Kungl. Maj-.ts proposition nr 78.

1

Nr 78.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om värnskatt, m. m.; given Stockholms slott den
10 november 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av biiagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till förordning om värnskatt,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939.

1 sami. Nr 78.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Förslag

till

förordning om värnskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För budgetåret 1939/40 skall enligt vad i denna förordning stadgas till staten
erläggas en särskild skatt å inkomst och förmögenhet, benämnd värnskatt.

2 §•

Värnskatt skall av fysisk eller juridisk person utgöras med halva beloppet
av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatt, som författningsenligt påförts
eller kommer att påföras den skattskyldige på grund av taxering för
år 1939, dock ej där utskyldsbeloppet för den skattskyldige skulle understiga
en krona.

Värnskatt erlägges i den kommun, där den skattskyldige år 1939 taxerats
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

3 §.

Skattskyldig fysisk person må efter ansökan kunna helt eller delvis befrias
från utgörande av värnskatt, därest hans skatteförmåga i jämförelse
med förhållandena under beskattningsåret blivit i hög grad nedsatt på grund
av långvarig sjukdom, arbetslöshet, militär tjänstgöring, inträde i pensionsåldern,
avsevärd försämring i av den skattskyldige bedriven näringsverksamhet
eller annan därmed jämförlig omständighet samt synnerliga svårigheter
med skattens gäldande till följd därav finnas vara för handen. Motsvarande
befrielse från utgörande av värnskatt må medgivas oskift dödsbo.

4 §•

1 mom. Ärende rörande skattebefrielse jämlikt 3 § upptages och prövas
av den särskilda prövningsnämnden i det län, inom vilket den skattskyldige
år 1939 taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, såvitt angår Stockholm
av den särskilda prövningsnämnden i staden. Har sådan taxering
prövats av den mellankommunala prövningsnämnden, avgöres fråga om
skattebefrielse av den särskilda mellankommunala prövningsnämnden.

Ansökan om skattebefrielse skall, skriftligen avfattad och åtföljd av den
utredning sökanden vill åberopa, senast den 15 februari 1940 ingivas till
vederbörande länsstyrelse eller, såvitt angår Stockholm, till Överståthållare

Kungl. Majlis proposition nr 78.

3

ämbetet, sökanden obetaget att på eget äventyr i betalt brev med posten till
myndigheten insända ansökningen så tidigt att den inom sagda tid dit inkommer.
Skall ansökan prövas av den särskilda mellanlcommunala prövningsnämnden,
ingives eller insändes den inom tid som nyss sagts till länsstyrelsen
i det län, inom vilket den skattskyldige år 1939 taxerats till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt. I sistnämnda fall åligger det myndighet,
som mottagit ansökningen, att snarast möjligt översända denna till dea
särskilda mellankommunala prövningsnämnden.

Ej må den omständigheten att ansökan örn skattebefrielse ingivits eller insänts
till annan länsstyrelse än ovan sagts utgöra hinder för ansökningens
upptagande till prövning, därest den inkommit till nämnda länsstyrelse före
utgången av den stadgade ansökningstiden; i sådant fall skall länsstyrelsen
omedelbart överlämna ansökningen till vederbörande myndighet för vidare
behandling.

2 mom. Beträffande särskild prövningsnämnds verksamhet, såvitt angår
ärenden rörande skattebefrielse jämlikt 3 §, skola där ej annat nedan
sägs taxeringsförordningens föreskrifter rörande sådan prövningsnämnd i
tillämpliga delar gälla.

Över ansökan om skattebefrielse skall yttrande inhämtas från ordföranden
i vederbörande taxeringsnämnd.

Särskild prövningsnämnds beslut skall ofördröjligen mot bevis delgivas sökanden
genom utdrag av nämndens protokoll.

Nämnden skall, utom i fall som i 4 mom. sägs, hava avslutat sitt arbete
såvitt angår ifrågavarande ärenden före den 1 maj 1940.

3 mom. Över särskild prövningsnämnds beslut i ärende rörande skattebefrielse
jämlikt 3 § må besvär anföras hos kammarrätten av vederbörande
landskamrerare eller i förekommande fall skattedirektören vid överståthållarämbetets
avdelning för skatteärenden eller allmänna ombudet hos den
mellankommunala prövningsnämnden, så ock av den skattskyldige. Vad i
125 § taxeringsförordningen stadgas i fråga örn klagan över prövningsnämnds
beslut skall därvid i tillämpliga delar gälla.

Över kammarrättens utslag i ärende som nu sagts må klagan icke förås.

4 mom. Har efter besvär skattskyldig genom beslut av prövningsnämnd,
kammarrätten eller Kungl. Majit åsatts taxering eller höjd taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1939 och är sådant förhållande
som i 3 § sägs för handen, äger den skattskyldige hos särskild prövningsnämnd
varom i 1 mom. förmäles inom sextio dagar efter erhållen del av beslutet
ansöka om befrielse från värnskatt.

Har beträffande skattskyldig, som erhållit skattebefrielse enligt 3 §, kammarrätten
eller Kungl. Majit efter besvär meddelat beslut, varigenom taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1939 nedsatts, skall dem
medgivna befrielsen avräknas å belopp varmed värnskatt i anledning av beslutet
eljest skolat nedsättas; dock må den skattskyldige på sätt och inom tid
som i första stycket sägs göra ny ansökan om skattebefrielse enligt 3 §. Vid
beslut av prövningsnämnd om nedsättning av taxering som nyss sagts skall

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

nämnden tillika bestämma i vad mån den enligt 3 § medgivna befrielsen skall
avräknas å belopp varmed värnskatt i anledning av beslutet eljest skolat nedsättas.

5 morn. A skattebelopp, som på grund av stadgandet i 3 § restitueras,
skall ränta ej utgå.

5 §•

Den som eftertaxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år
1,939 skall eftertaxeras jämväl till värnskatt enligt denna förordning till behörigt
belopp. De rörande eftertaxering till förstnämnda skatt meddelade
bestämmelserna skola därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

6 §•

Har jämlikt bestämmelsen i 23 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skattebefrielse meddelats för dödsbo, skall motsvarande befrielse
åtnjutas jämväl i fråga om värnskatt enligt denna förordning.

Där jämlikt 24 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
oskift dödsbo svarar för dylik skatt allenast med tillgångarna i boet eller delägare
i skiftat dödsbo allenast för vad av skatten å hans lott belöper och allenast
med sin lott i boet, skall motsvarande gälla i fråga om värnskatt enligt
denna förordning.

8 §.

Vad i 32 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt stadgas
örn rätt för Kungl. Maj:t att till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattning
förordna om efterskänkande av inkomst- och förmögenhetsskatt
skall äga motsvarande tillämpning beträffande värnskatt enligt denna förordning.

9 §•

• För tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter utfärdas av
Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maid Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
10 november 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Skold,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund, Hägglöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler*
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag till förordning
om värnskatt, m. m. samt anför därvid följande:

Den värnskatt, varom jag i det följande framlägger förslag, utgör den
viktigaste av de nya inkomster som äro avsedda att upptagas för att möta
den väntade budgetbristen. Det synes därför lämpligt att till detta förslag
knyta en redogörelse för de allmänna synpunkter på det finansiella och
ekonomiska läget, som varit vägledande vid bedömningen av finansieringsfrågorna.
Det praktiska spörsmålet i vilken utsträckning budgetbristen bör
täckas genom en omedelbar ökning av verkliga inkomster eller i vad mån
lånevägen rimligen kan beträdas, synes därvid icke kunna bedömas enbart
som en fråga örn fördelningen av bördan mellan nuet och framtiden. Hänsyn
måste väsentligen tagas även till det inflytande, finansieringsformen kan
väntas utöva på det allmänna ekonomiska läget. Det blir därför nödvändigt
att gå närmare in på frågan om köpkraftsutvecklingen såsom en av de faktorer
som bli bestämmande för våra möjligheter att skydda det inhemska penningvärdet.
Jag vill här erinra om att jag, vid anmälan av vissa förslag avseende
en reglering av den försämrade varuförsörjningens inflytande på prisbildningen,
såsom mål för prispolitiken angivit förhindrandet av prisstegringar
utöver den nivå som betingas av ökad knapphet vid oförändrad köpkraft.
Detta program innebär tydligen med avseende å utvecklingen av köpkraften
— eller m. a. o. den totala monetära efterfrågan —- att man skall eftersträva
en stabilisering av denna vid oförändrad nivå; varu- och tjänstemängden
kommer då att representera ett ungefär oförändrat totalvärde i
penningar och nationalinkomsten att nominellt örn än ej reellt kvarstå på
förkrigsnivån. Programmet innebär ett konsekvent fullföljande av de principer
för penningpolitiken, som vid 1932 års riksdag fastställdes att gälla
sedan kronans värde frigjorts från sin bundenhet vid guldet; när det angivna
målet här karakteriserats på annat sätt än då skedde, motiveras detta av att
man då tog hänsyn till möjligheten av höjda importpriser men ej till andra,
nu aktuella uttryck för en försämrad varuförsörjning.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Budgetens balansering som led i den allmänna ekonomiska

politiken.

Allmänna synpunkter.

Det gamla kravet att budgeten skall vara balanserad har sin starkaste
motivering i uppfattningen, att det är oriktigt att belasta framtiden med
betalningen av utgifter för aktuella ändamål, när icke dessa utgifter beräknas
leda till en ökning av statens framtida inkomster eller på annat sätt
väntas komma framtiden till godo. En dylik överföring på framtiden av den
löpande periodens utgifter medför tydligen att statens finansiella ställning
på längre sikt försvagas. Vill man förhindra en sådan utveckling, är det
alltså nödvändigt att täcka löpande utgifter och oräntabla kapitalinvesteringar
med verkliga inkomster.

Balanseringsfrågan är emellertid, såsom redan blivit nämnt, av betydelse ej
endast för skattebördans fördelning mellan nutid och framtid och för de därav
följande förändringarna av statens finansiella ställning. Dess lösning
medför även viktiga konsekvenser från penningpolitisk synpunkt. Om statens
löpande utgifter finansieras med skattemedel och andra verkliga inkomster,
innebär detta, att den totala monetära köpkraft, som användes till
ätt på marknaden efterfråga varor och tjänster, härigenom varken ökas eller
minskas. I så måtto rubbar alltså statsregleringen ej den balans mellan efterfrågan
och tillgång på varor och tjänster, som måste upprätthållas för
ätt prisnivån ej skall få en tendens att röra sig uppåt eller nedåt. En överbalansering
av budgeten betyder däremot vanligen, att köpkraft i viss utsträckning
indrages, en underbalansering åter att köpkraften ökas. Det köpkraftstillskott
som en underbalansering i och för sig tillför marknaden får
vägas mot den köpkraftsminskning som finansieringen av underskottet kan
medföra, om den sker genom upplåning i fria marknaden. I nuvarande
läge medför den tillfälliga, stora kassahållning hos företag och enskilda som
är disponibel för placering, att den köpkraftsminskande effekten av en statlig
upplåning framstår som till sin storlek oviss.

Av budgetbalanseringens inflytande på köpkraftsutvecklingen har man
dragit den slutsatsen, att marknaden under nedgångstider borde stimuleras
genom underskottsbudgetering men att å andra sidan i uppgångstider ett
prisstegrande överflöd på köpkraft borde såvitt möjligt neutraliseras genom
en överbalansering av budgeten. Dessa penningpolitiska synpunkter på
budgetbalanseringen äro av omedelbar vikt i dagens situation, där risker finnas
för en fortgående allmän köpkraftsökning med därav betingad prisstegring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

7

Det aktuella läget ur statsfinansiell synpunkt.

Den för löpande budgetår fastställda riksstaten är jämnt balanserad. Utvecklingen
under hösten har emellertid gjort det nödvändigt att för försvarsändamål
av olika slag disponera medel till belopp, vida överstigande
de i riksstaten anvisade. Samtidigt har risk uppkommit för att vissa statliga
inkomster komma att inflyta med väsentligt mindre belopp än tidigare
beräknats. En överslagsberäkning, för vars grunder jag får närmare redogöra
i ett senare sammanhang, ger vid handen, att berörda faktorer tillsammans
kunna befaras leda till ett budgetunderskott på 500 å 600 miljoner
kronor, örn icke motåtgärder vidtagas.

