter från rysk-japanska
kriget 1904—1905, vari funnes uppgivet, att japanerna vid nattliga anfall
för att ej genom skottlossning röja sig brukat stoppa mekanismen i mattornistern.
Någon vidare förklaring hade Tham ej fått tillfälle att lämna, då Gyllenkrok
avbrutit honom och Tham därefter ej fått tillfälle att yttra något.
Tham hade eljest velat framhålla, att metoden ur flera militära synpunkter
vore fördelaktig samt att den vore så mycket lämpligare som den vore ägnad
att förebygga olycksfall, enär det visat sig, att de värnpliktiga ofta sköto blint,
varvid olyckor lätt kunde uppkomma. Tham ville i detta sammanhang anmärka,
att Gyllenkrok natten till den 14 augusti inspekterat Thams förläggning
och då ej gjort någon anmärkning. Vid förhöret med Tham hade Gyllenkrok
vidare yttrat bland annat: »Förresten kan kaptenen förbereda sig att lördag
och söndag överlämna kompaniet.» Då Tham, för att få bekräftelse på
vad Gyllenkrok menat, frågat örn någon annan skulle övertaga kompaniet,
hade Gyllenkrok svarat ja. Tham hade då genmält: »I så fall anhåller jag att
omedelbart få inlämna min avskedsansökan.» Med en gest hade Gyllenkrok
då givit tecken till Tham att avlägsna sig. — Några dagar senare hade
regementskvartermästaren kaptenen Forthmeiier meddelat Tham, att Gyllenkrok
icke komme att bestraffa Tham. Då Tham uttalat en undran, vad bestraffningen
skulle avsett, hade Forthmeiier svarat, att det vore skottet som
avsåges. — Tham hade varit kommenderad till fälttjänstövningar i Hudiksvall
tiden den 12—den 20 juni och hade därefter haft tjänstledighet till
den 25 juni eller samma dag som de värnpliktiga återvänt från sin midsommarledighet.
Under denna tid hade kompaniet alltså stått under annan
befälhavare. De anmärkningar, som framställts mot kompaniet, hade huvudsakligen
berört plutonen Jansson; de andra plutonerna hade varit mycket
bra. Det hade varit svårt att få enhetlighet i utbildningen, eftersom
Gyllenkrok under pågående soldatskola anbefallt ändrad utbildning. Stämningen
hade också varit nervös på grund av det sätt, på vilket Gyllenkroks
ingripanden skett. Döös’ uttalanden vid förhöret i Halmstad vore så mycket
svårare att förklara som Döös icke tidigare gjort allvarligare anmärkningar
och senast vid genomgång av en övning å Skedalalied i början av
augusti 1937 endast haft lovord för kompaniet. Möjligen kunde man finna
en förklaring till Döös’ handlingssätt däri, att han, alltsedan Gyllenkrok
kommit till regementet, visat sig mycket nervös.

I sin skriftliga förklaring hade Gyllenkrok anfört: Han hade beträffande
placeringar, omplaceringar och kommenderingar av honom underlydande
personal till olika befattningar eller tjänsteförrättningar vidtagit sina dispositioner
med hänsyn till personalens ifråga tjänsteduglighet, förmåga att
upprätthålla disciplin och ordning ävensom till uppnådda arbetsresultat (positiva
såväl som negativa manifestationer), efter noggrant övervägande och
efter fortsatta kontrollerande iakttagelser under veckor eller månader, efter

103

samråd i samtliga fall med annan honom underlydande personal samt med
stöd av gällande reglementariska föreskrifter. Samtliga de av Strömbom
berörda placeringarna och omplaceringarna hade skett i det direkta syftet
att upphäva ett rådande svaghetstillstånd och i möjligaste mån höja regementets
krigsduglighet. De militärtekniska skälen hade sålunda varit de
avgörande och sak hade satts före person. — I sin förklaring hade Gyllenkrok
förbigått vad som i övrigt passerat mellan honom och Tham.

Vid förhöret den 12 november 1937 hade i dessa delar förekommit följande.

A. Yttrandet: »Vrid om handen! Kapten går där vid sidan om kompaniet
med handen i byxfickan så att kompaniet inte kan gå i takt!»

Gyllenkrok hade på frågor uppgivit: Han hade befallt Tham att vrida örn
handen; även den övriga delen av yttrandet vore riktigt återgiven i sak.
Gyllenkrok hade icke rutit men talat i en ganska bestämd ton. Befallningen
till Tham att vrida om handen hade varit fullt befogad då Tham samma
morgon gjort sig skyldig till indisciplinärt uppträdande. Då nu ifrågavarande
yttrande fällts hade Gyllenkrok och Tham uppehållit sig ensamma
helt avsides framför marschkolonnen.

B. Yttrandet »Tummen intill de andra fingrarna! Gör om det igen! Jag
skall arrestera Er omedelbart, örn Ni inte lär Er att hälsa ordentligt!»

På frågor hade Gyllenkrok medgivit att hans yttrande varit ungefär av
den lydelse Tham angivit.

C. Tillrättavisningen på bataljonsexpeditionen.

Gyllenkrok hade medgivit att det första han yttrat till Tham sedan denne
kommit in på expeditionen varit: »Vrid om handen!» vilket Gyllenkrok yttrat
kraftigt och bestämt men dock icke med sådan röst att man kunde säga
att han rutit.

I sina påminnelser hade Strömbom anfört: I fråga örn åtgärderna mot
Tham vidhölle Strömbom till alla delar de av honom förut lämnade uppgifterna
och ville ytterligare erinra örn att, sedan Strömbom ingivit sin anmälan,
de genom krigsfiskalen vid regementet gjorda undersökningarna utvisade,
att Tham i varje fall icke kunde ställas till ansvar för vådaskottet
vid fänriken Janssons pluton. Någon bevisning bade heller icke förebragts
för påståendet, att Tham under 2. kompaniets utbildning eller under övningen
natten den 13—den 14 augusti 1937 brutit mot givna föreskrifter. Frågan
angående anledningen till Thams plötsliga avsättning samt icke minst den
personliga behandling han därvid varit utsatt för från Gyllenkroks sida vore
sålunda fortfarande obesvarad. Gyllenkrok påstode, att placeringar, omplaceringar
och kommenderingar av underlydande personal vidtagits efter
samråd — i samtliga fall — med annan honom underlydande personal.
Av utredningen framginge dock, att Gyllenkrok icke tillfrågat Thams egen
bataljonschef, majoren Döös, före Thams avsättning, därvid Strömbom hänvisade
till Döös’ yttranden inför militieombudsmannen. Gyllenkroks påstående,
att Tham icke skulle vara kompetent att föra befäl över kompani,
vore enligt Strömboms mening uppenbart oriktigt. Tham bade i befälet sä -

104

som kompanichef avlösts av en officer, som varit icke mindre än tretton år
yngre i tjänsten. Någon saklig grund för Gyllenkroks uppfattning örn Thams
bristande duglighet förefunnes enligt Strömboms mening icke. Det vore
dock uppenbart orimligt, att en av föregående regementschef nyligen tillsatt
kompanichef, som ägde full fysisk vitalitet, hade en långvarig erfarenhet såsom
trupputbildare bakom sig och från auktoritativt håll hade erhållit de
bästa vitsord, plötsligt kunnat bliva så oduglig, att han utan föregående varning
eller bestraffning omedelbart måst avsättas. Något sakligt skäl för
Thams avsättning hade icke av Gyllenkrok framlagts. Då Gyllenkrok i sin
skrivelse åberopade, att åtgärderna vidtagits »efter fortsatta kontrollerande
iakttagelser under veckor eller månader», syntes detta böra sammanställas
med det faktum, att Gyllenkrok vid Thams avsättning fört befälet över
regementet endast omkring en månad och tio dagar. Gyllenkroks åtgärder
mot Tham syntes vara dikterade av ett högst subjektivt omdöme. Det hade
icke varit första gången, som Gyllenkroks subjektiva uppfattning om sina
underordnade tagit sig uttryck i hans behandling av dem. Belysande härvidlag
vore de anteckningar, som förts av fältläkaren Arvid Gullström vid
tredje flygkåren i Malmslätt under den tid Gyllenkrok varit kårchef. Dessa
anteckningar vore offentliggjorda i tidningen »Östgöten» den 19 oktober
1937. Gyllenkroks förebärande av, att de berörda placeringarna skett i det
direkta syftet att upphäva ett rådande svaghetstillstånd och att i möjligaste
mån höja regementets krigsduglighet, utgjorde endast ett obestyrkt retoriskt
påstående, som icke syntes förtjäna något avseende. Att något sådant svaghetstillstånd
skulle varit rådande vid Hallands regemente vid tidpunkten för
Gyllenkroks övertagande av befälet där hade icke på något sätt ådagalagts.
Någon sådan iakttagelse örn ett svaghetstillstånd hade heller icke gjorts av
någon annan än Gyllenkrok, och hans subjektiva uppfattning därvidlag
måste enligt Strömboms uppfattning ses i sammanhang med den mentalitet
hos honom, som närmare framginge av de av fältläkaren Gullström gjorda
anteckningarna.

II. Kaptenen Wickströms entledigande såsom chef för 6. övningskompaniet.

Vid förhöret i Halmstad den 23 september 1937 hade Wickström samt
kaptenen Forthmeiier, fanjunkaren A. Qvist och majoren A. E. Tengberg
blivit hörda härom samt därvid uppgivit:

Wickström: Såsom exempel på det sätt varpå han blivt bemött och behandlad
av Gyllenkrok ville han nämna två fall från regementsövningarna
den 12 och den 13 augusti. Då kompaniet förstnämnda dag efter slutad
marsch kommit till den plats där det skulle förläggas — i en skog— hade
det dröjt någon timma innan förläggningsmaterielen hunnit fram. Under
tiden hade Wickström, då truppen varit svettig och truppens kläder våta,
anbefallt ombyte av underkläder, påtagning av lägerskor och blåställ samt
upphängning av våta persedlar till torkning. Gyllenkrok hade då kommit
fram till Wickström och i hånfull ton yttrat: »Kan dom inte det här förut?
En sådan sak får inte anbefallas. En sådan sak måste truppen tänka på

105

själv.» Wickström hade sedan enskilt i närvaro av regementskvartermästaren
kallats fram till Gyllenkrok och av denne erhållit en admonition av
följande lydelse: »Kapten får inte anbefalla att arbeten skall raskas på, utan
skall en sådan sak göras måste det ske exercismässigt, t. ex. tag av marschskorna,
ett, tag på marschskorna, två, och går det inte fort nog skall övningen
göras om.» — Följande natt hade kompaniet utfört en terrängmarsch
under mörker. Vid framkomsten till anbefalld plats hade Wickström med
stabspersonalen och plutoncheferna begivit sig fram för att rekognoscera
blivande försvarsställning. Dåvarande sergeanten, numera fanjunkaren A.
Qvist hade såsom äldste plutonchefs ställföreträdare erhållit order att uppmarschera
med kompaniet bakom försvarsställningen. Då kompaniet höll på
att passera en landsväg hade övningen avbrutits och samling hade anbefallts.
Kompaniet hade under Qvists befäl marscherat upp enligt ordern och hade
befunnit sig omkring 50 meter från Wickström då Gyllenkrok vänt sig mot
Wickström och i hånfull ton yttrat: »Varför står dom upp! Dom ska lägga
sig ner. Det är tur att jag är här och kan hjälpa kompanichefen.» — Även
i åtskilliga andra fall hade Gyllenkrok yttrat sig nedsättande och försmädligt
örn och till Wickström. Några direkta invektiv hade däremot knappast
förekommit. Det hade varit behandlingen från Gyllenkroks sida som föranlett
Wickström att begära entledigande från chefskapet över 6. kompaniet.
Särskilt hade det irriterat Wickström att Gyllenkrok hindrat honom från att
fullfölja studenternas utbildning. När han begärde entledigande, vilket skett
direkt hos regementskvartermästaren, hade han emellertid som förevändning
för sin begäran anfört sin sjukdom. Detta hade han gjort emedan han
varit övertygad om att om han uppgivit den verkliga orsaken så hade hans
ansökan avslagits.

Qvist: Vid den av kaptenen Wickström omnämnda terrängmarschen hade
Qvist, sedan han tagit befälet över kompaniet, fört detta, grupperat för
terrängmarsch, fram till vägen. När denna passerats av de främsta grupperna
hade »eld upphör» blåsts samt samling av kompaniet anbefallts till en
punkt bortom vägen inne bland några enbuskar. Vad Gyllenkrok yttrat
hade Qvist icke kunnat fullt tydligt uppfatta, då han icke varit alldeles i
närheten av Gyllenkrok. Qvist hade emellertid märkt att Gyllenkrok blivit
något het, då karlarna icke, när rörelsen avbrutits, lagt sig ned, vilket Gyllenkrok
velat att de skulle göra.

Tengberg: Ehuru Tengberg varit Wickströms bataljonschef hade Wickströms
begäran örn entledigande från chefskapet över 6. kompaniet kommit
som en överraskning för honom. Tengberg hade den uppfattningen att
Wickström vore nervös och att han tagit bagateller alltför hårt. De fastställda
planerna för studenternas utbildning hade i många hänseenden frångåtts
av Gyllenkrok, delvis av den anledningen att Gyllenkrok ansåge det
nyttigt att studentplutonen vore med i övningar i regementsförband. Planerna
kunde så mycket lättare frångås som de enligt Tengbergs mening i
åtskilliga hänseenden endast vore alt uppfatta såsom anvisningar.

Gyllenkrok hade i en bilaga till sin förklaringsskrift örn händelsen den

106

12 augusti, efter en redogörelse för de föreskrifter lian meddelat rörande förläggningstjänsten
m. m., anfört följande:

Då Gyllenkrok ifrågavarande dag förflyttat sig igenom förläggningsområdet
hade han fått syn på Wickström, vilken såsom kompanichef personligen
ledde kroppens och utrustningens vård för sitt kompani. Wickström hade
exercerat varje sak i detalj även skjortornas avdragande, varvid han anbefallt,
att detta sista skulle gå fortare. Sedan Wickström sagt detta hade han
fått syn pa Gyllenkrok, som åskådat det hela. Förmodligen hade det då slagit
honom, att denna hans exercis icke varit i full överensstämmelse med Gyllenkroks
vilja och givna order, ty han hade omedelbart avbrutit exercerandet och
vänd till truppen sagt ungefär så: »När det är fråga örn tältslagning skulle det
icke gå fort, men beträffande avtagande av skjortor är det en annan sak.»
Därefter hade exercerandet med skjortorna fortsatts. Icke mindre än sex
gånger (Gyllenkrok hade stått och räknat) hade Wickström befallt, att detta
skulle ske raskare. Truppen hade icke på något märkbart sätt reagerat för
sin kompanichefs befallningar eller upprepade tillsägelser. En stund efteråt
hade turen kommit till strumporna, varvid Wickström givit följande instruktion:
»När ni nu skall torka strumporna så skall ni icke först rulla
ihop dem och sedan stoppa in dem i skorna.» Denna instruktion sökte, enligt
Gyllenkroks uppfattning, sin like i olämplighet, enär truppen utgjordes
till en tredjedel av 1. årets befälselever, till en tredjedel av 2. årets befälselever
och till en tredjedel av volontärer med omkring ett års utbildning.
Gyllenkrok hade låtit tillkalla Wickström och, avsides för truppen men i
regementskvartermästarens närvaro, sagt till honom, att Gyllenkrok icke ville
veta av exercerandet med skjortorna, icke heller det ständiga tillsägandet av
»raska på» utan efterföljd eller åtlydnad från de underlydandes sida, samt
att truppen skulle kunna utföra dessa saker var och en för sig själv. På
Gyllenkroks fråga: »Kan dom icke det förut? Skall det verkligen behöva
instrueras, huru skjortorna skola avtagas?» hade Wickström svarat att
»det förut var gjort endast i kompaniet». Härpå hade Gyllenkrok tillagt:
»Men skulle det så vara, att man icke blir åtlydd och någon obstruerar, så
för att förhindra dylikt kan man utföra det hela på avdelningsräkning, t. ex.
ta av och sätta på marschskorna på avdelningsräkning, ett, två!» Detta
Gyllenkroks uttryck hade varit förestavat av följande tankegång, fast Gyllenkrok
icke högt uttalat densamma för Wickström: När en befälhavare —
i detta fall kompanichef — hade så svag befälsföring och ringa auktoritet
över sin trupp, så att han icke ens efter sex tillsägelser kunde få den enklaste
befallning åtlydd på sätt som han ville, så funnes den möjligheten att genom
ett rent exercismässigt handlande och med avdelningsräkning tvinga de sölande
att öka takten, sa att det bleve befälhavarens vilja och icke de underlydandes
som till sist finge råda. Till slut hade Gyllenkrok mycket allvarligt
och utan någon som helst spydighet i rösten sagt ungefär följande: »Just
på det sättet som kapten har ordnat och genomfört persedelvården är just
raka motsatsen till den typ som jag vill lia.» Härmed hade samtalet varit
slut och Wickström hade fått återgå till sitt kompani.

107

Till bestyrkande av riktigheten av de av honom lämnade uppgifterna örn
vad som passerat hade Gyllenkrok åberopat ett intyg av Forthmeiier.

I sina påminnelser hade Strömbom anfört: Då Gyllenkrok icke haft någon
erinran i fråga örn Strömboms anmälan angående Wikströms entledigande
ville Strömbom endast påpeka att Wickström själv vitsordat riktigheten av
Strömboms påståenden och därvid särskilt betonat den deprimerande inverkan
av att regementschefen hindrat honom att fullfölja studenternas utbildning
enligt gällande föreskrifter. Av Gyllenkroks egen relation av sin
förflyttning genom Wickströms förläggningsområde den 12 augusti samt vad
därvid förekommit, framginge, att Gyllenkrok icke besparat Wickström störande
detaljanmärkningar. Det måste rimligtvis uppfattas såsom mycket
enerverande för en gammal kompanichef med nära tjugofem års officerstjänst
att icke ens tillåtas utan ingrepp leda persedelvården vid sitt kompani.
De upprepade antydningarna om att Wickström icke skulle förstått upprätthålla
disciplin och ordning inom sitt kompani, vore så uppenbart oriktiga,
att Strömbom måste uttala sin synnerliga förvåning över, att Gyllenkrok
verkligen ville offentligen framföra dylika. Något anmärkningsvärt
indisciplinärt uppträdande torde under hela sommaren icke någon gång
hava förekommit på kompaniet. I fråga örn Strömboms egen studentavdelning
ville Strömbom med skärpa fastslå, att varje enskild befälselev utan
något undantag under hela tiden från inryckningen den 16 juni till utryckningen
den 25 september såväl beträffande uppförande, ordning och taktfullhet
som beträffande intresse, villighet och uppmärksamhet i tjänsten uppträtt
mönstergillt. Någon bestraffning hade icke förekommit. Någon anmärkning
från utomstående befäl eller från civila hade under hela tiden icke
kommit till Strömboms kännedom. Strömbom vidhölle till alla delar sin
i fråga om Wickströms entledigande gjorda anmälan.

III. Befälsplaceringen under regementsmötet 1937.

Vad Strömbom i denna del anfört i sin skriftliga anmälan hade Gyllenkrok
delvis bestritt i sin förklaring. Strömbom hade i sina påminnelser vidhållit
riktigheten av vad han förut anfört samt i vissa avseenden fullständigat
sin framställning.

IV. Gyllenkroks underlåtenhet att anteckna sjukledighet under augusti
månad 1937.

Vid förhöret i Halmstad den 23 september 1937 hade Wickström och
Forthmeiier samt regementsintendenten majoren S. T. Granlund och furiren
nr 13/1 Dahlström hörts härom samt därvid uppgivit följande:

Wickström: Under den i Strömboms anmälningsskrift angivna tiden hade
Gyllenkrok icke infunnit sig å kasernen. Gyllenkrok hade vid denna tid
bott på Grand hotell i Halmstad. Wickström kände icke till och hade aldrig
hört talas örn att någon regementschef själv bibehållit befäl över sitt regemente
under liknande förhållanden.

Granlund: Under den tid Gyllenkrok enligt Strömboms uppgifter varit
sjuk hade Gyllenkrok uppburit full lön. Däremot hade han fått vidkännas
löneavdrag för tjänstledighet under fyra dagar den 1—den 4 augusti. Gyllen -

108

krok hade förut under året åtnjutit tjänstledighet så lång tid alt han för varje
ytterligare tjänstledighetsdag haft att vidkännas löneavdrag.

Dahlström: Han hade varit kommenderad såsom förare av regementets
personbil. Då regementet under regementsmötet haft övningar i regementsförband
utanför Halmstad hade Dahlström plägat avhämta Gyllenkrok i
hans bostad och köra honom till kasernen samt därifrån vidare ut till övningarna.
Vid två tillfällen, nämligen den 19 och den 26 augusti då regementet
skolat avlämnas till regementschefen klockan 5.55, hade Dahlström,
då han inställt sig vid Gyllenkroks bostad för att avhämta Gyllenkrok, fått
det beskedet att Gyllenkrok vore sjuk och att han därför icke kunde följa
med till kasernen. Dahlström hade i stället erhållit ett till regementskvartermästaren
ställt brev, däri Gyllenkrok lämnat föreskrifter örn vem som skulle
taga befälet över regementet. Under den tid Gyllenkrok legat sjuk i sin
bostad hade Dahlström var eller varannan dag kört kaptenen Forthmeiier
till Gyllenkrok.

Forthmeiier: Gyllenkrok hade insjuknat på morgonen den 19 augusti
samt hade legat sjuk den tid Strömhorn uppgivit. Alla ärenden hade av
Forthmeiier föredragits för Gyllenkrok och av denne avgjorts från sjukbädden.
Forthmeiier hade inställt sig hos Gyllenkrok minst en och ofta
två gånger dagligen under Gyllenkroks sjukdom. Resorna mellan kasernen
och Gyllenkroks bostad hade företagits dels i regementets bil och dels med
buss. Bussresorna hade icke orsakat några extra kostnader vare sig för
kronan eller Forthmeiier enär Forthmeiier varit innehavare av månadsbiljett.

I sin förklaring hade Gyllenkrok, under hänvisning till två intyg av bataljonsläkaren
S. Ramståhl att hans sängliggande orsakats av olycksfall i
tjänsten, uppgivit att han erhållit fulla avlöningsförmåner även om han
sjukskrivit sig samt att tjänsten gagnats av att han bibehållit befälet över
regementet. Därjämte hade Gyllenkrok tillagt: Samtliga personalplaceringar,
förberedelser för och planläggande av övningar för regementsmötet i dess
helhet m. m. hade varit uppgjorda av Gyllenkx-ok omkring den 19 augusti.
Några order hade ännu icke utfärdats och endast fragmentariska anteckningar
gjorts av Gyllenkrok. Ett överlämnande av befälet till Gyllenkroks
då icke orienterade ställföreträdare hade resulterat i för tjänsten onödiga
friktioner och slitningar, ävensom vissa svårigheter för denne och för Gyllenkrok
själv både ett ökat och ett försvårat arbete. Det kunde icke anses hava
varit lämpligt, att Gyllenkrok skulle hava överlämnat befälet till överstelöjtnanten,
som i egenskap av regementsbefälhavare skulle hava utfärdat de
regementsorder och utarbetat de planer, vilka Gyllenkrok sedan i september
som regementschef skulle åtlyda. Under sitt sängliggande hade Gyllenkrok
varit sysselsatt med tjänsteangelägenheter (föredragning av ärenden, undertecknande
av skrivelser, utarbetande av planer för rekognosceringar och övningar
m. m.) från omkring kl. 9.00 till omkring kl. 17.00. Den 26 augusti
hade Gyllenkrok erhållit besök av arméfördelningschefen, vilken givit Gyllenkrok
vissa order och direktiv för övningarna under regementsmötet. Den

109

27 augusti hade Gyllenkrok utgivit den regementsorder, vilken reglerat personalplaceringar,
utbildning och övningar m. m. under tiden den 1—den
25 september. Någon »underlåtenhet att anteckna sjukledighet» förelåge
icke, då Gyllenkrok icke varit sjukskriven, ej heller tjänstledig på grund av
sjukdom.

Ramståhls intyg vore av följande lydelse:

»Med anledning av anmälan till militieombudsmannen av löjtnant Strömbom
mot Överste Gyllenkrok för uraktlåten sjukskrivning under sjukdom
i augusti månad 1937 ber jag få anföra följande:

Den 19/s 1937 på morgonen kallades jag till Överste Gyllenkroks bostad,
enär översten insjuknat. Vid mitt besök konstaterades, att översten led av
en akut och intensiv lumbago (ryggskott) samt en lika akut neuralgia ischiadica
sin. (vänstersidig ''ischias’).

Av sjukhistorien framgick, att Överste Gyllenkrok under övningar den
’3/s 1937 slant på en berghäll, varvid en häftig knyckning i korsryggen uppstod
med ty åtföljande smärta å samma plats. Trots sina besvär fortsatte
översten att leda övningarna. Enligt uppgift var Översten i oavbruten tjänstgöring
under 36 timmar, varvid hela tiden överstens förflyttning skedde till
fots — icke någon som helst förflyttning per häst eller bil förekom.

Efteråt började smärtorna i korsryggen tilltaga och dessutom tillkommo
smärtor i vänstra benet.

översten var dock följande dagar i full tjänst å regementet.

Natten till den 19/s tilltogo besvären, varför jag beordades till översten på
morgonen.

Av ovanstående framgår, att Överste Gyllenkroks den 13/s iråkade skada
— lumbago traumatica — är ett olycksfall i tjänsten. Den ytterligare ansträngning
som översten utsatte sig för — genom allt marscherande och
deltagande i övningar av olika slag under 5 dagar — har givetvis förvärrat
skadan samt medverkat till utvecklandet av hans komplicerade ''ischias''.

Berättigad lasarettsvård överlädes av översten och mig, men ansåg jag
sådan ej absolut nödvändig. Då översten dessutom hade hela planen för
kommande övningar, regementsmöte etc. klart och själv önskade och förmådde,
vilket senare ur medicinsk synpunkt under flera dagars observation
konstaterades, bibehålla ledandet av regementet ehuru från sitt rum, ansåg
jag sjukskrivning ej behövde ifrågasättas.

Med hänsyn till diagnos och symptomens akuta och intensiva karaktär
skedde förbättring enligt medicinsk erfarenhet mycket snabbt och översten
kunde — ehuru långt ifrån symtomfri — mottaga regementet till häst den
1/a 1937 och har sedan varit i full tjänst.

Halmstad den 26 oktober 1937.

Sixten Ramståhl.

Bataljonsläkare.»

»Med anledning av anmälan till militieombudsmannen av löjtnant Strömbom
mot överste Gyllenkrok för uraktlåten sjukskrivning i augusti månad

Ilo

1937 ber jag förutom mitt intyg här få uttrycka min personliga uppfattning
av denna sak.

Då en officer under övningar ådrager sig en kroppsskada har han full
rätt till sjukhusvård å kronans bekostnad. Vare sig han vårdas sjukskriven
å sjukhus eller i sitt hem har han rätt till full lön.

överste Gyllenkrok kan således ej hava gjort någon ekonomisk vinst genom
att ej hava varit sjukskriven.

Då det i detta fall gällde en regementschef, som nyligen övertagit befälet
över regementet, förberedande övningar före ett omedelbart förestående regementsmöte
pågingo, ansåg jag det självfallet av största värde, att regementschefen
bibehöll ledningen — även örn han ej kunde personligen närvara vid
truppen.

Att Överste Gyllenkrok trots sina svåra besvär ville och kunde göra detta,
anser jag vittna om god vilja, stor självbehärskning och den mest erkännansvärda
ansvarskänsla och ambition.

Såsom bevis för sjukdomens intensitet och patientens besvär kan jag anföra,
att många nätter ej ens synnerligen starka smärtstillande medel hade
önskad effekt.

På grund av ovanstående får jag anse löjtnant Strömboms åtgärd obefogad
och dessutom ur alla andra synpunkter olämplig.

Halmstad den 26 oktober 1937.

Sixten Ramstdhl

Bataljonsläkare. >

Strömbom hade i sina påminnelser i denna del anfört följande:

Gyllenkrok åberopade att sjukdomen skulle hava varit förorsakad i tjänsten
och hänvisade därvid till Ramståhls intyg. Gentemot detta intyg ville
Strömbom emellertid anmärka, att däri intagen uppgift om sjukdomens historia
endast vore grundad på patientens egna uppgifter. Under sådana förhållanden
torde uppgifternas tillförlitlighet endast kunna styrkas genom utsaga
av personer, som vore beredda att intyga, att Gyllenkrok verkligen halkat
eller fallit på ett sådant sätt, att grundad anledning funnes att antaga,
att sjukdomen framkallats därigenom. De personer, som varit i Gyllenkroks
sällskap, då det uppgivna olycksfallet ägde rum, borde ju också intyga, vad
de iakttagit eller icke iakttagit, örn Gyllenkrok varit utsatt för olycksfall,
torde han väl även före den 19 augusti 1937 till någon av regementets personal
hava yttrat, att han varit utsatt för olycksfall i tjänsten, och kunna
förebringa bevis härpå. Anledningen varför en utredning av denna art syntes
motiverad vore den, att det pa regementsorder kungjorda sammandrag
över officerares och underofficerares vid regementet semester-, tjänstledighets-
och sjukdagar under tiden den 1 januari—den 31 augusti 1937 vilket
Strömbom fogat vid sin anmälningsskrift icke beträffande Gyllenkrok innehölle
någon uppgift örn ett dylikt olycksfall. Ramståhls intyg utgjorde icke
något bevis för att sjukdomen uppkommit på det sätt Gyllenkrok uppgivit.

lil

V a. Tillrättavisningen av fänriken Jansson den 14 augusti 1937.

Vid förhöret i Halmstad deli 23 september 1937 hade Wickström och
Forthmeiier samt fanjunkaren Richard Carlson och fänriken Jansson hörts
härom varvid de uppgivit följande:

Wickström: Han hade hört Gyllenkrok inför truppen kalla Jansson »djävla
torgmadam».

Forthmeiier: Han hade endast hört episoden i andra hand.

Carlson: Han hade gått i täten av 6. kompaniet omedelbart bakom Janssons
pluton. Då det på kommando gjorts »patron ur» och Jansson därvid
intagit en något fri ställning hade Gyllenkrok fällt ett yttrande av ungefär
den lydelse Strömbom angivit.

Jansson: Gyllenkroks yttrande hade fällts strax efter det den olyckshändelse
inträffat som sedermera föranlett att Tham blivit avsatt såsom kompanichef.
Då olyckan hände hade regementet varit på marsch. Vid en rast
hade ränslarna skolat läggas ner och gevären läggas på ränslarna. Skottet
hade gått då karlen lågt geväret på ränseln. Geväret hade sannolikt varit
osäkrat och skottet hade antagligen gått av genom att avtryckaren hakat
upp sig på något sätt. Gyllenkrok hade åsett händelsen och hade givit order
om att göra patron ur. Gyllenkroks yttrande hade ordagrant varit: »Stå
inte där som en djävla torgkärring med händerna i sidorna.» Den skadade,
som träffats i tinningen och nåsan, hade måst ligga på sjukhuset i två dagar.
Därefter hade han varit sjukskriven på kompaniet en vecka. Numera
vore han fullt återställd.

Gyllenkrok hade vid förhöret den 12 november 1937 uppgivit att samtliga
i handlingarna förekommande versioner av yttrandet vore felaktiga. Han
hade i stället yttrat: »Stå inte där med händerna i sidorna som en torgkärring»;
därefter hade han tillagt ungefär följande: »utan intag en ordentlig
hållning och kommendera patron ur en gång till».

V b. Yttrande till majoren Döös den 14 augusti 1937.

Vid förhöret i Halmstad den 23 september 1937 hade Döös vitsordat att
vad som förekommit riktigt återgivits av Strömbom.

Forthmeiier, som även hörts, hade uppgivit att han vid tillfället i fråga
icke varit i Gyllenkroks närhet och att han därför icke uppfattat Gyllenkroks
yttrande.

Gyllenkrok hade vid förhöret den 12 november 1937 medgivit att han fällt
det yttrande som lagts honom till last samt hade tillagt: Han hade med
uttrycket avsett Döös’ handlingssätt som icke varit i överensstämmelse med
innebörden av de order Gyllenkrok givit Döös. Gyllenkrok hade sedermera
erhållit en fullt plausibel förklaring till Döös’ handlingssätt; då han fällt det
ifrågavarande uttrycket hade han emellertid icke kunnat tänka sig att Döös
haft denna grund för sitt handlande. Då yttrandet fälldes, hade Döös befunnit
sig i närheten av truppen. Med vilken röst Gyllenkrok talat kunde
han icke erinra sig.

112

V c. Vissa yttranden till löjtnanten Alstermark.

Alstermark, Forthmeiier och fanjunkaren Qvist hade hörts härom vid förhöret
den 23 september 1937, därvid de berättat:

Alstermark: Strömboms skildring av vad som förekommit vore riktig;
dock hade Alstermark endast svarat »skall ske, överste» utan att tillägga
något örn att han orkade utföra vad som anbefallts honom. Gyllenkrok
hade icke någon annan gång förgått sig på liknande sätt mot Alstermark.

Forthmeiier: Han hade medan yttrandena fällts varit inne på regementsexpeditionen,
varför han icke hört något.

Qvist: Han hade vid tillfället tjänstgjoi-t såsom plutonchefs ställföreträdare
på Alstermarks pluton. Gyllenkroks och Alstermarks yttranden hade haft
den av Alstermark angivna lydelsen.

Vid förhöret den 12 november 1937 hade Gyllenkrok lämnat följande
skildring av vad som förekommit: Han hade uppifrån kanslihuset genom
ett fönster åsett plutonens exercis på kaserngården. Då exercisen varit
ganska slarvig hade Gyllenkrok gått ned på kaserngården samt befallt Alstermark
att lämna av plutonen. Måhända hade Gyllenkrok också befallt Alstermark
att samla plutonen samt givit någon tillsägelse om rättning. Gyllenkrok
hade efter befallningen tillagt: »Ingen brådska.» Då Alstermark lämnat
av, hade plutonen varit »ordentligt orättad». Gyllenkrok hade då sagt:
»Rätta in plutonen och lämna av igen.» Därvid hade Gyllenkrok påpekat,
att Alstermark kunde taga god tid på sig och att det icke vore någon brådska.
Alstermark hade därpå lämnat av på nytt. Då Gyllenkrok kontrollerat första
ledet hade han frågat Alstermark som följt honom: »Är detta inrättat?»
Alstermark hade svarat: »Nej, överste.» Samma fråga och samma svar
hade upprepats beträffande alla 8 eller 10 leden. Därefter hade Gyllenkrok
sagt ungefär följande: »Jag har inte tid (eller möjligen »jag orkar inte»)
att stå här längre. Öva den här saken så dom kan det, och när det är färdigs
så skicka upp en karl på regementsexpeditionen så skall jag komma
ner och titta på det.» Därefter hade Gyllenkrok gått upp på regementsexpeditionen.
Från ett fönster där hade han sett att exercisen nu gått bättre.
När därför en karl kommit upp från löjtnant Alstermark såsom befallts hade
Gyllenkrok endast yttrat: »Det är bra.»

På särskild fråga hade Gyllenkrok vid förhöret medgivit att det kunde
hända att han i något sammanhang vid sina befallningar till Alstermark
tillfogat »om löjtnanten orkar».

V d. Hot att avsätta befälet på studentkompaniet.

Forthmeiier hade vid förhöret den 23 september 1937 uppgivit att han
varit närvarande vid det av Strömbom åsyftade tillfället och att Gyllenkrok
därvid yttrat något som påmint om vad Strömbom uppgivit. Ehuru Forthmeiier
icke kunnat erinra sig att ordet »avsätta» nämnts hade likväl innebörden
av Gyllenkroks yttrande varit den av Strömbom angivna.

I sin skriftliga förklaring hade Gyllenkrok anfört: Orden »avsättning» eller
»avsätta» hade han icke vid något tillfälle använt. Om han meddelat en
underlydande, att han riskerade att bliva ersatt eller avlöst, därest han icke

113

kunde fylla silia reglementsenliga åligganden, så vöre detta att betrakta såsom
en varning, given i avsikt att åstadkomma en nödvändig förbättring i
tjänsten samt för att örn möjligt undvika uppkommandet av en för båda
parter obehaglig situation.

Vid förhöret den 23 september 1937 hade Gyllenkrok yttrat att han i denna
del vidhölle vad han anfört i sin förklaringsskrift samt att han icke hade
något att tillägga därutöver.

V e. Uppträdet pä Gyllenkroks tjänsterum.

Vid förhöret i Halmstad den 23 september 1937 hade Fortlimeiier och
Böös hörts härom och därvid uppgivit:

Forthmeiier: Han hade icke hört något av uppträdet. Sannolika anledningen
till att han icke hört något hade varit den att det funnes dubbla
dörrar mellan regementschefens runi och regementskvartermästarens och att
dessa varit stängda vid tillfället, medan däremot dörren mellan regementschefens
rum och korridoren ofta stöde öppen. Då dagofficerens rum läge
vid korridoren kunde Strömbom hava haft större möjlighet än Forthmeiier
att uppfatta vad som förekommit.

Döös: Han erinrade sig episoden ifråga. Döös och Tham hade blivit uppkallade
emedan Gyllenkrok funnit att utbildningen varit dålig på Thams
kompani. Gyllenkrok hade fällt mycket allvarliga kraftuttryck; emellertid
kunde Döös icke erinra sig några detaljer.

Tham hade vid det med honom den 13 oktober 1937 hållna förhöret i
denna del uppgivit följande: Vad Strömbom anfört vore i huvudsak riktigt;
Tham kunde dock ej erinra sig vilka uttryck Gyllenkrok använt, eftersom
han vid det laget hunnit så vänja sig vid Gyllenkroks kraftuttryck, att han
ej lagt dem särskilt på minnet. Gyllenkroks uppträdande hade varit ytterst
obehärskat och han hade slagit i skrivbordet. Gyllenkroks vredesutbrott
hade i lika mån riktat sig mot Döös och Tham. Tham hade framhållit, att
den årsklass, som nu vore i tjänst, visat sig vara svagare än de föregående
och att befälet därför haft mycket arbete, som ej visat resultat. Tham hade
dristat sig att göra detta påpekande, emedan Gyllenkrok, då han ett par veckor
tidigare på övningsfältet frågat, om denna årsklass vore svagare än de
tidigare och Tham svarat jakande, sagt, att man haft liknande erfarenheter
vid I. 3. Gyllenkrok hade emellertid nu svarat: »Det finns ingen dålig trupp;
det finns bara bra eller dåliga befälhavare.»

I sin förklaring hade Gyllenkrok icke i vidare mån bestritt Strömboms
uppgifter än att han i en bilaga till förklaringsskriften åberopat ett uttalande
av en icke namngiven officer vid regementet av innehåll bl. a. att Strömbom
från korridoren avlyssnat vad som förekommit på regementschefens
rum och att Gyllenkroks röst icke kunnat höras så tydligt som Strömbom
uppgivit.

Vid förhöret den 12 november 1937 hade Gyllenkrok uppgivit: Han kunde
mycket väl erinra sig episoden, men hade icke något minne av några detaljer.
Han vore säker på alt inga som helst »injurier» eller »smädliga ytt 8—38891G.

Militieombudsnxanncns ämbctsberättclse.

114

randen» mot Döös eller Tham förekommit. Däremot hade han säkerligen
fällt de av Strömbom återgivna yttrandena. Dessa hade haft avseende å
truppens tillstånd och utbildning och hade icke direkt avsett Döös och Tham.
Att Gyllenkrok fällt några dylika yttranden som gällt Döös vore otroligt av
den anledningen att Döös skött sin tjänst mycket bra, varför Gyllenkrok icke
haft orsak att yttra sig så till honom. Gyllenkrok hade icke varit ett spår
upprörd vid tillfället; visserligen hade han talat med ganska hög röst såsom
Gyllenkrok brukade göra i tjänsten, men han trodde icke att han talat högljutt.
Säkerligen hade Gyllenkrok vid tillfället upprepade gånger slagit i
bordet med en linjal eller något annat föremål. Det vore nämligen en vana
hos Gyllenkrok att med dylika slag markera att han önskade betona eller inskärpa
vissa saker.

Strömbom hade i sina påminnelser med anledning av innehållet i det av
Gyllenkrok i förklaringen åberopade uttalandet av en icke namngiven officer
anfört, att den officer som gjort uttalandet kommit upp i kanslihuskorridoren
efter det Gyllenkroks tillrättavisning av Döös och Tham i huvudsak varit
avslutad.

V f. Gyllenkroks tillrättavisning av fanvakten den 6 september 1937.

Vid förhöret i Halmstad den 23 september 1937 hade Strömbom gjort följande
tillägg till sina uppgifter i anmälningsskriften: Uppställningen hade

ägt rum såsom en förövning till regementets uppställning vid bildandet av
kamratförening den 19 september. Fanvakten, som varit uppställd omkring
20 meter mitt framför regementets front, hade bestått av 1. och 2. fanförare
samt omkring 10 man.

Forthmeiier hade vid samma förhör uppgivit att han erinrat sig att Gyllenkrok
vid det av Strömbom omnämnda tillfället yttrat något till fanvakten
men att han icke kunnat påminna sig huru orden fallit.

Vid det följande dag fortsatta förhöret hade fanjunkaren O. Andersson
berättat: Han hade tydligt hört Gyllenkroks av Strömbom återgivna yttrande
enär han stått strax till vänster örn fanvakten. Gyllenkrok använde i stor utsträckning
svordomar och kraftuttryck; emellertid började man nu bliva
van därvid på regementet.

Gyllenkrok hade vid förhöret den 12 november 1937 uppgivit att han erinrat
sig att han ifrågavarande morgon tagit emot regementet på kaserngården
men att han icke kunnat påminna sig att han gjort anmärkning mot
fanvakten eller yttrat något beträffande denna.

V g 1) Yttrande av Gyllenkrok vid en fält sk jutning på Ny Örsåsen.

Härom hade Gyllenkrok vid förhöret den 12 november 1937 anfört: Han

trodde att han vid flera tillfällen sagt: »Tag fram hela gänget!» då han velat
hava en trupp samlad för att meddela den något eller i liknande sammanhang.
Han kunde icke påminna sig att han sagt »djävla gänget». Hela uttrycket
finge tagas som ett skämtuttryck. Gyllenkrok hade icke haft någon
avsikt att såra vederbörande därmed; Gyllenkrok hade nämligen under hela
sommarens lopp icke haft någon anledning därtill, vad truppen anginge.

På frågor av förhörsledaren, huruvida Gyllenkrok med detta yttrande ville

115

liava sagt, att i det angivna hänseendet förelegat en skillnad mellan truppen
och befälet, hade Gyllenkrok svarat, att hans yttrande icke finge förstås så.

V g 2) Yttranden av Gyllenkrok vid fält skjut ning en vid Lossbygget den
J/t september 1937.

Vid förhöret i Halmstad den 23 och den 24 september 1937 hade Forthmeiier
och Gabrielson samt fanjunkaren Andersson och kaptenen A. Hasselrot
uppgivit följande.

Forthmeiier: Av Gyllenkroks yttranden hade han endast uppfattat »Tag
hort skiten etc.»

Gabrielson: Under fältskjutningen hade han i egenskap av kompanichef
fört befälet över 1. kompaniet. Han hade uppehållit sig på sin fältmässiga
plats ganska långt tillbaka och hade därför icke hört något av vad Gyllenkrok
yttrat. »Eld upphör» hade blåsts när framryckningen just börjat. Omedelbart
därefter hade Gabrielson erhållit order att hans kompani skulle återsamlas
och 6. kompaniet i stället börja skjuta.

Andersson: Han hade varit eldkontrollant vid fältskjutningen och hade

varit närvarande såväl när 1. kompaniet gått in i sina ställningar som när
kompaniet erhållit order om att dragas tillbaka. Han hade även åhört
Gyllenkroks kritik av 1. kompaniets skjutning inför 6. kompaniet. Andersson
erinrade sig att Gyllenkrok därvid använt sig av kraftuttryck men
kunde nu icke närmare erinra sig dessas ordalydelse.

Hasselrot: Han hade under övningen fört befälet över 6. kompaniet i

egenskap av chef för detta kompani. Han hade icke varit närvarande då 1.
kompaniet utfört sin skjutning och hade icke hört det yttrande varmed
Gyllenkrok avbrutit detta kompanis skjutning. Innan 6. kompaniet skulle
skjuta hade Gyllenkrok samlat kompaniet och varnat detsamma för felgrepp.
Hans yttranden hade varit sammanhängande och meningsfulla men kraftiga.
Hasselrot kunde icke erinra sig några detaljer och kunde nu icke nämna
något av de yttranden Gyllenkrok fällt inför kompaniet. Hasselrot vore
övertygad örn att även därest för honom ur protokollet upplästes vad Strömbom
påstått att Gyllenkrok skulle hava yttrat, Hasselrot likväl icke skulle
kunna draga sig till minnes huruvida Gyllenkrok fällt yttrandena.

Sedan de av Strömbom tidigare under förhöret lämnade uppgifterna örn
vad Gyllenkrok vid tillfället skulle hava yttrat upplästs för Hasselrot, hade
Hasselrot sagt sig vidhålla att han icke erinrat sig huruvida Gyllenkrok
yttrat sig så som Strömbom uppgivit; Hasselrot hade överhuvud icke kunnat
draga sig till minnes några detaljer av vad Gyllenkrok yttrat.

Då militieombudsmannen med anledning av vad Hasselrot under förhöret
uppgivit frågade Hasselrot huruvida alltså till protokollet skulle antecknas att
han icke kunde draga sig till minnes några enskildheter av vad som passerat,
yttrade Hasselrot att han vore tacksam därför. På militieombudsmannens
fråga, huru detta yttrande av Hasselrot skulle förstås, sade Hasselrot, att då
han snart skulle lämna regementet, hans ställning icke vore sådan att den
hindrade honom från att meddela vad han verkligen visste i ärendet.

Vid förhöret den 12 november 1937 hade Gyllenkrok lämnat följande be -

116

rättelse av vad som förekommit vid ifrågavarande tillfälle: Då omkring

l3/4 timma efter det 1. kompaniet börjat övningen kompaniet ännu icke kommit
till eldgivning, då det varit stark blåst och kraftigt regn samt då folket
under mer än 1 timma legat stilla utan kappor, hade Gyllenkrok, eftersom
han icke vetat huru länge det skulle dröja innan kompaniet kom till eldgivning,
befallt att övningen skulle avbrytas och nästa kompani utföra skjutningen.
I ordern härom hade icke några som helst invektiv infogats. Några
minuter senare, då denna order var given och redan delvis effektuerad, hade
Gyllenkrok emellertid vänt sig till någon av de officerare som stått i närheten
samt till honom fällt det yttrande (Tag bort etc.), som av Strömbom återgivits.
Uttrycket hade troligen hörts även av andra officerare än den till vilken
Gyllenkrok närmast vänt sig. Yttrandet hade Gyllenkrok fällt emedan han
varit på dåligt humör. — Efter 1. kompaniet skulle 6. kompaniet skjuta. Innan
övningen börjat på nytt och medan 6. kompaniet ännu varit samlat,
hade Gyllenkrok inför detsamma yttrat ungefär följande: »Vid ordergivningen
vill jag höra korta och klara order, inte en djävla smörja.» Vidare
hade Gyllenkrok påpekat att »klumpning» skulle undvikas och att vid ansatser
terrängen skulle användas. Något annat hade icke förekommit vid
detta tillfälle. — Vid en inför befälet senare på dagen — på middagen -— hållen
sammanfattande kritik, som varit mycket saklig och lugn, hade Gyllenkrok
yttrat, att anledningen till att 1. kompaniet icke så fort kommit till eldgivning
varit den att kompaniet fått skjuta först och sålunda icke haft några andra
att se på. Vidare hade Gyllenkrok — med tanke på yttrandet »Tag bort
etc.» — sagt: »På morgonen i dag fällde jag några fula uttryck, vilka jag är
den förste att beklaga, men jag hoppas att Ni inte upptar det som riktat
emot person utan att det skett i hastigheten.» Vidare hade Gyllenkrok på
tal om förflyttningar i terräng, sedan han skildrat hur ansatser icke skulle
göras, yttrat: »Sådana faraktigheter vill jag inte veta av.» Möjligen hade
Gyllenkrok, såsom Strömbom uppgivit, använt uttrycket »förbannade fåraktigheter».
Även uttrycket »djävla idioti» hade Gyllenkrok måhända i något
sammanhang använt vid tillfället. Gyllenkrok ville icke bestrida att han
ifrågavarande dag kunde hava använt även andra starka ord och uttryck
än de nämnda; dock kunde han numera icke erinra sig några detaljer därvidlag.

V g 3) Gyllenkroks tillrättavisning av Strömbom vid militieombudsmannens
besök å regementet den 23 september 1937.

Vid förhöret den 12 november 1937 hade Gyllenkrok anfört: Då Strömbom
kommit in på regementskvartermästarens expedition hade han haft en
nonchalant hållning och oförskämd uppsyn samt hade icke intagit enskild
ställning — nämligen vad Gyllenkrok och exercisreglementet menade med
enskild ställning. Gyllenkroks ord hade återgivits i huvudsak riktigt av
Strömbom; dock ville Gyllenkrok hålla det för föga antagligt att den sista
delen av hans yttrande, nämligen rörande militieombudsmannen och uppmaningen
till Strömbom att uppsöka militieombudsmannen, haft den lydelse
Strömbom uppgivit.

117

V g 4) Gyllenkroks yttrande vid avtackandet av regementet den 24 september
1937.

På Strömboms begäran hade vid förhöret samma dag förekallats det vid
Strömboms pluton tjänstgörande befälet, nämligen fanjunkaren Andersson
samt furirerna nr 26 Johansson, nr 12 Johansson och Krok.

Andersson hade anfört: Han hade känt sig mycket djupt sårad av den

kritik som Gyllenkrok vid avtackandet av regementet riktat mot befälet vid
studentplutonen. Han hade tjänstgjort på trupp i 20 år och tyckte att det
var hårt att nu erhålla sådana vitsord. Hans kamrater inom underofficerskåren
kunde icke undgå att få den uppfattningen att han icke skött sin
tjänst.

Jämväl furirerna hade uppgivit att de känt Gyllenkroks kritik nedsättande.

Kaptenerna C. G. Modigh, E. H. Gardsten, Hasselrot och C. II. Wessén
samt löjtnanterna Gabrielson, K. B. W. Lindeblad och N. G. T. Lundberg,
vilka samma dag för annat ändamål erhållit företräde för militieombudsmannen,
hade enligt det vid förhöret förda protokollet samtliga på fråga
förklarat att de vitsordade riktigheten av Strömboms uppgifter om Gyllenkroks
tal.

Uti en särskild skrift som Gyllenkrok fogat vid sin förklaring i ärendet
hade Modigh, Gardsten, Hasselrot, Wessén, Gabrielson, Lindeblad och Lundberg
uppgivit att förhörsprotokollet i denna del varit felaktigt så till vida
som de vid förhöret uppgivit att Gyllenkrok örn arméfördelningschefens inspektion
av studentplutonen yttrat att den »icke varit vidare glänsande» samt
att Gyllenkrok vidare yttrat att »det icke vore angenämt att såsom regementschef
av sin närmast högre befälhavare få höra att plutonen otvivelaktigt vore
den sämsta i sitt slag inom arméfördelningen».

Vid förhöret den 12 november 1937 hade Gyllenkrok uppgivit:

Han hade icke haft något skrivet fullständigt koncept till sitt tal utan endast
haft vissa huvudpunkter nedskrivna på en lapp såsom stöd för minnet.
Då han emellertid i huvudsak lärt sig talet utantill i förväg samt strax
efter det han hållit talet nedskrivit det, vore han övertygad om att han
kunde återgiva detsamma nästan ordagrant. För att förvissa sig örn att
hans förmodan härutinnan varit riktig hade han utsänt delar av det efteråt
nedskrivna talet på remiss till kompanicheferna m. fl. foefälspersoner
samt anmanat dessa att om de hade något att erinra mot hans version anmärka
detta. Några erinringar hade emellertid icke gjorts. Enligt sin egen
mening hade Gyllenkrok sålunda i de delar varom nu vore fråga yttrat
följande:

»Vad 1. årets studenter beträffar var resultatet av den inspektion, som
i går verkställdes av arméfördelningschefen, icke vidare glänsande. Bristerna
i formell exercis voro påfallande och detta är så mycket egendomligare
som jag under sommarens lopp särskilt anbefallt att viss utbildning skulle
uppskjutas och tyngdpunkten av arbetet vid denna tidpunkt läggas på exercisen
och soldatutbildningen. Jag vill i detta sammanhang bär upprepa vad
arméfördelningschefen i går yttrade till plutonen och detta gäller alla här,

118

allt befäl, ingen undantagen. Det är nödvändigt att den grundläggande
utbildningen är god och den personliga färdigheten är god, ty i annat fall
vet man icke själv som befäl huru de olika sakerna skola utföras och kan
icke instruera eller rätta på ett riktigt sätt. Det är ej angenämt att såsom
regementschef av sin närmast högre befälhavare få höra att plutonen otvivelaktigt
var den sämsta (svagaste) bland arméfördelningens studentplutoner.
Jag vill citera ett tyskt ordspråk som säger: Egendomen förlorad —
ingenting förlorat; modet förlorat — halft förlorat; hedern förlorad — allt
förlorat. Men varje trupp — hur skicklig den än är — riskerar att vid ett
eller annat tillfälle det icke går så bra. Huvudsaken är att man då icke
tappar modet. Plutonen har icke förlorat någonting, och även örn vissa
brister nu skulle föreligga, så skola dessa nästa år repareras, och vad befälsutbildnigen
beträffar skola ni alla få en god dylik; det svarar jag för.
Huvudsaken är att man icke tappar sugen utan håller modet uppe.»

På särskilda frågor hade Gyllenkrok uppgivit att han med anförandet av
ordspråket samt med det han därefter yttrat endast velat hava sagt att man
icke borde förlora modet, att han icke velat med de valda ordalagen göra
gällande att någon förlorat sin heder, att hans yttrande icke bort kunna
tolkas på sist antydda sätt samt att han med uttrycket »plutonen» icke avsett
annat än hela plutonen, inberäknat befälet.

V g 5) Gyllenkroks tillrättavisning av en furir å regementsexpeditionen.

Ifrågavarande furir som av Strömbom icke namngivits, vore enligt uppgift
av Forthmeiier furiren nr 36 Oskarsson.

Vid förhöret den 12 november 1937 hade Gyllenkrok uppgivit följande:
Episoden hade inträffat strax efter det Gyllenkrok övertagit befälet över regementet.
Vad Gyllenkrok vid tillfället yttrat kunde han icke i detalj erinra
sig; då furiren emellertid haft oerhört dålig hållning hade orden antagligen
fallit så som Strömbom uppgivit.

VI. Gyllenkroks åsidosättande av gällande utbildningsbestämmelser beträffande
vissa befälselever.

Såväl Strömbom som Gyllenkrok hade förebragt ett vidlyftigt material
till bedömande av frågan huruvida dylikt åsidosättande ägt rum.

I sin skriftliga förklaring hade Gyllenkrok emellertid icke ingått i något
direkt bemötande av vad som lagts honom till last beträffande påstått oriktigt
användande av vissa befälselever. Då Gyllenkrok vid förhöret den 12
november tillfrågats om anledningen härtill hade han uppgivit att han med
vad han i sin förklaring yttrat örn »placeringar, omplaceringar och kommenderingar»
(jämför ovan under I) avsett även de anmärkningar som
gällt påstått felaktigt användande av befälselever; att han icke bemött anmärkningarna
i sak hade berott därpå, att han ansett dem uppenbart ogrundade
med hänsyn till de befogenheter han haft att ordna ifrågavarande
värnpliktigas tjänstgöring.

I övrigt hade beträffande användandet av ifrågavarande befälselever förekommit
följande:

119

A. Beträffande befälseleven nr 205 8/37 Persson.

Vid förhöret den 24 september 1937 hade Persson hörts och därvid berättat:
Före regementsövningarna hade förfrågningar gjorts, huruvida bland
de värnpliktiga funnes några som kunde och ville ställa bilar till förfogande
under repetitionsmötets övningar. Då Persson vore ägare av en bil
hade han anmält att han kunde ställa denna till förfogande. Sedan han
genom regementskvartermästaren fått tillsägelse att han skulle köra för
regementschefen hade han utfört körningar åt Gyllenkrok under övningarna
den 8—den 15 september. Efter sistnämnda dag hade Gyllenkrok
måst uppehålla sig i Halmstad för att förbereda den fest som den 19 september
skulle hållas med regementets kamratförening. Under dagarna den
15—den 18 september hade Gyllenkrok sålunda, under det regementets övningar
utanför Halmstad pågingo, bott i staden, men Persson hade i sin
bil skjutsat honom ut till regementet. Under mellantiden hade Persson
hjälpt till på regementsexpeditionen. Sedan regementet återvänt från övningarna
hade Persson fortsatt att tjänstgöra hos Gyllenkrok ännu ett par
dagar. Den 20 september hade han kört Gyllenkrok till idrottsplatsen där
regementet haft tävlingar, och följande dag hade han troligen kört Gyllenkrok
till skjutbanan. Dessutom hade han dessa dagar hämtat Gyllenkrok
i hans bostad på morgonen och kört honom tillbaka dit på middagen. Vidare
hade han kört ärenden för Gyllenkrok i staden och hade kört hem
till Gyllenkroks bostad med Gyllenkroks kläder då Gyllenkrok någon gång
bytt kläder på regementet. Först efter 2. frukost den 22 september hade
han ånyo börjat deltaga i plutonens övningar. Under den tid han icke deltagit
i övningarna hade han bott i sin bostad vid Erik Dahlbergsgatan för
att lätt hava tillgång till sin bil. Han hade icke erhållit någon ersättning
för sina körningar. Bensin hade han under tiden till och med den den 18
september erhållit av kronan men därefter av Gyllenkrok privat. Persson
hade icke gjort någon anhållan om att få kommendering såsom bilförare
åt regementschefen utan hade endast erhållit tillsägelse därom av regementskvartermästaren.
Under sin tjänstgöring som bilförare hade Persson
endast följt de order, Gyllenkrok givit honom. Anledningen till att han
återgått till plutonen hade varit en framställning från kaptenen Hasselrot.
Persson vitsordade att han icke deltagit i slutövning i skjutning med kulsprutegevär.

Forthmeiier hade i anslutning till detta förhör uppgivit att Perssons kommendering
såsom bilförare åt regementschefen icke upptagits å regementsorder;
endast muntlig tillsägelse hade lämnats.

Vid förhöret den 12 november 1937 hade Gyllenkrok berättat:

Strömboms uppgifter vore i den mån de kunde kontrolleras av Gyllenkrok
i stort sett riktiga. Även Perssons uppgifter vore, så långt Gyllenkrok
kunde kontrollera dem, riktiga, dock med följande ändringar och
tillägg. Även efter den 18 september hade Persson tjänstgjort å regementsexpeditionen.
Det vöre riktigt att Gyllenkrok på tjänstetid skickat Persson
med kläder till pressning eller skickat honom till bostaden med våta kläder

120

som Gyllenkrok bytt på regementet, och därvid hade Gyllenkrok varit i
sin fulla rätt. Vidare hade förekommit att Persson fått köra andra ärenden
åt Gyllenkrok såsom att köpa tidningar eller cigarrer, men det hade varit
efter expeditionstidens slut, och ärendena hade uträttats av Persson då
lian kört hem till sin bostad med hilen. Gyllenkrok hade hetalt alla körningar
mellan bostaden och kasernen ävensom körningar i privatangelägenheter
efter tjänstetiden. Han hade träffat uppgörelse med Persson efter
heräknat antal körda kilometer, därvid den körda sträckan tagits till i
överkant. Anledningen till att Perssons kommendering icke upptagits på
regementsorder hade antagligen varit den, att kommenderingen skett först
i sista stund.

B. Beträffande andraårsstudenten nr 897 28/36 Sjöstedt.

Vid förhöret den 12 november 1937 hade Gyllenkrok i denna del anfört:
Under sin sjukdom i augusti 1937 hade Gyllenkrok fått behov av ett kvalificerat
skrivbiträde, då han haft att upprätta diverse planer för utbildningen
m. m. Då Gyllenkrok tidigare lagt märke till Sjöstedt såsom
vaken och pigg hade han tillsagt regementskvartermästaren att Sjöstedt,
därest han kunde skriva på maskin, skulle infinna sig hos Gyllenkrok på
följande dag, den 27 augusti, klockan 9. Med anledning härav hade Sjöstedt
den 26 på kvällen tagits hem från de övningar däri han då deltagit.
Den 27 augusti samt den 28 på morgonen hade Sjöstedt därefter biträtt
Gyllenkrok med skrivgöromål. Jämlikt regementsorder av den 6 september
1937 hade Sjöstedt tillsammans med tre andra andraårsstudenter för tiden
den 8—den 18 september placerats såsom ordonnanser i regementsstaben.
På särskild muntlig order hade Sjöstedt kvarstannat i denna tjänst
ytterligare några dagar.

C. Gyllenkrok hade vid sistnämnda förhör tillagt att ännu en av första
årets studenter, en befälselev vid namn Warbom, under regementsövningarna
använts som bilförare. Kommenderingen av Warbom som bilförare
hade icke upptagits på regementsorder enär Warbom först under övningarna
ryckt in såsom ersättare för den på regementsordern upptagne bilföraren,
värnpliktige nr 96 6/34 Berg. I

I sin skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet anförde militieombudsmannen
vidare:

De mot Gyllenkrok riktade anmärkningarna hade ovan sammanförts i sex
grupper (betecknade I—VI). Därtill komme en anmälan mot Gyllenkrok
tor det han frångått de av Kungl. Maj:t givna föreskrifterna angående dagen
för utryckning från repetitionsövningen 1937 såtillvida som Gyllenkrok låtit
utryckning ske den 25 i stället för den 27 september. Då emellertid, enligt
vad militieombudsmannen erfarit, chefen för I. arméfördelningen låtit ställa
Gyllenkrok under tilltal vid krigsrätt för vad Gyllenkrok i sistnämnda hänseende
låtit komma sig till last saknade militieombudsmannen anledning att
vidare uppehålla sig vid denna anmälan. — I den med VI här ovan beteck -

121

Hade gruppen av anmärkningar, som avsåge Gyllenkroks åsidosättande av
gällande utbildningsbestämmelser, rymdes, förutom anmärkningen att Gyllenkrok
låtit vissa befälselever användas till handräckningsarbete i stället
för befälsutbildning, även anmärkning mot Gyllenkrok i fråga om visst
ingripande i den för befälseleverna fastställda utbildningsplanen m. m. Vad
i sistnämnda hänseende förekommit bade från militieombudsmannens sida
endast föranlett den åtgärden att militieombudsmannen bringat saken till
chefens för armén kännedom. -—- Under en rubrik, betecknad med III, hade
sammanförts vissa anmärkningar mot befälsplaceringen under 1937 års repetitionsövning.
Dessa anmärkningar, som avsåge att Gyllenkrok med förbigående
av Strömbom placerat två yngre löjtnanter såsom ordinarie kompanichefer
under regementsmötet, föranledde icke något ingripande från militieombudsmannens
sida.

Under punkt V ovan vore sammanförda vissa anmärkningar mot Gyllenkrok
för nedsättande behandling av underlydande personal. Även under
punkterna I och II förekomme åtskilligt av samma art.

I denna del av ärendet hade påståtts att Gyllenkrok vid ett stort antal tillfällen
fällt smädliga yttranden och använt kränkande tillmälen till honom
underlydande personal. Härjämte hade påståtts att Gyllenkrok ofta ingripit
i utbildningen på ett för vederbörande befälhavares auktoritet nedsättande
vis. Åtskilliga av de anmärkta yttrandena hade Gyllenkrok vidgått
vid det den 12 november 1937 hållna förhöret. Härom hänvisades till förhörsprotokollet.
Beträffande andra påtalade yttranden åter hade Gyllenkrok
antingen bestritt alt de haft den lydelse som uppgivits eller sagt sig
icke kunna erinra sig hur orden fallit. I de flesta av dessa fall hade emellertid
tillfyllestgörande bevisning örn vad som verkligen förelupit likväl förebringats.
Utöver de yttranden av anstötligt innehåll och olämplig form som
av Strömbom påtalats syntes andra dylika i stor utsträckning hava förekommit.
Av vissa yttranden att döma syntes det vara Gyllenkroks vana att
vid utövandet av sitt chefskap använda svordomar och förklenliga yttranden.
Sålunda hade de båda majorerna vid Hallands regemente uppgivit,
den ene att Gyllenkrok haft för vana att använda många svordomar och
kraftuttryck även då han talat inför trupp, den andre att han visserligen
icke själv varit utsatt för olämpliga tillmälen från Gyllenkroks sida men att
han varit närvarande då Gyllenkrok mot annat befäl använt olämpliga
tillmälen samt att sådana tillmälen förekommit även då Gyllenkrok tillrättavisat
befäl inför trupp. Regementskvartermästaren, som på grund av sin
tjänst mycket uppehållit sig i närheten av regementschefen, hade uppgivit
att Gyllenkrok ofta använt svordomar i sitt tal och detta även då han uppträtt
inför trupp. Betecknande vore även vad kaptenen Tham och fanjunkaren
Andersson yttrat. Den senare hade uppgivit att Gyllenkrok i stor
utsträckning använt svordomar och kraftuttryck samt tillagt, att man började
bliva van därvid på regementet. Den förre hade uppgivit att han icke
kunde erinra sig vilka uttryck Gyllenkrok vid ett visst tillfälle använt efter -

122

som han vid det laget hunnit så vänja sig vid Gyllenkroks kraftuttryck, att
han ej lagt dem särskilt på minnet.

I fråga om överordnads och befälhavares allmänna skyldigheter innehölle
tjänstgöringsreglementet för armén åtskilliga stadganden. överordnad skulle,
såväl i som utom tjänsten, förhålla sig värdigt och grannlaga mot underordnad
(§ 1 mom. 7). Befälhavare skulle söka vinna deras förtroende, som
stöde under hans befäl (§ 1 mom. 14). Befälhavare skulle, i fråga om behandling
av trupp, verka i bästa mening uppfostrande och vägledande (§ 1
mom. 15). För krigstuktens upprätthållande samt för befälets myndighet
och dess moraliska inflytande på underlydande fordrades, att befälet i sitt
uppträdande och leverne vöre ett gott föredöme (§ 1 mom. 17).

Beträffande regementschef — vilken jämlikt § 35 regeringsformen innehade
förtroendesyssla — stadgades särskilt i tjänstgöringsreglementet § 34
mom. 13: Han skulle sträva efter att rättfärdiga det honom lämnade förtroendet
icke mindre genom att noggrant vaka över krigslydnaden än ock genom
att vara sina underlydande ett föredöme i plikttrohet och nit i tjänsten.
Han skulle främja enighet och ett gott inbördes förhållande mellan förmän
och underlydande, uppmuntra till samvetsgrant fullgörande av tjänsteplikter
samt sålunda väcka och vidmakthålla en god anda inom regementet. Genom
ett välvilligt och förtroendegivande uppträdande och genom intresse
för officerarnas och underofficerarnas personliga angelägenheter borde han
söka vinna inflytande över dem och deras förhållanden utom tjänsten samt
begagna detta till fromma för officers- och underofficerskårernas anseende,
liksom det tillhörde honom att, såvitt han förmådde, i övrigt främja varje
underlydandes rätt och bästa.

Mot dessa bestämmelser hade Gyllenkrok i stor utsträckning felat. Gyllenkroks
förseelser mot vad som i dessa hänseenden varit hans tjänsteplikt hade
gått ut över underlydande av olika grader från regementsofficerare till
manskap. Verkningarna av ett uppträdande sådant som det vartill Gyllenkrok
gjort sig skyldig gjorde sig gällande i olika riktningar. Dels drabbades
de enskilda personer som utsattes för förlöpningarna av ett lidande som
kunde vara nog så kännbart, dels åsamkades andan och disciplinen inom
regementet stor skada. Befälets auktoritet undergrävdes och utbildningsresultatet
äventyrades. Handlingarna i ärendet gåve uppenbart vid handen
att anledningen till att kaptenen Tham begärde avsked från aktiv stat samt
kaptenen Wickström entledigande från sitt kompanichefskap varit den behandling
de från Gyllenkroks sida fått undergå. Även i övrigt vore omvittnat
att underlydande, som av Gyllenkrok blivit bemötta på ett sätt som icke
stått i överensstämmelse med vad som vederbort, tagit detta mycket hårt.
Vad verkan en regementschefs flitiga användande av svordomar och råheter
i sitt tal inför trupp skulle hava såsom föredöme vore lätt att inse.
Insinuanta och i olämplig form meddelade tillrättavisningar och rättelser
av befäl i underlydandes närvaro kunde icke hava annat än en olycklig inverkan
på disciplinen.

123

Det tjänstefel Gyllenkrok i nu berörda hänseende låtit komma sig till last
ansåge militieombudsmannen vara av allvarlig beskaffenhet.

Såsom under punkt IV nämnts hade mot Gyllenkrok även riktats den anmärkningen
att han underlåtit att anteckna sig såsom sjukledig och förhindrad
att utöva chefskapet över Hallands regemente under tiden den 19—
den 31 augusti 1937, ehuru han under nämnda tid varit sängliggande sjuk
på grund av ischias (lumbago ischiadica).

Gyllenkrok hade uppgivit att sjukdomen förorsakats av olycksfall i tjänsten,
att han bibehållit befälet över regementet emedan tjänsten gagnades
därav samt att det icke kunnat anses lämpligt att den underlydande befälhavare
till vilken han skolat avlämna befälet fått såsom regementsbefälhavare
utfärda de regementsorder och utarbeta de planer som Gyllenkrok sedermera
såsom chef skolat åtlyda.

Därest Gyllenkroks uppgifter om att sjukdomen orsakats av olycksfall i
tjänsten vore riktiga torde Gyllenkrok, som under året uttagit all tjänstledighet,
vartill han varit berättigad utan att därvid behöva vidkännas löneavdrag,
icke genom sin underlåtenhet att anteckna sjukledighet hava tillskansat sig
några obehöriga ekonomiska fördelar. Därmed vore emellertid frågan huruvida
Gyllenkrok efter eget val kunnat underlåta att anteckna sjukledighet
icke avgjord. Visserligen torde det icke finnas några direkta föreskrifter om
i vilken utsträckning regementschef vore skyldig att avlämna befälet då han,
såsom i nu förevarande fall, av sjukdom vore förhindrad att fullt utöva detsamma,
men därav följde icke att bestämmandet härav vore överlämnat till
regementschefens godtycke. Givetvis kunde icke vilken som helst kortare
sjukdom, som nödgade regementschefen att intaga sängläge eller eljest hindrade
honom från att inställa sig vid regementet, föranleda honom att avlämna
befälet över regementet till annan befälhavare, men å andra sidan vore det
lika uppenbart att en regementschef icke under alla omständigheter kunde
vara berättigad att vid sjukdom kvarhålla befälet över sitt regemente. Avgörande
för huruvida skyldighet att vid sjukdom avlämna befälet skulle anses
föreligga torde vara vad tjänstens behöriga skötande för varje fall krävde.

Gyllenkrok hade påstått att det i nu förevarande fall varit till fördel för
tjänsten att han icke avlämnat befälet. Detta påstående syntes icke vara
riktigt. En regementschefs åligganden vore så omfattande att det icke vore
möjligt att under någon längre tid sköta dem från sjukbädden. Det hade
visserligen uppgivits att regementskvartermästare!! en eller flera gånger örn
dagen inställt sig i sjukrummet för föredragning av ärenden m. m. samt att
arméfördelningschefen vid inspektion besökt Gyllenkrok å sjukrummet.
Emellertid hade regementschefen att avgöra ärenden vilka ankomme på föredragning
icke endast av regementskvartermästaren utan även av bataljonscheferna
och samtliga tjänstegrenscliefer. Uppenbart torde vara att örn all
denna personal någon längre tid nödgades inställa sig till föicdiagning a annat
ställe än det där de föredragande hade att förrätla sina övriga sysslor,
detta måste i hög grad inkräkta på deras övriga tjänstegöromål. Ännu viktigare
vöre en annan omständighet. En regementschef hade nämligen icke en -

124

dast att på föredragning avgöra ärenden, uppgöra utbildnings- och övningsplaner
lii. m. Bland regementschefens åligganden inginge även och framför
allt att leda och övervaka utbildningen vid regementet samt att hava en
allmän översyn över dettas tillstånd, vilket allt icke vore möjligt utan att regementschefen
vore personligen närvarande å kasernetablissementet och i
övningsterrängen. Vore regementschefen urståndsatt att fullgöra vad sålunda
ålåge honom inträdde den situation som avsåges i tjänstgöringsreglementet för
armén § 4 mom. 4 och han måste avlämna befälet till den befälhavare som i
sådant fall enligt föreskrifterna i nämnda mom. hade att mottaga det, så att
denne även kunde övertaga ansvaret för regementet. Gyllenkroks anmärkning
att det icke kunde anses lämpligt att den officer till vilken han skolat
avlämna befälet fått såsom regementsbefälhavare utfärda de regementsorder
och utarbeta de planer som Gyllenkrok sedermera såsom chef haft att åtlyda
kunde icke ändra något häri. Liknande spörsmål uppstode alltid då chefskap
under vissa tider måste överlämnas till annan. I fråga om innehållet av de
order det ankommit på regementsbefälhavaren att utfärda till efterrättelse
även för den tid då ordinarie regementschefen återtagit befälet torde man,
med hänsyn till det goda samförstånd och nära samarbete som vore att förvänta
mellan en regementschef och hans närmaste man, icke behöva befara
att regementschefens egna avsikter och önskemål skulle därvid blivit obeaktade.
Enligt tjänstgöringsreglementet § 88 mom. 5 vore det för övrigt ålagt
den som i egenskap av befälhavare för tillfället övertagit chefskap att handhava
de med chefskapet förenade tjänstegöromålen i samma anda som chefen
och icke utan nödtvång vidtaga ändringar i av denne träffade anordningar.
Härjämte finge erinras örn bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet § 88
mom. 6, vilka vore av följande lydelse: »Regementschef ävensom högre chefer
få och böra vid förhinder, såvitt sådant låter sig göra och förhållandena i
övrigt medgiva, handlägga viktigare ärenden, företrädesvis sådana, vilkas avgörande
äger betydelse för framtiden; och kunna de i detta syfte antingen vid
befälets avlämnande förbehålla sig vissa ärenden eller ock, när de pröva
lämpligt, meddela befälhavaren erforderliga föreskrifter eller själva göra de
framställningar till högre myndighet, som de kunna finna av nöden.» Det
hade således icke varit något hinder för Gyllenkrok att, även örn han såsom
ske bort avlämnat befälet över regementet, på sjukbädden utarbeta de övningsplaner
m. m. varmed han uppgivit sig hava varit sysselsatt samt även
såsom regementschef meddela dessa planer å regementsorder.

Gyllenkroks nu ifrågavarande sjukdom hade haft en varaktighet av ungefär
två veckor, under vilken tid Gyllenkrok varit bunden vid sjukbädden.
Bataljonsläkaren Ramståhl som vårdat Gyllenkrok hade — med reservation
för det vanskliga i att på förhand göra alltför bestämda uttalanden i denna
del — vid förhör uppgivit att man med hänsyn till de allvarliga symtom Gyllenkrok
företett den 19 augusti 1937 på morgonen, kunnat beräkna att sjukdomen
skulle vara åtminstone två eller tre veckor. Då det med hänsyn till
vad som upplysts angående sjukdomens art och svårighet måste hava stått
klart för Gyllenkrok att sjukdomen sannolikt icke konnne att bliva hastigt

125

övergående hade det sålunda, på grund av vad militieombudsmannen ovan
anfört, ålegat Gyllenkrok att anteckna sjukledighet och avlämna befälet över
regementet till annan. Genom att underlåta detta hade han gjort sig skyldig
till tjänstefel.

Emellertid hade Strömhorn i sina påminnelser ifrågasatt huruvida Gyllenkroks
uppgifter att sjukdomen orsakats av olycksfall i tjänsten vore riktiga.
Skulle så icke vara förhållandet komme frågan i annat läge enär Gyllenkrok
i sådant fall genom att underlåta att taga sjukledighet sluppit att vidkännas
löneavdrag. Då utredning i fråga örn sjukdomens uppkomst saknades men
sådan vore av vikt för bedömande av Gyllenkroks tjänstefel torde överkrigsfiskalsämbetet
höra vid krigsrätten verkställa dylik utredning.

Mot Gyllenkrok hade vidare framställts den anmärkningen att han låtit
vissa befälselever användas till handräckningsarbete i stället för befälsutbildning.
Vad handlingarna i denna del innehölle vore återgivet i det föregående
under punkt VI.

Bland regementschefs allmänna skyldigheter inginge enligt § 34 mom. 18
tjänstgöringsreglementet för armén att tillse att de till linjetjänst uttagna värnpliktiga
icke toges i anspråk för handräckningstjänst inom kompanierna mer
än som vore oundgängligen erforderligt. Beträffande sådana värnpliktigas
användning för annan handräckningstjänst ägde regementschef, enligt vad
särskilt funnes stadgat, därom göra framställning för den händelse att sådan
oundgängligen erforderlig handräckningstjänst icke kunde bestridas av annan
personal.

Närmare regler för liandräekningstjänstens ordnande vore givna i generalorder
den 18 juni 1926, nr 1043, vilken generalorder ändrats bl. a. genom
generalorder nr 2141/1927 och nr 1464/1929.

För handräckning inom kompani och motsvarande förband gällde att till
sådan handräckning skulle i första hand uttagas sådana till linjetjänst uttagna
värnpliktiga, vilka vid läkarbesiktning befunnits mindre väl lämpade
för fortsatt utbildning med vapen men dock användbara för annan tjänstgöring.

För fullgörande av den gemensamma handräckningst jönsten (utom kompani
och motsvarande förband) vore i främsta rummet avsedda de värnpliktiga
som uttagits till ersättningsreserven. De liandräckningsarbeten, till vilka
kommendering finge äga rum, vore närmare angivna i generalorder nr 1043/
1926. Till sådana tillåtna liandräckningsarbeten hänfördes bland annat
tjänstgöring vid expeditioner, där skrivbiträden enligt regementschefens beprövande
oundgängligen erfordrades, samt tillsyn och förande av armén tillhörande
motordrivna fordon och båtar. Med arméfördelningschefens medgivande
finge kommendering äga rum även till andra arbeten av liknande
slag. I den mån så erfordrades finge för den gemensamma handräckningstjänsten
användas även sådana till linjetjänst uttagna värnpliktiga vilka vid
läkarbesiktning enligt inskrivningsförordningen befunnits mindre väl lämpade
för fortsatt utbildning med vapen men dock användbara för annan tjänstgöring.

126

Andra till linjetjänst uttagna värnpliktiga finge användas för gemensam handräckningst
jänst endast efter arméfördelningschefens medgivande.

Slutligen vore att erinra om bestämmelsen i § 31 mom. 4 tjänstgöringsreglementet
för armén, att då förman i fält, under fälttjänst eller marsch
eller i kasern o. s. v. personligen behövde tillfällig handräckning, krigsman
av manskaps grad vore skyldig lämna sådant biträde.

Av de tre värnpliktiga örn vilkas tjänstgöring det i förevarande sammanhang
vore fråga, nämligen befälseleverna Persson och Warbom samt andraårsstudenten
Sjöstedt, hade den senare under två dagar biträtt Gyllenkrok
med skrivgöromål samt jämlikt regementsorder och särskild muntlig order
tjänstgjort såsom ordonnans i regementsstaben under ungefär två veckor.
Den tid Sjöstedt undandraga befälsutbildningen syntes sålunda, under förutsättning
att tjänstgöringen vid regementsstaben varit av den art som i utbildningsbestämmelserna
avsetts för värnpliktiga tillhörande ifrågavarande kategori,
vara tämligen ringa. Annorlunda syntes det förhålla sig beträffande
befälseleverna Persson och Warbom. Dessa hade under regementsövningarna,
Persson under tiden den 8—den 21 september och Warbom under icke
närmare angiven tid använts såsom bilförare och därunder icke deltagit i
befälsutbildningen. Persson hade under en del av den angivna tiden, då han
icke verkställt körningar, sysselsatts med skrivarbete. Dessutom bade han,
förutom det att han verkställt körningar åt Gyllenkrok i dennes privata ärenden,
av Gyllenkrok använts för annan personlig handräckning.

Av de bestämmelser om handräckningstjänstens utgörande för vilka ovan
lämnats en redogörelse framginge att Gyllenkrok icke utan arméfördelningschefens
medgivande ägt rätt att till handräckningsarbete kommendera Persson
och Warbom, vilka båda uttagits till linjetjänst, och såvitt av handlingarna
framginge icke varit att hänföra till sådana till linjetjänst uttagna
värnpliktiga vilka utan dylikt tillstånd kunnat användas för handräckningstjänst.
Enligt vad militieombudsmannen inhämtat från arméfördelnings -chefen hade han emellertid icke medgivit chefen för Hallands regemente
att för fullgörande av handräckningstjänst använda till linjetjänst uttagna
värnpliktiga. Det hade varit desto olämpligare att låta Persson och Warbom
utföra handräckningstjänst som de varit befälselever och genom den
ifrågavarande kommenderingen nödgats avbryta sin befälsutbildning. Den
handräckning som Persson lämnat Gyllenkrok personligen syntes icke heller
hava varit av den tillfälliga art att den på den grund kunde anses medgiven
genom tjänstgöringsreglementets ovan återgivna föreskrifter. Att Gyllenkrok
lämnat Persson viss ekonomisk gottgörelse för den körning Persson utfört
för Gyllenkroks privata del gjorde härvidlag ingen ändring enär varken
Gyllenkrok eller Persson själv ägt att på sätt som skett disponera över Perssons
åt befälsutbildning anslagna tjänstgöringstid.

Militieombudsmannen funne sålunda att Gyllenkrok genom att kommendera
Persson och Warbom till ifrågavarande handräckningstjänstgöring gjort
sig skyldig till fel i tjänsten.

127

De tjänstefel, vilka Gyllenkrok enligt det ovan anförda låtit komma sig till
last vore av den beskaffenhet att militieombudsmannen icke kunde underlåta
att lagligen beivra dem. Vid bedömandet av Gyllenkroks handlingar
kunde man icke undgå att taga hänsyn till att Gyllenkrok upprepade gånger
förut blivit bestraffad såväl för liknande förseelser som för andra förbrytelser
i tjänsten. Att Gyllenkrok, trots alla undergångna bestraffningar, likväl
icke låtit sig rätta syntes militieombudsmannen röja en allvarlig brist i hans
vilja eller förmåga att ställa sig till efterrättelse vad författningar och reglementen
krävde av en militär befälhavare samt att rätt fullgöra vad som
i övrigt utgjorde en sådan befälhavares tjänsteplikter.

Militieombudsmannen uppdroge sålunda åt överkrigsfiskalsämbetet att vid
Hallands regementes krigsrätt anhängiggöra och utföra åtal mot översten
och chefen för Hallands regemente friherre Axel Walfrid Carl Gyllenkrok
för vad han enligt det anförda låtit komma sig till last samt därvid yrka
ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

-t -

Sedan extra fiskalen i Svea hovrätt Hugo Digman förordnats att såsom
överkrigsfiskal anhängiggöra och utföra de av militieombudsmannen och
chefen för I. arméfördelningen anbefallda åtalen mot Gyllenkrok, ställde
Digman Gyllenkrok under tilltal vid Hallands regementes krigsrätt under
yrkande örn ansvar å honom jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för
det han gjort sig skyldig till tjänstefel i följande hänseenden:

1) nedsättande behandling av underlydande personal;

2) underlåtenhet att anteckna sjukledighet och hinder att utöva chefskapet
över regementet tiden den 19—den 31 augusti, ehuru Gyllenkrok under
nämnda tid varit sängliggande sjuk på grund av ischias (lumbago ischiadica);

3) användande av vissa befälselever till handräckningsarbete i stället för
befälsutbildning; samt

4) frångående av de av Kungl. Majit givna föreskrifterna angående dagen
för utryckning från repetitionsövningen 1937.

Målen handlades vid krigsrätten gemensamt, och förekommo därstädes
första gången den 10 december 1937.

Beträffande åtalet för nedsättande behandling av underlydande personal
erkände Gyllenkrok i huvudsak vad i denna del av militieombudsmannen
lagts honom till last.