En överflyttning av utgifter på framtiden av den omfattning, det angivna
underskottet skulle representera, kan icke anses finansiellt riktig. Visserligen
är det sant, att utgifter för försvarsändamål, avseende materiel
och andra varaktiga nyttigheter, i stor utsträckning komma framtiden till
godo och därför ur den här närmast anlagda synpunkten ej i sin helhet
kräva omedelbar täckning. Men häremot måste vägas, att även kommande
år kunna belastas med omfattande utgifter för likartade ändamål och
att en underlåtenhet att nu täcka de extraordinära försvarsutgifterna därför
kan befaras leda till en icke rimlig finansiell belastning i framtiden. Slutsatsen
synes bli, att en underbaiansering ur rent finansiell synpunkt visserligen
nu kan anses tillåtlig men att underskottet måste hållas inom måttliga
gränser, snävare ju mera pessimistisk man har anledning vara rörande
den framtida utvecklingen av försvarsbehoven.

Det aktuella läget ur allmänna ekonomiska synpunkter.

Den bedömning av finansieringsfrågan, som sålunda synes bli resultatet
av ett övervägande ur mera begränsade statsfinansiella synpunkter, måste
emellertid i nuvarande läge ytterligare prövas under hänsynstagande till den
sannolika utvecklingen hos produktionen, priserna och penningvärdet. När
man som mål för prispolitiken uppställer förhindrandet av en prisstegring
orsakad av köpkraftstillskott, blir en underbaiansering av budgeten och den
därmed förknippade köpkraftsökningen ur penningpolitisk synpunkt tillåtlig
endast under vissa bestämda förutsättningar. Den kan tillåtas örn och i den
mån den framstår som ett korrektiv mot en av andra orsaker framkallad
köpkraftsminskning på marknaden eller örn och i den mån den kan motvägas
genom en motsvarande, med penningpolitiska medel vunnen respektive
av de statliga utgifternas inriktning eller beskattningen framkallad köpkraftsminskning.
Ett ståndpunktstagande till frågan om budgetens balansering
förutsätter under dessa omständigheter tydligen i första hand en
prövning av den fria köpkraftsutvecklingen — eller m. a. o. den köpkraftsutveckling
som är att vänta, om man tills vidare bortser från möjligheten
av kreditpolitiska åtgärder och från budgetutformningens egen inverkan på
situationen — men därjämte också en diskussion av hur köpkraften kan påverkas
på penningpolitisk väg eller av statsutgifternas inriktning och be -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

skattningen. Ett försök till bedömning av vissa för den fria köpkraftsutvecklingen
bestämmande faktorer har gjorts i en för finansdepartementets
räkning utarbetad promemoria som torde få bifogas protokollet i detta ärende
(Bilaga A). Här torde jag först få angiva några huvudsynpunkter på
detta spörsmål för att därefter övergå till de båda andra, nyss angivna frågorna.

I ett läge av den art som nu möter kan den ökade varuknappheten, såsom
jag vid motiveringen av förslaget om överföring på staten av vissa krigsrisker
vid import utvecklat, tänkas ge upphov till primära prisstegringar av sådan
omfattning, att resultatet blir vinster och inkomstökningar, vilka komma
att bilda underlaget för en stegring av den monetära efterfrågan.
Denna köpkraftsökning föranleder i sin tur sekundära prisstegringar,
vilka ge upphov till nya vinster etc. De vidtagna och planerade åtgärderna
mot obefogade prisstegringar avse att förhindra en dylik utveckling. En förutsättning
för att dessa åtgärder skola leda till önskat resultat, är givetvis att
starka spänningar mellan utbud och efterfrågan förebyggas, vilket bland
annat innebär, att åtgärderna måste vidtagas på ett så tidigt stadium, att den
befarade köpkraftsökningen kan effektivt motarbetas. Lyckas man ej med
detta, blir det synnerligen vanskligt att sedan förhindra den fortgående prisstegringen
genom mera generellt verkande medel, vilka knappast kunna undgå
att i vissa hänseenden påverka näringslivet på ett skadligt sätt.

En ökning av den totala köpkraften kan även befaras, om den allmänna
lönenivån under påverkan av höjda levnadskostnader skulle börja röra sig
uppåt. Under nuvarande förhållanden bleve nämligen resultatet av en mera
kraftig lönestegring sannolikt en allmän höjning av inkomsterna, som kunde
få mycket vittgående konsekvenser för prisutvecklingen. Ett liknande resultat
kan förväntas, örn andra befolkningsgrupper pressa upp sina inkomster.

I köpkraftsökande riktning verkar även en minskning av sparandet. Örn
konsumenterna i större utsträckning än förut använda sin inkomst till varuinköp,
kommer den allmänna balansen mellan efterfrågan och tillgång tydligen
att förskjutas i prisstegrande riktning. Den internationella oron har i
vårt land gett anledning både till att sparande, som eljest varit att förvänta,
underlåtits och till att redan förefintligt sparkapital uttagits från bankerna
och använts till varuinköp.

Samma verkan som av en minskning av sparandet har man att vänta från
en ökning av investeringarna. Krisen torde hittills lia hämmat den normala
investeringsverksamheten. Men om kriget fortgår och vårt land står
utanför konflikten, har man erfarenhetsmässigt att räkna med möjligheten
av en krigskonjunktur med omfattande nyinvesteringar inom nya produktionsområden.
En viss nyinvesteringsverksamhet blir en nödvändig följd
av produktionens anpassning efter ändrade marknadsförhållanden.

I köpkrafts minskande riktning verkar i första hand den produktionsinskränkning
som inträtt eller är att vänta inom våra viktigare ex -

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

9

portindustrier oell inom byggnadsindustrien samt vissa service-industrier.
Den minskade aktiviteten på dessa områden medför en direkt inkomstreduktion
för de i produktionen delaktiga och därutöver en minskning av intäkterna
inom de produktionsgrenar, som indirekt beröras av den primära produktionsbegränsningen.

Den nu omnämnda produktionsinskränkningen återspeglar i en del fall försämringen
i produktionens aktuella eller förväntade avsättningsmöjligheter;
främst gäller detta exportföretagen. I andra fall har den inträdda eller
hotande minskningen i försörjningen med vissa materialier gjort sitt inflytande
gällande. I det sistnämnda hänseendet kan trycket kanske i viss mån
lättas, i samma mån som materialbesparande förändringar i produktionstekniken
hinna att genomföras eller ersättningsvaror kunna frambringas.

Även utöver vad ovan nämnts kan man i nuvarande situation vänta sig en
köpkraftssänkande effekt av utrikeshandeln. För den händelse importen
kvantitativt sett hävdas trots höjda priser och försvårad tillförsel -—- vilket nu
är fallet — blir resultatet nämligen en reduktion av den köpkraft, som står
till förfogande för efterfrågan av hemmamarknadsvaror. Producenterna av
dessa få alltså minskade inkomster, vilket innebär, att den totala köpkraften
inom landet successivt reduceras.

Här ha de olika faktorerna bedömts med hänsyn till sina direkta verkningar
på köpkraften. Det bör ej förbises, att de även medföra betydelsefulla
återverkningar på kredit marknaden, varigenom köpkraften påverkas
på ett mera indirekt sätt. En minskning av sparandet, som efter vad
nyss nämnts primärt är en köpkraftsökande faktor, medför sålunda samtidigt
en ökad stramhet på penningmarknaden, som påverkar köpkraften i
sänkande riktning. Detsamma gäller en investeringsökning. När det blir fråga
om förändringar i utrikeshandeln, gå däremot de direkta och indirekta
verkningarna på köpkraften inom landet i samma riktning. Det har ovan
förutsatts att en nedgång av exporten kan förväntas, under det att importen
troligen åtminstone till en tid kan bättre upprätthållas. I alla händelser
framstår en ökning av importöverskottet såsom sannolik. När de tillgångar,
som användas för finansieringen av detta överskott, fråndragas den inhemska
penningmarknaden, blir följden en åtstramning, som givetvis verkar i
köpkraftsminskande riktning och alltså på ett effektivt sätt förstärker den
primära effekten av utrikeshandelns omläggning. Denna tendens förstärkes
ytterligare, i den mån utlandet tar hem i Sverige placerade medel, och kan
bli mycket kraftig örn en kapitalexport skulle komma till stånd genom överflyttning
av inhemska kapitaltillgångar till utlandet, en eventualitet som
kan tänkas bli aktuell vid en tillspetsning av det utrikespolitiska läget.

En avvägning mellan de här nämnda köpkraftsökande och köpkraftsminskande
faktorerna i dagens marknadsläge erbjuder stora vanskligheter.
Det är dock knappast för djärvt att antaga, att de produktionsinskränkningar,
som redan inträtt eller äro att emotse till följd av otillräcklig försörjning
med materialier, jämte förskjutningarna inom utrikeshandeln, kom -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

ina att fälla utslaget och att den fida marknadsutvecklingen därför kominer
att gå i riktning mot minskad köpkraft. De reservationer som måste göras
till denna slutsats framgå av det anförda; jag vill bär blott erinra om förutsättningen,
att några större primära inkomststegringar ej komma till
stånd. Skulle antagandet örn en utveckling mot minskad köpkraft visa sig
riktigt, finnes i motsvarande mån utrymme för en underbalansering'' av budgeten.
Möjligheten av en annan marknadsutveckling än den här antagna
gör det emellertid påkallat att pröva i vad mån staten själv kan bidraga till
skapandet av ett sådant utrymme för finansiering med lånemedel. Om därvid
alltjämt bortses från budgetutformningens inflytande, kommer frågan
att gälla statens möjligheter till köpkraftsminskande åtgärder på kreditmarknaden.

Bland de tänkbara kreditpolitiska åtgärderna är en räntehöjning enligt
den gängse uppfattningen den tekniskt minst betänkliga formen för en
åtstramning av marknaden. Den fria marknadsutvecklingen har redan
själv medfört en viss sådan åtstramning, i det att räntan på långa krediter
pressats upp. De korta räntorna ha blott i begränsad utsträckning följt
med i denna utveckling. Tendenser ha även framträtt till en kvantitativ
begränsning av kreditgivningen. Dessa förändringar stå, såsom nyss antytts,
i växelverkan med vissa av de tidigare berörda förskjutningarna. I
räntestegrande riktning verkar sålunda nedgången i sparandet — till vilken
kommit uttag från kreditinrättningar i syfte att öka enskilda företagares eller
medborgares egna kontanta kassor —- och minskningen i inkomsterna inom
exportindustrierna såväl som en fortsatt stor import. Räntehöjningen motverkas
tydligen genom att kreditefterfrågan för enskilda investeringar får
antagas vara vikande.

När man går att bedöma statens möjligheter att på kreditpolitisk väg begränsa
köpkraften, måste man beakta att en höjning av utlåningsräntorna
är ett tveeggat vapen som för närvarande måste handhas med försiktighet.
Såsom de uppgifter, som framlagts i den tidigare nämnda promemorian
äro ägnade att visa, kan en höjning av den allmänna räntenivån befaras allvarligt
pressa vissa näringsområden, som redan av andra skäl fått sitt läge
väsentligt försämrat och där sysselsättningen därför nedgått eller hotar att
nedgå. I den mån ett allmänt verkande tryck på prisnivån ernås, köpes det
för närvarande till priset av en sådan skärpning av depressionstrycket för viktiga
produktionsgrenar. Man måste vidare för närvarande räkna med att
höjda utlåningsräntor på vissa områden kunna betyda höjda priser. Framför
allt bör man ej förbise, att effekten på bostadsmarknaden av en räntehöjning
nu kan bliva en stegring av hyresnivån.

En höjning av endast inlåningsräntorna skulle till sin verkan vara övervägande
gynnsam. Utrymmet för en isolerad höjning av nämnda räntor är
dock för närvarande obetydligt. Effekten på sparandet av den möjliga höjningen
är mycket svår att bedöma men bör icke överskattas.

Skall man på kreditpolitisk väg åstadkomma en motvikt mot en underbalansering,
synes detta under angivna omständigheter få ske i första hand

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

11

genom planmässig kreditransonering, detta icke minst med tanke på att
effekten av ingripandet då kan bättre avvägas efter marknadsläget. Situationen
blir givetvis omkastad för den händelse en krigskonjunktur skulle
börja utveckla sig och den enskilda investeringsverksamheten skulle i större
utsträckning ökas; en allmän räntehöjning kommer då att framstå som påkallad.
Jag vill i detta sammanhang erinra örn att Kungl. Maj:t den 3 november
1939 meddelat beslut om upprättandet av en särskild nämnd, med
uppgift att följa utvecklingen på kreditmarknaden och utgöra ett forum för
överläggningar mellan representanter för de för denna utveckling närmast
ansvariga statliga och enskilda institutionerna.