Vid krigsrättens sammanträde den 17 januari 1938 företedde åklagaren
protokollet vid ett den 4 januari 1938 vid Hallands regemente hållet förhör
med överstelöjtnanten vid regementet G. M. Wadner samt majorerna Döös,
Tengberg och Th. Ehrenborg, därvid bland annat förekommit följande.

Beträffande Gyllenkroks förhållande till kaptenen Wickström bade Wadner
uppgivit:

128

Sannolikt i början av oktober 1937 hade Gyllenkrok på tjänsterummet
yttrat till Wadner, som då varit ensam tillstädes tillsammans med Gyllenkrok,
att Gyllenkrok komme att avfordra Wickström läkarintyg på att han
kunde tåla att bli »utskälld» utan att få nervöst sammanbrott. Vidare hade
Gyllenkrok sagt, att han vid Wickströms återkomst till regementet skulle
tilldela Wickström en kraftig arrest. Vid samma eller möjligen något annai
tillfälle — Wadner kunde ej med säkerhet uttala sig örn vilket -— hade
Gyllenkrok yttrat om Wickström, att Gyllenkrok skulle förfölja honom.
Det vore möjligt, att Gyllenkrok använt ett annat uttryck, men innebörden
hade varit den nämnda. Gyllenkrok hade vidare i samband med att han
fällt detta yttrande sagt: »Jag skall kontrollera, att han ej kommer en minut
för sent till tjänstgöringen» —- Wadner ville minnas att Gyllenkrok angivit,
att Wickström skulle börja varje morgon klockan 8 — »och jag skall kontrollera,
att han inte går en minut för tidigt klockan 17. Han skall var dag
få lämna en redogörelse för vad han uträttat under dagen». —- Då Wadner
vid ett tillfälle omkring den 1 november 1937 återvänt från ett besök i
Stockholm, hade Gyllenkrok frågat Wadner, »hurudan stämningen vore i
Stockholm». Wadner hade svarat, »att alla talade om artikeln i tidningen
Östgöten». Vidare hade Wadner yttrat: »Jag skulle, om jag vore i överstens
kläder, ej bestraffa Wickström utan på sin höjd skälla ut honom, om häri
gjort sig förtjänt av det, och sen låta honom vara i fred och behandla honom
som luft, annars får ju tidningen Östgötens uttalande, att översten har förföljelsemani,
ett ytterligare belägg.» Gyllenkrok hade härtill spontant svarat
»Ja, men det har jag ju.»

Döös och Tengberg hade uppgivit att Wadner, troligen strax efter det samtalet
ägt rum, för dem omtalat dels Gyllenkroks yttrande att han skulle förfölja
Wickström — Wadner hade använt detta uttryck — och dels innehållet
i det samtal, då Gyllenkrok bejakat att han hade förföljelsemani.
Tengberg och Döös hade dock icke något minne av att Wadner yttrat något
örn att Gyllenkrok sagt sig skola kontrollera Wickströms tjänstgöring och
tjänstgöringstid.

Döös hade tillagt, att Gyllenkrok vid ett tillfälle till Döös yttrat, att Gyllenkrok,
innan Wickström åter finge gå i tjänst, skulle fordina läkarintyg på att
Wickström vore tjänsteduglig.

Ehrenborg hade uppgivit: Gyllenkrok hade vid flera tillfällen örn Wickström
fällt yttranden, som yppat aversion eller hat mot denne. I början av
sistlidne oktober hade Gyllenkrok sålunda vid åtminstone två tillfällen
yttrat: »Han skall arresteras, den djävulen.» Dessa och liknande yttranden
hade Gyllenkrok utslungat tämligen omotiverat och utan samband med att
han beskyllt Wickström för fel i tjänsten. Det hade förefallit som örn
yttrandena varit uttryck för något personligt hat.

Wadner hade vidare berättat: Den 9 december 1937 — alltså dagen före
krigsrättens första sammanträde — hade Wadner blivit inkallad till Gyllenkrok
och i majoren Granlunds och kaptenen Forthmeiiers närvaro blivit »utskälld».
Gyllenkrok hade i mycket aggressiv och hetsig ton yttrat bland an -

129

nät: »Detta samtal skall förås i vittnens närvaro. Du har pratat bredvid mun
på ett för mig ofördelaktigt sätt i den där olycksfallsaffären’.» På Wadners
fråga när det skulle ha skett och till vem han skulle ha yttrat sig, hade Wadner
ej fått något svar. Gyllenkrok hade därefter gjort en längre utläggning
av »olycksfallssaken» och vidare yttrat: »Förstår du inte hur allvarligt detta
är? Det kan ju bli straffarbete. Det märks, att du inte slagits med M. O.,
men det har jag. Han har varit åt mig förut om obehörig ekonomisk vinning.
» Beträffande förra delen av sistnämnda yttrande förmodade Wadner,
att Gyllenkrok syftat på att det varit tal om att det ej gått rätt till med upprättandet
av protokoll angående olycksfallet och beträffande senare delen av
yttrandet hade Gyllenkrok sagt, att han syftat på »bilkörningen vid F. 3».
Wadner hade svarat, att han vidhölle vad han sagt i olycksfallssaken och
att det vore många som hade samma uppfattning som han. Wadner hade
tillagt, att han och många andra särskilt förvånats över att olycksfallet omtalats
först tre månader efter det detsamma inträffat. Därvid hade Gyllenkrok
rättat tidsuppgiften till två månader. Slutligen hade Wadner av Gyllenkrok
fått det rådet att hålla tungan i styr för framtiden. Wadner hade uppfattat
detta som en uppmaning att ej hävda sin uppfattning i saken. Wadner
hade känt sig kränkt av vad som vid detta tillfälle förekommit och Granlund
hade efteråt styrkt Wadner i hans uppfattning, att Gyllenkroks uppträdande
mot Wadner varit kränkande. Wadner hade vidare uppgivit: Den 7 september
1937 — dagen före avmarschen till fälttjänstövningarna -—- hade för Gyllenkrok
anmälts, att hans häst natten förut skadats i stallet, så att den ej
kunde användas. Gyllenkrok hade i anledning härav förlorat behärskningen
i sådan grad, att då Wadner inställt sig hos Gyllenkrok för föredragning, denna
omöjliggjorts på grund av Gyllenkroks upphetsade sinnesstämning mot
stallofficeren och stallfuriren. Gyllenkrok hade yttrat, att dessa »skulle bort»,
varjämte Gyllenkrok yttrat åtskilliga svordomar. Flera gånger hade Wadner
sökt få börja föredragning av sina ärenden, men det hade ej lyckats utan
Wadner hade slutligen måst gå utan att ärendena blivit föredragna. Stämningen
hade den dagen varit mycket nervös på regementsexpeditionen och
Forthmeiier hade varit »förtvivlad».

Tengberg hade berättat: Den 7 september 1937 klockan 15—16 hade Gyllenkroks
häst tagits ut på kaserngården. Gyllenkrok hade därvid — i närvaro
av Wadner, Granlund, kaptenen Gardsten, stallfuriren Ekstrand och åtskilliga
andra —uppträtt hysteriskt. Det hade gjort ett mycket pinsamt intryck. Gyllenkrok
hade hotat att arrestera såväl stallofficeren som stallfuriren och hästskötarna
för att hästen blivit skadad. Omständigheterna vid olycksfallet
med hästen vore följande. Hästen hade gått lös i en box, till vilken man ej
haft någon dörr. En rem hade i stället varit spänd för ingången till boxen.
Hästen hade skadats i benet, då den stått och sparkat med ena foten mot
remmen. Anledningen till Gyllenkroks vrede hade varit, att han tidigare anbefallt,
att en dörr skulle insättas, vilket emellertid ej blivit gjort. Senare på
dagen hade Tengberg flera gånger varit inne på regementsexpeditionen och då
lått det intrycket, att arbetet där varit fullständigt lamslaget.

9—388916. Milit ieo nili tidsrummens ämbetsberällelse.

130

Wadner hade vitsordat "långbergs uppgifter.

Wadner hade vidare berättat: Den 15 juli 1937 hade ett landstormsläger
varit förlagt vid Tylebäck. Då Gyllenkrok inspekterat lägret hade vid ett
tillfälle, då Wadner varit i sällskap med Gyllenkrok, en grupp pionjärer passerat
på vägen i ett led kolonn på 30—40 meters avstånd. Gyllenkrok och
Wadner hade gått i en dal och delvis dolts av träd och buskar. Plötsligt
hade Gyllenkrok ökat stegen och gått fatt gruppen. Gyllenkrok hade låtit befälhavaren
för truppen — troligen fanjunkaren Lindén — ställa upp gruppen
på ett led. På stående fot hade Gyllenkrok givit näst sista karlen i gruppen
14 dagars permissionsförbud troligen för slapp och slö hållning; huruvida det
jämväl varit för underlåten hälsning erinrade Wadner sig ej med säkerhet.
Gyllenkroks uppträdande hade varit mycket obehärskat och gjort ett pinsamt
intryck. Wadner hade för sin del ej märkt att något anmärkningsvärt passerat
och vore övertygad örn att ingen i gruppen förstått anledningen till Gyllenkroks
uppträdande. Wadner ansåge, att den karl, som tillsagts permissionsförbud,
måste hava fått den uppfattningen att han behandlats orättvist.

På fråga hade Wadner förklarat, att han icke kände till något ytterligare
fall, då Gyllenkrok kunde sägas hava uppträtt olämpligt.

Slutligen hade Wadner förklarat sig vilja framhålla, att det varit allmänt
känt och erkänt, att förhållandet mellan befäl och trupp vid Hallands regemente
före den 1 juli 1937 varit det allra bästa.

På grund av vad vid detta förhör framkommit yrkade åklagaren ansvar
å Gyllenkrok jämväl för missfirmligt yttrande till Wadner den 9 december
1937, för smädliga och olämpliga yttranden örn Wickström till Ehrenborg i
oktober 1937 samt för obehärskat och olämpligt uppträdande vid Tylebäck
den 15 juli 1937.

Till utredning angående uppkomsten av den sjukdom för vilken Gyllenkrok
varit sängliggande under tiden den 19—den 31 augusti 1937 företeddes
ett den 8 november 1937 fört protokoll. Vid krigsrätten företogs dessutom
vittnesförhör med vissa personer. Vad som i denna del framkommit
föranledde icke något ytterligare ansvarsyrkande.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 17 januari 1938. I utslaget anförde
krigsrätten: Genom Gyllenkroks eget erkännande och den bevisning,
som från åklagarens sida förebragts, funne krigsrätten följande vara i målet
utrett. Sedan Gyllenkrok i början av juli 1937 tillträtt chefskapet för regementet,
hade Gyllenkrok under tjänsteutövning vid ett stort antal tillfällen fällt
smädliga och hotfulla yttranden och använt kränkande tillmälen till honom
underlydande personal samt gjort densamma till föremål för annan nedsättande
behandling, vilket även skett, då Gyllenkrok tillrättavisat befäl inför
trupp. Vid utövandet av sitt chefskap hade Gyllenkrok även i stor utsträckning
använt svordomar och förklenliga yttranden i sitt tal, jämväl inför
trupp, samt även i övrigt gjort sig skyldig till ett obehärskat och olämpligt
uppträdande i tjänsten. Genom vad sålunda läge Gyllenkrok till last hade

131

han handlat i strid mot bestämmelserna i gällande tjänstgöringsreglemente för
armén. Under tiden den 19—den 31 augusti, då Gyllenkrok varit sängliggande
sjuk i sin bostad inne i staden på grund av ischias, hade Gyllenkrok
underlåtit att, såsom han bort, låta anteckna sjukledighet och hinder för
utövande av chefskapet vid regementet. Vidare hade Gyllenkrok, utan att
därtill hava ägt befogenhet, använt två till linjetjänst uttagna befälselever under
vissa tider av regementsövningarna såsom bilförare och personlig handräckning,
i följd varav dessa icke fått vederbörligen deltaga i befälsutbildningen.
Sedan Kungl. Maj:t genom generalorder befallt att utryckningen från repetitionsövningen
vid regementet skulle äga rum den 27 september, hade Gyllenkrok,
i strid häremot, låtit uttryckningen ske redan den 25 i samma månad.
Krigsrätten funne Gyllenkrok förty genom vad i målet sålunda läge honom till
last hava visat oförstånd och oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter,
som honom ålegat; och ansåge krigsrätten, att samtliga dessa förseelser stöde i
sådant sammanhang till varandra, att de vore att betrakta såsom fortsättning
av ett och samma brott. Med hänsyn dels till antalet och beskaffenheten
av de av Gyllenkrok begångna förseelserna och dels till de upprepade bestraffningar,
Gyllenkrok förut undergått såväl för liknande som andra förbrytelser
i tjänsten, funne krigsrätten nu ifrågavarande fortsatta brott vara
av svårare beskaffenhet än att det kunde anses med disciplinstraff försonas.
På grund härav prövade krigsrätten lagligt sålunda bifalla åklagarens i målet
förda talan, att Gyllenkrok dömdes, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten,
jämförd med 33 § samma lag samt 4 kap. 3 § allmänna strafflagen, att för
oförstånd och oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikter vara i mistning av
ämbetet under två månader.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

14. Värnpliktig, som skolat inkallas genom personlig order men icke kunnat
anträffas med dylik order, har vid uteblivande å inställelsedagen efterspanats
samt införpassats till regementet där lian förklarats häktad. Åtal
dels mot rullföringsbefälhavare som vidarebefordrat eftcrspaningssedel
oaktat den värnpliktige icke i laga ordning erhållit kallelse, dels mot
den befälhavare som förordnat örn häktningen.

Vid granskning av handlingarna i ett av regementskrigsrätten vid Jämtlands
fältjägarregemente den 2 oktober 1936 avgjort mål mot värnpliktige
nr 223 64/32 Erik Johannesson antecknades följande:

Johannesson, som är född den 2 mars 1912, tilldelades vid inskrivningen
infanteriet samt fullgjorde 1. tjänstgöringen och 1. repetitionsövningen vid
Jämtlands fältjägarregemente år 1934. Ilan började fullgöra 2. repetitionsövningen
vid samma regemente den 12 september 1935 men hemförlovades
redan den 20 i samma månad jämlikt inskrivningsförordningen den 23 de -

132

cember 1925 § 123: 7. Återstående del av 2. repetitionsövningen skulle Johannesson
fullgöra vid regementet med inryckning efter personlig order.
Den 27 juli 1936 överfördes Johannesson från Östersunds östra rullföringsområde
nr 64 till Östersunds västra rullföringsområde nr 63.

Sedan rekommenderad försändelse från befälhavaren för Östersunds västra
rullföringsområde nr 63 till Johannesson med order om tjänstgöring återkommit
såsom obeställbar, anhöll rullföringsbefälhavaren, majoren C. B.
Brant-Lundin i skrivelse den 11 augusti 1936 till stadsfiskalen i Östersund
att ordern måtte tillställas Johannesson genom förmedling av polisen i Östersund.
Den 18 i samma månad meddelade emellertid inspektionskonstapel!!
Axel E. Lindgren i Östersund att Johannesson inom Östersund eftersökts utan
att kunna anträffas samt alt ingen upplysning örn Johannessons vistelseort
erhållits enär .Johannesson vore okänd.

A inställelsedagen uteblev Johannesson från regementet. Med anledning
härav utfärdade dåvarande regementschefen, översten K. E. Beskow den 18
september 1936 efterspaningssedel å Johannesson. Sedan efterspaningssedeln
den 21 september inkommit till rullföringsexpeditionen befordrades densamma
av Brant-Lundin till stadsfiskalen i Östersund. Vid efterspaningen vanns
den upplysningen att Johannesson vistades hos hemmansägaren Johan Nilsson,
Österåsen, Häggenås, där han innehade dikningsarbete. Med anledning
härav översände stadsfiskalen efterspaningssedeln till landsfiskalen i Lits
distrikt för vidare åtgärd. Den 28 september klockan 13 införpassade fjärdingsmannen
O. Leijding i Häggenås Johannesson till regementet.

Vid förhör med Johannesson påföljande dag inför chefen för regementets
hemmavarande styrka, kaptenen C. B. Askling, uppgav Johannesson bland annat,
att han vetat örn, att återstående del av 2. repetitionsövningen skulle fullgöras
år 1936, men att han med hänsyn till inryckningsdagens läge i pågående
repetitionsövning väntat personlig order om inställelse. Samma dag förhöret
hölls förklarade Askling Johannesson häktad och överlämnade handlingarna
till krigsdomaren för målets handläggning vid krigsrätten.

Vid krigsrättens sammanträde den 2 oktober 1936 förklarade åklagaren,
krigsfiskalen T. G. Eveland alf enär Johannesson syntes hava varit berättigad
att erhålla personlig order om inryckningsdagen till den fortsatta tjänstgöringen,
åklagaren icke hade något ansvarsyrkande att framställa i målet.
I utslag samma dag förklarade krigsrätten sig låta bero vid åklagarens avstående
från ansvarstalan och förordnade att Johannesson omedelbart skulle
försättas på fri fot. Härjämte föreskrev krigsrätten att kostnaderna för Johannessons
införpassande till regementet skulle tillsvidare och intill dess annorledes
förordnades stanna å statsverket.

Med anledning av vad sålunda inhämtats anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 23 oktober 1937 regementschefen att inkomma med yttrande
av Beskow, Brant-Lundin och Askling. De begärda yttrandena inkommo den
3 november 1937. Däri anförde:

Beskow: Avlämningshandlingarna för .Johannesson hade kommit regementet
till handa redan den 22 augusti 1936. Av desamma hade på intet sätt

133

framgått att Johannesson icke kunnat anträffas med inkallelseorder. Handlingarna
hade i behörig ordning överlämnats till chefen för det kompani, vid
vilket Johannesson skulle fullgöra sin tjänstgöring. När Johannesson icke
inställde sig den 17 september hade kompanichefen gjort anmälan om förhållandet
till Beskow, varpå Beskow den 18 september låtit upprätta efterspaningssedel
för Johannesson enligt bestämmelserna i hämtningskungörelsen
den 18 juni 1926 § 2 första punkten samt översänt densamma till befälhavaren
för Östersunds västra rullföringsområde nr 63, vilket rullföringsområde
Johannesson genom inflyttning tillhört. Något intyg om laga förfall
eller annan anledning till att icke verkställa efterspaning hade icke varit
Beskow bekant.

Brant-Lundin: Sedan Brant-Lundin från stadsfiskalen i Östersund fått

meddelande, att Johannesson eftersökts i Östersund på adress som Johannesson
uppgivit vid inflyttningen men icke kunnat anträffas samt att Johannesson
icke ens varit anträffbar i staden, hade Brant-Lundin fattat misstankar
att Johannesson haft för avsikt alt undandraga sig årets tjänstgöring genom
att hålla sig undan. Brant-Lundin hade stärkts i denna sin uppfattning av
följande omständigheter. Johannesson hade inflyttat till rullföringsområdet
nr 63 från rullföringsområdet nr 64 så sent som under juli månad 1936 genom
att låta kyrkobokföra sig i Östersund. Han hade härvid uppgivit en
så obestämd adress som Odensala 8. Han hade tydligen icke vistats i Odensala.
Han hade underlåtit att hålla Brant-Lundin underrättad örn sin adress.
Då efterspaningssedeln anlänt från Beskow hade Brant-Lundin därför varit
övertygad om, att Johannesson med avsikt sökt hålla sig undan. BrantLundin
hade dessutom fått ett muntligt meddelande, enligt vad Brant-Lundin
ville erinra sig från polisen i Östersund, att Johannesson troligen vistades på
arbete i Häggenås. På grund av denna sin inställning till saken hade BrantLundin
av förbiseende kommit att underteckna efterspaningssedeln i och för
översändande till stadsfiskalen i Östersund, då densamma förelagts BrantLundin
av rullföringsbiträdet. Detta biträde, som hade verkställt diarie- och
konceptföring av efterspaningssedeln, hade icke heller, trots en 15-årig erfarenhet
i rullföringsärenden, uppmärksammat den omständigheten, att efterspaningssedeln
i detta fall icke bort översändas till stadsfiskalen. Johannesson
hade den 9 november 1936 återflyttat till rullföringsområdet nr 64.

Askling: Då Askling såsom befälhavare för regementets hemmavarande

styrka erhållit anmälan om att Johannesson införpassats till regementet såsom
rymmare, hade Askling anbefallt förhörs hållande. Askling hade då haft den
uppfattningen, att Johannesson i laga ordning införpassats som rymmare.
Då Askling emellertid av Brant-Lundin fått underrättelse örn att Johannesson
ej kunnat anträffas med personlig order örn inställelse till tjänstgöring,
hade Askling satt sig i telefonförbindelse med regementets auditör, rådmannen
A. Lindeberg och omtalat vad i ärendet framkommit. Lindeberg hade
ansett att målet bort handläggas av krigsrätten dels med anledning av att
Johannesson, som väl vetat, alt han skulle fullgöra återstående del av repetitionsövning
år 1936, icke, när han ej erhållit någon order, vidtagit några

134

som helst åtgärder för att skaffa sig underrättelse om tidpunkten för sin inställelse
vid regementet, dels på grund av att hämtningskostnader skulle
gäldas för hans införpassande. Då Askling personligen icke förut behandlat
ett dylikt fall hade han gjort förfrågan hos regementets väbel huru med en
införpassad under berörda förhållanden brukat förfaras och hade fått den
upplysningen, att den införpassade skulle hållas häktad tills krigsrättens utslag
fällts. Askling hade då förklarat Johannesson häktad samt hänskjutit
målet till regementets krigsrätt.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 17 januari 1938 anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för innehållet i handlingarna, bland
annat följande:

Genom vad i ärendet förekommit finge anses utrett, att anmärkningsvärda
fel förelupit vid behandlingen av ifrågavarande fall.

Då Johannesson under fullgörandet av 2. repetitionsövning år 1935 hemförlovats
jämlikt bestämmelserna i inskrivningsförordningen den 23 december
1925 hade han jämlikt §§ 98 och 114 samma förordning jämförda med generalorder
nr 1021 den 17 juni 1926 mom. 8 skolat inkallas till fullgörande av
återstående tjänstgöring genom personlig order. I nämnda generalorder hade
i mom. 9 meddelats föreskrift om det sätt på vilket dylik tjänstgöringsorder
skulle tillställas den värnpliktige. Detta skulle ske genom posten eller genom
kronobetjänings eller polismyndighets försorg.

I förevarande fall hade Brant-Lundin i egenskap av rullföringsbefälhavare
avsänt tjänstgöringsorder till Johannesson i rekommenderad försändelse under
adress som Johannesson, enligt vad som påståtts, uppgivit då han kyrkoskrivits
inom rullföringsområdet. Då denna försändelse återkommit såsom
obeställbar, hade Brant-Lundin överlämnat ordern till polismyndigheten att
genom dess försorg tillställas Johannesson. Denne hade emellertid icke kunnat
anträffas av polisen varför ordern icke blivit överlämnad.

Då Johannesson sålunda icke blivit kallad till den fortsatta värnpliktstjänstgöringen
hade spörsmålet, huruvida han för underlåtenheten att inställa
sig vid regementet haft laga förfall eller icke, saknat betydelse såvitt
nu vore i fråga.

Johannesson var såsom ovan nämnts icke lagligen kallad att fullgöra återstående
del av repetitionsövningen 1936. Vid sådant förhållande hade BrantLundin
icke bort översända avlämningshandlingar för Johannesson till Jämtlands
fältjägarregemente varest tjänstgöringen skolat fullgöras.

Vid utfärdandet av efterspaningssedeln hade Beskow icke, såvitt av handlingarna
framginge, tillgång till sådana uppgifter som bort föranleda Beskow
att mot bestämmelserna i hämtningskungörelsen icke utfärda efterspaningssedel
rörande Johannesson. Då Beskow, som från Brant-Lundin mottagit
avlämningshandlingar för Johannesson, kunnat utgå ifrån att Johannesson
erhållit kallelse samt Johannesson uteblivit å inställelsedagen och anmälan
örn laga förfall icke inkommit, hade Beskow sålunda varit pliktig att, järn -

135

likt § 2 första punkten hämtningskungörelsen, utfärda efterspaningssedel
rörande Johannesson.

Sedan efterspaningssedeln inkommit till Brant-Lundin hade det jämlikt
sist anförda författningsrum ålegat denne att, innan han befordrade den till
vederbörande polismyndighet, granska densamma. Då det vid en sådan
granskning skulle hava framgått att Johannesson icke erhållit kallelse till
värnpliktstjänstgöringen hade Brant-Lundin icke bort vidarebefordra efterspaningssedeln.
Emellertid syntes Brant-Lundin hava underlåtit att verkställa
vederbörlig granskning. Denna försummelse hade lett till att Johannesson
av polisen gripits och införpassats till regementet.

Sedan Johannesson den 29 september 1936 undergått förhör vid regementet
hade Askling i egenskap av befälhavare för regementets hemmavarande
styrka samma dag förklarat Johannesson häktad. Detta Asklings beslut vore
icke lagligen grundat. Askling hade vid det med Johannesson den 29 september
1936 hållna förhöret dels muntligen av Johannesson, dels skriftligen
från rullföringsbefälhavaren erhållit sådana uppgifter att därav framgått
att Johannesson icke blivit i laga ordning kallad att inställa sig vid regementet.
Då Johannesson sålunda icke genom underlåtenheten att inställa
sig gjort sig skyldig till något brott hade Askling icke ägt att förklara honom
häktad. Genom sin åtgärd att likväl häkla Johannesson hade Askling
gjort sig skyldig till tjänstefel.

De tjänstefel till vilka Brant-Lundin och Askling i nämnda hänseenden
gjort sig skyldiga funne militieombudsmannen vara av den beskaffenhet att
han icke kunde underlåta att lagligen beivra desamma. Då åtalet mot Askling
rörde fel vid fullgörande av tjänsteåligganden på grund av lagen om
krigsdomstolar och rättegången därstädes borde målet mot honom jämlikt
46 § l:o) nämnda lag anhängiggöras vid krigshovrätten.

Militieombudsmannen uppdroge sålunda åt överkrigsfiskalsämbetet att
anhängiggöra och utföra åtal vid vederbörlig krigsrätt mot Brant-Lundin
samt vid krigshovrätten mot Askling för vad de enligt det ovan anförda låtit
komma sig till last samt därvid yrka ansvar å dem jämlikt lag och sakens
beskaffenhet. Då Brant-Lundin genom sin försummelse vållat den felaktiga
införpassningsåtgärden, varigenom Johannesson orsakats ett obehag,
samt Askling genom sitt felaktiga häktningsbeslut vållat att Johannesson
orättmätigt varit berövad friheten från den 29 september 1936 och till krigsrättens
sammanträde den 2 påföljande oktober, för vilket obehag och lidande
Johannesson borde givas tillfälle att kräva gottgörelse, borde överkrigsfiskalsämbetet
bereda Johannesson tillfälle att framställa de ersättningsyrkanden,
vartill skäl kunde förefinnas. Statsverket borde jämväl beredas tillfälle
att av Brant-Lundin erhålla gottgörelse för den kostnad som föranletts
av Johannessons obehöriga införpassning.

* *

136

Överkrigsfiskalsämbetet lät genom krigsfiskal T. G. Eveland ställa
Brant-Lundin under tilltal vid Jämtlands fältjägarregementes krigsrätt under
yrkande om ansvar å Brant-Lundin jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för vad han, enligt militieombudsmannens skrivelse, låtit komma
sig till last. Dessutom yrkade krigsfiskalen att Brant-Lundin måtte åläggas
att till kronan utgiva ersättning med tjugufem kronor 20 öre, utgörande
kostnaden för Johannessons införpassning till regementet. Johannesson
kom personligen tillstädes vid krigsrätten samt uppgav att han icke hade
andra ersättningsyrkanden att framställa än att han av Brant-Lundin yrkade
utbekomma dels fyra kronor som han erlagt i hämtningskostnad, dels ersättning
för inställelsen vid krigsrätten.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 11 februari 1938 samt utlät sig
därvid:

Genom vad i målet förekommit funne krigsrätten utrett att, sedan Johannesson,
vilken den 12 september 1935 påbörjat honom åliggande andra repetitionsövning
vid regementet, den 20 sagda september hemförlovats jämlikt
123 § 7 mom. inskrivningsförordningen den 23 december 1925, samt BrantLundin
i egenskap av befälhavare för Östersunds västra rullföringsområde
sedermera i rekommenderad försändelse med posten avsänt personlig inkallelseorder
till Johannesson att fullgöra återstående del av repetitionsövningen
med inryckningsdag vid regementet den 17 september 1936, Brant-Lundin,
oaktat han haft vetskap örn alt ordern icke kommit Johannesson tillhanda
utan återkommit såsom obeställbar till rullföringsexpeditionen, genom
att utan anmärkning vidarebefordra till honom för granskning översänd
efterspaningssedel å Johannesson föranlett, att denne genom kronobetjäningens
försorg den 28 september 1936 införpassats till regementet. På grund
härav och då Brant-Lundin sålunda genom att obehörigen vidarebefordra
efterspaningssedeln visat oskicklighet i tjänsten, prövade krigsrätten i förmågo
av 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma Brant-Lundin för
vad han sålunda låtit komma sig till last att undergå disciplinstraff av arrest
utan bevakning i två dagar. Härjämte förpliktade krigsrätten BrantLundin
dels att ersätta Johannesson med nitton kronor, dels ock att slutligen
gälda av allmänna medel förskjutna kostnader för Johannessons införpassande
till regementet intill ett belopp av tjugufem kronor 20 öre; ägande
dock Brant-Lundin att tillgodoräkna sig vad av införpassningskostnaderna
redan behörigen kunde hava guldits.

Till fullgörande av militieombudsmannens uppdrag i fråga örn åtal mot
Askling yrkade överkrigsfiskalsämbetet i krigshovrätten att Askling för vad
militieombudsmannen i sin skrivelse lagt honom till last måtte ådömas ansvar
enligt 130 § strafflagen för krigsmakten, varjämte överkrigsfiskalsämbetet
till krigshovrätten överlämnade en till krigshovrätten ställd skrift däri
Johannesson fordrade ersättning för förlorad arbetsförtjänst med fyrtio
kronor och för lidande med femhundra kronor, vilka ersättningsyrkanden

137

ämbetet på det sätt biträdde att ämbetet yrkade förpliktande för Askling att
till Johannesson uti ifrågavarande hänseenden utgiva skälig ersättning.

Krigshovrätten meddelade utslag den 3 maj 1938, därvid krigshovrätten
yttrade: Enär Askling, såsom militieomibudsmannen anfört, saknat laga

grund för meddelande av ifrågavarande häktningsbeslut, prövade krigshovrätten,
med bifall till åtalet, rättvist att för det oförstånd i fullgörande av
tjänsteplikter, Askling genom häktningsbeslutet låtit komma sig till last, döma
honom jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att undergå arrest utan
bevakning i två dagar ävensom förplikta honom att såsom ersättning för
förlorad arbetsförtjänst och lidande till Johannesson utgiva ett såsom skäligt
ansett belopp av trettio kronor.

Domstolarnas utslag hava vunnit laga kraft.

15. Obehörigt avskedande av musikvolontär.

Uti en den 16 juni 1937 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde förre musiksergeanten Nils Linder i Stockholm följande:

Hans son, musikvolontären vid Livregementet till häst nr 44/2 J. E. Linder,
hade under sin tjänstgöring vid regementet blivit bestulen på en del persedlar.
Förlusten hade uppkommit under våren på så sätt att den skvadron,
på vilken volontären Linder varit förlagd, bytt förläggningslokal och
därvid även flyttat vissa persedlar som varit inhängda i ett för skvadronen
gemensamt skåp i logementskorridoren. Linder hade under denna omflyttning
varit upptagen av musiktjänstgöring och hade därför icke kunnat vara
närvarande vid flyttningen. När han efter musiktjänstgöringens slut kommit
till skvadronen hade några av hans persedlar varit försvunna. Han
hade en tid letat efter dem, dock utan att finna dem. Han hade då anmält
förlusten till skvadronschefen. Vid en senare visitation hade han blivit
inkallad till denne och tillsagd att han finge en månad på sig att taga reda
på sina persedlar. Då han icke kunnat finna dem hade han fått tillsägelse
av skvadronschefen att han skulle betala dem med 10 kronor i veckan genom
avdrag som musikdirektören skulle göra på vad han förtjänade på konsertengagemang.
Skvadronschefen hade tillagt: »Annars blir det krigsrätt och
då vet Linder hur det går.» Vid ett samtal som klaganden senare haft med
musikdirektören hade denne sagt sig hava fått den uppfattningen att Linder
varit dömd att ersätta persedlarna. Musikdirektören hade, sedan han
upplysts örn rätta sammanhanget, förklarat sig villig att återlämna de 10
kronor som redan innehållits samt att sedan icke vidare befatta sig med
saken. Värdet av de försvunna persedlarna uppskattades av skvadronschefen
till 150 kronor. En av de försvunna sakerna hade Linder sett ligga inne
på stallrustkammaren.

138

Med anledning av innehållet i skriften anmodade militieombudsmannen
sekundchefen för Livregementet till häst att verkställa utredning i saken
samt avgiva yttrande för egen del.

Sekundchefen inkom den 12 augusti 1937 med yttrande av ryttmästare!!
friherre G. De Geer, däri denne anförde:

Sedan De Geer den 15 oktober 1936 förordnats såsom chef för 2. skvadronen,
hade De Geer låtit verkställa visitation av samtliga till skvadronens
personal utlämnade persedlar. Härvid hade det befunnits, att Linder saknat
en kappa, en vapenrock, en hjälm, en mössa, 3 stycken sabelremmar och
ett par ytterhandskar. Linder hade påstått sig hava förlorat dessa persedlar
då omflyttning i september månad 1936 i samband med vämpliktsinryckning
blivit gjord. Han hade uppgivit, att han icke vetat om att sådan
omflyttning skulle äga rum och att han på grund av musiklektioner icke
varit närvarande vid densamma. I vad mån dessa uppgifter hade varit
med sanningen överensstämmande undandroge sig De Geers bedömande,
enär De Geer vid denna tidpunkt icke tjänstgjort vid skvadronen. Det syntes
dock De Geer synnerligen otroligt, att en omflyttning inom en skvadron,
av den omfattning här varit fråga örn, kunnat vara obekant för någon
vid skvadronen. Belysande för Linders intresse för sina persedlar vore,
att han icke gjort någon som helst anmälan att persedlar förkommit, utan
detta förhållande hade blivit bekant först genom De Geers ovannämnda visitation.
Enär det synts De Geer alldeles otroligt att persedlar av angivet
slag skulle kunna försvinna hade han givit Linder tid på sig till den 1 december
1936 att söka reda på desamma. Vid nämnda tidpunkt hade Linder
anmält, att han icke kunnat återfinna någon annan av persedlarna än mössan.
På De Geers förfrågan om han vore villig ersätta de förkomna persedlarna
hade Linder i De Geers, skvadronsadjutantens och en furirs närvaro
förklarat att så vore fallet. Det vore helt naturligt, att De Geer vid detta
tillfälle för Linder förklarat att De Geer vore nödsakad anhålla örn krigsrättens
prövning av ersättningsfrågan, därest Linder icke frivilligt påtoge sig
ansvaret härför. Vid undersökning av Linders ekonomiska förhållanden
hade det visat sig att han för inköp av egna persedlar häftat i skuld på 170
kronor hos ett privat affärsföretag i Stockholm samt att han tidigare vid
tjänstgöring vid regementets livskvadron dels varit synnerligen vårdslös med
persedlar dels av krigsrätt blivit ådömd ersätta en för honom förkommen
kompass. Linder uppbure, efter stadgat avdrag för bankinsättning, en månatlig
lön av 40 kronor. Det hade då synts De Geer lämpligt att för att förhjälpa
Linder till en ordnad ekonomi först låta honom avbetala sina skulder
till det enskilda affärsföretaget och sedermera så småningom avbetala
skulden för förkomna persedlar. Linder skulle härigenom dessutom hava
erhållit ytterligare tid för efterforskning av de förkomna persedlarna. Samtidigt
hade De Geer överlagt med musikdirektören om huruvida icke Linder
genom flitigt deltagande i musikkårens konsertmusikengagement skulle kunna
erhålla extra inkomster så att han skulle kunna bliva fri från sina skulder.
Musikdirektören hade lovat hjälpa honom härtill och under år 1937

139

hade Linder bl. a. deltagit i musikkårens gästspel i Göteborg m. fl. platser
och därvid uppburit ett honorar av omkring 50 kronor i veckan. De Geer
hade i april månad 1937 låtit efterhöra, huruvida Linder återfunnit någon
av sina förlorade persedlar och då det visat sig icke vara fallet hade De
Geer anmodat musikdirektören att, med stöd av Linders frivilliga åtagande
av ersättningsskyldighet för förkomna persedlar, göra avdrag nied 10 kronor
i veckan till dess skulden blivit reglerad. Detta hade musikdirektören
lovat göra i den mån honorar för musikengagement skulle utbetalas till Linder.
Detta hade varit sakens läge då Linders fader tillskrivit militieombudsmannen.
De Geer ansåge sig i förevarande ärende hava handlat med största
hänsyn till tillgodoseende av Linders intressen och med stort tålamod sökt
hjälpa honom ur de svårigheter hans vårdslöshet och slarv lett honom i.
Påståendet att de förkomna persedlarna skulle hava blivit Linder frånstulna
ansåge De Geer sig bestämt kunna beteckna såsom i högsta grad osannolikt.
De Geer måste vidare uttrycka sin förvåning över att Linder icke till De
Geer anmält att han sett de förkomna persedlarna intagna på »stallrustkammaren».
Hade anmälan härom skett skulle givetvis undersökning blivit
verkställd. Slutligen ville De Geer framhålla att hans i ärendet vidtagna åtgärder
uteslutande avsett att skydda kronans rätt och tvinga Linder till större
noggrannhet vid tillvaratagande av persedlar som utlämnats till honom.
I viss mån hade dessa De Geers strävanden krönts med framgång då Linder
vid en den 23 juli verkställd visitation visat sig hava återfunnit såväl
vapenrocken som hjälmen. Det förhållandet att Linder vid samma visitation
visat sig hava förlorat ett flertal persedlar tillhörande hans hästutredning
syntes De Geer tala för att klagandens uppfattning om att Linder förlorat
sina persedlar genom stöld vore helt ogrundad. Det vore givet att persedlar
som förkomme och under lång tid icke erhölle vård eller eftersyn
komme till skada varigenom kronan bleve den lidande. Linder hade samma
möjligheter som varje annan man vid skvadronen att inom lås förvara
sina persedlar och det vore ytterst sällsynt att persedlar av här omnämnda
slag förkommit för annan personal vid skvadronen. De Geer ansåge sig
därför med fullt fog kunna påstå att Linder genom eget slarv kommit i den
ställningen att De Geer blivit tvungen vidtaga de i yttrandet angivna åtgärderna.

I eget yttrande anförde sekundchefen, översten Henry Peyron:

Det syntes Peyron av utredningen framgå att de av skvadronschefen vidtagna
åtgärderna varit ägnade att i möjligaste mån hjälpa Linder, vilket
denne icke syntes värdesätta. Klagandens uppgifter, att persedlarna som
försvunnit för Linder skulle finnas i skvadronsförrådet, torde kunna betecknas
som oriktiga, vilket bland annat framginge av att Linder i juli 1937 återfunnit
sin vapenrock och hjälm. Därest Linder icke ville vidhålla sitt frivilligt
gjorda åtagande att ersätta persedlarna, syntes målet böra handläggas
vid regementskrigsrätten.

140

Den 9 september 1937 företog militieombudsmannen förhör med musikvolontären
Linder å militieombudsmansexpeditionen. Därvid förekom enligt
det vid förhöret förda protokollet följande:

Linder vitsordade riktigheten av de uppgifter hans fader lämnat i skriften
till militieombudsmannen. Han kunde icke närmare angiva, när han märkt,
att han förlorat persedlarna; ej heller kunde han säga, när han anmält förlusten
för skvadronschefen, men det hade varit ungefär en vecka efter det
han iakttagit förlusten. Vid en senare visitation hade ryttmästaren De Geer
tillsagt Linder att antingen återskaffa persedlarna inom en månad eller
också medgiva att ersätta persedlarna genom avdrag å lönen vid äventyr
att krigsrätt eljest komme att påkallas. Någon viss avdragssumma per månad
eller vecka hade icke varit på tal. De av Linder förlorade persedlarna
hade varit en hjälm, en kappa, en vapenrock av andramunderingen, en
mössa, en vojlock, ett par ytterhandskar och några sabelremmar. Ytterhandskarna
och sabelremmarna hade lian emellertid förlorat vid andra tillfällen.
Handskarna hade han frivilligt ersatt och remmarna hade sedermera
återfunnits. Vojlocken hade han någon tid innan hans fader skrivit till
militieombudsmannen iakttagit uppe på stallförrådet då han haft ett tillfälligt
ärende dit. Han hade anmält iakttagelsen för stallfuriren, vilken lovat
att se närmare efter. Snart därpå hade Linder återfått sin vojlock. Mössan
hade tagits av en värnpliktig. Den hade återlämnats efter det Linders fader
skrivit till militieombudsmannen. Av de övriga persedlarna hade, då Linder
förlorade dem, hjälmen såsom föreskrivet varit legat ovanpå Linders skåp
i logementet samt kappan och vapenrocken hängt i logementets gemensamma
andramunderingsskåp. Detta skåp vore låst, men nyckeln till detsamma
hängde så att var och en i logementet kunde komma åt densamma. Kappan
och vapenrocken hade kommit bort i samband med en omflyttning av
persedlarna som ägt rum med anledning av en värnpliktsinryckning. Linder
och en annan i logementet förlagd musikvolontär hade icke kunnat vara
närvarande vid omflyttningen då de varit upptagna av tjänstgöring i musiksalen.
Den andre musikvolontären hade emellertid i förväg hängt in sin
andramundering i sitt låsta skåp i logementet varför han icke förlorat några
persedlar. Hjälmen, kappan och vapenrocken hade kommit till rätta på så
sätt att Linder frågat det på skvadronsförrådet tjänstgörande biträdet, en
volontär, om icke persedlarna funnes på skvadronsförrådet. Biträdet hade
utlovat en grundlig undersökning och någon tid därefter hade Linder från
förrådet erhållit samtliga persedlar. — Under sommaren 1937 hade Linder
förlorat några hästutredningspersedlar, bl. a. en hästfilt och en fodertornister.
Hästfilten hade, enligt vad som senare visat sig, endast blivit utbytt ocfi
hade nu kommit tillrätta. Tornistern hade ännu icke återfunnits; Linder
hade icke ersatt densamma, ej heller hade han ålagts att göra det. — Linder
hade numera icke några yrkanden att framställa då han återfått samtliga
sina beklädnadspersedlar liksom också de penningar som innehållits av hans
konsertmusikarvode.

Med anledning av innehållet i De Geers skriftliga yttrande anförde Linder:

141

Han ville icke bestrida, att de av De Geer lämnade tidsuppgifterna vore
riktiga och att han själv missminde sig i fråga om tidpunkterna, då han förlorat
persedlarna samt av De Geer blivit förelagd att ersätta eller återskaffa
dem. Linder erinrade sig att beklädnadspersedlarna kommit bort medan
ryttmästaren Wrede varit skvadronschef. Anmälan om förlusten hade han
gjort till ryttmästaren Wrede. Vad denne därvid yttrat kunde Linder icke
uppgiva. — Även i övrigt vöre de av De Geer lämnade faktiska uppgifterna
riktiga. Då musikdirektören skulle verkställa avdrag å Linders arvode för
konsertmusik hade direktören endast yttrat att han skulle behålla 10 kronor
i avdrag för kläderna. Linder hade icke vetat vad han skulle säga därtill.

På fråga huruvida även andra än han själv förlorat persedlar vid regementet
uppgav Linder följande:

Musikfuriren Jonasson vid 2. skvadronen hade förlorat en kappa som han
måst ersätta. Sedermera hade Jonasson emellertid återfunnit kappan på
skvadronsförrådet och fått den tillbaka, varefter han återfått de pengar han
inbetalt för kappan. Även många andra hade förlorat beklädnadspersedlar.
Som regel hade persedlarna sedermera anträffats i skvadronsförrådet. Hur
de kommit dit kunde Linder icke uppgiva.

Med översändande av samtliga handlingar i ärendet anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 23 oktober 1937 sekundchefen att verkställa
och inkomma med utredning med anledning av den av Under lämnade uppgiften
att persedlar som förlorats av manskapet skulle hava återfunnits i
skvadronsförråden.

Med anledning av denna begäran lät sekundchefen verkställa förhör med
viss personal vid regementet. Förhörsprotokollen inkommo till militieombudsmansexpeditionen
den 13 november 1937. Vid förhören hade, enligt
protokollen, bland annat förekommit följande:

Med anledning av Linders uppgift att vissa av honom förlorade persedlar
nämligen en hjälm, en kappa, en vapenrock och en vojlock till honom återlämnats
från skvadronsförrådet, där de varit intagna, hade Linder hörts och
därvid uppgivit att kappan, vapenrocken och vojlocken till honom återlämnats
av biträdet å skvadronsförrådet, volontären nr 32/2 Larsson men att Linder
icke återfått hjälmen. Enligt Linders uppgifter skulle volontären Larsson
hava sagt till Linder att hjälmen innehades av korpralen nr 5/2 Andersson.
Den förlorade fodertornistern säde Linder sig hava återfunnit i
stallet i slutet av september månad 1937.

Volontären nr 32/2 Larsson hade uppgivit:

Efter regementsövningarna år 1936 hade logement nr 1 inom skvadronsförläggningen
utrymts och ordnats til! reparationsverkstad och förvaringsplats
för persedlar, som skulle sändas till tvätt. Till denna lokal innehade Larsson
nyckel. Vid något tillfälle hade i lokalen inlagts några i>crsedlar som
upphittats. Larsson hade av Linder blivit tillfrågad huruvida icke någon av
de av Linder förlorade persedlarna kunde finnas i logementet. Larsson hade
undersökt saken samt påträffat kappan och vapenrocken, som han lämnat

142

till Linder. Larsson hade däremot icke tagit någon som helst befattning
med vojlocken eller hjälmen och kände icke till hur Linder återfått vojlocken.

Förrådsfuriren nr 36/2 Hallin — den av Linder omnämnda »stadf udrén»
— hade tillfrågats angående tillvägagångssättet vid skvadronen då av Hallin
eller någon annan upphittade, skvadronen tillhöriga persedlar tillvaratoges.
Hallin hade därvid yttrat:

Han brukade vid sådana tillfällen omhändertaga persedlarna och förvara
dem i sin handrustkammare eller i förstugan till stallförrådet, beroende på
vilket persedelslag det gällde. Därefter undersökte han med tillhjälp av
skvadronens persedelrulla, vem som kunde vara innehavare av persedeln
i fråga. När detta kunde konstateras brukade han tillfråga vederbörande om
han förlorat persedeln, varpå densamma överlämnades till innehavaren. Vissa
persedlar vore författningsenligt icke märkta med annat än »2 skv.». Då
sådan persedel upphittats vore det omöjligt för Hallin att avgöra, vem av
skvadronens manskap, som förlorat densamma. Anmälde sig någon ägare
återlämnades i så fall persedeln omedelbart. Hallin förnekade bestämt att
han i skvadronsförrådet intagit någon persedel, som kunde misstänkas vara
utlämnad till någon av manskapet vid skvadronen. Han hade icke heller
av skvadronsadjutanten, som vore uppbördsman, någonsin blivit beordrad
göra detta.

Hallin hade vidare uppgivit att han icke mottagit någon anmälan från
Linder om att Linder på stallförrådet sett sin förlorade vojlock samt att han
icke heller tagit någon som helst befattning med denna vojlock.

Skvadronsadjutanten, fanjunkaren Arnesson hade uppgivit att han saknade
varje kännedom om att persedlar som varit utlämnade till manskapet
tagits in i skvadronsförrådet, innan vederbörande avslutat sin tjänstgöring
eller manskapet blivit beordrat inlämna vissa persedlar när dessa — såsom
till exempel persedlar tillhörande vinterutrustningen — icke längre vore erforderliga.

Med anledning av de av Linder vid förhöret å militieombudsmansexpeditionen
lämnade uppgifterna om musikfuriren Jonassons kappa samt på
grund av uppgifter som Linder under utredningen vid regementet lämnat örn
att volontären nr 8/2 Thorstensson förlorat en kappa som sedermera utlämnats
från skvadronsförrådet till någon annan på skvadronen samt att volontären
nr 34 Sundström förlorat en ridträns som senare utlämnats från skvadronsförrådet
till korpralen nr 35/2 Ludvigsson hade även Jonasson, Thorstensson,
Sundström och Ludvigsson blivit hörda, därvid de uppgivit:

Jonasson: Hösten 1934, då Jonasson varit musikelev, hade han från
skvadronsförrådet utfått bl. a. en tredjemunderingskappa. Denna kappa
hade Jonasson senare förlorat. Vid något tillfälle hade Jonasson upptäckt,
att korpralen nr 45/2 Hellstrand, som den 31 oktober 1936 erhållit avsked
från regementet, innehade Jonassons kappa. Hellstrand hade för Jonasson
uppgivit, att han erhållit kappan från skvadronsförrådet. Huruvida Hellstrands
uppgift vore med sanningen överensstämmande hade Jonasson sig

143

icke bekant. Någon anmälan om förhållandet hade Jonasson icke gjort vare
sig till skvadronsadjutanten eller till skvadronschefen. Först vid en persedelvisitation
någon tid senare hade det kommit till befälets kännedom att Jonasson
förlorat kappan. I samband härmed hade skvadronschefen upptagit
frågan huruvida Jonasson vore ersättningsskyldig för den förkomna kappan.
Något avdrag å Jonassons avlöningsförmåner hade emellertid icke gjorts vare
sig då eller senare. Ej heller hade Jonasson på annat sätt fått ersätta kappan.
Jonasson hade icke kunnat uppgiva anledningen till att han icke vid
detta tillfälle anmält att Hellstrand troligen innehade hans kappa. Som ersättning
för den förlorade kappan hade Jonasson hösten 1935 från förrådet
utbekommit en annan tredjemunderingskappa.

Thorstensson: Han hade under sin tvååriga tjänstetid icke förlorat något
annat än ett vitt band, som han enligt frivilligt åtagande ersatt med 35 öre,
samt kände icke till något fall då persedlar som manskapet på skvadronen
förlorat återfunnits i skvadronsförrådet.

Sundström: Han hade någon gång i början av april månad 1937 förlorat
en till honom utlämnad träns, märkt 021, vilken Sundström haft hängande
på anbefalld plats inom volontärryttarskolans stallavdelning. Sundström
hade anmält förlusten till sin närmaste förman furiren nr 1/2 Wedin, vilken
uppmanat Sundström att söka efter tränsen och lovat att vara Sundström behjälplig
med tillrättaskaffandet. Tränsen hade emellertid icke kunnat återfinnas.
Vid en av den nytillträdande skvadronschefen löjtnanten G. A. Boltenstern
anbefalld visitation av samtliga utlämnade persedlar vid skvadronen
den 5 oktober 1937 hade Sundström, som vore förlagd i samma logement
som musikvolontären nr 60/2 Dahlqvist, hört att vid upprop av numret
på Dahlqvists träns, denne uppgivit nr 021. Förrådsfuriren Hallin, som visste
att Sundström förlorat sin träns och kände till numret på denna, hade då
frågat Sundström om den av Dahlqvist innehavda tränsen vore den av
Sundström förlorade. Sundström hade fått se på Dahlqvists träns och hade
därvid konstaterat, att oaktat tränsen haft samma nummer som hans egen
denna icke vore den till honom utlämnade. Någon dag omkring den 20 oktober
1937 hade Sundström i skvadronens stall återfunnit den till honom utlämnade
tränsen hängande å en sadelhängare. Tränsen hade tydligen varit
i bruk under den tid Sundström saknat densamma, men vem som gjort bruk
av tränsen under mellantiden hade icke kunnat fastställas. Sundström hade
även i övrigt under sin tjänstetid förlorat persedlar. Sålunda hade han bl. a.
förlorat en mattornister märkt nr 13. Någon tid efteråt hade skvadronsadjutanten,
fanjunkaren Arnesson, som hittat mattornistern i bykkaret i
skvadronens tvättrum och genom numret konstaterat att den tillhörde Sundström,
överlämnat densamma lill honom. Vid ett eller annat tillfälle hade
det inträffat att Sundström återfått av honom förlorade persedlar av förrådsfuriren
på skvadronen, till vilken persedeln såsom upphittad blivit överlämnad.
Sundström kände icke till något fall, då av skvadronens manskap
förlorade persedlar återfunnits i skvadronsförrådet.

Ludvigsson: Ludvigsson hade den 1 november 1934, då lian börjat sin an -

144

ställning vid regementet fått till sig utlämnad en ridträns som han alltjämt
hade i bruk. Han kände icke till något fall då persedlar som skvadronens
manskap förlorat återfunnits i skvadronsförrådet eller blivit därifrån ånyo
utlämnade.

Den 15 december 1937 inkom en ny klagoskrift från f. musiksergeanten
Linder däri denne bl. a. anförde följande:

På grund av att majoren Per Brändström hotat hans son med att han icke
skulle få förnya sitt kontrakt när det utginge hösten 1938 därför att klaganden
icke velat gå med på att sonen skulle betala 150 kronor för persedlar
som kommit bort på skvadronen, hade klagandens son med klagandens
skriftliga medgivande anhållit om avsked från den 15 november 1937. Ansökan
hade emellertid icke behandlats förrän den 8 december 1937 enär
Peyron först velat hava klarhet i huruvida militieombudsmannen önskat någon
vidare utredning angående de förkomna persedlarna. Avskedsansökan
hade avstyrkts av musikdirektören men bifallits av Peyron. Å avskedspasset
hade angivits att klagandens son meddelats avsked från regementet jämlikt
S. F. S. nr 446/1926 mom. 9 c, jämfört med kungl, brev den 22 december
1927, II mom. 4 med det vitsordet att han under tjänstetiden sig »Väl skickat».
Klaganden ville ifrågasätta huruvida avskedspasset vore »lämpligt formulerat».
Dessutom anmälde klaganden att majoren Brändström under förhören
vid regementet fällt för klaganden kränkande uttryck.

Vid klagoskriften hade fogats en avskrift av det för volontären Linder utfärdade
avskedspasset, vilket med därå tecknat utdrag ur stamrullan i hithörande
delar var av följande lydelse:

»Musikvolontären vid 2. skvadronen av Kungl. Livreg:tet till häst nr 44
Linder, John Erik, vilken är född den 19 dec. 1918 i Vaxholms församl,
av Sthlms län och varit i tjänst vid regementet sedan den 1 Juni 1934 har
denna dag jämlikt S. F. S. nr 446/1926 mom. 9 c jämfört med kbr. av den
22/12 1927, II mom. 4, meddelats avsked från regementet med det vitsord, att
han under tjänstetiden sig väl skickat.

Sthlm den 8 dec. 1937.

Henry Peyron.

Sekundchef. R. Montgomery.

De olika vitsord, som lämnas avskedat manskap äro: utmärkt väl, väl och
försvarligt.

Utdrag ur stamrullan samt uppgifter enligt § 80 inskrivningsförordningen
för redovisning såsom värnpliktig av Linder, John Erik.

Tjänstegrad (beställning) vid avgången från fast anställning: musikvolontär.

Född den 19 dec. 1918. Födelseort: Vaxholm församl. Sthlms län.

Innehaft fast anställning vid Liv- och 2. skvadronen av Kungl. Livreg:tet
till häst.

145

Tjänstetid vid truppförbandet: från och nied den 1 juni 1934 till och med
den 8 dec. 1937.

Särskild fackutbildning: musikelev.

Kyrkobokförd i Oskars församling.

Stockholm den 8 dec. 1937.

G. Boltenstern.

Skvadronschef. Albert Arnesson.»

Den 17 december 1937 höll militieombudsmannen med anledning av vad
som förekommit förhör å Livregementets till häst kasernetablissement för
införskaffande av vidare utredning. Därvid hördes, förutom andra, översten
Peyron och majoren Brändström.

Brändström yttrade: Under något av de upprepade förhör som vid regementet
hållits med volontären Linder med anledning av hans faders klagomål
till militieombudsmannen över förkomna persedlar m. m. hade Brändström
yttrat till Linder att denne under sin tjänstgöring vid regementet skött
sig så att det vore föga troligt att han kunde få förlängt kontrakt. Linder
hade tidigare tjänstgjort på livskvadronen men därifrån överförts till 2. skvadronen.
Såväl chefen för livskvadronen som skvadronsadjutanten där hade
yttrat till Brändström att de vore glada för överflyttningen, emedan Linder
vållat dem mycket bekymmer genom sitt slarv. Sin egen uppfattning att
Linder vore slarvig grundade Brändström huvudsakligen på vad han erfarit
om Linders förfarande med sina persedlar. I övrigt hade Brändström
sig icke bekant att Linder skulle hava visat sig slarvig inom eller utom
tjänsten. Enligt uppgift vore Linder musikaliskt begåvad. Då Linders avskedsansökan
föredragits för sekundchefen hade denne frågat huruvida medlande
kommit från militieombudsmannen örn resultatet av de av Linders
fader först anförda klagomålen hos militieombudsmannen. Då dylikt meddelande
icke inkommit och Brändström saknat kännedom örn huru ärendet
legat till hade han telefonledes satt sig i förbindelse med militieombudsmansexpeditionen
och inhämtat erforderliga upplysningar. I övrigt håde
Brändström icke tagit någon befattning med frågan om Linders avsked.

Peyron uppgav i fråga örn avskedandet av Linder följande: Peyron vitsordade
att han avskedat Linder såsom olämplig för utbildning till underbefäl.
Anledningen härtill hade varit Linders underhaltiga karaktär som
gjort att Linder med hänsyn till regementets prestige och för kamraternas
skull icke hade bort tillåtas stanna kvar på regementet. Visserligen hade
Linder själv ansökt örn avsked men ett bifall till denna ansökan hade inneburit
att Peyron måst giva Linder avsked »för framtida väl», vilket skulle
inneburit en present till Linder och en stor orättvisa emot de hyggligare
kamraterna. Så som i detta fall hade Peyron alltid plägat göra i liknande
situationer. Linder hade endast genomgått rekrytskola. Hans betyg i denna
hade icke, såvitt Peyron kunde erinra sig, varit särskilt dåliga. Enligt uppgift
vore Linder musikaliskt hegåvad. Innan Linder avskedades hade Peyron
haft ganska många överläggningar med regementskvartermästaren, skva 10—388916.

Mililieombudsmanncns ämbetsberättclsc.

146

dronschefen och dagmajoren. Samtliga hade tillstyrkt avskedandet. Även
musikdirektören hade ansett Linder olämplig som befäl.

På fråga huruvida Linder skulle hava avskedats även om Linders fader
icke anfört klagomål hos militieombudsmannen anförde Peyron:

Hade klagomål icke anförts hade Peyron troligen icke fått anledning att
avskeda Linder. Hade klagomålen varit berättigade hade Peyron icke heller
haft anledning att anse dem misskrediterande för Linder. Nu hade det
emellertid visat sig att Linder farit med osanning och såtillvida hade klagomålen
haft inverkan på hans avskedande.

Med anledning av Linders uppgift att korpralen nr 5/2 Andersson utfått
Linders blankhjälm från skvadronsförrådet hördes även Andersson, vilken
därvid uppgav:

Linders ifrågavarande uppgift vore felaktig. Andersson innehade fortfarande
samma blankhjälm — märkt med nr 34 — som han utfått, då han
kom i tjänst för tre år sedan och som han därefter hela tiden haft.

Vid förhören framkom intet som styrkte klagandens påstående att Brändström
fällt för honom kränkande yttranden.

Sedan klaganden beretts tillfälle att inkomma med påminnelser anförde
han i en den 17 januari 1938 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift bl. a. följande:

Under det av militieombudsmannen hållna förhöret hade majoren Brändström
yttrat som sin uppfattning, vilken han även vid ett förhör delgivit klagandens
son, att det vore föga troligt att denne på grund av sitt uppförande
kunde få förlängt kontrakt. Emellertid vidhölle sonen att Brändström vid
detta tillfälle yttrat: »Nu har jag Linder på gaffeln, det är inte värt, att Linder
står här och ljuger, för Linder får i alla fall ingen gunst hos oss längre.»
Vidare hade Brändström frågat hur länge kontraktet gällde. »Till den 31 oktober
1938» hade klagandens son svarat, vartill Brändström replikerat: »Då
skall jag laga, att Linder inte får det förlängt vidare.» Då det vid detta tillfälle
icke gällde någon förnyelse av kontraktet ansåge klaganden detta
Brändströms yttrande innebära ett hot, då sonens ställningstagande icke passade
vederbörande. Klaganden kunde vidare icke annat än förvåna sig över,
att en officer kunnat tillåta sig att bilda sig en uppfattning örn en person
enbart på skvaller och anklagelser, som på intet sätt letts i bevis. Då sonen
endast varit 15 år, när han kom i tjänst, och från första början fått deltaga
i tjänstgöringen i full utsträckning samt dessutom haft en massa »extraarbete»
för de »äldre», övat på sitt instrument etc. finge man knappast undra
på, om tröttheten ibland tagit ut sin rätt. Förhållandena vid skvadronen vore
egendomliga när det gällde förvaringen av förkomna persedlar. På 2. skvadronen
funnes ett logement, som tjänade som något slags extra förrådsrum,
där även omhändertagna persedlar placerades. Om det nu förhölle sig som
volontären Larsson uppgivit, att de persedlar, som tillhört klagandens son
funnits på denna förrådsplats, syntes det klaganden mer än besynnerligt,
att man icke upptäckt detta, då man haft ett år på sig, innan militieombudsmannen
ingrep. Persedlarna måste i så fall varit skickligt undanstuckna,
allra helst som vapenrocken varit försedd med musikbeteckning. Logemen -

147

tet ifråga hölles låst och kunde endast göras tillgängligt för dem, som omhänderhade
nycklarna. Således vore det uteslutet att klagandens son själv
kunnat placera dem där. Att ett sådant förhållande i det hela taget kunde
få råda vid ett regemente, att manskapet icke underrättades örn, att deras
persedlar omhändertagits, då det ovillkorligen måste komma fram vid visitationen
vem persedlarna tillhörde, måste betecknas som skandalöst, översten
Peyrons motivering för att han i stället för att bifalla eller avslå avskedsansökan
meddelat avsked ansåge klaganden dock vara en större försyndelse
än alla de övriga tillsammans. Sonens avskedsansökan hade tillstyrkts
av löjtnanten Boltenstern men avstyrkts av musikdirektören. Istället
för att bifalla eller avslå ansökningen hade Peyron gjort ett tillägg, vari han
istället meddelade klagandens son avsked, under motivering, att han ansåge
honom olämplig som underbefäl på grund av sina militära kvalifikationer,
ett utmärkt men litet för genomskinligt svepskäl då det gällde musiker. Att
Peyrons uppförande enbart dikterats av hämndbegär på grund av klagandens
anmälan till militieombudsmannen hade han faktiskt själv erkänt vid
militieombudsmannens förhör. Talet om att klagandens son farit med osanning
hade aldrig blivit bevisat. Peyrons uppfattning härvidlag vore enbart
grundad på andras påståenden. Peyron hade uppgivit, att klagandens son
endast genomgått rekrytskolan. Detta bevisade, hur litet han kände till sonens
göranden och låtanden, då sonen enligt regementsorder även genomgått
korpralskolans praktiska ämnen och vid tiden för sitt avsked varit kommenderad
till furirskolan. Att sonen var musikaliskt begåvad hade Peyron
dock känt till. Peyron hade även uppgivit, att han rådgjort med regementskvartermästaren,
skvadronschefen, dagmajoren och musikdirektören, vilka
samtliga tillstyrkt sonens avskedande. Klaganden tilläte sig att betvivla detta.
Löjtnanten Boltenstern hade ju tillstyrkt avskedsansökan och musikdirektören
avstyrkt densamma.

Vid påminnelseskriften hade fogats i bestyrkta avskrifter dels Linders avskedsansökan
med därå tecknad resolution, dels tre intyg.

Avskedsansökan var med vad därå tecknats av följande lydelse:

»Till sekundchefen.

Härmed får jag vördsamt anhålla om avsked som musikvolontär vid regementet
fr. o. m. den 15 nov. 1937. Som skäl för denna min anhållan får jag
vördsamt framhålla att jag vid förhör hos major Brändström blev tillsagd att
han skulle laga så att jag ej vidare skulle få kontraktera efter mitt kontrakts
utgående. Då jag anser det vara för mitt framtida väl gagneligt att komma
från regementet så fort som möjligt för att söka in i ett civilt arbete anhåller
jag att denna min ansökan blir bifallen.

Stockholm den 9 nov. 1937.

John Erik Linder

Musikvolontär.

Avstyrkes II. Nordström

Musikdirektör Kungl. Livregementet till häst.

Tillstyrkes: G. Boltenstern

Skvadronschef.

Stockholm den 9 nov. 1937.

148

Linder har visserligen ådagalagt goda musikaliska färdigheter, men synes
han mig beträffande militära kvalifikationer ingalunda lämplig för vidare
utbildning till musikunderbefäl, varför han jämlikt S. F. nr 446/1926 mom. 9 c
jämfört med kbr 22/12 1 92 7, II mom. 4 meddelas avsked.

Stockholm s/i2 1937.

H. Peyron

Sekundchef.»

De vid skriften fogade intygen hade följande lydelse:

»Intyg.

Härmed intygas, att f. d. musikvol. J. E. Linder, vilken kom i tjänst vid
Kav. I, som musikelev den V6 1934 och befordrades till musikvol. den J/4 1936
under sin tjänstetid erhållit utbildning i spelning av B-trumpet.

Linder har inom musikkåren blåst II:dra trumpetstämman till min belåtenhet,
och som Linder har god teknisk färdighet har jag all anledning förmoda,
att han med fortsatt utbildning kommer att bliva en duktig trumpetare.

Stockholm den 4 jan. 1938.

H. Nordström

Musikdirektör Kungl. Livregementet till häst.»

»Intyg.

På begäran intygas härmed att f. d. musikvol. vid K 1, Johan Erik Linder
under den tid han stått under mitt befäl, städse skött sin tjänst till min fulla
belåtenhet.

Linder har under sin tjänstgöring vid musikkåren blåst 2. b trumpet samt
vid många tillfällen även lia.

Med tanke på den korta utbildningen äger Linder en briljant teknik, en
alldeles särskilt frisk och vacker ton och har alla förutsättningar att bliva
en 1 :a klass musiker, varför jag rekommenderar honom på det allra varmaste.

Stockholm den 15 december 1937.

Axel Johansson
Musikfanjunkare. >

»På begäran intygas härmed att f. d. musikvol. vid K. 1, Johan Erik Linder
under de år han varit anställd vid regementet tillgodogjort sig den musikaliska
utbildningen på ett synnerligen förtjänstfullt sätt.

Som jag under en följd av år handhaft Linders utbildning å trumpet, är
jag genom denna närmare kontakt med L. i tillfälle att ge honom mina bästa
lovord, såsom en trumpetare med en klar vacker och fast ton. En utomordentlig
teknik, även vad beträffar triol och dubbeltunga.

För övrigt snabb i uppfattningen och i besittning av ett gott musikaliskt
omdöme.

Under detta vårt samarbete har Linder skött sig klanderfritt, varför jag
på det livligaste rekommenderar honom till det bästa.

Stockholm den I5/i2 1937.

Edvin Ljunggren
Musikfanjunkare K. 1.

149

Till vinnande av ytterligare utredning företog militieombudsmannen den
21 och den 22 januari 1938 förhör å militieombudsmansexpeditionen med
musikdirektören Nordström och löjtnanten Boltenstern. Därvid uppgav
Nordström följande:

Nordström hade lett Linders musikaliska utbildning alltsedan Linder kom
i tjänst vid regementet. Linder vore musikaliskt begåvad och arbetsam och
Nordström hade haft mycken glädje av honom. Även musikunderofficerarna
hade varit mycket nöjda med honom. Linders musikaliskt-tekniska
utbildning hade vid Linders avskedande varit färdig; det hade endast behövts
mera utbildning i frasering m. m. för att Linder skulle hava blivit en
riktigt bra musiker. Nordström kände till att Linder sökt komma in vid
Musikaliska akademien men ännu icke lyckats vinna inträde. Emellertid
vore Linder enligt Nordströms mening värd att komma in där. Nordström
hade väntat sig något riktigt bra av Linder. Under sin tjänstgöring vid regementet
hade Linder genomgått rekrytskolan. Korpral- och furirskolorna
skulle icke genomgås fullständigt av musikpersonalen. Enligt inspektörens för
kavalleriet bestämmande skulle musikpersonalen emellertid deltaga i undervisningen
i vissa ämnen såsom t. ex. ridning. Regementschefen kunde föreskriva
att skolorna skulle genomgås mera fullständigt, men sådana föreskrifter
hade icke utfärdats vid Livregementet till häst. Linder hade deltagit i undervisningen
i korpralskolan i de föreskrivna ämnena. Några betyg meddelades
icke åt musikpersonalen i dessa ämnen. Därest undervisningen icke ansåges
nöjaktigt tillgodogjord kunde emellertid omkommendering ske; någon
sådan hade icke ifrågakommit beträffande Linder. Vid tidpunkten för avskedet
hade Linder deltagit i undervisningen vid furirskolan. Nordström
hade icke erhållit någon rapport om att Linder misskött sig vid skolorna.
Nordström hade icke haft några anmärkningar mot Linders personliga uppträdande
i eller utom tjänsten. Ej heller hade Nordström haft några anmärkningar
mot Linder då han deltagit i musikkårens konsertengagemang.
Däremot hade Linder verkat nonchalant beträffande handhavandet av sina
beklädnadspersedlar. Det hade vid något tillfälle inträffat att Linder vid visitation
haft smutsiga skodon och trasiga kläder. Såsom exempel på Linders
nonchalans beträffande sin beklädnad ville Nordström särskilt nämna följande.
Då musikkåren föregående år skulle företaga en konsertresa till Göteborg,
hade Nordström tillsagt Linder att se till sina persedlar, enär han
eljest riskerade att icke få följa med. Vid företagen visitation hade Linders
persedlar emellertid icke varit i ordning. Nordström hade då förelagt Linder
att före ny visitation nästa dag göra sina persedlar i ordning; örn han icke
gjorde detta skulle han icke få följa nied till Göteborg. Delta hade slutligen
hjälpt och persedlarna hade kommit i behörigt skick. Vid ett tillfälle i oktober
19.37 hade Nordström haft en visitation med musikpersonalen dagen
innan musikkåren skulle gå på vaktparad. Linder hade uteblivit från visitationcn
och hade då ålagts fyra dagars väktarrest för olovligt undanhållande.
Vid ett annat tillfälle hade Linder fått en veckas permissionsförbud för
det hans kläder varit smutsiga. Linders avskedsansökan hade avstyrkts av

150

Nordström enär Nordström velat behålla Linder i musikkåren och behövt
honom i denna. Vid något senare tillfälle då Nordström träffat Peyron hade
denne i förbigående yttrat till Nordström att det vore bäst att avskeda
Linder då han varit så slarvig. Nordström hade svarat: »Ja, har översten
bestämt sig, så kan jag ju inte göra något» — eller något dylikt. Nordström
hade emellertid icke ändrat mening beträffande Linder och hans avskedsansökans
behandling. Nordström var mycket ledsen över att Linder fått
sluta sin tjänst. Visserligen hade Linder varit ganska slarvig med sin beklädnad
men knappast så slarvig att han kunde sägas hava varit värre än
alla andra. Några olater i övrigt hade Nordström icke kunnat förmärka
hos Linder. Han kunde icke påminna sig att Linder gjort sig skyldig till
lögnaktighet eller märkt att Linder missbrukat sprit. Därför tyckte Nordström
synd om Linder. Det vore icke heller uteslutet att Linder, som ju
vore en helt ung pojke, hade kunnat bättra sig i fråga om persedelvården.

Boltenstern uppgav vid förhöret följande:

Boltenstern hade sedan den 1 oktober 1937 varit chef för regementets 2.
skvadron, vid vilken Linder varit placerad. Då Boltenstern även tidigare
tjänstgjort vid 2. skvadronen hade han redan innan han tillträdde chefskapet
över skvadronen viss kännedom om personalen där. Boltenstern hade
haft en känsla av att skvadronens befäl och manskap icke tyckt om Linder.
Visserligen hade Boltenstern haft ganska litet att göra med Linder liksom
med den övriga musikpersonalen, men han hade varit i tillfälle att lära känna
honom bl. a. under de övningar, däri musikpersonalen deltagit tillsammans
med den övriga truppen. Boltenstern hade märkt att Linder icke
skött sin häst riktigt. Vidare hade Boltenstern när han talat med Linder
fått en känsla av att Linder icke vore fullt pålitlig. Boltenstern hade ingen
särskild omständighet att åberopa till stöd härför; det vore endast ett allmänt
intryck Boltenstern erhållit. I egenskap av skvadronschef hade Boltenstern
verkställt persedelvisitationer å skvadronen. Boltenstern kunde icke
erinra sig huruvida Linder därvid saknat någon persedel eller fått anmärkning
för bristande persedelvård. I övrigt hade det nog icke förekommit något
anmärkningsvärt beträffande Linder under den tid Boltenstern varit
skvadronschef. Boltenstern hade det intrycket att musikvolontärerna som
regel vore mera nonchalanta än övriga volontärer, måhända beroende på
att de för det mesta vore yngre än dessa; dock funnes det även bland musikvolontärerna
sådana som hade mycket bra reda på sig och sina persedlar.
Då Linders avskedsansökan tjänstevägen kommit till Boltenstern hade Boltenstern
tillstyrkt densamma. Boltenstern hade visserligen funnit att Linder
icke vore någon dum pojke och Boltenstern hade hört sägas att han
skulle vara en skicklig musiker, men då Boltenstern haft den uppfattningen,
att Linder icke vore någon prima soldat, hade han icke tyckt det vara någon
anledning att kvarhålla Linder då han själv begärde avsked. Sedan Boltenstern
lämnat sitt tillstyrkande hade han icke vidare blivit tillfrågad angående
Linders avsked. Boltenstern trodde att sekundchefen hade beviljat ansökningen;
att sekundchefen i stället meddelat Linder avsked på grund av att

151

han skulle hava visat sig olämplig för utbildning till underbefäl visste Boltenstern
icke. I enlighet med föreskrifterna i tjänstgöringsreglementet hade
Boltenstern avgivit förslag till vitsord åt Linder vid hans avsked. Boltenstern
hade föreslagit vitsordet »väl» enär han hade för vana att reservera
vitsordet »utmärkt väl» för dem som skött sig exemplariskt.

I skrivelse den 25 januari 1938 anmodade militieombudsmannen Peyron
att inkomma med utdrag ur straffregister och anteckningsbok för tillrättavisningar
beträffande Linder ävensom med fullständig uppgift å de skolor
och den övriga utbildning som Linder genomgått under sin tjänstgöring vid
regementet samt å de betyg och vitsord som därvid tilldelats Linder.

I skrivelse den 3 februari 1938 anförde Peyron med anledning härav:

Linder hade jämlikt bestämmelserna i generalorder nr 636/1935, mom. 23,
34 och 44, varit beordrad att deltaga i vissa övningsgrenar och ämnen vid
volontärryttarskola 1935—1936, korpralskola 1936—1937 och furirskola 1937
—1938, vilken senare utbildning han vid sitt avsked endast hunnit påbörja.
Vid volontärryttarutbildning gåves överhuvudtaget icke betyg. Musikpersonal,
som jämlikt generalorder nr 636/1935 icke genomgått fullständig utbildning
i korprals- eller furirskolor, hade icke tilldelats betyg. Beträffande
Linder finge Peyron fördenskull hänvisa till intyg från chefen för 3. skvadronen,
ryttmästaren greve G. F. von Rosen samt från chefen för furirskolan,
ryttmästaren R. Fredholm.

Ryttmästarna von Rosens och Fredholms intyg hade följande lydelse:

»Intyg.

Jämlikt rego nr 78/1936 beordrades Musikeleven 44/2 Linder till utbildning
i exercis, ridning, fälttjänst och U.I.K. vid 3. skv korpralskola under
vinterhalvåret 1936—1937. Härmed intygas, att såväl enligt min egen som
skolchefens, löjtnant von Dardel, åsikt Linder visade synnerligen litet intresse
för sin tjänstgöring under den tid han deltog i utbildningen vid skv.

Stockholm den 31 januari 1938.

G. F. von Rosen.

Ryttmästare Ch 3. skv.»

»Intyg.

Härmed intygas, att mvol 44/2 Linder deltagit i utbildningen i ridning
och exercis vid furirskolan under tiden den 14 oktober—9 december 1937
samt att han därunder fullgjort sina åligganden utan anmärkning. Något
slutgiltigt omdöme beträffande L:s färdigheter och kunskaper i dessa övningsgrenar
kan, på grund av den korta tid under vilken L. deltagit i utbildningen,
icke avgivas. L. har emellertid under denna tid icke visat någon
särskild lämplighet för utbildning till underbefäl.

Stockholm den 29 januari 1938.

R. Fredholm.

Skolchef.»

Av bifogat utdrag ur militärt straffregister samt anteckningsbok för tillrättavisningar
framgick att Linder den 7 oktober 1937 av sekundchefen
ålagts fyra dagars vaktarrest för olovligt undanhållande den 2 i samma må -

152

nåd, bestående i frånvaro från persedelvisitation vid musikkåren, att Linder
den 14 december 1936 av skvadronschefen meddelats sju dagars förbud att
under fritid vistas utom kasernen för försummelse i tjänsteplikt den 13 i
samma månad, bestående däri att han icke putsat sin stallmundering och
sina vapen, samt att Linder i övrigt icke blivit straffad eller tillrättavisad.

1 sin nyssnämnda skrivelse anförde Peyron vidare:

Han ansåge sig i detta sammanhang böra meddela, att han — efter att
hava tagit del av utredningen angående Linders slarv med persedlar, vilken
utredning ägt rum i augusti 1937, och hans bestraffning med fyra dagars
vaktarrest för olovligt undanhållande i början av oktober månad 1937 —
endast med stor tvekan låtit Linder påbörja utbildningen i vissa ämnen vid
furirskolan i avsikt att under ytterligare en tid pröva hans militära lämplighet.
Vid förhör i slutet av oktober 1937 hade Linder ytterligare genom
osanna uppgifter dokumenterat sin opålitlighet. Han hade sålunda visat sig
bestämt olämplig för vidare utbildning till underbefäl och kunde alltså avskedas
enligt S. F. S. nr 446/1926, mom. 9 c, jämförd med kungl, brev den
22 december 1927, II mom. 4. Enligt gällande författningar kunde under
löpande kontraktstid — förutom i de fall strafflagen för krigsmakten särskilt
bestämde samt på grund av sjukdom — avsked meddelas dels »för
framtida väl», dels på grund av olämplighet för utbildning till underbefäl.
Med hänsyn till personalbehovet vid truppförbandet kunde avsked »för framtida
väl» endast i undantagsfall beviljas. Beviljandet av dylikt avsked
måste betraktas såsom ett slags belöning för visat nit, duglighet och gott
uppförande. Vederbörande underbefäl eller menig borde sålunda hava klart
för sig — och torde också hava klart för sig — att han, örn han på ett fullt
tillfredsställande sätt fullgjort sina skyldigheter och iakttoge ett oklanderligt
uppförande — trots personalsvårigheter — kunde komma i åtanke att
erhålla avsked »för framtida väl», därest god civil framtidsanställning bjödes
honom. Det vore gentemot personal, som ärligt och samvetsgrant fullgjorde
sina skyldigheter och iakttoge ett gott uppförande — måhända just
med tanke bland annat på möjligheten att i förtid erhålla avsked och en
god civil plats — en uppenbar orättvisa, örn annan personal med bevisligen
dåligt, opålitligt uppförande utan vidare skulle beviljas förmånen av
avsked »för framtida väl». Ett dylikt förfaringssätt skulle tvivelsutan undergräva
många goda strävanden. Att märka vore att den som icke kunde
följa den militära utbildningen, icke meddelades avsked »för framtida väl»
utan enligt S. F. S. nr 446/1926, mom. 9 c, även om hans uppförande varit
klanderfritt. När icke ens denna personalkategori komme i åtnjutande av
förmånen »för framtida väl», kunde man med skäl fråga sig, varför denna
.skulle beviljas en person, som ingalunda ärligt och samvetsgrant fullgjort
sina skyldigheter. I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 12 maj 1938 anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad sålunda förekommit, bland annat
följande:

153

Bestämmelser angående förutsättningarna för meddelande av avsked åt
volontär vid armén återfunnes i kungörelsen den 24 mars 1916 (nr 146)
angående antagande och avskedande av volontär (fast anställt manskap) vid
armén, med undantag av musikvolontär. Jämlikt kungl, brev den 22 december
1927 angående organisation och tillsättande m. m. av arméns musikpersonal
II mom. 4 gällde för antagande och avskedande av musikvolontär
vad i sådant avseende vore stadgat beträffande andra volontärer; dock
att musikvolontär finge antagas redan det år han fyllde 16 år eller, när
särskilda omständigheter förelåge, det år han fyllde 15 år, samt att obefordrad
musikvolontär finge genom förnyat tjänsteavtal, varje gång omfattande
högst 4 år, bibehållas i tjänst, intill dess han fyllde 28 år.

Enligt 1916 års kungörelse II mom. 9, sådan kungörelsen i denna del lydde
jämlikt kungörelsen den 22 oktober 1926 (nr 446) finge avsked före utgången
av bestämd anställningstid meddelas av vederbörande regementschef:

utan ansökan

a) i de fall, då strafflagen för krigsmakten sådant föreskreve;

b) åt den, som av vederbörande läkare förklarades vara oförmögen till
krigstjänst såsom vapenför under återstoden av anställningstiden;

c) enligt regementschefens beprövande åt den, som visat sig olämplig för
utbildning till underbefäl;

efter ansökan

d) åt den, som enligt regementschefens beprövande ådagalade, att — på
grund av anledning som yppat sig, sedan avtal om anställning avslutades —
det för hans framtida väl vore av största vikt, att han löstes från sina enligt
avtalet åtagna förbindelser; sådant avsked finge dock endast i synnerligen
ömmande fall meddelas under pågående soldat-, vicekorprals- eller dylik
utbildning eller under repetitionsövning; samt

e) åt den, som avslutat sista repetitionsövningen under anställningstiden,
såframt regementschefen prövade, att hinder för tjänstens upprätthållande
vid regementet icke uppstode genom avskedet.

Utan tvingande skäl finge avsked efter ansökan dock icke beviljas volontär,
innan han innehaft volontäranställning i minst 2 år eller vid sådan anställning
under kortare tid än 2 år undérgått soldatutbildning samt deltagit i 2
repetitionsövningar.

Enligt ursprungliga lydelsen av 1916 års kungörelse hade regementschefs
befogenhet att utan ansökan meddela avsked åt volontär varit mera begränsad.
Avsked utan ansökan hade nämligen kunnat meddelas endast i de under
a) och b) ovan nämnda fallen, d. v. s. i de fall då strafflagen för krigsmakten
föreskreve avskedande samt då volontären funnes oförmögen till
krigstjänst såsom vapenför.

Uti yttrande över försvarsrevisionens betänkande beträffande frågan örn
rekrytering av det fast anställda manskapet hade Svenska underofficersförbundet
framställt vissa anmärkningar mot det dåvarande systemet för manskapsrckryteringen.
Förbundet hade sålunda funnit systemet alltför dyrbart
med hänsyn till att de volontärer, som icke lämpade sig för fortsatt utbild -

154

ning till befäl, kvarhölles och användes i liandräckningsbefattningar som
enligt förbundets mening kunde och borde utföras av därtill avskilda värnpliktiga.
Till avhjälpande härav hade förbundet föreslagit ett förändrat rekryteringssystem.

1924 års underofficerssakkunniga hade i sitt den 31 december 1924 avgivna
betänkande anfört att de sakkunniga, med anledning av vad underofficersförbundet
anfort, funnit sig böra förorda en sådan förändring av
gällande rekryteringsbestämmelser att möjlighet bereddes truppförbandschef
att före kontraktstidens utgång häva kontrakt ingångna med volontärer
som icke vore lämpade för fortsatt utbildning.

De sakkunnigas förslag hade biträtts av föredragande departementschefen
vid framläggandet av proposition till 1925 års riksdag angående försvarsväsendets
ordnande.

I enlighet härmed hade genom kungörelsen den 22 oktober 1926 tillagts
nuvarande punkten c) i 9 mom. av 1916 års kungörelse, varigenom alltså
regementschef givits befogenhet att enligt sitt beprövande, utan ansökan,
före kontraktstidens slut meddela avsked åt volontär som visat sig olämplig
för utbildning till underbefäl.