Budgetens balansering och kreditvillkorens gestaltning äro samordnade
led i den ekonomiska politiken. Här har närmast diskuterats, vilka gränser
marknadsläget sätter för utnyttjandet av kreditpolitiken såsom medel
att stödja en viss finanspolitik. Med lika stort fog kan dock omvänt frågas,
vilka gränser de statsfinansiella förhållandena uppdraga för en anpassning
av budgetens utformning efter den ur marknadssynpunkt lämpliga kreditpolitiken.
I den mån det anses önskvärt att undvika räntehöjningar, bör
tydligen redan denna omständighet föranleda, att statens utgifter och låneanspråk
begränsas i den omfattning förhållandena det medgiva.

Det nu sagda hänför sig närmast till kreditpolitiska åtgärder på den inhemska
marknaden. Staten kan emellertid även genom att reglera växelkurserna
och kapitalrörelserna i förhållande till utlandet påverka det möjliga
utrymmet för en underbalansering av budgeten. Detta utrymme ökas
tydligen, i samma mån som de utländska växelkurserna hållas på en relativt
låg nivå, varvid uppkommande importöverskott med köpkraftsminskande
och räntehöjande verkan finansieras med tillgängliga valutareserver. En
sådan valutapolitik har även genom sitt prissänkande inflytande en köpkraftsbegränsande
verkan.

Jag kommer så till slut till frågan om budgetutformningens egen inverkan
på utvecklingen. Jag har redan förut angivit storleksordningen av den utgiftsökning,
som kan emotses, och skall nu tillfoga några anmärkningar rörande
effekten på den totala köpkraften av de statliga utgifternas inriktning
och valet av inkomstkällor.

Det väntade budgetunderskottet kan återföras på ökade utgifter med väsentligt
olika inverkan på marknadsläget. Jämte de ökade personalkostnaderna
äro de stora materialinköp, som äro avsedda att verkställas under
året, i detta sammanhang av intresse.

Vid överföring av personal till militär tjänst från enskild komma de ökade
statliga utgifterna att i huvudsak motvägas av minskade utbetalningar från
privata arbetsgivare. En sammanlagd inkomstökning kan visserligen tänkas,
i den mån inkallelserna till militär tjänst föranleda, att tidigare arbetslösa
vinna anställning, men häremot får vägas, att inkallelserna ofrånkomligen
medföra rubbningar i produktion och handel, som i sig tendera alt minska
köpkraften.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Om de ökade materialinköpen — såsom nu är fallet — måste ske vid relativt
fullständigt kapacitetsutnyttjande i de berörda industrigrenarna och
om nian tillåter att varufördelningen mellan staten och enskilda avnämare
av materialierna ifråga bestämmes genom en prishöjande konkurrens örn
varorna, få statsinköpen en omedelbar köpkraftseffekt av vittgående betydelse.
Om åter varufördelningen kan ordnas genom ett planmässigt tillgodoseende
av olika behov till skäliga priser, komma även de statliga materialinköpen
att motvägas av minskade inköp från andra håll. Totaleffekten avstatsutgifternas
ansvällning kan i detta fall, om prishöjningar utöver påvisbara
kostnadsökningar ej komma till stånd, tänkas mer än kompenserad genom
de produktionsinskränkningar i enskild verksamhet sorn framtvingas
av nödvändigheten att disponera vissa förnödenheter för försvarsändamål.
Här angivna verkningar kunna dock endast påräknas på relativt kort sikt,
innan den ökade efterfrågan på materiel hunnit ge upphov till kapacitetsutvidgningar.

Vad slutligen angår statliga utlägg för övertagande av redan förefintliga
kapitalföremål från enskilda, blir effekten härav på köpkraftsutvecklingen
beroende på örn säljarna använda de erhållna medlen för inköp av konsumtions-
eller investeringsvaror, eller om de sätta in dem å bankräkning
eller placera dem i värdepapper. Endast i det förra fallet framträder en direkt
köpkraftsökning.

Sammanfattande kan sägas att de ökade statsutgifterna icke böra medföra
en lika stor köpkraftsökning, eftersom de med nödvändighet i viss utsträckning
motvägas genom minskade utbetalningar från enskilda. Betydelsen av
denna kompensation ökas på nyss angivna grunder, i den mån prissättning
och varufördelning kan bli föremål för reglering så att fortgående prishöjningar
undvikas. Läget gestaltade sig år 1933 i här diskuterade hänseenden
annorlunda än nu, eftersom den i konjunkturpolitiskt syfte beslutade statliga
anläggningsverksamheten då föranledde utnyttjandet av arbetslösa och av
eljest oanvänd produktionskapacitet.

Vid bedömningen av den statliga utgiftspolitikens inverkan på situationen
har man även att taga hänsyn till inflytandet av de besparingar på vissa för
löpande år anvisade anslag, som anmälas i annat sammanhang denna dag.
Beträffande omfattningen och betydelsen av dessa utgiftsbegränsningar får
jag hänvisa till vad jag därvid anför.

Även om ett budgetunderskott av den nu aktuella storleksordningen endast
till en del balanseras av ökade skatteintäkter synes en omedelbar och väsentlig
ökning av skattebördan vara ofrånkomlig. Den ekonomiska effekten
av en sådan skattehöjning är svårbedömd. Men i ett läge då riskerna
verka hämmande på företagandet är det snarast att vänta, att den av skattehöjningen
framkallade begränsningen av köpkraften — trots möjligheten
av att beskattningen frigör medel som legat steriliserade i kassor — skall
överstiga den direkta indragningen av medel till statskassan; man får i detta
sammanhang icke heller förbise, att skattehöjningen bör verka åtstramande
på penningmarknaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

13

Det anförda gäller närmast en skärpt beskattning av inkomst- och förmögenhet.
Verkningarna av indirekta skatter på den totala köpkraften gå
sannolikt i huvudsak i samma riktning, men kunna växla beroende på i vilken
mån skatten kommer att bäras av konsumenterna respektive av produktionen
eller handeln.

Sammanfattning och slutsatser.

En viss underbalansering av budgeten har tidigare angivits vara finanspolitiskt
motiverad i nuvarande läge. Av vad jag här anfört torde framgå,
att en underbalansering av den omfattning, som därvid ifrågasatts, icke
behöver möta invändningar ur penningpolitisk synpunkt trots dess inflytande
i köpkraftsökande riktning. Denna uppfattning bygger främst därpå,
att produktionens och utrikeshandelns utveckling såväl som förändringarna
i kreditsituationen få antagas leda till en nedgång i köpkraften under den
tid som här är av intresse. Av vikt är dock även, att de statliga utgifternas
inriktning medför, att utbetalningarna icke representera ett motsvarande
köpkraftstillskott till marknaden, och att den oförmedlade, starka ökningen
av skattetrycket får antagas utöva ett köpkraftsbegränsande inflytande av
betydande räckvidd. Risk för en inflatorisk verkan av ett budgetunderskott
synes under dessa förhallanden föreligga blott örn olika befolkningsgrupper
skulle utnyttja läget för att pressa upp sina inkomster eller om man skulle
misslyckas att genom priskontrollerande åtgärder förhindra att primära
prishöjningar i större omfattning vidtagas i förväntan örn en fortgående
allmän prisstegring och med stöd i sjunkande sparande. Ingen av dessa båda
risker kan väsentligt minskas genom räntehöjningar av den storlek, varom
för närvarande kan vara tal.

Mot bakgrunden av de överväganden jag här framlagt har jag funnit
lämpligt, att det förväntade budgetunderskottet till ungefär hälften täckes
genom upptagande av nya skatter. Skattebördan torde böra fördelas ungefär
jämnt mellan direkt och indirekt beskattning, varvid jag utgår från att avvägningen
mellan de olika skatterna skall ske med utgångspunkt från den
beräknade inkomsten för helt år. Jag har sålunda ansett mig böra förorda, att
ett belopp av omkring 150 miljoner kronor uttages genom en ny direkt skatt,
förslagsvis benämnd värnskatt. Den indirekta beskattningen synes mig böra
fördelas å följande skatteobjekt, nämligen tobak, spritdrycker, maltdrycker,
läskedrycker, kaffe, industrisocker, bensin och vissa offentliga nöjen. Sedan
förslag till de ifrågasatta indirekta skatterna framlagts torde jag få anmäla en
sammanfattande inkomstberäkning, verkställd under beaktande av den tendens
till nedgång i den allmänna köpkraften varmed jag ansett mig böra
räkna. Skatterna på tobak, spritdryrcker, maltdrycker och kaffe torde kunna
antagas ge sammanlagt något över 100 miljoner kronor. Det belopp som
därefter erfordras för att bringa skattesumman upp i det avsedda beloppet
av 150 miljoner kronor skulle falla på de övriga nyss nämnda skaf teobjekten.

14

Kungl. Maj-.ts proposition nr 78.

Värnskatten.

Med tanke på den betydelse även ur penningpolitisk synpunkt som tillkommer
en skärpt direkt beskattning i nuvarande läge har det vid övervägande
av olika möjligheter till utformning av den av mig förordade beskattningen
varit en vägledande synpunkt, att skatten bör upptagas snarast möjligt
under innevarande budgetår. Då de ordinarie terminerna för kronouppbörden
äro förlagda till mitten av november samt till tiden kring månadsskiftet
april—maj, synes början av februari månad nästa år vara den
lämpligaste tidpunkten för uppbörden av värnskatten. En annan utväg, som
emellertid ej utan starka skäl bör väljas, är att flytta den ordinarie andra
uppbördsterminen till februari samt förlägga värnskatteuppbörden till den
sålunda ledigblivna tiden kring den 1 maj.

Då värnskatten skall användas till täckande av utgifter under löpande
budgetår, kan det synas naturligt att vid skattens utformning på ett eller
annat sätt anknyta till de för budgetåret redan beslutade direkta statsskatterna.
Detta skulle innebära, att 1939 års taxering lades till grund för värnskatten,
som alltså finge i regel utgå på 1938 års inkomster.

Även andra möjligheter för värnskattens anordnande ha emellertid undersökts.
En sådan utväg, som framförts i den allmänna diskussionen, är
att värnskatten —- i viss analogi med vad som gällde för 1914 års värnskatt
— baserades ej på 1939 års taxering utan på ett medeltal av t. ex.
de tre senaste årens taxeringar. Enligt min mening är dock en dylik anordning,
fastän naturlig vid en beskattning av engångskaraktär, mindre lämplig
beträffande en tilläggsbeskattning av nu förevarande slag, som man icke
torde våga betrakta som helt tillfällig under annan förutsättning än av en
snabb avveckling av den nuvarande krisen. Tvärtom finner jag det i detta
fall vara mer än eljest angeläget att skatten knytes till en så sen taxering
som möjligt. Man bör nämligen enligt min uppfattning eftersträva en avvägning
av värnskatten som i möjligaste mån tar hänsyn till vars och ens
skatteförmåga då behovet av tilläggsbeskattningen framkom och skatten skall
erläggas.

Från nu anförda synpunkter borde den extra beskattning varom här
är fråga helst grundas på 1940 års taxering och alltså avse 1939 års inkomster.
Då skatten såsom förut framhållits skall utgå under budgetåret
1939/40, bleve den — oavsett örn den finge särskild beteckning samt debiterades,
inbetalades och indreves för sig — att betrakta såsom ett förskott
å den statsskatt, som i vanlig ordning av nästa lagtima riksdag kommer att
fastställas för budgetåret 1940/41 och som i sig borde inrymma även det
belopp som sålunda förskottsvis inbetalats. Med en sådan anordning skulle
man, förutom att värnskatten baserades på ett senare års inkomster, vinna
en jämnare och bättre avvägning av skattebördan mellan skattskyldiga i
olika inkomstlägen inbördes. Genom att anordna skatten såsom en definitiv
skatt för nu löpande budgetår kommer nämligen skatten att få fast -

Kungl. Maj:ts proposition nr 78-

15

ställas efter något grövre normer än som skulle ske vid uppgörandet av
eventuellt nya skalor för den samlade beskattningen för budgetåret 1940/41,

De ingående undersökningar jag låtit verkställa rörande möjligheten att
låta värnskatten avse 1939 års inkomster ha emellertid visat att så stora
praktiska svårigheter härvid skulle möta, att jag nödgats avstå från att nu
föreslå en sådan anordning. Detta negativa resultat är huvudsakligen att tillskriva
den nuvarande, otidsenliga häradsskrivareorganisationen, främst dess
bristande elasticitet vid tillfällig, mera avsevärd ökning av arbetsbördan.
Med hänsyn till spörsmålets vikt och då möjligheter till en lösning i viss
form av frågan vid en senare tidpunkt ej helt saknas, torde jag få något närmare
redogöra för de olika uppslag till lösning, vilka varit föremål för överläggningar
inom finansdepartementet med representanter för de myndigheter
som beröras av frågan. Jag torde här böra förutskicka att antalet till
värnskatt skattskyldiga kan uppskattas till c:a 1.6 miljoner.