Linder, som kommit i tjänst vid Livregementet till häst den 1 juni 1934
— det år han fyllde 16 år — hade vid regementet genomgått de för musikpersonal
föreskrivna delarna av volontärryttarskola och korpralskola ävensom
deltagit i därtill hörande övningsgrenar. Hösten 1937 hade han påbörjat
regementets furirskola i de övningsgrenar och ämnen som varit för musikpersonalen
vid regementet föreskrivna.

Den 9 november 1937 hade Linder anhållit örn avsked »för framtida väl»
från sin anställning som musikvolontär vid regementet från och med den
15 i samma månad. Linders avskedsansökan hade avstyrkts av musikdirektören
men tillstyrkts av skvadronschef^!. Sekundchefen, översten Peyron
hade emellertid lämnat Linders avskedsansökan utan avseende samt meddelat
Linder avsked under åberopande av kungörelsen den 24 mars 1916
(nr 146) mom. 9 c) enligt lydelsen jämlikt kungörelsen den 22 oktober 1926
(nr 446).

Peyrons behandling av ärendet angående Linders avsked vore i flera hänseenden
synnerligen anmärkningsvärd.

Peyron hade utan att fästa avseende vid Linders avskedsansökan meddelat
Linder avsked enär Linder icke synts Peyron lämplig för vidare utbildning
till musikunderbefäl. Till försvar för sin åtgärd hade Peyron anfört
att beviljande av avsked på ansökan »för framtida väl» måste betraktas
såsom ett slags belöning för visat nit, duglighet och gott uppförande och att
det skulle vara en uppenbar orättvisa mot den personal som, måhända just
med tanke på möjligheten att i förtid erhålla avsked och en god civil anställning,
ärligt och samvetsgrant fullgjorde sina skyldigheter och iakttoge
ett gott uppförande, örn jämväl andra, som icke uppfyllde dessa kvalifikationer,
skulle kunna komma i åtnjutande av förmånen att erhålla avsked
»för framtida väl».

155

För denna tolkning av bestämmelserna funnes intet som helst stöd. Före
den 1 november 1926, då kungörelsen den 22 oktober 1926 trädde i kraft,
hade regemenstchef, såsom framginge av det ovan sagda icke möjlighet att
utan ansökan avskeda volontär före kontraktstidens utgång i andra fall än
då strafflagen för krigsmakten sådant föreskrev eller volontären befanns
oförmögen till krigstjänst såsom vapenför. Avsikten med den år 1926 vidtagna
ändringen, varigenom åt regementschef gavs möjlighet att utan ansökan
avskeda volontär före kontraktstidens utgång om volontären visat sig
olämplig för utbildning till underbefäl, hade varit att det ansetts vara alltför
kostsamt att nödgas hava kvar sådana volontären vilka man icke kunnat
använda till annat än handräckningsarbete, för vilket annan arbetskraft stått
till buds. Däremot hade de nya bestämmelserna icke tillkommit för att bereda
en möjlighet till betygssättning av de avskedades duglighet och uppförande.
En avskedad volontärs förhållande under tjänstetiden skulle betygsättas
med det vitsord — utmärkt väl, väl eller försvarligt —- som skulle
angivas å avskedspasset. Hade volontär ansökt om avsked och förelåge sådana
omständigheter att ansökan, enligt de därom utfärdade bestämmelserna,
kunde och borde beviljas, skulle regementschefen bevilja ansökan.
Hade volontären under tjänstetiden icke visat fullgod duglighet eller icke
uppfört sig så som regementschefen kunnat fordra skulle detta taga sig uttryck
i det vitsord som angåves å avskedspasset. I detta sammanhang ville
militieombudsmannen till jämförelse erinra örn att i de genom kungl, brev
den 21 januari 1938 utfärdade bestämmelserna angående antagning och utbildning
av officersaspiranter, kustartillerikadetter och reservkadetter vid
kustartilleriet föreskrivits att, innan chefen för kustartilleriet begagnade sig
av sin rätt att avskeda kadett eller reservkadett, kadetten eller, om denne
vöre omyndig, hans målsman borde underrättas om den tillämnade åtgärden
på det att anhållan om kadettens entledigande skulle kunna om så önskades
dessförinnan avgivas. Undantag vore gjort endast för det fall att avskedandet
föranleddes av bestraffning, vanhederligt uppförande eller förseelse
av svårare beskaffenhet.

Även i övrigt vore den formella handläggningen av ärendet angående Linders
avsked anmärkningsvärd. Ansökan hade avstyrkts av musikdirektören
samt tillstyrkts av skvadronschefen. Peyron hade således, när han meddelat
Linder avsked under åberopande av mom. 9 c) i 1916 års kungörelse,
frångått de utlåtanden som avgivits av Linders närmaste förmän. I egenskap
av sekundchef hade Peyron givetvis haft rätt härtill men det syntes dock
anmärkningsvärt att Peyron i så ringa grad tagit hänsyn till de skäl musikdirektören
och skvadronschefen haft för sina ståndpunktstaganden att han
icke, innan han avskedade Linder, närmare rådfört sig med musikdirektören
eller underrättat Linders skvadronschef, vilken fortfarande vid det å
militieomhudsmansexpeditionen den 22 januari 1938 hållna förhöret varit
av den uppfattningen att Linders avskedsansökan »för framtida väl» beviljats.

Åtgärden att tvångsavskeda Linder finge enligt militieombudsmannens

156

åsikt anses vara särskilt anmärkningsvärd då densamma, såvitt av utredningen
framginge, syntes hava vidtagits utan att giltig saklig anledning därtill
förelegat. Uppenbart vore att den som meddelats avsked av den anledning
att han skulle vara olämplig för utbildning till underbefäl endast bade
begränsade möjligheter att erhålla en god civilanställning. På grund av att
avskedet hade denna allvarliga följd för den avskedade måste man uppställa
såsom ett oavvisligt krav att avsked i sådana former icke meddelades utan
att avskedet vore fullt berättigat. Detta syntes, såsom ovan nämnts, beträffande
Linders avsked icke hava varit fallet.

Peyron bade vid förhöret den 17 december 1937 såsom grund för avskedandet
åberopat Linders underhaltiga karaktär, som gjort att Linder med
hänsyn till regementets prestige och för kamraternas skull icke hade bort
tillåtas stanna kvar på regementet. Vid samma förhör ävensom i sin skrivelse
den 3 februari 1938 hade Peyron åberopat att Linder vid de med honom
på regementet hållna förhören i persedelärendena lämnat osanna uppgifter
samt även eljest dokumenterat sin opålitlighet.

Vad Peyron yttrat örn Linders underhaltiga karaktär samt örn hänsynen
till regementets prestige och kamraterna utgjorde uppenbarligen de allvarligaste
överord. Intet av vad i ärendet förekommit gåve stöd för dylika omdömen.
Peyrons nämnda yttrande innebure ett så allvarligt klander mot
Linder att Peyron icke bort avgiva detsamma utan att hava bättre grund
därför.

Ej heller kunde Peyrons påstående örn att Linder vid de med honom i
anledning av persedelförlusterna företagna förhören farit med osanning utan
vidare godtagas. Om vad som vore sanning i persedelärendena stöde i mycket
uppgift mot uppgift. Det enda som otvetydigt syntes framgå av utredningen
i denna del vore att persedlar i viss omfattning kommit bort på regementet
samt att det vid regementet — eller åtminstone på 2. skvadronen
tillämpade förfarandet med »upphittade» persedlar vöre olämpligt och
principiellt oriktigt. Sin kritik härvidlag hade militieombudsmannen framfört
muntligen till Peyron vid förhöret den 17 december 1937, då militieombudsmannen
enligt protokollet bland annat yttrade:

Då förkommen persedel upphittades syntes första åtgärden böra bliva den
att söka utreda för vem persedeln förkommit och under vilka omständigheter
detta skett. Utredning i sistnämnda hänseende vore nödvändig för utrönande
av huruvida icke den för vilken persedeln förkommit eller annan gjort
sig skyldig till vårdslöshet med persedeln, så att ersättningsskyldighet borde
föreligga, eller låtit komma sig annat till last som vore av beskaffenhet att
föranleda ingripande från befälets sida, eventuellt i form av bestraffning
eller tillrättavisning. För att härför erforderlig utredning snarast möjligt
skulle kunna verkställas måste emellertid anmälan örn persedelfyndet ske
å skvadronsexpeditionen. Det vore, med hänsyn till kronans intresse av att
persedlar icke komme bort i alltför stor omfattning, nödvändigt att manskapet
uppfostrades till noggrannhet och aktsamhet i fråga örn sina persedlar.
Att låta upphittade persedlar samlas av förrådspersonalen till eller i omedel -

157

bär anslutning till de av denna personal omhänderhavda förråden vore
olämpligt ur en annan synpunkt. Förrådspersonalen kunde nämligen lätt
frestas att med upphittade saker komplettera eventuellt förekommande brister
i förråden. Detta torde stundom kunna medföra att en mindre nogräknad
förrådsman föranleddes att såsom »förkomna» anse persedlar som av honom
påträffades i en sådan situation att de ingalunda vore bortglömda eller bortkastade
och således kunde »hittas». Det tillämpade systemet möjliggjorde
ett dylikt förfarande och en erinran som denna kunde man framställa utan
att därför vilja misstänkliggöra uppbördsmännen. Bäst vore givetvis om
alla persedlar kunde märkas så, att man av numret å en upphittad persedel
genast kunde se vem som föi-lorat den. I den mån persedlar måste förvaras
ovanpå skåpen, i gemensamma skåp eller i korridorer etc. hade detta inflytande
på frågan örn innehavarens ansvarighet för sådana persedlar. Förkomme
dylik persedel kunde man icke utan vidare anse att den till vilken
den utlämnats gjort sig skyldig till obehörigt förfarande med persedeln.
Ville man göra manskapet ansvarigt för persedlarna måste man se till att
manskapet också hade möjlighet att inom särskilt lås förvara sådana persedlar
som icke för ögonblicket begagnades.

Den sålunda framförda kritiken syntes militieombudsmannen i belysning
av vad som i detta ärende förekommit väl berättigad.

Att Linder icke i allo uppfört sig oklanderligt framginge av att han blivit
ålagd bestraffning av fyra dagars vaktarrest för olovligt undanhållande samt
meddelad sju dagars kasernförbud för det han icke putsat stallmundering
och vapen. Dessutom hade musikdirektören Nordström vid förhöret den 21
januari framställt vissa erinringar mot Linders sätt att sköta sina persedlar.
Det syntes emellertid vara uppenbart att vad sålunda samt i övrigt förekommit
mot Linder icke utgjort giltig anledning för Peyron att avskeda honom
såsom olämplig för utbildning till underbefäl, helst som Linder redan genomgått
korpralskolan i de delar som föreskrivits för musikpersonal och
nyligen påbörjat genomgåendet av furirutbildningen samt därunder enligt
skolchefens intyg fullgjort sina åligganden utan anmärkning.

Vid förhöret den 17 december 1937 hade militieombudsmannen tillfrågat
Peyron huruvida Linder skulle hava avskedats även örn Linders fader icke
anfört klagomål hos militieombudsmannen. Såsom framginge av den ovan
lämnade redogörelsen hade Peyron svarat att örn klagomål icke anförts Peyron
troligen icke fått anledning att avskeda Linder, att Peyron icke heller
haft anledning att anse klagomålen misskrediterande för Linder örn de varit
berättigade, men alt det nu visat sig att Linder farit med osanning varför
klagomålen såtillvida haft inverkan på hans avskedande.

Då Peyron, såsom av vad militieombudsmannen ovan anfört framginge,
saknat giltig anledning att på sakliga grunder avskeda Linder finge man
icke förtänka Linders fader örn han uppfattat sonens avskedande som en
följd av att fadern anfört klagomål hos militieombudsmannen. Det syntes
vara uppenbart att hänsynen lill rättssäkerheten krävde att varje åtgärd som
kunde giva anledning till en berättigad sådan uppfattning noga undvekes.

158

Vad Peyron enligt det ovan anförda låtit sig komma till last funne militieombudsmannen
utgöra tjänstefel av den beskaffenhet att militieombudsmannen
icke kunde undgå att lagligen beivra detsamma. Militieombudsmannen
uppdroge sålunda åt överkrigsfiskalsämbetet att vid krigsrätten vid Livregementet
till häst ställa Peyron under tilltal för vad han enligt det anförda låtit
komma sig till last samt därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens
beskaffenhet ävensom understödja de ersättningsanspråk John Erik Linder,
vilken borde lämnas tillfälle att komma tillstädes inför krigsrätten, kunde
komma att framställa och som kunde finnas förtjänta av sådant understöd.

* *

Till fullgörande av detta uppdrag ställde överkrigsfiskalsämbetet Peyron
under tilltal vid regementskrigsrätten samt yrkade att Peyron för vad han enligt
det ovan anförda låtit komma sig till last måtte dömas till ansvar för tjänstefel
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten. Linder yrkade vid krigsrätten
att enär han genom avskedandet lidit ekonomisk förlust Peyron måtte förpliktas
att i skadestånd till honom utgiva dels för förlust av löneförmåner
vid regementet 55 kronor i månaden under tiden från och med den 8 december
1937 till den 1 april 1938 och 60 kronor i månaden från och med sistnämnda
dag till dagen för krigsrättens utslag i målet dels ock under hela
denna tid för förlust av förmån av fri kost en krona örn dagen samt för förlust
av förmån av fri bostad och beklädnadsersättning 50 öre om dagen
i vartdera hänseendet. Linder förbehöll sig därjämte rätt att i särskild rättegång
föra talan om ytterligare gottgörelse i mån av befogenhet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 29 april 1938 och utlät
sig därvid:

Uti en den 9 november 1937 till Peyron inkommen skriftlig ansökning hade
Linder anhållit om avsked från sin anställning såsom musikvolontär vid regementet
från och med den 15 i samma månad och därvid såsom skäl för
sin anhållan andragit, bland annat, att han ansåge det vara för sitt framtida
väl gagneligt att så snart som möjligt få lämna regementet och söka
civilt arbete. Å ansökningen hade tecknats dels avstyrkande av musikdirektören
vid regementet K. H. Nordström dels ock tillstyrkande av dåvarande
chefen å regementets 2. skvadron löjtnanten G. Boltenstern. Enligt den 8
december 1937 meddelad, å ansökningen tecknad resolution hade Peyron i
sin egenskap av sekundchef vid regementet — jämte det han förklarat, att
Linder ådagalagt goda musikaliska färdigheter — på grund av att Linder synts
Peyron beträffande militära kvalifikationer ingalunda vara lämplig för vidare
utbildning till musikunderbefäl »jämlikt Svensk författningssamling nr
446/1926 mom. 9 c, jämfört med Kungl, brev 22/i2 1927 II mom. 4» meddelat
Linder avsked. Den tillämpning Peyron i förevarande fall givit bestämmelserna
i kungörelsen den 24 mars 1916 (nr 146) enligt dess lydelse jämlikt

159

kungörelsen den 22 oktober 1926 (nr 446), kunde icke anses vara riktig.
Med hänsyn till vad Peyron anfört i fråga om grunderna för sitt beslut vore
emellertid hans i målet påtalade förfarande icke att betrakta såsom ämbetsfel.
Krigsrätten funne förty den mot Peyron förda ansvars- och ersättningstalan
icke kunna bifallas.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 12 maj 1938 uppdrog militieombudsmannen
åt ämbetet att i krigshovrätten anföra besvär över regementskrigsrättens
utslag och därvid yrka att krigshovrätten måtte med ändring
av krigsrättens utslag bifalla den mot Peyron i målet förda ansvarstalan.
Militieombudsmannen anförde därvid:

Krigsrätten hade i sitt utslag fastslagit att den tillämpning Peyron givit
bestämmelserna i kungörelsen den 24 mars 1916 och kungl, brevet den 22
december 1927, jämlikt vilka författningar han meddelat Linder avsked från
anställningen såsom musikvolontär, icke kunde anses vara riktig. Emellertid
hade krigsrätten ansett Peyrons förfarande icke vara att betrakta såsom ämbetsfel
och hade därvid åberopat vad Peyron anfört i fråga om grunderna
för sitt beslut att meddela Linder avsked. Krigsrätten hade därför funnit den
mot Peyron förda ansvars- och ersättningstalan icke kunna bifallas. Det
slut, vartill krigsrätten sålunda kommit, kunde militieombudsmannen ingalunda
biträda. Genom att Linder med kronan ingått kontrakt örn militäranställning
hade ett rättsförhållande uppkommit mellan honom och kronan,
däri för hans del ingått såväl skyldigheter som rättigheter. Peyron hade särskilt
framhållit skyldigheterna. Emellertid borde de rättigheter som genom
kontraktsförhållandet uppkommit för Linder icke heller bortglömmas. Bland
dessa rättigheter torde ingå att icke utan laga skäl på grund av påstådd
olämplighet tvångsavskedas från anställningen. Då Peyron utan laga skäl
—- med felaktig tillämpning av i ämnet gällande bestämmelser — avskedat
Linder, hade han härigenom gjort sig skyldig till en rättskränkning gentemot
Linder, och som Peyron därvid handlat i egenskap av sekundchef, måste
han anses hava gjort sig skyldig till ämbetsfel. Detta ämbetsfel ansåge militieombudsmannen
vara av synnerligen allvarlig beskaffenhet och icke böra
undgå bestraffning. Ett avsked under de former som här av Peyron tillämpats
hade djupt ingripande betydelse för den som drabbades därav, främst
med tanke på den avskedades möjligheter att erhålla civilanställning. Icke
minst med hänsyn härtill hade det ålegat Peyron att verkställa en ingående
och noggrann prövning av ärendet innan han meddelade beslut däri. Att
Peyron i verkligheten haft bristfällig kännedom örn Linder och hans förhållanden
framginge tydligt av handlingarna i ärendet. Peyron syntes
för övrigt först sedan åtalet mot honom anhängiggjorts hava förskaffat sig
närmare kännedom örn Linder. I sin skrivelse den 3 februari 1938 hade
Peyron uppgivit att han — efter att hava tagit del av den i augusti 1937 verkställda
utredningen angående Linders vårdslöshet med persedlar samt av
hans bestraffning för olovligt undanhållande i början av oktober månad samma
år — endast med stor tvekan låtit Linder påbörja utbildningen i vissa

160

ämnen vid furirskolan i avsikt att under ytterligare en tid pröva hans militära
lämplighet. Detta övervägande av frågan huruvida Linder skulle få
påbörja furirskolan kunde knappast hava varit så ingående eftersom Peyron
vid det förhör som militieombudsmannen hållit med honom den 17 december
1937 kunnat uppgiva att Linder endast genomgått rekrytskola. Vid denna
tidpunkt hade Linder dock genomgått såväl rekryt- som korpralskola -— i
den mån sådan skola genomginges av musikpersonal -—- samt hade dessutom
under tiden den 14 oktober—den 9 december 1937 deltagit i utbildningen i
ridning och exercis vid furirskolan, därunder han — enligt skolchefens intyg
— fullgjort sina åligganden utan anmärkning. Peyrons prövning av frågan
om Linders kvalifikationer — före avskedandet — kunde sålunda antagas
hava varit tämligen bristfällig. Hade Peyron noga övertänkt förhållandena
skulle han hava funnit att den förseelse (olovligt undanhållande omkring 15
minuter), för vilken Linder bestraffats, och vad som lagts Linder till last beträffande
persedelvården vore av skäligen obetydlig beskaffenhet och i varje
fall icke kunde hava någon betydelse beträffande Linders lämplighet för vidare
utbildning. Härtill finge ytterligare anföras, att många som i unga
år ådömts ansvar för nog så allvarliga disciplinbrott likväl fått kvarstanna
vid krigsmakten samt ernått befordran till betydligt högre poster än underbefälsbefattning.
I övrigt hänvisade militieombudsmannen till innehållet i
sin skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 17 februari 1938, vilket militieombudsmannen
icke funne vara till någon del vederlagt från Peyrons
sida.

Med anledning härav anförde överkrigsfiskalsämbetet den 13 maj 1938 besvär
över krigsrättens utslag under yrkande att krigshovrätten måtte bifalla
den mot Peyron i målet förda ansvarstalan.

Regementskrigsrättens utslag överklagades även av Linder.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 13 december 1938 därvid
krigshovrätten anförde:

Krigshovrätten funne det visserligen icke till fullo ådagalagt att Linder
visat sig olämplig för utbildning till underbefäl, vadan Peyron förfarit
oriktigt genom att av sådan grund avskeda Linder, men enär — med hänsyn
lill vad i målet blivit upplyst angående Linders mindre goda förhållande i de
militära delarna av tjänsten samt hans otillfredsställande förmåga och intresse
att tillgodogöra sig undervisningen i de skolor, till vilka han beordrats
— Peyron måste anses haft grundad anledning att ifrågasätta Linders
lämplighet för utbildning i angivet syfte, alltså och på grund av vad övrigt
i målet förekommit, särskilt den omständigheten att Linder, som själv
önskat befrielse från sin anställning vid krigsmakten men ej visat sig berättigad
till avsked för framtida väl, icke, såvitt upplyst vore, genom Peyrons
ifrågakomma åtgärd tillskyndats skada, funne krigshovrätten sagda åtgärd
ej vara av beskaffenhet att böra för Peyron föranleda ansvar, och bleve förty
det slut, vartill krigsrätten i målet kommit, av krigshovrätten fastställt.

161

Från detta utslag var en av krigshovrättens ledamöter, hovrättsrådet A. Johansson
skiljaktig samt anförde:

»Enär det enligt min mening måste anses hava ålegat Peyron att antingen
avslå eller bevilja Linders ifrågakomna avskedsansökan, men Peyron — i
stället för att i första hand sålunda pröva och besluta i berörda ansökningsärende
— genom resolution den 8 december 1937 tvångsavskedat Linder såsom
olämplig för utbildning till underbefäl, samt Peyron härigenom visat oförstånd
i tjänsten, men Linder icke, såvitt visats, genom Peyrons åtgärd tillskyndats
skada, prövar jag rättvist dels att, med ändring av krigsrättens utslag
i ansvarsfrågan, döma Peyron jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för vad i målet ligger honom till last att undergå disciplinstraff av arrest utan
bevakning i tre dagar, dels fastställa krigsrättens utslag i vad därigenom den
mot Peyron förda skadestånds- och ersättningstalan lämnats utan bifall.»

Över krigshovrättens utslag har militieombudsmannen anfört underdåniga
besvär. Dessa äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

16. Åtal mot regementsintendent för bristande kontroll över förplägnads tjänsten

m. m.

(Jfr sid. 248 ff.)

Fanjunkaren Carl Oskar Blomqvist tillträdde den 1 november 1931 befattningen
såsom köksföreståndare vid Dalregementet. Jämsides härmed
tjänstgjorde han även såsom bränsleuppbördsman vid regementet. På grund
av sin mindre goda hälsa entledigades han från förordnandena såsom köksföreståndare
och bränsleuppbördsman från och med den 1 april 1937. Vid
den inventering som i anledning härav företogs av de av Blomqvist omhänderhavda
förråden upptäcktes dels att vissa brister förelågo dels att vissa
handlingar rörande Blomqvists förvaltning av förråden m. m. voro ofullständiga
eller förfalskade. Anmälan härom gjordes av regementsintendenten till
regementschefen som liänsköt målet till handläggning vid regementets krigsrätt.
Första sammanträdet med krigsrätten hölls den 21 april 1937, varefter
målet förekom till handläggning den 11 maj, den 11 augusti, den 4, 10, 17
och 24 september, den 15 oktober, den 5 och den 26 november samt den 17
december 1937 ävensom den 5 mars 1938.

Krigsfiskalen yrkade ansvar å Blomqvist för förskingring av krigsmakten
tillhörig egendom, för förfalskning av allmän handling samt för förbrytelse
i tjänsten till egen fördel. Dessutom yrkade krigsfiskalen att Blomqvist måtte
förpliktas till kronan utgiva skadestånd.

Blomqvist, som den 4 september 1937 av krigsrätten förklarats häktad, försattes
ånyo på fri fot den 24 i samma månad. Vid sammanträdet den 11
maj 1937 förordnade krigsrätten att läkares utlåtande skulle inhämtas anil
388916. Militicombudsmanncns ämbetsbcrältclsc.

162

gående Blomqvists sinnesbeskaffenhet vid tiden för begåendet av de brott för
vilka Blomqvist vid nämnda sammanträde ställts under tilltal samt beträffande
frågan huruvida Blomqvist vore i behov av vård å sinnessjukhus. Sedan
under utredningen framkommit att Blomqvist begått ytterligare brott
samt ansvar yrkats jämväl för dessa, förordnade krigsrätten den 17 december
1937 att läkares utlåtande skulle inhämtas angående Blomqvists sinnesbeskaffenhet
vid tiden för samtliga i målet åtalade brotts begående och beträffande
frågan huruvida han vore i behov av vård å sinnessjukhus. I avbidan
på sådant utlåtande förklarade krigsrätten målet vilande.

Begärt läkarutlåtande inkom till krigsdomaren den 4 april 1938. Krigsrätten
meddelade utslag i målet den 14 i samma månad och utlät sig därvid:

I målet vore upplyst, att Blomqvist under tiden från och med den 1 november
1931 till och med den 31 mars 1937 tjänstgjort såsom köksföreståndare
vid Dalregementet samt att han under samma tid jämväl uppehållit befattningen
såsom bränsleuppbördsman vid regementet. Genom vad Blomqvist erkänt
jämte vad övrigt i målet förekommit funne krigsrätten ådagalagt: 1)
att Blomqvist i sin egenskap av köksföreståndare antingen själv eller genom
husmodern Dagmar Norman hos firman O. F. Wikströms Eftr. Sigge Carlsson
i Falun under tiden januari—november 1934, februari—november 1935
samt januari—november 1936 rekvirerat en mängd olika varor, enligt utställda
räkningar uppgående till ett sammanlagt värde av 1,803 kronor 80 öre,
att en del av de i dessa räkningar upptagna varor, vilka mottagits av Blomqvist,
med hänsyn till sin beskaffenhet icke kunnat av kassaförvaltningen godkännas
för likvid, att Blomqvist, som varit medveten härom, för att åstadkomma
att varorna bleve åtminstone delvis likviderade, anskaffat räkningsblanketter,
försedda med Sigge Carlssons firmatryck och därefter dels den 30
maj 1935 falskeligen utskrivit och bestyrkt en räkning, däri regementet debiterats
till Sigge Carlsson för kålrötter, morötter, rödbetor, palsternackor och
ansjovis tillhopa 153 kronor 50 öre, vilket belopp per postgiro betalats, dels
den 3 december 1935 falskeligen utskrivit och bestyrkt en räkning, däri regementet
debiterats till Sigge Carlsson för 220 kg hjortronsylt 193 kronor
60 öre, vilket belopp den 11 december 1935 per postgiro betalats, dels den 31
december 1936 falskeligen utskrivit och bestyrkt en räkning, däri regementet
debiterats till Sigge Carlsson för 150 kg hjortronsylt 132 kronor, vilket belopp
den 11 januari 1937 per postgiro betalats, dels den 18 februari 1936
falskeligen utskrivit och bestyrkt en räkning, däri regementet debiterats till
Sigge Carlsson för 450 kg vitkål 90 kronor, vilket belopp den 21 februari
1936 per postgiro betalats, dels den 1 mars 1937 falskeligen utskrivit och
bestyrkt en räkning, däri regementet debiterats till Sigge Carlsson för 400 kg
vitkål och 200 kg mylta tillhopa 320 kronor, vilket belopp den 22 mars 1937
per postgiro betalats, dels ock den 31 oktober 1936 falskeligen utskrivit och
bestyrkt en räkning, däri regementet debiterats till Sigge Carlsson för 300 kg
hjortronsylt och 100 kg vitkål tillhopa 312 kronor, vilket belopp den 2 november
1936 betalats; samt att de i sistomförmälda sex räkningar angivna
varor icke levererats till regementet; 2) att Blomqvist i sin egenskap av köks -

163

föreståndare antingen själv eller genom Dagmar Norman hos Knut Lindholms
Aktiebolags filial vid Åsgatan i Falun under tiden den 22 juni—den
16 september 1935 rekvirerat olika varor, enligt utställd räkning uppgående
till ett sammanlagt värde av 291 kronor 69 öre, att större delen av de i denna
räkning upptagna varor, vilka mottagits av Blomqvist, med hänsyn till sin
beskaffenhet icke kunnat av kassaförvaltningen godkännas för likvid, att
Blomqvist, som varit medveten härom, för att åstadkomma att de sålunda
rekvirerade varorna bleve åtminstone delvis likviderade, å en med bolagets
firmatryck försedd blankett, som lian anskaffat, den 17 mars 1937 falskeligen
utskrivit och bestyrkt en räkning, däri regementet debiterats till bolaget
för vitkål, äpplen, morötter och kålrötter tillhopa 215 kronor, vilket belopp
därefter betalats; samt att de i sistomförmälda räkning angivna varor icke
levererats till regementet; 3) att Blomqvist i sin egenskap av köksföreståndare
under åren 1935 och 1936 hos slaktaren Anders Bagg i Bjursås rekvirerat
och för regementets räkning mottagit leveranser av potatis, att Blomqvist
för att åstadkomma att Bagg erhölle likvid för en del av dessa potatisleveranser
falskeligen utskrivit och bestyrkt räkningar, däri regementet påförts
dels under den 6 februari 1935 för 110 kg fårkött 110 kronor, som betalats
den 11 februari 1935, dels under den 4 mars 1935 för 100 kg fårkött
95 kronor, som betalats den 21 mars 1935, dels under juni 1935 för 110 kg
rödbetor och 10 kg pepparot tillhopa 31 kronor 90 öre, som betalats den 21
juni 1935, dels under juli 1935 för 50 kg palsternackor och 20 kg pepparot
tillhopa 25 kronor 50 öre, som betalats den 1 augusti 1935, dels under september
1935 för 50 kg palsternackor 17 kronor 50 öre, som betalats den 1
oktober 1935, dels under den 7 oktober 1935 för 100 kg palsternackor och
25 kg pepparot tillhopa 33 kronor 75 öre, som betalats den 11 oktober 1935,
dels under november 1935 för 75 kg fårkött 78 kronor 75 öre, som betalats
den 2 februari 1935, dels under december 1935 för 150 kg fårkött 165 kronor,
som betalats den 11 december 1935, dels under januari 1936 för 96 kg
fårkött 96 kronor, som betalats den 11 februari 1936, dels under den 7 juni
1936 för 200 kg fårkött 200 kronor, som betalats den 11 juli 1936, dels under
den 12 september 1936 för 200 kg fårkött 190 kronor, som betalats den
21 september 1936, dels under oktober 1936 för 100 kg fårkött 125 kronor,
som betalats den 11 november 1936, dels ock under den 20 november 1936
för 110 kg fårkött 121 kronor, som betalats den 11 december 1936, samt att
några kvantiteter fårkött, palsternackor och pepparot aldrig av Bagg levererats
till regementet; 4) att Blomqvist i sin egenskap av köksföreståndare antingen
själv eller genom Dagmar Norman bos firman Oskar Nyman J:or i
Falun under tiden från och med den 11 november 1934 till och med den 30
december 1936 rekvirerat åtskilliga varor, upptagna i en vid rättegångstillfället
den 17 september 1937 ingiven uppställning, att en del av de i denna
uppställning angivna varor, vilka mottagits av Blomqvist, med hänsyn till sin
beskaffenhet icke kunnat av kassaförvaltningen godkännas för likvid, att
Blomqvist, som varit medveten härom, för att åstadkomma att Nyman erhölle
likvid för varorna, å räkningsblanketter, försedda med Nymans firma -

164

tryck, dels i november 1934 falskeligen utskrivit och bestyrkt en räkning, däri
regementet debiterats för bland annat 120 kg fårkött 120 kronor, vilket belopp
betalats den 21 december 1934, dels i slutet av år 1934 falskeligen utskrivit
och bestyrkt en räkning, däri regementet påförts för 44 kg pressylta
66 kronor, vilket belopp den 21 januari 1935 betalats, dels i april 1935 falskeligen
utskrivit och bestyrkt en räkning, däri regementet för bland annat
100 kg fårkött påförts 140 kronor, vilket belopp den 11 maj 1935 betalats,
dels ock i december 1936 falskeligen utskrivit och bestyrkt en räkning, däri
regementet påförts för bland annat 130 kg fårkött och 16.1 kg kalvsylta tillhopa
185 kronor 10 öre, vilket belopp den 21 januari 1937 betalats, samt att
de i dessa fyra räkningar omförmälda kvantiteter fårkött, pressylta och kalvsylta
aldrig av firman Oskar Nyman Jior levererats till regementet; 5) att
Blomqvist, i sin egenskap av bränsleuppbördsman, hos Aktiebolaget Lars
Erikssons Färghandel i Falun under tiden från och med den 18 december

1931 till och med den 28 december 1936 rekvirerat åtskilliga varor, upptagna
i en annan vid rättegångstillfället den 17 september 1937 ingiven uppställning,
att Blomqvist, som mottagit dessa varor, haft den uppfattningen att en
del av desamma med hänsyn till sin beskaffenhet icke skulle av kassaförvaltningen
godkännas för likvid, att Blomqvist — för att åstadkomma att varorna
bleve betalade — på bolagets firmablanketter, som han anskaffat, falskeligen
utskrivit och bestyrkt räkningar, däri regementet dels den 18 januari

1932 påförts för 200 tvålar 52 kronor 40 öre, vilket belopp den 11 mars 1932
betalats, dels den 5 augusti 1933 för 50 kg terpentin, 30 liter rödsprit, 50
nagelborstar och 10 kg aluminiumputsmedel tillhopa 63 kronor 40 öre, vilket
belopp den 21 augusti 1933 betalats, dels under juni 1934 för 50 liter
dilutin, 10 kg bonvax och 216 stycken fönstertvål tillhopa 131 kronor 96 öre,
vilket belopp den 21 juni 1934 betalats, dels den 15 oktober 1934 för 800 kg
diskpulver, 120 liter terpentin och 50 kg bonvax påförts tillhopa 348 kronor
40 öre, vilket belopp den 21 november 1934 betalats, dels den 18 februari
1935 för 80 kg Åtvidabergs bonvax 192 kronor, vilket belopp den 21 mars
1935 betalats, dels den 20 december 1935 och den 28 januari 1936 för 50 paket
ljus, 150 liter golvolja och 60 kg skurpulver påförts tillhopa 149 kronor,
vilket belopp den 11 februari 1936 betalats, dels den 20 juli 1936 för 157.5
liter terpentin 63 kronor, i stället för levererade 137.5 liter kristallolja för 55
kronor, vilket förstnämnda belopp den 1 augusti 1936 betalats, dels ock den
22 december 1936 för 200 kg diskpulver, 900 kg såpa och 100 paket ljus
tillhopa 478 kronor, vilket belopp den 2 januari 1937 betalats samt att de i
dessa åtta räkningar omförmälda varor endast till någon ringa del motsvarat
verkliga leveranser till regementet; samt 6) att Blomqvist, i sin egenskap av
köksföreståndare, hos Nya Fiskaffären Sjögaard & C:o i Falun under tiden
från och med den 8 november 1935 till och med den 11 juli 1936 rekvirerat
olika slags fisk ävensom renstek, upptagna i den ena av två vid rättegångstillfället
den 24 september 1937 åberopade räkningar, till ett värde av sammanlagt
201 kronor 54 öre, att Blomqvist för att åstadkomma att dessa varor,
vilka mottagits av honom, bleve likviderade anmodat innehavaren av

165

Nya Fiskaffären att utställa dels en räkning, däri regementet under den 10
och den 11 maj 1936 påförts för tillhopa 175.6 kg kolja 105 kronor 30 öre,
vilket belopp den 11 maj 1935 betalats, dels en räkning, däri regementet under
den 15 september 1936 påförts för 137 kg kolja 95 kronor 90 öre, vilket
belopp den 12 oktober 1936 betalats, samt att de i sistberörda två räkningar
upptagna varor aldrig levererats till regementet. Väl framginge av vad Blomqvist
i målet erkänt, att han under augusti och september 1936 vid två olika
tillfällen för resor, som han i tjänsten företagit med en honom tillhörig personautomobil,
från det förråd han i sin egenskap av bränsleuppbördsman
omhänderhaft utan lov tillgodogjort sig omkring 70 liter bensin med ett värde
av 20 kronor 60 öre, men enär vad Blomqvist sålunda låtit komma sig till
last med hänsyn till i målet förebragta omständigheter icke kunde svårare
anses än att Blomqvist gjort sig skyldig till uppsåtlig förbrytelse i tjänsten
enligt 129 § strafflagen för krigsmakten, ty och som mot Blomqvists enständiga
bestridande icke blivit styrkt, att Blomqvist eljest tillgripit och förskingrat
varor, som han i kraft av sin tjänst till förvarande, förvaltning eller
redovisning emottagit, samt de under 1)—6) ovan angivna brott innefattade
såväl förfalskning av enskild handling som ock uppsåtlig förbrytelse i tjänsten
enligt 129 § strafflagen för krigsmakten, men förfalskningsbrotten måste
anses stå till varandra i det sammanhang att de utgjorde fortsättning av en
och samma förbrytelse, alltså och då med hänsyn till vad vederbörande sinnessjukläkare
i avgivet utlåtande anfört samt vad för övrigt i målet förekommit
finge antagas att Blomqvist vid tiden för förbrytelsernas begående
varit i saknad av förståndets fulla bruk, ehuru han ej kunde för strafflös anses,
prövade krigsrätten lagligt på det sätt bifalla åklagarens i denna del av
målet fullföljda talan att Blomqvist dömdes dels jämlikt 12 kap. 4 §, 4 kap.
3 § och 5 kap. 6 § allmänna strafflagen för 34 fortsatta förfalskningsbrott av
enskilda handlingar, vilka Blomqvist begagnat sig eller annan till nytta, delvis
begångna i samråd med annan person att undergå straffarbete i fem månader
dels ock i förmågo av 129 och 131 §§ strafflagen för krigsmakten samt
25 kap. 16 § och 5 kap. 6 § allmänna strafflagen för förbrytelse i tjänsten
för egen fördel eller för att annan gynna att vara avsatt från sin befattning såsom
fanjunkare vid Dalregementet. Vad därefter anginge åklagarens yrkande
om ansvar å Blomqvist för det denne verkställt ändringar och tillägg i de
av honom såsom köksföreståndare förda magasinsliggarna ävensom i proviantutvägningslistorna
funne krigsrätten genom vad Blomqvist erkänt jämte
vad övrigt i målet förekommit utrett, att han i syfte att dölja uppkomna brister
i det av honom omhänderhavda förråd och härigenom undgå ersättningsskyldighet
—- sedan vederbörande regementsdagbefäl för varje dag bestyrkt
magasinsliggaren samt efter det husmodern för varje dag å proviantutvägningslistan
kvitterat utbekomna matvaror — uppsåtligen genom att tillsätta
siffror eller eljest vidtagit ändringar i dessa handlingar, nämligen: a) beträffande
från firman O. F. Wikströms Eftr. Sigge Carlsson levererade varor i
14 olika fall i magasinsliggarna under tiden maj 1935—mars 1937; b) beträffande
från Anders Bagg levererade varor i 25 olika fall i magasinsliggar -

166

na under tiden mars 1935—november 1936 samt i ett fall i utvägningslistan i
juni 1935; c) beträffande från Knut Lindholms Aktiebolags filial levererade
varor i 6 olika fall i magasinsliggarna under tiden augusti 1936—mars 1937
samt i 2 olika fall i utvägningslistorna under tiden augusti 1936—mars 1937;
d) beträffande från firman Oskar Nyman J:or levererade varor i 8 olika fall i
magasinsliggarna under tiden den 30 november 1934—den 31 december 1936
samt i ett fall i utvägningslistan den 31 maj 1935; e) beträffande från Nya
Fiskaffären Sjögaard & G:o levererade varor i 4 olika fall i magasinsliggaren
den 6 maj och den 19 september 1936; samt f) beträffande 762 olika fall i
magasinsliggarna och beträffande 87 olika fall i utvägningslistorna, på sätt
närmare framginge av vid rättegångstillfällena den 15 oktober, den 5 november
och den 26 november 1937 av åklagaren ingivna uppställningar, men därå
vid rättegångstillfället den 17 december 1937 omförmäld rättelse, vilka förfalskningsbrott
av Blomqvist förövats under tiden från november 1931—
mars 1937. På grund härav och enär Blomqvist måste anses sig till nytta
hava gjort bruk av de sålunda förfalskade handlingarna, ty och som Blomqvists
förfarande jämväl innefattade uppsåtlig förbrytelse i tjänsten enligt
129 § strafflagen för krigsmakten, samt de av Blomqvist vidtagna förfalskningsåtgärderna
stöde till varandra i det sammanhang att de utgjorde fortsättning
av en och samma förbrytelse, alltså och då med hänsyn till vad vederbörande
sinnessjukläkare i avgivet utlåtande anfört samt vad för övrigt
i målet förekommit finge antagas, att Blomqvist vid tiden för de ovan under

a)—f) upptagna förbrytelsernas begående varit i saknad av förståndets fulla
bruk, ehuru han ej kunde för strafflös anses, prövade krigsrätten lagligt döma
Blomqvist för nyssberörda förbrytelser dels jämlikt 12 kap. 2 §, 4 kap. 3 §
och 5 kap. 6 § allmänna strafflagen för fortsatt förfalskning av allmän handling
att undergå straffarbete i sex månader dels ock i förmågo av 129 och
131 §§ strafflagen för krigsmakten samt 25 kap. 16 § och 5 kap. 6 § allmänna
strafflagen för förbrytelse i tjänsten för egen fördel att vara avsatt från sin
befattning såsom fanjunkare vid Dalregementet. Vid denna prövning förordnade
krigsrätten, att de Blomqvist ådömda straff skulle så förenas att Blomqvist
i en bot skulle undergå straffarbete i elva månader samt vara avsatt
från sin befattning såsom fanjunkare vid Dalregementet. Vidkommande den
mot Blomqvist i målet förda ersättningstalan så enär Blomqvist medgivit, att
han vore skyldig utgiva ersättning med 213 kronor 20 öre för den merkostnad,
som kronan åsamkats genom att Blomqvist uppköpt potatis till andra
priser än de, som bestämts genom respektive upphandlingsavtal, samt Blomqvist
med hänsyn till i målet förebragta omständigheter — även om de nedan
angivna choklad-, hummer- och kaviarpartier förbrukats av köksinrättningens
personal — icke kunde undgå skyldighet att till kronan utgiva gottgörelse
dels med 58 kronor 85 öre för de choklad- och hummerpartier, som
upptagits i Knut Lindholms andra räkning under den 14/i2 och den 22/i2 1934
samt den 16A och den 12lo 1935, dels med 66 kronor 15 öre för de chokladpartier,
som upptagits i Knut Lindholms den 1 juni 1937 dagtecknade räkning
under den 20/12 1935 och den 22/i2 1936, dels med 21 kronor för de 20 burkar

167

hummer och 4 burkar kaviar, som upptagits under den 2 februari och den 9
mars 1935 i den vid rättegångstillfället den 17 september 1937 ingivna uppställning
över varor, levererade till regementet av firman Oskar Nyman Jior,
dels ock med 20 kronor 60 öre för den kvantitet bensin, som Blomqvist i
augusti och september 1936 för resor i tjänsten utan lov tillgodogjort sig från
kronans förråd, alltså och då vidkommande övriga framställda ersättningsanspråk
annat förhållande icke blivit i målet ådagalagt än Blomqvist uppgivit
eller att samtliga de varor, vilka han rekvirerat för regementets räkning
och som han mottagit, kommit köksinrättningen till godo, och där förbrukats
för ordinarie utspisning, för kostförbättring eller för dietportioner till sjukhuset,
men i samband med att Blomqvist den 31 mars 1937 frånträtt sin befattning
såsom köksföreståndare vid verkställd inventering konstaterats att
en brist i magasinsförrådets varor förelegat till ett uppskattat värde av 2,892
kronor 23 öre, samt Blomqvist icke haft något att erinra mot detta belopp,
prövade krigsrätten, med ogillande av ett av Blomqvist framställt kvittningsyrkande,
rättvist på det sätt bifalla den mot Blomqvist i målet förda ersättningstalan,
att Blomqvist förpliktades att genast mot kvitto till kronan utgiva
ett belopp av sammanlagt tretusentvåhundrasjuttiotvå kronor 3 öre.

Över krigsrättens utslag anförde Blomqvist besvär. Krigshovrätten meddelade
utslag på besvären den 6 december 1938 och anförde därvid:

Enär Blomqvists under momenten 1—6 i krigsrättens utslag angivna förfaranden
icke vore att hänföra till förfalskningsbrott, men Blomqvist genom
berörda förfaranden gjort sig förfallen till ansvar, förutom enligt 129 §
strafflagen för krigsmakten, för bedrägeri mot kronan enligt 22 kap. 1 §
allmänna strafflagen, ty och som de brottsliga handlingar i övrigt, som enligt
krigsrättens utslag läge Blomqvist till last, innefattade, såsom krigsrätten funnit,
förbrytelser i tjänsten enligt 129 § strafflagen för krigsmakten och i
samtliga fall — utom i fråga om bensinförbrukningen under augusti och
september 1936 — tillika förfalskningsbrott enligt 12 kap. 2 § allmänna strafflagen,
men dessa handlingar måste anses stå i det sammanhang till Blomqvists
i momenten 1—6 i krigsrättens utslag angivna brott att de innefattade fortsättning
av en och samma förbrytelse, samt Blomqvist följaktligen med tilllämpning
av 4 kap. 3 g allmänna strafflagen, jämförd med 131 § strafflagen
för krigsmakten, skulle ådömas ett straff för den brottslighet, som läge
honom till last enligt förenämnda lagrum i allmänna strafflagen, och ett straff
för sin brottslighet enligt 129 § strafflagen för krigsmakten, alltså och då,
med hänsyn lill förekomna omständigheter, bland annat det i målet omförmäkla
utlåtandet av sinnessjukläkare, Blomqvist förskyllt, i förra hänseendet
straffarbete i 11 månader och i senare hänseendet avsättning, prövade krigshovrätten
rättvist på det sätt fastställa det slut, vartill krigsrätten i överklagade
delar av målet kommit, att Blomqvist dömdes dels jämlikt 22 kap. 1 §,
12 kap. 2 §, 4 kap. 3 § och 5 kap. 6 §, allt allmänna strafflagen, för ett fortsatt
brott, innefattande bedrägeri oell förfalskning av allmän handling, till straffarbete
i 11 månader dels jämlikt 129 g strafflagen för krigsmakten, jämförd

168

med 25 kap. 16 §, 4 kap. 3 § och 5 kap. 6 §, allt allmänna strafflagen, för ett
fortsatt brott, innefattande uppsåtlig förbrytelse i tjänsten för egen fördel, till
avsättning från sin befattning såsom fanjunkare vid Dalregementet.

Vid granskning av handlingarna i målet hade militieombudsmannen icke
kunnat undgå att finna att Blomqvists förbrytelser till stor del möjliggjorts
genom att den kontroll som ålegat regementsintendenten icke utövats så som
vederbort. Regementsintendentsbefattningen hade, under den tid Blomqvist
tjänstgjort såsom köksföreståndare och bränsleuppbördsman vid regementet,
innehafts av majoren i armén, numera kaptenen på reservstat vid intendenturkåren
Olof Wilhelm Larsen.

Örn de skyldigheter som uti nu ifrågavarande hänseenden åvila bl. a.
regementsintendent och köksföreståndare hava föreskrifter meddelats i åtskilliga
reglementen och instruktioner m. m.

Kungl. Maj:ts reglemente den 11 oktober 1907 angående förplägnaden vid
arméns truppförband i fred (fredsförplägnadsreglemente) vilket från och
med den 1 juli 1937 ersatts av Kungl. Maj:ts reglemente den 18 juni 1937
angående underhållstjänsten vid arméns truppförband i fred (intendenturunderhållsreglemente)
innehöll följande bestämmelser angående regementsintendents
och köksföreståndares åligganden beträffande uppbörd av proviant
samt kontroll därå m. m.:

»8 8.

Regementsintendent.

1.-------------------------

Regementsintendent åligger:

a) att utöva den närmaste uppsikten över uppbörden i regementets proviant-
och furagemagasin, för vilken uppbörd han bär ansvar i andra hand;

b) att ordna och övervaka tjänsten vid regementets kök;

c) att föra kontrollbok över uppbörden i regementets proviant- och furagemagasin;
samt

d) ---------------------i---

2. För ombesörjandet av mathållningen och furageringen vid regementet

har regementsintendent under sig regementets köksföreståndare och dess
furageuppbördsman. -----—-------------

§ 9.

Köksföreståndare.

1. —-------—--------------

Köksföreståndare åligger:

a) att under uppbördsmannaansvar emottaga, vårda och redovisa den
proviant, som enligt meddelade bestämmelser skall intagas i regementets
proviantmagasin, ävensom emottaga och fördela sådana proviantartiklar,
som omedelbart vid skeende leverans skola användas;

b) att utöva noggrann tillsyn över de lokaler, som användas för regementets
mathållning och till proviantmagasin, samt förvara nycklarna till desamma; c)

att enligt från kompanier och likställda förband avgivna portionsbesked
samt gällande utspisningsstat utväga eller uppmäta och i vissa fall fördela
provianten på olika förband och olika måltider;

169

d) att förestå regementets kök samt där ordna och leda proviantens tillredning
och fördelning; samt

e) att, enligt givna föreskrifter, föra de böcker, som äro erforderliga, för

att han ständigt må hava översikt över tillgången å den under hans uppbörd
stående proviant, ävensom att häröver avgiva behörig redovisning.
---—----------—---------

§ 12.

Anskaffning av proviant och furage.

4. Leverans besiktigas på sätt i gällande förordning angående statens
upphandlings- och entreprenadväsende m. m. finnes stadgat.

Sådana till leverans anmälda proviantartiklar, som skola omedelbart användas,
besiktigas av regementsdagbefälet eller annan därtill beordrad officer
med biträde av köksföreståndaren.»

I fråga örn förvaltning, vård, redovisning och kontroll av förplägnadsartiklarna
vid truppförråden stadgades i instruktion rörande intendenturförråden
(intendenturförrådsinstruktion), fastställd av arméförvaltningens intendentsdepartement
den 28 januari 1913, bl. a. följande:

»§ 13.

I. Proviant.

A. Allmänna bestämmelser.

3------— ------— ------— —:---

Raderingar i de här anbefallda redovisningshandlingar få icke förekomma
och skola i deni för varje post ej använda kolumner streckas.

4. De närmare bestämmelser rörande proviantens emottagande och utlämnande
m. m., vilka utöver här nedan upptagna föreskrifter kunna visa
sig behövliga, utfärdas av vederbörande regementschef.

B. Emottagning av proviant.

5. All proviant rekvireras för regementet — därest icke särskilda föreskrifter
föranleda undantag härifrån — genom köksföreståndarens försorg.

6. Proviant må icke emottagas i regementets proviantmagasin, förr än
den blivit till mängden kontrollerad, samt, därest leveransen sker från annat
håll än från kronans magasin, icke heller förr än den blivit behörigen besiktigad
och godkänd. Sådan kontroll och besiktning verkställes vid proviantering,
varmed menas proviantartiklarnas emottagande av regementet.

7. Vid proviantering införas mängderna av de emottagna artiklarna i
proviantuppbördsjournalen, i vilken jämväl antecknas intyg om leveransens
riktighet samt av köksföreståndaren uppbördsbevis jämte de erinringar emot
artiklarnas beskaffenhet, vartill han finner skäl.

--------------------------

C. Utlämning av proviant till regementets kök (skafferi).

9. Utlämning av proviant från magasinet eller i samband med proviantering
sker å av regementschefen bestämda tider vid proviantutdelning, vid
vilken närvara dagkaptenen (daglöjtnanten), köksföreståndaren och kökskorpralen
samt erforderligt handräckningsmanskap.

10. Dagligen å tid före proviantutdelningen, som av regementschefen bestämmes,
ingivas från kompanier, staber, sjukhus o. s. v. till köksföreståndaren
portionsbesked för följande dag.

170

11. Med stöd av portionsbeskeden och vederbörliga utspisningsstater m. m.
upprättar köksföreståndare!! proviantutdelningslista i två exemplar. Det ena
exemplaret överlämnas snarast möjligt jämte portionsbeskeden till dagkaptenen
(daglöjtnanten) för att till siffran granskas.

Vid upprättandet av utvägningslistan iakttages:

att behörig hänsyn tages till möjligen i skafferiet förefintliga behållningar,
som uti första rummet skola komma till användning, så att i de kolumner,
vilka grunda sig på vederbörliga stater, mindre, härefter rättade kvantiteter
proviant införas, än som bestämmas av antalet närvarande portionstagare
(enligt portionsbeskeden), därest i skafferiet befintliga matvaror kunna tjäna
till att ersätta ifrågavarande proviant, skolande dock anteckning örn vad
som sålunda bekommits från skafferiet göras i anmärkningskolumnen;

att såsom avsedda för portionens förbättring upptagas de kvantiteter för
beredande av en förbättrad utspisning lämplig proviant, som i enlighet med
därom utfärdade föreskrifter beräknas komma att åtgå, skolande köksföreståndaren
härvid tillse, att kostnaderna för i dessa kolumner upptagen proviant
icke överskrida det belopp, som enligt meddelande från regementsintendenten
är tillgängligt för ifrågavarande ändamål;

att såsom avsedda för vattenläggning m. m. införas proviantartiklar, vilka
före användningen måste i skafferiet under någon tid vattenläggas eller på
annat sätt undergå förberedande behandling, ävensom kryddor till den
mängd, som på grund av vederbörliga stater för den närmaste tiden kan anses
erforderlig;

att bland tillgång i skafferiet upptages den mängd proviant (matrester) av
varje slag, som befinnes inneliggande i skafferiet vid köksföreståndarens inventering,
vid vilken siffrorna blivit av honom införda och bestyrkta; samt

att i utvägningskolumnerna införas med blyerts de kvantiteter proviant,
som erfordras utöver tillgången i skafferiet för fyllande av behovet för dagen.

Därest meddelande örn större förändring i antalet portionstagare ingått,
sedan utdelningslistan uppgjorts och granskats, vidtages motsvarande förändring
av de kvantiteter proviant, som skola utlämnas, varom anteckning
göres å listan.

Vid varje utdelning införes med bläck den utlämnade mängden proviant
i vederbörlig kolumn i utdelningslistan, varefter kökskorpralen kvitterar provianten.

12. Vid proviantutdelning införas av köksföreståndaren i proviantutdelnings
journalen de mängder proviant, vilka utlämnats från magasinet eller
direkt i samband med proviantering.

Efter att hava granskat utdelningslistan mot journalen bestyrker dagkaptenen
(daglöjtnanten) den senare.

13. Efter verkställd proviantutdelning för dagen återställer dagkaptenen
(daglöjtnanten) portionsbeskeden till köksföreståndaren, varjämte regementsdagbefälets
exemplar av utdelningslistan inlämnas till regementsintendenten.
Dubblettexemplaret förvaras av köksföreståndaren såsom kvitto å utlämnad
proviant.

F. Köksföreståndarens redovisning av proviant.

22. Samtliga av köksföreståndaren förda journaler avslutas och underskrivas
av honom månatligen. Vid avslutandet av uppbördsjournalen iakttages
att från månadens sammanlagda uppbörd dragés summan av vad enligt
utdelnings- och rekvisitionsjournalerna utlämnats, varefter återstående
mängder transporteras^ till nästkommande månads uppbördsjournal. Före
den 5 i nästföljande manad inlämnas journalerna till regementsintendenten.

171

G. Regementsintendentens kontroll samt redovisning av proviantuppbörden.

23. Regementsintendenten granskar de inlämnade journalerna och förser
dem med bevis härom, innebärande ait alla kolumner äro rätt summerade,
att in- och utgående balanser äro riktiga samt att i journalerna införda mängder
av utvägd proviant överensstämma med motsvarande siffror i proviantutdelningslistorna.

25. Sedan leverantörernas räkningar blivit försedda med mottagningsbevis
av köksföreståndaren, granskar regementsintendenten desamma och förser
dem med bevis härom, innebärande dels att å räkningen upptagna mängder
proviant levererats till regementet och i vederbörlig ordning besiktigats,
allt enligt vederbörlig journal och regementsintendentens kontrollbok — varå
formulär fastställes av regementschefen — dels att räkningen är till siffran
riktig.

27. Uppbörds- och rekvisitions journalerna, försedda med hänvisningar till
vederbörliga verifikationsfolier i medelsredovisningen, insändas tillika nied
utdelnings journalen för varje månad till Kungl. Arméförvaltningen såsom
bilagor till medelsredovisningen för månaden näst efter den, vilken de avse;
skolande dock journalerna för redovisningsårets sista månad åtfölja medelsredovisningen
för samma månad.»

I fråga om köksföreståndares åligganden i nu förevarande hänseende skedde
ändring genom arméförvaltningens intendentsdepartements cirkulär den
1 september 1931 angående fördelning av köksföreståndares åligganden mellan
köksföreståndare och husmoder, däri föreskrevs att husmoder skulle
vara regementsintendenten direkt underställd och, jämte köksföreståndaren,
vara regementsintendentens biträde vid ombesörjande av mathållningen vid
regementet. Genom detta cirkulär ålades vidare husmoder att förestå arbetet
inom regementets kök samt där ordna och leda proviantens tillredning
och fördelning, ävensom att hava noggrann tillsyn över de lokaler, som användes
för proviantens tillredning, för utspisningen och till skafferi, samt
förvara nycklarna till desamma; dock att sådan tillsyn över nämnda lokaler,
som sammanhängde med kasernvården, skulle utövas av köksföreståndaren.
Härutöver erforderliga bestämmelser rörande arbetets fördelning
mellan köksföreståndare och husmoder liksom även beträffande de jämkningar
i bestämmelserna i intendenturförrådsinstruktionen § 13 rörande redovisning
av proviant, som med anledning härav kunde bliva erforderliga,
utfärdades jämlikt cirkuläret av vederbörande regementschef.

Om förvaltning, redovisning och kontroll av bränsle- och lysematerielen
vid truppförbanden hade föreskrifter lämnats i § 14 av intendenturförrådsinstruktioncn
den 28 januari 1913, vilka bestämmelser, som enligt intendentsdepartementets
cirkulär den 25 maj 1920 även gällde förvaltning m. m. av
renhållningsmateriel och tvättmedel, i nu ifrågavarande delar voro av följande
lydelse:

172

»A. Allmänna bestämmelser.

8. I de sammandrag och redogörelser m. m. vilka enligt följande föreskrifter
skola förås, få inga raderingar göras, varjämte alla ej använda kolumner
skola streckas.

B. Emottagning av bränsle- och lysemateriel.

9. All bränsle- och lysemateriel anskaffas för regementet — därest icke
särskilda föreskrifter föranleda undantag härifrån — genom försorg av regementschefen
med biträde av regementsintendenten. Materielen disponeras till
uppbörd och redovisning å bränsleuppbördsmannen, som, därest upphandlade
materialier äro avsedda att levereras efter hand, vid behov verkställer
rekvisition av desamma hos leverantören.

10. Bränsle- och lysemateriel må icke emottagas för regementets räkning,
förrän den blivit besiktigad och godkänd samt till mängden kontrollerad.

11- Omedelbart efter besiktningen lämnar uppbördsmannen kvitto till
leverantören å de emottagna varorna, varjämte han å uppbördssammandraget
för bränsle- och lysemateriel inför mängderna av emottagna varor. Å uppbördssammandraget
antecknas vid besiktningsförrättningen jämväl intyg örn
leveransens riktighet samt dessutom av uppbördsmannen uppbördsbevis jämte
de erinringar emot de godtagna materialiernas beskaffenhet, han kan finna
sig hava skäl till.»

Genom cirkulär den 28 oktober 1932 har annéförvaltningens intendentsdepartement
föreskrivit bl. a., att för den händelse uti de i § 13, I A mom. 3
och § 14, A mom. 8 intendenturförrådsinstruktionen omförmälda redovisningshandlingar
införda och bestyrkta siffror på grund av felskrivning eller
dylikt behöva ändras, ändringen skall utföras på det sätt, att den felaktiga
posten överstrykes, utan att dock göras oläslig, varefter de rätta siffrorna
skrivas, örn möjligt omedelbart, ovanför. Vidare har föreskrivits att den,
som å handlingen tecknat intyg om uppbörd eller utlämning eller kvitto å
mottagen materiel, skall, därest ändringen inverkar på intyget eller kvittot,
bestyrka densamma i vederbörlig anteckningskolumn.

Den 2 april 1935 fastställdes intendenturunderhållsinstruktion att gälla
från och med den 1 juli 1935 och tillsvidare.

Därigenom upphävdes bl. a. §§ 13 och 14 i intendenturförrådsinstruktionen.
Ovan angivna bestämmelser i intendenturförrådsinstruktionen motsvaras
av följande bestämmelser i intendenturunderhållsinstruktionen.

»Kap. II. Förplägnad.

§ 4.

Uppbörd av proviant och furage.

13. Proviant- och furageartiklar få tagas till uppbörd först sedan de vid
besiktning blivit godkända. Örn artiklarna överlämnats från något arméns
magasin och redan undergått besiktning, skall vid mottagandet undersökas,
huruvida desamma framkommit till angiven mängd och beskaffenhet. Finnes
anledning till anmärkning, göres anteckning därom å reversalet samt,
örn regementschefen så anser erforderligt, anmälan till den myndighet, som
förordnat örn överlämnandet.

173

14. Proviant- och furageartiklar, som upphandlats vid regemente, skola
av köksföreståndaren (furageuppbördsmannen) rekvireras från leverantören
i den ordning regementschefen bestämmer.

Mottagandet av de sålunda rekvirerade varorna ävensom av dylika varor,
vilka överlämnats till regementet från något arméns magasin, äger rum vid
proviantering (furagering). Sedan varorna vid denna förrättning blivit behörigen
besiktigade och till mängden kontrollerade, skall uppbördsmannen
med angivande av datum införa desamma (jämte det emballage, som skall
tagas till uppbörd) uti den i mom. 42 nämnda magasinsliggaren, varefter besiktningsmannen
häruti tecknar sitt bestyrkande av tillkomsten.

Sedermera förser uppbördsmannen vederbörliga leveransräkningar med
bevis om att varorna tagits till uppbörd. Beträffande varor, vilka överlämnats
från något arméns magasin, kvitterar han vederbörligt reversal, vilket
därefter genom regementsintendenten återställes till magasinet.

16. Efter verkställd proviantering (furagering) ombesörjer uppbördsmannen
varornas intagande i regementets proviantmagasin (juragemagasin)
i den mån desamma icke skola omedelbart utlämnas till förbrukning.

§ 5.

Utlämning av proviant samt utportionering m. m.

17. Proviantartiklar, som tagits till uppbörd vid regemente, få av köksföreståndaren
utlämnas endast i enlighet med proviantutvägningslista, upprättad
och granskad på sätt i mom. 24 och 25 säges, eller ock på grund av
utlämningsorder, undertecknad av regementsintendenten.

Utlämningen sker mot kvitto, varvid proviantartiklar, som utlämnas till
regementets matinrättning, kvitteras av husmodern, artiklar, som utlämnas
till viss underavdelning av regementet, kvitteras av därtill utsedd befattningshavare
(kompaniadjutant, kommissarie e. d.) och artiklar, som utlämnas
mot ersättning till enskilda, kvitteras av för sådant ändamål jämlikt
mom. 84 utsett ombud.

19. Till regementets matinrättning utväges proviant i regel dagligen
antingen från regementets proviantmagasin eller ock omedelbart i samband
med proviantering. Vid sådan förrättning, proviantutvägning, vilken äger
rum på tid, som regementschefen bestämmer, skall vederbörande regementsdagbefäl
närvara. Härvid utvägas de mängder proviant, som beräknas erforderliga
för regementets utspisning nästföljande dag samt för tillgodoseende
av andra omedelbara förplägnadsbehov; dock må å dag, som efterföljes
av helgdag, ävensom vid andra tillfällen, då regementschefen så prövar
erforderligt, utvägningen avse regementets behov av proviant för två
oller flors dä^är.

20. Till regementets matinrättning utvägda proviantartiklar skall husmodern
— såvitt icke artiklarna böra omedelbart tillredas eller ulportioneras
— intaga i skafferiet, varmed här förstås samtliga under husmodern
stående förvaringslokaler. I skafferiet förvaras jämväl kryddor ävensom
vid födans tillredande och utspisning överblivna proviantartiklar och användbara
matrester.

Husmodern tillser, att i skafferiet förvarade förnödenheter icke fort arås,
utan så snart ske kan och pa bästa sätt komma till användning för utspisningen.
Hon skall dagligen på av regementschefen bestämd lid till köksföreståndaren
avlämna skafferibesked över behållningarna i skafferiet enligt
därför fastställt formulär.

174

21. För att ligga till grund för proviantutvägningen skola portionsbesked
enligt fastställda formulär på av regementschefen bestämda tider avlämnas
till köksföreståndaren

dels från kompanicheferna,

dels från vederbörande läkare å regementets sjukavdelning (sjukhus),
dels även från den eller de befattningshavare, som av regementschefen
ålagts portionsredovisning för personal, icke tillhörande kompani eller sjukhus
(kökspersonal, dagbefäl m. fl.).

23. Med stöd av proviantbeskeden och gällande stater ävensom eventuellt
inkommen rekvisition rörande försäljning av proviant till enskilda
(jmfr mom. 84) upprättar köksföreståndaren proviantutvägningslista enligt
fastställt formulär, angivande de mängder proviantartiklar, som vid nästföljande
proviantutvägning böra utvägas.

Härvid iakttages

att behållningarna i skafferiet skola i enlighet med vederbörligt skafferibesked
i första hand användas för utspisningen,

att för portionsförbättring upptagas de mängder proviant, som enligt av
regementschefen utfärdade bestämmelser härför må användas, samt

att sådana artiklar, vilka måste undergå särskild beredning av längre varaktighet
(vattenläggning, syltning, kafferostning o. s. v.), upptagas å utvägningslistan
till de mängder, som med hänsyn till rådande förhållanden och
en omtänksam hushållning befinnas för ändamålet erforderliga. I de fall
då den färdigställda varan (sylt, rostat kaffe o. s. v.) åter inlämnas till uppbörd
i proviantmagasinet under ny benämning, skall tillkomsten bestyrkas i
magasinsliggaren medelst särskild uträkning å den efter beredningen erhållna
vikten.

24. Proviantutvägningslistan jämte tillhörande portionsbesked, skafferibesked
och eventuellt inkommen rekvisition rörande försäljning till enskilda
överlämnas snarast möjligt till vederbörande regementsdagbefäl i och för
granskning. Dessförinnan skall köksföreståndaren hava uträknat och å
portionsbeskedet från sjukavdelningen (sjukhuset) hava infört de mängder
av olika proviantartiklar, vilka skola bekostas av andra medel än regementets
proviantanslag.

25. Vid proviantutvägningen utlämnas proviantartiklarna till vederbörande
mottagare i enlighet med utvägningslistan, vilken då skall vara försedd
med regementsdagbefälets granskningsbevis, innebärande att listans
siffror äro riktigt grundade och uträknade.

Köksföreståndaren antecknar i samband härmed dels uti magasinsliggaren
de mängder proviantartiklar, som utlämnats enligt utvägningslistan,
dels även uti den i mom. 42 omnämnda rekvisitionsjournalen de proviantartiklar,
som utlämnats på grund av rekvisitioner, vilket allt vederbörande
regementsdagbefäl skall i nämnda redovisningshandlingar bestyrka.

Härefter överlämnar regementsdagbefälet de kvitterade handlingarna
(proviantutvägningslistan, rekvisition rörande försäljning till enskilda) jämte
skafferibeskedet lill regementsintendenten att av honom förvaras för kontroll.
Portionsbeskeden återlämnas till köksföreståndaren.

§ 8.

Förplägnadsredovisning och kontrollbokföring.

42. Vid regemente skall av köksföreståndaren (furageuppbördsmannen)
för varje månad föras magasinsliggare enligt fastställt formulär, varuti dag -

175

ligen införas såsom tillkomst de varumängder jämte emballage, vilka tagas
till uppbörd, oell såsom avgång de, vilka i föreskriven ordning utgå ur uppbörden.

Därjämte skall av nämnda befattningshavare föras rekvisitionsjournal
enligt fastställt formulär, varuti en specificering sker av de varumängder,
som för varje dag under månaden rekvirerats från magasinet på bekostnad
av andra medel än regementets proviant- och furageanslag.

Magasinsliggare och rekvisitionsjournal nedsummeras efter månadens slut.
I samband härmed överföres behållningen i magasinsliggaren till nästföljande
månads liggare; varjämte i rekvisitions journalen kostnaderna uträknas
för vederbörliga anslagstitlar.

Ifrågavarande redovisningshandlingar, undertecknade av uppbördsmannen,
skola — försedda med regementsintendentens granskningsbevis och med
hänvisning till vederbörliga verifikationsfolier i medelsredovisningen — insändas
till arméförvaltningen såsom bilagor till medelsredovisningen för
månaden näst efter den, vilken handlingarna avse; berörda handlingar för
budgetårets sista månad skola dock åtfölja medelsredovisningen för samma
månad.

48. Kontroll över redovisningen vid regementets proviant- och furagemagasin,
skafferi och foderkammare påvilar regementsintendenten. Härutinnan
åligger honom

att granska ovan i mom. 42---berörda redovisningshandlingar med

hänsyn till att kolumnerna äro riktigt nedsummerade, att in- och utgående
balanser m. m. äro riktiga samt att överensstämmelse råder mellan dessa
redovisningshandlingar inbördes;

att föra kontrollbok över proviant- och furageuppbörden i regementets
magasin, uti vilken månadsvis efter verkställd granskning av vederbörlig magasinsliggare
antecknas slutsummorna av tillkomst och avgång samt behållning; att

genom tid efter annan företagna inspektioner av regementets skafferi
tillse, att behållningarna därstädes överensstämma med avgivna besked;

att i och för eventuellt behövlig särskild kontroll omhändertaga samtliga
kvitterade proviant- och furageutvägningslistor och liknande kvittenshandlingar
samt ombesörja desammas förvaring vid regementet under tio år.

Kap. III. Eldning, belysning och inre renhållning.

§ 10.

Uppbörd av bränsle, belysnings- och renhållningsmedel.

59. Bränsle, belysnings- och renhållningsmedel, som i behörig ordning
med överlåtelsehandling (reversal, räkning) överlämnas till regemente, skola
av bränsleuppbördsmannen tagas till uppbörd.

60. Bränsle, belysnings- och renhållningsmedel få tagas till uppbörd först
sedan vederbörlig vara blivit vid besiktning godkänd. Örn vara redan före
mottagandet undergått besiktning genom annan myndighets försorg, gäller
vad i mom. 13 säges.

61. Omedelbart efter det att vara blivit vid besiktning godkänd och till
mängden kontrollerad, skall uppbördsmannen med angivande av datum införa
densamma (jämte det emballage, som skall tagas till uppbörd) uti den

176

i mom. 67 nämnda förrådsliggaren, varefter besiktningsmannen häruti tecknar
sitt bestyrkande av tillkomsten.

Sedermera förser uppbördsmannen vederbörlig leveransräkning med bevis
om att varan tagits till uppbörd.

62. Bränsleuppbördsmannen ombesörjer de mottagna varornas intagande
i regementets bränsleförråd (förråd för bränsle-, belysnings- och renhållningsmedel
m. m.), i den mån desamma icke skola omedelbart utlämnas till
förbrukning.

Å blanketterna för magasins- och förrådsredovisning (magasins- och förrådsliggare
samt rekvisitionsjournaler) tryckta »Anvisningar» upptaga under
2) följande: »Radering får icke förekomma. Oanvända varukolumner streckas.
Nödvändiga ändringar skola vara bestyrkta av vederbörande kontrollant.
»

Uti en den 31 januari 1938 till militieombudsmansexpeditionen inkommen,
med namnet J. Oskarson undertecknad skrift, anfördes, efter en erinran örn
vad som vid krigsrätten förekommit beträffande Blomqvists mellanhavanden
med firman Oskar Nyman J:or i Falun, bl. a. följande:

Någon påföljd för firmans innehavare för oriktigt förfarande eller för
regementsintendenten för brist i kontrollen gent emot Blomqvist hade icke
avhörts. Förhållandet hade väckt en viss uppmärksamhet i Falun och en
underlåtenhet att beivra detsamma ansåges betyda att en leverantör till
staten strafflöst kunde i samråd med statens förvaltningspersonal utställa
med hänsyn till varuslaget falska räkningar och att den för regementets ekonomiska
förvaltning närmast ansvarige regementsintendenten likaledes strafflöst
kunde underlåta att kontrollera leveransen, även om han som i det omnämnda
fallet på grund av underrättelse från leverantören bort hava särskild
anledning att hava uppmärksamheten riktad på dem, samt överhuvud
taget saknade skyldighet till verklig leveranskontroll. Om det förhölle sig
så som anmälaren ville göra gällande, förefölle det som om regementsintendenten
bort veta att Blomqvist uttagit varor som ej finge ingå i portionsstaten
och som om han följaktligen vore medskyldig i vissa av Blomqvists oegentligheter.

I skrivelse till chefen för Dalregementet den 31 januari 1938 anhöll militieombudsmannen
att regementschefen ville efter verkställd utredning inkomma
med yttrande med anledning av vad i skriften anfördes.

Den 14 februari 1938 inkom med anledning härav regementschefen med
en av krigsfiskalen G. Hallert upprättad promemoria ävensom med eget yttrande.

Krigsfiskalen anförde i sin promemoria bland annat följande:

Såsom framginge av krigsrättens protokoll hade Blomqvist i åtskilliga fall
utskrivit falska räkningar på räkningsblanketter med vederbörande leverantörs
firmatryck. Bland de räkningar som Blomqvist sålunda utskrivit å
räkningsblanketter från Lars Erikssons Färghandel vore en som betecknats
med verifikationsnummer 5691 mest anmärkningsvärd såtillvida som densamma
upptoge en post å 900 kg såpa som icke inköpts till regementet vid

177

ifrågavarande tidpunkt. Det oaktat hade Blomqvist fört in såpan i magasinsjournalen
och fått posten bestyrkt av regementsintendenten som utan
insyning utanordna! likvid för densamma. Senare hade Blomqvist, för att
om möjligt undgå upptäckt, för egna medel inköpt 900 kg såpa från samma
färghandel och inlevererat såpan till magasinet. Av krigsrättens protokoll
framginge även att Blomqvist i ett stort antal fall gjort ändringar i magasinsliggare
och utvägningslistor av den anledning att han ibland glömt att
rekvirera färskproviant i så god tid att den funnits tillgänglig vid utvägningen
för påföljande dag. I dylika situationer hade Blomqvist begagnat sig
av det tillvägagångssättet, att han i utvägningslistorna infört ifrågavarande
kvantitet såsom skafferibehållning. Dylika skafferibehållningar hade Blomqvist
vid en del tillfällen uppgivit omfatta ända upp till 200 kg nötkött utan
att det ens varit möjligt, att något av denna kvantitet funnits. Dylikt laborerande
med fingerade skafferibehållningar måste hava upptäckts på ett ganska
tidigt stadium, om författningsenliga skafferibesked överlämnats från
köksföreståndaren genom dagbefälet till regementsintendenten i enlighet med
vad underhållsinstruktionen i detta fall föreskreve. Dylika skafferibesked,
vilka infördes den 1 juli 1935, hade överlämnats till regementsintendenten i
reglementsenlig ordning endast under allra första tiden. Efter nämnda tid
hade skafferibeskeden antingen ej ens blivit upprättade eller ock ej kommit
längre än från husmodern till köksföreståndarens expedition, där de blivit
liggande. Ej heller hade de av husmodern lämnade uppgifterna om eventuella
skafferibehållningar beaktats av Blomqvist vid uppgörandet av utvägningslistorna.
Enligt vad Blomqvist själv uppgivit hade från hösten 1935
några skafferibesked aldrig lämnats upp till regementsintendenten, och hade
ej heller någon efterfrågat desamma vid utvägningarna. I anledning av denna
underlåtenhet att inlämna skafferibeskeden, hade det ej mött någon svårighet
för Blomqvist att använda sig av beteckningen »skafferibehållning» för att
dölja otillräckliga eller försenade rekvisitioner. I anledning av samma underlåtenhet
torde dock ej heller de i 48 § underhållsinstruktionen anbefallda inspektioner
av skafferibehållningarna, vilka inspektioner skulle grunda sig på
förenämnda skafferibesked, kunnat hava verkställts av regementsintendenten.
Ett annat beaktansvärt förhållande, som framkommit vid förhören med Blomqvist,
vore, att Blomqvist disponerat magasinsliggaren icke blott under den
löpande månaden utan även under den därpå följande månaden samt till
och med till den femte eller sjätte dagen i månaden därefter. Härigenom
hade han bereus möjlighet att anpassa siffrorna i magasinsliggaren efter de
räkningar som inkommit eller som han själv utskrivit efter eget gottfinnande,
vilka möjligheter han månad efter månad rikligen utnyttjat. Hade Blomqvist
funnit, att han av en eller annan orsak kommit på brist med det ena eller
andra varuslaget, bade lian endast fyllt i en motsvarande post såsom avgång
i magasinsliggaren, vilket icke upptäckts av Blomqvists överordnade. I september
1936 bade Blomqvist sålunda av misstag tagit till uppbörd 332 kg
fläsk mer än vad upphandlingen under månaden omfattat. Detta hade icke
föranlett någon anmärkning från vare sig regementsintendenten eller revisorer.

12—388910. Militicombudsmanncns ämbelsbcrdttclse.

178

Nästa månad, då Blomqvist upptäckt, att han saknat en del fläsk, avförde
han sammanlagt 240.6 kg salt fläsk genom falska avgångsposter. Beträffande
det salta fläsket vore vidare att anteckna, att det alltid inköpts såsom färskt
fläsk men införts i liggare och andra räkenskaper såsom salt fläsk och även i
samtliga fall betalats såsom salt fläsk. Såvitt Blomqvist kände till, hade
någon anmärkning aldrig framställts mot att fläsket levererats färskt, trots att
det enligt upphandlingsavtalen skulle betalas såsom salt. Att det levererats
färskt måste hava upptäckts vid den i samband med invägningen verkställda
besiktningen. För uppbördsmannen hade detta medfört, att han haft svårigheter
att få magasinsbeliållningen att stämma, och för regementet torde förhållandet
hava medfört en merkostnad av cirka 10 öre per kg. Årliga inköpen
hade i medeltal omfattat cirka 7,000 kg. Att Blomqvist år efter år kunnat
handhava lagringen och utvägningen av en kvantitet potatis av omkring
90,000 kg årligen utan att behöva göra några avskrivningar för förskämning,
hade ej föranlett någon åtgärd från de överordnades sida. Enda avskrivningen
av detta varuslag under hela den period, 1931—1937, som Blomqvist
tjänstgjorde såsom köksföreståndare, hade skett den 30 juni 1933, då 81 kg
avskrivits. Året dessförinnan hade Blomqvist däremot påförts ett överskott
å 251 kg. Av i målet företagen utredning framginge, att Blomqvist täckt lagringssvinnet
genom inköp av potatis från privatleverantörer, vilka erhållit betalning
genom att Blomqvist omskrivit leveranserna att gälla fårkött med
mera.

För egen del anförde regementschefen bland annat:

Att Blomqvist under flera år utan upptäckt kunnat begå de förbrytelser,
varför han tilltalats, syntes regementschefen till stor del bero på att hans
verksamhet som köksföreståndare icke blivit underkastad den kontroll, som
enligt sakens natur och gällande intendenturunderhållsinstruktion ålegat regementsintendenten.
Då regementschefen icke ansett sig böra föregripa militieombudsmannen
i det beslut, vartill militieombudsmannens granskning av
krigsrättsprotokollen kunde föranleda, hade regementschefen icke vidtagit någon
åtgärd vare sig med anledning av det oriktiga förfarande, vartill vederbörande
leverantörer gjort sig skyldiga i sina affärstransaktioner med Blomqvist,
eller den bristande kontrollen över Blomqvists handhavande av tjänsten
som köksföreståndare.

Sedan dessa handlingar inkommit anmodade militieombudsmannen i skrivelse
samma dag Larsen att inkomma med förklaring med anledning av vad
i anmälan samt regementschefens yttrande och krigsfiskalens promemoria
anförts angående bristande kontroll från Larsens sida över Blomqvists handhavande
av tjänsten som köksföreståndare vid Dalregementet. Regementskrigsrättens
protokoll höllos under förklarihgstiden tillgängliga för Larsen.

Svar inkom från Larsen den 12 mars 1938. Han anförde därvid bland
annat:

Den kontroll, som ålåge regementsintendent över köksföreståndares handhavande
av tjänsten, vöre enligt Larsens mening uttömmande angiven i in -

179

tendenturunderhållsinstruktionen. Larsen ansåge sig icke hava åsidosatt
denna kontroll men ville närmare belysa de punkter, som upptagits av krigsfiskalen
i hans promemoria för att därefter med några ord beröra regementschefens
yttrande samt den inkomna anmälan.

Beträffande Blomqvists mellanhavanden med Sigge Carlsson, Knut Lindholm
och Anders Bagg.

Någon i vederbörlig instruktion föreskriven kontrollåtgärd, varigenom
Blomqvists ifrågavarande manipulationer skulle kunnat upptäckas av Larsen,
hade Larsen veterligen icke uraktlåtit. I detta sammanhang ville Larsen
emellertid komplettera sina uppgifter i krigsrättsmålet mot Blomqvist
sådana de antecknats i protokollet den 17 september 1937 därmed, att åtskilliga
av Blomqvists falska räkningar varit skrivna på maskin, att Baggs räkningar
alltid brukat utskrivas av Blomqvist, tydligen av hjälpsamhet mot
Bagg, som vore en enkel kringföringshandlande, att samtliga dessa räkningar
städse kvitterats av Bagg, att Blomqvists handstil icke hade någon särskild
kaxaktär utan liknade en kontorsstil, vilken som helst, som Larsen icke, lika
litet som hans biträden, haft orsak fästa sig vid, samt att de av Blomqvist
med egen hand utskrivna räkningarna förekommit enstaka i en mängd av
andra, vilka förvaltningsunderofficeren i anslutning till kassadag förelagt
Larsen för att förses med utbetalningsorder. Samtliga räkningar hade dessförinnan
granskats genom expeditionspersonalens försorg.

Beträffande firman Oskar Nyman J:ors räkningar.

För dessa räkningar gällde vad Larsen ovan anfört. Det ägde sin riktighet,
att Nyman någon gång under senhösten 1936 per telefon hos Larsen
påtalat, att han saknat likvid för någon leverans. På Larsens förfrågan vilken
leverans detta kunde avse, hade Nyman svarat, att han icke kunde på
rak arm angiva detta. Larsen hade då meddelat Nyman, att Larsen skulle
skicka ned köksföreståndaren för att med Nyman kollationera leveransposterna.
Omedelbart efter telefonsamtalet hade Larsen skickat bud efter Blomqvist
och underrättat honom om Nymans påringning. Samtidigt hade Larsen
frågat Blomqvist vad det varit för leverans, som icke betalts. Detta hade
Blomqvist påstått sig icke veta något om, men hade tillagt, att det ju kunde
hända, att någon räkning kommit på sidan. Samtidigt som Larsen till Blomqvist
uttalat sitt missnöje med att så kunnat ske hade Larsen anmodat
Blomqvist att omedelbart gå till firman och kollationera leveranserna, varefter
Larsen begärt redogörelse av Blomqvist för utredningen. Efter någon
timme hade Blomqvist återkommit och anmält, att en post fårkött, som tidigare
levererats, icke blivit betald, tydligen på den grund att räkningen förkommit
för Blomqvist. Larsen hade låtit sig nöja med en skarp tillrättavisning
av Blomqvist och då räkningen senare inlämnats nied vederbörligt
uppbördsbevis hade den likviderats av kassaförvaltningen.

Beträffande firman Lars Erikssons räkningar.

Dessa räkningar, utom en, avsåge smärre inköp av tvål, nagelborstar, bonvax
m. m., som Blomqvist erhållit bemyndigande att anskaffa under band.
Det ägde sin riktighet, att dessa räkningar av Larsen likviderats i anslut -

180

ning till uppbördsmannens uppbördsbevis utan att någon besiktning och uppräkning
av leveranserna verkställts i varje särskilt fall. Att så icke skett hade
i första hand berott därpå, att Larsen icke blivit underrättad om leveranserna
i fråga, när de skett. Härför hade Larsen givit Blomqvist tillrättavisning.
Då Larsen emellertid sett varorna i användning och mycket väl kunnat
bedöma det ungefärliga behovet, hade Larsen saknat varje anledning till
misstanke, att räkningarna icke skulle vara riktiga. Vad anginge räkningen
å 900 kg såpa förhölle det sig på följande sätt. Någon dag omedelbart efter
julhelgen 1936 hade Larsen fått en telefonpåringning från Blomqvist, som
anmält en leverans av såpa från Lars Erikssons Färghandel lill besiktning.
Larsen hade svarat Blomqvist, att han icke för ögonblicket hade tid att
komma ned, alldenstund han sutte mitt uppe i arbetet med vissa mobiliseringsplaner
och just då varit upptagen med att lämna fanjunkaren Olsgren
vissa direktiv för utförandet av oavvisliga arbeten. Larsen hade emellertid
tillagt, att han skulle komma ned senare och besiktiga såpan, sannolikt dock
icke före kl. 5 e. m. Blomqvist hade då gjort den invändningen, att han
behövde lämna ut såpa från magasinet och följaktligen behövde få besiktningen
gjord omedelbart. Härpå hade Larsen svarat, att så bråttom vore
det icke, utan vederbörande finge vänta till senare. Blomqvist hade emellertid
stått på sig och hade föreslagit, att han skulle komma upp på Larsens
expedition med ett prov, som han skulle taga ut ur ett par såpfat. Med hänsyn
till situationen hade Larsen gått med härpå, varefter Blomqvist örn en stund
mycket riktigt kommit upp med såpprovet, som Larsen besiktigat i hans
och fanjunkaren Olsgrens närvaro. Då intet funnits att anmärka, hade
Larsen givit Blomqvist tillstånd att taga in leveransen i förrådet. Kvantiteten
hade Blomqvist angivit till 900 kg i fem fat, vilket av Larsen godtagits.

Beträffande Nya Fiskaffärens räkningar.

För dessa transaktioner gällde vad Larsen ovan anfört rörande firman
Sigge Carlsson m. fl.

Beträffande skafferibesked och magasinsliggare.

Skafferibesked hade enligt husmoderns uppgift till Larsen av henne avgivits
utan undantag, i vissa fall å vanligt skrivpapper, då blanketter saknats. Upprepade
gånger hade Larsen förvissat sig härom i samband med företagna
inspektioner i kök och skafferi, vilket torde kunna bestyrkas av husmodern.
I underhållsinstruktionen föreskrivna inspektioner av skafferiet kunde icke
företagas så sent på dagen som efter det skafferibesked och utvägningslistor
enligt gällande föreskrift skulle av dagbefälet efter kontroll upplämnas till
regementsintendenten. Vid denna tid hade utvägningen för följande dag redan
ägt rum och följaktligen funnes i skafferiet vid denna tidpunkt förutom
å skafferibesked angiven behållning jämväl alla för följande dag utvägda
varor. Skulle det ligga någon mening i inspektionen av skafferiet och kontrollen
av skafferibeskedets uppgifter, måste denna ske, innan utvägning ägt
rum. Vid denna tid disponerades skafferibeskedet av köksföreståndaren, för
den händelse detsamma icke redan lämnats till dagofficeren. Den kontroll

181

beträffande skafferiet och behållningarnas överensstämmelse med skafferibeskedet,
som av Larsen utförts, hade också skett å angiven tidpunkt, varvid
Larsen för det fall, att skafferibeskedet icke funnits tillgängligt fått nöja sig
med köksföreståndarens personliga bekräftelse, att konstaterad behållning
vore upptagen i skafferibeskedet. I övrigt torde i detta sammanhang böra
framhållas, att i 48 »§» underhållsinstruktionen anbefallda inspektioner
av skafferiet vore att anse såsom en kontrollåtgärd beträffande husmoderns
fögderi och icke av köksföreståndarens utvägningslistor. Dessa sistnämnda
skulle kontrolleras och granskas jämsides med skafferibeskeden av dagbefälet
och icke av regementsintendenten, som endast hade att mottaga och
förvara desamma för eventuellt behövlig särskild kontroll. Detta mottagande
av utvägningslistorna med tillhörande skafferibesked hade skett genom expeditionsunderofficerens
försorg. Denne hade icke anmärkt på, att skafferibeskeden
saknats, vilket aldrig kommit till Larsens kännedom förrän vid
den särskilda inspektion, som lett till upptäckten av Blomqvists manipulationer.
Det fel Larsen beträffande påtalade förhållanden kunde hava begått
bestode däri, att han icke personligen förvissat sig om, att skafferibeskeden
avlämnats samtidigt som utvägningslistorna utan litat på expeditionspersonalen.
Blomqvists bedrägeri vore i detta som i flertalet fall närmast riktat mot
dagbefälet. Räkningarna å utförda leveranser inkomme till regementet i
flertalet fall först månaden efter det leveransen verkställts. Med hänsyn
härtill måste uppbördsmannen disponera magasinsliggaren jämväl sistnämnda
månad. I annat fall kunde han icke kontrollera inkommande räkningar,
vilka av honom skulle förses med bevis örn varans mottagande. Någon föreskrift
att liggaren skulle avlämnas tidigare funnes ej heller utfärdad instruktionsvis.
Personligen hade Larsen dock lämnat Blomqvist order att se till,
att magasinsliggarna inlämnades snarast möjligt efter det samtliga räkningar
inkommit eller omkring den 15 i varje månad. På denna punkt hade Blomqvist
klickat, vilket även påtalats av såväl Larsen som expeditionsunderofficeren,
vilken varit angelägen att kunna utföra honom åliggande granskningsarbete
å tid, då andra uppgifter icke tagit hans tid i anspråk. Slutligen
finge Larsen i detta sammanhang framhålla, att annan kontroll av magasinsliggaren
än vad beträffade in- och utgående balanser och summeringens
riktighet icke ålåge regementsintendenten. Denna kontroll hade utan
undantag utförts. I visst fall, troligen hösten 1936, hade Larsen i samband
med förekommande invägning av verkställd leverans observerat, att någon
post i magasinsliggaren genom överstrykning ändrats. Iakttagelsen i fråga
hade givit Larsen anledning att för Blomqvist framhålla, att dylik ändring
icke kunde godtagas med mindre vederbörlig besiktningsman bestyrkt ändringen,
varför sådant bestyrkande av Larsen påfordrats. Blomqvist hade i
anslutning härtill skaffat vederbörlig besiktningsmans (dagofficerens) bestyrkande,
varom Larsen förvissat sig. Ilade Larsen haft minsta anledning att
misstro Blomqvist, skulle givetvis här angivna förhållande givit Larsen anledning
till att särskilt kontrollera magasinsliggaren, varvid Blomqvists manipulationer
på ett tidigare stadium eventuellt kunnat komma i dagen. Vad

182

som givit Larsen anledning att närmare granska magasinsliggaren för mars
månad 1937 hade varit en i samband med Blomqvists avgång och i anslutning
till då verkställd inventering av proviantmagasinet konstaterad brist
i anslaget. Vid denna granskning, som av Larsen verkställts med ledning
av utvägningslistorna och koncepten till dessa, hade upptäckts de oegentligheter,
varför Blomqvist tilltalats.

Beträffande leveransen av fläsk.

Regementets behov av fläsk hade under ett flertal år helt tillgodosetts av
regementets svingård. Svingården disponerade icke lokaler och anordning
för saltning av fläsket, vilket alltså måst nedläggas i köksföreståndarens saltningskällare
för saltning. Denna anordning omöjliggjorde kontroll av köksföreståndarens
uppbörd så till vida, att den lättning, som fläsket under
saltningen underginge, icke kunde exakt kontrolleras. Enda möjligheten för
kontroll vore, att fläsket mottoges av köksföreståndaren i uppbörd från svingården
såsom färskt, därefter direkt utvägdes till husmodern för saltning och
efter den tid, som åtginge härför, åter invägdes såsom saltat i magasinet. Förutsättningen
för en dylik anordning vore emellertid, att husmodern disponerade
särskilda lokaler och anordningar för saltningen. Detta vore icke förhållandet
vid Dalregementet. Med hänsyn härtill hade sedan många år tillbaka
och långt före Larsens tid tillämpats, att från svingården levererat fläsk
tagits till uppbörd såsom salt, varvid emellertid den invägda kvantiteten
färskt fläsk så skolat avpassas, att någon risk för köksföreståndaren beträffande
svinn till följd av saltningen icke rimligen bort föreligga. Köksföreståndarna
hade samtliga varit underkunniga om risken för lättning och
följaktligen också vid leveranserna kunnat göra sin rätt gällande i berörda
avseende gent emot svingårdens tillsyningsman, som ombesörjt leveranserna
från svingården. Någon anmärkning rörande brist i uppbörden till följd
av den enligt Larsens förmenande nödtvungna anordningen hade icke försports
från uppbördsmannen förrän vid målets handläggning i krigsrätten.

Beträffande potatislagringen.

Några större lager av potatis hade vid regementet icke förekommit med
hänsyn till risken för förskämning. Som regel hade endast en järnvägsvagn
intagits i taget (behovet för 14 dagar under den varmare årstiden). Att uppbördsmannen
icke behövt någon avskrivning av potatis kunde väl vara anmärkningsvärt,
men hade av Larsen icke särskilt observerats, beroende på
att svinnet i alla händelser måst vara bagatellartat. Under vår och försommar
hade Larsen personligen kontrollerat att plockning ägt rum och även
själv vid vissa tillfällen beordrat sortering och bortplockning av groddar.

Regementschefens yttrande föranledde Larsen till följande erinringar.

1. Av för Larsen oförklarlig anledning hade regementschefen sökt göra
gällande, att Larsen brustit i honom åliggande kontroll och följaktligen medverkat
till att Blomqvists oegentligheter kunnat få den omfattning som skett.
Regementschefen hade till förutvarande fördelningsintendenten och även till
helt utomstående personer, synbarligen till vem som velat höra på, uttalat,
att felet vore att söka hos Larsen. Ändock hade Larsen icke blivit hörd av

183

honom eller förrän nu satts i tillfälle att klarlägga förhållandena. I detta
sammanhang kunde Larsen icke underlåta att framhålla sin mening, att regementschefens
ifrågavarande yttranden och jämväl vad han yttrat till militieombudsmannen
måste bottna i en beklaglig brist på kunskap örn gällande
förvaltningsföreskrifter och dessas tillämpning. Att på sätt som skett nedsätta
Larsen inför enskilda personer och göra sådana uttalanden, som gjorts
till militieombudsmannen, kunde icke vara förenligt med god balans.

2. Enligt krigsrättsprotokollen hade klarlagts, att Larsen direkt förts bakom
ljuset beträffande 8 falska räkningar under loppet av 5 år (Lars Erikssons
räkningar). I jämförelse med de otaliga gånger som Blomqvist bedragit
dagbefälet vore detta försvinnande litet. Bedrägerierna mot Larsen hade
emellertid förorsakat stort rabalder, medan dagofficerarnas kontrollskyldighet
helt förbigåtts.

3. Såsom en sammanfattning rörande vad detta mål visat beträffande
gällande kontrollsystem torde följande kunna konstateras.

a) Kontrollsystemet byggde till större delen på kontrollåtgärder av personal,
som endast utövade sin kontrollerande verksamhet under några dagar
åt gången och med däremellan liggande långa tidsperioder. Denna personal
torde i stor utsträckning enbart på denna grund sakna känsla för betydelsen
av föreskrivna kontrollåtgärder.

b) Hade dagofficerarna verkligen kontrollerat utvägningslistorna jämsides
med skafferibeskeden samt verkställt ordentlig kollationering med magasinsliggaren,
hade Blomqvists manipulationer helt enkelt omöjliggjorts. Enligt
vad förutvarande fördelningsintendenten, som själv deltagit i utarbetandet
av gällande intendenturunderhållsinstruktion, till Larsen uttalat, hade arméförvaltningen
icke ansett sig kunna ålägga regementsintendenterna dessa kontrollåtgärder,
alldenstund dessas arbetsbörda icke ansetts medgiva ytterligare
belastning.

c) Kontrollsystemet hade på grund av vad ovan anförts visat sig ohållbart
i praktiken. Till ursäkt för dem, som fallit offer för Blomqvists bedrägerier,
lände dock, att hans manipulationer, såsom hans försvarsadvokat framhållit,
vore hart när otroliga och vittnade om sinnessjukdom. Därtill borde ock
läggas, att Blomqvist förstått att hos alla överordnade ingjuta föreställningen,
att han vore en ovanligt samvetsgrann och redbar man. Fallet Blomqvist
måste i alla händelser betraktas såsom ett tämligen unikt fall.

4. Slutligen ansåge Larsen sig böra framhålla, att han under hela sin
tjänstgöring i förvaltningen haft stadgat anseende både för kunnighet och
noggrannhet i arbetet samt för att utan prutmån städse hava tillvaratagit
kronans intressen.

Den ingivna anmälan syntes Larsen vara ett utslag av den ej sällsynta företeelsen,
att personer, som ville komma någon misshaglig till livs, framförde
skvaller och förtal under sken av ädla bevekelsegrunder. Namnet vore uppdiktat
och detta karakteriserade i sin mån halten i anmälan.

184

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 23 maj 1938 till överkrigsfiskalsämbetet följande:

De hänseenden i vilka Larsen brustit i den honom i hans egenskap av regementsintendent
åvilande kontrollen över huru honom underlydande befattningshavare
fullgjort dem åvilande skyldigheter vore följande.

I. Bristande kontroll beträffande leveranser till regementet.

Av krigsrättens utslag framginge att Blomqvist bland annat utskrivit åtta
falska räkningar å räkningsblanketter med Aktiebolaget Lars Erikssons
Färghandels firmatryck. De i dessa räkningar upptagna varorna hade endast
till någon ringa del motsvarat verkliga leveranser till regementet. Blomqvist
hade uppgivit att varorna i intet fall inköpts till regementet på de av honom
uppgivna tiderna. Blomqvist hade likväl lyckats få leveranserna bestyrkta
av intendenten, vilket enligt Blomqvists eget påstående tillgått så att han,
sedan han i egenskap av förrådsuppbördsman infört varorna såsom tillkomst
i förrådsliggaren, i varje särskilt fall lämnat upp förrådsliggaren till regementsintendenten
som då med sitt namn bestyrkt att »vidstående varumängder
avseende tillkomst leverats utan anmärkning».

Larsen hade icke bestritt att det tillgått så som Blomqvist uppgivit. Han hade
såsom skäl för underlåtenheten att kontrollera leveranserna uppgivit att
han icke blivit underrättad örn ifrågavarande leveranser då de skedde, varför
han givit Blomqvist tillrättavisning. Larsen förnekade att han haft anledning
misstänka att räkningarna icke skulle vara riktiga eftersom han sett
varorna i användning och mycket väl kunnat beräkna det ungefärliga behovet.

Det torde vara uppenbart att vad Larsen sålunda anfört till sitt försvar
icke vore tillfyllest. En god illustration av det sätt på vilket ifrågavarande
kontroll handhafts från harsens sida och av de följder Larsens försummelser
därutinnan haft lämnade skildringarna av vad som förekommit beträffande
det såpparti om 900 kg, vars tillkomst Larsen bestyrkt i december
månad 1936.

För att kunna likvidera vissa i Aktiebolaget Lars Erikssons Färghandel
gjorda inköp av varor som icke tagits till uppbörd hade Blomqvist fingerat
ett inköp av 900 kg såpa från nämnda färghandel och tagit detta parti till
uppbörd. Räkningen hade han själv utskrivit å färghandelns med firmatryck
försedda räkningsblankett. Därefter hade han lyckats få Larsen att bestyrka
den fingerade leveransen i förrådsliggaren och godkänna räkningen. Någon
såpa hade icke kommit regementet tillhanda förrän i mars månad 1937, då
Blomqvist, för att icke komma på balans med såpa vid den inventering som
han visste skulle komma till stånd i samband med att han skulle lämna sin
befattning som bränsleuppbördsman, privat inköpt 900 kg såpa och inlagt
denna kvantitet i regementets förråd.

Larsen hade i sin förklaring vidgått att han godkänt ifrågavarande fingerade
leverans av såpa och att han därvid förletts av Blomqvist som förevisat

185

honom några såpklickar under påstående att dessa vore prov från de fat som
inginge i leveransen.

De nu anförda fallen vore uppenbarligen endast enstaka exempel på harsens
sätt att fullgöra honom åvilande kontrollskyldighet beträffande leveranser
till regementet. Även andra kunde nämnas.

I egenskap av besiktningsman för förrådet av bränsle-, belysnings- och
renhållningsmateriel hade det ålegat Larsen att vid varje besiktning av levererad
vara teckna sitt bestyrkande av tillkomsten. Intendenturförrådsinstruktionen
och intendenturunderhållsinstruktionen hade härutinnan likartade
bestämmelser. Dylikt bestyrkande hade emellertid icke skett utan i
stället hade under samma månad levererade varor sammanförts på samma
rad i magasinsliggaren och på en gång bestyrkts av besiktningsmannen. Därvid
hade falska och äkta varuposter blivit blandade och utan kontroll bestyrkts
av Larsen, som därvid handlat i strid med tydliga föreskrifter.

Blomqvists manipulationer beträffande leveranser till regementet hade
uppenbarligen underlättats därav att Blomqvist haft frihet att träffa avtal
örn tillfälliga leveranser av t. ex. potatis som i vissa fall fullgjorts av Bagg
och Knut Lindholms filial. Sådana ärenden hade bort handläggas av regementsintendenten.
Genom att så icke skett hade kontrollen slappats.

II. Bristande kontroll över skafferiet.

Såsom framginge av föreskrifterna i 20 mom. intendenturunderhållsinstruktionen
den 2 april 1935 skulle husmodern dagligen på tid som regementschefen
bestämde till köksföreståndaren avlämna skafferibesked över behållningarna
i skafferiet enligt därför fastställt formulär. Sedan köksföreståndaren
begagnat sig av skafferibeskedet vid uppgörandet av proviantutvägningslista
skulle han jämlikt 24 mom. samma instruktion överlämna
skafferibesked jämte övriga handlingar till regementsdagbefälet i och
för granskning. Begementsdagbefälet skulle slutligen, jämlikt föreskrift i
25 morn., överlämna skafferibeskedet till regementsintendenten att av honom
förvaras för kontroll.

Av handlingarna i målet framginge att dessa bestämmelser eftersatts vid
regementet. Blomqvist, som uppenbarligen känt väl till de i detta hänseende
gällande föreskrifterna, hade härom uppgivit bl. a.:

Under två å tre månader efter bestämmelsernas ikraftträdande — de hade
trätt i kraft den 1 juli 1935 — hade skafferibesked uppgjorts och överlämnats
till honom. Han hade under den första tiden i sin tur sett till att beskeden
genom dagbefälets förmedling kommit upp till regementsintendenten.
Då han emellertid sedermera fått dem tillbaka och de därefter blivit liggande
på köksföreståndarens expedition, bade Blomqvist efter någon tid ej
brytt sig örn att lämna beskeden till regementsintendenten. Från hösten
1935 hade sålunda inga skafferibesked lämnats upp till denne och ingen
hade frågat efter dem vid utvägningarna.

Husmodern Dagmar Norman hade vid förhör uppgivit:

Sedan särskilda skafferihesked från den 1 juli 1935 införts hade hon till

186

en början varit mycket noga med att dylika besked för varje dag upprättats
och inlämnats till köksföreståndaren. Hon hade emellertid tämligen snart
märkt att dessa skafferibesked blivit liggande kvar å köksföreståndarens
expedition, varför hon, sedan de först erhållna blanketterna tagit slut, ej
varit så noga med att regelbundet lämna upp skafferibeskeden. Så snart
hon haft några nämnvärda kvantiteter av något proviantslag i skafferiet,
hade hon dock lämnat skriftlig uppgift härom på vanligt skrivpapper. Dessutom
hade hon per telefon meddelat Blomqvist vad som funnits i skafferiet
samt erinrat om de uppgifter örn skafferibehållningarna som hon skickat.
Sedan hon erhållit nya blanketter, hade hon åter lämnat uppgifterna enligt
fastställda formulär. Blomqvist hade dock flera gånger uppgivit att det ej
vore så noga med dessa uppgifter, vilka han ej fortskaffade till regementsintendenten.

Larsen finge i sin förklaring anses hava medgivit att skafferibesked icke
upprättats och inlämnats till honom i vederbörlig ordning ävensom att han
icke tidigare förskaffat sig kännedom huruvida skafferibesked upprättats
eller ej utan hade han härutinnan litat på den honom underlydande expeditionspersonalen.

Upprättandet och avlämnandet av skafferibesked vore icke allenast en
formalitet. Skafferibeskeden skulle användas dels vid proviantutvägningen,
då behållningarna i skafferiet i första hand skulle tagas i anspråk samt proviant
utvägas endast i så stora kvantiteter som därutöver erfordrades enligt
utvägningslistan, dels också vid fullgörandet av den regementsintendenten
jämlikt 48 mom. intendenturunderhållsinstruktionen åvilande kontrollen. I
båda dessa hänseenden hade underlåtenheten att tillämpa bestämmelserna
örn skafferibesked fått viktiga följder då därigenom manipulationer av
Blomqvist kunnat undgå upptäckt.

Såsom framginge av handlingarna hade Blomqvist i ett otal fall vid utvägningar
manipulerat med obefintliga »skafferibehållningar» för att kunna
dölja av honom gjorda efterbeställningar. Då skafferibesked icke förelegat
vid utvägningarna hade det icke varit möjligt att kontrollera huruvida Blomqvists
uppgifter om skafferibehållningarna varit riktiga eller ej. Såsom
exempel på Blomqvists manipulationer i detta hänseende finge nämnas följande
fall, som dock hänförde sig till tiden före ikraftträdandet av nu gällande
intendenturunderhållsinstruktion.

Utvägningslistan för den 5 oktober 1934 hade upptagit såsom behov av
nötkött 406 kilogram. Av denna kvantitet hade 220 kilogram utvägts medan
186 kilogram antecknats hava kommit från skafferiet. Blomqvist hade
uppgivit att han sannolikt på grund av felräkning rekvirerat för litet kött
och därför måst göra en efterbeställning, som emellertid ej hunnit levereras
till utvägningen, varför han som i så många andra fall tillgripit en fingerad
skafferibehållning för att fylla ut behovet. Sedan det efterbeställda köttet
kommit honom tillhanda, hade han i magasinsliggaren höjt såväl den tillkommande
som avgående posten nötkött med erforderlig kvantitet.

187

Liknande manipulationer från Blomqvists sida hade förekommit i stor utsträckning
även efter den 1 juli 1935.

Då Larsen icke erhållit skafferibesked hade han icke kunnat med ledning
av skafferibeskeden verkställa kontroll av behållningarna i skafferiet jämlikt
föreskriften i 48 mom. intendenturunderhållsinstruktionen.

Larsen hade i sin förklaring velat göra gällande att han upprepade gånger
företagit inspektion av skafferiet. Örn dessa inspektioner bestått blott och
bart i besök i skafferiet med konstaterande av att viss behållning förefunnits
däri utan någon som helst kontroll av huruvida denna behållning verkligen
skulle föreligga däri, torde man kunna säga att dessa inspektioner varit skäligen
meningslösa. Att inspektionerna emellertid tillgått på nyssnämnda
sätt torde framgå av Larsens egna uppgifter då han yttrade att han ibland
fått nöja sig med köksföreståndarens muntliga bekräftelse att konstaterad
behållning vore upptagen i skafferibeskedet. Värdet av en dylik bekräftelse
torde ur kontrollsynpunkt hava varit tämligen ringa.

Larsen hade även velat göra gällande att en kontroll av skafferibehållningarna
icke skulle kunna företagas på det sätt som föreskreves i intendenturunderhållsinstruktionen,
eftersom skafferibeskeden inkomme till regementsintendenten
så sent att utvägningen för nästa dag redan skett och alltså
skafferiet vid denna tidpunkt innehölle ej endast den å skafferibeskedet
angivna behållningen utan även alla för följande dag utvägda varor.

Denna invändning syntes sakna avgörande betydelse. Då kvantiteten av
de vid utvägningen utvägda varorna vore känd samt kontrollerats vid utvägningsförrättningen
kunde en kontroll av skafferibehållningen uppenbarligen
ske lika väl före som efter utvägningen.

Larsen hade vidare påstått att nyssnämnda i 48 mom. intendentunderhållsinstruktionen
föreskrivna inspektioner av skafferiet vore en kontroll
från regementsintendentens sida av husmoderns förvaltning. Riktigheten
härav torde icke kunna bestridas men det torde samtidigt böra erinras därom,
att om inspektionsskyldigheten rätt fullgjorts, den även varit en kontroll
över köksföreståndaren, enär denne därigenom hindrats att vid uppgörandet
av utvägningslista laborera med fingerade skafferibehållningar. Genom att
eftersätta den föreskrivna skafferikontrollen hade Larsen således i avsevärd
grad främjat Blomqvists brottsliga förehavanden samt möjliggjort att de så
länge undgått upptäckt.

lil. Försummelse att tillse att köksföreståndarens redovisningshandlingar
i tid inlämnades till regementsintendenten.

Enligt § 3 mom. 22 i 1913 års intendenturförrådsinstruktion hade det ålegat
köksföreståndare att månatligen avsluta och underskriva samtliga av honom
förda journaler samt att före den 5 i nästföljande månad inlämna dem till
regementsintendenten. 1935 års intendenturunderhållsinstruktion innehölle i
42 mom. motsvarande bestämmelser, dock att det icke föreskrivits någon
särskild tid inom vilken köksföreståndarens redovisningshandlingar — ma -

188

gasinsliggare och rekvisitionsjournal — skulle inlämnas till regementsintendenten.

Fanjunkaren C. F. Olsgren, vilken sedan den 18 januari 1934 tjänstgjort
såsom expeditionsunderofficer å avdelning IV vid Dalregementets regementsexpedition
och där biträtt vid kontrollen av köksföreståndare^ redovisningar,
hade uppgivit bland annat:

Redovisningen för en månad skulle — enligt Olsgrens utsago på grund av
kutym vid regementet — inlämnas till regementsintendentens expedition senast
den 5 i nästpåföljande månad. Redovisningen för januari 1934 hade
emellertid icke inkommit från köksföreståndaren förrän i mars månad dagen
innan redovisningen skulle insändas till arméförvaltningen eller den
8—9 mars. Detta hade upprepats beträffande redovisningen för februari.
Sedan Olsgren påpekat förhållandet för Blomqvist, hade det blivit något
bättre under resten av redovisningsåret. I början av räkenskapsåret 1934/
1935 hade Larsen givit Olsgren i uppdrag att å Larsens vägnar beordra
Blomqvist att avlämna månadsredovisningarna senast den 15 i nästföljande
månad. Då Olsgren därefter den 15 i varje månad avfordrat Blomqvist
räkenskaperna hade denne — enligt vad han för Olsgren uppgivit — hos
Larsen begärt och erhållit uppskov. Olsgren hade icke kontrollerat Blomqvists
uppgifter att han erhållit anstånd av Larsen men hade upphört att
stöta på Blomqvist. Följden hade blivit att Blomqvist icke lämnat in räkenskaperna
förrän samma dag som de skulle insändas till arméförvaltningen
eller närmast föregående dag.

Dessa av Olsgren lämnade uppgifter hade i huvudsak vitsordats av Blomqvist,
som berättat:

Han hade oftast icke fått magasinsliggaren fullt klar förrän den 5 eller 6
i andra månaden efter den till vilken liggaren hänförde sig, då han i kassaexpeditionen
prickat in de folienummer som svarat mot inköpen under månaden.
Därefter hade han lämnat in liggaren till regementsexpeditionens
avdelning IV för granskning. Han hade emellertid icke dröjt med inlämnandet
för att förhindra upptäckt av förfalskningarna i liggaren. Blomqvist
medgåve att han vid något tillfälle under våren 1934 antingen av Olsgren
eller av löjtnanten Bergsman, som också tjänstgjort å regementsintendentens
expedition, erhållit tillsägelse att lämna in räkenskaperna under månaden
näst efter den de avsågo. Han hade emellertid det oaktat icke lämnat
in dem förrän i början av månaden näst efter. Något anstånd av regementsintendenten
med inlämnandet av redovisningshandlingarna hade han icke
begärt. Han vitsordade att regementsintendenten givit honom order att magasinsliggaren
skulle vara denne tillhanda den 15 i månaden efter den, för
vilken liggaren vore förd. Denna föreskrift hade Blomqvist emellertid i allmänhet
icke iakttagit. Dock hade han aldrig avlämnat magasinsliggaren så
sent som samma dag den skulle avsändas till arméförvaltningen. Som regel
hade han avlämnat den några dagar förut.

Larsen hade vitsordat att det beträffande inlämnandet av köksförestån -

189

clarens redovisningshandlingar i huvudsak tillgått så som Blomqvist och
Olsgren uppgivit.

Larsen hade velat göra gällande att eftersom räkningarna å utförda leveranser
i flertalet fall inkommit till regementet först månaden efter det leveransen
verkställts, köksföreståndare!! såsom uppbördsman måst disponera
magasinsliggaren jämväl under månaden näst efter den för vilken den vore
förd, eftersom han i annat fall icke kunnat kontrollera inkommande räkningar,
vilka av honom skulle förses med bevis om varans mottagande. Vad
Larsen sålunda anfört kunde icke tillerkännas avgörande betydelse. Visserligen
hade det även enligt den äldre intendenturförrådsinstruktionen — jfr
denna instruktion § 13 mom. 25 — liksom enligt nu gällande intendenturunderhållsinstruktion
ingått i köksföreståndarens åligganden att förse leverantörernas
räkningar med mottagningsbevis, men härav följde icke att köksföreståndaren
varit berättigad att disponera sina redovisningshandlingar
(uppbördsjournalen samt övriga i § 13 mom. 22 omnämnda journaler) längre
tid än eljest varit honom medgivet eller till den 5 i månaden efter den
för vilken journalerna forts.

Larsen hade uppgivit att ingen föreskrift utfärdats därom, att magasinsliggaren
skulle av köksföreståndare!! avlämnas tidigare än som varit fallet
vid regementet. Såsom framginge av innehållet i § 13 mom. 22 intendenturförrådsinstruktionen
vore detta felaktigt. Med hänsyn till nämnda föreskrifter
vore det anmärkningsvärt att Larsen —- såsom Olsgren och Blomqvist
uppgivit och Larsen själv vidgått -—- givit Blomqvist order som innefattat
att Blomqvists redovisningshandlingar skulle vara inlämnade till regementsintendentens
expedition »omkring den 15» i månaden efter den de avsågo
eller alltså omkring 10 dagar senare än de enligt föreskrift i då gällande
instruktion skulle vara inlämnade. Då Larsen icke ägt utfärda mot denna
instruktion stridande order hade han alltså därigenom gjort sig skyldig till
tjänstefel.

Förutom det att Larsen genom sina åtgärder och genom vad han underlåtit
i nu nämnt hänseende gjort sig skyldig till tjänstefel hade han därigenom
även i hög grad underlättat Blomqvists brottsliga manipulationer. Blomqvist
hade nämligen därigenom satts i stånd att dölja de proviantposter som
han glömt att föra in i magasinsliggaren efter hand som de levererats och
glömt att avföra därur vid utvägningen. Då Blomqvist som regel icke observerat
sådana avglömda poster förrän räkning kommit från leverantören
hade han icke förrän då kunna »rätta» magasinsliggaren. Dessa »rättelser»
hade han varit i tillfälle att verkställa eftersom han fortfarande disponerat
magasinsliggaren för ifrågavarande månad. Hade liggaren däremot inlämnats
lill regementsintendentens expedition i vederbörlig ordning, hade Blomqvist
icke kunnat göra ändringarna och hans manipulationer skulle då hava
upptäckts, om icke vid den bristfälliga granskningen å regementsexpeditionen
så åtminstone vid därefter följande revision.

190

IV. Bristande kontroll över köksföreståndarens redovisningshandlingar
m. m.

Enligt intendenturförrådsinstruktionen § 13 morn. 23 såsom detta moment
lydde jämlikt intendentsdepartementets cirkulär den 17 februari 1931 hade
det ålegat regementsintendenten att granska de av köksföreståndaren inlämnade
journalerna och förse dem med bevis därom, innefattande att alla
kolumner vore rätt summerade, att in- och utgående balanser vore riktiga
samt att i journalerna införda mängder av utvägd proviant överensstämde
med motsvarande siffror i provianutdelningslistorna. Dessa granskningsföreskrifter
hade kvarstått till den 1 juli 1935 då intendenturunderhållsinstruktionen
trätt i kraft. Även enligt denna åvilade kontrollen över redovisningen
vid regementets proviant- och furagemagasin etc. regementsinlendenten.
Härutinnan ålåge det honom bland annat att granska köksföreståndarens
magasinsliggare och rekvisitionsjournal med hänsyn till att kolumnerna
vöre riktigt nedsummerade, att in- och utgående balanser m. m.
vore riktiga samt att överensstämmelse rådde mellan dessa redovisningshandlingar
inbördes. Proviantutvägningslistor och liknande kvittenshandlingar
skulle han omhändertaga för eventuellt behövlig särskild kontroll samt ombesörja
deras förvaring under tio år. Regementsintendentens ovillkorliga
granskningsskyldighet hade sålunda varit mera omfattande enligt de före den
1 juli 1935 gällande bestämmelserna.

Av handlingarna framginge att dessa bestämmelser icke blivit följda. Fanjunkaren
Olsgren, som å regementsexpeditionens avdelning IV biträtt Larsen
med nu ifrågavarande kontroll hade uppgivit att det enligt den instruktion
han erhållit ålegat honom att tillse att kolumnerna i »magasins journalen»
varit rätt nedsummerade samt att in- och utgående balansen stämt överens;
någon annan kontroll hade icke ålegat Olsgren. Då Blomqvist inlämnat
sina redovisningshandlingar så sent som samma dag handlingarna skolat
översändas till arméförvaltningen eller någon dag förut, hade Olsgren,
enligt vad han uppgivit, icke heller medhunnit annan granskning. Dessa
uppgifter av Olsgren hade icke blivit bestridda av Larsen.

Örn granskningen blivit utförd i enlighet med föreskrifterna skulle de oriktiga
siffror som Blomqvist infört i proviantutdelningsjournalerna utan att
göra motsvarande ändringar i proviantutdelningslistorna otvivelaktigt blivit
upptäckta. Upptäckten av falska siffror i utdelningsjournalerna skulle hava
medfört upptäckt av förfalskningarna i uppbördsjournalerna. Blomqvists
falsarier skulle därigenom hava kunnat stoppas på ett tidigt stadium.
Den försummelse som Larsen härvidlag låtit komma sig till last hade Blomqvist
varit underkunnig om och han hade jämväl begagnat sig därav.

Såsom ovan nämnts hade genom intendenturunderhållsinstruktionen regementsintendentens
obligatoriska granskningsskyldighet i vissa delar ersatts
av en allenast fakultativ granskningsskyldighet. Kontrollen med utvägningslistorna
(enligt intendenturförrådsinstruktionen utdelningslistorna) skulle
nämligen företagas endast då särskild kontroll därav eventuellt behövdes.

191

Det hade sålunda överlåtits åt regementsintendenten att själv avgöra när sådan
kontroll kunde vara erforderlig. Härom hade Larsen erinrat i sin förklaring.
Då Larsen icke funnit någon anledning till särskild kontroll föreligga
hade någon sådan icke heller företagits. Emellertid torde med visshet
kunna påstås att åtskilligt förekommit som utgjort grundad anledning för
Larsen att jämföra liggare och utvägningslistor.

Olsgren hade sålunda uppgivit att han vid några tillfällen givit akt på
raderingar och obestyrkta ändringar i magasinsliggaren (proviantjournalen),
vilka han i tre fall, som han funnit särskilt anmärkningsvärda, troligen redan
under åren 1934 och 1935, meddelat regementsintendenten.

Larsen, som icke bestritt dessa Olsgrens påståenden, hade själv medgivit
att han vid ett tillfälle upptäckt att Blomqvist genom överstrykning ändrat
någon post i magasinsliggaren men att detta icke föranlett någon särskild
kontroll från hans sida då han saknat anledning att misstro Blomqvist.

Raderingar, överstrykningar utan bestyrkanden av dagbefälet ävensom andra
ändringar i magasinsliggarna hade emellertid förekommit i så stor omfattning
vid regementet att Larsen enbart därav, även om han icke haft någon
ytterligare, särskild anledning att misstro Blomqvist, haft fullgiltiga skäl
för en sådan särskild kontroll som förutsattes i intendenturunderhållsinstruktionen
mom. 48. Det finge särskilt framhållas att det beträffande nu ifrågavarande
redovisningshandlingar genom de å blanketterna till desamma tryckta
anvisningarna uttryckligen inskärpts att raderingar icke finge förekomma
samt att nödvändiga ändringar skulle vara bestyrkta av vederbörande kontrollant.

Orsaken till att dessa av Blomqvist företagna raderingar och andra ändringar
i magasinsliggarna icke iakttagits av Larsen syntes vara att Larsen
praktiskt taget aldrig sett magasinsliggarna, sedan Blomqvist lämnat dem
ifrån sig, samt att den av Larsens biträden verkställda granskningen av 1iggarna
blivit mycket flyktig då Blomqvist inlämnat dessa till regementsexpeditionen
så kort tid innan liggarna skolat översändas till arméförvaltningen
att ingen mera ingående granskning varit möjlig.

V. Bristande övervakning i övrigt från regementsintendentens sida över
den linder hans uppsikt stående förvaltningen.

Det ålåge regementsintendent att utöva den närmaste uppsikten över uppbörden
i regementets proviantmagasin samt att övervaka tjänsten vid regementets
kök. Av handlingarna i ärendet framginge att Larsen i stor utsträckning
eftersatt denna uppsiktsskyldighet liksom även att han icke så
som vederbort varit i detalj förtrogen med tjänsten inom sin egen expedition.
Under I—IV ovan hade redogörelse lämnats för vissa av de anmärkningar
som i dessa hänseenden kunde riktas mot Larsen. Därutöver finge här anföras
följande:

Vissa varor syntes icke hava blivit utlämnade från proviantmagasinet i
vederbörlig ordning. Sålunda hade Blomqvist uppgivit att potatis mestadels
aldrig utvägts utan att erforderliga kvantiteter brukat utan vidare forma -

192

liteter avhämtas till köket från potatiskällaren. Liknande syntes förhållandet
hava varit beträffande morötter och vitkål. Av vitkål syntes enligt handlingarna
en kvantitet av icke mindre än mellan 7,000 och 8,000 kilogram
hava under tiden från 1933 års ingång avförts ur magasinsliggaren utan att
hava utvägts. Såsom förklaring härtill hade Blomqvist icke kunnat uppgiva
annat än att han vid olika tillfällen lämnat ut vitkål till köket utan utvägning
och att han därför måst efteråt göra motsvarande korrigeringar i magasinsliggaren.
Även vitkålen hade enligt Blomqvists uppgift förvarats i en
källare och hade liksom potatis och andra rotfrukter icke tagits upp ur källaren
till de dagliga utvägningarna utan hade senare avhämtats direkt till
köket.

Blomqvist hade beträffande uppbörden och redovisningen av färska äpplen
uppgivit följande:

Färska äpplen hade i de fall, då de ej levererats direkt från leverantören
till köket, varit lagrade i en källare i C-kasernen, där de stått under husmoderns
överinseende. Vid de utvägningar av äpplen som ägt rum, hade äpplena
ej burits upp till utvägningen utan hade först efteråt hämtats direkt
från källaren till köket. Någon kontroll vid utvägningarna av tjänstgörande
dagofficeren om den å utvägningslistan upptagna kvantiteten frukt verkligen
motsvarats av en lika stor leverans hade endast i undantagsfall ägt rum.
Vid jultiden hade frukten som regel förvarats i en källare under köket dit
endast husmodern hade nyckeln. Eftersom äpplena icke varit magasinsvara,
hade Blomqvist ansett sig vara tvungen att avföra de inköpta partierna även
örn det vid tillfället funnits ganska avsevärda mängder äpplen kvar, antingen
i färskt tillstånd eller i form av äppelmos. Då Blomqvist sedan erhållit
räkningarna från leverantörerna hade han funnit att verkställda utvägningar
på intet sätt motsvarat inköpen. Han hade då nödgats göra stora ändringar
i magasinsliggaren.

Blomqvists uppgifter om förfarandet med potatis och övriga rotfrukter,
vitkål och äpplen bestyrktes av husmoderns berättelse.

Av handlingarna framginge även att bär och äpplen som överlämnats till
husmodern för beredande av sylt, saft och fruktmos ej sedermera tagits till
uppbörd i sitt förädlade skick av Blomqvist utan fortfarande stått under husmoderns
vård tills de förbrukats. Det hade härvid rört sig örn avsevärda
kvantiteter frukt.

I oktober månad 1936 hade Blomqvist vid två tillfällen gjort sådan ändring
i magasinsliggaren att den avgående kvantiteten strösocker höjts med
sammanlagt 2,030 kilogram. Denna kvantitet hade enligt Blomqvists uppgift
åtminstone till större delen kommit till användning vid kokning av sylt.
Ungefär 600 kilogram hade Blomqvist emellertid, enligt egen uppgift, kommit
att föra av på grund av felräkning, till stöd varför han åberopat att han
vid inventering den 31 mars 1937 haft ett överskott av strösocker å 363.3
kilogram. Upplysning hade icke kunnat vinnas beträffande frågan huru
mycket socker som i själva verket åtgått för ifrågavarande syltberedning
liksom till sättning, enär socker till syltning och sättning av Blomqvist avförts

193

ur redovisningen nied av honom ungefärligen beräknade kvantiteter, vilka
icke kvitterats av husmodern.

Liknande missförhållanden som de vilka nu nämnts hade förekommit
även beträffande andra varuslag. Som det, enligt vad förut erinrats, ålegat
Larsen i egenskap av regementsintendent att utöva den närmaste uppsikten
över uppbörden i regementets proviantmagasin och övervaka tjänsten vid
regementets kök torde, om dessa åligganden utförts på ett ändamålsenligt
sätt, de påpekade missförhållandena icke hava kunnat undgå hans uppmärksamhet.

Vad som enligt det anförda läge Larsen till last i egenskap av regementsintendent
funne militieombudsmannen utgöra tjänstefel av den allvarliga beskaffenhet
att militieombudsmannen icke kunde underlåta att lagföra Larsen
härför. Larsen hade i sin förklaring velat göra gällande att han fullgjort
den honom åliggande kontrollskyldigheten och att Blomqvists brottsliga
förehavanden i huvudsak möjliggjorts genom att den kontroll som skolat
utövas av dagbefälet icke fungerat så som vederbort. Vad Larsen sålunda
yttrat om dagbefälets kontrollåtgärder vore till stor del icke riktigt. I
alla de fall då Blomqvist, sedan dagbefälet bestyrkt magasinsliggare eller
journaler, ändrat eller tillagt siffror i dessa för att införa avglömda eller
falska poster hade sålunda dagbefälet icke kunnat utöva någon kontroll och
hade således varken kunnat förhindra brotten eller upptäcka desamma. Även
om dagbefälets kontroll icke i allt utförts så att den ginge fri från erinringar,
därom militieombudsmannen hänvisade till handlingarna, åvilade dock huvudansvaret
för vad som förekommit Larsen.

Militieombudsmannen uppdroge sålunda åt överkrigsfiskalsämbetet att vid
vederbörlig krigsdomstol ställa Larsen under tilltal för vad han enligt det anförda
låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar å honom efter lag och
sakens beskaffenhet.

* *

Överkrigsfiskalsämbetet lät på grund av det samband målet mot Larsen
ägde med det förut omnämnda målet mot Blomqvist ställa Larsen under tilltal
vid Dalregementets krigsrätt. I utslag den 18 juni 1938 fann sig emellertid
nämnda krigsrätt icke vara behörig att upptaga målet mot Larsen till prövning
på den grund, att Larsen, som den 1 oktober 1937 övergått till reservstat och
alltjämt tillhörde intendenturkårens personal, jämlikt kungörelsen den 18
juni 1937 angående särskilda krigsrätter för vissa avdelningar av krigsmakten
lydde under särskilda krigsrätten i Stockholm. Detta utslag vann laga
kraft.

Därefter lät överkrigsfiskalsämbetet anhängiggöra åtal mot Larsen vid
särskilda krigsrätten i Stockholm under yrkande om ansvar å Larsen jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för de tjänstefel Larsen enligt militieombudsmannens
skrivelse låtit komma sig till last. Arméförvaltningen yrkade

13—388916. Militieombudsmanncns ämbctsberättclsc.

194

vid krigsrätten att enär Larsen på grund av bristande kontroll över Blomqvists
handhavande av tjänsten såsom köksföreståndare vid Dalregementet vore
skyldig att ersätta den förlust kronan lidit genom Blomqvists förehavanden,
Larsen måtte förpliktas att till kronan utgiva det belopp Blomqvist genom
Dalregementets utslag den 14 april 1938 blivit förpliktad att till kronan utgiva
eller 3,272 kronor 3 öre med avdrag för vad som möjligen kunde hava erlagts
av Blomqvist.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 17 december 1938 och utlät sig
därvid:

I målet vore upplyst att Blomqvist, vilken under tiden från och med den
1 november 1931 till och med den 31 mars 1937 tjänstgjort såsom köksföreståndare
vid Dalregementet och under samma tid jämväl uppehållit befattningen
såsom bränsleuppbördsman vid regementet, därunder gjort sig skyldig
till brottsliga förfaranden i tjänsten, för vilka han av krigshovrätten genom
utslag den 6 december 1938 blivit dömd till frihetsstraff och avsättning. Tilllika
vore upplyst, att Larsen under angivna tid tjänstgjort såsom regementsintendent
vid regementet, i vilken egenskap det ålegat Larsen, bland annat,
att utöva den närmaste uppsikten över uppbörden i regementets proviantmagasin
samt att ordna och övervaka tjänsten vid regementets kök ävensom
att tjänstgöra såsom besiktningsman för regementets förråd av bränsle-, belysnings-
och renhållningsmateriel. Genom vad i målet förekommit kunde
icke anses tillförlitligen styrkt, att Larsen, på sätt mot honom påståtts, före
den 1 juli 1935 givit Blomqvist order, som i strid mot då gällande intendenturförrådsinstruktion
av den 28 januari 1913 inneburit, att proviantutdelningsjournalerna
icke behövde vara inlämnade till regementsintendenten förrän
den 15 i nästföljande månad. Däremot måste av utredningen anses framgå,
att Larsen i de hänseenden, vari sådant lagts honom till last av militieombudsmannen,
brustit i den honom såsom regementsintendent åliggande kontrollen
över underlydande befattningshavare, bland dem i främsta rummet
Blomqvist. Det hade sålunda blivit utrett, bland annat, att Larsen dels i åtskilliga
fall i sin förut berörda egenskap av besiktningsman för förrådet av
bränsle-, belysnings- och renhållningsmateriel i förrådsliggaren bestyrkt tillkomsten
av varor utan att förut genom besiktning eller annorledes hava kontrollerat
att desamma levererats till uppgiven kvantitet, därvid i vissa fall
varit fråga örn tämligen avsevärda kvantiteter, dels under tiden före den 1
juli 1935 underlåtit övervaka att till hans expedition inkomna proviantutdelningsjournaler
i enlighet med föreskrift i intendenturförrådsinstruktionen
granskades jämväl i avseende å deras överensstämmelse med motsvarande
proviantutdelningslistor, dels ock under tiden efter den 1 juli 1935 — sedan
genom intendenturunderhållsinstruktionén av den 2 april 1935 föreskrivits
att från och med den 1 påföljande juli skafferibesked över behållningarna
i skafferiet dagligen skulle överlämnas till regementsintendenten att av honom
jämte proviantutvägningslistan förvaras för kontroll — underlåtit öva
tillsyn över att skafferibesked avlämnades å hans expedition. På grund av
vad i dessa hänseenden läge Larsen till last, så vitt detsamma folie inom de

195

fem år, vilka närmast föregått dagen för åtalets anställande, den 20 augusti
1938, funne krigsrätten honom förfallen till ansvar för tjänsteförsummelse.
Däremot funne krigsrätten vad i övrigt anmärkts mot Larsen i avseende å bristande
kontroll under sistnämnda tid över honom underlydande personal
icke vara av beskaffenhet att böra medföra ansvar för tjänstefel.
I målet vore upplyst, att Larsen dömts dels genom utslag av regementskrigsrätten
vid Dalregementet den 9 juli 1937 jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten för försummelse, oförstånd och oskicklighet i fullgörande
av tjänsteplikter att undergå vaktarrest i 15 dagar, dels ock genom
Kungl. Maj:ts utslag den 9 april 1938 likaledes jämlikt 130 § sagda
lag för vårdslöshet och oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter,
som honom efter reglementen och andra allmänna författningar ålegat, att
undergå vaktarrest i 15 dagar, därvid tillika föreskrivits att vid tillämpning
av det sålunda bestämda straffet skulle avräknas den tid, varunder Larsen
till följd av regementskrigsrättens utslag den 9 juli 1937 kunde hava undergått
straff, samt att Larsen avtjänat det honom genom sistnämnda utslag ådömda
straffet under tiden den 12 till den 27 augusti 1937. Då, på grund av stadgandena
i 38 och 39 §§ strafflagen för krigsmakten, för nämnda förseelser och de
tjänsteförsummelser, för vilka krigsrätten nu funnit Larsen förvunnen till
ansvar skulle bestämmas ett gemensamt straff, prövade krigsrätten, jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten, rättvist döma Larsen för samtliga ifrågavarande
förseelser att undergå vaktarrest 15 dagar, vilket straff skulle anses
verkställt därigenom att Larsen undergått det honom genom de tidigare besluten
ådömda straffet. Larsen förpliktades ersätta statsverket vad av allmänna
medel utgått eller kunde komma att utgå till två på åklagarens begäran i målet
såsom vittnen hörda personer. Vidkommande kronans i målet förda ersättningstalan,
så enär utredningen icke gåve vid handen, att eller i vad mån
Larsen genom bristande kontroll över Blomqvists handhavande av sin tjänst
i sådan grad medverkat till att förlust tillskyndats kronan, att han borde
anses ersättningsskyldig för förlusten, funne krigsrätten förevarande talan
icke kunna bifallas.

196

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller
därmed jämförlig åtgärd.

1. Fråga huruvida dröjsmål förelupit vid meddelande av beslut i disciplinmål.

Vid granskning av de till militieombudsmannen inkomna fångförteckningarna
för tredje kvartalet 1937 antecknades från fångförteckningarna, 1) från
Upplands regemente att sedan värnpliktige nr 445 54/33 Stig Ture Bergvall
undergått förhör den 14 september 1937, regementschefens beslut i ärendet
meddelats först den 25 i samma månad, därvid Bergvall ålades 10 dagars
vaktarrest utan tjänstgöring för förolämpning av förman i tjänsten; 2) från
Dalregementet att värnpliktige nr 25 59/35 Mångs Erik Lennart Halvarsson
varit inställd till förhör den 6 september och först den lii samma månad
av regementschefen ålagts bestraffning samt att värnpliktige nr 610 57/34
Erik Arne Nordin, nr 434 57/36 Birger Emanuel Persson och nr 460 57/34
Johan Axel Wallin varit inställda till förhör den 16 september men först den
23 i samma månad av regementschefen ålagts bestraffning; 3) från Norrbottens
regemente att sedan värnpliktiga nr 424 73/35 Johan Bruno Skaile och
nr 431 73/35 Karl Gustaf Erling Nilsson den 5 september 1937 varit inställda
till förhör med anledning av fylleri, de blivit ålagda bestraffning först den
25 i samma månad; samt från Östgöta flygflottilj att vicekorpralen Erik
Gustaf Persson, som den 2 augusti 1937 varit inställd till förhör inför chefen
för arméspaningskursen, först den 30 augusti av flottiljchefen ålagts 10 dagars
vaktarrest för oskicklighet i tjänsten m. m. Beträffande sistnämnda
fall antecknades jämväl att bestraffningen verkställts med början den 31
augusti samt att i kol. 5 i formuläret anmärkts att straffverkställigheten uppskjutits
på grund av den dömdes tjänstgöring å annan ort.

Då i samtliga fall saknades uppgift örn anledningen till att så lång tid förflutit
mellan förhör och bestraffningsbeslut infordrade militieombudsmannen
yttrande från vederbörande förbandschefer.

Från de inkomna yttrandena samt därvid fogade handlingar antecknades
följande.

1) Chefen för Upplands regemente, översten H. Bratt anförde: Bestraffningen
hade blivit ålagd först den 25 september av den anledningen, att regementet
under mellantiden mellan förseelsens begående och straffets ådömande
befunnit sig å fördelningsfälttjänstövning. Hade det omedelbart
ådömts skulle Bergvall hava avtjänat detsamma under pågående fälttjänstövning.
I så fall skulle betydande svårigheter uppstått bl. a. därför att ut -

197

rustningsplanerna icke medgivit medförande av en extra tälthydda för arrestantens
räkning. Då Bratt själv varit tveksam huruvida ett uppskjutande av
straffet kunnat ske hade han rådfört sig med auditören, som meddelat, att
intet hinder mötte, att låta med straffets ådömande anstå till regementets
återkomst från fälttjänstövningen.

Auditören, vice krigsdomaren J. Svedberg anförde i särskilt yttrande:

Sedan Svedberg tagit del av förhörsprotokollet samt tillstyrkt Bratts förslag
till bestraffning hade Bratt telefonledes meddelat Svedberg, att regementet
någon av de närmaste dagarna skulle utrycka för deltagande i fördelningsfälttjänstövningar
samt att Bergvall skulle deltaga i dessa övningar. Då mycket
stora svårigheter förelåge för straffets verkställande under övningarna
hade Bratt därför framställt förfrågan, huru lämpligen i förevarande fall
borde förfaras. Vid det av Bratt anförda förhållandet beträffande straffets
verkställande och då i gällande författningar starkt framhölles, att disciplinstraff
»genast» skulle verkställas, hade Svedberg tillåtit sig på Bratts förfrågan
framhålla, att enligt hans förmenande det vore lämpligast att uppskjuta
ådömandet av straffet till någon av de sista dagarna under övningarna. Det
hade varit Svedberg nogsamt bekant, att det vöre av vikt, att dröjsmål med
avkunnande av beslut icke förekomme, men då i förevarande fall snabbt
beslut icke erfordrades för krigslydnadens eller allmän ordnings upprätthållande,
hade Svedberg ansett det vara bättre att låta anstå med beslutet jämväl
av det skälet, att det säkerligen för Bergvall skulle hava verkat psykiskt
nedsättande att under de pressande övningarna vara medveten om att han
vid hemkomsten haft att avtjäna ett så pass betydande straff som vaktarrest
i tio dagar. Hade, som i förevarande fall varit tänkbart, målet hänskjutits
till krigsrätt, hade än längre dröjsmål med beslutets avkunnande uppstått.

2) Chefen för Dalregementet, översten A. H. Andén anförde:

Beträffande Halvarsson.

Halvarsson hade inställt sig vid regementet söndagen den 5 september samt
undergått förhör följande dag. Sedan auditören tagit del av protokollet hade
han begärt att det skulle kompletteras i vissa avseenden. Med anledning
härav hade Andén anbefallt förnyat förhör. Protokoll över detta förnyade
förhör hade inkommit till regementsexpeditionen den 9 september.
Under dagarna den 9 och den 10 september hade Andén inspekterat
bataljonerna, vilken inspektion även omfattat nattbevakning båda
nätterna. Den 11 september hade Andén haft övning i regementsförband.
Andén hade således varit fullt upptagen av utomhustjänst. Halvarsson
hade under hela tiden befunnit sig i tjänst vid regementet, varför
han icke haft någon olägenhet av det på grund av angivna omständigheter
uppkomna dröjsmålet med straffets verkställande.

Beträffande Nordin, Persson och Wallin.

Den 14—den 16 september hade anordnats sammanhängande övningar i
regementsförband. Natten mellan den 15 och den 16 hade Andén, sedan han
inspekterat fältmässig utspisning i mörker, begivit sig i förväg till kasern -

198

gården för att övervaka regementets inmarsch. Klockan 4 på morgonen hade
Andén upptäckt Nordin, Persson och Wallin, vilka tydligen »smitit» från
sina förband. Den 16 september hade Andén anbefallt förhör med nämnda
värnpliktiga. Förhörsprotokollet hade inkommit till Andén den 17 september.
Då regementet nästa dag skolat avresa till fälttjänstövningar i trakten
av Östersund hade Andén ansett det olämpligt att låta straffet genast gå i
verkställighet och avtjänas under manövern. Han hade därför beslutat uppskjuta
bestraffningen till efter hemkomsten från fälttjänstövningarna. Såtillvida
hade dock ärendet blivit behandlat redan den 17 september som Andén
denna dag hört auditören ävensom funnit en straffsats av tre dagar skälig.
Genom uppskovet med straffets verkställande hade de värnpliktiga, som därunder
fullgjort sin tjänstgöring, icke åsamkats någon olägenhet, örn straffet
omedelbart blivit verkställt, skulle detta hava kommit att medföra ganska
besvärliga olägenheter under fälttjänstövningarnas utförande. Andén tilläde
att då i samtliga ifrågavarande fall förseelserna varit av ringa beskaffenhet,
den omständigheten att straffen icke verkställts tidigare än som skett, icke
heller kunde hava inverkat menligt på krigslydnadens upprätthållande.

3) Chefen för Norrbottens regemente, översten S. Ramström anförde:

I blanketten för fångförteckning, kol. 5, vore angivet att om disciplinstraff
icke verkställts omedelbart efter dess åläggande anledningen härtill skulle
antecknas. Någon motsvarande anvisning i fångförteckningsblanketten beträffande
dröjsmål mellan förhörsdagen och straffbeslutet funnes icke, och
veterligen hade icke heller någon bestämmelse i den riktningen genom annan
förordning eller dylikt utfärdats. Då anmärkningsvärt dröjsmål av sistnämnda
slag ägt rum syntes det Ramström ganska befogat att i kol. 4 i förteckningen
göra anteckning om anledningen härtill. Fångförteckningsblanketten
vore dock så detaljerad i sina anvisningar angående innehållet att
måhända detta Ramströms betraktelsesätt vore oriktigt. I vilket fall som
helst syntes Ramström det förhållandet, att anteckning om anledningen till
det omskrivna dröjsmålet icke skett, icke kunna betraktas såsom felaktigt
eller ens anmärkningsvärt. Att det stora dröjsmålet i och för sig framträdde
såsom anmärkningsvärt vore dock otvivelaktigt. Med hänsyn till anledningen
till dröjsmålet kunde tiden mellan förhör och bestraffning uppdelas i två
perioder, nämligen dels tiden den 5—den 16 september, dels tiden därefter.

Örn dröjsmålet den 5—den 16 september anförde Ramström följande:

Förhör med de värnpliktiga, vilka tagits i förvar och rapporterats för fylleri
vid inryckningen till regementsövningarna, hade hållits av chefen för I. bataljonen
majoren G. Risön Vallquist den 5 september. Förhörsledaren hade
inlämnat protokollen till regementsexpeditionen den 16 i samma månad.
Om anledningen till dröjsmålet hade majoren Vallquist på order av Ramström
samma dag i protokollen antecknat en förklaring.

I protokollet beträffande Skaile vilket protokoll fogats vid Ramströms
yttrande hade anteckningen följande lydelse:

»Vid förhöret meddelades, att Skaile icke förut vore straffad eller tillrätta -

199

visad. Kompch, kapten Abramson, anmodades att inkomma med utdrag ur
militärt straffregister m. m. Då sagda utdrag icke inkommo, sändes av 1.
batadj påminnelse till kompexp omkr den 8/9. Den 11 anmodade 1. batadj
personligen kompadj, fanjunkare Weiwers, att inkomma med utdragen, varvid
kompadj meddelade, att Skaile vore redovisad å 2. kspkomp, men att
kompadj omgående skulle införskaffa utdragen.

Efter hemkomsten från övningarna i regementsförband innevarande vecka
sände 1. batadj en skriftlig anmodan till 1. kspkomp exp att utdragen snarast
skulle insändas. Som svar meddelades (av dagbefälet) att Skaile icke
vöre redovisad å 1. kspkomp utan troligen på 2. kspkomp. En hänvändelse
till kompch gav till resultat samma uppgift.

Sedan skriftlig förfrågan på 2. kspkomp besvarats med uppgift, att Skaile
vöre redovisad å 1. kspkomp gjordes förnyad påminnelse till fanj Weiwers,
som då inkom med det vid handlingarna fogade utdraget. Protokoll insändes
därpå omgående till regexp.»

I förhörsprotokollet beträffande Nilsson vilket likaledes fogats vid Ramströms
yttrande hade antecknats:

»Med hänsyn till det övningsläge, som varit rådande, har införskaffandet
av för protokollets fullständigande erforderliga uppgifter och utdrag försvårats
och fördröjts.»

Dessutom hade majoren Vallquist i särskilt av Ramström med anledning
av militieombudsmannens skrivelse infordrat yttrande anfört:

Beträffande Skaile vore intet att tillägga till den å förhörsprotokollet tecknade
redogörelsen. Vad anginge Nilsson, så hade även för honom efter förhöret
infordrats utdrag ur militärt straffregister m. m. Detta hade inlämnats
på bataljonsexpeditionen troligen den 9 september. Bataljonsadjutanten
syntes hava velat avvakta från 2. kompaniet infordrade handlingar rörande
Skaile för att i ett sammanhang kunna inlämna samtliga protokoll
från förhören den 5 september. Härigenom hade insändandet fördröjts till
den 16 september. — Den för repetitionsövningarna gällande organisationen
hade för I. bataljonens vidkommande inneburit nyorganisation av bataljonsstab,
2. kompaniet, 4. kompaniet och 1. kulsprutekompaniet samt genomgripande
omorganisation, särskilt vad befälet beträffade av 1. och 3. kompanierna.
Den fast anställda personalen för förbanden hade ställts till förfogande
först den 31 augusti klockan 15. Omorganisationsarbetet hade icke
kunnat slutföras till inryckningen. Mycket arbete hade återstått, särskilt
beträffande ordnandet av expeditionstjänsten, vilken med anledning därav
från början kommit att »släpa efter». Tiden från och med inryckningsdagen
hade varit till det yttersta utnyttjad för organisation och övningar. Det
av regementschefen fastställda övningsprogrammet hade under tiden den 2
den 6 september rubbats avsevärt genom arméchefens inspektion den 4
den 6 september. Det förlorade hade måst tagas igen på övertid och programmet
hade delvis blivit förskjutet. Under tiden den 6—den 15 september
hade kompaniadjutanter och bataljonsstabens personal deltagit i övningar
samtliga dagar utom den 7. Denna dag liksom under söndagen den 12

200

hade bataljonsstabens officerare varit helt upptagna av rekognosceringar
för övningar i bataljonsförband. Söndagen den 5 hade personalen varit upptagen
av gudstjänst, inspektion av chefen för armén, förhör och rekognosceringar.
Arbetet på bataljonsexpeditionen hade de dagar bataljonen icke varit
förlagd utom kasern pågått till klockan 22 eller längre. Av det anförda framginge
enligt Vallquists mening dels att tjänsten under tiden den 1—den 16
september pågått i ett synnerligen forcerat tempo, dels att personalen vid de
staber, som haft att taga befattning med protokollen, delvis varit i sina befattningar
nya och för desamma mer eller mindre främmande. Man torde
knappast kunna lägga denna personal hårt till last, örn den bland de många
göromål av olika slag, som skolat handläggas vid hemkomsten efter en dagslång
övning under ett regementsmöte, i första hand tagit befattning med
dem, som varit för truppens underhåll och välbefinnande samt övningarnas
planlagda gång viktigast. Att härvid vissa ärenden kunnat komma att av
förbiseende försenas i sin handläggning vore i och för sig beklagligt. Men
det funnes en gräns också för mänsklig arbetsförmåga, och vad en plikttrogen
människa icke medhunne under en arbetstid, som vecka efter vecka och
vardag som helgdag, uppginge till 16 timmar eller mera per dygn, torde knappast
kunna rubriceras som försummelse.

Uti en kompletterande promemoria anförde Vallquist: Omedelbart efter
förhörens slut den 5 september hade kompanichefen beordrats att snarast inkomma
med utdrag ur straffregister m. m. för de tilltalade. Sannolikt den
8 september hade Ramström efterlyst åtgärder med hänsyn till rapporterade
fylleriförseelser vid inryckningen till repetitionsövningarna. Omedelbart efter
denna påstötning hade bataljonsadjutanten beordrats att infordra ännu icke
inkomna utdrag. Sådant hade inkommit från 3. kompaniet den 9 september.
Av skäl som angivits i yttrandet å protokollet rörande Skaile erhöllos de begärda
utdragen från 1. kulsprutekompaniet först den 16 september efter ytterligare
påminnelser av bataljonsadjutanten vid hemkomsten från övningarna
i regementsförband den 14 september.

I sitt yttrande anförde Ramström vidare såvitt nu är i fråga:

Stor arbetsbörda hade under repetitionsövningarna påvilat chefen för I.
bataljonen liksom regementets personal i övrigt. För regementsövningarna
gällande ny organisation vid regementet, bristande tillgång på rutinerad adjutantspersonal
vid bataljonen samt det förhållandet att bataljonschefen
tjänstgjort såsom kasernofficer hade gjort läget på I. bataljonens expedition
mycket svårt. Bataljonschefen hade måst ägna så mycket intresse och tid
samt arbetskraft åt den praktiska tjänsten, att expeditionstjänsten självfallet
måst stå tillbaka. Trots påminnelse av regementskvartermästaren personligen
till bataljonsadjutanten omkring den 5 september och trots muntlig påminnelse
från Ramström till bataljonschefen omkring den 8 september att
Ramström väntat förhörsprotokollen rörande de värnpliktiga, som varit överlastade
i samband med inryckningen den 1 september, hade förseningen blivit
så avsevärd. Det vore beklagligt men enligt det anförda förklarligt att
det stora dröjsmålet med förhörsprotokollen kommit att uppstå inom batal -

201

jonen. I detta sammanhang finge framhållas att bataljonschefens arbete
vid bataljonen varit av mycket hög kvalitet och ofta pågått från tidigt på
morgonen till sent in på natten. Hans underlydande inom bataljonsstaben
och på kompanierna hade också arbetat till det yttersta efter vad Ramström
själv haft tillfälle att konstatera. Med hänsyn till vad sålunda anförts anhölle
Ramström att dröjsmålet vid ifrågavarande disciplinmåls behandling
inom I. bataljonen icke skulle läggas bataljonschefen eller hans underlydande
till last. Skulle någon person på regementet anses ansvarsskyldig i denna
fråga vore det regementschefen själv som bort på annat sätt än som skett
organisera tjänsten under regementsövningarna. Personligen hade Ramström
dock haft den uppfattningen att hans för regementsövningarna vidtagna och
grundligt genomtänkta dispositioner varit — med hänsyn till förhållandena
— ändamålsenliga, om ock för befälspersonalen mycket krävande; någon
bättre lösning av regementsövningsproblemet hade Ramström i varje fall
icke kunnat finna.

Angående dröjsmålet efter handlingarnas inlämnande till regementsexpeditionen
anförde Ramström. .

Förhörsprotokollen hade inkommit till regementsexpeditionen den 16 september.
Samma dag hade de återlämnats till I. bataljonens expedition av
regementskvartermästaren personligen med order från Ramström att de
skulle av förhörsledaren förses med förklaringar angående dröjsmålet. De
torde —- efter komplettering — hava återkommit till regementsexpeditionen
den 16 eller den 17 på morgonen. De hade föredragits inför Ramström av
regementskvartermästaren den 17 september. Då auditören på grund av
sin tjänst vid flera truppförband plägade vara svåranträffbar per telefon,
sändes ofta, särskilt då arbetet på regementsexpeditionen vore forcerat såsom
vid ifrågavarande tid varit fallet, förhörsprotokollen till auditören per
post. Så hade alltså skett i detta fall. Den 17 september på kvällen hade
handlingarna enligt bestraffningsliggaren avsänts till auditören, från vilken
de återkommit — likaledes per post — den 20. Under den 19 samt natten
mellan den 19 och den 20 september hade regementet, med undantag av
yrkeskompaniet m. m., lämnat förläggningsorten för att deltaga i fälttjänstövningar
i trakten av Vännäs, från vilka övningar regementet återkommit
den 24 på kvällen och natten till den 25. Sistnämnda dag hade de från
auditören den 20 återkomna förhörsprotokollen föredragits för Ramström.
De hade icke eftersänts till Vännäs. Bestraffningsbesluten hade dagtecknats
samma dag och bestraffningarna hade tagit sin början på eftermiddagen.
Av redogörelsen över gången av målets handläggning från och med
den 17 september framginge att bestraffningarna icke kunnat åläggas av
Ramström före regementets avresa från Boden. Även om de ålagts av chefen
för hemmavarande styrkan — yrkeskompanichefen — under tiden den
20—den 24 september, hade verkställigheten av desamma knappast kunnat
ske, enär de båda tilltalade värnpliktiga deltagit i fälttjänstövningarna. Ramström
hade icke funnit anledning att överlåta dessa måls slutbehandling på
befälhavaren för hemmavarande styrkan. För att påskynda målets avgö -

202

rande skulle möjligen protokollen hava kunnat från Boden sändas per post
till övningsområdet i Vännästrakten. Före avresan från Boden hade Ramström
emellertid givit order att endast de mest brådskande ärendena skulle
från regementsexpeditionen eftersändas, i det han antagit, att övningsförhållandena
knappast skulle medgiva att någon avsevärd tid ägnades »fredsexpeditionstjänsten».
Ramströms antagande hade också visat sig riktigt.
Tiden under Vännäsmanövern hade i själva verket varit fullt upptagen av
manöververksamheten. Även örn förhörsprotokollen slutbehandlats av Ramström
i Vännästerrängen skulle det varit olämpligt på grund av övnings- och
förläggningsförhållanden att låta straffet gå i verkställighet inom manöverområdet.
Straffet skulle knappast hava kunnat avtjänas på sätt militär bestraffningsförordning
angåve förrän efter återkomsten till Boden. Den sena
ankomsten till Boden den 24 hade gjort att ärendets handläggning icke på
nytt kunnat upptagas förrän den 25 september.

Slutligen anförde Ramström i sitt yttrande: Då man obestridligen måste
sträva efter att så handlägga disciplinmål att tiden mellan förseelse och
straffverkställighet förkortades hade Ramström vidtagit särskilda åtgärder
till förebyggande av dröjsmål i handläggningen av disciplinmål. I regementsinstruktionen,
som dittills icke innehållit några anvisningar i denna
riktning, hade Ramström infört följande bestämmelse: »Därest hinder icke
möter, hålles förhör och insändes förhörsprotokoll samma dag eller senast
dagen efter det förhörsledare erhållit order om förhörs hållande eller rapport
angående förseelse — som bör föranleda förhör — inkommit till bataljonschef
(förseelse eljest kommit till dennes kännedom). Där avvikelse
härifrån sker, skall å vederbörligt förhörsprotokoll anteckning göras örn anledningen
till dröjsmålet.» Det syntes Ramström emellertid att just det
föreliggande fallet vore ett exempel på att sådana tvångslägen kunde uppstå
att till synes anmärkningsvärda dröjsmål vore förklarliga.

4) Chefen för Östgöta flygflottilj, överstelöjtnanten C. G. von Porat anförde:
Då straffet ådömts den 30 augusti och gått i verkställighet den 31 i
samma månad hade det i själva verket icke varit verkställigheten utan avdömandet
som uppskjutits. Uppskovet hade vållats av övningsförhållandena
vid flottiljen under augusti månad. Flottiljens övningar hade varit förlagda
dels till trakten av Hästholmen (arméspaningskursen under kaptenen
Kjellgrens befäl) dels till Visingsö (återstoden under von Porats befäl). Arméspaningskursens
övningar vid Hästholmen hade pågått till den 20, vilken
dag kursen förflyttats till trakten av Falkenberg i och för deltagande i anbefallda
luftförsvarsövningar m. m. vid Göteborg. Kursen hade återkommit
till Malmen den 30 och den 31. Den till Visingsö förlagda delen av flottiljen
hade återkommit till Malmen den 20 och den 21. Persson hade tillhört
arméspaningskursen. Efter förhöret med Persson den 2 augusti hade Kjellgren
underrättat von Porat telefonledes om förhållandet (sannolikt den 3
eller den 4). Då det icke utan vidare varit klart, att målet kunde behandlas
som disciplinmål, hade von Porat överenskommit örn att protokollet

203

skulle tillställas honom för vidare behandling. Den 6 hade von Porat begivit
sig flygledes till Malmen och lämnat protokollet till auditören med begäran
om utredning huruvida målet lämpligen borde behandas som disciplinmål
eller örn krigsrätt erfordrades, von Porat hade icke hunnit avvakta utlåtande
härutinnan då han för tjänstens skull omedelbart måst begiva sig
till Hästholmen och därifrån åter till Visingsö. Senare hade von Porat per
post erhållit protokollet åter från auditören till Visingsö. Till detsamma
hade fogats en lös lapp med påskrift, att målet kunde behandlas som
disciplinmål, under förutsättning att Persson styrkte sig hava till kassaförvaltningen
vid flottiljen inlevererat en summa motsvarande skälig ersättning
för det olovliga nyttjande av en kronans bil, vartill Persson gjort sig
skyldig. Kjellgren hade då telefonledes beordrats dels att beräkna denna
ersättning, dels att anmoda Persson inleverera summan till kassaförvaltningen
allt i ändamål att von Porat skulle bliva i stånd att behandla målet som
disciplinmål. Något datum för mottagandet av auditörens meddelande samt
för telefonsamtalet med Kjellgren kunde von Porat icke uppgiva. Enligt
ett till protokollet fogat kvitto hade emellertid medlen inlevererats först å
kassadagen den 21 augusti, och det vore sannolikt, att inbetalningen icke
kunnat ske å tidigare kassadag. Den 20 augusti hade von Porat icke
kunnat återvända till Malmen med den övriga till Visingsö förlagda delen
av flottiljen på grund av att han då enligt chefens för flygvapnet order
måst inställa sig å Ljungbyhed för utredning av ett därstädes inträffat flyghaveri.
von Porat hade återkommit till Malmen den 21 men hade redan
den 22 avrest till Göteborg för deltagande i ovannämnda luftförsvarsövningar.
Målet skulle således hava kunnat avdömas den 22 augusti, därest von
Porat då haft tid att konferera med auditören, vilket han sannolikt icke haft.
Straffet skulle emellertid i alla händelser icke lämpligen hava kunnat träda
i verkställighet tidigare än som skett, eftersom Persson icke återvänt från
övningarna förrän den 30 på kvällen och den fältmässiga förläggningen i
Falkenberg icke ägnat sig för avtjänande av arreststraff. von Porat hade
återkommit till Malmen den 29 augusti som varit en söndag. Målet hade
avdömts den 30 och hade straffet trätt i verkställighet den 31 augusti. 1

1 skrivelser den 19 februari 1938 till cheferna för Upplands regemente,
Dalregementet, Norrbottens regemente och Östgöta flygflottilj anförde mililieombudsmannen: Uttryckliga

författningsbestämmelser om den tid, inom vilken befälhavares
beslut i disciplinmål skulle meddelas, sedan rapport örn förseelsen avgivits,
funnes icke. Det syntes emellertid vara uppenbart, att sådant beslut
skulle meddelas utan tidsutdräkt. Stöd för denna uppfattning kunde hämtas
ur förarbetena till gällande krigslagstiftning.

Vid föredragning inför lagrådet av det förslag till strafflag för krigsmakten,
som förelädes 1914 års senare riksdag, yttrade sålunda lagrådet bland
annat (sid. 388 i prop. nr 57/1914 B): »Det ligger i den disciplinära bestraffningens
natur, att straffet bör följa så hastigt som möjligt på förseel -

204

sen. Detta är också beaktat i förslaget, som medgiver befälhavaren att utan
auditörens hörande ålägga disciplinstraff, om hans hörande skulle medföra
väsentligt uppskov med målets avgörande. Vad som bör förstås med väsentligt
uppskov kan ju bliva föremål för olika meningar, men att fördröjandet
måste vara synnerligen ringa för att ej betraktas såsom väsentligt
torde vara klart. Vid förut omförmälda sammanträde med krigsbefälet
(sammanträde, som på lagrådets inbjudan hölls med arméfördelningscheferna
samt regements- och kårcheferna, vilka vid tiden för lagrådets granskningsarbete
voro samlade i huvudstaden) uttalades enhälligt den åsikten,
att de disciplinära förseelser, som under dagen anmäldes till befälhavaren,
borde, därest icke särskilda förhållanden föranledde undantag, i krigstuktens
intresse behandlas och eventuellt bestraffas innan befälhavaren lämnade
sin expedition för dagen.»

Vid anmälan i statsrådet av lagrådets utlåtande yttrade dåvarande chefen
för justitiedepartementet (förenämnda prop. sid. 437): »Såväl i krigstuktens
intresse som för undvikande därav, att någon onödigt länge kvarhålles i
förvarsarrest är det visserligen av allra största vikt att disciplinmålen ofördröjligen
komma till avgörande, och vill jag i detta hänseende gärna instämma
i krigsbefälets uttalande, att dylika mål i vanliga fall böra avdömas
samma dag, som förseelsen anmälts för befälhavaren. Anordnas samarbete
mellan befälhavare och auditören på ett tillfredsställande sätt, är jag
emellertid övertygad därom, att det endast blir i undantagsfall som auditörens
hörande behöver föranleda längre uppskov med målets avgörande, än
nu är nämnt.»

I skrivelserna till cheferna för Upplands regemente, Dalregementet och
Norrbottens regemente tilläde militieombudsmannen därjämte:

Med anledning av vad regementscheferna yttrat angående svårigheten att
under övningarna låta straffet gå i verkställighet ville militieombudsmannen
hänvisa till bestämmelsen i 207 § strafflagen för krigsmakten att disciplinstraff,
som blivit ålagt av befälhavare genast skulle verkställas, »där så kan
ske». Det vore sålunda uttryckligen medgivet att uppskjuta straffverkställigheten
om hinder mötte mot denna. Vid tolkningen av innebörden av uttrycket
»där så kan ske» borde dock beaktas att det främst vöre hänsynen
till disciplinens upprätthållande som talade för att jämväl straffverkställigheten
borde följa på förseelsen så snabbt som möjligt.

Militieombudsmannen funne sig kunna låta bero vid de gjorda erinringarna.
Innehållet i skrivelsen till chefen för Upplands regemente skulle av
denne delgivas vice krigsdomaren Svedberg.

205

2. Fråga huruvida mål angående rymning som föranlett hämtningskostnader
alltid måste hänskjutas till krigsrätts prövning.

Vid tjänstförrättande militieombudsmannens inspektion av Jämtlands
fältjägarregemente den 4 juli 1938 lämnade regementschefen, översten N. J.
A. Stenbeck följande upplysningar om den vid regementet tillämpade praxis
ifråga om handläggningen av mål om ansvar för rymning:

Då fråga uppstode örn bestraffning av värnpliktig för underlåten inställelse
till tjänstgöring, brukade målet alltid hänskjutas till krigsrätt, om kostnader
uppstått för den värnpliktiges hämtning till regementet. Man hade ansett det
erforderligt att hans ersättningsskyldighet bleve fastslagen genom dom. Det
syntes regementschefen ovisst om det vore nödvändigt att blott för ersättningsfrågans
skull tillgripa krigsrättsförfarande, då målet i övrigt kunde
avgöras i disciplinär ordning. En av auditören verkställd undersökning
hade givit vid handen, att uppfattningen härom vore olika vid olika truppförband
inom armén. På vissa håll behandlades rymningsmål såsom disciplinmål,
varvid man utginge från att ersättningsskyldigheten följde omedelbart
av stadgandet i''§ 145 punkt 3 inskrivningsförordningen. Enligt denna
senare uppfattning skulle alltså avdrag å det penningbidrag, som enligt
kungl, kungörelsen den 5 mars 1926 (nr 60) utginge till värnpliktiga, kunna
ske endast på grundval av räkning som av länsstyrelsen överlämnats till regementets
kassa jämlikt nämnda lagrum.

I inspektionsprotokollet antecknades, att det vid genomgång av regementskrigsrättens
protokoll befunnits att, på sätt regementschefen uppgivit, mål
om rymning av värnpliktiga så gott som alltid överlämnades till krigsrätten
samt att krigsrätten, på yrkande av krigsfiskalen, i samband med ådömande
av ansvar för rymning förpliktade den dömde att ersätta statsverket hämtningskostnaden.

Med anledning av vad sålunda förekommit vid inspektionen anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen i skrivelse den 27 juli 1938 till regementschefen
följande:

I § 145 mom. 3 inskrivningsförordningen den 18 december 1936 stadgades,
att all kostnad för utebliven värnpliktigs hämtning till inskrivningsförrättning
eller tjänstgöring skulle förskjutas av Konungens befallningshavande
samt att, i händelse den hämtade saknade tillgång till kostnadens bestridande,
denna skulle gottgöras från vederbörligt anslag. I samma moment funnes
även en föreskrift om åtgärd som av truppförbandschef skulle vidtagas, om
förskjuten liämtningskostnad icke kunnat uttagas av den värnpliktige under
honom åliggande tjänstgöring.

Bestämmelserna förutsatte tydligen att hämtningskostnad skulle i sista
hand gäldas av den värnpliktige samt vidare att vissa åtgärder skulle kunna
ifrågakomma för kostnadens uttagande hos honom.

Beträffande de militära myndigheternas befattning med dylika ärenden
hade sedan gammalt den uppfattningen varit rådande, att det ålåge truppför -

206

bandens kassaförvaltningar att bevaka kronans fordringsanspråk mot de
värnpliktiga. Förvaltningsmyndigheterna hade sålunda ansetts böra bereda
kronan ersättning för hämtningskostnaden genom avdrag å det penningbidrag
som skulle utgå till den värnpliktige jämlikt § 9 i kungl, kungörelsen
den *5 mars 1926 (nr 60) angående avlöning för rullförings-(sjörullförings-)
befäl och värnpliktiga under fredstid m. m. Det hade förekommit att en
regementsintendent, som underlåtit att innehålla penningbidrag i avräkning
å hämtningskostnad, blivit av kammarrätten och regeringsrätten förpliktad
att betala det belopp som kunnat innehållas (se regeringsrättens årsbok
1912 sid. 198). Arméförvaltningens civila departement hade i cirkulärskrivelser
den 6 maj 1913 anmodat kassaförvaltningarna att på nämnda sätt
sörja för att hämtningskostnader bleve i största möjliga utsträckning guldna
av de värnpliktiga.

Att en dylik kvittningsrätt förelåge för kronan torde vara oomtvistligt.
Härpå grundade sig för övrigt kungl, kungörelsen den 26 maj 1933 (nr 247)
varigenom till § 11 i ovannämnda kungörelse fogats ett nytt stycke av
denna lydelse: »För kvittning mot fordran, som kronan må äga hos värnpliktig
på grund av förhållande, som har samband med värnpliktstjänstgöringen,
må intjänt penningbidrag icke tagas i anspråk till större del än
att, förutom det belopp, vilket må varda innehållet såsom bidrag till familjeunderstöd,
för den värnpliktige själv återstå 30 öre för dag räknat.»

Rörande tillkomsten av detta stadgande torde få hänvisas till militieombudsmannens
framställning till Konungen den 25 oktober 1929 (ämbetsberättelsen
1930 sid. 187 samt 1934 s. 227).

Då innehållande av penningbidrag i avdrag på hämtningskostnad således
innefattade kvittning av en kronans fordran mot värnpliktigs tillgodohavande,
syntes för kvittningens verkställande icke erfordras att den förstnämnda
fordringen blivit fastställd genom dom. I de fall då värnpliktig uteblivit
från inskrivningsförrättning — varom ju enligt § 145 inskrivningsförordningen
i förevarande hänseende gällde i huvudsak samma regler som beträffande
uteblivande från tjänstgöring — förelåge icke möjligheten att låta
ansvars- och kostnadsfrågorna gemensamt prövas av domstol, enär böter för
sådan försummelse uttoges på grund av Konungens befallningshavandes resolution
på sätt i § 45 värnpliktslagen stadgades. Det torde icke ifrågasättas
att för kostnadsfrågans prövning i dylika fall särskild talan skulle
anhängiggöras vid allmän domstol. I det ovannämnda rättsfallet år 1912,
där frågan gällde kostnad för hämtning till inskrivningsförrättning, syntes
något domstolsutslag icke hava förelegat. Något särskilt skäl att vid fall
av uteblivande från tjänstgöring fordra domstolsbeslut såsom förutsättning
för kvittningens verkställande förelåge icke.