En av de diskuterade möjligheterna innebär i korthet att skatten skulle
debiteras på grundval av 1939 års taxering och uppbäras i februari eller
april/maj 1940. Härefter skulle vid debiteringen av den ordinarie skatten
på hösten 1940 för varje skattskyldig, som påförts värnskatt, avdrag ske
med värnskattens belopp. Vore värnskatten större än den ordinarie skatten,
finge den överskjutande delen restitueras. Ett genomförande av denna
anordning har särskilt i två avseenden visat sig stöta på svårigheter,
som för landsbygdens del från häradsskrivarehåll betecknats såsom oöverstigliga.
Genom den flyttning av skattskyldiga, som ägt rum mellan 1939
och 1940 års taxeringar och som torde omfatta c:a 10 procent av hela antalet,
skulle uppkomma ett orimligt stort och delvis resultatlöst arbete vid fastställande
för nyinflyttade av avdraget för värnskatt. Det vidlyftiga avräkningsförfarande,
som skulle äga rum vid den till tiden knappt tillmätta debiteringen
av den ordinarie uppbörden, skulle tynga debiteringsarbetet på sådant
sätt att detta allvarligen äventyrades. Att flytta novemberuppbörden
till december vore icke möjligt, enär häradsskrivarna då vore fullt sysselsatta
med mantalsskrivningarna. Genom en dylik ändring av uppbördstiden
skulle man för övrigt komma tillbaka till förhållandena före kronouppbördens
delning. Vid genomförandet av sistnämnda reform rådde enighet örn
att skatteuppbörd borde undvikas under julmånaden.

Ett annat alternativ är att debitering av värnskatten skedde i maj eller
juni 1940 på grundval av en preliminär taxering. Denna finge äga rum
alltefter det deklarationsmaterialet inkommit och i allmänhet ske med ledning
endast av de skattskyldigas egna uppgifter. Därefter skulle liksom
enligt det förra alternativet avräkning av värnskatten göras vid debiteringen
av den ordinarie skatten i november. De avgörande betänkligheter som i
sistnämnda avseende riktades mot det första alternativet skulle alltså kvarstå;
däremot skulle, eftersom fråga vore örn ett och samma års taxering, de
skattskyldiga lätt återfinnas vid avräkningen av värnskatten. Beträffande
den preliminära taxeringen lia yppats farhågor för att denna skulle förrycka
den ordinarie taxeringen och från taxeringsnämndsordförandena taga tid,

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

som hellre borde ägnas det egentliga taxeringsarbetet. Härvid är att märka,
att särskild längd över den preliminära taxeringen torde få upprättas
samt att även vid denna hänsyn till ortsavdragen måste tagas och alltså
s. k. bankning verkställas i en eller annan form. Å andra sidan kunde
möjligen debiteringen av värnskatten i detta fall i förenklad form ombesörjas
av taxeringsnämndsordförandena.

Slutligen har undersökts ännu en utväg som möjligen kan finnas mera
framkomlig än de förut omtalade. Den innebär i korthet följande. Vad
den skattskyldige vid uppbörd i februari eller maj 1940 erlagt i värnskatt

— grundad antingen å 1939 års taxering eller å preliminär taxering 1940

— skulle icke såsom enligt de andra alternativen ex officio avdragas vid
debiteringen av den ordinarie skatten. Det skulle i stället ankomma å den
skattskyldige själv att vid inbetalningen av sistnämnda skatt å första uppbördsterminen,
på postanstalt eller, för magistratsstädernas del, vid uppbördsstämma
eller i bank, avlämna kvitterad debetsedel (eller indrivningskvitto)
å inbetald värnskatt och få denna avräknad å det belopp, som eljest
skolat inbetalas vid uppbördstillfället. Kvittot å värnskatt skulle alltså
i den skattskyldiges hand gälla såsom kontanter vid inbetalning av den
definitiva skatten för budgetåret. Därest värnskatten skulle överstiga den
ordinarie skatten vid första uppbördstillfället, torde även den vid andra
uppbördstillfället förfallande delen av sistnämnda skatt få inbetalas för att
värnskatten skulle få gå i kvittning mot den ordinarie skatten. Vore värnskatten
större än hela den ordinarie skatten, skulle den överskjutande
delen få restitueras, förslagsvis av länsstyrelsen; en sådan utväg torde få
stå öppen även för den som av en eller annan anledning ej företett värnskattekvittot
utan måst erlägga bela den ordinarie skatten. Under den tid
som stått till förfogande har ej kunnat utrönas huruvida det nu skisserade
systemet är tekniskt genomförbart. Det synes mig troligt, att arbetet vid
den ordinarie uppbörden — alltså för postanstalterna, uppbördsavdelningarna
vid länsstyrelserna, kronouppbördstjänstemännen i städerna och i vissa
fall bankerna -— skulle tyngas i avsevärd mån samt att redovisning och
kontroll skulle bliva besvärligare än förut. Postverkets ersättning för arbetet
med uppbörden skulle naturligen få ökas betydligt. Vissa spörsmål
rörande restindrivningen av värnskatten och dess förhållande till den ordinarie
uppbörden synas dessutom komplicera frågan.

Då det sålunda icke befunnits möjligt att för närvarande lägga fram förslag,
syftande till att värnskatten slutligen skulle komma att avse 1939 års inkomster,
torde man få vara hänvisad till att låta 1939 års taxering utgöra
grundvalen för skatten samt därvid söka genom särskilda anordningar bereda
lindring för skattskyldiga i ömmande fall, då skatteförmågan uppenbarligen
försämrats efter nämnda taxering. Jag anser dock, att möjlighet tillsvidare
bör lämnas öppen till ett förverkligande av förslaget att avräkna värnskatten
å den ordinarie skatten för nästa budgetår, därest ett sådant förfarande
skulle visa sig vara tekniskt genomförbart utan alltför stora kostnader
och utan eftersättande av nödig kontroll å uppbörden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

17

Beträffande grunderna för värnskattens utgörande synas mig i nuvarande
läge övervägande skäl tala för att ett procentuellt tillägg göres till den statliga
inkomst- och förmögenhetsskatten av sådan storlek att det avsedda beloppet
erhålles. Örn detta, i överensstämmelse med vad tidigare anförts, icke
bör understiga 150 miljoner kronor, måste värnskatten utgå med 50 procent
av den år 1939 debiterade statliga inkomst- och förmögenhetsskatten. Jag
förordar alltså att förslaget utformas i enlighet härmed.

För belysande av verkningarna av förslaget ha uppgjorts tabeller, utvisande
för fysiska personer värnskatt samt sammanlagda direkta statsskatter för
budgetåret 1939/40 i absoluta belopp och procenttal dels vid vissa beskattningsbara
belopp (tabell 1), dels för ensamstående skattskyldig samt makar
med två barn i ortsgrupperna I och V med endast arbetsinkomst (tabell 2),
dels ock vid vissa kombinationer av inkomst och förmögenhet under förutsättning
av enbart förmögenhetsinkomst och 3 % avkastning å förmögenheten
(tabell 3). Tabellerna torde få såsom bilaga fogas till dagens protokoll
(Bilaga B).

Enligt beslut av årets lagtima riksdag har den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
uttagits med 120 % av bottenskattens grundbelopp. För
skattskyldiga i lägsta inkomstskiktet (beskattningsbara belopp upp till 3,000
kronor), där bottenskattens grundbelopp är 4.5 %, har inkomst- och förmögenhetsskatten
alltså utgjort 5.4 %>. Med tillägg av värnskatt, 2.7 %>, skulle
för detta skikt den sammanlagda skatteprocenten bliva 8.1. För högsta
skiktet (beskattningsbara belopp i den mån de överstiga 200,000 kronor) utgör
skatteprocenten enligt de för budgetåret 1939/40 fastställda grunderna
7.8 för bottenskatten och 28 för tilläggsskatten eller tillhopa 35.8. Värnskatten
skulle med sina 17.9 % höja den sammanlagda skatteprocenten för
detta skikt till 53.7. Av tabell 1 kan utläsas att den genomsnittliga skatteprocenten
skulle, inberäknat värnskatten, bliva vid ett beskattningsbart belopp
å 4,000 kronor 8.55, vid 10,000 kronor 10.68, vid 25,000 kronor 17.29, vid
50,000 kronor 24.69, vid 100,000 kronor 32.60 och vid 400,000 kronor 46.92.

Det kan icke bestridas att genom den proportionella höjning av de sammanlagda
skalorna för bottenskatt och tilläggsskatt, som här föreslås, den
vid 1938 års statsskattereform gjorda avvägningen mellan olika inkomstskikt
rubbas. Detta beror icke endast därpå att för de högre inkomstskikten
den såsom fast tänkta tilläggsskatten genom värnskatten skidle förskjutas.
Även skikten upp till 8,000 kronors beskattningsbart belopp, för vilka tillläggsskatt
ej utgår, skulle i och med den föreslagna värnskatten komma upp
till en icke förutsedd uttaxering, motsvarande 180 % av bottenskattens
grundbelopp. Därest det nu erforderliga skattebeloppet skulle ha helt uttagits
genom höjning av den rörliga bottenskatten, hade krävts en uttagning
av bortåt 200 enheter av denna. En sådan uttagning skulle otvivelaktigt ha
ansetts innebära, att ramen för skattesystemet blivit sprängd, och skatteskalorna
hade måst omarbetas, därvid även tilläggsskatten fått kraftigt skärpas.
Enligt min mening är det icke osannolikt, att en sådan ny avvägning skulle
ha givit ett resultat som läge ganska nära det som nu nåtts genom den föreslagna
utformningen av värnskatten.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 78.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Av tabell 2 framgår, att för ren arbetsinkomst den sammanlagda statsbeskattningen
icke kommer att överstiga 45 å 50 % av inkomsten. När
det gäller förmögenhetsinkomster, där förmögenheten träffas även av den
särskilda skatten å förmögenhet, blir, såsom kan utläsas ur tabell 3, belastningen
avsevärt större. Vid en antagen förmögenhetsavkastning av 3 %
utgör den sammanlagda beskattningen, räknad i procent av inkomsten, vid
en förmögenhet å 100,000 kronor (inkomst 3,000 kronor) c:a 10 %, vid en
förmögenhet å 500,000 kronor (inkomst 15,000 kronor) c:a 30 °/o, vid en
förmögenhet å 1,000,000 kronor (inkomst 30,000 kronor) c:a 42 % och vid en
förmögenhet å 5,000,000 kronor (inkomst 150,000 kronor) c:a 72 °/o. Vid lägre
avkastning bli givetvis — oaktat reduktionsregelns inverkan vid den särskilda
skatten å förmögenhet — procenttalen än högre. Skattehöjningen hänför
sig emellertid till största delen till inkomstbeskattningen, i det att den
särskilda skatten å förmögenhet är oförändrad och förmögenlietsdelen vid
inkomst- och förmögenhetsbeskattningen endast utgör Vioo. Därest i undantagsfall
förmögenhet måste tillgripas för skattens erläggande — en situation
som för övrigt redan enligt hittills gällande grunder ej undgås då avkastningen
å förmögenheten varit ringa eller ingen — torde i nuvarande läge
och med tanke på värnskattens karaktär av uttaxering för helt extraordinära
utgifter berättigade invändningar häremot icke kunna göras. Jag vill
tillägga att för den händelse förmögenhetsbeskattningen måste ytterligare
skärpas frågan om en utvidgning av möjligheterna till erhållande av reduktion
av skatten bör upptagas till övervägande. Att skapa en särskild
reduktionsregel för värnskatten torde icke vara påkallat och lärer för övrigt
icke kunna genomföras på annat sätt än medelst en generell spärr avseende
den samlade statsbeskattningen och uttryckt i procent av inkomsten.
Då såsom nyss antytts redan enligt nuvarande grunder en mycket hög
procentuell belastning av inkomsten förekommer i de fall där förmögenheten
är stor men inkomsten ringa eller ingen, skulle en dylik spärr medföra,
att ifrågavarande förmögenhetsägare ej alls drabbades av värnskatten.
Ur de synpunkter som här anlagts å denna beskattning skulle ett dylikt
resultat icke vara tillfredsställande.