Om således avdrag för hämtningskostnad borde ske å värnpliktigs penningbidrag,
oaktat hans betalningsskyldighet icke blivit fastställd genom
dom, vöre det likvisst angeläget att avdraget icke skedde utan någon som
helst undersökning rörande dess befogenhet. I allmänhet torde väl någon
tvekan härom icke föreligga. Dock kunde det undantagsvis hända att hämt -

207

ning icke bort ske och att den värnpliktige i följd därav icke vore skyldig
att ersätta kostnaderna. Om sådant fall skulle inträffa, borde givetvis kassaförvaltningen
utan dröjsmål underrättas därom, liksom det måste åligga förvaltningen
att noggrant pröva invändningar som av värnpliktiga framställdes
mot verkställda avdrag. Oavsett invändning borde naturligtvis också,
örn avdrag som redan skett befunnes oriktigt, den värnpliktige erhålla anvisning
att söka rättelse.

Ett skäl att hänskjuta rymningsmål till krigsrätt, då hämtningskostnader
uppstått, kunde tänkas ligga däri att kostnaderna skulle kunna på grund
av utslaget uttagas exekutivt hos den dömde. I fall då en från tjänstgöring
utebliven värnpliktig ägde utmätningsbara tillgångar men likväl vägrade att
på anmodan av exekutiv myndighet frivilligt betala hämtningskostnad, kunde
det visserligen vara till fördel att kostnadsfrågan blivit avgjord redan i
rymningsmålet. Sådana fall torde emellertid vara sällsynta, och i den mån
de förekomme syntes det böra ankomma på vederbörande civila myndighet
att vidtaga åtgärder för erhållande av exekutionstitel.

Genom den praxis i fråga om rymningsmålens behandling, som tillämpades
vid Jämtlands fältjägarregemente och enligt vad tjänstförrättande militieombudsmannen
erfarit även vid Norrlands artilleriregemente, handlades årligen
vid dessa regementens krigsrätter ett icke obetydligt antal mål av sådan
beskaffenhet att de på de flesta andra håll skulle hava avgjorts av regementschefen
såsom disciplinmål. Det vore tydligen i och för sig önskvärt
att den militära straff- och rättegångslagstiftningen tillämpades någorlunda
enhetligt inom försvarsväsendets olika delar. Då flertalet mål om utevaro
från tjänstgöring vore av jämförelsevis enkel beskaffenhet, innebure deras
hänskjutande till krigsrätt vanligen en ur bestraffningssynpunkt onödig omgång.
Härtill komme att avgörandet och därmed straffverkställigheten fördröjdes,
vilket utgjorde en särskild olägenhet i de fall då den värnpliktige
icke skulle kvarhållas i tjänstgöring utan ånyo inkallas vid senare tillfälle.
Av vad ovan anförts framginge, att tjänstförrättande militieombudsmannen
funnit en ändrad praxis vid regementet icke möta hinder ur den som skäl
för nuvarande praxis åberopade synpunkten att hämtningskostnadernas uttagande
skulle kunna försvåras eller hindras.

3. Fråga huruvida ett genom laga kraft ägande dom ogillat åtal må läggas
den tilltalade till last i befordringshänseende.

Den 27 april 1936, då maskinisten av 2. graden Hjalmar Andersson tjänstgjorde
såsom vakthavande maskinist å depåfartyget Svea, blev en sjöman
under utförande av smörjningsarbete å fartyget så svårt skadad att han omedelbart
avled.

Allmän åklagare yrkade vid särskilda krigsrätten för kustflottan ansvar
å Andersson för det han genom underlåten tillsyn vållat sjömannens död.

208

Krigsrätten förklarade i utslag den 16 maj 1936 att Andersson, vilken det
i egenskap av vakthavande maskinist ålegat att tillse personalens säkerhet,
dels gjort sig skyldig till vårdslöshet i fullgörande av honom åliggande tjänsteplikt
dels ock genom nämnda vårdslöshet finge anses hava varit vållande
till sjömannens död, i följd varav krigsrätten dömde Andersson jämlikt
94 § strafflagen för krigsmakten jämförd med 14 kap. 9 § allmänna strafflagen
samt 130 § förstnämnda lag att i en bot undergå disciplinstraff av
vaktarrest i femton dagar.

Sedan Andersson i krigshovrätten anfört besvär över utslaget, anförde
krigshovrätten i utslag den 17 november 1936: Krigshovrätten funne i målet
upplyst att Andersson, vilken vid olyckans inträffande varit vakthavande
maskinist vid styrbords maskin, till följd därav att den vid babords maskin
tjänstgörande maskinisten ej tidigare tjänstgjort å Svea och därför ej varit
fullt insatt i maskineriets skötsel, måst ägna viss uppmärksamhet jämväl åt
skötandet av babords maskin och därigenom hindrats från ett odelat aktpågivande
av förhållandena vid styrbords maskin. I betraktande härav och
med hänsyn till vad i målet förekomme därom, att sikten i viss mån varit
skymd genom i maskinrummet vid tillfället utsläppt ånga, kunde det av
den i målet förebragta utredningen icke anses otvetydigt framgå att Andersson
gjort sig skyldig till vårdslöshet i åtalat hänseende, och prövade krigshovrätten
förty skäligt att, med ändring av krigsrättens utslag, förklara den
mot Andersson förda ansvarstalan icke kunna bifallas.

I en den 21 mars 1938 till militieombudsmannen inkommen skrift anhöll
Andersson — med förmälan att, då tiden nu vore inne för hans befordran
till högre tjänstegrad, den med berörda utslag avsedda händelsen dragits
fram som skäl för att befordran ej kunde ske — örn militieombudsmannens
uttalande huruvida det kunde anses riktigt att krigsrättens utslag åberopades
såsom skäl mot befordran, då Andersson sedermera av krigshovrätten
blivit frikänd från ansvar.

Sedan militieombudsmannen genom skrivelse den 24 mars 1938 anmodat
chefen för Karlskrona örlogsstation att inkomma med yttrande i ärendet,
anförde stationschefen, kommendören Helge Friis i skrivelse den 30 i nämnda
månad följande: Beträffande befordran till flaggunderofficer föreskreves
i reglementet för marinen del I A 1937 § 22 punkt 2 b) bland annat, att
vederbörande för befordran skulle hava visat framstående duglighet ävensom
pålitlighet i tjänsten. För bedömande av dugligheten i tjänsten avgåves betyg
för tjänstbarhet, vilka bland annat tjänade chefen för örlogsstationen till ledning
vid avgörandet av befordringsfrågor. Enligt sedan lång tid tillbaka
tillämpade, på erfarenhet grundade normer skulle vederbörande för att kunna
komma ifråga till befordran hava erhållit vissa minimibetyg beträffande
såväl tjänstbarhet som uppförande. Dessa fordringar uppfylldes icke av
Andersson, varför han icke befordrats i tur utan blivit förbigången hösten
1936. Andersson hade av särskilda krigsrätten å kustflottan dömts till
15 dagars vaktarrest för vållande till annans död samt för det fel i tjänsten
han i anmärkta hänseende visat, men krigshovrätten hade funnit att det

209

icke kunde anses otvetydigt framgå, att Andersson gjort sig skyldig till
vårdslöshet i tjänsten, varför den mot Andersson förda talan icke kunnat
bifallas. Även örn Andersson således icke skulle anses hava visat vårdslöshet
i tjänsten, vore dock steget därifrån till framstående duglighet så stort,
att den inträffade händelsen — icke krigsrättens eller krigshovrättens utslag
-—- givetvis komme att tagas i betraktande, om Andersson någon gång i framtiden
i övrigt skulle fylla fordringarna för befordran enligt vid stationen
tillämpade normer.

Sedan yttrandet utställts till påminnelser av Andersson, inkom från denne
den 19 april 1938 en skrift, däri anfördes i huvudsak följande: Emedan chefen
för örlogsstationen bland annat som skäl för utebliven befordran åberopat
Anderssons tjänsteduglighet och uppförande, ville Andersson bemöta
dessa påståenden. Han hade under hela sin femtonåriga tjänstetid såsom
underofficer av 2. graden haft högsta betyget, 10, i uppförande. Sedan sex
år tillbaka, eller från oktober 1932, hade han vid tjänstgöring å varvet haft
tjänstbarhetsbetyget 8, vilket betyg i mars 1938 höjts till 9. Vid tjänst ombord
hade han under hela sin tjänstetid som underofficer av 2. graden ej
haft lägre betyg än 8 i tjänstbarhet, men väl högre. Under åren 1926—1932
hade Andersson för tjänst å varvet haft betygsgraden 7 i tjänstbarhet. Åren
1919—1926 hade Andersson för tjänst å varvet haft betygsgraden 8. Betyget
7 gåves i de fall då någon utfört ett »mindre värdigt» arbete eller gjort
sig skyldig till tjänstefel, men det kunde även — såsom i Anderssons fall —
utdelas i bestraffande syfte. Denna betygssättning hade icke varit rättvis.
Den hade föranletts därav att Andersson i skrivelse till Kungl. Maj :t rörande
lön under sjukdom, som Andersson år 1931 ådragit sig i tjänsten, åberopat
den olämpliga behandling Andersson varit utsatt för. Efter denna händelse
hade Andersson vintern 1931—1932 tjänstgjort å pansarkryssaren
Sverige (varvstjänstgöring) och hade då blivit tilldelad det ansvarsfullaste
arbetet bland maskinisterna. Andersson hade vid betygssättningen erhållit
betygsgraden 7 utan att dock uppbördsmaskinisten ombord blivit tillfrågad,
oaktat han vore den ende som kände till maskinisternas arbetsprestationer
och brukade anmodas avgiva förslag vid betygssättningen. Därefter hade Andersson
tjänstgjort å torpedkryssaren Örnen (likaledes varvstjänstgöring) för
vilken tjänstgöring han av uppbördsmaskinisten erhållit förslagsbetyget 8.
Betyget hade dock bestämts till 7. Andersson hade år 1932 hos varvschef en
anhållit om undersökning, varför hans arbetsduglighet åren 1931—1932 ej
kunnat värdesättas högre än med betygsgraden 7, men då varvschef en ansett
detta betyg mycket bra och trott att det ej skulle inverka menligt på
Anderssons befordran, hade Andersson återkallat sin anhållan. I februari
1937 hade Andersson hos chefen för örlogsstationen anhållit om undersökning
beträffande samma sak, men Andersson hade ännu ej fått något svar.
Andersson anhölle därför att saken måtte bliva föremål för utredning, sa
att Andersson erhölle det betyg han borde baft och som svarade mot hans
arbetsduglighet. Andersson ansåge det anmärkningsvärt, att Friis kunde
lasta honom för ett straff som han frikänts från. Än mera anmärkningsvärt

14—388916. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

210

ansåge Andersson det vara att Friis kunnat påstå, att olyckshändelsen uppkommit
genom att Andersson varit i saknad av framstående duglighet och
pålitlighet i tjänsten. Häremot ville Andersson åberopa, att han vid berörda
tid för tjänst ombord haft betygsgraden 9 i tjänstbarhet, vilket vore praktiskt
taget det högsta betyg som gåves, då betygsgraden 10 hörde till undantagen.
Sedan krigsrättens utslag meddelats hade betyget sänkts till 8 men
efter krigshovrättens friande utslag hade det icke — såsom rätteligen bort
ske — åter höjts. Även den som hade betygsgraden 8 uppfyllde emellertid
enligt av chefen för örlogsstationen åberopad norm fordringarna för befordran.
Eftersom Andersson sedan oktober 1932 icke haft lägre betyg än
8 i tjänstbarhet hade han — då enligt reglementet för marinen för befordran
till flaggunderofficer erfordrades att hava varit underofficer av 2. graden i
minst fem år samt att hava visat framstående duglighet ävensom pålitlighet
i tjänsten — enbart sedan sist angivna tid uppfyllt de fordringar reglementet
föreskreve för befordran. Vidare ville Andersson framhålla, att han ej befordrats
till flaggunderofficer i flottan trots att han vore ständigt inkallad
och varit underofficer av 2. graden vid flottan å aktiv stat och övergångsstat
i sammanlagt 15 år. Chefen för örlogsstationen hade innevarande
vår till flaggunderofficer i flottan befordrat en person, som ej varit underofficer
av 2. graden vid flottan och endast tjänstgjort som underofficer av 2.
graden i flottan 6 månader. Hela den övriga tiden hade han kunnat ägna
sig åt sin privata anställning. Med stöd av vad Andersson sålunda anfört
anhöll Andersson örn besked, hur den bestraffning han ådömts av krigsrätt
men därefter frikänts från av krigshovrätten skulle tolkas ävensom beträffande
frågan, huruvida han uppfyllde fordringarna för befordran till flaggunderofficer.
Därest ej den av Andersson påtalade betygshistorien, som
läge 6 år tillbaka i tiden, behövde utredas, anhöll Andersson att den ej heller
skulle inverka menligt å hans vidare befordran.

Vid skrivelsen voro fogade dels bestyrkt utdrag av rullan för Andersson,
vilket utdrag bestyrkte riktigheten av Anderssons i skrivelsen lämnade uppgifter
örn honom tilldelade betyg, dels ock två brev från flaggmaskinisten
Marcus Petersson till Andersson, det ena brevet dagtecknat den 20 maj 1932,
innehållande att Petersson hade Anderssons arbetsduglighet vid tjänstgöring
å pansarskeppet Sverige i mycket friskt minne, varför Petersson allra minst
givit betyget 7, samt att Andersson av uppbördsmaskinisten å torpedkryssaren
Örnen erhållit förslagsbetyget 8, det andra brevet dagtecknat den 30
maj 1932, innehållande uppgift av Petersson att från honom icke infordrats
något betyg för Andersson och att, örn så varit fallet, Petersson icke skulle
hava satt betyget 7.

* *

❖

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen i skrivelse den 20 juli 1938 till kommendören Friis
följande:

211

Med anledning av Anderssons förfrågan huruvida det vore riktigt att krigsrättens
fällande utslag åberopades som skäl mot hans befordran, oaktat utslaget
blivit upphävt av krigshovrätten, hade Friis uttalat att den händelse
som föranlett åtalet givetvis komme att tagas i betraktande, om Andersson
i framtiden skulle i övrigt fylla fordringarna för befordran. Det syntes framgå
av Friis yttrande, att han ansåge omständigheterna vid ifrågavarande tillfälle
hava varit sådana, att de, trots det frikännande utslaget, varit graverande
för Andersson, åtminstone såtillvida, att denne icke kunde anses hava
ådagalagt framstående duglighet i tjänsten och därför icke uppfyllde de krav
som ställdes för befordran till flaggunderofficer.

Enligt krigshovrättens utslag hade hovrätten funnit, att det icke av utredningen
kunde anses otvetydigt framgå att Andersson gjort sig skyldig till
vårdslöshet i åtalade hänseendet, och hovrätten hade på den grund förklarat
åtalet icke kunna bifallas. Sedan detta utslag vunnit laga kraft, hade man
vid bedömande av Anderssons förhållande i tjänsten att utgå från att någon
försummelse från hans sida icke förelupit vid tillfället. Det vore av synnerlig
vikt med hänsyn till rättssäkerheten, att ett lagakraftägande domstolsutslag
sålunda respekterades. Hade, såsom i detta fall, en fråga om befattningshavares
förhållande i tjänsten och hans eventuella vållande till annans
död varit föremål för utredning och prövning i rättegång, och hade målet
lett till hans frikännande på den grund att försummelsen icke blivit bevisad,
vore han berättigad att fordra, att händelsen sedermera icke i något hänseende
lades honom till last. De myndigheter som hade att bedöma hans duglighet
och pröva hans kvalifikationer för befordran ägde därför icke att efter
eget gottfinnande, med tillämpning av andra och friare normer än som
gällde beträffande bevisning inför rätta, taga ställning till den genom rättegången
avgjorda frågan. Då Friis syntes hava fäst visst avseende vid formuleringen
av krigshovrättens utslag, däri sades att det icke »otvetydigt» framginge,
att Andersson gjort sig skyldig till försummelse, ville tjänstförrättande
militieombudsmannen till förebyggande av missförstånd framhålla att den
tvekan, som möjligen kunde utläsas ur ordalagen i fråga om bevisningen i
målet, icke inverkade på det föreliggande spörsmålet. Utslaget vore klart
såtillvida att det innebure, att Andersson icke blivit lagligen övertygad örn
någon försummelse. Man vore vid sådant förhållande icke berättigad att på
grund av den inträffade dödsolyckan ifrågasätta Anderssons »framstående
duglighet och pålitlighet i tjänsten».

Då av Friis yttrande framginge att frågan örn Anderssons befordran stöde
öppen, ansåge sig tjänstförrättande militieombudsmannen icke för det dåvarande
böra ingå på den av Andersson i hans senaste skrift berörda betygssättningen
vid örlogsvarvet under åren 1926—1932. De av honom anmärkta
förhållandena torde för övrigt ligga alltför långt tillbaka i tiden för att de i
och för sig kunde antagas öva någon avgörande inverkan på befordringsärendets
fortsatta behandling.

En avskrift av skrivelsen till Friis tillställdes samtidigt Andersson.

212

4. Om villkoren för befordran till musikunderofficer.

Enligt § 63 mom. 8 tjänstgöringsreglementet för armén skall den, som förordnas
till musikunderbefäl vid infanteriet, äga fullgod skicklighet att slå
trumma och giva signaler på signalhorn, varjämte för att kunna befordras
till musikfurir fordras musikalisk begåvning och skicklighet. Musiksergeant
skall enligt § 65 mom. 3 nämnda reglemente tillsättas i enlighet med vad därom
är särskilt stadgat. Bestämmelser i detta ämne hava meddelats genom
kungl, brev den 18 juni 1937 (T L A nr 27), däri under II mom. 3 föreskrives,
att för tillsättande av musiksergeantsbeställning skall gälla i tillämpliga delar
vad om tillsättande av annan sergeantsbeställning är stadgat samt att för befordran
till dylik beställning fordras att hava innehaft beställning såsom
musikunderbefäl, uppfylla för befordran till musikfurir i tjänstgöringsreglementet
för armén stadgade fordringar, äga den allmänbildning, som kräves
av underofficer, samt läkarintyg om fältduglighet.

Uti § 62 mom. 4 berörda reglemente stadgas, att med iakttagande av bestämmelserna
om särskilda kompetensvillkor och andra föreskrifter, som i
detta avseende äro meddelade, de enda grunderna vid besättande av beställning
och avgivande av befordringsförslag skola vara förtjänst och skicklighet,
ådagalagd på sådant sätt, att den kan förutsättas skola göra sig gällande i
den beställning eller tjänstegrad, som besättandet eller förslaget avser.

Vid personligt besök å militieombudsmansexpeditionen den 14 maj 1938
anförde musikfuriren vid Svea livgarde E. M. Thölin följande:

Thölin vore den i tjänsten äldste musikfuriren vid regementet och stöde
sålunda närmast i tur till underofficersbefordran. Emellertid hade Thölin
sig bekant att han i ett nyligen av musikdirektören ingivet befordringsförslag
blivit förbigången till befordran till sergeant i regementet. Anledningen
härtill kände Thölin icke; dock hade han hört sägas att musikdirektören icke
önskade hava någon underofficer på Tholins instrument, dragbasun. Även
föregående år, då två nya underofficersstater tillkommit vid musikkåren, hade
det, enligt vad Thölin erfarit, varit tal örn att förbigå honom. Emellertid
hade saken då icke blivit aktuell, emedan två underofficerare övertransporterats
från ingenjörtrupperna. Thölin anhölle örn militieombudsmannens
åtgärd till förhindrande av att han lede förfång genom att nu förbigås till befordran.

Sedan militieombudsmannen infordrat yttrande från sekundchefen och
musikdirektören, inkommo dylika yttranden den 30 maj 1938.

Musikdirektören P. G. A. Grundström anförde bland annat: Då antalet
musikunderofficersbeställningar i förhållande till musikkårens totala numerär
vore starkt begränsat, måste vid befordran ett omsorgsfullt urval företagas.
Den omständigheten att vederbörande vore äldst och stöde i tur kunde
ej enbart få vara avgörande. Musikunderofficerarna utgjorde musikkårens
»kvalitativa kärna» och av dem måste fordras stor yrkesskicklighet både som
exekutörer och pedagoger. Ett ofrånkomligt villkor vore kompetens att svara

213

för någon av de ledande (solo-) stämmorna inom musikkåren. Thölin trakterade
dragbasun och denna instrumentgrupp tillhörde icke de ledande stämmorna
utan räknades till de s. k. sekund-(ackompanjemangs-) stämmorna.
Stämbesättningen i dessa grupper måste upprätthållas med personal i manskapsbeställningar.
Som biinstrument trakterade Thölin bastrumma, vilket
ännu mindre motiverade någon befordran. Skulle dragbasunister och bastrumslagare
befordras till musikunderofficerare, bleve följden en musikalisk
katastrof, varför Grundström enbart med hänsyn till stämbesättningen och
musikkårens spelbarhet icke kunde avgiva ett sådant befordringsförslag.
Härtill komme emellertid att Thölin år 1930, då barytonstämman skolat nybesättas,
fått försöka övertaga denna solostämma. Försöket hade emellertid
totalt misslyckats samt klart och tydligt visat, att Tholins musikaliska kapacitet
ej räckt till för mera krävande uppgifter. Valet hade då fallit på nuvarande
musikfuriren Lennholm. Redan den 1 november 1931 hade Thölin
blivit förbigången vid befordran till 1. klass furir av en yngre musikfurir,
som sedermera befordrats år 1936 till musiksergeant i regementet och år 1937
till musiksergeant på stat. Då antalet musikunderofficersbeställningar genom
1936 års härordning från och med den 1 juli 1937 ökats, hade Grundström
till befordran föreslagit musikfurirerna M. de la Berg och ovannämnda
Lennholm. Den förstnämnde vore 1 :a B-klarinettist i kåren och hade dessutom
avlagt militär musikdirektörsexamen med utmärkta betyg. Den senare
vore den ovan omtalade barytonisten, vilken redan som helt ung övertagit
den uppgift, vilken Thölin icke visat sig vuxen. Lennholm trakterade såsom
biinstrument samma instrument som Thölin (dragbasun) men med ojämförligt
mycket större skicklighet. Genom intransport av tvenne musikunderofficerare
från Svea ingenjörkår hade den planerade befordran av dessa båda
musikfurirer till musikunderofficerare på stat icke kunnat komma till stånd.
Grundström hade därför föreslagit, att de snarast möjligt skulle befordras till
musiksergeanter i regementet. Detta förslag vore med hänsyn till nyttan
för musikkåren i alla avseenden välmotiverat och intet hade framkommit som
kunde giva Grundström anledning att ändra ståndpunkt.

Sekundchefen, generalmajoren H. M. Cederschiöld anförde i sitt yttrande:
Från regementets sida hade medgivande för Thölin till rekapitulation mera
föranletts av hänsyn till hans ställning som familjeförsörjare än av musikkårens
behov. Frågan örn befordran till musiksergeant vid regementet vore
för närvarande icke aktuell, enär någon musiksergeantslön icke bleve ledig
förrän i december 1940. Befordran till musiksergeant i regementet hade såsom
belöning för visad framstående duglighet ifrågasatts för en musikfurir
som hade musikdirektörsexamen. Skäl för dylik belöning åt Thölin förelåge
däremot icke.

Sedan yttrandena utställts till påminnelser av Thölin anförde denne i skrivelse
den 20 juni 1938: Stämbesättningen inom underofficerskåren borde vara
i möjligaste mån representativ. Därest befordran till musikunderofficer komme
att ske på sätt Grundström anfört, skulle ett flertal musikunderofficerare
komma att traktera klarinett och kornett, medan övriga stämmor bleve sämre

214

eller icke alls representerade av beställningshavare av underofficersgrad. Anledningen
till Tholins misslyckande vid prov för övertagande av barytonstämman
år 1930 hade varit, att Thölin vid berörda tillfälle nyss prövat in till
musikkonservatoriet på dragbasun, vilket då för Thölin varit ett nytt instrument.
Svårigheten att samtidigt utbilda sig å två så krävande instrument
som de båda nämnda vore betydande. Under vinterhalvåret 1937—1938 hade
Thölin emellertid vid flera tillfällen traktera! barytonstämman utan att någon
kritik från Grundström försports. Först i samband med ökningen av staterna
för musikpersonalen vid regementet år 1937 hade Thölin upplysts om att
han icke vöre avsedd för befordran till underofficer. Thölin kunde icke finna
annat än att, då en beställningshavare undan för undan medgåves kvarstå i
tjänst utan att någon som helst anmärkning riktades mot sättet för fullgörandet
av ålagda uppgifter, däri läge ett erkännande, att han väl fyllde sin plats.
Då Thölin under nära 17 år varit i aktiv tjänst såsom militärmusiker ansåge
han sig hava förvärvat sådana kvalifikationer att hans befordran till underofficer
ur musikkårens synpunkt kunde anses väl motiverad.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 15 augusti 1938 till chefen för
armén, under framhållande av att gällande författningar och reglementen icke
syntes giva något uttryckligt stöd åt de av Grundström åberopade befordringsgrunderna
samt med hänvisning till frågans principiella betydelse, anhållit
örn yttrande huruvida berörda befordringsgrunder enligt chefens för
armén åsikt vore riktiga, anförde chefen för armén i ett den 29 september 1938
avgivet utlåtande följande: Ur bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för
armén §§ 63 mom. 8 och 65 mom. 3 samt kungl, brevet den 18 juni 1937
mom. II: 3 kunde icke för befordran till musiksergeant härledas några särskilda
fordringar i musikaliskt hänseende — t. ex. förmåga att traktera visst
eller vissa instrument — utöver dem som gällde för befordran till musikfurir.
Att göra en dylik befordran enbart beroende av vederbörandes förmåga att
tillfredsställande svara för en s. k. ledande stämma inom musikkåren syntes
sålunda icke riktigt. Intill dess annorlunda bleve föreskrivet, borde sålunda
i princip den som visat sig besitta sådan musikalisk begåvning och skicklighet,
att han ansetts kunna befordras till musikfurir, också kunna bliva musiksergeant.
Vid befordran inom armémusiken kunde emellertid enligt chefens
för armén åsikt icke bortses från den i § 62: 4 tjänstgöringsreglementet stadgade
allmänna befordringsregeln eller att grund för besättande av beställning
skulle vara förtjänst och skicklighet, ådagalagd på sådant sätt, att den kunde
förutsättas skola göra sig gällande i den beställning eller tjänstegrad som
besättandet avsåge. Sett ur denna synpunkt borde hinder icke möta att i det
särskilda fallet göra en uppskattning av en i tur till befordran stående musikfurirs
yrkesskicklighet över huvud taget och därefter träffa ett avgörande på
grundval av denna uppskattning. I annat fall syntes det icke vara möjligt
att tillgodose den ena av armémusikens — senast av försvarskommissionen
angivna -—- två huvuduppgifter eller att utföra harmonimusik. Då ett värdigt
utförande av dylik musik naturligen förutsatte, att de kvalitativa kraven på
musikkårens medlemmar i olika grader icke eftersattes, syntes ett visst llän -

215

synstagande till arbetsförhållandena inom musikkåren vid tidpunkten för befordringsärendenas
avgörande vara tillåtet. Att ett dylikt hänsynstagande i
allt fall icke varit främmande för försvarskommissionen syntes framgå av
dess i propositionen nr 225 till 1936 års riksdag återgivna uttalande, att de
kvalitativa kraven på musikkårerna borde tillgodoses, så långt hänsynen till
de ekonomiska förhållandena det medgåve. Till undvikande av intressekollisioner
å förevarande område syntes det önskvärt, att redan vid uppflyttningen
i musikfurirsgraden relativt stränga bedömningsgrunder anlades.

sfs #

I skrivelse till sekundchefen för Svea livgarde den 19 oktober 1938 anförde
militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande:

Av de anförda bestämmelserna angående villkoren för befordran till musiksergeant
framginge, att för dylik befordran krävdes, såvitt nu vore i fråga,
att vederbörande skulle hava innehaft beställning såsom musikunderbefäl
samt uppfylla i tjänstgöringsreglementet för armén stadgade fordringar för
befordran till musikfurir. Något krav i musikaliskt hänseende uppställdes
sålunda icke utöver det som läge i hänvisningen till villkoren för befordran
till musikfurir. För sistnämnda befordran krävdes, utöver vissa angivna tekniska
färdigheter, musikalisk begåvning och skicklighet. Kraven i fråga om
musikalisk begåvning och skicklighet vore alltså desamma vid befordran
från musikfurir till musikunderofficer som vid befordran till musikfurir. Av
det förhållandet att en musiker en gång befunnits kompetent till musikfurirsbefordran
följde givetvis icke att han sedermera ständigt skulle anses kompetent
även till musikunderofficerstjänst. Uppenbart vore att den musikaliska
skickligheten kunde förändras till det sämre såväl som till det bättre. Det
torde sålunda böra uppställas den fordran att den som skulle befordras till
musikunderofficer uppfyllde fordringarna för furirsbefordran i fråga örn
musikalisk begåvning och skicklighet just vid det tillfälle då befordran skedde.
Att Thölin skulle hava förlorat den musikaliska skicklighet han måste
hava besuttit vid befordran till musikfurir vöre knappast antagligt, då han
alltsedan dess syntes hava varit utövande musiker. Att en förändring i denna
riktning inträtt hade icke heller i ärendet ifrågasatts. Grundström hade
i ärendet gjort gällande att ett ofrånkomligt villkor för befordran till underofficer
vore kompetens att svara för någon av de ledande stämmorna inom
musikkåren. Uppställandet av dylikt särskilt villkor för befordran till underofficer
saknade såsom framginge av det anförda varje stöd i tjänstgöringsreglementet.
Då emellertid frågan om Tholins befordran till musikunderofficer
enligt sekundchefens uppgift icke vore aktuell funne militieombudsmannen
ej skäl att i ärendet företaga annan åtgärd än att militieombudsmannen
genom skrivelsen velat delgiva sekundchefen sin mening angående den rätta
tolkningen av befordringsbestämmelserna. Sekundchefen skulle giva Grundström
och Thölin del av innehållet i skrivelsen.

216

5. Fråga om villkoren för kommendering till lägre underofficersskola
vid kustartilleriet. Fråga tillika i vad mån regementschef ägt ändra av
kompanichef satta tjänstbarhetsbetyg.

I en till militieombudsmansexpeditionen den 25 oktober 1938 inkommen
skrift anförde korpralen vid Vaxholms kustartilleriregemente nr 21/2 Oscar
Ströman bland annat:

Han hade under år 1938 sökt och erhållit förlängd anställning vid regementet
i avsikt att få fullfölja sin militära utbildning i lägre underofficersskolan.
Han hade av sin kompanichef liksom av bataljonschefen föreslagits
till kommendering till skolan men hade likväl icke erhållit sådan kommendering.
För att erhålla förklaring beträffande anledningen till den uteblivna
kommenderingen hade Ströman skrivit till kompanichefen och hade
då erhållit följande resolution av regementschefen översten F. Allbrandt:
»Kommendering av elever till luoffskola äger rum enligt SRK, §8:3. Sökanden,
som en gång*blivit skild från korpralskolan på grund av bristande
förmåga och vilkens tjänstgöring sistliden sommar gav anledning till vissa
anmärkningar, anses av mig fn icke lämplig för fortsatt utbildning.»

Ströman anförde vidare i skriften: Vad regementschefen avsåge med »vissa
anmärkningar sistliden sommar» visste Ströman icke, enär någon anmärkning
icke framförts till honom sedan januari 1938 då han erhållit en varning
för fel mot militär ordning, vilket fel bestått i att ett par skor stått
framme på ett logement på 8. kompaniet där Ströman varit dagkorpral.
Samtidigt som Ströman genom kompanichefen fått svar å sin förfrågan om
anledningen till att han icke erhållit kommendering till lägre skolan hade
kompanichefen meddelat att de fyra tjänstbarhetsbetyg, som Ströman sedan
den 20 oktober 1937 erhållit på 8. kompaniet, av regementschefen den 19
oktober 1938 sänkts från 8 till 7. Med anledning av vad som förekommit anhölle
Ströman att militieombudsmannen måtte om möjligt åstadkomma rättelse
i ärendet så att Ströman så snart som möjligt kunde erhålla kommendering
till lägre underofficersskola.

I skrivelse den 25 oktober 1938 anmodade militieombudsmannen regementschefen
att inkomma med yttrande över Strömans skrift samt därvid
bifoga yttrande jämväl av vederbörande bataljons- och kompanichefer.

Översten Allbrandt avgav det begärda yttrandet i skrivelse den 2 november
1938 och anförde därvid:

Ströman hade en gång blivit skild från korpralskolan på grund av bristande
förmåga. Kommendering till skolor skulle ske jämlikt bestämmelser i
reglemente för kustartilleriets skolor och övningar §8:3 vari bl. a. talades
om »lämplighet för fortsatt utbildning». Under tiden den 20 oktober 1937—
den 9 september 1938 hade Ströman tjänstgjort som dagkorpral på 8. kompaniet.
Vid upprepade inspektioner som Allbrandt företagit av detta kompani
— yrkeskompaniet — hade förefunnits anledning till erinringar mot
ordningen inom kompanikvarteret. Såväl kompanichefen som kompani -

217

adjutanten hade uppgivit att anledningen härtill hade varit den brist på intresse
för sin tjänst som Ströman ådagalagt. Ordinarie chefen för 2. kompaniet,
vilket kompani Ströman tillhörde, hade i sitt förslag till kommendering
av elever i lägre underofficersskolan upptagit honom som nr 3 av fyra
föreslagna elever. Jämlikt reglemente för marinen III A kap. 27 § 174 mom.

1 p) ålåge det Allbrandt bland annat att då så funnes nödigt ändra de betyg
för tjänstbarhet som av Allbrandt underlydande personal avgivits för manskap.
Enär Allbrandt icke ansett att Strömans sätt att sköta sin tjänst bort
vitsordas med betyget 8, hade lian med stöd av nyssnämnda reglementsbestämmelse
sänkt det till 7. Därest emellertid Ströman under sin fortsatta
tjänstgöring skulle komma att visa prov på lämplighet för fortsatt utbildning
komme Allbrandt icke att motsätta sig hans kommendering som elev
i lägre underofficersskola nästkommande ar örn Ströman da önskade sådan
kommendering. Vid Allbrandts skrivelse hade fogats yttranden av tjänstförrättande
chefen för III. bataljonen kaptenen E. Sundholm samt tjänstförrättande
cheferna för 2. och 8. kompanierna löjtnanten F. Strandberg och
kaptenen T. Klinckowström.

Sundholm anförde att han på grund av den korta tid han tjänstgjort såsom
tjänstförrättande bataljonschef icke vore i tillfälle att avgiva något utlåtande
örn Ströman.

Strandberg anförde i sitt yttrande: Ströman hade av ordinarie kompanichefen
kaptenen Carle föreslagits till kommendering till lägre underofficersskola.
Vid samtal med Carle hade Strandberg inhämtat att hans uppfattning
örn Ströman vore att denne i yrkestjänst vore en duglig och pålitlig
korpral varför han vore väl värd att vidare utbildas. Denna Carles uppfattning
delades av samtliga officerare på kompaniet som haft med Ströman att
göra. De å kompaniet satta betygen i yrkestjänst berördes icke heller av den
av Allbrandt företagna sänkningen.

Klinckowström yttrade: Ströman hade tjänstgjort vid 8. kompaniet såsom
dagkorpral och hade under denna tid vid många tillfällen skött sin tjänst på
ett mindre tillfredsställande sätt, vilket föranlett Klinckowström att vid åtskilliga
tillfällen giva honom muntlig rättelse. Då under hösten 1938 betyg
för Strömans tjänstgöring infordrats hade Klinckowström, med hänsyn till
att Ströman tillhörde ett annat kompani och för sin tjänst vid detta erhållit
betyget 8, ansett sig icke böra företaga någon sänkning av tjänstbarhetsbetyget
ehuru Klinckowström dock ansett att Ströman icke gjort sig förtjänt av
nämnda betyg.

Med översändande av samtliga handlingar i ärendet anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 4 november 1938 till chefen för kustartilleriet att
denne ville efter verkställande av ytterligare erforderlig utredning avgiva
utlåtande i ärendet.

Med anledning härav lät chefen för kustartilleriet, generallöjtnanten Tor
Wahlman höra fyra officerare och en underofficer vid regementet ävensom
Allbrandt och Ströman för att utröna huruvida Strömans rekapitulation
skett under förutsättning att Ströman skulle erhålla kommendering till lägre

218

underofficersskola eller om Ströman vid rekapitulationen erhållit löfte örn
sådan kommendering.

I skrivelse den 12 november 1938 anförde generallöjtnanten Wahlman
därefter följande:

Till lägre underofficersskola för artilleriavdelningen, vilken Ströman tillhörde,
kommenderades enligt reglemente för kustartilleriets skolor och övningar
§ 8:3 efter förslag av kompanichefen såsom elever manskap som
godkänts i korpralskola för vederbörande yrkesavdelning och som i övrigt
befunnes lämpligt för fortsatt utbildning. Ströman som genomgått korpralskola
hade till kommendering till lägre underofficersskola föreslagits av
kompanichefen vilket förslag tillstyrkts av bataljonschefen. Frågan huruvida
korpral vore lämplig för fortsatt utbildning — vilket icke behövde sammanfalla
med lämplighet för framtida befordran till flaggkorpral — syntes
böra bedömas efter sannolikheten för huruvida vederbörande skulle komma
att mer eller mindre väl tillgodogöra sig utbildningen i lägre underofficersskola.
Lämpligheten för fortsatt utbildning förminskades av mindre gott
uppförande. I förevarande fall hade slutbetygen i korpralskolans bägge kurser
varit »icke utan beröm godkänd» och tjänstbarhetsbetyget i yrkestjänst
hade städse varit »mycket god» varjämte Ströman vore ostraffad och ständigt
haft högsta möjliga betyg för uppförande. Sannolikhet för att Ströman
skulle komma att tillgodogöra sig utbildningen i lägre underofficersskolan
kunde därför anses föreligga, vilket innebure att han ock finge anses lämplig
för den vidare utbildning skolreglementet i förevarande avseende åsyftade.
Att Ströman längre tillbaka i tiden varit skild från korpralskolan och
erhållit tillrättavisning av varning i januari 1938 samt att därefter anledning
förekommit för kompanichefen att giva Ströman muntlig rättelse vore
omständigheter av den art att de icke härutinnan borde äga den betydelse
som Allbrandt syntes vilja tillägga dem. Av protokoll vid utredning i ärendet
framginge att Ströman visserligen icke som villkor för rekapitulation
uppställt skolkommendering och ej heller blivit lovad sådan men att han
däremot då han i början av oktober skriftligen bekräftade rekapitulationen
haft sig bekant att kompanichefen föreslagit och bataljonschefen tillstyrkt
hans kommendering till skolan. Ströman torde således vid rekapitulationens
underskrivande hava haft anledning antaga, att han skulle bliva kommenderad
till skolan, detta så mycket mer som han före förslagets ingivande
syntes genom kompaniadjutanten hava blivit tillfrågad örn han önskade erhålla
skolkommendering, vilket han bejakat. I anslutning till vad sålunda
anförts funne Wahlman att Ströman borde medgivas kommendering till lägre
underofficersskolan under innevarande övningsår. Wahlman hade också
den 12 november 1938 meddelat regementschefen denna sin mening och hade
Ströman från och med den 14 i samma månad kommenderats såsom elev i
skolan. Allbrandts åtgärd att den 10 oktober 1938 ändra fyra av kompanichefen
i Strömans förhållningsbok införda tjänstbarhetsbetyg för tjänstbarhet
vid »övrig tjänst» från 8 till 7 — vilka betyg blivit satta den 21 december
1937 (för tiden den 20 oktober—den 21 december samma år) samt den

219

13 april, den 15 juni och den 24 augusti 1938 — kunde visserligen rent bokstavligt
synas äga grund i den av Allbrandt åberopade bestämmelsen i reglemente
för marinen men måste dock anses innebära en icke avsedd tillämpning
av denna bestämmelse. Regementschefens rätt (åliggande) att ändra
betyg för uppförande och tjänstbarhet måste nämligen dels anses hänföra
sig till en mycket begränsad tidrymd dels inskränka sig till det sist satta betyget
av vederbörligt slag; i annat fall skulle bestämmelsen kunna leda till
rena orimligheter. Att som i förevarande fall skett gå nära ett år tillbaka i
tiden och ändra en serie betyg måste därför anses olämpligt. Av Klinckowströms
yttrande samt av Strömans förhållningsbok franninge följande.
Klinckowström hade den 21 december 1937 samt den 13 april och den 15
juni 1938 själv betygsatt Strömans tjänstbarhet vid »övrig tjänst» med 8.
Även den 24 augusti 1938 hade Klinckowström med hänsyn till att Ströman
tillhörde annat kompani och för sin tjänst vid detta erhållit betyget 8 ansett
sig böra sätta samma betyg i tjänstbarhet för Ströman ehuru denne enligt
Klinckowströms mening icke gjort sig förtjänt därav. Enär tjänstbarhetsbetygen
vore synnerligen betydelsefulla såväl för manskapet som för tjänsten
genom det bestämmande inflytande de kunde hava på manskapets fördelning
m. m. måste dessa betyg vägas med största noggrannhet. Med hänsyn
härtill hade Klinckowström förfarit felaktigt, då han satt ett tjänstbarhetsbetyg
som han ansett vederbörande icke hava förtjänat.

Genom beslut den 3 december 1938 lät militieombudsmannen vid i ärendet
vunnen rättelse bero.

6. Fråga huruvida värnpliktig bort förklaras »icke vapenför» eller
»mindre väl lämpad för fortsatt utbildning med vapen men dock användbar
för tjänstgöring såsom handräckning». Fråga tillika örn innebörden
av övergångsbestämmelserna till 1936 års värnpliktslag och inskrivnings förordning.

I en till militieombudsmannen den 7 februari 1938 inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 22 224/36 Sven Amnelius Karlsson följande.

Karlsson inkallades den 29 maj 1937 till 200 dagars värnpliktstjänstgöring
vid örlogsstationen i Karlskrona samt hemförlovades såsom oduglig till krigstjänst
den 21 oktober 1937, efter 144 dagars tjänstgöring. Han hade år
1936 inskrivits såsom vapenför i grupp F men hade efter inryckningen förklarats
icke vapenför. Karlsson begärde upplysning, huruvida han ej, såsom
tillhörande 1936 års klass, varit berättigad att hemförlovas omedelbart
efter det han förklarats icke vapenför, samt, örn så vore förhållandet, huruvida
han kunde erhålla ersättning för den tid han tjänstgjort och till vem
lian skulle vända sig för att få ersättning.

Vid ett sedermera på militieombudsmannens föranstaltande hållet förhör
med Karlsson uppgav han bland annat, att han vid inskrivningsförrättning
den 5 mars 1936 uttagits till linjetjänst, att han kort före den ordinarie in -

220

ryckningsdagen den 1 februari 1937 valdt utsatt för ett olycksfall, kullkörning
med velociped, och därvid ådragit sig hjärnskakning, alt han vid inskrivningsförrättning
den 4 mars 1937 anhållit örn ändring i värnpliktsförhållandena
med anledning av skadan i huvudet, vilken anhållan dock avslagits,
att han efter särskild kallelse inställt sig till tjänstgöring den 29 maj

1937 samt att han vid läkarundersökning efter inryckningen förklarats icke
vapenför och tilldelats ekonomiavdelningen.

Med anledning av innehållet i skrivelsen anmodade militieombudsmannon
chefen för Karlskrona örlogsstation att inkomma med utredning.

Uti yttranden till stationschefen den 11 februari 1938 och den 12 maj

1938 anförde kasernläkaren, marinläkaren A. R. Prag bland annat: Vid
undersökning den 31 maj 1937 hade Prag konstaterat förkortning av Karlssons
vänstra ben. Den 1 juni hade Prag förklarat Karlsson icke vapenför.
Då det emellertid ådagalagts, att detta vore ett formfel, hade Prag den 2
juni förklarat Karlsson »mindre väl lämpad för fortsatt utbildning med vapen
men dock användbar såsom handräckning». Såsom tillhörande årsklass
1936 hade Karlsson icke kunnat av Prag förklaras icke vapenför. Den
sjukdom, på grund av vilken Karlsson sedermera kasserats, hade varit en
helt annan än den som föranlett överföringen den 2 juni 1937.

Till utredning i ärendet hade vidare företetts:

1) ett av Prag den 2 juni 1937 utfärdat intyg att Karlsson vid en nämnda
dag jämlikt inskrivningsförordningen § 105 företagen läkarbesiktning
på grund av förkortning och atrofi av vänster ben befunnits mindre väl
lämpad för fortsatt utbildning med vapen men dock användbar för tjänstgöring
såsom handräckning.

2) ett av marinläkarstipendiaten Bengt Berglund den 20 oktober 1937 utfärdat
läkarbetyg, enligt vilket Karlsson, som lede av epileptiforma anfall,
på grund härav vöre oduglig till krigstjänst;

3) Karlssons inskrivningsbok, i vilken under rubriken »Duglighet till
krigstjänst» med bläckstreck överstrukits orden »vapenför i grupp F» och
»icke vapenför» samt tillskrivits med bläck »icke vapenför» ävensom under
rubriken »Tjänstgöring» antecknats: »2Ys 1937 inryckt till fredstjänstg. i en
f. första örn 200 dag», »21/io 1937 utryckt» samt »Hemförl. efter 144 dagars
tjänstgöring, av vilka alla dagar räknas till godo. (I. F. § 123: 1 oduglig till
krigstj.)»;

4) läkarkort angående Karlsson, på vilket under rubriken »Efter inskrivningen
iakttagna kroppsfel eller sjukdomar, som kunna föranleda ändring
i värnpliktsförhållandet», antecknats: »31/s 1937 Förkortning av vänster ben
Pg» samt under rubriken »På grund härav beslutad ändring»: »Ve 1937 icke
vapenför» (de båda sistnämnda orden överstrukna med bläck) samt »Mindre
väl lämpad till forts, utbildn. med vapen.»

Uti yttranden den 18 februari 1938 och den 16 maj 1938 till militieombudsmannen
anförde chefen för örlogsstationen, kommendören Helge Friis bland
annat följande: Vid sjukmönstringen den 1 juni 1937 syntes kasemläkaren
hava förklarat Karlsson icke vapenför. Denna förklaring torde emellertid

221

såsom förfatlningsstridig hava blivit av läkaren ändrad, sedan han »av
kompaniet» blivit uppmärksamgjord på att Karlsson tillhört 1936 års klass
med personlig närvaro vid inskrivning. Inskrivningsförrättningens uttagning
till krigstjänst hade icke kunnat ändras vid inryckningen men den
värnpliktige hade däremot kunnat, jämlikt värnpliktslagen den 30 juni
1936 § 53, jämförd med 1925 års inskrivningsförordning § 107:1 b, hänföras
till någon av grupperna oduglig till krigstjänst, för tillfället oduglig till
krigstjänst elier mindre väl lämpad för fortsatt utbildning med vapen men
dock användbar för annan tjänstgöring. Endast för det fall att Karlsson
icke varit personligen närvarande vid inskrivningsförrättningen hade kasernläkaren
kunnat förklara honom icke vapenför. Enligt 1925 års inskrivningsförordning
§ 107: 1 b hade Karlsson alltså icke kunnat i samband med
inryckningen förklaras icke vapenför. Enligt 1936 års inskrivningsförordning
§ 105: 3 A kunde däremot en värnpliktig vid sjukmönstring i samband
med inryckning förklaras icke vapenför och enligt samma förordning § 105: 4
hade truppförbandschefen att avgöra huru med tjänstgöringen skulle förfaras.
Med stöd av föreskrifterna i § 110 samma förordning hade chefen
för örlogsstationen med anledning av läkarintyget den 2 juni 1937 bestämt,
att Karlsson skulle tjänstgöra såsom handräckningsmanskap. Under inga
omständigheter kunde sägas att Karlsson kvarhållits i tjänstgöring emot
gällande bestämmelser. I

I skrivelse den 30 juni 1938 till Prag anförde tjänstförrättande militieombudsmannen
därefter:

I 1936 års inskrivningsförordning § 105 stadgades beträffande läkarbesiktning
under tjänstgöring bl. a. följande. Vid läkarbesiktningen skulle till linjetjänst
uttagna värnpliktiga, vilkas kroppsbeskaffenhet gåve anledning till
ändring i värnplikts- eller tjänstgöringsförhållande, hänföras till någon av
följande grupper: a) odugliga till krigstjänst, b) för tillfället odugliga till
krigstjänst, c) icke vapenföra eller d) mindre väl lämpade för fortsatt utbildning
med vapen men dock användbara för annan tjänstgöring. Hänfördes
värnpliktig till gruppen icke vapenföra, ankomme det på truppförbandschefen
att pröva huru med honom skulle förfaras med avseende å
tjänstgöring. Hänfördes värnpliktig till gruppen mindre väl lämpade för
fortsatt utbildning med vapen men dock användbara för annan tjänstgöring,
utfärdades läkarintyg därom, och skulle vederbörande läkare däri även uttala
sig om den tjänstgöring, för vilken den värnpliktige befunnes användbar.
Beträffande sådan värnpliktig föreskreves i § 110 ytterligare, att han
skulle fullgöra återstående del av honom åliggande tjänstgöring på sätt av
truppförbandschefen (chef för örlogsstation) bestämdes.

I 1936 års inskrivningsförordning, § 153, stadgades att förordningen skulle
lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1937, då 1925 års förordning
skulle upphöra att gälla i den mån ej genom övergångsbestämmelser
annorlunda förordnats. Beträffande värnpliktiga i allmänhet hade någon
annan övergångsbestämmelse icke meddelats än den som upptagits i § 154,

222

innehållande att för värnpliktig i allmänhet, inskriven något av åren 1926—
1936 såsom icke vapenför, gällde bestämmelserna i 1925 års inskrivningsförordning.
Härav följde att 1936 års förordning vore tillämplig å de förhållanden
varom i ärendet vöre fråga. Karlsson hade nämligen vid inskrivningen
förklarats vapenför. Mot denna tolkning kunde icke med fog åberopas
§ 53 värnpliktslagen, där i fråga om värnpliktiga som inskrivits före
år 1937 vore föreskrivet, att örn deras tjänstgöringsskyldighet i fredstid
skulle gälla vad i 1925 års värnpliktslag stadgades. Denna paragraf hade
uppenbarligen avseende endast å de bestämmelser som i värnpliktslagen
meddelats rörande de värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet, eller således bestämmelserna
i kap. V vämpliktslagen.

Prags åtgärd att den 2 juni 1937 ändra det föregående dag fattade beslutet
rörande Karlssons hänförande till gruppen icke vapenföra syntes på grund
av utredningen i ärendet vara att tillskriva ett missförstånd beträffande författningsbestämmelsernas
innebörd. Emellertid torde åtgärden icke hava
föranlett någon ändring i fråga örn Karlssons tjänstgöringsskyldighet. Enligt
de ovan återgivna bestämmelserna i §§ 105 och 110 inskrivningsförordningen
skulle han — vare sig han av Prag förklarats icke vapenför eller
mindre väl lämpad för fortsatt utbildning med vapen — haft att fullgöra den
tjänstgöring truppförbandschefen bestämt. På grund härav funne tjänstförrättande
militieombudsmannen icke anledning vidtaga annan åtgärd i
ärendet än att delgiva Prag sin uppfattning i saken.

En avskrift av skrivelsen till Prag tillställdes samtidigt Friis för kännedom.

7. Näringsfysiologisk undersökning av utspisningsförhållandena vid vissa

truppförband. I

I syfte att erhålla svar på frågan huruvida utspisningsförhållandena vid
försvarsväsendet motsvarade de krav som enligt den näringsfysiologiska
forskningens nuvarande ståndpunkt skäligen kunde ställas å dem beslöt militieombudsmannen
år 1937 att låta verkställa en näringsfysiologisk undersökning
av utspisningsförhållandena vid ett antal förband ur armén och marinen,
nämligen Norrbottens regemente och Bodens artilleriregemente ävensom
sjömanskåren, skeppsgossekåren och sjöreserven vid Karlskrona örlogsstation.
Undersökningen anförtroddes av militieombudsmannen åt numera
professorn och föreståndaren för avdelningen för födoämneshygien vid statens
institut för folkhälsan, medicine doktorn E. Abramson. Utredningen lämnade
följande resultat.

Karlskrona örlogsstation.

I fråga om undersökningen beträffande Karlskrona örlogsstation avgav
Abramson utlåtande den 16 juni 1937. Däri anförde Abramson bland annat:

Av undersökningen framginge, att sjöreservens sommarstat upptoge mycket
för hög kaloritillförsel. I vinterstaten hade kaloritillförseln minskats av -

223

sevärt, men vore fortfarande hög, vilket tydligt framginge vid jämförelse med
örlogsstationens övriga stater och även med en vid arméns truppförband tilllämpad
stat, som utan att kunna betecknas som en mönsterstat dock på det
hela taget väl fyllde näringsfysiologiska krav. Skillnaden i näringstillförseln
mellan sjöreservens sommar- och vinterstat berodde förnämligast på en
under vintern minskad konsumtion av sädesslagens produkter (bröd m. m.)
samt av potatis. Anledningen till denna minskning vore obekant, men det
vore att förmoda, att det visat sig, att den rikligare staten icke helt kunnat
konsumeras av de utspisade. Det vore av stor betydelse att utspisningsstater
icke upptoge för hög kaloritillförsel, enär detta medförde ökat avfall och, då
normalportionspriset vore fixerat, en försämrad kvalitet av den utspisade
födan. I fråga om sjömanskåren understege A-vitamintillförseln på sommaren
avsevärt normen, som plägade angivas till 4,000 internationella enheter
(ie). Samma förhållande vore än mer framträdande i fråga örn skeppsgossekårens
stat. Med hänsyn till A-vitaminets betydelse vid förebyggandet av infektionssjukdomar
och i betraktande av att det här rörde sig örn kasernerad
icke fullt utvuxen ungdom under stark fysisk träning vore det särskilt angeläget
att just skeppsgossekårens kost vore rik på A-vitamin. För denna
åldersperiod ansåges numera även en rikligare kalktillförsel önskvärd. Även
C-vitamintillförseln vore låg i skeppsgossekårens stat. I fråga om kaloriernas
fördelning på födoämnesgrupper ansåges det tämligen allmänt som ett önskemål,
att offentliga utspisningar i detta avseende såvitt möjligt närmade sig
en väl sammansatt kost, som förekomme i motsvarande befolkningsgruppers
enskilda hushåll, örlogsstationens stater karakteriserades av en procentuellt
avsevärt mindre kaloritillförsel från födoämnesgruppen mjölkprodukter och
däremot en större tillförsel från kött och fisk än vad fallet vore för motsvarande
civila hushåll enligt näringsrådets bearbetning av socialstyrelsens senaste
hushållsundersökningar. En förändring av sammansättningen av örlogsstationens
stater i riktning mot större överensstämmelse med befolkningens
kostvanor i anfört avseende vore önskvärd. Matsedlarna för de olika utspisningarna
vore i stort sett lika för vinter- och sommarperioderna. Även om
man kunde tveka huruvida den vid örlogsstationen använda halvårsindelningen
vore den lämpligaste med hänsyn till möjligheten att åstadkomma en
ändamålsenlig anpassning av kosten efter den med årstiden varierande tillgången
på vissa födoämnen, finge framhållas, att till buds stående möjligheter
uppenbarligen icke tillräckligt utnyttjats. Vid armén hade i vissa fall
använts tre olika utspisningsstater per år, vilket ur flera synpunkter torde
vara lämpligt. Sjöreservens matsedlar vore mycket enformiga. På sommarstaten
förekomme under 28 dagar endast 14 olika middagsförrätter och ett
än mindre antal olika efterrätter. Under samma tidsperiod förekomme som
efterrätt sju gånger manna- eller risgrynsvälling, tre söndagar av fyra serverades
fruktkompott till efterrätt, alla söndagar choklad med smörgås och
pålägg till kvällsmål, två måndagar av fyra bräckt korv med gröna ärter
till middag, de två andra stekt fläsk med bruna bönor, alla torsdagar ärter
och fläsk till middag, alla fredagar sockersaltad oxbringa med potatismos

224

o. s. v. I vissa fall förekomme även mindre lämpliga sammansättningar av
rätter till en och samma måltid, t. ex. kokt nötkött med pepparrotssås, potatis,
köttsoppa, bröd och dricka till middag andra tisdagen av sommarstaten.
Ä andra sidan hade kosten förtjänsten att innehålla minst ett ägg per man
och dag samt att mjölken till övervägande delen vore oskummad. Även sjömanskårens
matsedlar vore mycket enformiga, ehuru något mer omväxlande
än sjöreservens. Mjölken utgjordes här huvudsakligen av biandmjölk och
äggtillförseln vore avsevärt mindre än sjöreservens. I stort sett vore skeppsgossekårens
matsedel mera omväxlande än de övrigas. Den bättre matsedeln
kunde dock icke uppväga de tidigare omnämnda näringsfysiologiska bristerna
i utspisningsstaten. Mjölken vore även här till största delen biandmjölk,
äggkonsumtionen mycket liten. Den utförda granskningen gåve sålunda
vid handen, att ifrågavarande utspisningar i olika avseenden icke
fyllde näringsfysiologiska krav, och att de även ur andra synpunkter icke
vore tillfredsställande. Med hänsyn till vad som vore känt beträffande vissa
utspisningar vid arméns truppförband vore ställt utom tvivel, att det vore
möjligt att inom ramen av nuvarande normalportionspris åstadkomma betydande
förbättringar av utspisningen vid Karlskrona örlogsstation.

I skrivelse till marinförvaltningen den 16 juni 1937 anhöll militieombudsmannen,
med översändande av Abramsons utlåtande, att marinförvaltningen
ville efter hörande av stationsmyndigheterna i Karlskrona, inkomma med
yttrande.

Marinförvaltningen avgav sitt yttrande i skrivelse den 21 oktober 1937 och
bifogade därvid stationsmyndigheternas yttranden.

Stationsmyndigheterna åberopade ett av tillförordnade sjukhusläkaren vid
medicinska avdelningen av marinens sjukhus i Karlskrona, docenten i fysiologi
vid Lunds universitet B. Scherstén avgivet kritiskt yttrande över Abramsons
utlåtande. Detta senare hade granskats även av förste läkaren N. Molander
och proviantintendenten vid Sydkustens marindistrikt G. Carlfors. Såsom
en sammanfattning av den verkställda utredningen anförde chefen för
Sydkustens marindistrikt i skrivelse den 28 augusti 1937:

De handlingar på vilka Abramson grundat sin undersökning hade icke utgjort
tillräcklig grund för undersökningen, varför denna i väsentliga avseenden
givit missvisande resultat. Förste läkaren hade i sitt utlåtande bl. a.
belyst de svårigheter, som på vetenskapens nuvarande ståndpunkt mötte för
fastställandet av tillförlitliga normer för kostens lämpligaste sammansättning
med hänsyn till förekomsten av vitaminer i de olika födoämnena. Marindistriktschefen
veterligt hade några klagomål över utspisningen icke anförts
från manskapets sida, och förste läkaren, som hade att granska utspisningsförhållandena
ur näringsfysiologisk synpunkt, hade funnit mathållningen
tillfredsställande. Förste läkarens och proviantintendentens granskning
av Abramsons utlåtande syntes marindistriktschefen på ett övertygande
sätt hava visat, att Abramsons klander av utspisningen vore i väsentliga hänseenden
obefogat. Detta uteslöte icke, att förbättringar kunde befinnas önskvärda,
och i den mån bärande skäl framlades för ändringar av kostens sam -

225

mansättning skulle de givetvis beaktas och jämkningar vidtagas i den utsträckning
så kunde ske inom fastställd kostnadsram. Portionens penningvärde
enligt gällande normalportionsstat medgåve dock icke några avsevärda
förbättringar av kosthållet.

För egen del anförde marinförvaltningen bland annat: Såsom franninge
av de förklaringar som avgivits av stationsmyndigheterna i Karlskrona hade
Abramsons kritik delvis grundats på felaktiga utgångspunkter i det att kosten
bedömts med ledning icke av vad som verkligen utspisats utan av utspisningsstaterna.
I den praktiska tillämpningen avveke utspisningen, särskilt
sommarmånaderna, rätt mycket ifrån utspisningsstaterna, i det att utbyte
gjordes av de i staterna upptagna artiklarna mot andra. Marinförvaltningen
ville beteckna Abramsons påstående att inom ramen av nuvarande portionspris
betydande förbättringar skulle kunna åstadkommas vid örlogsstationen
såsom överdrivet och orättvist.

Sedan Abramson lämnats tillfälle att yttra sig över stationsmyndigheternas
utredning inkom han den 1 juni 1938 med förnyat utlåtande däri han —
under bemötande av Schersténs kritik — förklarade sig vidhålla riktigheten
av de resultat till vilka han vid sin undersökning kommit.

I skrivelse till marinförvaltningen den 23 november 1938 anförde militieombudsmannen
därefter bland annat:

Avsikten med den av militieombudsmannen igångsatta utredningen, som
omfattat vissa truppförband i Bodens fästning och vid Karlskrona örlogsstation,
hade varit att få de militära utspisningsstaterna granskade ur den moderna
vitaminforskningens synpunkt samt att giva de militära myndigheterna
del av resultatet av denna granskning. Såsom framginge av utredningen
hade professorn Abramson funnit att utspisningsstaterna vid örlogsstationen
i flera hänseenden vore ur näringsfysiologisk synpunkt mindre tillfredsställande.
Vad Abramson därvid anfört syntes militieombudsmannen värt beaktande.

Då militieombudsmannen trodde sig kunna förutsätta att marinförvaltningen
efter att hava tagit del även av Abramsons senare utlåtande komme att
dela denna hans uppfattning hade militieombudsmannen ansett sig icke behöva
vidtaga annan ytterligare åtgärd i ärendet än att militieombudsmannen
för kännedom överlämnade samtliga handlingar däri till marinförvaltningen.

Före avlåtandet av skrivelsen till marinförvaltningen hade militieombudsmannen
samrått med chefen för medicinalstyrelsen.

Truppförbanden i Boden.

Beträffande utspisningsförhållandena vid Norrbottens regemente och Bodens
artilleriregemente avgav Abramson utlåtande den 31 maj 1938. I utlåtandet,
vid vilket fogats de å nästa sida återgivna tabellerna, anförde
Abramson bland annat:

Beträffande såväl kaloritillförseln som tillförseln av de olika näringsämnena
kunde som allmänt omdöme sägas att de i stort sett med nedan angivna
undantag vore tillfredsställande vid båda regementena, vilkas utspisnings 15—388916.

Militieombudsmannens embetsberättelse.

226

I utspisningarna vid Bodens artilleriregemente och Norrbottens regemente ingående
mängder av kalorier och näringsämnen per dag och person.

	Bodens artilleriregemente	Norrbottens regemente
	1936	1937	1936	1937
	dec. mån.	maj mån.	dec. mån.	maj mån.
Tonkalorier..................	3.70	3.77	3.89	3.74
Äggvita g.................	117.3	118.9	118.0	123.3
Fett j.................	141.1	145.7	136.8	129.3
Kolhydrat » .................	490.4	480.5	545.5	520.9
Kalcium >.................	1.05	1.08	1.13	1.01
Fosfor j.................	2.10	2.14	2.32	2.29
Järn mg.................	20.90	20.90	24.53	24.70
Vitamin A I. E.1............	2 582	3 498	2 707	3055
* B, I. E.............	398	399	480	466
» B, S. E. 1 2............	799	805	863	829
» C mg ..............	52	52	83	64

Kaloriernas fördelning på födoämnesgrupper i procent.

	Bodens artilleriregemente	Norrbottens regemente
	1936	1937	1936	1937
	dec. mån.	maj mån.	dec. mån.	maj mån.
Mjölkprodukter ..............	19.97	20.08	15.91	15.93
Kött, fisk, ägg...............	25.69	25.58	25.84	25.27
Fetter.......................	—	—	—	—
Summa animaliska	45.60	45.66	41.75	41.20
Sädesslagen..................	32.99	32.73	32.10	35.08
Rotfrukter, grönsaker, frukt och
bär .......................	14.40	14.33	16.74	17.38
Socker, sirap och sylt ........	6.95	7.28	9.41	6.34
Summa vegetabiliska	54.34	54.34	58.25	58.80

stater för övrigt vore mycket likartade. Mot kostens sammansättning kunde
visserligen smärre erinringar i olika avseenden göras, men då dessa icke
vore av större betydelse och dessutom icke spelade någon roll för här förevarande
specialfråga lämnades de helt åsido. Av de olika näringsämnesgrupperna
vore det endast A-vitaminmängden, som understege den allmänt
antagna önskvärda normen av 4,000 internationella enheter. Den i tabellen
framträdande skillnaden mellan sommar- och vinterstaten berodde på att
flera födoämnen innehölle mera A-vitamin under sommaren. Å andra sidan

1 I. E. = internationella enheter.

2 S. E. = Sherman enheter.

227

vore kostens A-vitamininnehåll icke så lågt att det understege som minimalsiffror
förekommande värden. Den relativt låga A-vitamintillförseln vore
emellertid ett viktigt observandum, enär A-vitaminet ansåges besitta särskild
förmåga att öka kroppens motståndskraft mot infektionssjukdomar av vissa
slag, bl. a. »förkylningssjukdomar» och vissa lungsjukdomar. Tillförseln
av C-vitamin, vilken även ansåges vara av betydelse för ökandet av motståndskraften
mot liknande infektioner, förefölle enligt tabellen vara tillfredsställande.
Då det icke utan särskild undersökning kunde bestämmas,
hur stor del av detta vitamin, som ginge förlorad vid tillagningen, kunde
man icke avgöra örn kostens halt av C-vitamin vore tillräcklig. En undersökning,
som grundade sig på beräkningar av en utspisningsstats näringsinnehåll,
bleve givetvis i viss mån approximativ. Den kunde endast giva
en mer eller mindre sannolik bild av de rådande förhållandena. Den framställda
meningen, att A-vitaminmängden i kosten icke vore så hög som
önskvärt vore, stöddes emellertid av åtskilliga iakttagelser från olika håll
under senare år. Sålunda hade det vid undersökningar, gjorda i olika länder,
även Danmark och Norge, visat sig att lindriga former av A-vitaminbrist
vore tämligen vanliga. Av allmänna skäl och på grund av vår kännedom
om kostförhållandena i stora delar av Norrland funnes anledning antaga
att liknande brister icke vore ovanliga där. Vore detta fallet, borde
kosten under kaserneringstiden, med dess ökade risker för infektioner, snarast
innehålla mer A-vitaminer än som ansåges påkallat under vanliga förhållanden.
Mot bakgrunden härav trodde Abramson, att man kunde taga
för visst, att en ökad A-vitamintillförsel i föreliggande utspisningar vore av
betydelse för de utspisades hälsotillstånd. Utslagsgivande vore emellertid
först en undersökning av de utspisade själva. Som en undersökningsmetod
för dylika massundersökningar torde för närvarande bäst lämpa sig någon,
som toge sikte på upptäckandet av tidiga symtom på minskad förmåga att
se tydligt i mörker. Nattblindhet vore nämligen ett relativt tidigt stadium av
A-vitaminbrist. Skulle en sådan undersökning icke komma till stånd ansåge
Abramson att man borde handla som om kosten innehölle för ringa Avitaminmängd
och tillföra de utspisade extra A-vitaminer.

Sedan militieombudsmannen meddelat arméförvaltningens intendenturoch
civila departement samt sjukvårdsstyrelse resultatet av undersökningarna
hemställde departementen och styrelsen i underdånig skrivelse den 13
juni 1938 att, enär det framför allt ur näringsfysiologisk men även ur medicinsk
synpunkt vore av stor betydelse att de av Abramson omnämnda
undersökningarna komme till stånd, Kungl. Maj:t måtte anvisa erforderliga
medel för bestridande av kostnaderna för undersökningarna.

Genom beslut den 29 juli 1938 medgav Kungl. Maj:t att för ifrågavarande
ändamål finge disponeras ett belopp av högst 500 kronor.

Sedan medel sålunda ställts till förfogande hava de ifrågavarande undersökningarna
utförts under hösten 1938. Bearbetningen av undersökningsmaterialet
är ännu icke avslutad.

228

8. Fråga huruvida truppbefälet överskridit sin befogenhet vid kommendering
av manskap för rengöring av kompanilokaler m. m. i samband

med manskapets utryekning.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige nr 545
74/34 Nilsson jämte 43 andra värnpliktiga vid Norrbottens regementes 1. kulsprutekompani
klagomål bl. a. däröver att kompaniets manskap kommenderats
till visst rengöringsarbete natten före utryckningsdagen. Med anledning
av klagomålen verkställdes på militieombudsmannens begäran utredning,
vilken utvisade följande:

Den 19 september 1937 hade skurning ägt rum av samtliga logement, putsrum
och korridorer för att underlätta den blivande storstädningen före utryckningen
den 27 september. Kompaniet, som varit kommenderat att deltaga
i fälttjänstövningar anordnade av chefen för Övre Norrlands trupper,
hade hemkommit därifrån natten till lördagen den 25 september klockan 2.20.
Vid regementsrapporterna* påföljande förmiddag hade order givits om förnyad
noggrann rengöring. Denna hade verkställts söndagen den 26 september
efter gudstjänsten nied början klockan 13 och hade bestått i skurning
av skåp, logement, putsrum, tvättrum och korridorer. Klockan 15 hade order
givits om rengöring av mobiliseringsstallet. Denna order hade nått kompanichefen
ungefär klockan 18. Klockan 19 hade man börjat rengöra mobiliseringsstallet
och bortföra halmen. Natten till utryckningsdagen den 27 september
klockan 1.30 hade slutrengöring av mobiliseringsstallet skett, bestående
i avputsning efter hästar, som ännu ej avliämtats av fodervärdarna.
Samma natt klockan 2 hade 20 man avdelats till skurning av korridor, putsrum
och tvättrum, enär föregående dags skurning ej varit tillfredsställande.
Arbetet hade varit färdigt klockan 4 på morgonen. Rengöringen hade inspekterats
klockan 4—5. En del sängar hade överförts till mobiliseiängsstallet
klockan 6. Utryckningen från repetitionsövningen hade börjat på morgonen
den 27 september. Första tåget hade avgått från Boden klockan 7.01.

I ett den 31 december 1937 i ärendet avgivet yttrande anförde chefen för
övre Norrlands trupper bl. a.: Han ville särskilt påpeka de utomordentligt

stora risker för manskapets hälsa som förelåge just i Boden, därest kraven på
rengöring inom kasernerna skulle eftersättas. En av kompanichefen lämnad
uppgift örn att golven inom kompaniet vore »svårskötta och dåliga» kunde
även bestyrkas. Att befälet vid regementet från regementschefen och nedåt
med största allvar vetat att genomföra de sanitära åtgärder som i samband
med utryckningen vore nödvändiga, måste betraktas såsom för dem hedrande.
Säkerligen hade deras arbete i detta hänseende varit till gagn för senare
inryckande personal. 1 förevarande fall kunde man emellertid ytterligare
uppställa den fragan, huruvida det vid utryckningen från regementet i september
1937 förelegat några särskilda svårigheter, som hade bort föranleda
ovanliga åtgärder från regementschefens sida i och för kasernens rengöring,
så att manskapet därvid icke nödgats använda natten för sådant arbete, eller

229

om det överhuvud taget förelegat möjlighet att lösa rengöringsfrågan på annat
och bättre sätt än som här skett. I dessa hänseenden borde framhållas att
vissa svårigheter utan tvivel förelegat, därigenom att regementet på grund
av deltagande i fälttjänstövningar vid Vännäs hemkommit till Boden först
på natten den 24—den 25 september. För avvecklingsarbetet hade därigenom
endast två dagar — varav den ena en söndag — stått till förfogande. Härigenom
hade uppkommit vissa svårigheter, som likväl icke varit värre än
att de såväl här som vid andra likställda truppförband kunnat med förutseende
övervinnas. När utryckningsdagen blivit satt till en måndag, måste
söndagen i viss utsträckning tagas i anspråk till arbete. Därom kunde ingen
tvekan få råda. Då några medel till bekostande av rengöringen icke stöde
till förfogande vare sig i form av särskilda anslag eller genom kompanikassor
måste de rengöringsarbeten, som funnes föreskrivna i tjänstgöringsreglementet
för armén § 136: 4 sjunde stycket samt femte understycket, ovillkorligen
utföras av manskapet. Den enda möjligheten att undgå rengöringsarbete
jämväl under natten till utryckningsdagen hade under dessa förhållanden
varit att förlägga själva utryckningen till senare tidpunkt på dagen,
än som nu skett. När regementschefen i samråd med järnvägsmyndigheterna
fastställt avresan från Boden till förmiddagen den 27 september med
bl. a. kontingenten till Kiruna så tidigt som klockan 9.20, så hade detta
skett i de värnpliktigas eget intresse för att för dem möjliggöra en tidig hemkomst.
Att denna fördel måst betalas med ett visst nattarbete kunde icke
anses obilligt och torde i allmänhet av de värnpliktiga betraktas såsom någonting
helt naturligt. I

I skrivelse till chefen för övre Norrlands trupper den 4 februari 1938
anförde militieombudsmannen:

Vad i ärendet förekommit gåve anledning till följande uttalande. De militära
myndigheternas strävan att genom noggrann renhållning av lokalerna
söka i görligaste mån motarbeta kaserninfektioner vore, särskilt med hänsyn
till de under de senare åren i Boden talrikt förekommande allvarliga
influensafallen, värt allt erkännande På grund av det mindre goda skick i
vilket golven i åtskilliga manskapslogement vid Norrbottens regemente, enligt
vad militieombudsmannen själv vid inspektion av regementet erfarit, befunne
sig, vore en ytterst noggrann renhållning i fråga örn dessa ur sanitär
synpunkt oundgängligen nödvändig. Icke minst med hänsyn härtill syntes
det militieombudsmannen därför hava varit omtänksamt därest den tid
som anslagits till materielvård och hygieniska åtgärder sedan manskapet
hemkommit från fälttjänstövningarna icke tillmätts så knapp som i förevarande
fall. Det förhållandet att dagen före utryckningsdagen var en söndag
holde även hava inverkat på övningarnas planläggning. Såsom förhållandena
nu gestaltat sig torde det hava blivit ofrånkomligt för befälet vid
regementet att anslå en stor del av natten före utryckningsdagen härtill.
Att sådana anordningar icke utan synnerligen trängande skiil borde vidtagas

230

torde vara uppenbart, särskilt då de näppeligen stöde i god överensstämmelse
med innebörden av generalorder den 14 mars 1930, nr 489.1 1

Militieombudsmannen funne ej skäl att, efter att hava gjort de erinringar
som innefattades i det ovan anförda, vidtaga vidare åtgärd i ärendet.

9. Mässfurir får icke tilldelas arbetsuppgifter i sådan omfattning att de
inkräkta på den militära tjänsten och får icke tagas i anspråk för uppgifter
som tillkomma marketenteriets civila personal. Fråga tillika örn för
uppdraget såsom mässfurir skall utgå särskilt arvode.

I en den 21 februari 1938 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
furiren vid Bohusläns regemente nr 46/2 A. E. Johansson bland annat
följande.

Vid regementet plägade kommenderas mässfurir som hade att helt ägna
sig åt marketenterirörelsen. Kommenderingen gällde för obestämd tid. 1
mässfurirens åligganden inginge förutom annat även att sköta renhållningen
och förrätta vissa andra handräckningsarbeten samt att biträda i marketenteriets
handelsbod m. m. Härigenom kunde den civila personalen vid marketenteriet
minskas till fördel för marketenteriets ekonomi. Mässfuriren
hade med hänsyn till de olika göromål som ålades honom svårigheter att
fullgöra sina skyldigheter enligt marketenterireglementet. Det syntes klaganden
icke riktigt att en av kronan avlönad furir skulle tagas i anspråk
för den av regementets enskilda lägerkassa drivna marketenterirörelsen.

1 Denna generalorder är av följande lydelse:

»Daglig övningstid.

Kungl. Maja har, med upphävande av härutinnan tidigare meddelade föreskrifter, i
nåder befallt, att nedanstående bestämmelser tills vidare skola lända till efterrättelse
beträffande längden av de värnpliktigas dagliga övnings-(tjänstgörings-)tid.

1. Den dagliga övningstiden skall i regel för varje söckendag utgöra 8 timmar. Häri
inräknas i fråga örn kroppens, utrustningens och förläggningens vård endast den tid, som
erfordras för undervisning, kontroll och större besiktningar o. d. Huruvida eller i vilken
utsträckning hästvård och materielvård skall inräknas i den dagliga övningstiden, bestämmes
av regementschef.

Då övningarnas natur och ändamål eller hänsyn till materielens, övningsterrängens
eller övningslokalernas ändamålsenliga utnyttjande det påkalla, må övningstiden efter
regementschefs (högre befälhavares) bestämmande eller medgivande ökas. Då regementschef
(högre befälhavare) prövar truppens tillstånd så fordra eller eljest finner lämpligt,
må han anbefalla eller medgiva minskning av övningstiden.

2. —----—----—---------------___

3. —-----------------------_---___

4. Under sön- och helgdagar må, utöver den tid som erfordras för bestridande av den
inre tjänsten, vaktgöring o. d. samt för avhållande av gudstjänst, tid jämväl, då så erfordras,
tagas i anspråk för övningsändamål, såsom då planen för (sammanhanget i)
fälttjänstövningar eller därmed jämförliga övningar så kräver eller i allmänhet då avsevärda
fördelar kunna vinnas för anordnandet och utförandet av sådana övningar.»

231

över klagoskriften avgåvo chefen för Bohusläns regemente översten T.
Rudenschöld samt regementsintendenten majoren G. Humble yttranden.
Därvid anförde Humble bland annat.

Mässfurirs åligganden vore angivna i det av arméförvaltningens intendentsoch
civila departement den 29 maj 1925 fastställda reglementet för marketenterirörelsen
vid arméns truppförband. I § 17 första stycket, av detta
reglemente stadgades att regementschef beordrade mässfurir när förhållandena
så påfordrade. Mässfurir hade varit beordrad till tjänstgöring vid
regementets marketenteri under hela den tid Humble tjänstgjort vid regementet
eller sedan år 1919. Mässfuriren hade icke beordrats att utföra någon
tjänst vid sidan om tjänstgöringen vid marketenteriet. Bestämmelserna
i punkterna 12 och 13 av § 17 marketenterireglementet syntes hava sådan
avfattning att mässfuriren i stort sett kunde beordras utföra varje arbete
eller uppdrag som ansåges vara till marketenteriets bästa eller på ett eller
annat sätt främjade marketenterirörelsen. Det vore icke riktigt att mässfuriren
genom renhållning, övriga handräckningsarbeten eller tjänstgöring i handelsboden
förhindrades att utföra sina åligganden i fråga om tillsynen över
den allmänna ordningen inom marketenteriet. Mässfuriren sysslade icke
med renliållningsarbete eller annan handräckning under tid då marketenteriet
vore öppet för manskapet. Vid tjänstgöring i handelsboden uppehölle
sig mässfuriren i serveringslokalen.

Översten Rudenschöld anförde i sitt yttrande bland annat följande.

Mässfurir hade beordrats enligt samma grunder som tillämpats av föregående
regementschefer. Med hänsyn till trupputbildningens krav ävensom
till arten av den tjänstgöring som åvilade mässfuriren vore det nödvändigt
att beordra mässfurir för längre tid. Den tjänstgöring som marketenteriföreståndaren
ålagt mässfuriren kunde icke anses strida mot bestämmelserna
i § 17 marketenterireglementet. Lika litet som vanlig militär tjänstgöring
kunde den tjänstgöring som ålåge mässfuriren städse begränsas till
8 timmar dagligen. Den mässfuriren åliggande tjänstgöringen kunde icke
anses så ansträngande som den tjänst som utfördes av underbefäl tjänstgörande
vid trupputbildningen.

Enligt en vid Rudenschölds yttrande fogad promemoria av den under
tiden maj 1925—december 1936 tjänstgörande marketenteriföreståndaren
vid regementet löjtnanten A. Hellsten hade mässfurirens arbetsuppgifter
varit, förutom vad som följde direkt av § 17 marketenterireglementet, att
tjänstgöra såsom bank- och postbud m. m., att tillfälligt avlösa föreståndarinnan
för handelsboden (föreståndarinnan hade städse även uppehållit befattningen
såsom hushållerska), att i viss mån övervaka och vid behov deltaga
i renhållningen av sådana till marketenteriet hörande lokaler som
huvudsakligen användes såsom regementets övnings- och samlingslokaler
ävensom av visst yttre område omkring marketenteribyggnaden samt att utföra
tillfälliga uppdrag av skiftande slag som förekomme vid en marketenteri
rörelse.

Sedan klaganden bereus tillfälle att avgiva påminnelser i ärendet antörde

232

han i en den 4 april 1938 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift bland annat.

Det vore riktigt att tjänstgöringen såsom mässfurir icke vore särskilt ansträngande
rent fysiskt men den vore desto mera irriterande eftersom mässfuriren
hade en mångfald sysslor samt måste vara i tjänstgöring då övrigt
underbefäl hade sin fritid. Regementsintendentens tolkning av marketenterireglementet
§ 17 punkterna 12 och 13 kunde icke vara riktig. Enligt denna
tolkning skulle mässfuriren kunna åläggas arbete vid marketenteriet utan
någon som helst begränsning. Vad anginge arten av de handräckningsarbeten
som ålagts klaganden hade klaganden för egen del icke haft några obehag
därav. Hans kamrater bland underbefälet hade emellertid uttalat förtrytelse
över att han varit tvungen att i deras åsyn utföra renhållningsarbete
på kaserngården. Tidigare hade värnpliktiga kommenderats såsom handräckning
till marketenteriet. Detta förekomme icke numera utan skulle
mässfuriren ensam utföra även sådant arbete som förut ankommit på det
värnpliktiga handräckningsmanskapet. Klaganden framhölle vidare att vid
övriga truppförband mässfurirstjänsten syntes vara ordnad på ett helt annat
sätt än vid Bohusläns regemente.

Med översändande av samtliga handlingar i ärendet anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 8 april 1938 till arméförvaltningens intendentur- och
civila departement att departementen måtte avgiva utlåtande i ärendet. Med
anledning härav anförde departementen — som i ärendet infordrat ytterligare
utredning från regementet — i skrivelse den 17 juni 1938 följande.

Enligt § 17, första stycket, marketenterireglementet skulle såsom mässfurir
av regementschefen när förhållandena så påfordrade beordras ett
lämpligt underbefäl, som under denna sin tjänstgöring lydde under marketenteriföreståndaren.
Jämlikt § 21, tredje stycket, av samma reglemente utginge
till mässfurir för handhavande av de med dennes befattning förenade
göromål ersättning med belopp som på förslag av regementschefen fastställdes
av departementen. Av dessa stadgande!! torde framgå att avsikten
icke varit att till mässfurir beordrat underbefäl skulle i egenskap av mässfurir
tilldelas arbetsuppgifter av sådan omfattning att dessa inkräktade på
den militära tjänsten. Liksom för marketenteriföreståndare gällde beträffande
mässfurir att göromålen vid marketenteriet skulle utföras vid sidan
av den militära tjänsten. Utnyttjandet av mässfuriren i den omfattning som
förekommit vid marketenterirörelsen vid Bohusläns regemente uppgåves
hava skett med stöd av de i punkterna 12 och 13 av § 17 marketenterireglementet
meddelade föreskrifterna. Enligt dessa ålåge det mässfurir, bland
annat, att pa allt sätt befrämja mässens bästa samt att biträda marketenteriföreståndaren
och noggrant ställa sig dennes föreskrifter till efterrättelse.
Dessa stadganden jämförda med föreskrifterna i § 17, första stycket, och
§21 samma reglemente ävensom med punkterna 1—11 av § 17, enligt vilka
mässfurirs åligganden huvudsakligen hänförde sig till övervakandet av ordningen
inom marketenteriet, måste emellertid enligt departementens mening
giva vid handen att mässfurir icke — annat än i rena undantagsfall

233

och då så vid enstaka tillfällen oundgängligen krävdes — finge tagas i anspråk
för arbetsuppgifter som regelmässigt tillkomme särskilt anställd civil
personal såsom hushållerska, föreståndare för handelsrörelse eller kassörska.
Däremot torde det vara väl förenligt med stadgandet i punkt 13 av § 17 att
mässfurir ålades att tjänstgöra såsom bank- och postbud. Detsamma torde
få anses vara fallet med det av klaganden utförda renhållningsarbetet i den
mån detta bestått i — såsom Humble uttryckt det i ett vid departementens
skrivelse fogat ytrande — att någon gång under dagen tillse att området
kring marketenteribyggnaden icke blivit nedskräpat. Däremot kunde det
enligt departementens mening icke anses tillhöra mässfurirs åligganden att
utföra verkligt renhållningsarbete. Departementen ansåge sig slutligen böra
omnämna att endast vid ett fåtal truppförband mässfurir funnes beordrad.

I skrivelse den 28 juli 1938 till chefen för armén anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen därefter.

Den vid Bohusläns regemente tillämpade praxis innebure att en av regementets
furirer ständigt vore undandragen egentlig militärtjänst. Att en sådan
anordning icke utan uttryckliga föreskrifter kunde anses tillåtlig syntes
uppenbart. Såsom arméförvaltningens intendentur- och civila departement
framhållit torde marketenterireglementet icke kunna åberopas som stöd för
anordningen; tvärt om syntes bestämmelserna i reglementet klart utgå från
att mässfurirsgöromålen skulle utföras såsom en bisyssla mot särskilt arvode.
Samma uppfattning läge tydligen till grund även för det i reglementet
omnämnda kungl, brevet den 7 september 1917, varigenom förordnats örn
ersättning till viss marketenteripersonal. Detta kungl, brev vore, såsom
framginge av dess lydelse, föranlett av en framställning från arméförvaltningens
intendents- och civila departement, i vilken framhållits svårigheterna
att erhålla för uppdraget lämpliga och pålitliga personer, vilka vore
villiga att å fritid åtaga sig detsamma, ävensom att anordna effektiv kontroll
över rörelsens bedrivande, för den händelse arvoden för dessa sysslors utövande
ej komme att utgå. Av skrivelser den 29 november 1929 genom vilka
intendents- och civila departementen bestämt arvoden för marketenteribefattningar
vid de olika truppförbanden framginge att beträffande 18 förband
särskilda arvoden till mässfurirer fastställts med belopp från 5 till 15 kronor
i månaden. Beträffande 29 förband, däribland Bohusläns regemente,
upptoges i nämnda skrivelser icke något särskilt mässfurirsarvode. Anledningen
härtill hade väl i fråga om flertalet förband varit att någon mässfurir
icke kommenderats. Det kunde dock icke på grund av dessa uppgifter
bedömas, huruvida det även vid annat eller andra förband än Bohusläns
regemente förekomme att mässfurirbefattningen anordnats som heltidstjänst
eller eljest på sådant sätt att den inkräktade på den militära
tjänsten. Tjänstförrättande militieombudsmannen överlämnade handlingarna
i ärendet för kännedom till chefen för armén under anhållan att denne ville
med handlingarnas återställande i sinom tid lämna meddelande örn de åtgärder
lian funnit av förhållandena påkallade.

Med anledning härav meddelade chefen för armén i skrivelse den 12

234

augusti 1938 att han bringat till de högre truppförbandschefernas kännedom
för delgivning till samtliga lägre truppförbandschefer avskrift av tjänstförrättande
militieombudsmannens skrivelse, vilken därjämte för orientering
tillställts inspektörer och arméförvaltningens av ärendet berörda departement.

I skrivelse den 19 augusti 1938 anmodade militieombudsmannen därefter
chefen för Bohusläns regemente att inkomma med förnyat yttrande i ärendet,
vilket yttrande tillika borde omfatta en redogörelse för de åtgärder regementschefen
vidtagit eller hade för avsikt att vidtaga med anledning av
innehållet i intendentur- och civila departementens utlåtande den 17 juni
1938 samt tjänstförrättande militieombudsmannens skrivelse till chefen för
armén den 28 juli 1938.

Regementschefen översten Rudenschöld anförde med anledning härav i
skrivelse den 15 september 1938 följande.

Ehuruväl han ditintills varit av den uppfattningen att det icke vore stridande
mot gällande föreskrifter att beordra en furir till uteslutande tjänstgöring
såsom mässfurir vore det likväl, på grund av vad som i frågan anförts
av tjänstförrättande militieombudsmannen ävensom av intendenturoch
civila departementen, hans avsikt att icke beordra furir till sådan tjänst.
För såvitt det senare skulle visa sig erforderligt att mässfurir tjänstgjorde i
marketenteriet, vilket Rudenschöld hade anledning taga för givet, vore det
Rudenschölds avsikt att härom göra erforderlig framställning liksom ock
att då begära, att särskilt arvode finge utgå till mässfurir som vid sidan av
den militära tjänsten utförde sådant arbete efter frivilligt åtagande.

Militieombudsmannen lät genom beslut den 23 september 1938 vid sålunda
vidtagen rättelse bero.

10. Fråga huruvida rak- och frisersalong som drives för manskapskassas
räkning må anlitas av andra än manskapet. I

I skrivelse den 17 mars 1938 anhöll Svenska frisörföreningen u. p. a., att
militieombudsmannen måtte vidtaga undersökning och utredning rörande
förhållande vid den rak- och frisersalong, som inom sjömanskårens kasernområde
i Karlskrona inrättats för manskapskassans vid kåren räkning. Föreningen
uppgav att frisersalongen anlitades av officerare av alla grader, vilka
där bleve betjänade till priser som i regel med 50 % understege de för
orten avtalsenligt fastställda priserna. Även officerarnas barn och andra anhöriga
utnyttjade i stor utsträckning samma förmån, likaledes pensionerade
underofficerare samt arbetare och hantverkare som arbetade på varvet eller
på kronans fastigheter i staden eller som hade tillfälligt arbete vid sjömanskåren.
Manskapskassorna hade till uppgift att tillgodose manskapets behov,
och föreningen ansåge det som en orättvisa mot övriga näringsidkare i staden,
att de förmåner som erbjödes genom manskapskassans inrättningar ut -

235

sträcktes på angivet sätt. För militär i befälsställning samt för civila personer,
i den mån sådana överhuvud borde äga tillträde, borde enligt föreningens
uppfattning avtalsenliga priser tillämpas.

I anledning av föreningens skrivelse anförde chefen för Karlskrona örlogsstation,
kommendören Helge Friis, i yttrande den 5 april 1938, att driften
av frisersalongen vore genom kontrakt den 18 december 1934 utlämnad till
civil entreprenör. I kontraktet stadgades att entreprenören endast finge betjäna
marinens personal. Denna bestämmelse hade i enstaka fall överträtts,
men något upprepande torde numera icke vara att befara. Friis delade icke
föreningens uppfattning att personer i befälsställning icke skulle äga begagna
sig av frisersalongen. Det kunde ej heller anses oriktigt att varvsarbetare besökte
frisersalongen, då de nämligen tillhörde marinens personal. Detta
stöde också i principiell överensstämmelse med föreskrifterna i § 3 mom. 1
i kungl, brevet den 18 december 1936 angående användandet och redovisningen
av manskapskassor vid marinens förläggningar i land.

Sedan föreningen inkommit med påminnelser, avgav marinförvaltningen
den 24 maj 1938 på militieombudsmannens begäran utlåtande i ärendet, däri
bland annat anfördes, att det icke vore något särskilt önskemål att manskapskassornas
rörelser frekventerades av personal i befälsställning, men att det
dock syntes strida mot bestämmelserna i kungl, brevet den 18 december 1936
att förbjuda sådan personal att använda dessa inrättningar.

I skrivelse till militieombudsmannen den 14 juni 1938 förklarade sig föreningen
utsträcka sin framställning att avse jämväl viss ändring av bestämmelserna
i berörda kungl, brev i syfte att förebygga den tolkningen, att annan
personal än manskap ägde begagna sig av manskapskassornas inrättningar.
I

I skrivelse till marinförvaltningen den 29 september 1938 anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen därefter:

Av utredningen framginge, att föreståndaren för rak- och frisersalongen
enligt kontrakt förbundit sig att endast betjäna marinens personal. Sedan
föreningen i sin skrift den 17 mars 1938 anmärkt att kontraktet icke i allo
efterlevdes, i det att även utomstående fått begagna sig av frisersalongen,
syntes numera rättelse hava vunnits i detta hänseende, varför någon vidare
åtgärd därutinnan icke erfordrades.

Beträffande frågan, huruvida annan marinens personal än manskap borde
äga tillträde till frisersalongen, torde böra uppmärksammas den skillnad i
avfattningen som förelåge mellan bestämmelserna i § 3 mom. 1 och samma
paragraf mom. 2 i kungl, brevet den 18 december 1936. I mom. 1, som avsåge
marketenterirörelse och därtill hörande mindre handelsrörelse för förbrukningsartiklar
och dylikt, angåves att sådan rörelse »är tillgänglig allenast
för vederbörande förband tillhörande eller eljest å tjänstgöringsorten förlagd
militär personal eller sådan vid förbandet anställd civil personal, som i detta
hänseende bör vara likställd med den militära personalen». Mom. 2 däremot,
vilket avsåge annan affärsrörelse än den i mom. 1 angivna, innehölle icke

236

någon motsvarande bestämmelse, ej heller någon hänvisning till mom. 1. I
stället stadgades att sådan rörelse icke finge bedrivas utan särskilt medgivande
av marinförvaltningen, som jämväl ägde fastställa villkoren för rörelsens
bedrivande.

Den ifrågavarande rak- och frisersalongen vore otvivelaktigt att hänföra
till sådan rörelse som avsåges i mom. 2. Det syntes icke vare sig på grund av
stadgandenas lydelse eller deras syfte möta något hinder för marinförvaltningen
att utfärda bestämmelser, som på lämpligt sätt begränsade tillträdet
till sådan rörelse. Marinförvaltningen hade i sitt utlåtande anfört, att det
icke vore något särskilt önskemål att manskapskassornas rörelser frekventerades
av personal i befälsställning. I fråga örn sådan rörelse varom nu vore
fråga syntes det — icke blott från de enskilda näringsidkarnas synpunkt -—-finnas fog för den meningen att åtminstone personal av officers eller underofficers
tjänsteställning lämpligen borde uteslutas.

Denna sin uppfattning hade tjänstförrättande militieombudsmannen velat
bringa till marinförvaltningens kännedom. I övrigt funne tjänstförrättande
militieombudsmannen föreningens framställning icke böra föranleda någon
åtgärd från hans sida.

11. Fråga om rätt för officerare m. fl. vid bevakningsstyrkan i Tingstäde

att vid förläggningen erhålla utspisning jämväl för familjemedlemmar. I

I en till militieombudsmansexpeditionen den 27 september 1937 inkommen
skrift påtalade volontärerna vid Gotlands artillerikår O. Nilsson och
A. Dorsch, tjänstgörande vid bevakningsstyrkan i Tingstäde, det förhållandet
att officerare och underofficerare vid bevakningsstyrkan liksom också
viss civil personal därstädes läte sina familjemedlemmar ävensom helt
utomstående personer bo i kronans hus samt äta på mässarna vid förläggningen.
Detta hade enligt klagandena haft till följd att klagandena och
deras kamrater flera gånger fått lämna matsalen efter måltid utan att hava
blivit mätta, något som aldrig förekommit under den tid de fått äta i
artillerikårens matsal.

I skrivelse den 27 september 1937 anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen
militärbefälhavaren på Gotland att inkomma med yttrande i
ärendet.

Med skrivelse den 13 oktober 1937 inkom militärbefälhavaren med yttranden
av befälhavaren i Tingstäde samt av fortifikationsofficeren och stabsintendenten
vid miltärbefälet.

Stabsintendenten majoren A. Wallenqvist anförde i sitt yttrande bland annat.
Vid de upprepade tillfällen då han i tjänsten besökt Tingstädeförläggningarna
hade han alltid inspekterat matinrättningen och förhört sig örn
mathållningen. Under tiden för manskapets frukostmål hade Wallenqvist
vanligen i manskapsmatsalen avsmakat maten samt förhört sig örn man -

237

skåpets åsikt om mathållningen och örn dess önskemål i fråga om denna.
Endast få klagomål hade därvid anförts; i övrigt hade manskapet uttryckt
sin belåtenhet med mathållningen. Beträffande frågan örn matens tillräcklighet
vid bevakningsstyrkan i Tingstäde jämfört med förhållandena vid
truppförbanden i Visby finge framhållas dels att det vore betydligt svårare
att sköta mathållningen vid ett litet förband än vid ett större, dels att priset
på vissa normalartiklar vore lägre för bevakningsstyrkan än för truppförbanden
i Visby, vilket framginge av normalportionspriset, men att vissa
utbytesartiklar däremot, särskilt kött och charkuterivaror vore ungefär 5
öre dyrare per kilogram i Tingstäde. Oaktat dessa förhållanden hade det
lyckats att hålla näringsvärdet av bevakningsstyrkans portionsstat så högt
som 3,676 kalorier. Motsvarande värden vore för Gotlands infanteriregemente
3,745 kalorier och för artillerikåren 3,707 kalorier. Normalportionspriset
vöre för bevakningsstyrkan 78.943 öre, för infanteriregementet 80.518
öre och för artillerikåren likaledes 80.518 öre under det att penningvärdet å
portionen, bortsett från kryddor, vore vid bevakningsstyrkan 78.633 öre, vid
infanteriregementet 79.133 öre och vid artillerikåren 79.236 öre. Bevakningsstyrkans
proviantanslag utvisade den 1 oktober 1937 en behållning av 76
kronor 98 öre, huvudsakligen beroende på besparingar av permittenters portioner.
Behållningen uttoges sedermera i mån av behov till extra förplägnad.

Av det yttrande som avgavs av befälhavaren i Tingstäde kaptenen J.
Lindgren framgick, att såväl Lindgren som köksföreståndaren under vissa
tider haft sina familjer inneboende i de dem anvisade lägenheterna vid förläggningen
ävensom att kokerskan vid matinrättningen haft sina två döttrar
i skolåldern boende hos sig vissa tider. Lindgren vitsordade även att han
och köksföreståndaren låtit familjerna intaga sina måltider i respektive mässar.
Detta hade dock icke skett på kronans bekostnad. All förtäring utöver
de personalen tillkommande fria portionerna hade gäldats av privata
medel. Lindgren uppgav att han aldrig försport något missnöje bland manskapet
över utspisningsförhållandena vid förläggningen.

Militärbefälhavaren generalmajoren G. M. Törngren anförde bland annat.

I fråga örn portionernas tillräcklighet finge Törngren hänvisa till Wallenqvists
och Lindgrens yttranden. Därutöver finge tilläggas att Törngren vid
sina upprepade besök i Tingstäde aldrig underläte att inspektera matinrättringen,
vilken han städse funnit omsorgsfullt skött. Han hade jämväl alltid
kunnat konstatera befälhavarens, köksföreståndarens och kokerskans
berömvärda strävan att väl ordna truppens utspisning. Det ville emellertid
synas som örn kärnpunkten i klagomålen vore en annan. Huvudvikten torde
nog höra läggas på frågorna om inkvartering och utspisning av vissa
befattningshavares vid bevakningsstyrkan familjer. Börande dessa angelägenheter
finge Törngren lill komplettering av de avgivna yttrandena anföra
bland annat. I den av kronan åt befälhavaren i Tingstäde anvisade
bostaden hade under vissa tider av året även befälhavarens familj varit
boende. Befälhavaren hade därför låtit ditföra erforderliga möbler samt

238

sängkläder och linne m. m. Då lägenheten vore bristfällig vore det så gott
som omöjligt att ordna familjens utspisning där, varför man tillgripit den
utvägen att låta även familjemedlemmarna intaga sina måltider på officersmässen.
Därvid hade, utöver befälhavaren tillkommande kronans proviant,
extra matvaror på privat väg städse anskaffats. Ur tjänstens synpunkt vore
det av betydelse att befälhavaren icke av hänsyn till familjen droges till
Visby utan hade sina intressen koncentrerade till Tingstäde. Köksföreståndaren
vore en ung nygift underofficer vars hustru under sommaren 1937
fött sitt första barn. Det förefölle under dessa förhållanden förklarligt att
hon icke kunnat kvarbo ensam i sin mans tjänstebostad i artillerikårens
etablissement i Visby. Då hon bereus inkvartering i den mannen anvisade
lägenheten i Tingstäde hade hon medfört egen sängutredning m. m. Matvaror
som erfordrats utöver den köksföreståndaren tillkommande portionen
hade anskaffats på privat väg. Även beträffande köksföreståndaren gällde
att det ur tjänstens synpunkt vöre av betydelse att han hade sina intressen
koncentrerade till Tingstäde. Vad anginge kokerskan, som hade sitt föräldrahem
i Tingstäde, finge omnämnas att hennes båda barn, två flickor,
vistats tidvis hos morföräldrarna och tidvis hos modern i förläggningen.
Den proviant som utöver den kokerskan tillkommande portionen erfordrats
för barnens räkning hade inköpts på privat väg. — Såsom en sammanfattning
ville Törngren anföra bland annat följande. Förläggningen i Tingstäde
vore ett provisorium som så småningom blivit permanent. Under de senaste
åren hade väsentliga förbättringar kunnat vidtagas i fråga örn manskapets
inkvartering och förplägnad därstädes. I fråga örn officerare och
underofficerare hade emellertid allt fått förbliva vid de gamla, synnerligen
primitiva förhållandena. På grund av kommenderingarnas långvarighet —
ett år — och den primitiva beskaffenheten av de av kronan anvisade bostäderna
hade det ansetts rimligt att familjemedlemmarnas inkvartering och
utspisning finge ordnas så som skett. Härvid hade under årens lopp utbildat
sig en viss hävd. Det hade emellertid eftersträvats att något intrång
icke skulle ske vare sig på kronans eller på manskapets rätt. För egen del
hade Törngren efter bästa förmåga sökt ordna frågan, vilket emellertid i
väsentlig grad försvårats därigenom att något parallellfall veterligen icke
kunde uppvisas. I ett den 28 november 1936 till arméförvaltningens civila
departement avgivet yttrande över ett av departementet till militärbefälhavaren
remitterat förslag tili ändrade bestämmelser angående ersättning till
bevakningsstyrkans befäl hade Törngren hemställt bland annat att föreskrift
måtte utfärdas därom att officerare, underofficerare och gifta furirer
som bleve kommenderade till Tingstäde skulle äga rätt att mot stadgad ersättning
från bevakningsstyrkans matinrättning utbekomma högst en portion
för varje familjemedlem. Hans framställning i dessa delar hade emellertid
icke lett till något resultat.

239

I skrivelse den 18 november 1937 till arméförvaltningen anhöll militieombudsmannen
med översändande av handlingarna i ärendet att arméförvaltningen
ville avgiva utlåtande däri.

Arméförvaltningens intendenturdepartement anmälde med anledning härav
i skrivelse den 23 februari 1938 att departementet i underdånig skrivelse
samma dag hos Kungl. Maj:t hemställt att officerare, underofficerare och
gifta furirer samt civil personal vid bevakningsstyrkan måtte medgivas rätt
att mot stadgad ersättning utbekomma tillagad manskapsportion för sina
familjemedlemmar från bevakningsstyrkans matinrättning ävensom att departementet
i skrivelse till militärbefälhavaren utfärdat förbud emot matlagning
för privat ändamål i bevakningsstyrkans köksinrättning.

Kungl. Majit medgav genom beslut den 24 mars 1938 att officer, underofficer,
underbefäl samt civil personal, som tjänstgjorde vid bevakningsstyrkan
i Tingstäde, finge tillsvidare utan hinder av bestämmelserna i intendenturunderhållsreglementet
enligt militärbefälhavarens prövning vid bevakningsstyrkans
matinrättning för familjemedlem utbekomma tillagad manskapsportion
mot erläggande av ersättning härför enligt de i § 3 nämnda
reglemente angivna grunderna.

Ärendet blev härefter från vidare åtgärd avskrivet.

12. Fråga om regementschefs skyldighet att träda i avtalsförhandlingar
med den civila personalen vid regementets marketenteri. I

I en den 27 juli 1938 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde försvarsverkens civila personals förbund avdelning 12 Linköping
följande:

Avdelningen vände sig till militieombudsmannen med anledning av att,
ehuru avdelningen till chefen för Livgrenadjärregementet översänt förslag
till avtal för personalen vid regementets marketetenteri samt upprepade
gånger begärt förhandlingar därom, regementschefen likväl vägrat detta med
den förklarnigen att det ej funnes någon anledning att upprätta avtal för
denna personal. Avdelningen ansåge emellertid att arbetsförhållandena på
platsen vore under all kritik, vilket bäst bevisades av det förhållandet att
personal byttes varje vecka. Avdelningen ville ifrågasätta huruvida regementschefen
kunde utan vidare vägra att upptaga den av avdelningen gjorda
framställningen till behandling.

Sedan regementschefen av tjänstförrättande militieombudsmannen anmodats
inkomma med yttrande med anledning av innehållet i skriften anförde
regementschefen översten C. Bennedich i en den 16 september 1938 dagtecknad
skrivelse bland annat:

240

Enär Bennedich på grund av deltagande i fältövningar i övre Norrland
och därefter på grund av sjukdom varit frånvarande från regementet den 4
juni—den 10 augusti (utom en vecka) och regementsintendenten varit tjänstledig
intill den 15 augusti, hade han först efter sistnämnda datum kunnat
anbefalla den undersökning, som synts honom nödvändig. Då det varit en
av hans egna åtgärder för att bringa rättelse i vid marketenteriet förut rådande
tillstånd, som särskilt väckt avdelningens ovilja, hade han måst skaffa
sig en uppfattning om vad som vid marketenteriet inträffat eller ändrats under
sommaren. Bennedich hade vidare icke gärna kunnat nöja sig med att
till avdelningens föreställning om rätt att dela en regementschefs disciplinära
ansvar hänvisa till det faktum, att Bennedich ensam förde befälet över
regementet och att han för sin utövning av detta befäl icke kunde dela ansvar
med någon, vem det vara månde, och att han alltså icke heller »förhandlade»
med utomstående om detta ansvar. Undersökningens resultat kunde sålunda
sammanfattas.

1. När förutvarande förestånderskan för marketenteriet skulle avgå, hade
Bennedich sökt ersätta henne med en person, till vars ordningssinne och
disciplinära myndighet Bennedich tryggt kunde förlita sig. Den föregående
regimen hade tydligen i detta hänseende icke alltid varit av tillräcklig fasthet.
Bennedich hade alltså den 1 januari 1938 anställt den nuvarande marketenteriförestånderskan
och hade i henne funnit vad han sökt. Personalen
hade icke blivit lika belåten; den bleve nämligen numera, när så erfordrades,
rättad. Utan tvivel skulle den så småningom hava funnit sig enbart väl av
den nya handledningen, om icke avdelningen uppträtt såsom rådgivare och
meddelat, att den hade makt nog att få bort den nya, fordrande marketenteriförestånderskan,
vilket, enligt vad som till Bennedich blivit anmält, avdelningen
för övrigt sist och slutligen medgivit i den form, att avdelningens
»huvudorganisation» önskade ett ombyte av marketenteriförestånderska. Det,
som avdelningen funne »under all kritik», vore således intet annat än Bennedichs
förfarande.

2. Vad beträffade förhållandet mellan marketenteriförestånderskan och
personalen hade icke någon gång sådant förekommit, som skulle kunna rättfärdiga
avdelningens ovan citerade omdöme. Vid ett par tillfällen hade visserligen
meningsbrytningar mellan några av personalen å ena sidan och föreståndarinnan
å andra sidan ägt rum, men i intet fall hade det inträffade
rört sig örn annat än bagateller och skvaller, vilket allt haft sin grund i missförstånd
eller häftigt humör. Efter samtal med den samlade personalen hade
regementsintendenten fått det bestämda intrycket, att förhållandet mellan
vederbörande parter vöre gott.

3. Avdelningens påstående, »att personal bytes varje vecka etc.» vore kort
och gott osant. Före den 1 juli hade några av personalen uppsagt sina platser,
emedan de på grund av ovana med hithörande arbete icke ansett sig till
belåtenhet kunna utföra med sina befattningar förenade åligganden. Ett
par biträden hade under året övergått till arbete i regementets kokinrättning,
då lediga platser där uppstått på grund av erforderlig personalökning. Den

241

kvinnliga kassörskan i marketenteriet hade slutligen efter flera års tjänst
önskat den 1 september tillträda annan befattning. Hon hade numera om
marketenteriförestånderskan yttrat, att denna vore synnerligen arbetsam
och duktig, ehuru ibland ganska skarp, men »behövs det nog att vara det».
Ökning eller minskning av personalstyrkan vore beroende på inneliggande
manskapsstyrka och måste givetvis äga rum flera gånger årligen. Personalstyrkan,
som nu vore fulltalig, uppginge till 21. Av dessa vore 8 ordinarie,
medan övriga vore tillfälligt anställda.

4. Ingen anledning förelåge att för närvarande göra några ändringar i de
anställdas löne- och arbetsvillkor. Denna Bennedichs åsikt bestyrktes av det
förhållandet, att det icke funnes någon svårighet att erhålla personal.

Bennedich hade vid sitt yttrande fogat avskrift av de av honom den 16
juni 1938 utfärdade bestämmelserna angående löneförmåner m. m. för den
kvinnliga betjäningspersonalen vid regementets marketenteri.

Sedan avdelningen bereus tillfälle att inkomma med påminnelser anförde
avdelningen i en den 9 oktober 1938 dagtecknad och den 11 i samma månad
till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift bland annat:

Avdelningen ansåge att den förhandlingsrätt som medgivits beträffande civil
personal, anställd vid försvaret, även omfattade markenteripersonalen.
Bennedich hade i sitt yttrande anfört att ingen anledning enligt hans mening
förelåge att göra ändringar i personalens löne- och arbetsvillkor och hade
som skäl härför anfört att det ej funnes svårigheter att erhålla personal till
de nuvarande villkoren. Häremot ville avdelningen inlägga en bestämd gensaga.
Avdelningen kunde icke godkänna en sådan motivering. Avdelningen
hade den bestämda uppfattningen att anställningsvillkoren ej finge dikteras
av den ena parten utan skulle efter fri förhandling genom avtal fastställas
av de berörda parterna. De skäl som varit vägledande när avdelningen gjort
anspråk på avtalsförhandlingar hade varit att arbetsförhållandena inom
restaurangfacket, vilket ju vore ett jämförbart arbetsområde, vore väsentligt
bättre särskilt vad beträffade arbetstiden, som vid regementet vore onormalt
hög, vilket även franninge av den uppgift Bennedich lämnat angående arbetstiden.
Då Bennedich icke framfört sådana skäl för att avtal ej borde upprättas
som avdelningen kunde godkänna och då redan i juli 1937 under förutvarande
regementschefens ledning ett avtal varit godkänt för undertecknande
utan att dock hinna bliva klart före regementschefens död, hemställde
avdelningen sålunda att militieombudsmannen måtte ålägga Bennedich att
träda i förhandling med avdelningen så att avtalsenliga arbetsvillkor för
marketenteripersonalen kunde upprättas. Bennedich hade i sin inlaga fört
en fråga örn marketenteriförestånderskan på tal. Avdelningen hade emot
nämnda förestånderska till regementsintendenten framfört vissa berättigade
klagomål men då frågan läge utanför ramen av det spörsmål avdelningen
bringat under militieombudsmannens prövning ansåge avdelningen sig ej
hava anledning för närvarande ingå därpå.

I skrivelse till socialstyrelsen den 24 oktober 1938 anhöll militieombudsmannen
därefter, med översändande av handlingarna i ärendet, att social 16—388916.

Militieombudsmannens ämbctsberättclsc.

242

styrelsen ville avgiva utlåtande däri. Socialstyrelsen avgav det begärda utlåtandet
i skrivelse den 7 november 1938 och anförde därvid:

I underdånig skrivelse den 29 december 1932 hade försvarsverkens civila
personals förbund hemställt, bland annat, att arméförvaltningens intendentsdepartement
måtte bemyndigas att med personalförbundet sluta ett
samtliga truppförband omfattande avtal rörande löne- och arbetsvillkor för
den vid truppförbandens matinrättningar och marketenterier anställda civila
personalen. I underdånigt utlåtande i ärendet den 30 oktober 1933
hade styrelsen förordat bifall till framställningen i vad densamma avsåge
truppförbandens kökspersonal; vad åter anginge marketenteriema — vilka
bedreves såsom affärsföretag av de särskilda truppförbandens enskilda lägerkassor
— hade styrelsen ansett, att genomförandet av ett kollektivavtal
för personalen, på sätt framställningen avsåge, icke skulle låta sig göra utan
en omorganisation av marketenterirörelsen. Genom beslut den 17 november
1933 hade Kungl. Maj:t meddelat det begärda bemyndigandet såvitt anginge
truppförbandens matinrättningar men funnit framställningen i övrigt
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Vid truppförbandens matinrättningar
gällde för närvarande ett centralt mellan arméförvaltningens intendentsdepartement
och personalförbundet träffat kollektivavtal angående
löne- och arbetsvillkor för den civila, icke arbetsledande personalen vid
dessa matinrättningar. I förenämnda beslut den 17 november 1933 hade
Kungl. Majit tagit ställning till frågan om lämpligheten av att kollektivavtal
för marketenteriema träffades centralt genom arméförvaltningens intendentsdepartement.
Frågan om upprättande av lokala avtal för marketenterier
var för sig torde däremot icke i detta sammanhang hava prövats. Enligt
vad styrelsen inhämtat hade personalförbundet hos vissa truppförband gjort
framställning om kollektivavtal för personalen vid markenterier, och förhandlingar
hade i anledning härav i några fall förts. Endast i ett fall, nämligen
vid Kronobergs regementes markenteri i Växjö, hade kollektivavtal
hittills upprättats för personal av ifrågavarande slag, vilket avtal ingåtts
först under år 1938. För år 1937 hade icke gällt några i lag angivna bestämmelser
rörande förhandlingsrätt. Först i lagen den 11 september 1936 örn förenings-
och förhandlingsrätt, vilken trätt i kraft den 1 januari 1937, hade
sådana bestämmelser meddelats. Denna lag ägde emellertid icke tillämpning
beträffande arbetstagare i statens och kommunens tjänst, som vore
underkastade ämbetsmannaansvar. Vad anginge arbetstagare i statens tjänst
hade därefter en särskild författning utfärdats, nämligen kungörelsen den 4
juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän, vilken författning
ägde avseende å arbetstagare i statens tjänst, som vore underkastade ämbetsmannaansvar.
Enligt båda författningarna skulle den stadgade förhandlingsrätten
tillkomma, så vitt arbetstagarsidan anginge, en förening.
En förening av sådana arbetstagare i statens tjänst, som vore underkastade
ämbetsmannaansvar och å vilken 1936 års lag följaktligen icke ägde tilllämpning,
kunde erhålla förhandlingsrätt enligt förenämnda kungörelse.
Härför erfordrades särskild auktorisation av Kungl. Majit. Enligt vad sty -

243

reisen inhämtat hade Kungl. Majit genom beslut den 30 december 1937 tillerkänt
personalförbundet sådan förhandlingsrätt i förhållande till arméförvaltningen.
Frågan, huruvida den vid marketenterierna anställda personalen
kunde anses vara anställd i statens tjänst, hade styrelsen ansett sig
i förevarande sammanhang icke behöva upptaga till närmare prövning;
även örn personalen betraktades såsom statsanställd, torde nämligen densamma
— i allt fall i den mån den omfattades av det framlagda förslaget
till kollektivavtal — icke innehava sådan ställning, att den vore underkastad
ämbetsmannaansvar. Vid sådant förhållande ägde lagen och icke kungörelsen
tillämpning i förevarande fall. Jämlikt kungl, brev den 24 november
1922 omhänderhade vederbörande regementes förvaltning den enskilda
lägerkassa, som dreve marketenterirörelse vid regementet. Lagens bestämmelser
syntes således i detta fall äga tillämpning å förhållandet mellan regementets
förvaltning och personalförbundet. Den förhandlingsrätt för personalförbundet,
som i förevarande fall vore förhanden, innebure jämlikt 4 §
skyldighet för motparten att träda i förhandling. Härmed förstodes, att
motparten skulle, själv eller genom ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde
samt, där så erfordrades, med angivande av skäl framlägga
förslag till lösning av fråga, varom förhandling påkallats. Nämnda förhandlingsrätt
tillkomme personalförbundets avdelning å platsen endast i
den mån avdelningen enligt personalförbundets stadgar vore behörig att
förhandla å sina medlemmars vägnar. Någon anledning att förmoda, att
avdelningen icke skulle i det föreliggande fallet äga sådan behörighet, torde
icke föreligga; i allt fall hade förhållande av nu berörd art icke åberopats
såsom skäl för underlåtenheten att ingå i de begärda förhandlingarna.
Framhållas finge, att lagen icke stadgade någon påföljd, därest part icke
iakttoge skyldigheten att träda i förhandling. Personalförbundet hade icke
gjort sådan anmälan hos socialstyrelsen, varom i 8 § sades, och ägde 3 kap.
av lagen således icke tillämpning å förbundet. Möjlighet stöde emellertid
öppen för förbundet, därest det omfattade minst hälften av de av förhandlingsfrågan
berörda arbetarna, att påkalla statens förlikningsmans ingripande
jämlikt 3 §, andra stycket, lagen örn medling i arbetstvister. I den
ordning 6 §, andra stycket, sistnämnda lag anvisade kunde den stadgade
förhandlingsskyldigheten framtvingas genom vitesföreläggande. Av det
ovan anförda torde framgå, att i förevarande fall avdelningen jämlikt lagen
örn förenings- och förhandlingsrätt ägt i förhållande till regementets förvaltning
förhandlingsrätt rörande det framlagda förslaget till avtal för personalen
vid regementets marketenteri. Vidare torde framgå, att avdelningen
icke anlitat de vägar för åvägabringande av de begärda förhandlingarna,
som kunde befinnas naturliga, nämligen frågans hänskjutande i första hand
till huvudorganisationen och efter dennas bedömande eventuellt påkallande
av statens förlikningsmans ingripande i den ordning lagstiftningen anvisade.
Att så icke skett torde sammanhänga därmed, att avdelningen såsom
syntes framgå av dess i skrivelse den 9 oktober 1938 gjorda bemötande av
Bennedicta yttrande ansett sig kunna grunda sitt anspråk på förhandlings -

244

rätt å kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän, en författning
som emellertid icke vore tillämplig i detta fall.

Sedan socialstyrelsens utlåtande inkommit anmodade militieombudsmannen
Bennedich att inkomma med förnyat yttrande. Dylikt yttrande inkom
till militieombudsmansexpeditionen den 17 november 1938. Bennedich anförde
däri bland annat:

När Bennedich under pågående regementsövning skrivit sitt föregående
yttrande hade han haft den bestämda uppfattningen, att han haft att göra
med ett försök från utomstående att tillvälla sig makt att bestämma över
ordning, skick och hushållning inom det av enskilda lägerkassan bedrivna
marketenteriet. Detta skulle ske genom att den för återställande av ordning,
skick och hushållning tillsatta förestånderskan avlägsnades från sin
plats. Gent emot denna huvudfråga hade allt annat utgjort småsaker. Bennedich
hade icke funnit att det hänt något, som vore av den natur, att han
borde ändra denna uppfattning. Han hade i stället fått sin menings riktighet
bekräftad. Han hade iakttagit, att avdelningen numera gärna ville
undvika att röra vid huvudfrågan, ty denna vöre för vederbörandes uppträdande
så karakteristisk, att den icke gjorde sig på något ställe, som vore
värt att taga hänsyn till. Nu framskötes löner och arbetstid såsom skäl
för ett åstundat kollektivavtal. Genom s. k. förhandling skulle Bennedich
tvingas att hjälpa personalförbundet till principiell seger över socialstyrelsens
år 1933 yttrade mening, att det icke skulle låta sig göra att genomföra
kollektivavtal för personal anställd vid av enskilda lägerkassor bedrivna
marketenterier utan omorganisation av marketenterirörelsen, och att tilllika
draga ett streck över Kungl. Maj:ts samtidigt antydda ståndpunkt,
som innebure att arméförvaltningens intendenturdepartement även i detta
fall borde centralt åvägabringa dylikt avtal. Denna Bennedichs uppfattning
bestyrktes därav, att personalförbundets huvudorganisation knappt hade
läst socialstyrelsens utlåtande, däri en viss vink gåves om den sista möjligheten
att tvinga honom till »förhandling», förrän samma förbund, som tidigare
låtit avdelningen sköta attacken, men nu insett att avdelningen endast
lyckats begå en oförsiktighet, skyndat att ställa till »strejk och blockad»
vid det av regementets enskilda lägerkassa bedrivna marketenteriet
från och med den 17 november. Bennedich skulle, så vore meningen, sättas
fast i förhandlingsmaskineriet innan någon åtgärd hunne vidtagas för
att föra frågan tillbaka till socialstyrelsens ståndpunkt 1933. Man hade
tydligen icke ansett sig hava tid att avvakta militieombudsmannens yttrande.
Hur detta skulle utfalla kunde man icke veta. Socialstyfelsens yttrande
gåve en bild av ett tillstånd, som icke gärna kunde betecknas såsom
ordnat. Det enda verkligt tydliga vore att detta tillstånd icke borde tillåtas
fortfara. Dess bättre funnes det en bestämd utgångspunkt för en nydaning
— det vore socialstyrelsens yttrande av den 30 oktober 1933. Dess
huvudmening vore lika sann nu som då den nedskrevs. Skulle kollektivavtal
införas för personal tillhörande de enskilda lägerkassornas marketenterier,
måste dessa först omorganiseras. Detta vore ett mycket vidlyftigt,

245

svårt och ömtåligt företag. Om sedan kollektivavtal skulle komma till
stånd, vore det även tydligt, att Kungl. Maj:ts den 17 november 1933 förklarade
mening alltjämt vore riktig — arméförvaltningens intendenturdepartement
borde centralt ordna ett dylikt. Lokala avtal kunde endast leda
till förvirring och försvåra tillkomsten av en lämplig och rimlig ordning,
vilken naturligtvis måste giva rum åt icke endast regementschefs och regementsförvaltnings
allmänna ansvar utan ock dessas rätt och skyldighet till
kraftfulla initiativ. För egen del vore Bennedich icke sinnad att genom
någon sin åtgärd försvåra genomförandet av en god lösning av hela frågan.
Han komme således icke att underhandla med personalförbundet om något
»avtal», vilket han vid sammanträde, som ägt rum inför statens förlikningsman,
meddelat. -— Bennedich ansåge sig till det konkreta fallets belysning
ytterligare böra meddela följande. Avdelningen hade inlagt ett
slags gensaga mot hans uttalande, att det icke vore svårt att få personal på
nu gällande villkor. Värdet av denna gensaga hade bäst framträtt vid den
tidpunkt, då densamma undertecknats, nämligen efter regementsövningarnas
slut, då större delen av marketenteripersonalen nödgats avgå på grund
av driftens inskränkning. Från de avgåendes sida hade då hörts yttranden,
som icke lämnade något tvivel örn sanningen, att man ytterst gärna velat
stanna kvar. Huruvida den personal, som avsetts stanna över vintern genom
påverkan och förespeglingar i grund och botten blivit annorledes sinnad
tilläte Bennedich sig betvivla. Han konstaterade, att personalen blott
uppgivit, att den måst sluta. Nödvändigheten av Bennedichs åtgärder för
att åstadkomma bättre ordning och hushållning inom marketenteriet kunde
numera belysas med kalla siffror. 1937 hade marketenteriet haft en
förlust av 850:— kronor, för de tre första kvartalen av 1938 redovisades
en vinst av 8,880:—- kronor. Frekvensen under de båda åren hade varit
densamma. Bennedich hade av en händelse också varit i tillfälle att lyssna
till det omdöme, som givits örn marketenteriets hushållning av en person,
som i egenskap av leverantör kunnat jämföra det närvarande med det förflutna.
Detta omdöme hade varit för föreståndarinnan synnerligen hedrande.
Det kunde icke tillkomma Bennedich att hos militieombudsmannen
göra några hemställanden om åtgärders vidtagande till rättelse av det tillstånd,
som tydligen förläge beträffande personalfrågan vid de enskilda lägerkassornas
affärsföretag i förhållande till de enskilda lägerkassornas organisation,
men det torde likväl tillåtas att framhålla, att ett ingripande för
att vinna klara förhållanden vore av behovet särdeles påkallat. I

I skrivelse till översten Bennedich den 28 november 1938 anförde militieombudsmannen
därefter följande:

Frågan örn anställdas rätt att påkalla förhandling rörande anställningsvillkoren
samt örn arbetsgivares motsvarande skyldighet att träda i förhandling
härom vöre reglerad genom lagen den 11 september 1936 örn förenings-
och förhandlingsrätt, vilken lag trätt i kraft den 1 januari 1937.

246

Lagen gällde icke beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som vore underkastade ämbetsmannaansvar. Till sistnämnda
kategori hörde emellertid icke den vid trupp förbandens marketenterier anställda
personalen. Lagen vöre alltså tillämplig å förhållandet mellan marketenteripersonalen
och denna personals arbetsgivare. Förhandlingsrätt för
en part medförde enligt 4 § i lagen skyldighet för andra parten att träda
i förhandling. Denna skyldighet innebure åliggande att själv eller genom
ombud inställa sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så erfordrades,
med angivande av skäl framlägga förslag till lösning av fråga varom
förhandling påkallats.

Förhandlingsrätt tillkomme enligt sistnämnda lagrum å ena sidan arbetsgivaren
eller förening av arbetsgivare, vari han vore medlem, samt å andra
sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna vore medlemmar.
Enligt 2 § skulle bestämmelser i lagen, som hade avseende å förening
av arbetsgivare eller arbetstagare, äga motsvarande tillämpning å
förening eller förbund av flera sådana föreningar (huvudorganisation). I
fråga om marketenteripersonalen vid Livgrenadjärregementet tillkomme sålunda
förhandlingsrätt, såvitt anginge arbetstagarsidan, antingen försvarsverkens
civila personals förbund eller förbundets avdelning 12 Linköping
eller ock såväl förbundet som avdelningen, alltefter de bestämmelser som
förbundets stadgar i denna del innehölle.

Beträffande frågan vem som på motsvarande sätt skulle företräda arbetsgivaren
vore följande att märka. Då marketenteriet vore ett företag som
tillhörde regementets enskilda lägerkassa vöre föreskrifterna om förvaltningen
av enskild lägerkassa och för sådan kassa driven rörelse härvid avgörande.
Grundläggande bestämmelser härom vore givna i kungl, brevet
den 24 november 1922 angående användandet och redovisningen av truppförbandens
enskilda lägerkassor. Enligt § 3 i detta brev omhänderhades
enskild lägerkassa av vederbörande truppförbands förvaltning. I § 4 vore
föreskrivet att ärenden angående förvaltning av enskild lägerkassa eller för
dess räkning bedriven affärsrörelse avgjordes av vederbörande regementschef
(kårchef) på föredragning av regementsintendenten. Närmare föreskrifter
angående marketenterirörelse som bedreves för enskild lägerkassas
räkning vore meddelade i ett av arméförvaltningens intendentsdepartement
och civila departement den 29 maj 1925 fastställt reglemente för marketenterirörelsen
vid arméns truppförband. I § 4 i detta reglemente vore föreskrivet
att ärenden angående marketenterirörelsen avgjordes av regementschefen
på föredragning av regementsintendenten samt i § 12 att regementschefen
utövade uppsikten över och ledningen av förvaltningen vid marketenteriet.

Såsom franninge av handlingarna i ärendet hade redan före tillkomsten
av lagen om förenings- och förhandlingsrätt gjorts en framställning från
personalförbundets sida om kollektivavtal för bl. a. nu ifrågavarande personalkategori.
I underdånig skrivelse den 29 december 1932 hade nämligen
personalförbundet hemställt, bland annat, att arméförvaltningens intendents -

247

departement måtte bemyndigas att med personalförbundet sluta ett samtliga
truppförband omfattande avtal rörande löne- och arbetsvillkor för den
vid truppförbandens matinrättningar och marketenterier anställda civila
personalen. I utlåtande över framställningen den 30 oktober 1933 hade socialstyrelsen
tillstyrkt framställningen såvitt anginge truppförbandens kökspersonal.
Beträffande marketenteripersonalen åter hade socialstyrelsen i
nämnda utlåtande anfört, att genomförandet av ett kollektivavtal på sätt
framställningen avsåge icke läte sig göra utan en omorganisation av marketenterirörelsen.
Då denna bedreves som affärsföretag av de särskilda truppförbandens
lägerkassor, hade bland annat ur avtalsrättslig synpunkt arméförvaltningens
intendentsdepartement synts icke kunna inträda såsom avtalsslutande
part och garant för avtalet. Genom beslut den 17 november
1933 hade Kungl. Majit meddelat det begärda bemyndigandet såvitt anginge
truppförbandens matinrätningar men hade funnit framställningen i övrigt
icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Bennedich hade i sitt förnyade yttrande i ärendet anfört att han genom
förhandling med personalförbundet eller avdelningen »skulle tvingas att
hjälpa personalförbundet till principiell seger över socialstyrelsens år 1933
uttalade mening att det icke skulle låta sig göra att genomföra kollektivavtal
för personal anställd vid av enskilda lägerkassor bedrivna marketenterier
utan omorganisation av marketenterirörelsen, och att tillika draga ett
streck över Kungl. Maj :ts antydda ståndpunkt, som innebure att arméförvaltningens
intendenturdepartement även i detta fall borde centralt åvägabringa
dylikt avtal».

Av detta yttrande att döma syntes Bennedich hava missuppfattat innebörden
såväl av socialstyrelsens nämnda, utlåtande som av Kungl. Majits
beslut. Militieombudsmannen hade ovan redogjort för de bestämmelser vilka
reglerade vem som ägde behörighet att företräda de enskilda lägerkassorna
och av dessa bedrivna marketenterirörelser. Av denna redogörelse framginge
att det vore vederbörande truppförbandschefer som i denna sin egenskap
ägde nämnda behörighet. Socialstyrelsen hade i sitt utlåtande den 30
oktober 1933 kommit till samma resultat och funnit att på den grund departementet
i arméförvaltningen, som alltså icke ägde företräda enskild
lägerkassa, icke heller kunde inträda såsom part i avtal med personal anställd
vid enskild lägerkassas marketenteri. Kungl. Majit hade i överensstämmelse
härmed funnit personalförbundets framställning i vad den avsåge
marketenteripersonalen icke föranleda någon åtgärd.

1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt hade icke åstadkommit
någon förändring i fråga örn de enskilda lägerkassornas rättsliga ställning
eller i fråga örn vem som ägde företräda dessa kassor. De genom lagen
stadgade skyldigheterna för arbetsgivare att träda i förhandling med arbetarparten
hade således, vad de enskilda lägerkassorna anginge, kommit att
åvila vederbörande truppförbandschef. Vad som i dessa delar ålåge Bennedich
i fråga örn enskilda lägerkassan och markenteriet vid Livgrenadjärregementet
utgjorde ett tjänsteåliggande som han icke ägde undandraga sig.

248

Då Bennedichs ståndpunktstagande i ärendet, såsom militieombudsmannen
anfört, syntes bygga på en missuppfattning av vad som i nu förevarande
angelägenhet vore hans lagliga skyldigheter samt, enligt vad militieombudsmannen
erfarit, statens förlikningsman numera ingripit i konflikten,
funne militieombudsmannen sig med stöd av 5 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen kunna underlåta att vidtaga ytterligare
åtgärd i ärendet.

13. Angående tillämpningen av bestämmelserna om utlämning av proviant
från truppförbandens magasin till matinrättningarna och därvid ifråga kommande

kontroll m. m.

(Jfr sid. 161 ff.)

I skrivelse till arméförvaltningens intendenturdepartement den 23 november
1938 anförde militieombudsmannen:

Vid inspektioner som av militieombudsmannen förrättats vid arméns
truppförband under de senaste åren hade särskild uppmärksamhet ägnats
åt den praktiska tillämpningen av bestämmelserna örn utlämning av proviant
från truppförbandens magasin till matinrättningarna och därvid ifrågakommande
kontroll ävensom vissa andra förhållanden på förplägnadstjänstens
område. Härvid hade militieombudsmannen kommit till den uppfattningen
att bestämmelserna i intendenturunderhållsinstruktionen i vissa
hänseenden vore i behov av omarbetning i förtydligande och skärpande riktning.
Även vid handläggningen under år 1938 av vissa mål mot förutvarande
befattningshavare vid Dalregementet hade anmärkningsvärda missförhållanden
kommit i dagen, vilka borde avhjälpas genom instruktionsändring.
Då det kommit till militieombudsmannens kännedom att departementet hade
för avsikt att på grundval av 1937 års intendenturunderhållsreglemente utfärda
ny underhållsinstruktion hade militieombudsmannen ansett sig böra
giva departementet del av sina iakttagelser i ovan berörda hänseenden. De
missförhållanden som enligt militieombudsmannens mening vore av den beskaffenhet
att de borde föranleda ändring i gällande intendenturunderhållsinstruktion
vore nedan sammanförda i åtta särskilda grupper. 1

1. Husmoder vid truppförbands matinrättning bör förbjudas förvara
henne personligen tillhöriga livsmedel i truppförbandets skafferi.

Vid ett flertal truppförband hade iakttagits att husmodern förvarade henne
personligen tillhöriga livsmedel (inkokt frukt, svamp, konserver m. m.)
i skafferiet. Detta syntes strida mot föreskriften i mom. 9 av intendenturunderhållsinstruktionen
enligt vilket författningsrum det vore förbjudet att
i vederbörlig magasins- (förråds-) lokal hysa egen eller annan persons egendom.
Det hade emellertid i vissa fall uttalats den uppfattningen, att be -

249

mälda föreskrift icke avsåge att gälla skafferi, enär ett dylikt förvaringsrum
knappast kunde anses likvärdigt med magasin (förråd) i allmänt vedertagen
betydelse.

Momentet i fråga syntes militieombudsmannen i behov av sådant förtydligande
att en tolkning av detsamma på nyssberört sätt icke vidare bleve
möjlig.

2. Skafferibesked bör upptaga samtliga i skafferiet inneliggande behållningar.

Mom. 20 i intendenturunderhållsinstruktionen innehölle följande bestämmelser: »Till

regementets matinrättning utvägda proviantartiklar skall husmodern
— såvida icke artiklarna böra omedelbart tillredas eller utportioneras —
intaga i skafferiet, varmed här förstås samtliga under husmodern stående
förvaringslokaler. I skafferiet förvaras jämväl kryddor ävensom vid födans
tillredande och utspisning överblivna proviantartiklar och användbara matrester.

Husmodern tillser, att i skafferiet förvarade förnödenheter icke förfaras,
utan så snart ske kan och på bästa sätt komma till användning för utspisningen.
Hon skall dagligen på av regementschefen bestämd tid till köksföreståndaren
avlämna skafferibesked över behållningarna i skafferiet enligt
därför fastställt formulär.»

Enligt vad militieombudsmannen vid inspektionerna iakttagit förekomme
det understundom att i truppförbands skafferi förvarades proviantartiklar till
avsevärd myckenhet utan att uppgift härom lämnats i skafferibeskedet. I
vissa fall hade det till och med förekommit att nya mängder av en vara utvägts
från magasinet ehuru en stor kvantitet av samma vara förefunnits
som skafferibehållning, låt vara att den icke blivit redovisad. Vid några
truppförband syntes man utgå ifrån att man såsom skafferibehållning skulle
redovisa endast de varor och kvantiteter därav som för dagen skulle utlämnas
vid proviantutvägningen.

Anförda förfaringssätt, vilka undanryckte den nuvarande grunden för kontroll
av att skafferibehållningarna i rätt ordning komme utspisningen till
godo, stöde uppenbarligen icke i överensstämmelse med föreskriften i intendenturunderhållsinstruktionen
mom. 20, andra stycket.

Jämlikt nyssnämnda föreskrift jämförd med föreskriften i mom. 12 i samma
instruktion torde husmoderns skafferibesked böra upptaga varje proviantbehållning
i skafferiet med undantag av kryddor som icke vore till
mängden specificerade i vederbörlig utspisningsstat ävensom användbara
matrester.

Med hänsyn till att ovan anmärkta missförhållande förekommit vid flera
truppförband torde det böra tagas under övervägande huruvida icke föreskriftens
innebörd skulle kunna starkare framhävas genom lämplig omformulering.

250

3. Regementsdagbefålets kontrollverksamhet vid proviantutvägningen bär
skärpas.

Intendenturunderhållsinstruktionen föreskreve i mom. 19 att vederbörande
regementsdagbefäl skulle närvara vid proviantutvägningen. Vid denna
förrättning utlämnades de olika proviantartiklarna till respektive mottagare
i enlighet med proviantutvägningslistan, vars riktighet i olika hänseenden
dessförinnan blivit av sagda befäl granskad. Vägning och emballering av
de olika varuposter, som funnes upptagna i utvägningslistan, hade som regel
verkställts genom köksföreståndarens försorg redan innan proviantutvägningen
i instruktionsenlig mening ägde rum.

Det hade i många fall iakttagits, att den kontroll, som vid proviantutvägningen
skulle utföras av dagbefälet, omfattat endast vikten av de i emballage
av olika slag inneslutna varuposterna; någon kontroll av innehållet
hade däremot icke kommit till utförande.

Även örn den meningen vore mera allmänt rådande, att det i första hand
torde tillkomma vederbörande mottagare, som kvitterade varorna, att förvissa
sig om att just de i utvägningslistan angivna varorna utbekommes,
syntes militieombudsmannen i allt fall en kontroll i berört hänseende från
dagbefälets sida fullt motiverad, enär en dylik kontroll stöde över intressena
hos de parter, som företräddes vid proviantutvägningen, och för övrigt näppeligen
kunde undkommas med hänsyn till det bestyrkande av utvägningen,
som av dagbefälet skulle tecknas i magasinsliggare och rekvisitionsjournal.

Ett framhållande i underhållsinstruktionen rörande innebörden av de
särskilda kontrollskyldigheter, som tillkomme vederbörande regementsdagbefäl
under själva proviantutvägningens utförande, vore enligt militieombudsmannens
mening lämpligt. Med anledning av anmärkning från militieombudsmannen
rörande nu påtalade missförhållande hade i regementsoch
kårinstruktioner förtydligande bestämmelser införts vid vissa truppförband.
4 * *

4. Proviantartiklar, som åro avsedda att uppläggas i magasin för suc cessiv

förbrukning, böra vid leverans till truppförbandet besiktigas av regementsintendenten.

Med hänsyn bland annat till det ansvar i olika hänseenden för emottagna
livsmedel, som kronan iklädde sig i de fall då vid truppförbanden livsmedel
upplades till magasinsförvaring under längre tid och i större kvantiteter än
som vore erforderligt för det dagliga leveransbehovet, borde den besiktning
som skulle föregå dylika varors uppbördstagande ske med anlitande av den
bästa sakkunskap som för detta ändamål kunde uppbringas inom ett truppförband
nämligen regementsintendentens. Vid många och kanske de flesta
truppförband tillämpades redan detta förfaringssätt; en föreskrift i den nya
underhållsinstruktionen, varigenom regementsintendenten ålades att utföra
besiktning av nu ifrågavarande slag, vore emellertid under alla förhållanden
av obestridligt värde.

251

5. Den jämförande granskningen av de kvantitetsuppgifter som från
proviantutvägningslistan överförts till magasinsliggaren respektive rekvisitionsjournalen
bör ske utan medverkan av köksföreståndaren.

Enligt intendenturunderhållsinstruktionen, mom. 25 andra stycket, ålåge
det vederbörande regementsdagbefäl att bestyrka de mängder proviantartiklar,
som utlämnats enligt utvägningslistan och som av köksföreståndaren införts
uti magasinsliggaren och i förekommande fall uti rekvisitionsjournalen.

Vid den kollationering mellan sagda handlingar, som det ankomme på sagda
dagbefäl att åvägabringa, brukade köksföreståndaren ofta deltaga. Då ifrågavarande
förrättning avsåge att utgöra en kontroll på köksföreståndarens magasinsredovisning
kunde det icke vara lämpligt att denne själv del toge vid
kontrollens utförande.

I underhållsinstruktionen torde lämpligen böra införas förbud för köksföreståndaren
att deltaga i kollationeringsförrättning, som avsåge av honom
själv upprättade redovisningshandlingar.

6. Skärpt kontroll på överensstämmelsen mellan proviantutvågningslistorna
och magasinsliggaren respektive rekvisitionsjournalen bär föreskrivas.

Intendenturunderhällsinstruktionen, mom. 48, föreskreve bl. a. att regementsintendenten
skulle i och för behövlig särskild kontroll omhändertaga
.samtliga kvitterade proviantutvägningslistor samt ombesörja deras förvaring
vid regementet under tio år. Närmare föreskrift rörande denna särskilda kontroll
hade ej givits. Någon föreskrift i syfte att åstadkomma en mera allmän
kontroll över att de i magasinsliggaren och rekvisitionsjournalen införda
mängderna av utvägd proviant överensstämde med motsvarande siffror i utvägningslistorna
innehölle underhållsinstruktionen således icke.

Utredningen rörande ovanberörda missförhållanden vid Dalregementet
hade uppenbarat det förhållandet, att köksföreståndaren i många fall ändrat
de varumängder, som upptagits i magasinsliggaren, sedan desamma bestyrkts
av vederbörande regementsdagbefäl och efter det att motsvarande utvägningslista
överlämnats till regementsexpeditionens intendenturavdelning.
Dessa ändringar hade undgått upptäckt uteslutande därigenom att någon
granskning mellan magasinsliggare och utvägningslistor icke verkställts inom
regementsexpeditionen.

Det syntes militieombudsmannen självklart att en kontroll genom regementsintendentens
försorg på överensstämmelsen mellan proviantutvägningslistor
och magasinsliggare respektive rekvisitionsjournal icke kunde undvaras.
För att denna kontroll icke på många håll skulle bliva alltför betungande
för intendenturförvaltningsarbetet i sin helhet borde det måhända tillåtas
att utförandet av densamma finge ske genom stickprov. 7

7. Tidpunkten för inlämning till regementsexpeditionen av köksföreståndarens
månatliga magasinsredovisning bör preciseras.

I intendenturunderhållsinstruktionen funnes icke någon bestämmelse, som
fastställde tidpunkten för magasinsredovisningens inlämnande till regements -

252

expeditionen. I 1913 års intendenturförrådsinstruktion hade däremot stadgats,
att magasinsredovisningen skulle månatligen avslutas och före den 5 i
nästföljande månad inlämnas till regementsintendenten. En liknande föreskrift
återfunnes fortfarande i regementsinstruktionen vid flera truppförband.

Erfarenheterna från Dalregementet gåve vid handen att en sådan bestämmelse
icke saknade sitt värde. Vid nämnda regemente hade nämligen den förutvarande
köksföreståndaren plägat själv förvara magasinsliggaren ända intill
tidpunkten för densammas insändande till i första hand arméfördelningens
statsexpedition. Då härtill kommit att det åt köksföreståndaren uppdragits
att i magasinsliggaren införa de verifikationsfolionummer, som skulle hämtas
ur kassaförvaltningens månadsräkenskaper, torde lätteligen inses att möjligheterna
till manipulationer med magasinsliggaren varit avsevärda.

En begränsning av den tid, som finge lämnas köksföreståndaren för avslutandet
av hans månadsredovisning av magasinsuppbörden, syntes militieombudsmannen
böra centralt anbefallas. Såvitt militieombudsmannen kunde
bedöma torde en redovisningsfrist intill den 5 i varje nästföljande månad få
anses tillfyllest.

8. Kontrollen över skafferibehållningarna bör skärpas.

Enligt intendenturunderhållsinstruktionen, mom. 48, skulle det åligga regementsintendenten
att genom tid efter annan företagna inspektioner av regementets
skafferi tillse att behållningarna därstädes överensstämde med avgivna
besked.

Det hade i ovannämnda mål vid Dalregementet gjorts gällande bland annat,
att regementsintendenten underlåtit att verkställa sin i nyssberörda författningsrum
omförmälda skyldighet att kontrollera skafferibehållningarna. Denna
underlåtenhet hade fått viktiga följder, enär därigenom manipulationer av
köksföreståndaren kunnat undgå upptäckt. Sålunda hade köksföreståndaren
i ett otal fall i utvägningslistan upptagit obefintliga skafferibehållningar
för att på så sätt dölja av honom gjorda efterbeställningar. Enär skafferibesked
icke förelegat vid utvägningarna hade det icke varit möjligt att kontrollera
huruvida köksföreståndarens uppgifter om skafferibehållningarna varit
riktiga eller ej. Då regementsintendenten icke erhållit skafferibesked hade
icke heller han med ledning av dessa kunnat verkställa den kontroll över
skafferibehållningarna, vilken ålegat honom enligt underhållsinstruktionen.
Regementsintendenten hade i en i målet avgiven förklaring framhållit, att en
kontroll av skafferibehållningarna icke skulle kunna företagas på det sätt som
föreskreves i intendenturunderhållsinstruktionen eftersom skafferibeskeden inkommit
till regementsintendenten först sedan utvägningen för nästa dag ägt
mm och alltså skafferiet vid denna tidpunkt innehållit ej endast den å skafferibeskedet
angivna behållningen utan även många för följande dag utvägda
varor. Det hade också gjorts gällande att de inspektioner av skafferiet,
som föreskreves i intendenturunderhållsinstruktionen, mom. 48, vore att anse
uteslutande såsom en kontroll från regementsintendentens sida över husmoderns
förvaltning. Även örn denna uppfattning vöre riktig torde det icke

253

kunna bestridas att om inspektionsskyldigheten i här ifrågavarande hänseende
rätt fullgjordes bleve kontrollen över husmodern samtidigt en kontroll jämväl
på köksföreståndaren, enär denne därigenom hindrades att vid uppgörandet
av utvägningslista laborera med fingerade skafferibehållningar. Det hade
slutligen framkommit, att regementsintendenten visserligen företagit de inspektioner
av skafferiet, vilka ålegat honom, men att dylik inspektion bestått blott
och bart i ett besök i skafferiet med ytligt konstaterande av att viss behållning
därstädes förefunnits. Enär någon kontroll vare sig på huruvida någon
skafferibehållning verkligen skolat förefinnas vid de olika inspektionstillfällena
eller över omfattningen av eventuellt förefintlig behållning sålunda
icke utövats förefölle dessa inspektioner, i den mån de syftade till en verklig
kontroll, alldeles värdelösa.

Enligt militieombudsmannens förmenande innebure upprättandet och avlämnandet
av skafferibesked icke allenast en formalitet utan avsåge att fylla
ett reellt ändamål. Skafferibeskeden utgjorde nämligen en verifikation dels
på de skafferibehållningar som vid proviantutvägning skulle i första hand tagas
i anspråk för utspisningen, dels ock på de behållningar som därutöver
förefunnes i skafferiet, och utgjorde i sistnämnda hänseende underlag för de
inspektioner av skafferiet som skulle företagas av regementsintendenten. Det
vore ävenledes endast genom anlitande av skafferibeskeden som det överhuvud
taget bleve möjligt att följa och kontrollera användningen av de varubehållningar,
som förvarades i skafferiet. Militieombudsmannen hade vid sina inspektioner
av truppförbanden konstaterat, att skafferibehållningar ofta förefunnits
till avsevärd omfattning samt att dessa behållningar utgjorts, förutom
av kryddor och vid föregående måltider överbliven lagad mat, av sådana varor
vilka rätteligen bort utvägas från proviantmagasinet allenast för det dagliga
utspisningsbehovet som exempelvis rökt skinka, olika charkuterivaror, konserver,
choklad och kaffe. Såsom en följd av intendenturdepartementets föreskrifter
den 7 september 1938, d. nr 3189, angående kylanläggningarnas
användande, måste man räkna med att skafferibehållningarna bomme att ytterligare
ökas med sådana varor vilkas förvaring till följd av brist på kylanläggning
i truppförbandens magasin utvägts för förvaring i skafferi.

Enär skafferibehållningarna sålunda kunde förväntas bliva åtminstone i
vissa fall betydligt utökade och då den hittillsvarande kontrollen över dessa
behållningar icke anslutit till kontrollen över proviantutvägningen, ansåge militieombudsmannen
det kunna ifrågasättas huruvida icke kontrollen över skafferibehållningarna
borde för framtiden uppdragas åt regementsdagbefälet för
att i så fall verkställas i samband med den dagliga proviantutvägningen. Härigenom
skulle vinnas en stadga i kontrollutövningen som kunde förutsättas
komma att helt eliminera de erinringar mot skafferibehållningarnas redovisning
vilka hittills i många fall förekommit.

Militieombudsmannen ansåge sig avslutningsvis lidra framhålla, att vad
ovan anförts beträffande förvaring och redovisning av proviant samt kontroll
över förplägnadsredovisningen torde i vissa tillämpliga delar kunna gälla
jämväl motsvarande angelägenheter i fråga örn furage.

254

Militieombudsmannen anhölle att departementet ville i sinom tid inkomma
med upplysning angående de föreskrifter vilka departementet med anledning
av skrivelsen funnit skäl att i den kommande intendenturunderhållsinstruktionen
eller i annan väg utfärda.

14. Angående regementsintendents kontrollskyldighet i fråga om förråds bokföringen.

Intendenturmaterielinstruktionen innehåller i mom. 62 vissa bestämmelser
i fråga örn regementsintendents kontrollskyldighet i fråga örn förrådsbokföringen.
Sålunda stadgas att regementsintendent skall föra förrådskontrollbok
enligt fastställt formulär, varav städse skall framgå den sammanlagda uppbörden
av intendenturmateriel vid regementet. Han skall kontrollera förrådsbokföringen
vid huvudförrådet genom att kollationera nämnda bok med förrådsförvaltarens
förrådsbok. Därjämte skall genom regementsintendentens
försorg minst en gång om året kollationering äga rum mellan förrådsförvaltarens
förrådsbok och övriga uppbördsmäns förrådsböcker. Datum för kollationeringen
jämte den kollationerandes namnteckning skall härvid införas
i böckerna.

Vid inspektioner som av militieombudsmannen företagits vid arméns truppförband
under de senaste åren har vid flera tillfällen iakttagits en bristande
överensstämmelse mellan regementsintendentens förrådskontrollbok och förrådsförvaltarens
förrådsbok, varjämte observerats att anteckning i dessa böcker
saknats örn kollationering. På förfrågan om orsaken till sistnämnda förhållande
hava regementsintendenterna i allmänhet meddelat, att de ansett
bestämmelsen örn anteckning rörande verkställd kollationering icke gälla kollationeringen
mellan regementsintendentens förrådskontrollbok och förrådsförvaltarens
förrådsbok utan endast kollationeringen mellan förrådsförvaltarens
och övriga uppbördsmäns förrådsböcker. I

I skrivelse till arméförvaltningens intendenturdepartement den 26 november
1938 anförde militieombudsmannen:

Enligt militieombudsmannens mening torde på grund av bestämmelsernas
otydliga avfattning nyssanförda tolkning hava visst fog för sig. Enligt det
författningsrum, som förenämnda mom. 62 avsetts att ersätta, nämligen § 11
mom. 27 i 1913 års intendenturförrådsinstruktion sådant detta moment lydde
enligt arméförvaltningens intendentsdepartements beslut den 21 november
1919, d.nr 4726, gällde emellertid att anteckning örn kollationering skulle göras
beträffande all i momentet omnämnd kollationering. Med hänsyn härtill
och då det torde få antagas att föreskriften i mom. 62 andra stycket i nu gällande
intendenturmaterielinstruktion icke avsett att införa nya regler i fråga
om anteckning rörande verkställd kollationering, borde sålunda fortfarande
få anses gälla att ej blott kollationering mellan förrådsförvaltarens förråds -

255

bok och övriga uppbördsmäns förrådsböcker utan även kollationering mellan
regementsintendentens förrådskontrollbok och förrådsförvaltarens förrådsbok
skulle bestyrkas genom vederbörlig anteckning. Bestämmelsen i mom.
62 i intendenturmaterielinstruktionen rörande anteckning örn verkställd kollationering
syntes militieombudsmannen därför böra omformuleras i förtydligande
syfte.

Med hänsyn till den betydelse som en kontroll av förrådsbokföringen otvivelaktigt
måste anses hava ville militieombudsmannen ifrågasätta huruvida
icke skyldigheten för regementsintendenten att verkställa kontroll av förrådsbokföringen
borde skärpas i så måtto att en bestämmelse infördes om skyldighet
att minst en gång årligen verkställa kollationering mellan förrådsbok
och förrådskontrollbok. En dylik föreskrift skulle måhända kunna anses
överflödig med hänsyn därtill, att det näppeligen kunde undvikas att vid avgivandet
av årsredovisningen över intendenturmaterielen — vilken redovisning
grundade sig på i förrådsboken förefintliga uppgifter och som uppgjordes
av förrådsförvaltaren — företaga en granskning av denna redovisning på
grundval av regementsintendentens kontrollbok varigenom en kollationering
jämväl med förrådsförvaltarens förrådsbok faktiskt, ehuru indirekt, ägde
rum. Som redan nämnts hade emellertid i många fall iakttagits en bristande
överensstämmelse mellan förrådsboken och förrådskontrollboken. Vid
närmare undersökning rörande orsakerna härtill hade det i vissa fall kunnat
konstateras att fel insmugit sig i någondera av dessa böcker redan flera år
tidigare och att rättelse icke blivit verkställd vid uppgörandet av årsredovisningen.
Det läge därför nära till hands att förmoda att kollationeringsskyldigheten
blivit i viss mån eftersatt. Syftet med regementsintendentens kontrollbokföring
syntes militieombudsmannen på anförda erfarenhetsskäl komma
att betryggas genom en bestämmelse att kollationering mellan förrådsbok
och förrådskontrollbok skulle verkställas minst en gång örn året. I

I skrivelse den 30 november 1938 anmälde intendenturdepartementet att
vad i militieombudsmannens skrivelse framhållits i fråga örn utförande av
kollationering av vissa förrådsböcker ävensom regementsintendentens kontrollbok
med förrådsförvaltarens förrådsbok samt anteckning härom i vederbörliga
förrådsböcker fullständigt överensstämde med departementets uppfattning
i dessa angelägenheter. Likaså ansåge departementet, att kontroll rörande
överensstämmelse mellan regementsintendentens kontrollbok och årsredogörelse
över intendenturmateriel borde av regementsintendenten företagas.
För att oklarhet rörande dessa åtgärder icke längre skulle behöva råda
vore det departementets avsikt att uti intendenturmaterielinstruktionen i samband
med pågående omarbetning av densamma vidtaga erforderlig omredigering
av härav berörda moment i instruktionen.

256

15. Vid upphandling av vaselin har antagits ett anbud å vara som icke
fyllt de fordringar som uppställts för leveransen. Förfarandet förklarat
felaktigt ehuru leverantören efter anbudets antagande åtagit sig att leverera
vara som uppfyllt dessa fordringar.

I Tidning för leveranser till staten m. m. den 11 januari 1938 hade tygmästaren
vid Stockholms tygstation genom kungörelse nr 18 infordrat anbud
å bl. a. 10,000 kg. vaselin, 1 :a grön, syrefri (i fria träfat). Till anbudsgivarens
kännedom meddelades att varje anbud å vaselin skulle, för att
kunna upptagas till prövning, vara åtföljt av analysintyg, som utfärdats av
statens provningsanstalt eller däremot svarande myndighet. Vidare angavs
följande: För materialiema ifråga funnes särskilda leveransbestämmelser
utfärdade, vilka vore tillgängliga å tygstationens materialförråd. Skriftliga
förseglade anbud mottoges av tygmästaren i Stockholm och slutprövades
av tygdepartementet. Anbud skulle vara inkommet senast kl. 12 på
dagen den 25 januari 1938, och anbudsgivare vore bunden av sitt anbud
t. o. m. den 12 februari 1938. I anbudet skulle angivas örn detsamma avsåge
svensk vara eller icke.

I skrivelse den 28 februari 1938 anmodade militieombudsmannen departementet
att översända samtliga handlingar tillhörande nämnda upphandlingsärende
ävensom ett exemplar av de i kungörelsen omförmälda särskilda
leveransbestämmelsema.

Med skrivelse den 1 mars 1938 översände departementet de begärda handlingarna.
Av leveransbestämmelserna framgick att följande fordringar
uppställdes beträffande vaselin:

1. Vaselin (vapenfett) skulle vara en ren mineraloljeprodukt, s. k. naturvaselin,
halvgenomskinlig, av vit, gul eller grönaktig färg och med jämn,
salvartad konsistens. Den skulle vara fri från vatten, mekaniska eller
andra föroreningar. Halten fri syra finge icke överstiga 0,01 %, beräknad
som S03.

2. Specifika vikten vid + 40° C skulle vara minst 0,87.

3. Viskositeten skulle vid + 50° C vara minst 4 Englergrader.

4. Vaselin skulle vid uppvärmning till + 45° C smälta till en klar olja
utan kvarlämnande av någon bottensats.

Droppunkten i Ubbelodhes apparat finge icke understiga 38° C.

Vid granskning av handlingarna i upphandlingsärendet iakttog militieombudsmannen
följande. De inkomna anbuden hade öppnats och prövats
å Stockholms tygstation den 25 januari 1938. Enligt därvid fört protokoll
hade anbud å vasolin inkommit från Aktiebolaget Axel Christiernsson,
A.-B. Wahlén och Block, Svensk-Engelska Mineralolje Aktiebolaget
och Aktiebolaget J. R. Broman & C:o. Tygmästaren, majoren F. Stigman
hade till leverantör av vaselin föreslagit Svensk-Engelska Mineralolje Aktiebolaget
enligt anbud nr 38, vilket anbud skulle vara för kronan förmånligast
på grund av billigaste pris, sedan vederbörlig hänsyn tagits till

257

den erbjudna varans kvalitet. I särskild V. P. M. den 2 februari 1938 hade
Stigman beträffande anbudet å vaselin anfört, att lägsta anbudet nr 38,
som försetts med godkänt analysintyg, föresloges. Enligt protokoll den 11
februari 1938 hade tygdepartementet beslutit antaga det ovannämnda av
tygstationen föreslagna anbudet från Svensk-Engelska Mineralolje Aktiebolaget.

I skrivelse den 18 mars 1938 till tygdepartementet anförde militieombudsmannen,
efter redogörelse för vad i ärendet förekommit och med översändande
av handlingarna däri, följande: Beträffande det av departementet
antagna anbudet nr 38 å vaselin hade militieombudsmannen iakttagit,
att enligt det anbudet åtföljande analysbeviset varan icke synts fylla visst

1 leveransbestämmelsema uppställt villkor, i det att droppunkten vore angiven
till 49° C och att''på grund av den höga droppunkten undersökning
av viskositeten icke kunde utföras vid 50° C. Sedan anbudet blivit antaget
syntes mellan tygmästaren och den ifrågavarande firman hava upprättats
ett kontrakt, däri sådana bestämmelser införts rörande varans kvalitet,
att densamma uppfyllde de särskilda leveransbestämmelsema. Militieombudsmannen
anhölle fördenskull, att departementet ville efter tygmästarens
hörande avgiva yttrande i ärendet.

Med skrivelse den 5 april 1938 översände tygdepartementet yttrande i
ärendet från Stigman, vilket yttrande var angivet den 29 mars 1938. Stigman
anförde däri: Vid bedömandet av anbuden å vaselin hade uppmärksammats,
att leverantörens analysbevis angivit något för hög droppunkt,
vilket haft till följd att viskositeten måst bestämmas vid + 55° C i stället
för vid + 50° G men hade det ansetts efter samråd med tygdepartementets
kontrollkontor att detta jämlikt upphandlingsförordningen 28 §

2 a) icke vöre någon väsentlig avvikelse som inverkade å vare sig beskaffenhet
eller pris. Denna uppfattning hade styrkts därav att leverantören
vid kontraktets underskrivande utan vidare åtagit sig att leverera varan
enligt leveransbestämmelsema utan ändring av det i anbudet angivna priset.
Stigman ansåge att tillvägagångssättet varit för kronan fördelaktigast
utan att någon anbudsgivare lidit någon skada eller hans rätt åsidosatts.

I sin skrivelse meddelade tygdepartementet, att departementet icke hade
något att anföra utöver vad Stigman yttrat.

Med anledning av vad i ärendet sålunda förekommit avlät militieombudsmannen
den 12 april 1938 en skrivelse till statens provningsanstalt med
anhållan att provningsanstalten ville i ärendet avgiva utlåtande.

I utlåtande den 4 augusti 1938 anförde provningsanstalten bl. a. Syftet
med de i mom. 3 och 4 av leveransbestämmelsema uppställda fordringarna
vore att hos vaselinet få fram en för den praktiska användningen som
rostskyddsmedel på järn och stål lämplig konsistens i förhållande till vanliga
yttertemperaturer. Vaselinet skulle vara lätt att anbringa t. ex. genom
utstrykning på de föremål som skulle rostskyddas och det skulle därvid
bilda ett sammanhängande tätt och vidhäftande skikt, som icke smälte och
runne av vid varm väderlek. Rostskyddsförmågan hos vaselin befordrades

17—388916. MiUtieombudsmannens åmbetsberättelse.

258

genom den för s. k. naturvaselin säregna sega, salvartade konsistensen, varför
det även i leveransbestämmelsemas mom. 1 stadgats att »Vaselin (vapenfett)
skall vara en ren mineraloljeprodukt, s. k. naturvaselin, halvgenomskinlig,
av vit, gul eller grönaktig färg med jämn, salvartad konsistens».
Enligt det anbudet åtföljande, av provningsanstalten utfärdade analysintyget
nr 57507 smälte vaselinet först vid 50° C, varför viskositetsbestämningen
icke kunde utföras vid denna temperatur, utan gjordes vid 55° C.
Droppunkten var 49° C. Ett vaselin som smälte avsevärt över 45° C och
som i samband därmed komme att hava relativt hård konsistens, vilken
då samtidigt brukade vara kort och icke seg, hade mindre skyddsverkan
mot rostning än ett vaselin, som fyllde leveransbestämmelsema. Såvitt
provningsanstalten kunde bedöma vore det ifrågavarande vaselinet användbart
men mindre lämpligt som rostskyddsmedel för ståldelar än vaselin
som fyllde bestämmelserna. Huruvida avvikelsen skulle anses såsom »väsentlig
avvikelse» vore provningsanstalten icke beredd att avgöra, enär detta
vore beroende dels av den praktiska erfarenheten vid användningen dels
av att graderingen »väsentlig» vore mycket obestämd.

Med anledning av de uttalanden, som sålunda från vederbörande myndigheters
sida gjorts beträffande betydelsen av olika vaselinsorters smältpunkt
och viskositet i fråga om vaselinens pris och användbarhet i olika
hänseenden ansåg militieombudsmannen sig böra bereda samtliga de firmor,
vilka till ifrågavarande upphandling avgivit anbud, tillfälle att inkomma
med yttrande i ärendet. Skrivelser härom avlätos till berörda firmor
den 6 september 1938.

I ett av de på grund därav avgivna yttrandena framhölls bl^nd annat,
att en avvikelse från den för nu ifrågavarande upphandling gällande bestämmelse,
att vaselinet vid + 45° C skulle smälta till en klar olja, kunde
haft till följd, att ett hårt och såsom rostskyddsmedel mindre lämpat vaselin
erhållits. Det torde hava varit i syfte att gardera sig mot dylik eventualitet,
som berörda föreskrift, förmodligen grundad på tidigare praktiska
rön, tillkommit. Det anfördes vidare, att de leveransbestämmelser, som
läge till grund för upphandling av vaselin, lämpligen borde upptaga en bestämd
konsistens. I

I skrivelse till tygdepartementet den 27 oktober 1938 anförde militieombudsmannen
därefter:

Utredningen i ärendet utvisade i huvudsak följande.

Till grund för ifrågavarande upphandling av vaselin hade legat särskilda
av tygdepartementet utfärdade leveransbestämmelser. Fyra anbud hade
inkommit, av vilka det lägsta antagits, ehuru det avsett en vara, som enligt
anbudet åtföljande analysbevis icke fyllde samtliga de i leveransbestämmelserna
angivna fordringarna. Det av majoren Stigman i hans till
tygdepartementet avgivna promemoria i ärendet gjorda uttalandet om den
vara, som det sedermera antagna anbudet avsett, hade emellertid varit av

259

den lydelsen att det torde liava givit departementet den uppfattningen att
varan uppfyllt dessa fordringar. Först efter anbudets antagande hade kvalitetsbestämmelsema
för den inköpta varan i samråd med säljaren ändrats
så, att de till alla delar uppfyllde de uppställda leveransvillkoren.

Även örn det icke torde kunna bestridas att den här ifrågavarande upphandlingen
av vaselin skett på sådant sätt, att den slutligen lämnat det för
staten förmånligaste reultatet, syntes det dock uppenbart att man därvid
frångått de grundprinciper, på vilka upphandlingsförordningen byggde, i
det att ett anbud antagits ehuru det icke fyllt de för leveransen uppställda
fordringarna. Förutsättningarna för en fri och öppen tävlan mellan anbudsgivama
hade härigenom helt eliminerats eftersom det antagna anbudet
näppeligen torde hava varit fullt jämförbart med de övriga. Självfallet
vore, att myndigheternas upphandlingar till alla delar måste så genomföras,
att de i överensstämmelse med upphandlingsförordningens anda icke
allenast tillgodosåge statens intressen utan jämväl tryggade anbudsgivarnas
rätt. Allmänhetens tillit till att myndigheterna rätt handhade upphandlingar
för statens räkning torde endast under denna förutsättning kunna
hållas orubbad.

Ehuru militieombudsmannen på ovan angivna skäl ansett viss anmärkning
kunna göras mot den ifrågavarande upphandlingen av vaselin hade militieombudsmannen
dock funnit sig kunna låta bero vid att bringa dessa uttalanden
till departementets kännedom. Majoren Stigman skulle genom departementets
försorg erhålla del av militieombudsmannens skrivelse.

16. Felaktigt förfarande vid upphandling av motorcyklar.

I en till militieombudsmannen den 16 juni 1937 inkommen klagoskrift
anförde A. B. Motorkraft i Stockholm bl. a. följande. Enligt protokoll av
den 6 april 1937 hade arméförvaltningens intendentsdepartement upphandlat
40 stycken motorcyklar av märket DKW SB 350 till ett pris av 1,061
kronor 65 öre per st. samt 16 stycken motorcyklar av märket DKW SB 500
till ett pris av 1,308 kronor 15 öre per st. Av flera orsaker ansåge klagandebolaget
dessa inköp vara olagliga och beklagliga, i synnerhet som dels några
prov icke verkställts för att utröna olika märkens lämplighet, dels anbud icke
infordrats från andra firmor än försäljaren av märket DKW dels ock ett
oskäligt högt pris betalts både för maskiner och utrustning. Då ansenlig
förlust tillfogats staten genom intendentsdepartementets tillvägagångssätt,
syntes klagandebolaget en grundlig undersökning vara påkallad för att få
utrönt vilka motiv, som läge bakom denna egenmäktiga upphandling.

I skrivelse den 18 juni 1937 till arméförvaltningens intendentsdepartement
anhöll militieombudsmannen att departementet måtte avgiva yttrande
i ärendet.

Med skrivelse den 30 augusti 1937 avgav arméförvaltningens intendentur -

260

departement det begärda yttrandet och bifogade därvid avskrifter av tre
skrivelser till departementet från tränginspektionen rörande upphandling av
bl. a. motorcyklar.

I den första av dessa skrivelser, vilken var dagtecknad den 18 mars 1937,
hade inspektören för trängen föreslagit departementet anskaffning bl. a. av
dels 40 motorcyklar 350 cc av märket DKW, enligt prisuppgift under hand
betingande ett pris av 975 kronor per motorcykel, dels 16 motorcyklar 500 cc
av märket DKW, enligt prisuppgift under hand betingande ett pris av 1.250
kronor per motorcykel, dels ock viss extra utrustning till motorcyklarna för
en kostnad av cirka 75 kronor per motorcykel.