För aktiebolag och med dem jämställda kategorier — ekonomiska föreningar,
försäkringsanstalter, sparbanker och utländska bolag — skulle
värnskatten komma att utgöra hälften av 13 °/o eller 6.5 °/o och den sammanlagda
skatteprocenten för innevarande budgetår uppgå till 19.5 %.
För skattskyldiga som avses i 18 § 2 mom. c) förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt — ideella föreningar, stiftelser o. dyl. —
skulle den sammanlagda beskattningen komma att stiga från 6 till 9 °/o av
det beskattningsbara beloppet.

Såsom förut antytts torde, därest värnskatten slutgiltigt skall beräknas
på grundval av 1939 års taxering, det vara nödvändigt att bereda skattelindring
åt sådana skattskyldiga, som på grund av inkomstminskning skulle
oskäligt hårt drabbas av skatteskärpningen. I detta hänseende förordar
jag en bestämmelse av innehåll, att skattskyldig fysisk person må efter an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

19

sökan kunna helt eller delvis befrias från utgörande av värnskatt, därest
hans skatteförmåga i jämförelse med förhållandena under beskattningsåret
blivit i hög grad nedsatt på grund av långvarig sjukdom, arbetslöshet, militär
tjänstgöring, inträde i pensionsåldern, avsevärd försämring i av den
skattskyldige bedriven näringsverksamhet eller annan därmed jämförlig
omständighet samt synnerliga svårigheter med skattens gäldande till följd
därav finnas vara för handen. Motsvarande befrielse torde böra medgivas
oskift dödsbo.

Genom den föreslagna utformningen har stadgandet erhållit en jämförelsevis
restriktiv karaktär. För skattebefrielse eller nedsättning av skatten
erfordras icke blott att skatteförmågan blivit i hög grad nedsatt på grund
av någon av de uppräknade omständigheterna eller därmed jämförligt förhållande
(t. ex. bortfallande av eljest påräknelig inkomstkälla) utan även
att synnerliga svårigheter föreligga för den skattskyldige att erlägga skatten.
En inkomstminskning, som icke uppgår till en mycket avsevärd del
av den förutvarande inkomsten, torde fördenskull, åtminstone när det gäller
högre inkomster, ej medföra tillämpning av stadgandet. Befrielse eller
nedsättning kan naturligen i och för sig komma i fråga även beträffande
relativt höga skattebelopp. Är inkomsten även efter den inträdda försämringen
stor, torde dock skattelindring mera sällan kunna ifrågakomma.

I detta sammanhang torde något beröras den inverkan förefintligheten av
förmögenhet hos den skattskyldige bör få vid bedömande av frågor om skattebefrielse.
Härom synas särskilda regler icke kunna givas, utan vid prövning
av förevarande ärenden torde med ledning av den allmänna bestämmelsen
få i varje fall avgöras i vad mån befrielse bör medgivas. Det ligger för
övrigt i sakens natur att i samtliga hithörande fall den prövande myndigheten
bör ha ganska fria händer, dag vill tillägga att enligt min uppfattning
bör den omständigheten att en skattskyldig, vars inkomst mycket hårt beskurits
genom krisen eller av därmed jämförlig orsak, har ett sparkapital att
tillgå, ej förhindra tillämpning av stadgandet.

Den till grund för prövningen liggande jämförelsen är enligt den föreslagna
bestämmelsen avsedd att göras mellan den skattskyldiges genomsnittliga
skatteförmåga under beskattningsåret samt förhållandena därefter ända fram
till tiden för prövningen av ansökningen, d. v. s. början av år 1940. De i stadgandet
angivna särskilda omständigheterna (sjukdom, arbetslöshet etc.) kunna
ha inträffat när som helst efter beskattningsåret, ja till och med under
detta, nämligen i det fall, att de ännu ej kunnat nämnvärt påverka inkomsten
under beskattningsåret. Det bör framhållas, att därigenom att vid bedömningen
av behovet av skattelättnad hänsyn kan tagas till förhållandena i slutet
av 1939 och början av 1940, i vissa fall en större lindring kan erhållas än
örn 1939 års inkomster helt lades till grund för värnskatten. Det är nämligen
icke otänkbart, att en i slutet av 1939 hastigt inträdd försämring av den
skattskyldiges ekonomi ej kommit att i större grad inverka på den taxerade
inkomsten under året i dess helhet. I de flesta fall torde dock inkomstsiffran
för år 1939 bilda en god utgångspunkt vid den jämförelse som skall göras
med inkomsterna under beskattningsåret.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Beträffande frågan åt vilket organ avgörandet av ansökningar örn skattebefrielse
skall anförtros synes det mig för vinnande av enhetlighet lämpligt,
att prövningen sker länsvis. Taxeringsnämnderna kunna därför icke ifrågakomma
för uppgiften. Då särskilda organ för ändamålet icke torde böra tillskapas
utan tvingande skäl, har jag stannat vid att föreslå, att prövningen
av ifrågavarande ärenden skall tillkomma den särskilda prövningsnämnden
i länet. Denna nämnd, som består av tre ledamöter, vilka den ordinarie
prövningsnämnden utser inom sig, torde vara väl skickad att handhava denna
uppgift. Bland nämndens vanliga uppgifter märkas för övrigt ärenden
som äro i viss män likartade med de nu förevarande, nämligen ärenden rörande
skattebefrielse för dödsbon. Landshövdingen är vid nämndens sammanträden
ordförande med rättighet att deltaga i överläggningarna men ej i
besluten. Landskamrerare!! förbereder ärendenas handläggning och är föredragande
vid sammanträdena.

Den tidpunkt, då ansökningar om befrielse från eller nedsättning av
värnskatten senast skola vara inkomna, torde lämpligen böra sättas till den 15
februari 1940. Uppbördsterminen för värnskatten synes nämligen böra ha dessförinnan
gått till ända; meddelande örn möjligheten till skattebefrielse bör
tryckas å debetsedlarna. Nämnda dag är dessutom normalt den sista dagen för
ingivande av självdeklaration; tillgång till sådan torde ofta erfordras för ansökans
bedömande. En olägenhet med att ansökningstiden utlöper först efter
uppbördsterminen är naturligtvis att skattebefrielsen i regel kommer att ske
i form av restitution. Skattskyldiga som ingiva ansökan i god tid före uppbörden
och förete tillförlitlig utredning angående sin ekonomiska ställning
torde dock kunna få sina ansökningar prövade av nämnden så tidigt, att hänsyn
till nämndens beslut kan tagas redan vid debiteringen, eller i varje fall
innan indrivning hunnit äga rum.

Föreskrift synes böra givas örn skyldighet för prövningsnämnden att över
ansökan örn skattebefrielse höra vederbörande taxeringsnämndsordförande.
Denne äger vanligen själv nödig personkännedom och kan örn så behövs lätt
inhämta tillförlitliga upplysningar örn sökanden hos någon av ledamöterna
i taxeringsnämnden. Att höra själva nämnden torde vara för tung apparat
för ifrågavarande fall, som böra komma till ett snabbt avgörande.

För att markera den skyndsamhet varmed förevarande ärenden böra
handläggas torde stadgas att särskilda prövningsnämnden skall ha avslutat
sitt arbete med dessa före den 1 maj 1940.

I övrigt torde taxeringsförordningens föreskrifter rörande särskild prövningsnämnd
böra äga motsvarande tillämpning, dock med den avvikelsen,
att kammarrätten skall vara sista instans i förevarande ärenden, i likhet med
vad fallet är beträffande mål örn virkestaxering och i allmänhet mål om
fastighetstaxering. Ur synpunkten av önskvärdheten av enhetlig praxis
skulle vid en tillfällig lagstiftning som den nu ifrågavarande ett avgörande
i högsta instans icke få någon betydelse.

I enlighet med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet utarbetats
förslag till förordning om värnskatt. Beträffande innehållet i förordningen
torde utöver vad förut sagts följande få framhållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

21

1 och 2 §§ upptaga grunderna för skattens utgörande. Enär fråga är om
debitering och ej taxering, komma alla de ändringar i taxeringen till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1939, som komma att vidtagas i
högre instans, att automatiskt påverka värnskattens belopp. Eftertaxeringar
för tidigare år än 1939, vidtagna sistnämnda år, drabbas ej av värnskatten.
För att ej arbetet med debitering och uppbörd skall onödigt tyngas, föreslås
att utskyldsbelopp, som skulle understiga en krona, bortfaller. Härigenom
skulle c:a 200,000 eljest skattskyldiga falla bort, representerande ett sammanlagt
skattebelopp av högst 100,000 kronor. Av stadgandets avfattning
framgår, att bestämmelsen örn minimum skall beträffande äkta makar tilllämpas
för en var av makarna för sig.

I 3 § återfinnas de förut refererade bestämmelserna örn förutsättningarna
för erhållande av skattebefrielse.

Jämväl för 4 § 1—3 morn., innefattande föreskrifter örn den särskilda
prövningsnämndens handläggning av ärenden om skattebefrielse, har i huvudsak
tidigare redogjorts. Av stadgandena framgår, att i fall där den
skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt prövats
av den mellankommunala prövningsnämnden, fråga örn skattebefrielse avgöres
av den särskilda mellankommunala prövningsnämnden. I 4 mom.
regleras de fall, då taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för
år 1939 höjes eller nedsättes i högre instans. I förstnämnda fall äger den
skattskyldige att inom viss tid ansöka om befrielse från värnskatt. Befrielsen
kan därvid omfatta ej blott värnskatt, som påföres i anledning av utslaget,
utan även tidigare debiterad värnskatt, beträffande vilken behov av
befrielse inträtt först genom den ökade skattebelastningen i övrigt. Nedsättes
taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i högre instans
skall i regel tidigare medgiven befrielse enligt 3 § avräknas å det belopp
varmed värnskatt i anledning av utslaget eljest skolat nedsättas, varefter
den skattskyldige om han så önskar får göra ny ansökan om befrielse enligt
3 §.

I 4 § 5 mom. stadgas, att ränta ej skall utgå på skattebelopp som restitueras
på grund av bestämmelsen i 3 §. Ränta synes nämligen knappast vara
motiverad vid en restitution, vilken såsom denna är grundad på billighetshänsyn;
då fråga blott kan bliva om någon månads ränta, skulle denna för
övrigt ej komma att uppgå till större belopp.

Enligt 5 § skall den som eftertaxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1939 eftertaxeras jämväl till värnskatt.

I 6 § har intagits bestämmelse om att skattebefrielse för dödsbo jämlikt
23 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall i motsvarande
omfattning åtnjutas i fråga örn värnskatt. I detta sammanhang
vili jag meddela, att jag överväger att senare för Kungl. Majit anmäla fråga
örn proposition till urtima riksdagen rörande utsträckt rätt till skattebefrielse
för dödsbon. Därest lagstiftning i detta ämne skulle genomföras i enlighet
med ett av särskild sakkunnig inom finansdepartementet avgivet förslag,
skulle beträffande skattskyldig, som avlidit efter utgången av år 1939
men före avslutandet av andra uppbördsterminen för kronoutskylder år 1940,
befrielse kunna meddelas dödsboet för den del av den avlidnes inkomst- och

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

förmögenhetsskatt, som förfaller å nämnda termin, varpå automatiskt skulle
följa befrielse för motsvarande del av värnskatten.

Övriga paragrafer i författningsförslaget torde icke behöva här närmare
beröras.

Om förslaget till förordning örn värnskatt antages av riksdagen torde i
administrativ ordning få utfärdas bestämmelser rörande bland annat debitering
och uppbörd av skatten. Verkställda undersökningar ha givit vid
handen, att debitering av värnskatten kan äga rum i uppbördsboken för år
1939 — som för ändamålet finge utlånas av länsstyrelserna — dock endast
under förutsättning att för debiteringen ej erfordras mer än en kolumn. Redan
av denna anledning kan alltså debetsedelslösen ej uttagas vid värnskatten;
kolumnerna skulle nämligen eljest bli tre (skatt, lösen, summa). Debetsedelslösen
skulle dessutom tynga debiteringen, till vilken endast ringa
tid kan anslås. Ur saklig synpunkt synes för övrigt vid en tilläggsbeskattning
av förevarande art vara mindre motiverat än eljest att låta de skattskyldiga
betala lösen.

Därest, såsom jag förordar, debetsedelslösen ej skall utgå vid värnskatten,
kräver billigheten, att åt debiteringsförrättarna av statsmedel beredes ersättning
för arbetet med debiteringen. I sådant hänseende torde en gottgörelse
med 10 öre för varje debiterad skattepost få anses skälig. I de magistratsstäder,
där debiteringsförrättarnas sportler indragits till stadens kassa,
synes, oavsett städernas principiella skyldighet att bekosta debitering och
uppbörd av kronoutskylder, ersättning för debiteringen i detta fall skäligen
böra utgå till staden. Då antalet skatteposter för hela landet kan beräknas
till c:a 1,600,000, torde ett belopp å 160,000 kronor böra anvisas såsom förslagsanslag
under sjunde huvudtiteln å tilläggsstat för budgetåret 1939/40.

Under hänvisning till vad jag nu anfört får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga förenämnda inom finansdepartementet utarbetade
förslag till förordning om värnskatt;

dels medgiva, att ersättning för debitering av värnskatt
må utgå av statsmedel i huvudsaklig överensstämmelse med
vad av mig i det föregående anförts;

dels ock till Särskild ersättning för debitering av värnskatt
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1939/40
under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av ........................ kronor 160,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

P. J. Arrhenius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

23

Bilaga A.

P. M.

rörande vissa för köpkraftsutvecklingen bestämmande faktorer Frågeställningen.

Verkningarna på pris- och inkomstutvecklingen inom landet av ett budgetunderskott
av den storleksordning som nu är aktuell kunna icke bedömas
utan att man samtidigt beaktar hur andra för inkomstutvecklingen inom det
privata näringslivet bestämmande faktorer komma att gestalta sig under
rådande förhållanden. Frågan gäller i främsta rummet de förändringar, som
export och inhemsk investeringsverksamhet kunna väntas undergå. Dessa
förändringar äro i avgörande grad bestämmande icke endast för den allmänna
inkomst- och köpkraftsutvecklingen utan ha därjämte ett i flera
avseenden betydelsefullt omedelbart inflytande på penning- och kapitalmarknadens
läge.

Här är givetvis icke platsen att närmare utreda exportens och investeringsverksamhetens
komplicerade sammanhang med den allmänna inkomstutvecklingen.
Man kan begränsa diskussionen till följande frågor:

1) I vilken grad tenderar en sannolik nedgång i exporten resp. investeringsverksamheten
att medföra en direkt minskning i det svenska folkhushållets
totala inkomster och köpkraft?

2) Hur kommer en som sannolik antagen nedskärning av export och investeringsverksamheten
att inverka på efterfrågan och tillgång på kredit
och sparande?

3) Hur kan förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på för investering
nödvändiga material väntas utveckla sig?

Ovan uppställda frågor, vilka var för sig innehålla ett komplex av problem,
hänga givetvis nära samman. Förändringar på kredit- och kapitalmarknaden
inverka på inkomster och köpkraft likaväl som på efterfrågan på investeringsmaterial,
och omvänt komma förändringar i tillgång och pris på
exempelvis byggnadsmaterial att inverka på kreditefterfrågan. Den angivna
uppdelningen av frågeställningen ger dock ett praktiskt grepp om de
olika vägar, på vilka förändringar i värdet av export och inhemsk investeringsverksamhet
påverka förutsättningarna för finanspolitiken i nuvarande
läge. Genom att ange den ungefärliga storleksordningen av möjliga
variationer i export och investeringsverksamhet samt dessas verkningar i angivna
hänseenden kan närmare klargöras, hur riskerna i olika fall te sig för
afl ett budgetunderskott genom en ansvällning av köpkraften eller genom en
direkt anspänning av vissa varumarknader skall hota att leda till en stark
prisstegring. I det följande behandlas först exportutvecklingen och dess
möjliga verkningar med hänsyn till de under 1) och 2) angivna synpunkterna.
Därefter diskuteras investeringsverksamhetens betydelse i samma
hänseenden och med särskilt beaktande av materialförsörjningsfrågan. Slutligen
sammanfattas i en sista avdelning resultaten vad beträffar den sannolika
köpkraftsutvecklingen inom olika områden från synpunkten av budgetens
balansering.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Exportutvecklingen.

Vad exportens utveckling beträffar, talar sannolikheten för en väsentlig
nedgång i de exporterade kvantiteterna, särskilt av skogs- och jordbruksprodukter,
vilken nedgång bl. a. på grund av knapphet på vissa råvaror icke
kan väntas bli kompenserad av en ökning i utförseln från andra områden.
Det tjänar på detta tidiga stadium ingenting till att spekulera över frågan, i
vilken mån en prisstegring på exportprodukterna kommer att kompensera
eller mer än kompensera volymminskningen. Med hänsyn till den starkt
höjda fraktnivån och en genomförd priskontroll i flera av våra viktigaste
exportländer synes det åtminstone till en början sannolikt, att även värdet av
exporten kommer att undergå en icke oväsentlig nedgång i jämförelse med
förkrigsnivån. Av avgörande betydelse är att en motsvarande utveckling ej
är att vänta för importens del under samma tid.

En nedgång i sysselsättningen inom exportindustrierna tenderar på direkta
och indirekta vägar att medföra en minskning i inkomster och köpkraft
inom landet. Den förutsebara storleken av denna minskning får dock ej
överdrivas. En så stark reduktion i sysselsättningen inom skogsindustrierna
som med 7 a. skulle betyda en minskning i de där utbetalda
lönesummorna med omkring 60 milj. kr.; köpkraftsbortfaliet skulle givetvis
bli väsentligt mindre. En av minskad efterfrågan på virke framkallad reduktion
i inkomsterna från skogarna torde förutom av utbetalningar av understöd,
vägarbeten m. m. i betydande grad utjämnas av den planerade
ökade vedhuggningen och skogskolningen. Produktionsbegränsningen inom
skogsindustrierna torde i stället starkast drabba dessas byggnadsarbeten
och inköp av maskine r. Värdet av under åren 1937—39 inom
skogsindustrierna verkställda investeringar uppgick enligt kommerskollegii
undersökningar till omkring 60 milj. kr. eller omkring 20 % av det totala
redovisade värdet av industriens kapitalinvesteringar. En stark nedgång av
ifrågavarande industriers investeringsverksamhet skulle motiveras icke endast
av ett lågt kapacitetsutnyttjande utan, under bibehållande av ovan som
sannolikt betecknade antagande, även av starkt försämrade vinstmöjligheter
och därav betingade svårigheter för vissa industrier att finansiera kostnaderna
för nya anläggningar och maskinköp.

Härmed föres diskussionen örn verkningarna av en absolut eller relativ nedgång
i exportvärdet över på frågan örn den möjliga reaktionen på kredit- och
kapitalmarknaderna. Denna reaktion kan under vissa förutsättningar tänkas
bli av större betydelse för den framtida prisutvecklingen än den mera omedelbara
effekten av exportminskningen på köpkraften. Genom att exportvärdet,
även örn det icke undergår en mer avsevärd absolut nedgång eller
t. o. m. visar en ökning, kan väntas täcka värdet av importen till en mindre
del än under fredstid, kommer den kreditexpansion som alltsedan 1932 tillskapats
genom riksbankens valutaköp att med all sannolikhet förbytas i
sin motsats. Den likviditet inom näringslivet, som under dessa år skapades
och underhölls tack vare betalningsbalansens återkommande överskott,
hotar att övergå i en växande stramhet, i den mån en ökad passivitet i handelsbalansen
med åtföljande minskning i valutareserverna icke balanseras
av motverkande krafter. Örn man — för att belysa tankegången med ett
rent räkneexempel — tänker sig, att en nedgång i den totala importvolymen
med 25 % mer än kompenseras av en stegring i de genomsnittliga importprisen
med 50 % och att en nedgång i exportvolymen med V3 endast
delvis kompenseras av en exportprisstegring med 20 %, så uppstår — även
om övriga poster i betalningsbalansen lämna oförändrat netto — en brist i
bytesbalansen på omkring 600 milj. kr. för eif år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

25

Ett underskott i betalningsbalansen av angiven storleksordning skulle efter
någon tid kräva kraftiga motåtgärder till skydd för valutan. Effekten
skulle emellertid redan dessförinnan bli starkt köpkraftsförminskande. Uttömningen
av valutareserverna skulle nämligen i och för sig medföra en
återströmning av betalningsmedel till riksbanken. Den åtstramning på
kredit- och kapitalmarknaderna, som härigenom tenderade att uppstå,
skulle givetvis tämligen automatiskt framkalla neutraliserande åtgärder,
i det att företag, icke minst de direkt av de försämrade villkoren träffade
exportindustrierna, via affärsbanker i växande utsträckning komme att vända
sig till riksbanken för diskontering av växlar och upptagande av lån.
Självfinansieringens tid vore förbi. Men i denna företeelse läge också möjligheten
för de statliga myndigheterna att få ett fastare grepp än förut över
kreditväsendet samtidigt som dock den statliga upplåningen skulle försvåras
och det finansiella utrymmet för ett budgetunderskott på denna väg
begränsas. Förutsättningar skulle under angivna förhållanden vinnas för
en mot den ökade statliga efterfrågan på varor och tjänster svarande omdirigering
av betalningsströmmarna utan att den totala monetära efterfrågan
behövde undergå en ökning. — Även örn en tendens i riktning mot ett
väsentligt ökat importöverskott med ty åtföljande minskning riksbankens
valutareserver för närvarande må synas trolig, kan dock en utveckling i
rakt motsatt riktning icke betecknas som utesluten, örn den än måste anses
föga sannolik. I ett sådant läge kan Sverige liksom under förra världskriget
tvingas att ge utlandet krediter i form av ett exportöverskott. Det förutsedda
budgetunderskottet kommer då sannolikt att framkalla köpkraftsökande och
kreditinflatoriska effekter i samverkan med betalningsbalansens överskott.

Exportutvecklingens här behandlade återverkningar i kredithänseende äro
givetvis endast en del av det större problemet om de av krisläget utlösta
förändringarna på kreditmarknaden. Det är uppenbart att nyss berörda
frågor måste ses i samband med den kommande utvecklingen av förhållandet
mellan sparande och investeringar.

Sparandets och investeringsverksamhetens utveckling.

Om man ser på vilka krafter, som inom det för inhemsk avsättning arbetande
näringslivet bestämma köpkraftsutvecklingen, synas svårigheterna
att nå fram till en grundad uppfattning om tendenserna under nuvarande
förhållanden vara nästan lika stora som i fråga örn utrikeshandelns utveckling.
Man kan förvänta, att såväl sparandet som investeringsverksamheten
för olika områden kommer att utsättas för starkt skiljaktiga krafter och
därmed visa i hög grad oenhetliga utvecklingstendenser.

Medan det institutionella sparandet i form av försäkringspremier m. m.
kan väntas förbli relativt opåverkat, är det möjligt att sparandet i form av
bankinsättningar och obligationsköp på grund av höjda levnadskostnader
och ökade skatter samt icke minst med hänsyn till förväntningar om framtida
prisstegring undergår en betydande minskning. Det är t. o. m. möjligt
att dessa sparandeformer, som under senare år lämnat ett nettotillskott
på över 100 milj. kr., komma att resultera i ett underskott, ett negativt sparande.
Utvecklingen av den dominerande del av sparandet, som äger ram
inom företagen och i form av aktieemissioner, bestämmes åter helt av vinstoch
produktionsutvecklingen inom det privata näringslivet. Utvecklingen
kan här åter väntas bli ytterst oenhetlig. Exportföretag eller företag, som
fått sina materialkostnader väsentligt fördyrade, kunna bli tvungna att täcka
sina kapitalkostnader med lån, medan de förut kanske icke endast varit helt
självfinansierande utan t. o. m. i olika former lånat ut ett överskott av
likvida medel. I andra fall kan den inhemska marknaden möjliggöra en

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

sådan prissättning, att ett positivt sparande kommer lill stånd exempelvis
för företagens konsolidering mot hotande prisrisker. Ett sparandenetto
utöver löpande investeringskostnader kan vidare uppstå på de områden av
näringslivet, där nedskärningen av investeringsverksamheten blir större än
minskningen i det tillgängliga överskottet.

Svaret på frågan huruvida det enskilda näringslivet under det närmaste
året kommer att genom ett tillskott eller genom ett underskott i inkomstbildning
och köpkraft samverka med resp. bidraga till att neutralisera ett
budgetunderskott och därmed försvåra eller underlätta kontrollen av prisutvecklingen
blir i främsta rummet beroende på hur å ena sidan industriens investeringar
och å andra sidan bostadsbyggandet kommer att gestalta sig.