I den andra skrivelsen, daterad den 6 juli 1937, således tre månader efter
upphandlingen, hade tjf. inspektören för trängen anfört följande angående
upphandling av motorcyklar av tyska märket DKW. Vid val av märke hade
förutom anskaffningskostnaden följande faktorer varit av avgörande betydelse,
nämligen a) utbildningstidens längd och utbildningsförhållandena, b)
underhållskostnaderna samt c) driftsäkerheten. Den korta utbildningstiden
och ringa tillgången på befäl och materiel i förhållande till det antal förare,
som skulle utbildas, krävde en ytterligt enkel och lättskött maskin. Såväl
justerings- som reparationsarbeten måste nedbringas till ett minimum. Ur
denna synpunkt vore en motor, konstruerad enligt tvåtaktsprincipen, att föredraga
framför en fyrtaktsmotor. Detta hade varit av avgörande betydelse
vid bestämmande av typ för huvuddelen av trängtruppernas motorcyklar.
Med enkelheten i konstruktionen —- ringa antal rörliga delar —- borde också
följa relativt gynnsamma underhållskostnader. Reparationsarbetena bleve
härigenom även lättare att utföra. Med de knappa anslag och den begränsade
tid, som stöde till förfogande, vore detta av stor betydelse och talade
också till fördel för tvåtaktsmotorn. Driftsäkerheten hos den valda maskinen
torde till fullo såväl i Sverige som i utlandet hava bevisats vid ett flertal
synnerligen krävande tävlingar. Det förhållandet att vid upphandlingen
i fråga märket DKW av anförda skäl valts såsom huvudtyp för trängtruppernas
motorcyklar uteslöte ingalunda en kommande eventuell upphandling
av en god fyrtaktsmaskin, då det ur utbildningssynpunkt vore nödvändigt
att i mindre omfattning äga tillgång även till fyrtaktsmaskiner.

I den tredje skrivelsen, ävenledes daterad den 6 juli 1937, hade tjf. inspektören
för trängen anfört följande. De tvåtaktsmaskiner, som kunnat komma
ifråga, hade varit Zundapp och DKW, den förra saluförd av A. B. Motorkraft,
den senare av firman Tingström motor-depot-cyklar. Zundapp vöre
i Sverige relativt okänd och hade först från och med år 1937 till ett mindre
antal försålts här. DKW hade förts på den svenska marknaden från och
med år 1935 och med odisputabel framgång hävdat sig i de mest påfrestande
tävlingar, saväl i Sverige som i utlandet. Av de båda typerna ansåges
av aktiva tävlingsförare, vilka därom tillfrågats, DKW vara den bättre och
driftsäkrare maskinen. Detta hade givetvis paverkat valet av maskintyp.
Avgörande inflytande hade emellertid följande tekniska skiljaktighet haft.
Ziindapp vore kardandriven, DKW kedjedriven. Den kardandrivna motor -

261

cykeln vöre av ganska sent datum och kunde icke sägas vara fullt utexperimenterad
för alla de körförhållanden, som ur militär synpunkt mötte i
svensk terräng. Man måste därjämte under utbildningsarbetet räkna med
ovarsam behandling och många kullkörningar. Skador, som därvid ovillkorligen
till stor del komme att uppstå å kardandriften, kunde icke avhjälpas
av föraren utan krävde sakkunnig, tidsödande och dyrbar behandling på
verkstad. De underhållskostnader, som med största sannolikhet skulle följa
med kardandriften, skulle bliva alltför betungande för de knappa anslag,
som stöde till förfogande. Kedjedriften vore enkel och billig och de kedjebrott,
som uppstode, kunde föraren själv reparera. Härtill komme att förekomsten
på den civila marknaden av kardandrivna motorcyklar ännu så
länge vore så ringa, att den för mobiliseringsbehovets fyllande saknade praktisk
betydelse. Så länge detta sakförhållande vore rådande, saknades också
anledning att införliva kardandrivna motorcyklar med den militära fordonsparken.

Intendenturdepartementet anförde i sitt yttrande den 30 augusti 1937 följande.
Av inspektörens för trängen skrivelse den 18 mars 1937 framginge,
att han föreslagit, att motorcyklar av märket DKW skulle anskaffas för
trängtrupperna. Av övriga skrivelser framginge att detta förslag grundat
sig dels på tekniska dels på ekonomiska skäl. Då departementet givetvis icke
besutte någon förstahandskännedom rörande olika motorcyklars företräden
och lämplighet för trängtrupperna, hade departementet principiellt funnit
sig vid upphandling av dylika cyklar för trängtruppernas räkning böra välja
motorcyklar av det märke, som inspektören för trängen föreslagit. Endast
för det fall att föreslaget märke skulle betingat sådant pris att departementet
funnit hinder ur ekonomisk synpunkt möta att tillmötesgå inspektörens för
trängen önskemål, skulle departementet hava ansett upphandling av motorcyklar
av annat märke kunna ifrågakomma. Då departementet i förevarande
fall funnit hinder ur prissynpunkt icke möta för upphandling av motorcyklar
av det av inspektören för trängen föreslagna märket, hade departementet
beslutit att anbud skulle infordras å dylika motorcyklar. Departementet
hade övervägt i detta sammanhang jämväl frågan, huruvida hinder
förelegat för infordrande av anbud jämlikt 19 § upphandlingsförordningen
i och för uppgörelse under hand enligt 35 § mom. c) samma förordning. I
likhet med vad skett i flertalet fall vid upphandling av motorfordon under
senare år hade departementet därvid beslutit, att anbud icke skulle infordras
genom offentlig kungörelse utan genom särskild skrivelse. Sådan hade därefter
avlåtits till ensamförsäljaren av motorcyklar av ifrågavarande märke,
firman Tingström motor-depot-cyklar. Ett erbjudande till flera firmor skulle
endast medfört omgång och för dessa firmor onödigt arbete, då intendenturdepartementet
i allt fall ansett sig böra ujjphandla motorcyklar av det av
inspektören för trängen önskade märket, även örn det osannolika fallet inträffat,
att leverans av motorcyklar av annat märke, genom tillämpning av
osedvanligt hög rabatt, erbjudits tilt något lägre pris. Denna departementets
inställning stöde jämväl i god överensstämmelse med föreskrifterna i 30 §

262

1 och 2 moni. upphandlingsförordningen. Med hänsyn till att departementets
befattning med upphandling av motorfordon från och med den 1 juli 1937
skulle övergå å arméförvaltningens tygdepartement hade före upphandlingsärendets
avgörande inspektörens för trängen ifrågavarande framställning
kommunicerats dåvarande artilleridepartementet, som förklarat sig intet hava
att erinra mot densamma. Intendenturdepartementet ansåge sig upplysningsvis
böra meddela, att, enligt en på sin tid å dåvarande artilleridepartementets
konstruktionsavdelning gjord sammanställning av försäljningspriserna på
motorcyklar, sådana av märket Royal-Enfield och Ziindapp betingat ett pris
av kronor 1,650 per styck under det att motorcyklar av märket DKW betingat
ett pris av kronor 1,450 per styck för den större maskintypen. Även
med tillämpning av 25 % rabatt för motorcyklar av de förstnämnda märkena
skulle sålunda DKW motorcyklarna hava ställt sig billigare med den
rabatt å 15 %>, som erhållits. Intendenturdepartementets upphandling hade
emellertid gällt endast 16 motorcyklar av den större typen; återstoden, 40
stycken, hade betingat ett pris av kronor 1,160 med 15 %> rabatt. Av det anförda
framginge, att departementet haft fullt fog för sin uppfattning, att den
med firman Tingström motor-depot-cyklar träffade uppgörelsen skett på för
staten förmånliga villkor. Departementet ansåge sig slutligen icke böra underlåta
meddela, att vid tidpunkten för ifrågavarande upphandling märket
»Ziindapp» representerats icke av A.B. Motorkraft utan av firman Tingström
motor-depot-cyklar, alltså samma firma, som erhållit leveransen av DKW
motorcyklarna. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde departementet,
att ärendet icke måtte föranleda någon militieombudsmannens vidare
åtgärd.

I en den 15 september 1937 hit inkommen påminnelseskrift anförde A.B.
Motorkraft bl. a. följande. Vad beträffade uttalandena angående olika märkens
lämplighet måste det framhållas, alt de enda motorcyklar, som under
längre tid prövats här i landet, vore av amerikansk och av engelsk tillverkning.
Det vore överhuvud taget för tidigt alt rörande de här brukade tyska
motorcyklarna DKW, BMW, Zundapp, NSU och TWN på grund av svensk
erfarenhet göra några uttalanden angående hållbarhet eller lämplighet. Så
hade t. ex. DKW egentligen vid tiden för upphandlingen icke sålts mer än
två år här i Sverige, d. v. s. åren 1935 och 1936. Ännu kunde man ej avgöra,
huruvida märkets svagaste punkt, vevstakslagret, verkligen stöde emot påfrestningarna.
Detta vore dessutom tillverkat på sådant sätt, att en reparation
genom insättning av ny vevtapp eller rullar, såsom fallet vore med nästan
alla engelska och amerikanska maskiner, icke kunde verkställas här i landet.
Hela vevstakspartiet med vevstake och balanshalvor måste sändas ned till
Tyskland för reparation eller ett helt nytt vevstaksparti anskaffas, vilket ju
ställde sig mycket dyrbart. För den händelse man alltså skulle bestämt sig
för tyska maskiner, hade det enligt klagandebolagets uppfattning absolut
varit nödvändigt att verkställa ingående prov, innan man bestämde sig för
typen. Jämförelsen angående kedjedrift och kardandrift måste betraktas
som rena fantasier, eftersom kardandriften vore så gott som oprövad här i

263

landet i fråga om motorcyklar. Klagandebolaget hänvisade i detta avseende
till det faktum, att tyska armén vore i stor utsträckning, om icke rent av i
övervägande grad, använde motorcyklar av märkena BMW och Zundapp,
vilka bägge voro kardandrivna. Klagandebolaget ansåge, att det varit intendenturdepartementets
skyldighet att först skaffa sig kännedom örn de olika
fabrikat, som verkligen funnes i marknaden, och dessutom anställa noggranna
prov, innan någon större upphandling ägt rum. Klagandebolaget ville
än en gång fastslå, att departementet fått betala ett oskäligt pris för motorcyklar
och tillbehör, ty örn konkurrens förelegat från flera firmor, skulle
säkerligen priset för DKW kunnat pressas än mera än som nu skett. Därtill
komme emellertid den rent lagliga synpunkten. Enligt klagandebolagets
uppfattning kunde det icke på något sätt bestridas, att ett brott mot upphandlingsförordningen
ägt rum. Dess § 35 e) kunde absolut icke hava tilllämpning
på ifrågavarande inköp, då firman Tingström motor-depot-cyklar
icke hade ensamförsäljningen för alla de motorcykelmärken, som kunde
vara lämpliga för svenska armén, och dessutom ej heller hade ensamförsäljningen
i landet av märket DKW. Klagandebolaget veterlig! funnes det icke
mindre än fyra till fem olika firmor i landet, som innehade samma ställning
till fabriken som firman Tingström. Det hade varit departementets absoluta
skyldighet att genom offentlig kungörelse tillkännagiva, att upphandling
skulle ske. Klagandebolaget protesterade mot att en viss firma blivit favoriserad
och övriga eventuella anbudsgivares intressen trätts för nära. Det vore
också med ledsnad, som klagandebolaget tagit del av sista punkten i tränginspektionens
brev av den 6 juli 1937, vari den åsikten syntes komma till
uttryck, att vederbörande utan vidare kunde utvälja en viss maskin och
verkställa inköp utan vidare upphandlingsceremonier. Klagandebolaget anhold,
att det brott mot gällande bestämmelser i upphandlingsförordningen,
som sålunda begåtts, måtte beivras, så att staten i framtiden icke förorsakades
onödiga förluster. I

I skrivelse den 8 juni 1938 till arméförvaltningens intendenturdepartement
anförde militieombudsmannen därefter:

Handlingarna i ärendet torde otvetydigt giva vid handen, att departementet
vid handläggningen av förevarande upphandlingsärende förfarit oriktigt, i
det att departementet först efter upphandlingens verkställande förskaffat sig
kännedom om den upphandlade varans beskaffenhet. Departementet hade
ansett sig kunna utan någon undersökning inköpa de av tränginspektören
föreslagna motorfordonen. En sådan ståndpunkt kunde givetvis icke vara
förenlig med vare sig upphandlingsförordningens föreskrifter eller departementets
ställning såsom förvaltande centralorgan. Visserligen vore tränginspektören
ansvarig för att det av honom avgivna förslaget vore sakligt välgrundat,
men detta kunde icke eliminera departementets skyldighet att förskaffa
sig kännedom om och noggrant pröva de skäl som läge till grund för
tränginspektörens förslag. Något beslut av departementet hade därför icke
bort meddelas förrän departementet funnit utredningen fullständig och över -

264

tygande. Upphandlingsförordningen avsåge att trygga priser genom konkurrens
mellan olika företag. Denna konkurrens vore mycket starkt framhävd
genom föreskrifterna i upphandlingsförordningen och vikten av dess iakttagande
hade uttryckligen betonats under förarbetena. Underhandsförfarande
finge förekomma blott i särskilt angivna undantagsfall, och även i sådana
fall skulle tävlan mellan spekulanterna utnyttjas enligt vad som framhölles i
motiveringen till 35 § 2 mom. Att infordra anbud på »vara av visst fabriksmärke»
vore icke tillåtligt örn det icke oundgängligen påkallades av omständigheterna
(jämför militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1933 års riksdag,
sid. 206 ff.). I förevarande ärende hade departementet bort införskaffa
anbud från firmor som sålde ej blott de av tränginspektören begärda motorcyklarna
utan jämväl sådana av jämförliga fabrikat. Ett sådant förfaringssätt
hade stått i full överensstämmelse med god affärssed och icke inneburit
annat än uppfyllande av upphandlingsförordningens krav i dylika fall. Den
av departementet förfäktade standpunkten kunde enligt militieombudsmannens
mening lätt leda till åsidosättande av den garanti mot för staten oförmånliga
avtal, som förordningen avsåge att upprätthålla.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet hade militieombudsmannen ansett
sig ej böra vidtaga annan åtgärd än att giva departementet del av sin uppfattning
i saken.

17. Angående bokföringen av penningtransaktion mellan truppförbands
kassaförvaltning och enskilda lägerkassa.

Vid en av militeombudsmannen den 19 maj 1938 förrättad inspektion av
Livgrenadjärregmentet gjordes följande anmärkning vid granskning av enskilda
lägerkassan.

Ett belopp av 3,497 kronor 25 öre, som den 11 maj 1938 avförts i statsmedelsredovisningen
såsom betalning för bröd som till regementets matinrättning
levererats fran enskilda lägerkassans bageri, hade icke samma dag
uppdebiterats i enskilda lägerkassans räkenskaper. Beloppet hade överlämnats
till redogöraren för samma kassas affärsrörelser, vilket även framgick
av en av honom företedd tablå över inkomster och utgifter, som skulle bokföras
i enskilda lägerkassan den 21 maj. Enligt stadganden i § 8 mom. 7
jämfört med § 9 mom. 1 andra stycket kassareglementet, vilka stadganden
enligt § 5 i kungl, brevet den 24 november 1922 angående användningen
och redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor lända till efterrättelse
beträffade enskilda lägerkassan, hade det ålegat regementsintendenten
att samma dag som betalning för brödet avfördes i statsmedelsräkenskapen
uppdebitera betalningsbeloppet i enskilda lägerkassans räkenskaper. Enligt
§ 5 mom. 2 b. i P. M. till vägledning vid kassakontrollen vid armén
hade det ålegat kassakontrollanten att tillse att beloppet uppdebiterats i enskilda
lägerkassan samtidigt med att det som utgift avfördes i statskassan.

265

— Det konstaterades vid inspektionen att likvider mellan statskassan och
enskilda lägerkassan plägade ske en gång i månaden och att därvid förfors
på samma sätt, som här relaterats.

Uti infordrat yttrande över anmärkningen anförde regementsintendenten
majoren G. M. Schwartz och kassakontrollanten majoren C. Malmros följande: För

att på ett fullt affärsmässigt och ekonomiskt fördelaktigt sätt kunna
bedriva verksamheten vid regementets bageri och svingård måste affärsrörelsen
kunna tillgodogöra sig alla fullt lagliga vinstmöjligheter som erbjödes.
Det anmärkta förfaringssättet inginge såsom ett nödvändigt led i denna strävan
och skedde på fullt betryggande sätt och under kontroll av regementsintendent
och kassakontrollant. Genom detta förfaringssätt disponerade affärsrörelsen
det påtalade räkningsbeloppet från kronan för likvidering av
räkningar inom affärsrörelsen med utnyttjande av möjligheten till högsta
möjliga kassarabatt (3 %). Därjämte vore enligt Schwartz och Malmros
uppfattning de av kronan betalade penningbeloppen affärsrörelsens tillgång,
till dess transaktionen vore avslutad, då resultatet av transaktionen redovisades
i enskilda lägerkassans räkenskaper den 21 i den månad då transaktionen
ägt rum. De ansåge sålunda det anmärkta förfaringssättet nödvändigt
för affärsrörelsen och ur kontrollsynpunkt fullt betryggande. Därjämte
framhölle de, att bestämmelserna i gällande kassareglemente och i kungl,
brevet den 24 november 1922 under de av dem relaterade förhållandena icke
syntes dem tillämpliga och gällande vid regementets affärsrörelse såsom sådan.

För egen del anförde regementschefen översten C. Bennedich: Det av militieombudsmannen
påtalade förfaringssättet möjliggjorde att utan ett utökande
av föreståndarens vid affärsrörelsen förskott vid likvidering av räkningar
utnyttja största möjliga kassarabatt mellan kassadagarna. Denna affärstransaktion
hade, efter vad regementschefen förvissat sig om, visat sig nödvändig
och synnerligen fördelaktig för affärsrörelsen. Förfaringssättet stöde
under full kontroll av regementsintendent och kassakontrollant och verificerades
under nämnda tid genom uppvisande av specifikation å räkningar,
som på så sätt likviderades. Förfaringssättet utgjorde sålunda ett led i affärsrörelsens
verksamhet. Penningmedlen vore därför affärsrörelsens till
dess transaktionen vore avslutad, då resultatet av densamma redovisades i
enskilda lägerkassans räkenskaper. Regementschefen ansåge sålunda det
anmärkta förfaringssättet, såsom det utfördes, ekonomiskt ofrånkomligt för
affärsrörelsen och fullt betryggande ur redovisningssynpunkt. Det hade tilllämpats
sedan affärsrörelsens tillkomst 1923.

Med anledning av vad sålunda förekommit inhämtades genom skrivelse
den 30 juli 1938 utlåtande i ärendet från arméförvaltningens civila departement.

Departementet anförde i skrivelse den 9 augusti 1938 att departementet
med anledning av vad som förekommit i cirkulärskrivelse, avsedd att införas
i Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret (TL), föreskrivit, att penning -

266

transaktion mellan truppförbands kassaförvaltning och enskilda lägerkassa
skulle bokföras samma dag i såväl truppförbandets som kassans räkenskaper.

Ifrågavarande cirkulärskrivelse — nr 2707 — som är dagtecknad den 9
augusti 1938 och är införd i TLA nr 41 den 24 augusti 1938, har följande lydelse: »På

förekommen anledning har civila departementet velat härigenom föreskriva,
att penningtransaktion mellan truppförbands kassaförvaltning och
enskilda lägerkassa skall bokföras å samma dag i såväl truppförbandets som
lägerkassans räkenskaper.»

* *

I skrivelse till regementschefen den 19 augusti 1938 anförde militieombudsmannen
att då arméförvaltningens civila departement sålunda utfärdat
föreskrift som förebyggde ett fortsättande av det av militieombudsmannen
påtalade förfaringssättet vid likvider mellan regementets kassaförvaltning
och dess enskilda lägerkassa, vidtoge militieombudsmannen icke vidare åtgärd
i ärendet. Genom regementschefens försorg skulle regementsintendenten,
majoren Schwartz och kassakontrollanten, majoren Malmros beredas
tillfälle att taga del av skrivelsen.

18. Avlöningsmedel vid fästningskassa hava ställts till kassörens förfogande
och av honom utbetalts å tidigare dag än vederbörlig kassadag.

Vid en av militieombudsmannen den 30 augusti 1938 förrättad inspektion
av de till Vaxholms kastell förlagda förvaltningarna vid Vaxholms fästning
gjordes följande iakttagelser i fråga om fästningskassans medelsredovisning.

Vid den under inspektionen verkställda inventeringen av fästningskassan
framgick att utbetalningskort för den kassadag, som skolat äga rum den 31
augusti för utbetalning av avlöningsmedel, expedierats så tidigt, att de behandlats
i postgirokontoret före avgivandet av ett vid inventeringen företett
kontoutdrag den 27 augusti. Detta utdrag avsåg följaktligen fästningskassans
utgående behållning å kassadagen den 31 augusti. På grund härav blev det
nödvändigt att vid inventeringen medtaga utbetalningslistorna för sistnämnda
dag.

Vid inventeringen framgick dessutom att fästningskassören den 30 augusti
på morgonen från postanstalten i Vaxholm avhämtat de penningmedel, som
av fästningskassan medelst utfärdat utbetalningskort ställts till hans förfogande
för kontanta utbetalningar. Under samma dag hade pågått inläggning
av penningar i avlöningskuvert samtidigt som avlöningsutbetalningen
börjat.

267

Det uppmärksammades, att ehuru fästningskassören icke avhämtat de för
kontanta utbetalningar avsedda penningmedlen förrän den 30 augusti han
likväl tidigare erhållit de å honom för ändamålet utställda utbetalningskorten
och sålunda haft tillgång till dessa medel redan flera dagar innan de
skolat användas.

Med anledning av dessa iaktagelser anhöll militieombudsmannen i skrivelse
den 14 september 1938 till marinförvaltningen att ämbetsverket ville
inkomma med yttrande huruvida enligt ämbetsverkets uppfattning det tilllämpade
förfarandet stöde i överensstämmelse med gällande föreskrifter.

Den 18 november 1938 avgav marinförvaltningen det begärda yttrandet
och överlämnade därvid ett av ämbetsverket från kommendanten i Vaxholms
fästning infordrat yttrande ävensom ett från generalpoststyrelsens
bankavdelning inhämtat utlåtande i ärendet.

Av kommendantens den 12 oktober 1938 dagtecknade yttrande framgick
bland annat att det ansetts nödvändigt för att i rätt ordning kunna verkställa
vederbörlig avlöning å därför avsedd kassadag att uttaga de för ändamålet
erforderliga penningmedlen redan dagen före dylik kassadag. Fästningskassören
skulle nämligen kl. 9 f. m. å kassadagen begiva sig från kassalokalen
å Vaxholms kastell till Oscar-Fredriksborg för att å sistnämnda plats avlöna
huvuddelen av den personal, som uppbure avlöning i fästningskassan. Kassörens
återkomst till kassalokalen å Vaxholms kastell kunde på grund av
kommunikationsförhållandena icke ske förrän omkring kl. 12 på dagen.
Från denna tidpunkt och till kassadagens slut erhölle återstående avlöningstagare
sin avlöning. Enär härtill komme att uppräkningen av avlöningsmedlen
i särskilda avlöningskuvert krävde en tid av minst 2 å 3 timmar och att
postexpeditionen i Vaxholm öppnades först kl. 9 f. m. hade det ansetts fullt
motiverat att fästningskassören bereddes tillgång till avlöningsmedlen senast
söckendagen näst före varje avlöningskassadag. Den omständigheten åter,
alt de till fästningskassören adresserade utbetalningskorten ankommit till
postanstalten i Vaxholm redan den 29 augusti, hade berott därpå att dessa
kort översänts till postgirokontoret den 26 augusti till säkerställande av att
ifrågavarande penningmedel skulle kunna utbekommas den 30 augusti alldenstund
en söndag infallit mellan sistnämnda dagar. Efter överenskommelse
mellan stationsmästaren vid postexpeditionen i Vaxholm och fästningskassören
kvarlåge emellertid utbetalningskorten å postexpeditionen till
dess penningarna avhämtades. I förevarande fall hade sålunda fästningskassören
icke erhållit utbetalningskorten förrän den 30 augusti.

Generalpoststyrelsens bankavdelning anförde i sitt utlåtande, som dagtecknats
den 4 november 1938, bland annat följande. De av fästningskassan
utställda utbetalningskorten, varom i förevarande ärende vore fråga och
som likviderats vid postexpeditionen i Vaxholm den 30 augusti 1938, hade
å postgirokontoret behandlats i vanlig ordning och enligt de för postgirorörelsen
gällande bestämmelserna. Därest utbetalningskorten ingått tidigare
än vad som med hänsyn lill de för kassaförvaltningen gällande föreskrifterna
hort ske, vore detta förhållande uteslutande beroende därpå att korten

268

insänts för tidigt till postgirokontoret. Bankavdelningen ville emellertid
framhålla att å postgirokontoret behandlade uthetalningskort icke kunde
likställas med kontanta medel, förrän desamma blivit i vederbörlig ordning
kvitterade. Kontrollen över att medel för uthetalningskort av nu ifrågavarande
slag icke bleve disponibla tidigare än som vore avsett torde tillkomma
vederbörande militära förvaltningsmyndighet. En sådan kontroll
torde kunna avse antingen tidpunkten för utbetalningskortens utfärdande
eller kvitteringen av de från postgirokontoret mottagna utbetalningskorten
eller eventuellt bådadera. För att en sådan kontroll skulle kunna bliva effektiv
erfordrades givetvis, att den person, i vars kassa medlen skulle ingå,
icke ägde att ensam utfärda respektive kvittera utbetalningskorten. För sin
del kunde postgirokontoret icke åtaga sig att beträffande betalningsuppdrag,
vilka i behörig ordning beordrats av den som ägde dispositionsrätt över vederbörligt
postgirokonto, övervaka att uppdrag icke expedierades tidigare
än behövligt.

För egen del anförde marinförvaltningen i sitt yttrande att det vid kassainventering
hos myndighet, som vore ansluten till postgirorörelse, uppstode
— även enligt ämbetsverkets erfarenhet -—- vissa svårigheter för dylik förrättnings
behöriga genomförande, synnerligast i samband med avlöningstillfälle.
Särskilt torde så vara fallet i fråga örn en förvaltning av sådan organisatorisk
och lokal beskaffenhet som vid Vaxholms fästning. Även en
mindre förskjutning i göromålen vid avlöningstillfälle kunde understundom
framtvinga smärre avvikelser från den ordning, som enligt gällande föreskrifter
förutsatts. Så syntes i förevarande fall hava varit förhållandet, men
ämbetsverket ansåge i allt fall, att någon i övrigt bristande överensstämmelse
med samma föreskrifter icke förelegat.

I skrivelse den 9 december 1938 till marinförvaltningen anförde militieombudsmannen
följande.

Beträffande först anmärkningen att avlöningsmedel av fästningskassören
avhämtats från postanstalten i Vaxholm redan dagen före vederbörlig kassadag,
hade invänts att dylik åtgärd varit betingad med hänsyn till omfattningen
av avlöningsverket vid Vaxholms fästning ävensom till de lokala förhållanden,
under vilka avlöningen skulle verkställas. Berörda förfaringssätt
strede emellertid mot de i reglemente för marinen givna föreskrifterna
angående kassaväsendet vid marinen. Enligt dessa föreskrifter finge medelsuttag
icke ske annat än å vederbörligen fastställd kassadag. Å andra
sidan medgåve föreskrifterna att extra kassadag finge anordnas om så vore
nödvändigt. Med hänsyn till anförda bestämmelser syntes en överensstämmelse
mellan de praktiska och de formella kraven i förevarande fall kunna
vinnas genom att kommendanten i Vaxholms fästning utfärdade föreskrift
därom att extra kassadag skulle anordnas å söckendagen närmast före sista
kassadagen i varje månad.

Något formellt hinder för att de penningmedel, som av fästningskassören
sålunda uppburits å dylik extra kassadag, förvarades å kassalokalen till
följande ordinarie kassadag torde icke föreligga.

269

Vidkommande åter det vid fästningskassan tillämpade förfaringssättet att
flera dagar i förväg utfärda utbetalningskort å medel, som skulle ställas till
fästningskassörens förfogande för kontanta utbetalningar, syntes detta äga
sitt berättigande med hänsyn till den tid som åtginge för utbetalningskortens
postala behandling. Med det system för postgirorörelsens anlitande, som
nu tillämpades vid marinen, krävde sagda behandling för fästningskassans
i Vaxholm del en tid av i regel två dagar. Förfaringssättet innebure emellertid
ett avsteg från gällande bestämmelser om kassaväsendet vid marinen att
penningmedel icke finge ställas till fästningskassörens disposition annat än
å vederbörlig kassadag. Denna bristande överensstämmelse med kassaföreskrifterna
torde emellertid kunna enklast tillrättaläggas genom av kommendanten
utfärdade föreskrifter innebärande dels att utbetalningskort, som utfärdats
av fästningskassan och som avsåge medel ställda till fästningskassörens
förfogande för kontanta utbetalningar, skulle kvitteras av fästningskassören
men att medlen finge av honom uppbäras endast under förbehåll att
utbetalningskortet kontrasignerats av befattningshavare, som kommendanten
härtill utsåge, dels att kontrasignation, varom nu vore fråga, icke finge verkställas
annat än i sådan ordning att penningmedlen kunde av fästningskassören
uppbäras först å vederbörlig ordinarie eller extra kassadag. Självfallet
måste postanstalten i Vaxholm underrättas om att dylika föreskrifter
utfärdats.

Beträffande slutligen anmärkningen att avlöningsutbetalning ägt rum redan
under den 30 augusti, ehuru den 31 augusti varit helgfri dag, hade någon
förklaring icke avgivits häröver. Militieombudsmannen ville med anledning
härav framhålla, att förfarandet icke stöde i överensstämmelse med
vederbörliga föreskrifter angående utbetalning av avlöning till officerare
och underofficerare m. fl.

Under framhållande av nu anförda synpunkter meddelade militieombudsmannen
marinförvaltningen att militieombudsmanen ansett sig kunna låta
bero vid vad i ärendet förekommit. Kommendanten i Vaxholms fästning
skulle genom marinförvaltningens försorg erhålla del av innehållet i militieombudsmannens
skrivelse.

270

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen

m. m.

1. Fråga om felaktigt förfarande vid prövning av ansökan från elever
vid örlogsstations korpralskola om befrielse från kommendering till skolan.

Härom avlät militieombudsmannen den 14 mars 1938 följande skrivelse
till Konungen:

»I en till mig den 8 december 1937 inkommen klagoskrift anförde 2. klass
sjömannen vid 2. matroskompaniet nr 296 Falkkloo jämte 32 andra f. d.
elever vid korpralskolan vid Stockholms örlogsstation: Med anledning av

att klagandena ansett permissionsbestämmelserna för flottans korpralskola
i Stockholm lägga hinder i vägen för ett rationellt skötande av studierna
dels vid korpralskolan och dels vid civila läroanstalter, där flera av
eleverna bedrevo studier, hade klagandena hos stationschefen i Stockholm
anhållit om förlängd permission. Denna ansökan hade tillstyrkts av instruktörer
och instruktionsofficerare men avslagits av stationschefen. På
ovan anförda skäl hade klagandena anhållit att få avgå från korpralskolan.
Denna ansökan hade omedelbart beviljats och samtidigt hade klagandena
beordrats att samma kväll avresa till Karlskrona och påmönstra pansarskeppet
Drottning Victoria. Förberedelserna för avresan hade varit avslutade
vid fyratiden på eftermiddagen. Fast tåget till Karlskrona icke skulle
avgå förrän vid 10-tiden på kvällen hade ingen av klagandena fått permission
trots det att många av dem hade sina hem i Stockholm och andra hade
haft enskilda angelägenheter att ombesörja. Icke nog härmed, klagandena
hade blivit förda till stationen under patrulleskort. De, som kommenderats
ombord på pansarskeppet Drotning Victoria, ansåge detta vara mer eller
mindre en straffkommendering. Detta framginge därav, att en del u-båtsmatroser
fått denna kommendering trots att från matroskompaniet framhållits,
att dessa väl behövts ombord å u-båt. Enligt en i en Stockholmstidning
återgiven intervju hade stationschefen förklarat, att det icke hade någon
betydelse, om en del av en årsklass eller en hel sådan avstode från
korpralskolan. Men hur skulle man då förklara, att 2. klass sjömän och
t. o. m. rekryter innehade korpralsbefattningar ombord? Detta förhållande
kunde väl icke bero på annat än befälsbrist? I samma intervju hade stationschefen
förmält, att permissionsförhållandena vid flottan vore bättre
än vid infanteriregementena i Stockholm, men han hade glömt att han därvid
gjort jämförelse mellan rekryter och värnpliktiga vid regementena samt

271

sådana som sedan ett pär år tillbaka vore stamanställda vid flottan. Liknande
förfarande hade ägt rinn under fjolåret, då jämväl en del elever vid
skolan avpolletterats. Klagandena ville hava anmärkt, att det icke vore så
att de icke ville eller hade lust att genomgå korpralskolan. De hade ansett,
att de med utsträckt permissionstid bättre skulle kunna tillgodogöra sig undervisningen
genom att hyra rum i Stockholm och driva studierna på kvällarna
och nätterna. Enligt vad de erfarit hade resultatet av skolundervisningen
varit bättre förut än under nuvarande förhållanden. Slutligen ville
klagandena hava framhållit, att de på intet sätt visat sig trotsiga eller på
annat sätt givit anledning till den behandling de undergått. De kunde i
övrigt icke finna att vederbörandes förfaringssätt vore ägnat att stärka sambandet
mellan befäl och manskap eller stärka känslan för det yrke de valt
till sitt.

Med anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag i skrivelse den
22 december 1937 chefen för Stockholms örlogsstation att inkomma med
yttrande. Sådant yttrande avgavs av stationschefen, kommendören H. Söderbaum
den 7 januari 1938. Söderbaum anförde härvid följande: I skrivelse
av den 14 november 1936 hade dåvarande skolchefen anmält till Söderbaum
att de för korpral- och rekrytskolorna gällande permissionsbestämmelserna
visat sig menligt inverka på elevernas studier och begärt ändring
enligt av honom inlämnat förslag. Med anledning därav hade Söderbaum
låtit verkställa en undersökning, som resulterat i att nya permissionsbestämmelser
utfärdats för korpral- och rekrytskolorna på Stockholms örlogsstation.
Dessa bestämmelser voro desamma som för Karlskrona stations
skolor gällande. Söderbaum hade även låtit göra en jämförelse mellan
permissionsbestämmelserna vid örlogsstationen och dem vid Svea livgarde.
Allt detta hade meddelats eleverna. Emellertid hade ett antal av
dem begärt att bliva skilda från korpralskolan. Som motiv hade anförts
de ändrade permissionsbestämmelserna. Efter lämnad betänketid, varunder
i åtskilliga fall eleverna återkallat sin ansökan om att få avgå från skolan,
hade de övrigas ansökningar blivit bifallna. De som sålunda skilts
från skolan hade beordrats till sjötjänst på fartyg, där vakanser funnes i
besättningslistan. Därefter hade skolan pågått utan störningar och lämnat
ett gott resultat. I den därefter följande s. k. sommarkorpralskolan hade
eleverna visat ett mycket gott uppförande och resultatet av skolarbetet kunde
betecknas som synnerligen gott. När tiden varit inne för att de som därtill
vore kompetenta skulle, jämlikt då gällande reglemente, skriftligen göra
framställning örn kommendering till den korpralskola, som toge sin början
den 1 november 1937, hade permissionsbestämmelserna varit väl kända
för dem. Deras sedermera gjorda framställning om ändrade permissionsbestämmelser
och vad som i samband därmed ägt rum franninge dels
av den redogörelse som genom skolchefen lämnats därom den 27 november
1937, dels också genom skolchefens yttrande i ärendet. Uppgifterna i den
till militieombudsmannen nu inlämnade klagoskriften vöre i åtskilliga avseenden
felaktiga. Sålunda hade elevernas ansökan örn ändrade pernäs -

272

sionsbestämmelser icke tillstyrkts av instruktörer och instruktionsofficerare.
Elevernas ansökan att få avgå från korpralskolan hade icke omedelbart beviljats
utan hade de erhållit riklig betänketid. Denna tid hade av befälet
använts för att söka övertyga eleverna om det för deras framtid olyckliga
resultatet av deras handlingssätt. Även hade redan då meddelats, att den
som avginge från skolan måste kommenderas i sjötjänst för att fylla de
stora vakanserna på fartygen. Deras avresa hade icke skett under särskilda,
endast för dem gällande former, utan på sätt som alltid vid örlogsstationen
tillämpats och som av praktiska skäl framtvingats. Att de icke beviljats
permission samma kväll, som avresan skulle ske, hade likaledes berott
på tidigare vunnen erfarenhet. De som kommenderats på Drottning
Victoria sade sig anse, att detta varit en straffkommendering. Ombord på
Drottning Victoria hade Stockholms örlogsstation vakanser, som icke kunnat
fyllas till följd av det stora antalet skolelever. Det vore alltså naturligt, att var
och en som slutade skolan eller eljest bleve disponibel skulle tagas i anspråk
för sjötjänst. Någon annan tjänst hade icke funnits att tillgå. Det
tycktes som klagandena alldeles förbisett, att sjötjänst vore den naturligaste
formen av tjänstgöring för örlogsmatroser i deras ålder. Att de ansåge detta
som straffkommendering vore allt annat än rekommenderande för dem. Deras
uppgift om u-båtsmatroserna vore oriktig, vilket framginge av kompanichefens
yttrande. Deras reflexioner beträffande bemanningsfrågan torde
icke behöva bemötas. Klagandena saknade naturligtvis förutsättning att
bedöma detta problem. Deras uppgift om jämförelsen mellan permissionsbestämmelserna
vid Svea livgarde och vid korpralskolan vore oriktig. De
flesta av klagandena vore i 19- å 20-årsåldern. Endast 8 av dem hade uppnått
myndig ålder. Deras erfarenhet örn tidigare skolresultat baserade sig
tydligen på oriktiga uppgifter. Söderbaum hade i några fall stått i förbindelse
med föräldrarna till klagandena. Dessa hade framhållit, att deras barn,
som icke uppnått myndig ålder, ej hade rättighet att begära sig från skolan
utan föräldrarnas medgivande. Likaledes hade de uttalat, att de ansåge
Söderbaums permissionsbestämmelser vara till fördel både för flottan
och dess manskap. I ett dylikt fall hade eleven för Söderbaum uppgivit,
att han för sin del icke brydde sig örn permissionsbestämmelserna. Det
hade endast gällt att framtvinga en ändring av stationschefens beslut. Hans
namn återfunnes nu under skrivelsen till militieombudsmannen. De föräldrar,
med vilka Söderbaum kommit i förbindelse, hade som sin mening
uttalat, att deras barn måste hava blivit påverkade av dåliga kamrater och
tvingade att handla emot egen önskan. Tyvärr förefölle det, som om det
icke skulle saknats fog för denna misstanke. Elev vid korpral- eller rekrytskolorna,
liksom varje annan vid flottan anställd, som icke nått korpralsgraden
eller blivit 1. klass sjöman, skulle vara inkasernerad. Det vöre
honom icke medgivet att skaffa sig bostad ute i staden. Detta dels av disciplinära
skäl, dels ock av hänsyn till hans ekonomi. För skolarbetets effektiva
bedrivande vore det icke heller behövligt att han holle sig med rum
i Stockholm. Det hade visat sig, att skolarbetet icke menligt påverkades av

273

inkaserneringen, meli väl att därigenom ett gott resultat uppnåddes. Särskilda
lokaler för överläsning stöde varje afton till förfogande. Klagandena
hade slutligen framhållit sitt goda uppförande. Därtill finge erinras, att
8 av dem, som undertecknat klagoskriften, vore eller hade helt nyligen varit
rymmare. Jämväl ombord på Drottning Victoria hade i åtskilliga fall
deras uppförande icke varit klanderfritt.

Vid kommendören Söderhamns yttrande voro fogade åtskilliga bilagor,
av vilka följande skulle här återgivas.

A) Avskrift av en av de till stationschefen ingivna ansökningarna, vilken
med vad därå fanns tecknat var av följande lydelse:

''Stockholm den 6 november 1937

Chefens för Stockholms örlogsstation
M—det.

den 10/n 1937 dnr 1: 533.

Bif alles

Stockholm den 10/u 1937.

På befallning
H. Schulze

1 adjutant

Meddelas

/CSSkS
/Chefen 2 yk

/Sökanden h. d. Ingmarson
Återställes.

Till Stationschefen vid Stockholms Örlogsstation.

Härmed får jag vördsamt anhålla örn att få sluta min påbörjade korpralskola.

Såsom skäl för denna min ansökan får jag lika vördsamt framhålla att jag
anser nuvarande permissionsförhållanden lägga hinder i vägen för studierna,
i motsats till föregående permissionsbestämmelser, som medgåvo ett
rationellare utnyttjande av fritiden samt en större känsla av trevnad, vilket
i icke ringa grad bidrager till ökad energi och läslust.

Stockholm som ovan

2. kl. sj. vid 2. yk. 222 Ingermansson.’

B) En av löjtnanten i reserven A. Furustubbe den 11 november 1937 upprättad
så lydande promemoria i ärendet:

’P. M. över vad som inträffat i Exercisskolan i samband med att flertalet
av eleverna vid korpralskolans eldarpluton överlämnade skrivelser med anhållan
att få sluta sagda korpralskola:

1. Onsdagen den 3 dennes strax efter kl. 8.00 f. m. — omedelbart efter mitt
första mottagande av plutonen — meddelades jag av instruktören k. 2. mk.
nr 844 Levin, att han, tisdagen den 2 dennes, hört vissa elever (bl. andra

2. yk. 272 Lundqvist, rymd från Dr. V. sedan 15/ii 37) tala om, att de skulle till
stationschefen ingiva skrivelser i syfte att få sluta den nyss påbörjade korpralskolan.

18— 388916. Militieombudsmannens umbetsbcruttelsc.

274

Så snart jag erhållit ovan sagda meddelande begav jag mig till elevernas
lektionsrum, där jag i ett längre anförande klargjorde för eleverna vad som
skulle komma att bli resultatet av en dylik skrivelses inlämnande, nämligen,
att den skulle komma att beviljas, varvid samtliga elever skulle komma
att sjökommenderas, enär fartygens besättningslistor uppvisade sådana
vakanser, att varje möjlighet att fylla dem vore för myndigheterna välkommen.

2. Fem dagar därefter, måndagen den 8 dennes kl. 9.00 f. m. överlämnade
2. kl. sj. vid 2. yrkeskompaniet nr 23 Björkman till mig 39 st. lika
lydande skrivelser, i vilka begärdes att få sluta korpralskolan så vitt icke
nu gällande permissionsbestämmelser upphävdes och förut gällande återinfördes.

Efter att ha mottagit nämnda skrivelse använde jag lektionstimmen mellan
kl. 9.20 och 10.00 f. m. till att försöka tala förstånd med eleverna. Då
mina bemödanden härutinnan icke rönte den framgång, jag hade hoppats
På, lät jag plutonen ställa upp i exercisskolan, där jag i underbefälets närvaro
och framför fronten till plutonen ånyo framställde en förfrågan om
det verkligen var meningen, att de till mig överlämnade skrivelserna skulle
befordras till ÄIO i och för vidare befordran till stationschefen. En stor
del av plutonen svarade härpå: »ja». Jag begav mig då, under det att plutonen
fortfarande stod uppställd, in till ÄIO, till vilken jag överlämnade
skrivelserna, varefter jag på ÄIO:s order skingrade plutonen samt lät densamma
fortsätta sina lektioner enligt schemat. Flaggmaskinisten Dorm och
maskinisten 2 gr. Almkvist, elevernas instruktörer, hade därefter långa och
ingående samtal med eleverna, varvid instruktörerna kraftigt framhöllo för
eleverna dumheten av att inlämna skrivelser om att få sluta en skola, som
gav dem den första meriterande utbildningen på den bana, vilken eleverna
valt till sin.

3. Samma dag, den 8 dennes, kl. 13.45, mottog skolchefen plutonen, varvid
han bland annat meddelade eleverna, att stationschefen, då han icke
kunde gå med på att ändra nu gällande permissionsbestämmelser, ämnade
bevilja elevernas ansökan att få sluta skolan, varvid samtliga elever skulle
komma att sjökommenderas i och för fyllandet av en del av luckorna i fartygens
besättningar.

Skolchefen uppmanade eleverna att noga betänka sig, innan de kastade
bort den möjligheten till förkovran, som särskilt eldarkorpralskolan gav
militärt och framför allt civilt samt slutade med att förklara, att eleverna
skriftligen kunde få taga tillbaka förut omnämnd skrivelse intill kl. 10.00
f. m. nästföljande dag, d. v. s. den 9 dennes.

Då eleverna strax därefter samlades i lektionsrummet vädjade jag återigen
till deras sunda förnuft, varvid jag särskilt framhöll för deni, att de
icke borde kasta bort möjligheten att kostnadsfritt genomgå en skola, som
gav dem rätt att utfå 3:e maskinistbrev.

Jag framhöll vid detta tillfälle även, att jag vid ordnandet av undervisningen
skulle så fördela läxorna, att ingen normalt begåvad och någorlunda

275

flitig elev skulle behöva befara att icke kunna klara skolan. Jag lovade även
att giva svaga men flitiga elever kostnadsfria privatlektioner.

4. Den 9 dennes kl. 8.00 f. m. blev jag av ÄIO uppmanad att fråga eleverna
örn deras föräldrar visste om inlämnandet av ovan nämnda skrivelser
och vad eleverna trodde, att föräldrarna skulle säga, då de i sinom tid
finge veta, att deras pojkar i desperat dumhet kastat bort möjligheten att
kostnadsfritt förvärva 3:e maskinistkompetens.

Jag fullgjorde nämnda uppdrag samt vädjade åter till eleverna under
framhållande, att jag skulle bli mycket ledsen om min med dem jämnårige
pojke skulle göra sig skyldig till en sådan urbota dumhet som att kasta bort
kostnadsfri yrkesutbildning.

5. Samma dag, kl. 9.30 f. m. kallades jag till skolchefen, som beordrade
mig att tillsammans med fyra elever — 2 yk. 23 Björkman, 33 Berglund,
231 Eriksson och 257 Lindroth — snarast infinna mig i skolchefsexpeditionen,
där han i min närvaro önskade tala med ovan angivna elever.

Skolchefen började sitt tal till dessa fyra representanter för korpralskolans
eldarpluton med att framhålla, att han önskade tala med dem icke
såsom skolchef utan som en gammal man till några yngre dito.

Han vädjade därefter, i bestämda, men ytterligt humana och gripande
ordalag, till dessa fyra elever att så påverka sina kamrater, att dessa insågo,
vad de kastade bort genom att sluta skolan. Skolchefen framhöll även, att
han, såsom fader till med eleverna jämnårig pojke väl kunde förstå huru
elevernas föräldrar, då de fingo vetskap om elevernas tilltag, skulle komma
att reagera samt uppmanade slutligen representanterna för eleverna, att de
skulle framhålla för sina kamrater, att dessa inför den stundande julen icke
skulle ställa till med onödiga tråkigheter för föräldrarna.

Skolchefen utsträckte samtidigt fristen att återtaga de inlämnade skrivelserna
till kl. 10.30 f. m.

Sedan representanterna för eleverna talat med sina kamrater, talade jag
åter med eleverna, varvid jag ånyo upprepade vad jag tidigare framhållit
för dem.

Då den av skolchefen senast beviljade fristen utgick, hade 10 elever återtagit
sina förut inlämnade skrivelser.

6. Vid uppställningen kl. 13.30 — den 9 dennes — anhöll ytterligare 2
elever att få återtaga sina förut inlämnade skrivelser, vilket beviljades. I
samband härmed meddelade jag alla eleverna, att de nu återigen, men för
oåterkalleligen sista gången hade en chans att få återtaga sina skrivelser
samt att jag örn några minuter skulle komma att få order om att uppläsa
nummerna på dem, som redan den dagen skulle komma att få sina ansökningar
beviljade.

Då efter cirka 10 minuter ingen ytterligare uttalat önskan örn att få återtaga
sin skrivelse hämtade jag å skolans expedition förteckning på dem, vars
skrivelser stationschefen först ämnat behandla. Dessa elever beordrades att
omedelbart inlämna utkvitterade läroböcker samt att därefter bege sig till
respektive logement för att där klädmönstras, så att de, när stationschefens

276

order kom, skulle vara klara för omedelbar sjökommendering såsom förut
upprepade gånger sagts.

7. Med övriga elever fortsattes lektionerna enligt schema tills dagen därpå
—• den 10 dennes — då resten av eleverna, som ej återtagit sina skrivelser
om att få sluta skolan, beordrades inlämna skolböckerna samt klädmönstra
och i övrigt göra sig klara för omedelbar sjökommendering.’

C) Yttrande i ärendet den 21 december 1937 av chefen för sjömanskårens
skolor kommendörkaptenen av 1. graden S. A. Wallin, vilken däri anförde
följande: Från de för ordning och disciplin ansvariga vid skolorna hade

någon tillstyrkan till omskrivna framställning icke blivit gjord. För detta
talade även den omständigheten, att då veckan före korpralskolans början
vissa blivande elever till Wallin genom äldste instruktionsofficeren gjort
framställning om ändrade permissionsbestämmelser, Wallin givetvis tjänstevägen
framfört densamma till chefen för örlogsstationen såsom avgörande
myndighet, vilken likväl i fullt samförstånd med Wallin vägrat vidtaga
några ändringar i gällande bestämmelser, vilka de blivande eleverna väl
kände när de sökte till korpralskolan. Detta stationschefens beslut hade
Wallin meddelat den samlade korpralskolan en av de första dagarna i november,
då Wallin mottagit och hälsat korpralskolan. Trots detta meddelande
hade icke många dagar därefter från vissa korpralskolans elever inkommit
identiskt likalydande ansökningar örn att få sluta skolan. Beträffande
den i skrivelsen omnämnda »patrulleskorten» utgjorde denna icke något
speciellt förhållande för detta enstaka tillfälle, ity att KaBS noll av den
28 september 1935 föreskreve att: »Då manskapskontingent avreser tåg- eller
båtledes från ÖSS skall patrull från HV medfölja från Skeppsholmen och
kvarbliva å centralstationen (vid tilläggsplatsen) tills tåg (båt) avgått. Patrullkorpralen
anmäler sig hos marschbefälhavaren före avmarschen från
ÖSS.» Denna patrulleskort hade mera motiverats som skydd mot närgångna
ligistelement och flygbladsutdelare än för den marscherande militära
truppens egen skull. Beträffande elevernas påstående att de »bättre skulle
kunna tillgodogöra sig undervisningen genom att hyra rum» vore detta en
sanning med moderation. Dessa rum användas i allmänhet för helt andra
ändamål än för studier, vilket skolchefen hade sig väl bekant och som omvittnats
av närboende. Huvudsakliga anledningen till att den minskade
permissionen införts den 16 november 1936 hade varit den, att eleverna i
korpralskolan redan efter en veckas tid slöat till och på grund av trötthet
och bristande påpasslighet visat ringa intresse för sitt arbete i skolan. Anledningen
till detta förhållande hade tillskrivits den omständigheten, atl
eleverna delvis givits möjlighet att innebo i rum i staden och haft alltför utsträckt
permission på natten (kl. 0.30).

Med överlämnande av samtliga handlingar i ärendet anhöll jag härefter i
skrivelse den 10 februari 1938 till chefen för marinen att denne ville avgiva
utlåtande, huruvida stationschefen ägt rätt att bifalla elevernas ansökningar
örn befrielse från kommenderingen till skolan.

I utlåtande den 21 februari 1938 anförde chefen för marinen viceamiralen

277

Ch. de Champs följande: För korpralskola nu gällande reglemente (SRF: II)
hade utfärdats den 12 oktober 1937. Detta reglemente hade emellertid förelegat
färdigt i tryck först den 11 november, då det överlämnats till marindistriktets
bokförråd. Även om ett mindre antal exemplar några dagar dessförinnan
överlämnats till skolchefen, så hade stationschefen i sitt åtgörande
i det här ifrågavarande ärendet varit hänvisad till bestämmelserna i det
äldre, intill den 1 november gällande skolreglementet. I detta sistnämnda
reglemente stadgades i § 3 angående sättet för elevers kommenderande
till skolan och i § 5 angående elevers överflyttning inom och skiljande
från skolan. I enlighet med § 3 skulle kommendering till fullständig korpralskola
ske efter ansökan under det att samtliga 2. kl. sjömän, som fyllde
vissa angivna villkor, skulle kommenderas till avkortad skola. I fråga om
genomgång av den fullständiga skolan hade sålunda förelegat frivillighet,
men i fråga örn den avkortade skolan tvång. Avgång från korpralskolan
hade enligt skolreglementet icke förutsatts kunna ske under andra förhållanden
än dem, som omförmäldes i § 5:3, d. v. s. av orsaker, som hade
sin grund i opålitligt uppförande, ringa flit eller bristande förmåga.
I föreliggande fall hade stationschefen bifallit framställningar från ett
antal elever örn att få avgå från korpralskolan. Stationschefens avsikt
hade dock synbarligen varit att på dessa elever tillämpa skolreglementets
§5:3. Att så varit fallet syntes nämligen framgå av det förhållandet,
att i elevernas tjänstgöringsböcker införts anteckning örn att de skilts från
skolan. Med hänsyn till de ifrågavarande elevernas uppträdande och till
de konsekvenser, vartill deras kvarstannande i skolan kunnat befaras hava
lett, ansåge chefen för marinen att stationschefen ägt rätt att skilja dem från
skolan.

Vid tidpunkten för de ifrågavarande elevernas avgång från korpralskolan
har enligt vad chefen för marinen i sitt yttrande påstått det av Eders Kungl
Majit den 25 september 1924 utfärdade skolreglementet alltjämt varit gällande.
Chefen för marinen har visserligen den 12 oktober 1937 fastställt nytt
skolreglemente att gälla från och med den 1 november samma år men detta
reglemente skulle icke hava förelegat färdigt i tryck förrän den 11 november.
Enligt min mening har det emellertid föga eller ingen betydelse för
avgörande av nu förevarande spörsmål, vilket av de ifrågavarande reglementena
som skulle tillämpas även örn det är ägnat att förvåna att ett skolreglemente,
som skulle tillämpas från och med den 1 november 1937, ännu vid
denna tid icke i någon form kommit till stationschefernas kännedom.

Enligt 1924 års reglemente, sådant detsamma lydde genom generalorder
den G oktober 1931, .skulle korpralskola anordnas dels såsom fullständig,
dels såsom avkortad korpralskola. I fullständig korpralskola skulle ingå
såväl militära ämnen och yrkesämnen som allmänbildande ämnen. I avkortad
korpralskola skulle ingå endast militära ämnen och yrkesämnen.

Fullständig korpralskolas ändamål vore att bibringa eleverna de egenska -

278

per, färdigheter och kunskaper, som erfordrades för att eleverna skulle bliva
dugliga till tjänstgöring som korpraler vid flottan.

Avkortad korpralskolas ändamål vore att bibringa eleverna de egenskaper,
färdigheter och kunskaper, som erfordrades för att eleverna skulle bliva dugliga
till tjänstgöring såsom 1. klass sjömän vid flottan.

I korpralskola skulle särskild vikt läggas vid att hos eleverna utveckla de
karaktärsegenskaper, det allvar och omdöme samt den stadga och värdighet
i uppförandet, vilka voro nödvändiga för envar, som skulle utöva befäl.

Enligt vederbörande stationsbefälhavares bestämmande skulle under utbildningsåret
anordnas antingen endast vinterkorpralskola eller ock såväl
vinter- som sommarkorpralskola. Undervisningen i fullständig korpralskola
skulle omfatta en tid av omkring 19 arbetsveckor. Undervisningen i avkortad
korpralskola skulle omfatta en tid av omkring 10 arbetsveckor.

Elev skulle kommenderas antingen till fullständig eller till avkortad korpralskola.
Såsom villkor för kommendering till (fullständig eller avkortad)
korpralskola fordrades att vara 2. klass sjöman samt att för tjänstbarhet
ombord och för uppförande senast hava erhållit minst betyget 6; chefen för
underofficers- och sjömanskårerna likväl obetaget att i fråga om nämnda
betyg, då särskilda skäl därtill föranledde, medgiva avvikelse från sagda bestämmelser.

För kommendering till fullständig korpralskola fordrades dessutom att
vid prövning (kompletteringsprövning) i rekrytskola hava erhållit minst betyget
6 i samtliga de ämnen, i vilka särskilda betyg skulle sättas.

Kommendering till fullständig korpralskola skulle ske efter ansökan. Till
avkortad korpralskola skulle kommenderas samtliga de 2. klass sjömän,
vilka fyllde ovan angivna fordringar med avseende å tjänstbarhets- och uppförandebetyg
men vilka icke hade fullgjort villkoren i övrigt för kommendering
till fullständig korpralskola eller icke anmält önskan att erhålla sådan
kommendering.

Elev i fullständig korpralskola, som ansåges böra skiljas från skolan på
grund av bristande förmåga att tillgodogöra sig undervisningen, skulle överflyttas
till avkortad korpralskola, därest sådan skola samtidigt vore anordnad.

Elev i avkortad korpralskola, som visade sig äga särskilt goda anlag för
befälsutövning och jämväl i övrigt ådagalade sådana egenskaper, att han ansåges
lämplig för utbildning till korpral, kunde på därom av honom gjord
framställning överflyttas från avkortad till fullständig korpralskola.

Elev, vilken visade opålitligt uppförande, ringa flit eller saknade förmåga
att tillgodogöra sig undervisningen, kunde från skolan skiljas.

Till jämförelse må här angivas motsvarande bestämmelser i 1937 års skolreglemente.

Enligt detta reglemente bär korpralskolan till ändamål dels att bibringa
eleverna sådana kunskaper och färdigheter, som erfordras för tjänstgöring
såsom 1. klass sjöman eller korpral vid flottan, dels att utveckla de karaktärsegenskaper,
det allvar och omdöme samt den stadga och värdighet i uppträdandet,
vilka krävas av en var, som skall utöva befäl.

279

Under utbildningsåret anordnas enligt utbildningsplanen och stationschefens
bestämmande antingen endast vinterkorpralskola eller både vinteros
sommarkorpralskola.

Korpralskolan uppdelas i period I och period II, av vilka period I utgör
avkortad korpralskola och perioderna I och II tillsammans fullständig korpralskola.
Undervisning i vardera perioden av korpralskolan skall omfatta
omkring 10 arbetsveckor.

Till korpralskola kommenderas enligt utbildningsplanen 2. klass sjömän
under 3. utbildningsåret.

För kommendering till korpralskola, period I, fordras att för tjänstbarhet
ombord och för uppförande senast hava erhållit minst betyget 6, stationschefen
dock obetaget att, då särskilda skäl därtill föranleda, medgiva avvikelse
från denna bestämmelse.

För kommendering till korpralskola, period II, fordras att vid prövning
i korpralskola, period I, hava blivit godkänd i samtliga de ämnen, i vilka
betyg skola sättas, dock att lägre betyg än 6 i gymnastik och idrott för elev,
tillhörande ekonomi- eller hantverksavdelningarna, icke skall utgöra hinder
för kommendering till period II.

Elev i korpralskola, som visar opålitligt uppförande, ringa flit eller saknar
förmåga att tillgodogöra sig undervisningen, kan från skolan skiljas.

I ärendet har förekommit följande så vitt nu är ifråga. På grund av missnöje
med vissa permissionsbestämmelser hade ett antal av 39 elever i den
korpralskola vid Stockholms örlogsstation, som tagit sin början den 1 november
1937, redan den 6 november begärt att få sluta skolan. Av dessa
elever hade sedermera 12 återtagit sina ansökningar, varefter de övrigas ansökningar
blivit den 9 och den 10 november av stationschefen bifallna.

I sitt till mig avgivna utlåtande har chefen för marinen såsom sin uppfattning
uttalat att stationschefen, ehuru han bifallit framställningarna om avgång
från skolan, likväl haft för avsikt att tillämpa § 5: 3 i 1924 års skolreglemente
(elevs skiljande från skolan på grund av opålitligt uppförande,
ringa flit eller oförmåga att tillgodogöra sig undervisningen). Att så varit
förhållandet skulle enligt chefens för marinen mening framgå därav att i
elevernas tjänstgöringsböcker införts anteckning om att de skilts från skolan.
Med hänsyn till de ifrågavarande elevernas uppträdande och till de konsekvenser,
vartill deras kvarstannande i skolan kunde befaras hava lett, ansåge
chefen för marinen att stationschefen haft rätt att skilja dem från skolan.

Den uppfattning, för vilken chefen för marinen sålunda gjort sig till tolk,
kan jag icke dela. I förevarande fall har det ingalunda varit fråga om att
tvångsvis skilja eleverna från korpralskolan, och anledning härtill har enligt
vad av handlingarna i ärendet framgår ej heller förelegat. Tvärtom giva
samtliga yttranden i ärendet vid handen att befälet gjort allt vad i dess förmåga
stått för att söka förmå eleverna att kvarstanna i skolan. Jag behöver
till bestyrkande härav endast återgiva vad kommendören Söderbaum själv
härom anfört. I sitt yttrande i ärendet meddelar nämligen Söderbaum att

280

elevernas ansökan att få avgå från korpralskolan icke omedelbart beviljats
utan att eleverna erhållit riklig betänketid, vilken tid av befälet använts för
att söka övertyga dem om det för deras framtid olyckliga resultatet av deras
handlingssätt. Vidare vill jag hänvisa till vtid löjtnanten Furustubbe anfört
därom att skolchefen genom personlig påverkan lyckats förmå 12 av de 39
eleverna att återtaga sina ansökningar. Det torde sålunda få anses fastslaget,
att elevernas ansökningar blivit prövade och att samtliga de ansökningar
som icke återtagits blivit bifallna.

Av vad i ärendet förekommit vill det till och med synas som om befälet
ansett sig förpliktat att bifalla ansökningar örn avgång från korpralskolan.
Därest så icke varit förhållandet hade ju saknats anledning att i så stor utsträckning
som skett söka öva påtryckning på eleverna att återtaga sina ansökningar.
En sådan uppfattning synes även tidigare gjort sig gällande, då
enligt vad handlingarna i ärendet giva vid handen jämväl under år 1936
förekommit ansökningar från elever att bliva skilda från korpralskolan, av
vilka ansökningar några blivit bifallna men andra på befälets föranstaltande
återtagna.

Med anställning vid krigsmakten är i allmänhet förbunden skyldighet att
genomgå viss föreskriven teoretisk utbildning. Någon valfrihet för de fast
anställda är icke medgiven på det lägre utbildningsstadiet. Det kan givetvis
icke vara något militärt intresse att hava en större eller mindre del av manskapsstyrkan
i saknad av teoretisk utbildning. Även om förhållandena äro
sådana att ingalunda alla som sluta kontrakt om anställning vid marinen
kunna erhålla befordran och även om fyllandet av besättningslistan å örlogsfartygen
nödvändiggör tjänstgöring i vissa fall å poster där högre kompetens
icke fordras, ligger det i sakens natur att vissa utbildningskurser måste vara
obligatoriska. Till dessa höra givetvis i fråga om fast anställt manskap såväl
rekryt- som korpralskolorna.

Men det är ej blott de militära kraven utan även hänsynen till manskapet
självt som talar för uppfattningen att den grundläggande utbildningen skall
vara obligatorisk. Det kan sålunda icke vara lämpligt att en yngling, som
vunnit fast anställning vid krigsmakten, skall av tillfällig obetänksamhet kunna
på sätt som skett förstöra sina framtidsutsikter i det yrke han valt genom
att godvilligt avstå från den första meriterande utbildningen. En sådan anordning
skulle i betänklig grad äventyra den betydelsefulla civilanställningsfrågan.

Det torde i detta sammanhang böra framhållas att elever i korpralskola i
allmänhet icke uppnått myndig ålder. I förevarande fall hade endast 8 av
39 uppnått sådan ålder. För att omyndig yngling må vinna anställning vid
krigsmakten erfordras tillstånd av målsman. Ett sådant tillstånd har givetvis
i allmänhet lämnats med tanke på den goda utbildning som erhålles under
militäranställningen och som utlovas i anställningsbroschyrer. Med hänsyn
härtill synes det icke hava varit försvarbart att bifalla ansökningarna utan
föräldrarnas medgivande. Jag vill erinra örn att i de råd och anvisningar
för anställningssökande vid flottans sjömanskår i Stockholm som utgivits av

281

rekryteringsoffkeren därstädes förekommer under rubriken ''Värdet av genomgången
utbildning’ bl. a. följande:

''Genomgångna skolor och kurser vid flottan bliva givetvis till stor nytta
för den, som efter tjänstetidens slut övergår till handelssjöfart, men även för
andra yrken är utbildningen till stort gagn.

Utbildningen medför viss kompetens i fråga örn rätt att tjänstgöra som befäl
å handelsfartyg enligt nedanstående:

Genomgången korpralskola å däcksavdelningen berättigar till erhållande
av skepparbrev av 2. klass efter viss tjänst å segelfartyg.

Korpralskola vid maskinavdelningen må tillgodoräknas såsom vid navigationsskola
avlagd maskinistexamen av 3. klass.’

Enligt min uppfattning, vilken även, efter vad av handlingarna framgår,
torde delas av chefen för marinen, förutsätter skolreglementet att avgång
från korpralskola icke kan ske under andra förhållanden än dem, som omförmälas
i § 5:3 i 1924 års reglemente (§ 6: 34 i 1937 års reglemente) d. v. s.
av orsaker som hava sin grund i opålitligt uppförande, ringa flit eller bristande
förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. Såsom ovan nämnts har sådant
förhållande icke förelegat i nu förevarande fall och synes ej heller hava
förelegat i 1936 års fall.

Åtgärden att bifalla elevernas ansökan örn rätt att avgå från korpralskolan
torde därför hava varit uppenbart felaktig.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit anser jag det erforderligt att
föreskrifter utfärdas av Eders Kungl. Maj:t till säkerställande av att fast
anställt manskap erhåller ej blott praktisk utan även föreskriven teoretisk
utbildning.

Då jag tillika håller före att de elever, örn vilka nu är fråga, på oriktigt
sätt skilts från korpralskolan, torde åtgärder böra om möjligt vidtagas så att
de med bibehållen tur må under innevarande år kunna få genomgå korpralsutbildning.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed för Eders Kungl. Maj:t anmäla detta ärende till den
åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.»

2. Angående frågan vad som skall förstås med uttrycket »fackman» i värn pliktsförfattningarna.

Ämbetsberättelsen lill 1938 års riksdag innehåller (sid. 220 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 8 november 1937 till Konungen avlåten
skrivelse i detta ämne. I skrivelsen hade militieombudsmannen anfört
bland annat:

Under hösten 1937 hade ett antal värnpliktiga av årsklass 1935 av misstag
inställt sig till fullgörande av repetitionsövning vid Göta livgardes femte stridsvagnskompani.
Genom kungörelse hade, jämlikt härens vapenövningstabell

282

1936—1937, för fullgörande av repetitionsövning under år 1937 inkallats förutom
årsklass 1936 endast underbefäl eller fackmän av årsklasserna 1934 och
1935, stridsvagnsbataljonen tilldelade, övriga värnpliktiga av årsklass 1935
skulle ''enligt samma tabell fullgöra repetitionsövning först år 1938. Nu ifrågavarande
värnpliktiga, vilka fullgjort sin första värnpliktstjänstgöring vid
stridsvagnsbataljonen, hade haft den uppfattningen att de vore att räkna såsom
fackmän och hade fördenskull inställt sig till repetitionsövningen. Genom
inställelsen hade ett flertal av dem gjort ekonomiska förluster. Militieombudsmannen
fann vid prövning av ärendet att innebörden av begreppet
»fackmän» i värnpliktsförfattningarna växlat från tid till annan. Så småningom
hade uttrycket fått en allt vidsträcktare betydelse. Uttrycken »fackutbildning»
och »facktjänstgöring» förekomme i värnpliktsförfattningarna i fråga
om tjänstgöring för personalkategorier, som icke tillhörde gruppen »underbefäl
eller fackmän». Med hänsyn till den mångfald av specialutbildning som
förefunnes vid arméns olika truppslag vore det förklarligt att de värnpliktiga
kunde missuppfatta innebörden av uttrycket »fackmän». På grund av vad
som förekommit i ärendet syntes det militieombudsmannen erforderligt att
åtgärder vidtoges för att i görligaste mån söka förebygga vidare missförstånd.
Riktigast vore om uttrycket »underbefäl eller fackmän» ersattes med annat
uttryck som tydligare angåve vad som därmed avsåges. Att märka vore i
detta sammanhang att alltsedan 1928 samtliga värnpliktiga tillhörande värnpliktsgruppen
»underbefäl eller fackmän» vid Göta livgardes stridsvagnsbataljon
utbildats till »underbefäl». Ett utbytande av begreppet »underbefäl
eller fackmän» mot annat uttryck föranledde emellertid ändring ej blott i
värnpliktslagen utan även i åtskilliga andra såväl freds- som krigsbestämmelser.
I avvaktan på vederbörliga författningsändringar syntes i härens vapenövningstabell
och i inkallelsekungörelserna böra införas ett förtydligande
av den ungefärliga innebörd att till värnpliktsgruppen »underbefäl eller fackmän»
hänfördes endast värnpliktiga, vilka hade att jämlikt värnpliktslagen
§ 27.1.A.a) fullgöra tjänstgöring i sammanlagt 225 dagar.

Över militieombudsmannens framställning avgav chefen för försvarsstaben
den 24 januari 1938 yttrande, däri chefen för försvarsstaben dels omnämnde
att i vapenövningstabellen för härens beväring 1938—1939 anbefallts, att vid
utfärdandet av kungörelser om värnpliktstjänstgöring borde närmare angivas
innebörden av uttrycket »underbefäl eller fackmän», dels ock meddelade att
genom arméorder samtliga truppförbandschefer beordrats sörja för att i
tjänstgöring varande värnpliktiga undervisades angående innebörden av benämningen
»underbefäl eller fackmän».

Under hänvisning till vad sålunda blivit åtgjort i ärendet för rättelses vinnande
fann Kungl. Mcij:t genom beslut den 22 april 1938 militieombudsmannens
framställning icke föranleda någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.

283

3. Angående utfärdande av avskedspass åt fast anställt manskap vid flottan.

Härom avlät militieombudsmannen den 23 mars 1938 följande skrivelse
till Konungen:

*§ 40 mom. 2 av 1937 års reglemente för marinen del I A har följande lydelse: ’Då

någon vid sjömans- eller skeppsgossekåren erhållit avsked, skall vederbörande
stations- eller kårchef, efter av den avskedade gjord framställning,
därom utfärda avskedspass.

För den, som skiljes från krigsmakten, utfärdas avskedsbevis.’

Den 15 november 1937 inställde sig f. korpralerna vid 2. yrkeskompaniet
nr 196 Kurt Gustav Norstedt och nr 95 Rolf Sigurd Björk å militieombudsmansexpeditionen
samt anhöllo att få anföra följande:

De hade efter fyra års respektive fyra år och tre månaders anställning vid
flottan på egen begäran erhållit avsked därifrån den 31 oktober 1937 men
hade ännu icke kunnat utfå sina avskedspass, trots att de så gott som dagligen
framställt begäran därom på vederbörande expedition. Då det vöre av
stor vikt för dem att utfå passen, eftersom de eljest icke kunde erhålla någon
civil anställning, anhölle de om militieombudsmannens bistånd för att dels utfå
passen, dels erhålla ersättning för den tid de varit i avsaknad av dem och sålunda
icke kunnat erhålla arbete.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag i skrivelse samma
dag klagomålen anförts chefen för Stockholms örlogsstation att skyndsamt
inkomma med yttrande.

Den 23 november 1937 inkom stationschefen, kommendören H. Söderbaum,
med eget yttrande ävensom med yttrande av chefen för 2. yrkeskompaniet,
kaptenen E. Söderhielm.

Söderhielm anförde i sitt yttrande:

Reglementet för marinen föreskreve att avskedspass skulle utfärdas efter
framställning av den avskedade. Norstedt och Björk hade på förfrågan uppgivit,
att de icke gjort någon dylik framställning vare sig till kompanichefen
eller till 1. expeditionsunderoffkeren, utan hade de gjort densamma till skrivbiträdet
nr 328 Karlsson, som handhaft utskrivningen av avskedspassen. Karlsson
kunde endast erinra sig, att Norstedt till honom gjort förfrågan om, nar
han kunnat erhålla sitt avskedspass, varpå Karlsson, som harav fatt den uppfattningen
att Norstedt förut gjort hemställan därom till 1. expeditionsunderofficeren,
svarat, att örn framställning örn avskedspass gjorts passet komme
att tillsändas Norstedt per post. På Söderhielms förfrågan, varför Norstedt
och Björk icke gjort framställning till honom om utfående av avskedspass,
då de enligt egen utsago gjort upprepade framställningar därom till skrivbiträdet
utan resultat, hade de icke kunnat lämna något verkligt skal för sitt handlingssätt.

284

För egen del anförde Söderbaum:

Avskedspass begärdes på vederbörligt kompani. Sedan utskrift där skett,
skreve kompanichefen med blyerts ett förslag till omdöme och sände passet
vidare till stationschefen. Där kontrollerade 2. adjutanten riktigheten av det
avgivna förslaget, fyllde i vitsordet, kontrasignerade detsamma och föreläde
det stationschefen för underskrift. Av Söderhielms utredning framginge att
Norstedt och Björk visserligen gjort framställning om pass hos kompaniexpeditionens
skrivbiträde men icke vänt sig till kompaniets expeditionsunderofficer
eller till kompanichefen. Söderbaum funne det särskilt anmärkningsvärt,
att sådan hänvändelse icke skett sedan de klagande, trots påminnelse
hos skrivbiträdet, icke erhållit sina pass. De hade i stället alltjämt vänt sig
till fel person. Hade en hänvändelse gjorts direkt till kompanichefen vartill
redan rekrytundervisningen och därefter reglementet lämnade anvisning, så
vore det att förmoda att något dröjsmål med passens utfärdande därefter
icke inträffat. Norstedt och Björk hade erhållit sina avskedspass den 17
november 1937.

Med anledning av innehållet i Söderhamns och Söderhielms yttranden —
särskilt vad som yttrats därom att Norstedt och Björk gjort framställning
örn erhållande av pass hos kompaniexpeditionens ''skrivbiträde’ men icke
vänt sig till kompaniets expeditionsunderofficer eller kompanichefen — höll
jag den 20 och den 27 december 1937 å militieombudsmansexpeditionen förhör
med f. 2. klass sjömannen vid 2. yrkeskompaniet nr 123 Mossberg och
f. 1. klass sjömannen vid samma kompani nr 197 Magnusson.

På frågor uppgav Mossberg därvid: Han hade slutat sin anställning vid
flottan på samma gång som Norstedt och Björk. Han hade framställt sin
begäran om avskedspass till skrivbiträdet å kompaniexpeditionen, högbåtsmannen
vid 2. yrkeskompaniet nr 328 Karlsson, som hade hand om förhållningsböcker
och avskedspass. Framställningar om avskedspass brukade alltid
göras hos högbåtsmannen Karlsson, som hade sin plats å kompaniexpeditionen
vid samma bord som expeditionsunderofficeren. Mossberg hade fått
vänta på sitt avskedspass i sju dagar. Under denna tid hade han tre gånger
varit inne på kompaniexpeditionen och frågat efter sitt pass. Alla tre gångerna
hade även Norstedt och Björk varit på expeditionen för att få sina pass.
Samtliga hade av högbåtsmannen Karlsson erhållit till svar att passen skulle
sändas till dem med posten. Mossberg hade icke framställt sin begäran om
avskedspass till kompanichefen eller expeditionsunderofficeren, enär han
liksom de andra varit van att i allt vända sig till högbåtsmannen Karlsson.
Med expeditionsunderofficeren hade man aldrig något att göra. Kompanichefen
finge man icke tala med om icke högbåtsmannen Karlsson vore med
såsom ombud. Ville man tala med kompanichefen skulle man alltså först
vända sig till högbåtsmannen Karlsson.

Vid det med Magnusson hållna förhöret uppgav denne:

Även han hade lämnat sin anställning vid flottan på samma gång som
Norstedt och Björk. Den 1 eller 2 november 1937 hade han därefter å kompaniexpeditionen
begärt att få avskedspass. Denna begäran hade Magnusson

285

först framställt till den å expeditionen tjänstgörande flaggkorpralen (en maskinist).
Denne hade emellertid hänvisat Magnusson till 1. expeditionsunderofficeren,
flaggkonstapeln Åsman, vilken i sin tur hänvisat Magnusson till
högbåtsmannen Karlsson. Då Magnusson varit på väg in till expeditionen
hade han mött Norstedt och Björk, vilka just varit inne för att söka få sina
pass. De hade yttrat till Magnusson att det icke vore någon idé att gå in på
expeditionen, då passen ännu icke vore färdiga, samt att man på expeditionen
lämnat dem den upplysningen att passen skulle sändas till dem på
posten. Magnusson hade, utan att behöva göra någon förnyad begäran, erhållit
sitt avskedspass med posten den 4 november.

På grund av vad vid dessa förhör framkommit anmodade jag i skrivelse
den 8 januari 1938, med översändande av handlingarna i ärendet, stationschefen
att infordra förnyat yttrande från Söderhielm ävensom yttrande av
den på 2. yrkeskompaniets expedition tjänstgörande, i handlingarna omnämnda
personalen samt att så snart ske kunde inkomma därmed ävensom
med eget förnyat yttrande.

Med anledning härav lät stationschefen anställa förhör med Söderhielm,
Asman och Karlsson. Protokollen vid dessa förhör inkommo jämte Söderhamns
eget yttrande till militieombudsmansexpeditionen den 28 januari 1938.

Vid förhören hade förekommit följande.

Åsman hade uppgivit: Några särskilda föreskrifter rörande sättet för avgivande
av framställning till erhållande av avskedspass funnes icke vid 2.
yrkeskompaniet. Sådan framställning brukade i regel göras direkt till Åsman,
varefter å expeditionen tjänstgörande skrivbiträdet, högbåtsmannen
Karlsson, omedelbart brukade erhålla order örn utskrift av passen. Vid tillfällen,
då avsked i större utsträckning ägde rum, brukade avskedspass expedieras
till vederbörande någon av de närmaste dagarna efter avskedsdagen,
därest framställning om utfående av pass gjorts i förväg. De sorn icke gjort
sådan framställning före avskedsdagen erhölle passen snarast efter framställd
begäran, varvid viss oundviklig fördröjning kunde uppstå, bl. a. beroende
på anhopning av löpande göromål vid månadsskiftena september—oktober
och oktober—november. Åsman kunde icke erinra sig, att Norstedt
eller Björk gjort framställning till honom om utfående av avskedspass, men
han hade iakttagit dem på expeditionen, dock endast en gång, varför Norstedts
och Björks uppgift, att de ’så gott som dagligen på vederbörande expedition
framställt begäran örn erhållande av passen’, vore oriktig. Vid besök
på expeditionen hade Norstedt och Björk frågat, varför de icke erhållit
sina avskedspass. Härav hade givetvis Åsman bibragts den uppfattningen,
att Norstedt och Björk följt bestämmelserna i reglemente för marinen och
gjort framställning örn utfående av avskedspass. Därför hade man endast
upplyst, att avskedspassen skulle tillställas dem per post, därest de gjort anhållan
om sådana pass. Då Norstedt och Björk å sin sida tydligen ansett, att
deras förfrågan varit liktydig med en anhållan, hade missförstånd uppstått,
vilket förorsakat förseningen med passens iordningställande. Mossbergs vid
förhöret å militieombudsmansexpeditionen den 20 december 1937 lämnade

286

uppgift, att manskapet icke finge tala med kompanichefen med mindre högbåtsmannen
Karlsson vore närvarande såsom ombud, vore felaktig, enär så
endast vore fallet, när jämlikt strafflagen för krigsmakten ombud skulle närvara
vid förhör. Åsman uppgav vidare att den vid förhöret å militieombudsmansexpeditionen
den 27 december 1937 av Magnusson omnämnde flaggkorpralen
(maskinist) icke vid ifrågavarande tidpunkt varit kommenderad
till tjänstgöring å kompaniexpeditionen.

Karlsson hade, enligt anteckning i förhörsprotokollet, på framställda frågor
i sak lämnat samma svar som Åsman. Därutöver hade Karlsson uppgivit:
Fördröjningen med utskrift av avskedspass vid månadskifte till dem
som icke före avgångsdagen anhållit om sådant pass torde kunna uppskattas
till i regel en vecka. Karlsson erinrade sig, att Norstedt i början av november
1937, sannolikt den 3 eller den 4, besökt kompaniexpeditionen och frågat
varför han icke fått sitt pass, varvid Karlsson upplyst, att det skulle tillställas
honom per post, därest han ingivit ansökan om pass. Något besök av
Björk i förevarande ärende kunde Karlsson icke erinra sig. Karlsson kände
redan tidigare såväl Björk som Norstedt till utseendet. Först sedan militieombudsmannens
skrivelse den 15 november 1937 delgivits kompaniet, hade
uppmärksammats att Norstedt och Björk icke begärt avskedspass. Därest
Norstedts förfrågan hade gjorts vid annat tillfälle än vid den bråda tiden vid
månadsskiftet, skulle man emellertid hava haft tillfälle att undersöka, huruvida
framställning gjorts eller icke.

Vid förhör med Söderhielm hade denne anfört: Han ansåge det icke lämpligt
att framställning rörande avskedspass i allmänhet gjordes direkt till kompanichefen.
Sådan anhållan borde göras till 1. expeditions underofficeren
eller, vid förfall för denne, till annan å kompaniexpeditionen tjänstgörande
personal. Då det emellertid vore tillåtet att i alla angelägenheter hänvända
sig direkt till kompanichefen, syntes det egendomligt att så icke skett i förevarande
fall, därest upprepade framställningar till expeditionspersonalen
icke lett till resultat. Söderhielm hade nämligen i ärendet besökts av Norstedt
och Björk först sedan dessa kallats den 16 november 1937 med anledning
av den till militieombudsmannen gjorda anmälan. Av Åsman och Karlsson
lämnade uppgifter vitsordades av Söderhielm.

För egen del anförde Söderbaum: Det syntes som örn de klagande genom
att vända sig direkt till sin kompanichef skulle fortast och bäst hava vunnit
den önskade rättelsen. Nu kunde det åtminstone sättas i tvivelsmål, örn de
verkligen gjort sådan framställning örn utfående av pass, som reglementet
föreskreve. Hade detta icke skett, så vore det åtminstone förklarligt, om i
den rådande brådskan ett missförstånd kunde hava uppstått.

Av handlingarna i ärendet framgår sålunda följande:

Norstedt och Björk hava, i samband med att de avgått från sin anställning
vid flottan, begärt att utfå avskedspass jämlikt reglemente för marinen
del I A § 40 mom. 2. Denna begäran, som de muntligen framställt till det
på 2. yrkeskompaniets expedition tjänstgörande skrivbiträdet, högbåtsman -

287

nen Karlsson, har enligt vad Karlsson uppgivit missförståtts av Karlsson som
trott att Norstedt och Björk tidigare gjort anhållan om utfående av avskedspass
och nu endast velat efterhöra när de kunde erhålla sina pass. Norstedt
och Björk hava därför erhållit till svar att passen skulle sändas till dem per
post. Norstedt och Björk hava uppgivit att de erhållit samma svar då de
gjort förnyade förfrågningar om passen. Passen hava de erhållit först efter
det att det kommit till stationsmyndigheternas kännedom att de anfört klagomål
hos militieombudsmannen.

Söderbaum och Söderhielm hava i sina i ärendet först avgivna yttranden
gjort gällande att Norstedt och Björk vid framställningen om erhållande av
avskedspass förfarit felaktigt enär de vänt sig till fel person. Enligt Söderhielms
mening borde framställningen hava gjorts till kompanichefen eller
till 1. expeditionsunderofficeren. Söderbaum har hänvisat till vad Söderhielm
sålunda anfört samt har erinrat om att rekrytundervisningen och reglementet
lämnar anvisning om direkt hänvändelse till kompanichefen.

I sitt senare yttrande har Söderhielm uppgivit att han icke ansåge lämpligt
att framställning rörande avskedspass i allmänhet gjordes direkt till kompanichefen;
anhållan därom borde i stället göras till 1. expeditionsunderofficeren
eller vid förfall för denne till annan å kompaniexpeditionen tjänstgörande
personal. Söderhielm synes härmed hava godtagit att begäran om utfående
av pass i förevarande fall framställts till högbåtsmannen Karlsson.
Söderbaum synes däremot i sitt förnyade yttrande vidhålla att Norstedt och
Björk icke gjort vederbörlig framställning örn utfående av avskedspass genom
att de vänt sig till fel person.