Värdet av den svenska industriens årliga kapitalinvesteringar kan för åren
1937—1939 uppskattas till omkring 400 milj. kr. Stora förskjutningar mellan
olika grenar av industrien och omläggningar av driften komma utan tvivel
att under avspärrningsförhållanden på ett oförutsebart sätt förändra investeringsverksamhetens
fördelning och totala omfattning. Ä ena sidan komma
företag inom exportnäringarna, som förlorat en väsentlig del av den utländska
marknaden, och företag, som lia svårigheter att täcka sina behov av råmaterial,
att starkt reducera sina löpande byggnadsarbeten och maskinköp. Planerade
nyinvesteringar komma att skrinläggas, ändrings- och ersättningsarbeten
att skjutas upp. Å andra sidan kommer inom andra industrigrenar ett
behov av nya investeringar att göra sig gällande med hänsyn till nödvändiga
omläggningar av driften, upptagande av nya tillverkningar för framskaffande
av ersättningsvaror för importen och jämväl med hänsyn till en ökning i
efterfrågan på inhemska produkter.

En avvägning av dessa tendenser för att bilda ett slutomdöme beträffande
utvecklingen av industriens totala investeringsverksamhet är ännu ej möjlig.
Det är för att ge ett exempel tänkbart att en nedskärning av investeringsutgifterna
inom skogsindustrierna (som för övrigt redan torde lia undergått en
minskning med minst 30 % sedan 1938 enligt de under våren till kommerskollegium
uppgivna investeringsplanerna jämförda med värdet av de under
1938 verkställda investeringarna) utjämnas av en fortsatt ökning i investeringsverksamheten
inom kraft-, belysnings- och vattenverk, där värdet av
under 1938 företagna investeringar (omkring 75 milj. kr.) var av samma storleksordning
som inom skogsindustrierna. Men det är för närvarande icke
möjligt att precisera den kvantitativa omfattningen av nämnda i och för sig
sannolika tendenser.

Då det för närvarande icke låter sig göra att bestämma utsikterna för
investeringsverksamheten för olika grenar av industrien får nian nöja sig
med vissa mycket generella omdömen. Det bör för det första framstå som
sannolikt, att mer betydande investeringsökningar, som bli nödvändiga för
att lancera sådana nya projekt eller en sådan utvidgning av produktionen,
som motiveras av en förväntad avspärrning, i många fall icke komma att
sättas i gång förrän efter en viss tid, då läget hunnit bli klarare. I stället
kan man vänta, att under fredstiden uppgjorda investeringsplaner i och med
krigsutbrottet i betydande omfattning övergivits. Ett visst avbrott i den
industriella investeringsverksamheten synes på dessa grunder sannolikt, i den
mån vid krigsutbrottet pågående investeringar och kontrakterade maskinköp
avvecklas innan för omläggningar i industriens struktur nödvändiga investeringsprojekt
hunnit ta fast form.

Till den allmänt begränsande faktor som en otillräcklig maferielfbesörjning
skulle utgöra återkommer framställningen sedan även utvecklingen på
byggnadsmarknaden diskuterats, eftersom industriens investeringsverksamhet
och bostadsproduktionen gentemot materielutbudet framstå såsom konkurrerande
avsättningsområden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

27

En minskning i inkomstbildningen inom den industriella investeringsverksamheten
behöver givetvis icke betyda ett från industrien härrörande deflationistiskt
tryck (i relativ betydelse) på näringslivet. Som ovan framhållits,
kan företagssparandet på grund av minskade vinstmarginaler eller
sänkt omsättning, ha undergått en starkare reduktion än den industriella investeringsverksamheten.
Det är också tänkbart, att en genom avspärrningen
från utländsk konkurrens i hög grad skyddad hemmamarknad möjliggör
en sådan prissättning, att investeringsutgifterna komma att täckas i kanske
ökad grad; en prishöjning kan motiveras av nödvändigheten av snabb avskrivning
på under rådande förhållanden riskfyllda investeringar. Huruvida
en prispolitik av denna art kan väntas medföra en allmän ökning i den monetära
efterfrågan, beror helt på i vilken mån den kan väntas leda till en
minskning i sparandet resp. en ökning i kreditgivningen inom övriga delar av
näringslivet.

Örn sålunda ett försök att i nuvarande läge bedöma den sannolika utvecklingen
av den industriella investeringsvolymen i dess helhet ter sig vanskligt,
synes byggnadsverksamhetens utveckling till sin allmänna tendens mera säker.
Alla tecken tyda på att den icke-statliga byggnadsverksamheten under
följande byggnadsår kommer att inskränkas i betydande grad. I det köpkraftsbortfall,
som härigenom skulle uppstå, torde ligga den viktigaste motvikten
till ett genom underbalansering av budgeten åstadkommet köpkraftstillskott,
likaväl som — i motsvarighet härtill — nedskärningen av byggnadsverksamhetens
kreditanspråk kan komma att lämna utrymme för en täckning
av budgetbristen genom lån. På väsentliga punkter har den icke-statliga
byggnadsverksamhetens nedskärning betydelse för den statliga anläggningsverksamhetens
materialförsörjning. Det säger sig självt, att verkan i
alla dessa hänseenden av byggnadsverksamhetens nedgång blir beroende av
i vad mån de därigenom frisatta produktiva resurserna bli tagna i anspråk
genom den statliga investeringsverksamhetens expansion.

Byggnadsverksamheten och särskilt bostadsbyggandet har under senare
år haft större omfattning än någonsin. Grunden härtill bär varit vissa strukturella
förskjutningar, vilka förstärkts av högkonjunkturen. Främst till följd
av rådande åldersfördelning inom befolkningen har tillväxten i hushållsbeståndet
och därmed bostadsefterfrågan varit utomordentligt stark. Den industriella
expansionen har betingat en hög nivå hos inflyttningen till stadssamhällena.
Härtill kommer en fortskridande höjning av bostadsstandarden, vilken
ytterligare drivit upp bostadsefterfrågan. Ränteläget och lättheten att
erhålla krediter har å andra sidan givit byggnadsindustrien gynnsamma villkor.

Vissa svårigheter möta att beräkna det totala värdet av investeringen inom
byggnadsindustrien. Den fortlöpande byggnadsstatistiken omfattar endast
städer och stadsliknande samhällen, inom vilka ju dock den dominerande
delen av all byggnadsverksamhet utföres. Den icke oväsentliga del av bruttoinvesteringen
inom byggnadsverksamheten, som utgöres av reparationsoch
ändringsarbeten kan endast grovt uppskattas. Slutligen vidlådas de värdesiffror,
varmed statistikens kvantitetsuppgifter skola multipliceras, av en
viss osäkerhet.

Enligt beräkningar av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga skulle år 1935
värdet av uppförda byggnader (bostadsbyggnader och andra) ävensom ändrings-
och reparationsarbeten utgöra 740 å 790 milj. kronor, varav c:a 590
milj. för uppförda byggnader och 150 å 200 milj. för ändrings- och reparationsarbeten.
Bostadsproduktionen skulle nämnda år representera ett värde
av c:a 460 milj. kronor, varav 360 milj. i städer och stadsliknande samhällen
och 100 milj. på den egentliga landsbygden, och byggnadsverksamhet för
andra än bostadsändamål eif värde av omkring 130 milj. kronor.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Sedan år 1935 har nivån för byggnadsverksamheten ytterligare stigit, ävensom
byggnadskostnaderna. Bostadsproduktionen i städer och stadsliknande
samhällen (gemensamma orter) uppgick sålunda år 1938 till c:a 99,000 eldstäder
mot c:a 77,000 eldstäder år 1935. Att döma av preliminära uppgifter
för innevarande år synes produktionsomfattningen ha varit i fortsatt växande.
Även byggnadsverksamheten för andra än bostadsändamål låg år 1938
betydligt över 1935 års nivå i de orter, som omfattas av den fortlöpande
byggnadsstatistiken. Det synes icke finnas anledning att antaga, att de statistiskt
icke redovisade delarna av byggnadsproduktionen, vars viktigaste
poster äro byggnadsverksamheten på den egentliga landsbygden samt ändrings-
och reparationsarbeten ha utvecklat sig på väsentligt annat sätt.

Örn hänsyn tages till de senaste årens stegring i byggnadsvolymen och
därjämte till att byggnadskostnaderna nu ligga på en något högre nivå än
1935 torde med utgångspunkt i byggnadsindustrisakkunnigas beräkningar
värdet av det gångna årets byggnadsproduktion kunna approximativt uppskattas
till bortåt 1 miljard kronor. Häri äro då inräknade värdet av ändrings-
och reparationsarbeten. Enbart bostadsproduktionen torde representera
ett värde av mellan 5 och 600 milj. kr. Det är utan vidare uppenbart
att en starkare förändring i byggnadsverksamhetens omfattning har väsentlig
betydelse för hur den icke-statliga investeringsverksamheten i dess helhet
kommer att utveckla sig.

Enligt den undersökning av läget på byggnadsmarknaden, som nyligen utförts
av socialstyrelsen, synes det uppenbart, att byggnadsverksamheten under
följande byggnadsår kommer att kraftigt nedskäras. Socialstyrelsens
undersökning grundar sig på uppgifter från enskilda byggnadsföretagare,
stadskommuner samt byggnadsnämnder rörande föregående års byggnadsverksamhet,
byggnadsplanerna för nästföljande års verksamhet samt den inverkan
som de efter 1 september inträdda förhållandena haft på dessa byggnadsplaner.
Dessutom ha uppgifter inhämtats rörande speciella svårigheter
som yppat sig beträffande kreditförhållanden, materialförsörjning o. s. v.

Styrelsen framhåller, att ett försök att på basis av de inhämtade uppgifterna
bygga en prognos rörande byggnadsverksamheten under följande byggnadsår
givetvis måste vidlådas av samma osäkerhet som i nuvarande läge av
naturliga skäl präglar byggnadsföretagarnas egna planer. Det anses emellertid
icke finnas skäl att antaga, att uppgifterna ge uttryck för någon allmän
optimistisk eller pessimistisk tendens bedömningen av läget och möjligheterna,
så som dessa tedde sig vid tidpunkten för uppgiftslämnandet (omkring 1 oktober).
Sedermera inträffade omständigheter, särskilt på kreditmarknadens
område, torde snarast ge fog för den uppfattningen, att de av byggnadsföretagarna
såsom kvarstående redovisade byggnadsplanerna representera en
överskattning av den kommande utvecklingens möjligheter ur det icke-statliga
byggnadsföretagandets synpunkt.

Som undersökningens huvudresultat betecknar socialstyrelsen, att enligt
de av byggnadsföretagarna lämnade uppgifterna de efter krisens inträde
kvarstående byggnadsplanerna ha en omfattning, som är mindre än hälften
av föregående års byggnadsverksamhet. Örn hänsyn tages till att materialets
representativitet är olika i olika ortsgrupper erhålles en ännu starkare
nedgång i den beräknade verksamheten.

I det förebragta materialet torde det av större och medelstora byggnadsföretagare
utförda hyreshusbyggandet vara starkast representerat, under det att
det mindre byggandet (egnahem o. d.), ändrings- och reparationsarbeten
samt det på entreprenad utförda byggandet för andra än bostadsändamål äro
underrepresenterade. Socialstyrelsen framhåller emellertid att resultatet av
enquéterna bland byggnadsföretagare och byggnadsnämnder icke synas ge
fog för antagandet, att egnahemsbyggandet och det mindre byggandet över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

29

huvud skulle — enligt nu föreliggande planer — komma att utvecklas på sådant
sätt, att undersökningens resultat beträffande inskränkningstendenser i
byggnadsplanema i deras helhet skulle kräva mera betydande modifikationer.
Ändrings- och reparationsarbeten torde komma att drabbas snarast
hårdare än nybygnadsverksamheten av vissa materialsvårigheter, särskilt i
fråga om rörlednings- och målningsarbeten. Vad slutligen angår byggnadsverksamhet
för andra än bostadsändamål tyda undersökningens siffror på
en relativ förändring av praktiskt taget samma omfattning som bostadsbyggandet.

Den kommunala och av kommunerna i olika former understödda byggnadsverksamhet,
som innevarande höst planerats, synes ha varit av betydande
omfattning, särskilt i de största städerna. Då beslut rörande igångsättande,
uppskjutande eller inställande av dessa arbeten i stor utsträckning
ännu icke fattats, är det icke möjligt att nu bedöma frågan huruvida
den kommunala byggnadsverksamheten kan komma att mera avsevärt påverka
byggnadsverksamhetens totala omfattning under följande år. Det förefaller
dock icke sannolikt, att så kan bli fallet, om man ser till byggnadsverksamheten
i hela riket.