Det torde vara ostridigt i ärendet att särskilda bestämmelser icke utfärdats
vid 2. yrkeskompaniet rörande tillvägagångssättet då framställning skall göras
angående utfärdande av avskedspass åt avskedad personal. Oavsett vad
i ärendet uppgivits därom att det icke tillätes att manskapet gjerde framställningar
direkt till kompanichefen utom under viss förutsättning, torde det
under sådana förhållanden icke kunna göras gällande att Norstedt och Björk,
om de framställt sin begäran om avskedspass till högbåtsmaxinen Karlsson,
vänt sig till fel person med sin framställning. Även om Norstedts och Björks
framställning blivit missuppfattad på sätt i ärendet uppgivits, synes det dock
hava legat nära till hands att framställningen, särskilt om den. såsom Norstedt
och Björk själva samt även Mossberg uppgivit, flera gånger upprepats,
föranlett att man på kompaniexpeditionen kontrollerat, huruvida verkligen,
såsom man uppgivit sig hava trott, ansökan örn utfärdande av avskedspass
förut gjorts av klagandena.

Vad som i ärendet förekommit synes mig klart giva vid handen olämpligheten
av det vid flottan gällande systemet, att avskedspass åt manskap som
erhållit avsked endast utfärdas på därom framställd begäran. Då numera
vid så gott som all civilanställning företeende av avskedspass kan hava betydelse
— särskilt som utdrag av militära straffregister och anteckningsböc -

28S

ker för tillrättavisningar icke längre kunna företes — torde det vara ganska
sällan som avskedat manskap icke har behov av att erhålla avskedspass.

Det torde böra erinras därom att såväl vid armén som vid kustartilleriet
och flygvapnet avskedspass utfärdas till allt manskap vid avgången från fast
anställning utan att särskild begäran kräves. Bestämmelser härom äro intagna
i tjänstgöringsreglementet för armén § 85 mom. 6, i reglemente för marinen
del III A § 36 mom. 2 samt i tjänstgöringsreglementet för flygvapnet
§ 13 mom. 10. Det synes uppenbart att anledning saknas att beträffande flottan
hava avvikande regler i denna del. Ändras bestämmelserna i reglemente
för marinen del I A § 40 mom. 2 därhän att utfärdandet av avskedspass åt
manskap som erhåller avsked från sjömanskår icke göres beroende av därom
framställd begäran torde icke heller behöva uppkomma sådana situationer
som de vilka ligga till grund för de i förevarande ärende anförda klagomålen.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed för Eders Kungl. Maj:t anmäla detta ärende till
den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna föranleda.»

* ❖

Uti ett den 21 april 1938 över skrivelsen avgivet utlåtande anmälde chefen
för marinen, att han avsåge att i samband med de erinringar angående reglementet
för marinen provisorisk del I A, som skulle avgivas före den 1 januari
1939, föreslå ändring av reglementet, innebärande att avskedspass skulle tilldelas
envar, som erliölle avsked från sjömanskåren.

Kungl. Maj.t förordnade den 6 maj 1938 i anledning av militieombudsmannens
skrivelse att — utan hinder av ifrågavarande reglementsstadgande —
avskedspass skulle utfärdas för och utan omgång tillställas den, som erhölle
avsked från sjömanskåren.

4. Angående ändring av bestämmelserna i normalinstruktionen för polispersonal
i fråga örn anställning vid polisväsendet av personal som varit fast

anställd vid krigsmakten.

Härom avlät militieombudsmannen den 26 mars 1938 följande skrivelse
till statsrådet och chefen för socialdepartementet:

»Enligt 31 § 7) i den av chefen för socialdepartementet den 12 december
1925 fastställda normalinstruktionen för polispersonal skall den som ansöker
om att bliva antagen till extra poliskonstapel (eller extra fjärdingsman
med icke stadigvarande anställning), örn sökanden är eller varit anställd
vid krigsmakten, vid ansökningen foga antingen utdrag av vederbör -

289

ligt straffregister jämte straff journal och anteckningsbok för tillrättavisningar
ävensom, i förekommande fall, förhållningsboken i huvudskrift eller
ock intyg att sökandens militära tjänstgöring varit utan anmärkning. Enligt
33 § gäller detsamma därest nu nämnd person gör ansökan till ordinarie
polismansbefattning (fjärdingsmansbefattning) samt icke är anställd vid
polisväsendet i polisdistriktet.

Lagen den 28 maj 1937 örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar stadgar i 11 § att, därest hos myndighet föres särskilt
register angående straff och tillrättavisningar som ådömts eller tilldelats underlydande
personal, uppgifter och anteckningar tillhörande sådant register
icke må utlämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

Med anledning av detta stadgande hava vissa bestämmelser i ämnet utfärdats
för de olika försvarsgrenarna.

Uti instruktion för expeditionstjänsten vid armén har i § 25 införts ett
nytt morn., betecknat 174 */2, däri beträffande utlämnande av uppgifter rörande
straff och tillrättavisningar hänvisas till lagen den 28 maj 1937.

Genom generalorder för marinen nr 852/1937 och nr 916/1937 har föreskrivits,
att bl. a. de blad i förhållningsböckerna för manskapet vid flottan
och kustartilleriet som äro avsedda för anteckningar örn bestraffningar och
tillrättavisningar skola avlägsnas och behållas å vederbörande kompani då
förhållningsboken — vid befordran till underofficer eller vid avgång ur
tjänst dessförinnan — utlämnas till den person, för vilken boken är utfärdad,
ävensom att i böckerna anteckning skall ske att bladen avlägsnats i enlighet
med föreskrifterna i lagen.

Dessutom har chefen för flygvapnet genom flygvapenorder nr 61/1937
meddelat bl. a. följande föreskrifter:

’I förhållningsbok för stammanskap utgå uppslagen ''Straffregister’ och
''Anteckningsbok över enligt strafflag för krigsmakten meddelade tillrättavisningar’.
Beträffande nu i bruk varande förhållningsböcker skola nämnda
uppslag, sedan därå möjligen befintliga anteckningar överförts till straffregister
och anteckningsbok, avlägsnas ur boken eller överklistras med papper.
’

I detta sammanhang må erinras örn att inom armén förhållningsböcker
icke förekomma.

Med hänsyn till vad sålunda stadgats torde det icke längre kunna föreskrivas
att örn sökande till polismansbefattning är eller förut varit anställd
vid krigsmakten han skall vid sin ansökan foga utdrag av straffregister,
straffjournal och anteckningsbok för tillrättavisningar. Ej heller torde det
föreligga något skäl att kräva företeende av förhållningsbok, enär de i sådan
bok förekommande anteckningar om bestraffningar och tillrättavisningar
antingen redan utgått eller i vart fall skola därifrån utgå då den för
vilken förhållningsboken utfärdats avgår ur tjänst.

Då man emellertid, beträffande sådana sökande lill lili ifrågavarande polisbefattningar
som äro eller varit anställda vid krigsmakten alltjämt synes
böra kräva vissa uppgifter beträffande sökandenas förhållande under mili 19—38891(i.

Militicombutlxnuinncns ämbclxbcrälleliic.

290

tärtjänsten, torde i stället kunna föreskrivas att avskedspass skall företes.
Bestämmelser örn avskedspass äro meddelade i tjänstgöringsreglementet för
armén § 85 mom. 6, reglementet för marinen del I A § 40 mom. 2 och del
III A § 36 mom. 2 samt i tjänstgöringsreglemente för flygvapnet § 13 mom.
10. Avskedspass utfärdas till avskedat manskap vid armén, kustartilleriet
och flygvapnet utan särskild begäran, vid flottan endast på särskild framställning.
I underdånig skrivelse den 23 innevarande mars har jag emellertid
ifrågasatt huruvida icke överensstämmelse mellan de i denna del för de
olika försvarsgrenarna gällande bestämmelserna borde såtillvida åvägabringas
att även vid flottan avskedspass utfärdas till avskedat manskap utan
särskild framställning.1

Beträffande sådana sökande vilka icke lämnat sin militära anställning
torde kunna fordras sådant intyg beträffande sökandens militära tjänstgöring
som i 31 § 7) av normalinstruktionen angives.

22 § i normalinstruktionen innehöll i sin ursprungliga lydelse stadgande
därom, att den som är eller varit fast anställd vid krigsmakten, för att kunna
förordnas till extra poliskonstapel i stad som är skyldig att tillhandahålla
reservpolispersonal eller i landstingsområde, måste hava genomgått ’i vederbörligt
reglemente stadgade skolor och kurser för befordran vid armén till
furir och vid flottan till underofficer av tredje graden’ samt, för att kunna
förordnas till extra poliskonstapel (extra av tjänsten fullt sysselsatt fjärdingsman)
i polisdistrikt som icke är skyldigt att tillhandahålla reservpolispersonal
men där den ordinarie polispersonalen skall hava genomgått polisskola, hava
genomgått ’korpralskola’. Med anledning av framställning från chefen för
marinstaben fastställdes den 15 februari 1932 en ändring i normalinstruktionen
i dessa delar såtillvida som det för nu ifrågavarande sökande uppställdes
såsom villkor att de skulle hava genomgått ’i vederbörligt reglemente
stadgade skolor och kurser för befordran vid armén till furir och vid marinen
till korpral’ respektive ''vid armén korpralskola och vid marinen avkortad
korpralskola’.

Då numera även flygvapnet utgör en självständig försvarsgren med egen
utbildning av befäl torde, för den händelse normalinstruktionen skall undergå
revision, nu återgivna bestämmelser böra kompletteras med föreskrifter
i fråga om den militära utbildningen beträffande sådana sökande vilka äro
eller varit fast anställda vid flygvapnet.

Det sålunda anförda får jag härmed vördsamt bringa till Herr Statsrådets
kännedom för den åtgärd Herr Statsrådet må finna omständigheterna föranleda.
»

Sedan cheferna för armén, marinen och flygvapnet avgivit yttrande över
militieombudsmannens framställning, fastställde chefen för socialdeparte 1

Såsom framgår av redogörelsen sid. 283 ff. har numera föreskrivits att avskedspass skall utfärdas
för och utan omgång tillställas den som erhåller avsked från sjömanskåren.

291

mentet den 2 december 1938 ändrad lydelse av 22 och 31 §§ i instruktionen
i nedan angivna delar:

22 §.

(För stad---för landstingsområde.)

För att — — — polisdistriktet erfordras:

att hava —--kunna antagas;

att, om sökanden är eller varit fast anställd vid krigsmakten, hava genomgått
i vederbörligt reglemente stadgade skolor och kurser för befordran
vid armén eller flygvapnet till furir och vid marinen till korpral;

att, därest---erforderlig allmänbildning.

(För polisdistrikt —---genomgått polisskola.)

För att ---— polisdistriktet erfordras:

att hava---och pålitlighet;

att, örn sökanden är eller varit fast anställd vid krigsmakten, hava genomgått
vid armén eller flygvapnet korpralskola och vid marinen avkortad
korpralskola;

att, örn---erforderlig allmänbildning.

(För polisdistrikt---i räkning.

31 g Ansökan

om---hos polischefen.

Vid ansökningen skola fogas:

7) örn sökanden är anställd vid krigsmakten intyg att sökandens militära
tjänstgöring varit utan anmärkning eller därest sökanden varit anställd enligt
vad nyss sagts avskedspass.

Sökande är —--inför polischefen.

5. Angående ersättning till vissa f. d. underofficcrskorpraler vid flottans
sjömanskår vid Karlskrona örlogsstation, vilka avskedats, oaktat de enligt
gällande äldre bestämmelser ägt rätt att kvarstå i tjänsten.

Ambetsberättelserna till 1937 och 1938 års riksdagar innehålla (sid. 199
ff. respektive sid. 225 f.) redogörelse för en av militieombudsmannen den 23
oktober 1936 till Konungen avlåten framställning i ett av f. d. underofficerskorpralerna
vid flottans sjömanskår vid Karlskrona örlogsstation L. Rubin,
C. J. Johansson, C. J. Asp, O. E. Pettersson och C. II. Olsson hos militieombudsmannen
anhängiggjort ärende. Klagandena hade hemställt örn militieombudsmannens
medverkan i syfte att de, som efter avgången ur tjänst
åtnjöte korprals pensionsförmåner, måtte med avseende å tiden från avgången
till dess beslut i anledning av en av dem tidigare gjord framställning
om erhållande av flaggkorprals pensionsförmåner meddelats få sig tillerkänd
skillnaden mellan korpralspensionen och den lön de ägt uppbära, därest
de — såsom för dem gällande bestämmelser skulle hava berättigat lill — i
stället fått kvarstå i tjänst. Militieombudsmannen anförde i sin underdåniga
hemställan att klagandena syntes hava fog för sin framställning. Änibetsberättelsen
till 1938 års riksdag omnämner även att Kungl. Maj:t den 18

292

juni 1937 medgivit, att såsom gottgörelse i förevarande avseende för tiden
till och med den 30 juni 1937 finge utbetalas till klagandena tillhopa 11,101
kronor 44 öre.

I proposition (nr 247) till 1938 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t därefter,
att riksdagen måtte medgiva bland annat dels att till f. d. underofficerskorpralen
vid flottan J. A. Larsson, som erhållit avsked under samma förhållanden
som klagandena, finge utbetalas ett engångsbelopp av 2,257 kronor 92
öre, avseende förhöjning för tiden till och med den 30 juni 1937 av honom
tillerkänd pension, dels ock att var och en av Rubin, Johansson, Asp, Pettersson,
Olsson och Larsson finge, räknat från och med den 31 juli 1937 —
i stället för dem författningsenligt tillkommande pensionsförmåner — uppbära
pension med belopp av 1,776 kronor för år, motsvarande flaggkorpral
tillkommande pension. Propositionen blev av riksdagen bifallen (riksdagens
skrivelse nr 178/1938).

6. Angående restriktiva bestämmelser för bedrivandet av övningar särskilt i
övre Norrland vid stark kyla eller eljest under otjänliga väderleksförhållanden
ävensom under pågående epidemier.

Ämbetsberättelsen till 1937 års riksdag innehåller (sid. 176 f.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 27 november 1936 till Konungen avlåten
skrivelse i ämnet. I skrivelsen redogjorde militieombudsmannen till en början
för det i samma ämbetsberättelse sid. 86 ff. omförmälda ärendet angående
anordnandet och utförandet av vissa övningar vid Norrbottens regemente
den 14 och den 15 februari 1936 med mera ävensom för den skrivelse han
den 15 oktober 1936 avlåtit till Konungen angående manskapets utrustning,
förplägnad och förläggning vid övningar under fältmässiga förhållanden särskilt
i övre Norrland (se ämbetsberättelsen till 1937 års riksdag sid. 167 ff.
och ämbetsberättelsen till 1938 års riksdag sid. 231 ff.). Härefter anförde
militieombudsmannen vidare:

Med anledning av vad vid berörda övningar den 14 och den 15 februari
1936 inträffat funne sig militieombudsmannen böra påkalla Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på frågan örn möjligheten och lämpligheten av införande
av restriktiva bestämmelser för bedrivandet av övningar särskilt i övre Norrland
vid stark kyla eller eljest under otjänliga väderleksförhållanden ävensom
under pågående epidemier. I sådana situationer torde kravet på truppens
välfärd böra träda i förgrunden även örn så måste ske med eftersättande
av önskemål ur militär övningssynpunkt. Med hänsyn till de starka och
snabba temperaturväxlingarna i övre Norrland torde det visserligen möta
viss svårighet att åstadkomma för ändamålet lämpligt avvägda bestämmelser.
Även örn temperaturen vid en övnings igångsättande varit relativt gynnsam,
kunde under övningens genomförande temperaturen komma att hastigt falla.

293

Bestämmelser syntes dock kunna utfärdas örn viss minimitemperatur, under
vilken övningar icke linge igångsättas. 1 vart fall torde föreskrift böra meddelas,
innefattande uppgift örn viss minimitemperatur, under vilken övningar
med förläggning i bivack ej finge igångsättas. Vidare torde föreskrifter kunna
meddelas, att vintertid, före igångsättandet av en övning av större omfattning,
noggranna temperaturiakttagelser skulle göras och uppgifter från statens
meteorologiska anstalt inhämtas angående väderleksutsikterna. Enligt vad
militieombudsmannen inhämtat från nämnda anstalt torde upplysningar av
värde för militärbefälet kunna lämnas angående utsikterna för temperaturens
utveckling åtminstone för det närmaste dygnet. Därest sålunda gjorda
iakttagelser och erhållna upplysningar gåve vid handen, att under rådande
köldperiod temperaturen befunne sig i ytterligare sjunkande, syntes planlagd
övning av angivet slag ej omedelbart böra igångsättas utan stigande
temperatur avvaktas. Vidare torde böra övervägas införande av bestämmelser,
som reglerade de förutsättningar under vilka vid pågående epidemi övningar
med trupp finge äga rum. Trygghet borde så vitt möjligt åstadkommas
för att manskapet under epidemier ej utsattes för den nedsättning av
motståndskraften mot smitta, som lätt torde inträda, då kroppen utsattes för
stark avkylning. På grund av den militieombudsmannen åliggande skyldigheten
att ägna tillsyn om krigsmäns omvårdnad hade militieombudsmannen,
med tillämpning av 16 § i den för militieombudsmannen gällande instruktionen
ansett sig böra för Kungl. Majit anmäla omnämnda förhållanden till
den åtgärd, Kungl. Majit kunde finna omständigheterna föranleda.

Över militieombudsmannens framställning avgav chefen för armén efter
remiss underdånigt yttrande däri han anförde:

Militieombudsmannen framförde önskemålet att föreskrifter utfärdades
med innehåll att noggranna temperaturiakttagelser skulle göras och uppgifter
inhämtas från statens meteorologiska anstalt angående väderleksutsikterna
före vinterövningar av större omfattning. Härtill finge anföras, att väderlekstjänsten
redan nu allmänt utnyttjades vid arméns truppförband och
skolor. I denna del hänvisas lill innehållet i en vid remissvaret fogad skrivelse
från statens meteorologisk-hydrografiska anstalt. Otvivelaktigt vore
också dylika upplysningar av värde för bedömandet av sannolik väderlek
åtminstone under det närmaste dygnet. Chefen för armén hade därför intet
att erinra mot alt föreliggande praxis stadfästes genom att i tjänstgöringsreglementet
för armén infördes föreskrift dels all temperaturiakttagelser i erforderliga
fall skulle göras vid truppförbanden och uppgifter inhämtas örn väderleksutsikterna,
dels att dessa uppgifter skulle beaktas icke blott vid avgörandet
av fråga om viss övning skulle igångsättas utan även vid bestämmandet
av sättet för övnings genomförande. Militieombudsmannen yrkade
vidare på föreskrifter i sådan riktning, att övningar icke finge igångsättas vid
kyla under visst gradtal, utan att då stigande temperatur borde avvaktas.
Chefen för armén biträdde självfallet den mening, från vilken militieombudsmannen
utgått, nämligen att väderleksförhållandena kunde vara sådana,

294

att planlagd övning måste omläggas. Denna praxis hade emellertid sedan
lång tid tillbaka tillämpats inom armén. Därest väderleken därtill givit anledning,
plägade sålunda erforderliga modifikationer vidtagas i planlagda övningar.
Om så bedömts nödvändigt, hade ofta viss övning inställts. Frånvaron
av bestämmelser rörande minimitemperatur för övnings utförande hade,
såvitt chefen för armén hade sig bekant, icke i något fall föranlett menliga
följder. Chefen för armén veterligt saknades anledning, såväl i det av
militieombudsmannen berörda fallet som i allmänhet, till befogad anmärkning
mot vederbörande chefer för bristande hänsyn till väderleksförhållandena,
då övningar av större omfattning igångsatts. En föreskrift om minimitemperatur
för övnings igångsättande syntes bliva av ringa värde redan
på grund av de snabba och oberäkneliga temperaturväxlingarna i de nordliga
delarna av landet. Vidare skulle genom en dylik föreskrift fästas alltför
stor vikt enbart vid temperaturen, oaktat enligt all erfarenhet andra klimatiska
faktorer (vind, fuktighet, nederbörd m. m.) hade avgjort större inverkan
på truppens motståndskraft. Utöver vad härutinnan framkommit i den av
militieombudsmannen förebragta utredningen finge chefen för armén för frågans
belysning åberopa de senaste erfarenheterna nämligen från vinterfälttjänstövningen
i Norrbotten den 8—den 13 mars 1937. De under denna övning
avsevärt skiftande väderleksförhållandena framginge av följande tabell,
som vore ett utdrag ur rapporten från övningen.

Ehuru temperaturen den 8 och den 9 mars varit väsentligt högre än senare,
hade dock, enligt rapporterna, väderleksförhållandena under dessa dagar inverkat
betydligt ogynnsammare på såväl personal som hästar än under de
följande, mycket kallare dagarna. Härtill hade bidragit främst under den
8 och den 9 mars rådande snöyra och blåst. Även andra orsaker kunde emellertid
hava inverkat. Sålunda torde luftens fuktighetshalt nämnda dagar
hava varit större. Här nämnda erfarenheter syntes chefen för armén tydligt
exemplifiera relativiteten i enbart temperaturens inverkan, vilket även bestyrktes
av statens meteorologisk-hydrografiska anstalts uppfattning. Vinterutbildningen
vore av utomordentlig betydelse för rikets försvarsberedskap.
Den hade också genom 1936 års försvarsbeslut givits ökad omfattning; bland
annat skulle vid de norrländska truppförbanden anordnas särskild vintersoldatskola.
I vinterutbildningens natur läge, att personalen måste vänjas vid
jämförelsevis svåra väderleksförhållanden. Erfarenheterna i detta hänseende
från den hittillsvarande vintcrutbildningen måste i stort sett anses såsom
goda. Personalen hade visat sig väl tåla även sådana klimatiska påfrestningar,
som för den med förhållandena i övre Norrland ovane kunde synas
svåra att uthärda. Chefen för armén hänvisade även härvidlag till militieombudsmannens
egen utredning och till erfarenheterna från de sista vinterfälttjänstövningarna.
Att den hittillsvarande vinterutbildningen kunnat genomföras
med goda resultat finge till stor del tillskrivas den omsorg örn truppens
välbefinnande, som ådagalagts av det i vintertjänst väl förfarna befälet,
varjämte truppens förmåga att tåla påfrestningar jämväl ökats genom
en alltmer förbättrad vinterutrustning. Ehuru sålunda en god fond av kun -

295

Dag	omkring kl.	Temperatur C°	Nederbörd, vind m. m.
8/>	6.00	- 6	Snöyra under dagen tilltagande
9/»	6.00	- 10	Snö, måttlig nordostlig vind
10/s	7.00	- 20	Klart, svag vind
“/»	5.00	- 25	Halvklart, lugnt
12/ä	6.00	- 20	Mulet, måttlig vind
I3/«	5.00	- 28	Klart, lugnt

skap i frågor som sammanhängde med vintertjänsten redan funnes hos befälet
hade chefen för armén dock intet att erinra mot att i anvisningarna för
truppers uppträdande under vinterförhållanden vintertjänstens påfrestningar
och därav erforderliga åtgärder m. m. ytterligare underströkes. Utan att
frångå vinterutbildningens ändamål syntes det därvid bl. a. lämpligt att påpeka,
att vid temperatur under —20° eller i övrigt ogynnsamma väderleksförhållanden
särskilda försiktighetsåtgärder måste vidtagas, fordringarna på
kraftprestationen minskas, truppens vila ökas, faran för förfrysning uppmärksammas
m. m. I de fall temperaturen under övning kunde förutsägas
komma att understiga —30° borde vidare övningar utomhus och utan tillgång
till fullt uppvärmd tältförläggning avsevärt begränsas och om möjligt
inställas. Militieombudsmannen hade slutligen förordat, att, då truppförbandens
allmänna hälsotillstånd kunde anses nedsatt på grund av rådande epidemi,
t. ex. influensaepidemi, truppförbandschefs befogenhet att låta bedriva
vinterövningar borde inskränkas genom restriktiva föreskrifter. Dylika
generella befogenhetsinskränkningar syntes chefen för armén emellertid
knappast lämpliga; även härvidlag borde det bliva en omdömesfråga från vederbörande
chefs sida, om och i vilken utsträckning övningar borde bedrivas.
Prövning av åtgärder i de konkreta fallen borde naturligen, som nu
också torde vara allmän regel, grundas på vederbörande truppförbandsläkares
yttrande. För att ytterligare rikta uppmärksamheten på denna fråga
syntes det chefen för armén emellertid lämpligt, att anvisningar utfärdades
rörande erforderliga försiktighetsåtgärder i dylika situationer för att motverka
de menliga följderna av kraftnedsättning genom stark köld eller i övrigt
ogynnsam väderlek. Innebörden av dessa anvisningar borde bl. a. vara att
under pågående epidemier manskapet i allmänhet borde skyddas mot stark
avkylning, en försiktighetsåtgärd, som borde avse icke blott det manskap, hos
vilket infektion kunde misstänkas, utan även det, som utan att vara infekterat,
kunde tänkas bliva berört av epidemien. Anvisningar i ovan berörda
olika avseenden konnne att av chefen för armén utfärdas i samråd med sjukvårdsstyrelsen
för att tillämpas bl. a. under 1938 års vinterövningar.

Den 21 februari 1938 utfärdades följande arméorder (nr 2281) angående
skyddsåtgärder vid stark kyla:

»Vid övningar i stark kyla skola följande bestämmelser lända till efterrättelse.

296

1. Vid planläggning och utförande av övningar skola i erforderliga fall
meteorologiska iakttagelser göras och väderleksutsikter inhämtas på sätt, som
angives i instruktion för militär väderlekstjänst i fred (IVT), del I, kap. II,
B (go nr 436/1935).

2. Vid temperatur under —20° eller i övrigt ogynnsamma väderleksförhållanden
skall särskild uppmärksamhet ägnas åt truppens ändamålsenliga
klädsel och utspisning; fordringarna på kraftprestationer minskas, truppens
vila ökas och riskerna för förfrysning beaktas särskilt.

Örn temperaturen understiger eller kan förutses understiga —30°, böra
utan tillgång till i förväg iordningställd, fullt uppvärmd tältförläggning eller
uppvärmda kvarter övningar utomhus begränsas och desammas inställande
övervägas.

3. Under epidemi eller när smittsam sjukdom i övrigt vunnit större utbredning
eller tagit mera elakartad form inom truppförband eller garnison,
bör truppförbandschef i samråd med vederbörande truppförbandsläkare
överväga övningarnas begränsande eller inställande; vid övning under dylika
förhållanden bör trupp skyddas mot stark avkylning, varjämte truppens kondition
särskilt bör uppmärksammas.»

Under hänvisning till chefens för armén yttrande samt till de genom ovan
intagna arméorder meddelade föreskrifter har Kungl. Mcij.t genom beslut
den 1 mars 1938 förklarat militieombudsmannens framställning icke föranleda
någon ytterligare Kungl. Maj:ts åtgärd.

7. Angående förläggningsförhåilandena å Järvafältet.

Ämbetsberättelsen till 1937 års riksdag innehåller (sid. 177 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 17 juli 1936 avlåten skrivelse till
Konungen i ämnet. I skrivelsen redogjorde militieombudsmannen för de
iakttagelser han gjort vid en av honom den 8 juli 1936 verkställd inspektion
av förläggningarna vid Järva skjutbanor, Kymlinge, Bög, Hägerstalund,
Akalla, Granby, Eggeby, Hästa, Husby, Rinkeby och Kista. Militieombudsmannen
hade vid denna inspektion funnit att förläggningarna i åtskilliga
hänseenden företedde allvarliga brister. Enligt militieombudsmannens uppfattning
borde frågan örn ordnandet av förläggningsförhåilandena å Järvafältet
upptagas till omprövning utan avvaktan å tillkomsten av nya kaserner
för de truppförband som enligt 1936 års försvarsbeslut skulle permanent
förläggas dit.

I yttrande som chefen för Östra arméfördelningen den 18 december 1936
avgav till arméförvaltningens fortifikationsdepartement anförde arméfördelningschefen
att förläggningsförhåilandena å Järvafältet ur hygieniska
m. fl. synpunkter vore mycket otillfredsställande samt att vid övervägande

297

av vilka anordningar som borde vidtagas för förbättrande av förläggningsförhållandena
en grundläggande synpunkt syntes böra vara att anordningarna
i möjligaste mån borde anpassas efter de behov av tillfällig förläggning
vilka kvarstode sedan kaserneringen å Järvafältet av garnisonens
truppförband kommit till stånd. Detta innebure, anförde arméfördelningschefen
bl. a., att inom Järvafältets södra område — inom vilket etter
nämnda tidpunkt på grund av nära grannskap till kasernerna anordningar
för tillfällig förläggning icke komme att erfordras — endast de arbeten
borde utföras som med hänsyn till de före den nya kaserneringens ordnande
rådande förhållandena kunde anses vara ur hygienisk synpunkt
oundgängligen nödvändiga. Inom Järvafältets norra område bleve det däremot
påkallat att — i anslutning till av militieombudsmannen gjorda uttalanden
— vidtaga mera omfattande åtgärder.

I proposition (nr 181) till 1938 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t att riksdagen
måtte bevilja medel för verkställande av vissa arbeten för förbättrande
av förläggningsförhållandena å Järvafältet. De arbeten som skulle
komma till utförande utgjorde dels ordnande av förläggningarnas vattenförsörjning
genom djupborrningar och ordnande av hydroforanläggningar å de
olika förläggningsplatserna, dels vissa andra omändrings- och förbättringsanordningar
å förläggningarna i Hägerstalund, Säby, Bög, Väsby, Husby,
Granby, Eggeby, Kista och Kymlinge. Kostnaderna beräknades för vattenförsörjningens
ordnande till 120,000 kronor och för övriga arbeten till

148,000 kronor eller sammanlagt 268,000 kronor. Då kostnadsberäkningarna
gjorts redan under hösten 1936, och det för mötande av den prisstegring
å materiel och arbetslöner som sedan dess inträffat beräknades bliva nödvändigt
att uppräkna den nämnda kostnadssumman nied inemot 20 procent
eller 52,000 kronor, skulle det för ändamålet erforderliga beloppet således
utgöra 320,000 kronor, vilket senare belopp Kungl. Majit äskade av riksdagen.

Propositionen blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse nr 24a
1938).

8, Angående behovet av ny inarketenteribyggnad för Norrbottens regemente.

Ämbetsberättelsen lill 1938 års riksdag innehåller (sid. 234 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 1(5 augusti 1937 till Konungen
avlåten skrivelse i ämnet. Efter framhållande av de många olägenheter,
som vore förenade med det nuvarande marketenteriet, anförde militieombudsmannen
alt den enda rationella lösningen vore att vid regementet uppföra
en helt ny mässbyggnad för manskapet, inrymmande furir-, korpralsoch
manskapsmässar med tillhörande ekonomilokaler och betjäningsrum.
Däremot borde underofficersmässen kunna kvarbliva i den gamla byggna -

298

den, och det bleve härvid möjligt att tillgodose särskilt ekonomilokalerna till
nnderofficersmässen på ett bättre sätt än vad nu vore fallet.

Över militieombudsmannens framställning avgav arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
utlåtande den 14 september 1937. Styrelsen förmenade
att det ur både praktiska och ekonomiska synpunkter vore fördelaktigast att
nuvarande lokaler för underofficersmäss övertoges av övriga mässar samt
att nybyggnad verkställdes för underofficersmäss. Arméförvaltningen anslöt
sig till styrelsens åsikt.

Vid ärendets föredragning i statsråd anförde chefen för försvarsdepartementet
bland annat:

Ett genomförande av arméförvaltningens förslag syntes icke komma att
medföra en tillfredsställande lösning av manskapets mässlokalfråga, i det
att marketenterilokalerna även efter en utvidgning med det utrymme i mässbyggnaden,
som nu disponerades som underofficersmäss, komme att särskilt
för det meniga manskapets vidkommande alltjämt vara otillräckliga
och även i övrigt mindre lämpliga. För erhållande av en fullt lämplig
marketenterilokal för manskapet torde det bliva nödvändigt att antingen på
sätt militieombudsmannen föreslagit uppföra en helt ny byggnad för manskapsmäss
eller ock genom tillbyggnad utvidga den nuvarande manskapsmässen.
Kostnaderna för dessa olika alternativ bade av arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse preliminärt beräknats till 182,000 kronor respektive

145,000 kronor, i vilka belopp jämväl inginge medel för erforderliga ombyggnader
i den nuvarande mässbyggnaden. För egen del holle departementschefen
snarast före, att förstnämnda alternativ skulle vara det på
längre sikt mest praktiska och ändamålsenliga. Medelsanvisningen kunde
emellertid uppdelas på två budgetår.

I enlighet med hemställan av departementschefen föreslog Kungl. Majit i
1938 års statsverksproposition (fjärde huvudtiteln D. Lantförsvaret punkt
46) att riksdagen måtte till ny mässbyggnad vid Norrbottens regemente för
budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 100,000 kronor. Detta
förslag bifölls av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 4/1938 punkt 51).

9. Angående vissa iakttagelser vid inspektion av Karlskrona örlogsvarv beträffande
de sanitära förhållandena i den s. k. liögvaktsbyggnaden.

Härom avlät militieombudsmannen den 7 maj 1938 följande skrivelse till
Konungen:

»Vid en av mig i april 1938 förrättad inspektion av Karlskrona örlogsstation
har jag funnit vissa sanitära olägenheter vidlåda nuvarande anordningar
vid örlogsvarvet för matlagning och manskapets utspisning. Härom
har jag vid inspektionen antecknat följande.

Den till varvet hörande s. k. hög vaktsbyggnaden inrymmer förläggningslokaler
för sjöreserven, vars styrka i regel uppgår till omkring 90 man. I

299

östra delen av bottenvåningen är matinrättningen inrymd. Vidare finnas i
byggnaden tvenne tjänstebostäder för gift underbefälspersonal. I en tillbyggnad
på östra gaveln är manskapsavträde anordnat jämte avträden för
de båda tjänstebostäderna i högvaktsbyggnaden. På grund av närbelägenheten
till matinrättningen besväras både köket och matsalen i denna av lukt
och flugor från de i tillbyggnaden befintliga avträdena.

För att avhjälpa de sanitära missförhållandena i högvaktsbyggnaden synes
det nödvändigt att helt slopa de utomhus belägna avträdena och i stället
inreda toalettanordningar med W. C. såväl i tjänstebostäderna som i manskapsförläggningen,
där W. C.-anläggningen således bör beräknas för det
ordinarie behovet och icke tjäna enbart som s. k. nattklosetter.

Samtidigt måste matinrättningen fullständigt moderniseras. Enär moderniseringen
av matinrättningen kräver ökat lokalutrymme för tillgodoseende
av erforderligt behov av diskrum, lokaler för rensning och tillredning
av maten samt förvaringslokaler jämte tillräckliga kylanordningar,
torde särskild tillbyggnad bliva nödvändig.

Enär högvaktsbyggnaden även för framtiden avses att disponeras för sjöreservens
förläggning, måste det anses oundgängligen nödvändigt, att en
fullständig renovering av förläggningen i dess helhet med tillgodoseende av
nutida sanitära krav, däri inberäknat modernisering av den i byggnaden
inrymda matinrättningen, snarast kommer till stånd.

Matlagningen vid matinrättningen i högvaktsbyggnaden ombesörjdes av
två kockar, vilka tjänstgjorde turvis. Då de manliga kockarna vid marinens
övriga förläggningar i Karlskrona numera ersatts med kvinnlig personal
är det synnerligen önskvärt att även i sjöreservens matinrättning den
manliga personalen ersättes med kvalificerad kvinnlig kökspersonal.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed för Eders Kungl. Maj:t anmäla detta ärende
till den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.»

10. Angående behovet av att modernisera marinens sjukhus i Karlskrona

lii. ni.

Härom avlät militieombudsmannen den 7 maj 1938 följande skrivelse till
Konungen:

»Vid inspektion som jag i april 1938 förrättade av de militära anstalterna
i Karlskrona iakttog jag att marinens sjukhus därstädes för närvarande befinner
sig i ett mindre gott skick och ingalunda numera kan anses motsvara
de fordringar, som böra ställas på en sjukvårdsinrättning.

Frågan om uppförande av nytt militärsjukhus i Karlskrona eller örn- och
tillbyggnad av det nuvarande sjukhuset har sedan ett tiotal år tillbaka stått
på dagordningen. Att frågan ännu icke fått sin lösning torde väsentligen
hava varit beroende därpå, att frågan örn ett samarbete med den civila

300

sjukvården varit i liög grad aktuell på grund av en framställning år 1930
från direktionen för länslasarettet i Karlskrona. Är 1932 anmodade Blekinge
läns landsting sitt förvaltningsutskott att träda i underhandling med
vederbörande militära och andra myndigheter rörande åvägabringande av
samarbete mellan den civila och den militära sjukvården inom länet. Med
anledning härav uppdrog förvaltningsutskottet åt en kommitté att verkställa
den av landstinget beslutade utredningen. Kommittén avgav sitt betänkande
i ärendet den 11 juli 1935. Kommittén fann emellertid den verkställda utredningen
giva vid handen, att lösandet av frågan örn ökade platsmöjligheter
för den civila sjukvården i samarbete med Flottans sjukhus skulle
innebära en ur såväl organisatorisk som ekonomisk synpunkt som även
med hänsyn till sjukvården avgjort sämre lösning än den, som skulle erhållas
genom utbyggande av länslasarettet i Karlskrona.

Sedan numera landstinget löst sin sjukvårdsfråga utan samarbete med den
militära sjukvårdsanstalten synes frågan om modernisering av marinens sjukhus
i Karlskrona böra skyndsamt slutföras.

Marinens sjukhus vid Vallgatan i Karlskrona har på de senaste 30 åren
icke undergått någon modernisering i annan mån än att ekonomihuset nyligen
blivit ombyggt och numera befinner sig i fullt tillfredsställande skick.

Enligt uppgifter, som jag erhållit vid inspektionen, är det förefintliga plats -

antalet å sjukhuset:

i stora sjukhusbyggnaden, kirurgiska avd................... 76 platser

i stora sjukhusbyggnaden, medicinska avd................... 125 »

reservsjukhuset (gamla sjukhuset) ........................ 27 »

Summa 228 platser.

Medelantalet vårdade per dag å hela sjukhuset har under de senaste 15
åren utgjort omkring 80.

Sjuksalarna äro alldeles för stora. De rymma vardera 16 å 17 platser.
Endast ett fåtal rum finnas för en eller två patienter. Dessa rum äro för
övrigt reserverade för officerare och underofficerare ehuru de i mån av tillgång
användas även för andra patienter, vilka med hänsyn till smittorisk oell
dylikt icke anses kunna vårdas i de stora sjuksalarna. På grund av salarnas
form måste i varje sal halva antalet patienter ligga med ansiktena vända
mot fönstren.

Att avsevärda olägenheter äro förenade med anordningen med så stora
sjuksalar är uppenbart. De svårt sjuka och de nyopererade få icke den avskildhet
och ro, som de behöva. Stora svårigheter yppa sig i fråga om isolering
av sådana smittosamma sjuka, som icke fordra epidemivård, såsom
vid t. ex. påssjuka, mässling, halsfluss och influensa. Särskilt vid militärförläggning
torde det vara av vikt att goda möjligheter finnas att isolera dylika
smittosamt sjuka. Med hänsyn till det dåliga skick, i vilket reservsjuksalarna
befinna sig, kunna dessa icke lämpligen längre komma till användning.
De stora sjuksalarna böra därför klyvas i mindre och ett icke
alltför ringa antal isoleringsrum inredas i varje våning av sjukhusbyggnaden.

301

Sjukavdelningarnas bilokaler äro i behov av modernisering genom inrättande
av tidsenligt utrustade sköljning Behov föreligger också att anordna
flera toaletter med W. C. och att i samtliga tvättställ inmontera kranar jämväl
för varmvatten.

I sjukhuset finnes allenast en hissanordning. Ytterligare en hiss bör anordnas
i sjukhusets norra del.

I samband med moderniseringen av stora sjukhusbyggnaden bör det s. k.
gamla sjukhuset, som numera användes som reservsjukhus, rivas, då byggnaden
befiner sig i sådant skick att den icke lämpligen kan moderniseras.

I fråga örn epidemisjukhuset å Laboratorieholmen iakttogs, att sjukpaviljongerna
därstädes voro ur hygienisk synpunkt i dåligt skick och fullständigt
omoderna. Enär epidemisjukhuset saknar egna kökslokaler, måste man, när
det är belagt, transportera maten dit den långa vägen från kokinrättningen
vid marinens sjukhus. Även i andra avseenden inverkar det stora avståndet
försvårande på driften av epidemisjukhuset. Också detta sjukhus bör
iståndsättas, därest det icke visar sig vara mera praktiskt att i anslutning till
marinens sjukhus vid Vallgatan uppföra en ny epidemiavdelning.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende till
den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna föranleda.»

Över militieombudsmannens skrivelse avgav marinförvaltningen utlåtande
den 17 maj 1938. Vidare gjorde marinförvaltningen i skrivelse den 7 i samma
månad — under framhållande att ämbetsverket ansåge det oundgängligen
nödvändigt att anstalter vidtoges för att åstadkomma en modernisering av
marinens sjukvårdsinrättningar i Karlskrona — framställning om anvisande
av medel för bestridande av kostnaderna för utredning genom en på sjukhusbyggnadsområdet
sakkunnig arkitekt av därmed sammanhängande frågor.

Genom beslut den 27 maj 1938 bemyndigade Kungl. Maj:t marinförvaltningen
att för utredningen anlita lämplig arkitekt samt medgav marinförvaltningen
att för bestridande av utredningskostnaderna disponera ett belopp
av högst femtusen kronor.

11. Angående iakttagelser vid inspektion år 1938 av de militära etablissementen
å Gotland i fråga örn vattenförsörjningen m. in.

Härom avlät militieombudsmanen den 29 augusti 1938 följande skrivelse
lill Konungen:

»Vid en av mig under augusti 1938 företagen inspektion av de militära
etablissementen å Gotland gjordes följande iakttagelser i fråga örn vattenförsörjningen
och avloppsförhållandena vid vissa av etablissementen.

302

Vattentillförseln till flygvapnets etablissement i Fårösund skedde från borrbrunnar.
Genom marinförvaltningens försorg hade under november 1937
vattenundersökning ägt rum beträffande den närmast sjukhuset belägna
brunnen. Enligt ett av dr Harald Huss i Stockholm den 18 november 1937
avgivet utlåtande borde vattnet från ifrågavarande brunn ej användas som
dricksvatten och liushållsvatten utan föregående kokning, enär hos vattenprovet
påvisats förekomsten av fecesindicerande mikroorganismer. Några
åtgärder för vattnets renande från fekalbakterier synas dock icke hava skett.
Det måste anses vara av synnerligen stor vikt att en förnyad och noggrann
undersökning av vattnet från samtliga brunar vid flygetablissementet i bakteriologiskt-hygieniskt
hänseende snarast kommer till stånd och att med
stöd av dessa undersökningar erforderliga åtgärder vidtagas för att vid
etablissementet erhålla ett tillfredsställande dricks- och liushållsvatten.

I fråga örn det för Gotlands kustartillerikår avsedda, under uppförande varande
etablissementet iakttogs att gemensam vattenledning saknades. Vattentillförseln
för de olika byggnaderna, i vilka vattenledning skulle anordnas,
var avsedd att ske fran brunn omedelbart intill vederbörande byggnad. För
kanslihuset och de båda kasernbyggnaderna uppgavs vattentillgången variera
mellan 30 och 60 minutliter, för kokinrättningen kunde vattentillgången uppgå
till inemot 100 minutliter, och brunnen vid den blivande verkstadsbyggnaden
uppgavs leverera omkring 125 minutliter.

Av en under november 1937 företagen vattenundersökning kan man draga
den slutsatsen, att de utförda borrbrunnarna sannolikt komma att lämna ett
i bakteriologiskt hänseende tillfredsställande rent vatten, när de en gång
blivit renspolade. När sådan spolning ägt rum, torde förnyad bakteriologisk
undersökning av brunnarnas vatten böra ske.

För eldsläckningsändamål synes man icke kunna lita till de befintliga brunnarna,
enär deras sammanlagda kapacitet är för ringa för sådant ändamål.
Avsikten lärer vara att vid eldsvåda använda brandsprutor med långa slangledningar
och taga vatten från saltsjön. Avståndet dit är emellertid betydande,
och även nivåskillnaden torde, särskilt vad beträffar de högre belägna
byggnaderna, komma att vålla svårigheter. Enligt uppgift skulle ett förslag
föreligga, att permanenta ledningar för eldsläckningsändamål skulle nedläggas
i samma rörgravar som de befintliga avloppsledningarna och att ett uppfordringsverk
skulle anordnas vid stranden. Vid inspektionstillfället hade
man emellertid redan börjat fylla igen rörgravarana. Det synes mig dock
böra tagas under övervägande huruvida icke en lämpligare anordning för eldsläckningsändamål
än den nuvarande bör komma till stånd.

Avloppsledningarna från byggnaderna i Tingstäde utmynnade i ett öppet
dike omedelbart norr om militäretablissementet. Diket hade svag lutning
åt väster och upptog först avloppet från köket samt ett stycke längre ned
avloppet från de övriga byggnaderna inom etablissementet. Det utmynnade i
ett gammalt igenvuxet grustag, beläget nordväst om etablissementet. Den
del av diket, som löpte längs norra sidan av etablissementet var mycket igenvuxen
och igenslammad, och det smutsiga vattnet syntes nästan stillastående.

303

Det torde vara nödvändigt att med det snaraste företaga en upprensning av
diket och att anordna bättre fall i detsamma. Det måste ur hygienisk synpunkt
anses olämpligt, att avloppet utmynnar i öppet dike så nära inpå etablissementet.
En undersökning är erforderlig beträffande de åtgärder, som
lämpligen böra vidtagas för avhjälpande av ifrågavarande missförhållande.
— I det ovan omnämnda gamla grustaget, beläget å järnvägens mark, utmynnade
även avloppet från ett i Tingstäde beläget mejeri. Å en sträcka strax
väster örn etablissementet löpte detta avlopp, som enligt uppgift även utgör
avlopp från vattenklosetter, i ett öppet dike.

Vattenförsörjningen vid etablissementet å Tofta skjut fält skedde från två
brunnar och vattenledning var från en av dessa framdragen till köket och
manskapsbarackerna. Vattentillgången i ledningsnätet var emellertid vid inspektionstillfället
så ringa, att ledningarna till tvättanordningarna, belägna
utanför manskapsbarackerna, blivit avstängda, och att endast kranar för
dricksvatten tillätos fungera. Tvättvatten till manskapet måste köras fram.
vilket givetvis vållade stora olägenheter. Även till manskapsköket måste körning
av vatten ske. — Bakteriologisk undersökning av dricksvattnet hade visat
att detsamma ingalunda var fritt från fekalbakterier. Vattenundersökningar
hade under sommaren utförts genom statens kemiska station i Visby,
första gången den 19 juli 1938, varvid provet utvisade förekomsten av 20
colibakterier per liter. Detta vatten hade ansetts dugligt till dricksvatten,
ehuru icke fullt tillfredsställande. Omkring en vecka senare hade, sedan ett
kraftigt regn fallit under natten, en ny undersökning av dricksvattnet företagits.
Denna undersökning hade givit vid handen, att dricksvattnet innehöll

20,000 colibakterier per liter. Med en sådan bakteriehalt vore dricksvattnet
direkt hälsovådligt. Ivlorering av brunnen, varifrån provet tagits, hade omedelbart
företagits, och en enklare klorreningsanordning hade sedan dess varit
i funktion. Vid undersökning den 4 augusti 1938 hade vattnet visat sig
innehålla 30 colibakterier per liter och hade åter ansetts som dugligt till
dricksvatten, ehuru icke fullt tillfredsställande.

Det måste anses synnerligen angeläget att etablissementets vattenfråga
löses på ett tillfredsställande sätt med det allra snaraste, så att dels ett dricksvatten
av god beskaffenhet erhålles, dels ock tillräckligt med vattenledningsvatten
kommer att finnas såväl för tvättvatten åt manskapet som för kökets
behov.

På grund av den mig åvilande skyldigheten att ägna tillsyn om krigsmäns
omvårdnad har jag, med tillämpning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen, ansett mig böra för Eders Kungl. Maj:t anmäla
omnämnda förhållanden till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna
omständigheterna föranleda.»

304

12. Angående upphandling av torrt rågbröd för flygförbandens räkning

m. ni.

Ämbetsberättelsen till 1938 års riksdag innehåller (sid. 236 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 20 oktober 1937 till Konungen avlåten
framställning i detta ämne.

Under hänvisning till att det härda rågbröd som tillverkades vid arméns
kronobagerier och därefter, med hänsyn till krigsberedskapen, linder viss tid
lagrades i arméns centrala förråd och förplägnadsanstalter, omsattes genom
obligatorisk förbrukning vid arméns truppförband och genom förbrukning
efter överenskommelse vid så gott som samtliga förband vid marinen samt vid
ett stort antal fångvårdsanstalter och vid civila sjukhus i Norrland, medan
samtliga förband vid flygvapnet med undantag av ett, till vilket levererades
torrt bröd av kronobageriernas tillverkning, täckte sitt behov av dylikt bröd
genom upphandling i fria marknaden, ifrågasatte militieombudsmannen huruvida
det — särskilt som det från flera håll uppgivits att det från kronobagerierna
levererade bx-ödet till kvaliteten vore sämre och av manskapet
mindre omtyckt än det från enskilda firmor levererade brödet — vore lämpligt
att obligatorisk utspisning av armébrödet skulle äga rum vid vissa truppenheter
medan andra hade befogenhet att fylla sitt brödbehov i allmänna
handeln. Förhållandet kunde enligt militieombudsmannens mening lätt uppfattas
som en orättvisa mot dem som tvingades äta kronobrödet och bleve
särskilt anmärkningsvärt örn utspisning med kronans bröd skulle såsom påståtts
på grund av därigenom orsakad nedgång i konsumtionen föranleda
minskning i utspisningens näringsvärde. Militieombudsmannen ansåge att
därest det icke skulle kunna låta sig göra att lagringstiden för armébrödet
nedbringades det i allt fall förtjänade att undersökas huruvida icke andra
åtgärder för höjande av brödets kvalitet kunde vidtagas.

Över militieombudsmannens framställning avgåvos yttranden av arméförvaltningens
intendenturdepartement den 14 januari 1938 samt av flygförvaltningen
den 11 mars 1938. Intendenturdepartementet yttrade bland annat:

Av departementet verkställd utredning i vad mån nu anbefallt fredsförlag
av hårt rågbröd — utan eftersättande av krigsberedskapen — skulle kunna
minskas, hade givit till resultat, att detta kunde ske med viss kvantitet motsvarande
en minskning i omsättningstiden av cirka 8 månader. Ehuru en
dylik minskning i omsättningstiden icke hade någon betydelse för förbättring
av det såsom krigsreserv förvarade hårda brödets kvalitet, hade dock departementet
— enär vissa ekonomiska fördelar därigenom skulle kunna erhållas
— för avsikt att vidtaga åtgärder för att åstadkomma en dylik minskning i
fredsförlagets storlek och sålunda även i tiden för dess omsättning i fred.
Därvid kunde det givetvis vara av en viss betydelse, att även flygvapnet, liksom
nu marinen, bidroge till omsättningen genom att fylla sitt fredsbehov av
hårt rågbröd från kronobagerierna vid de centrala intendenturanstalterna.

305

Genom beslut den 6 maj 1938 fann Kungl. Maj:t i anledning av militieombudsmannens
framställning, med fäst avseende vid vad intendenturdepartementet
anfört rörande minskning av fredsförlaget av torrt rågbröd, gott förklara
att flygförbandens behov av dylikt bröd borde, enligt överenskommelse
mellan intendenturdepartementet och flygförvaltningen, tillgodoses genom
inköp från kronobagerierna vid arméns centrala intendenturanstalter.

13. Angående en skadad förrådsbyggnad vid Göta ingenjörkårs etablissement
i Eksjö.

Härom avlät militieombudsmannen den 23 september 1938 följande skrivelse
till Konungen:

»Sedan det genom artiklar i tidningspressen kommit till min kännedom
att ett under arméförvaltningens fortifikationsstyrelses överinseende och ledning
under sommaren 1937 uppfört förrådsmagasin vid Göta ingenjörkårs
kasernetablissement i Eksjö under natten mellan den 27 och den 28 december
1937 instörtat infordrade jag i skrivelse till fortifikationsstyrelsen den 8 januari
1938 styrelsens yttrande.

Uti yttrande som hit inkom den 24 februari 1938 anförde styrelsen, med
bifogande av åtskilliga ritningar m. m„ bland annat följande:

På framställning av fortifikationsdepartementets materielbyrå hade inom
departementets kasembyrå under våren 1937 utarbetats förslag till ifrågavarande
för förvaring av nyanskaffad bromateriel avsedda förrådsbyggnad, vilken
borde komma till skyndsamt utförande. Tvenne förslag hade därvid
förelagts materielbyrån, vilka skilt sig åt genom olika takstolsutförande. På
grund av den stora spännvidden — 15 m — hade en särskild takstolskonstruktion
måst tillgripas. Det ena förslaget hade upptagit takstolar av s. k.
Törebodabalkar och det andra takstolar av fackverkskonstruktion. På grund
av knapp medelstillgång för ändamålet å det materielanskaffningsanslag,
som skulle bekosta nybyggnaden, hade departementet beslutat, att densamma
.skulle uppföras enligt sistnämnda alternativ, vilket ställt sig väsentligt billigare.
Efter författningsenlig anbudsinfordran och prövning av inkomna anbud
hade departementet genom skrivelse den 13 april 1937 anmodat chefen
för östra arméfördelningen att sluta kontrakt med byggmästaren Gustaf Hägg,
liksjö, örn arbetets utförande. Byggnadsarbetena hade mäst forceras, enär
materielen, som skulle inläggas i förrådet, redan börjat anlända. Den 13
juli 1937 hade byggnaden kunnat slutbesiktigas.

Besiktningsutlåtandet, varav en avskrift var fogad vid styrelsens yttrande,
bade följande lydelse:

''Utlåtande den 13 juli 1937 vid slutbesiktning av förråd för järnvägskrigsbromateriel
vilken byggnad uppförts av byggmästare Gustav Hägg, Eksjö,
jämlikt kontrakt av den 15 april 1937, nr 5/37.

20—388916. Mili lien lill) lid s mannens umbctsberät leise.

306

Närvarande:

Kasemofficeren, Kaptenen Nils Krokström av chefen för Ing 2 förordnad
kontrollant och besiktningsförrättare. Byggmästare Gustav Hägg entreprenör
Kasernunderofficeren, fanjunkaren E. Johansson protokollförare.

§ 1.

Intet jäv framfördes mot besiktningsförrättaren.

§ 2.

För besiktningen förelågo följande handlingar som genomgingos: Kontrakt,
arbetsbeskrivning och ritningar av den 15 april 1937.

§ 3.

Därefter vidtog besiktningen varvid konstaterades att å västra gaveln tvenne
väggbräder med ofullständigt spånt insatts, vilket fel dock av entreprenören
omedelbart rättades, i övrigt förefanns ej någon anmärkning mot det av
entreprenören utförda arbetet.

Eksjö som ovan.

Edvin Johansson. Justeras:

Kasernunderofficer. Nils Krokström

Kasernofficer.’

Av fortifikationsstyrelsens yttrande framgår vidare:

Sedan styrelsen erhållit kännedom om att byggnaden instörtat anmodade
styrelsen chefen för ingenjörkåren att låta verkställa utredning i ärendet.
Dessutom lät styrelsen omedelbart verkställa undersökning på platsen genom
ingenjören Alvar Gelin i konstruktionsbyrån Looström & Gelin samt den å
kasernbyrån anställde byggnadsingenjören A. F. Hedlund.

Gelin företog den 4 januari 1938 besiktning av byggnaden samt utfärdade på
grundval härav ett i fortifikationsstyrelsens skrivelse intaget yttrande, varav
här må återgivas följande:

''Vid besiktningen voro alla takstolarna nedfallna och vilade på lagrat material,
upplagspunkterna lågo fortfarande kvar å långväggarna, som givit
sig utåt i överkanterna, och kunde iakttagas att skarvarna på bottenramarna
tydligen givit sig och ej förmått upptaga den dragning, som uppstått på
grund av snötrycket. Från öster räknat hade vid första och fjärde stolen
skarvarna å norra takstolshalvorna samt vid övriga stolar skarvarna å södra
takstolshalvorna givit sig.

Vid detaljgranskning av det utförda arbetet befanns att en del virkesdimensioner
vörö något knappa. Toppramen, som enligt ritning skall vara 150 X
175 mm, var vid 9:e stolen från väster 146 X 160 mm, samt bottenramen,
som skall vara 150 X 150 mm var vid 3:e stolen från väster 135 X 145 mm
dessutom hade en del sparrar vankanter ända upp till c:a 5 å 6 cm. Av de

307

dubbla snedsträvorna vid takstolarnas upplag, som å entreprenadritningen
ii ro spikade å ömse sidor av väggstolparna, voro endast den ena framdragen
och spikad vid stolparna, den andra stötte emot de horisontala bjälkarna
över fönster och dörrar mot vilka de voro skråspikade. Bottenramens mittersta
knutpunkt, som å detalj ritningen visar en inhuggning c:a 25 mm, ej
måttsatt, var å några ställen c:a 40 mm, varför den nyttiga arean å bottenramen
bliver väl knapp och således ansträngningen å virket hög. Underlagsbrickorna
under alla bultar hade en diam. = 42 nini, borde lia varit c:a 60
mm. De övre underlagsbrickorna under de vertikala dragstängerna i stolen,
som å rihl. äro föreskrivna 10 X 15 X 0.6 cm, voro utförda runda nied 42
mm diam.

Å entreprenadritningen är vid sammanställningen av takstolar markerade
3 st. bultar vid upplagen, men å detaljerna endast 2 st. bultar, i verkligheten
är 2 st. bultar insatta å vardera upplaget.

Vid kontrollberäkning av takstolen framgår, att stångdimensionerna äro
tillräckligt dimensionerade. Ansträngningen i mittersta, vertikala rundjärnsstaget
är hög, men torde ej detta vara anledning till raset, emedan ansträngningar
i staget, då taket rasade, endast varit c:a 630 kg/cm2.

Beträffande utformningen av knutpunkter och skarvar i takstolarna, kan
mot dessa göras en del erinringar, särskilt var skarven av bottenramen utförd
på ett sätt, som ej motsvarar den dragpåkänning, som vid snöbelastning
uppträder i densamma.’

Gelin uttalade som sin åsikt att skarvarna i bottenramen varit anledning
till takstolarnas nedfallande genom att de icke förmått motstå de uppkomna
skjuvspänningarna i virket. De konstaterade avvikelserna från kontraktshandlingarna
beträffande såväl kvaliteten av materialier som utfört arbete
hade däremot enligt Gelins åsikt ej direkt varit anledningen till räset.

Kårchefen tillkallade för utredning angående skadans uppkomst en kommitté,
bestående av trafikchefen vid Nässjö—Oskarshamns järnväg, ingenjören
O. Hjortzberg, ordföranden i Eksjö stads byggnadsnämnd, ingenjören
E. Thörnborg samt byggmästaren O. Karlsson. Enligt fortifikationsstyrelsens
uppgift kom denna kommitté till samma resultat som Gelin i det att
den uttalade, bland annat, att takstolarna blivit utsatta för skjuvspänningar
som överstigit konstruktionens bärförmåga. Kommittén framhöll dessutom
att smärre avvikelser från ritningarna ägt rum vid utförandet av takstolarna
vilka avvikelser dock, enligt kommitténs åsikt, i detta fall icke haft någon
inverkan på takstolarnas hållfasthet. En av en kommittéledamot framförd
åsikt att vindförsträvningen varit otillräcklig och att detta förhållande antagligen
förr eller senare vid inträffad hög vindstyrka skulle hava lett till
demolering av byggnaden, biträddes icke av Gelin som anmodats yttra sig
över kommitténs utlåtande.

Fortifikationsstyrelsen anförde vidare i sin skrivelse:

Av kårchefen verkställd utredning gåve vid handen, att varken kasernofficer,
tygofficer eller i förrådet tjänstgörande värnpliktigt manskap före
skadans inträffande förmärkt någon förändring i byggnaden eller dess kon 20f—Militice)

mbmhmannens åmbelsber filt else.

308

struktionsdelar, ävensom att byggnaden icke kunnat taga skada genom materieluppläggning
eller materieltransporter. Enligt från ingenjörkåren infordrad
uppgift rörande under vintern verkställda snöskottningar hade undersökning
av snömängden på taken till kårens byggnader regelbundet gjorts
av kasernunderofficeren, vilken därefter avgivit rapport till kasernofficeren
för beslut beträffande snöskottning. Den 18 december 1937 hade kasernunderofficeren
sålunda verkställt besiktning å järnvägskrigsbroförrådet, där
snölagrets tjocklek uppskattades till högst 10 cm. Under juldagarna hade
sedan fallit någon snö, vilket medfört en ökning av snötäckets tjocklek framförallt
på södra taksidan. Denna tjocklek hade omedelbart efter raset uppmätts
till omkring 20 cm. Verkställda undersökningar hade givit vid handen,
att icke endast grunden utan även väggar, tak och största delen av takstolsmaterialet
kunde användas vid byggnadens upprustning, vilken styrelsen
avsåge att snarast låta verkställa. Materielskadorna inskränkte sig i huvudsak
till skarvbrott i takstolarnas undre band.

Fortifikationsstyrelsen uttalade slutligen att de verkställda utredningarna
och undersökningarna enligt styrelsens åsikt ej givit vid handen alt någon
enskild person kunde göras ansvarig för skadan.

Med anledning av fortifikationsstyrelsens sistberörda uttalande avlät jag
den 23 maj 1938 en skrivelse till byggnadsstyrelsen, i vilken skrivelse jag
anförde bland annat:

Vid granskning av handlingarna hade det synts mig framgå dels att vid
byggnadens uppförande ritningarna icke blivit följda i det att virke av för
klena dimensioner använts, dels ock att besiktningen av byggnaden efter
färdigställandet icke blivit verkställd med tillräcklig noggrannhet. Vidare
hade det synts mig kunna ifrågasättas huruvida icke byggnaden — särskilt
med hänsyn till takets stora spännvidd — blivit felkonstruerad. Av ett i
fortifikationsstyrelsens yttrande återgivet utlåtande framginge dessutom att
ritningarna för byggnaden icke vore sinsemellan överensstämmande.

Med överlämnande av handlingarna i ärendet anhöll jag fördenskull att
byggnadsstyrelsen ville till mig avgiva utlåtande i nu angivna hänseenden.

I ett med anledning härav avgivet utlåtande, vilket hit inom den 7 juli 1938,
anförde byggnadsstyrelsen:

Av handlingarna inhämtades, att ingenjören Gelin, som jämte ingenjören
Hedlund efter byggnadens instörtande erhållit uppdrag att verkställa undersökning
på platsen, i avgivet utlåtande till fortifikationsstyrelsen framställt
vissa anmärkningar mot konstruktion och utförande av de byggnadens yttertak
uppbärande takstolarna. Vad utförandet beträffade, skulle sålunda virkesdimensionerna
i två fall befunnits vara något knappare än enligt ritningen.
Inhuggningen vid bottenramens mittpunkt skulle hava utförts djupare än
vad ritningen utvisat. Härjämte skulle vankanter med 5—6 emis bredd
hava förekommit. De övre underlagsbrickorna för de vertikala dragstängerna
hade dessutom givits mindre ytstorlek än som föreskrivits. Ifråga örn konstruktionerna
hade Gelin anfört, att sammanställningsritningen visat tre bultar
vid upplagen men detaljritningen endast två. Vidare hade ansträngningen

309

i det vertikala mittstaget varit väl liög. Mot utformningen av knutpunkter
och skarvar hade erinringar kunnat göras, särskilt i fråga om bottenramstängernas
hakskarvar. Slutligen hade Gelin som sin åsikt framhållit, att
svagheter hos dessa skarvar varit anledning till instörtandet. Inom byggnadsstyrelsen
verkställd utredning gåve vid handen, att den påtalade avvikelsen
från föreskrivna virkesdimensioner medförde en reduktion av bärigheten
av något mer än 10 %. Då under alla förhållanden vid ogynnsammaste
belastningsfall minst trefaldig brottsäkerhet förelåge, kunde denna avvikelse
sägas vara av underordnad betydelse. Det finge vidare framhållas att
i arbetsbeskrivningen för ifrågavarande byggnad hänvisades till föreskrifterna
i arméförvaltningens fortifikationsdepartements allmänna material- och
arbetsbeskrivning för husbyggnadsarbeten (år 1926). Däri medgåves under
vissa förutsättningar 1.5 cm. tolerans ifråga örn virkestvärmått. I samma
beskrivning tillätes vankanter av högst 4 enes bredd. I de av byggnadsstyrelsen
utfärdade motsvarande bestämmelserna medgåves 5 emis bredd hos
vankanter. Det förhållandet att vissa sparrar vid den ifrågavarande byggnaden
företett vankanter av upp till 5 å 6 emis bredd torde med hänsyn till
den ringa avvikelsen icke hava medverkat till byggnadens instörtande. Den
vid utförandet vidtagna ändringen av dimensionerna hos dragstängernas underlagsbrickor
torde hava skett efter särskilt medgivande av vederbörande
myndighet eller kontrollant. Förändringen hade säkerligen medfört någon
millimeters ökad sammantryckning hos trävirket under brickorna, men torde
icke hava givit anledning till brott. Beträffande inhuggningen vid bottenramens
mittpunkt finge anföras, att ritningen icke angåve mått för denna
inhuggning. Mätt i skala skulle djupet varit omkring 3 cm., men enligt
Gelins uppgift hade inhuggningen på några ställen utförts till 4 cm. Icke
heller detta förhållande torde emellertid i nämnvärd grad hava inverkat på
takkonstruktionens bärighet. Ifråga om den bristande överensstämmelsen
beträffande antalet bultar vid upplagen mellan sammanställning och detalj
på konstruktionsritningen finge framhållas, att i dylika fall enligt praxis
detaljritningen skulle följas vid utförandet. Vad slutligen konstruktionernas
utformning och dimensionering anginge, visade av styrelsen verkställd kontrollberäkning,
att av Gelin framförd åsikt torde varit riktig. Den svagaste
punkten i hela konstruktionen vore sålunda bottenramstängernas hakskarvar,
där skjuvpåkänningarna i trävirket vid den största belastningen av snö och
vind, som över huvud taget kunde förekomma, uppnådde brottgränsen, detta
dock endast under förutsättning, att de båda skarvbultarna icke medverkade
till upptagande av förhandenvarande krafter. Nu angivna förutsättning
torde emellertid hava förelegat vid instörtningstillfället. Bultarna kunde nämligen
icke träda i verksamhet för belastningarnas överförande, förrän en
viss formförändring uppkommit i den efter kilarnas inslagning stumma skarven.
En statisk undersökning, verkställd på grundval av de belastningsförhållanden,
som rått vid byggnadens instörtande, utvisade, att minst normal
brottsäkerhet förelegat i takstolsstängerna. Vid jämn fördelning av belastningen
på de båda haken i bottenstängernas skarvar skulle vidare ungefär

310

tvåfaldig säkerhet mot skjuvbrott hava varit förhanden. Att trots detta
brott uppstått i denna skarv, berodde sannolikt på ojämn anspänning av
ekkilarna i denna, förorsakande att endast ett av haken tjänstgjort för belastningsöverföringen.
Örn blott en enda skarv från början varit behäftad
med dylik defekt, hade detta varit tillräckligt för byggnadens instörtande.
Sedan en skarv brustit, erhölle nämligen angränsande takstolars skarvar
betydligt ökade påkänningar. Felaktigheter på grund av ojämn anläggning
hos kilarna i en på dylikt sätt utbildad skarv vore praktiskt taget omöjliga
att upptäcka, varför varken kontrollanten eller besiktningsförrättaren syntes
kunna göras ansvarig för förefintligheten av en sådan felaktighet. Såsom
sammanfattning av det ovan anförda kunde anföras, att orsaken till byggnadens
instörtande varit, att skarvarna för takstolarnas bottenstänger erhållit
en mindre lämplig utbildning. De vid byggnadens uppförande i enstaka fall
gjorda mindre avvikelserna från föreskrivna dimensionsbestämmelser vore
däremot icke av den betydelse, att de i nämnvärd grad reducerat takstolarnas
bärighet och kunde i varje fall icke hava givit anledning till brott ej ens vid
enligt i normalförslag till byggnadsordningar m. m. (Statens off. utr. 1932:
9) intagna konstruktionsbestämmelser för ifrågavarande trakt beräknad
maximal snöbelastning, vilken vore mellan två och tre gånger så stor som
den vid byggnadens instörtande förhandenvarande.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen ifrågasatte jag vid remiss av
ärendet till byggnadsstyrelsen att felaktigheter blivit begångna såväl vid konstruktionen
av byggnaden och utförandet av ritningarna till densamma som
vid byggnadens uppförande och besiktning.

Den i ärendet förebragta utredningen torde otvetydigt giva vid handen
att anmärkningarna i fråga om byggmästarens avvikelser från konstruktionsritningarna
beträffande måtten på använt virke m. in. äro fullt berättigade.
Då dessa förhållanden emellertid, enligt de i ärendet föreliggande uttalandena
av sakkunniga, icke i nämnvärd grad inverkat på byggnadens hållfasthet
synes man icke kunna göra vare sig byggmästaren eller besiktningsförrättaren
ansvarig för byggnadens instörtande. Byggmästarens arbete har
för övrigt godkänts vid den genom kårchefens försorg den 13 juli 1937 förrättade
slutbesiktningen av byggnaden.

I fråga örn anledningen till byggnadens instörtande äro såväl den av fortifikationsstyrelsen
anlitade sakkunnige och den av kårchefen tillsatta kommittén
som byggnadsstyrelsen ense därom, att instörtandet berott på att
byggnaden varit felkonstruerad så till vida som skarvarna för takstolarnas
bottenstänger erhållit en mindre lämplig utformning med hänsyn till de spänningsförhållanden
som uppkommit i takstolarna.

Ansvaret för det inträffade raset synes enligt min uppfattning åvila fortifikationsstyrelsen
eller de vederbörande inom styrelsen som handhaft ärendet
angående konstruktion av byggnaden. Jag kan sålunda icke biträda
fortifikationsstyrelsens uppfattning att ingen enskild person kan göras ansvarig
för den uppkomna skadan.

311

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit har jag därför ansett mig böra
i underdånighet anmäla detta ärendet för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må
finna omständigheterna föranleda.»

14. Angående bestämmelserna i militärt järnvägsreglemcnte om tjänsteresor.

Härom avlät tjänstförrättande militieombudsmannen den 29 juli 1938 följande
skrivelse till Konungen:

»Enligt Kungl. Maj:ts reglemente för militärtransporter på järnväg (Militärt
järnvägsreglemente) den 3 maj 1935 § 2 utgöras militärtransporterna
av tjänsteresor, truppförbandstransporter, militärgodstransporter och tjänstledighetsresor.
Jämlikt § 11 mom. 53 d) i reglementet hänföras till tjänsteresor
transporter av avskedat, fast anställt manskap vid resa från tjänstgöringsorten.
I tilläggsbestämmelserna till sistnämnda paragraf föreskrives,
att för beställning av tjänsteresa skola användas formulär enligt angivna
bilagor samt att såväl beställning som vidsittande militärbiljett skola underskrivas
genom den beställande myndighetens försorg. Jämlikt § 4 i reglementet
erlägges avgift för tjänstledighetsresa kontant under det att ersättning
för övriga militärtransporter betalas av den myndighet (person) som
å beställningen eller annorledes i sådant hänseende angivits efter från järnvägen
mottagen räkning. Enligt nyssnämnda § 4 utgår den järnvägarna
tillkommande ersättningen för utförda militärtransporter m. m. enligt bestämmelserna
i militärtaxan den 3 maj 1935. Jämlikt § 2 i nämnda taxa
ulgår vid tjänsteresor — med vissa angivna undantag — avgift för varje
person vid enkel resa med 60 % av avgiften enligt den för transporter å
statens järnvägar av Kungl. Majit fastställda allmänna taxan för ifrågakommande
våglängd (tariffavstånd) och vagnsklass ävensom med fullt pris
enligt för allmän trafik gällande taxa för tilläggsavgifter för användning
av snälltåg samt avgifter för sitt- och sovplatser.

Bland de i riksstaten uppförda anslagen å fjärde huvudtiteln finnes upptaget
under Rekrvteringskostnader ett anslag å 8,000 kronor för kostnader
för fria resor åt nyanställt eller avskedat manskap vid vissa truppförband.
I anm. 2 under denna anslagspost angives, att från anslagsposten skola bestridas
utgifter för fria resor å järnväg bland annat efter erhållet avsked
från krigstjänsten från tjänstgöringsorten till hemvistet åt sådant manskap
vid vissa uppräknade norrländska truppförband, som rekryteras från orter
utom det län, där truppförbandet har sin förläggningsort.

Arméförvaltningens civila departement har i skrivelse den 9 november
1937 (TEA sid. 235) erinrat, att enligt omförmälda § 11 mom. 53 d) militärt
järnvägsreglemente kostnaderna för resor, som företagas av avskedat manskap
från tjänstgöringsorten till hemvistet, skola betalas av militär myndighet
endast i de fall, som avses i anm. 2 under staten för anslaget till reit
ryteringskostnader.

312

I en till militieombudsmannen den 9 juni 1938 inkommen skrift framställde
Johan Asp i Örebro i egenskap av målsman för sin son förre volontären
vid Norra skånska infanteriregementet nr 509 Tore Jan Asp förfrågan
huruvida sonens resa från Kristianstad (tjänstgöringsorten) till Örebro
(hemvistet), sedan han den 31 maj 1938 på grund av att han förklarats
oförmögen till krigstjänst såsom vapenför erhållit avsked från regementet,
skulle bekostas av statsverket. Johan Asp uppgav, att sonen betalat resan
med 19 kronor 30 öre (III klass och snälltågsbiljett).

Tillförordnade regementschefen överstelöjtnanten A. F. Berg von Linde
har i avgivna yttranden anfört: Förre volontären Asps hemresa måste väl
jämlikt ordalydelsen i militärt järn vägsreglemente § 11 mom. 53 d) betraktas
som tjänsteresa. Då bestämmelserna i anm. 2 under staten för anslaget
till rekryteringskostnader icke medgåve utbetalande av ersättning för
i esekostnader till manskap, som erhölle avsked från Norra skånska infanteriregementet,
hade emellertid Asp icke varit berättigad lill dylik ersättning.
Någon bestämmelse, som medgåve utfärdande av militärbiljett å tjänsteresa
att betalas av den resande själv, förefunnes icke. Tvärt örn framginge av
formulär å och militärbiljett för tjänsteresa (bilaga 9a i militärt järnvägsreglemente)
att biljett för tjänsteresa icke kunde betalas av annan än myndighet.
Detta framginge även av ordalydelsen i § 10 mom 50 b) nämnda
reglemente, däri bestämdes beträffande tjänsteresor, som icke avsåge tjänstledighetsresor,
att å beställningen skulle angivas, vilken myndighet som skulle
betala transporten. Asp hade sålunda i förevarande fall icke varit berättigad
till militärbiljett.

Arméförvaltningens civila departement, vars utlåtande har inhämtats i
ärendet, har anfört: Såsom tillförordnade regementschefen anfört hade Asp
icke ägt rätt att erhålla militärbiljett att betalas av statsmedel. Vidkommande
frågan om möjligheten att rekvirera militärbiljett att betalas av den
resande hade departementet, på sätt framginge av departementets den 21
juni 1937 i anmärkningsmål meddelade resolution, i vilken kammarrätten
genom utslag den 21 oktober 1937 ej gjort ändring (TLA 1937 sid. 253),
hävdat den uppfattningen, att den i § 11 morn. 53 d) militärt järnvägsreglemente
intagna föreskriften rörande rekvisition av militärbiljett för avskedat
manskap icke kunde, med avseende å innehållet i anm. 2 under staten
för anslaget till rekryteringskostnader, annorlunda tolkas än att militärbiljett
i dylikt fall finge för vederbörande rekvireras allenast då manskap jämlikt
nyssnämnda anm. 2 ägde på statsverkets bekostnad företaga resa till
hemorten efter avsked från krigstjänsten. I motiven till det nya militära
järnvägsreglementet *hade nämligen uttalats, att man med de föreslagna
bestämmelserna velat undvika tva olika system för betalnings utkrävande
och redovisning inom järnvägarna, dels kontant och dels enligt räkning.
Det torde sålunda icke stå i överensstämmelse med grunderna för gällande
militära järnvägsreglemente att i dylikt fall av tjänsteresa den resande själv
betalade biljetten.

313

På grund av stadgandet i § 11 militärt järnvägsreglemente äro resor från
tjänstgöringsorten av avskedat fast anställt manskap att anse såsom tjänsteresor.
De äro därmed hänförliga till sådana militärtransporter å vilka reglementet
äger tillämpning. Jämlikt § 4 skall ersättning till järnvägarna för
dylika transporter utgå enligt militärtaxan, vilket innebär viss nedsättning i
det eljest gällande biljettpriset.

De nu berörda stadgandena äro generellt avfattade och kunna icke i och
för sig tolkas annorlunda än så, att i ett fall sådant som det ovan omtalade
avgiften för den avskedades hemresa bort utgå enligt militärtaxan. Så har
emellertid icke skett och man har till stöd härför åberopat de i 1935 års
järnvägsreglemente nytillkomna bestämmelserna örn den ordning i vilken #
avgifterna för militärtransporterna skola betalas (§ 4 andra stycket). Enligt
dessa bestämmelser skola nämligen alla militärtransporter utom tjänstledighetsresor
— som betalas kontant — betalas av myndighet enligt räkning
från järnvägen.

Av handlingarna i det bos militieombudsmannen anhängiggjorda ärende,
för vilket ovan redogjorts, framgår att bestämmelserna om betalningssättet
kommit att beträffande avskedat manskaps hemresa i vissa fall utgöra ett
faktiskt hinder mot tillämpning av den materiella regeln att avgiften skall utgå
enligt militärtaxan, nämligen i de fall då resan icke skall betalas med
statsmedel som anslagits till kostnader för fria resor åt nyanställt och avskedat
manskap vid vissa norrländska truppförband. Det förefaller mindre
sannolikt att en sådan verkan varit avsedd. Förarbetena till reglementet
synas giva vid handen att nied bestämmelserna i § 4 andra stycket endast
åsyftats att vinna ett förenklat förfarande vid ''betalnings utkrävande och
redovisning inom järnvägarna''.

Under det äldre militära järnvägsreglementets giltighetstid torde icke hava
rått tvekan därom att manskap som erhållit avsked ägt rätt att företaga
hemresan såsom tjänsteresa på militärbiljett, som den resande själv fått betala
därest den icke skolat gäldas från det nyssnämnda anslaget. Några
sakliga skäl synas svårligen kunna åberopas för rubbning av den sålunda sedan
gammalt gällande grundsatsen att sådant manskaps resa från tjänstgöringsorten
städse skall betalas enligt militärtaxan, således icke blott då resan
bekostas av statsmedel. Vad nu sagts om avskedat manskaps resor äger
motsvarande tillämpning i fråga örn resor av nyanställt manskap till tjänstgöringsorten.

Även ur rent formell synpunkt torde det få anses mindre tillfredsställande
att stadgande!!, som till sin natur äro ordningsföreskrifter, erhålla den verkan
att de delvis sätta ur kraft stadganden av materiell innebörd. Det är
förklarligt att under sådana förhållanden ovisshet uppstår rörande de ifrågavarande
stadgandenas innebörd.

Med stöd av lii § i den för militieombudsmannen utfärdade instruktionen
bar jag ansett mig böra anmäla detta ärende bos Eders Kungl. Maj:t til!
den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna av omständigheterna föranledas.»

314

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av arméförvaltningens
intendentur- och civila departements samt fortifikationsstyrelses
förslag till nytt kungl, brev angående
användandet och redovisningen av truppförbandens enskilda
lägerkassor.

Militieombudsmannen avgav i skrivelse den 10 maj 1938 följande yttrande
till Konungen:

»Genom nådig remiss den 31 mars 1938 har Eders Kungl. Maj:t berett
riksdagens militieombudsman tillfälle att avgiva utlåtande över ett av arméförvaltningens
intendentur- och civila departement samt fortifikationsstyrelse
i underdånig skrivelse den 14 januari 1938 framlagt förslag till nytt kungl.
brev angående användandet och redovisningen av truppförbandens enskilda
lägerkassor.

Med anledning härav får jag i underdånighet anföra följande.

Mot de av intendentur- och andra civila departementen samt fortifikationsstyrelsen
föreslagna ändringarna av saklig eller formell natur har jag icke
något att erinra.

Därest en revision av bestämmelserna örn truppförbandens enskilda lägerkassor
nu skall företagas torde emellertid, utöver de av arméförvaltningen
berörda frågorna, vissa andra spörsmål böra upptagas till beaktande.

Enligt § 7 i gällande kungl, brev skall årlig redovisning för enskild lägerkassas
inkomster, utgifter och förvaltning, omfattande jämväl all för dylik
kassas räkning bedriven affärsrörelse — med undantag allenast för marketenterirörelse,
varom är särskilt stadgat — avlämnas i och för granskning till
vederbörande arméfördelningschef (militärbefälhavaren på Gotland, kommendanten
i Boden) å tid, som denne äger bestämma. Sedan denna granskning
verkställts, skola räkenskaperna årligen senast före maj månads ingång
insändas till arméförvaltningens intendentsdepartement för att därstädes
vara tillgängliga vid den tekniska revisionen av mathållningsanslaget.
Beträffande marketenterirörelsen är stadgat i § 22 i gällande marketenterireglemente,
att marketenteriets räkenskaper skola årligen granskas av särskilt
utsedda revisorer, varefter räkenskaperna skola jämte revisionsberättelsen
samtidigt med enskilda lägerkassans räkenskaper överlämnas till vederbörande
arméfördelningschef (likställd chef) för ytterligare granskning.

Enskilda lägerkassor förekomma emellertid även vid vissa inrättningar
som icke äro underställda arméfördelningschef eller någon av de ovan nämn -

315

da med arméfördelningschef likställda cheferna. Dessa kassors räkenskaper
bliva sålunda icke underkastade granskning vare sig hos arméfördelningschef
(likställd chef) eller i arméförvaltningen. Vid inspektion som jag i
april 1938 förrättade vid krigsskolan uppmärksammade jag att skolans enskilda
lägerkassas räkenskaper och förvaltning icke undergick någon granskning.
Icke ens revision av kassan genom chefens försorg plägade förekomma.
Visserligen har genom nådiga brevet den 25 januari 1935 angående
kassavården vid vissa formationer och anstalter m. m. bestämts att kassaförvaltningen
vid krigsskolan skall i avseende a kassavarden vara underställd
fördelningsintendenten vid Östra arméfördelningen, men denna bestämmelse
torde icke kunna stadga rätt och skyldighet för arméfördelningschefen att
granska nämnda skolas enskilda lägerkassa. Härav följer jämväl att denna
och liknande kassor icke heller bliva föremål för den begränsade tekniska
revision, som övriga enskilda lägerkassor undergå inom arméförvaltningen.

Såsom ovan nämnts skola enskilda lägerkassornas räkenskaper, sedan de
undergått granskning hos arméfördelningschefen (likställd chef), årligen senast
före maj månads ingång överlämnas till arméförvaltningens intendentsdepartement
för att därstädes vara tillgängliga vid den tekniska revisionen
av mathållningsanslaget. Central granskning av annan karaktär förekommer
icke.

Riksdagens revisorer hava i sin berättelse över den ar 1937 verkställda
granskningen ifråga örn arméns enskilda lägerkassor framliallit som önskvärt,
att dessa kassor bleve redovisade i arméförvaltningens räkenskaper
och underginge granskning därstädes i likhet med allmänna lägerkassorna,
varigenom en större enhetlighet i medelsanvändningen skulle kunna ernås
än vad nu vore fallet.

I sitt yttrande över berörda förslag har arméförvaltningen anfört att för
fullgörandet av dylikt arbete skulle erfordras ytterligare revisionspersonal
inom ämbetsverket, örn emellertid föreskrift meddelades att enskilda lägerkassornas
räkenskaper skulle, då de icke längre erfordrades å intendenturdepartementets
tekniska revision, därifrån överlämnas till civila departementet
för att å dess kamerala revision undergå översyn och stickprovsgranskning,
skulle enligt arméförvaltningens mening erforderlig kontroll
över dessa kassor i nu förevarande hänseende erhållas, vilken kontroll icke
påkallade någon personalökning.

Enligt min uppfattning är det önskvärt att de enskilda lägerkassornas räkenskaper
bliva föremål för central granskning både ur kameral och ur
allmän teknisk synpunkt. Den kamerala revisionen torde åtminstone tills
vidare kunna, på sätt arméförvaltningen föreslagit, anordnas i form av
översyn och stickprovsgranskning.»