Under den självklara förutsättningen, att icke i fortsättningen förhållandena
på ett icke nu bedömbart sätt så utveckla sig, att byggnadsverksamhetens
villkor radikalt ändras, synes man sålunda ha anledning att som sannolikt
antaga, att byggnadsverksamheten under följande byggnadsår kommer
att starkt inskränkas. Med hänsyn till föreliggande omständigheter är
även detta naturligt. Också utan de komplikationer, som krigsutbrottet medfört,
torde byggnadsverksamheten under följande år ha visat nedgång från
de senare årens exceptionellt höga nivå. Av de nytillkomna svårigheterna
äro otvivelaktigt kreditförhållandena av mest utslagsgivande betydelse. Man
synes allmänt räkna med att en mera avsevärd höjning av hyresnivån vid
nuvarande inkomstförhållanden icke är möjlig och under sådana omständigheter
måste — då samtidigt materialprisstegring inträtt och vissa driftskostnader
för fastigheter även ökats — kreditvillkorens försämring verka starkt
hämmande.

Graden av den sannolika inskränkningen i den icke-statliga byggnadsverksamheten
kan givetvis angivas endast inom vida gränser. Med häsyn till
det i socialstyrelsens redogörelse och härovan anförda synes det finnas fog
för omdömet, att örn nu bedömbara förutsättningar icke ändras, den icke
statliga byggnadsverksamheten under följande år sannolikt kommer att utgöra
mellan hälften och en tredjedel av den under föregående år.

Enbart för bostadsbyggandets del skulle detta innebära en begränsning,
vars storleksordning kan uppskattas till omkring 300 milj. kronor. Den förut
angivna siffran av nära 1 miljard kronor för värdet av den totala byggnadsverksamheten
innefattar även den statliga byggnadsverksamheten, som ingår
med en svårbestämbar del. Med hänsyn dels härtill, dels till underrepresentationen
i socialstyrelsens material för vissa delar av byggnadsverksamheten,
såsom egnahemsbyggandet och byggandet för industriella ändamål, dels
slutligen till att det för tillgodoseendet av de socialt mest angelägna bostadsbehoven
kan visa sig lämpligt med stöd åt bostadsbyggande i vissa former,
är det vanskligt att försöka en uppskattning av den sannolika nedskärningen
av den totala investeringsvolymen inom den icke-statliga byggadsverksamheten.
Med den vaghet i omdömet, som i förevarande sammanhang är naturlig
och nödvändig, torde dock kunna sägas, att en minskning av investeringen
inom den icke-statliga byggnadsverksamheten med 3—500 milj. kronor
ter sig sannolik. (Härvid har hänsyn icke tagits till den nu oberäkneliga
höjningen av byggnadskostnaderna för den kvarstående produktionen.)

När en dylik investeringsminskning skall vägas mot en statlig investe -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 78

ringsökning oell dess verkan på köpkraftsutveckling, kreditbehov och materialtillgång
skall bedömas, måste såsom förut framhållits hänsyn givetvis
tagas till huruvida och i vilken grad den statliga investeringsexpansionen
tager i anspråk de genom den icke-statliga byggnadsverksamhetens nedgång
friställda produktiva resurserna. I särskilt hög grad gäller det, att omflyttningsproblemet
på arbetsmarknaden har ett intimt samband med här berörda
frågor.

Bedömd isolerad får begränsningen i byggnadsverksamheten antagas ha en
direkt köpkraftsminskande verkan av betydande räckvidd.

Ett oeftergivligt villkor för att den totala investeringsverksamheten —
inklusive offentliga anläggningar, rustningsutgifter m. m. — skall upprätthållas
på en viss nivå är uppenbarligen en tillräcklig tillgång på material
och arbetskraft. I den mån produktionskapaciteten icke varit fullt utnyttjad
eller material och arbetskraft kunna omdirigeras och överföras från
andra användningsområden förefinnes en viss för olika faktorer varierande
elasticitet i tillgången. Vidare kan ett inom investeringsverksamheten nyttjat
material i regel inom vissa gränser ersättas med andra varor. Vid en växande
total investeringsefterfrågan kan en successiv anspänning av elasticitets- och
substitutionsmöjligheterna, vilken under okontrollerade förhållanden sannolikt
åtföljes av en accelererande prisstegring, nå punkter, där tillgången på
vissa för investeringsverksamheten nödvändiga råvaror åtminstone för en
tid blir absolut oelastisk. En fortsatt ökning av investeringsvolymen blir
härmed omöjliggjord, vilket givetvis icke hindrar, att priserna i konkurrensen
om de knappa råmaterialen kunna undergå en fortsatt höjning.

Ben för varje tidsintervall av materialtillgången bestämda, teoretiska gränsen
för investeringsvolymens utvidgning kan bli aktuell under den period,
som är av intresse för de aktuella finanspolitiska frågorna. Under fredsförhållanden
verkar importen normalt sorn regulator vid en tendens till anspänning
av de inhemska elasticitetsmöjligheterna; en ökad import kan i
allmänhet hindra en prisstegring utöver världsmarknadsnivån. Under rådande
förhållanden kan emellertid en försvårad eller helt förhindrad import
av viktiga investeringsmaterial framkalla en nära nog fullständig brist på
elasticitet i tillgången. Vid bedömningen av investeringssituationen i Sverige
från ifrågavarande synpunkt bör man vidare observera, att de industrier
(järnverken, maskin- oell cementindustrien), som leverera de nödvändiga
råvarorna för nästan all investeringsverksamhet, före krigsutbrottet
arbetade nied nära nog fullt utnyttjande av kapaciteten. Sannolikheten talar
för att en minskad tillgång på från utlandet importerade råmaterial
(tackjärn, skrot, kol m. m.) kommer att medföra en viss minskning i utbudet.
Samtidigt har man att vänta en kanske väsentligt nedskuren import
av handelsjärn och maskiner, som endast på vissa punkter kan bli kompenserad
av minskad export.

Det är icke nu möjligt att ange ett mått på en sannolik minskning i tillgången
på ifrågavarande investeringsvaror. Det må vara tillräckligt att som
exempel anföra följande uppgifter till belysande av riskerna för en allvarlig
försämring i underlaget för den inhemska investeringsverksamheten.
Av den totala förbrukningen av handelsjärn inom landet täcktes under
åren 1936—1938 omkring 50 n/o genom import, medan åtgången av skrot
och tackjärn för det inom landet framställda handelsjärnet till avsevärd del
bestod av utländska råmaterial. Enligt konjunkturinstitutets utredningar
uppgick vidare utländska maskiners andel i värdet av inom landet för investeringsändamål
inköpta maskiner till omkring 35 %.

Utvecklingen av den totala investeringsverksamheten under det närmaste
året måste bedömas med utgångspunkt från möjligheten av en väsentlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

31

minskning i tillgången på ordinärt järn, som endast i mycket begränsad utsträckning
kan ersättas av inhemskt kvalitetsstål. En knapphet på järn kan
visserligen lill en del kompenseras genom övergång till järnbesparande
konstruktioner m. m., men det hör å andra sidan hållas i minnet, att utbudet
av andra byggnadsmaterial såsom cement och tegel icke torde kunna ökas
väsentligt inom en kort tidrymd. Med hänsyn till begränsad total tillgång
på vissa för investeringsverksamheten nödvändiga råmaterial är det alltså
möjligt, att åtminstone för en tid en gräns sättes för den totala investeringsverksamhetens
volym, som ligger icke oväsentligt lägre än nivån före krigsutbrottet.
Svårigheten att i nuvarande läge söka nå fram till kvantitativ
precisering av den sannolika utvecklingen i förhållandet mellan tillgång och
efterfrågan på material torde klart framgå av ovan lämnade exempel. Det
är teoretiskt tänkbart men praktiskt osannolikt att nedgången i byggnadsverksamheten
blir av sådan omfattning, att begränsningen i materialförsörjningen
trots de ökade statliga behoven ej framtvingar någon mera väsentlig
reduktion av industriens investeringar.

Köpkraftsutvecklingen och budgetens balansering.

Det är vanskligt att i en sammanfattande analys av utsikterna för utvecklingen
av köpkraften söka koordinera i det föregående framlagda synpunkter
och därvid samtidigt samordna dem med konsekvenserna av ifrågasatta
statsfinansiella åtgärder. Några anspråk på en fullständig bedömning kunna
under rådande förhållanden icke ställas.

De från nuvarande utgångsläge förutsebara och i och för sig sannolika
utvecklingsmöjligheterna för produktion, sparande och investeringsverksamhet
kunna komma att ställa penning- och finanspolitiken inför vitt skilda
alternativ. Arten av dessa torde ha framgått av det föregående. Eftersom
finanspolitiken emellertid redan i nuvarande oklara läge måste ges en tämligen
last utformning är det nödvändigt, att man bildar sig ett omdöme,
hur de i det föregående angivna, som möjliga betecknade tendenserna kunna
väntas slå mot varandra. Tili den uppfattning örn den mest sannolika
utvecklingen hos inkomster, pris m. m., som i det följande utvecklas, lia
anknutits vissa reflexioner rörande möjligheter att andra alternativ komma
att göra sig gällande.

En minskning i sysselsättningen och materialförbrukningen inom exportindustrierna
och byggnadsverksamheten och även inom investeringsverksamheten
i övrigt har betecknats som sannolik. Det kan möjligen dröja en
viss tid, innan en minskad aktivitet inom byggnadsverksamheten eller exportindustrien
har börjat verka. Under en övergångstid, innan nya tillverkningsgrenar
hunnit upptagas i tillräcklig omfattning, kunna dock å andra
sidan driftsinskränkningar på olika områden av näringslivet föranledda av
materialbrist, förskjutningar i efterfrågan m. m., medföra köpkraftsbortfall.
Vid en stark avskärning av importmöjligheterna från utlandet kan en
avsevärd rubbningsarbetslöshet uppstå, som endast så småningom kan väntas
bli övervunnen. Effekten på den totala nationalinkomsten av ovan som
sannolika betecknade tendenser till inkomstminskning kan till en del väntas
bli kompenserad av primära inkomstökningar på andra områden. Prishöjningar
ha i vissa fall ägt rum utöver vad som kan anses vara betingat av
ökad knapphet, och lia betytt en ökning i nettoinkomsterna. Under förutsättning,
att en försiktig politik med hänsyn till lönesättning och prisbildning
på jordbrukets produkter i fortsättningen föres, och därjämte de prisövervakande
organen i huvudsak lyckas förhindra uppkomsten av spekulationsbetonade
vinster inom industri och handel, synes del dock rimligt att antaga
att angivna primära tendenser till inkomstminskning komma att överväga.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Den primära tendensen hos den samlade nationalinkomsten i sjunkande
riktning kan i hög grad modifieras av förändringar i köpkraften av annat ursprung.
Det har sålunda ovan angivits som sannolikt, att sparandet kommer
att undergå en minskning, varigenom utgifterna för konsumtion uppehållas
i större omfattning än den sänkta inkomstnivån i och för sig normalt
skulle betinga. Spänningar mellan tillgång och efterfrågan kunna
på detta sätt uppstå inom konsumtionsvarusfären, som eventuellt kunna ge
upphov till vinststegringar och senare sekundära inkomstökningar. Risken
för en sådan spänning ökas givetvis i den mån importsvårigheterna växa
och material och eventuellt även arbetskraft måste överföras för att tillgodose
försvarsändamål. Ett mer betydande inkomst- och köpkraftstillskott
uppkommet på grund av en underbalanserad budget kan i ett sådant
läge tänkas allvarligt öka svårigheterna att hålla prisstegringen inom sådana
gränser, att spekulativa köpkraftstillskott icke bildas.

Så vitt man för närvarande kan bedöma utsikterna synes dock icke uppkomsten
av en allmän stark spänning mellan tillgång och efterfrågan på konsumtionsvaror
vara det sannolikaste utvecklingsalternativet. Å ena sidan synas
betingelserna för den inhemska produktionen av konsumtionsvaror, särskilt
från jordbruket, vara relativt gynnsamma. Å andra sidan begränsas
den eventuella stegringstendensen hos konsumenternas efterfrågan på inhemska
produkter icke endast av den sannolika minskningen i den allmänna
inkomstnivån, utan även av en fördyring av importvarorna, vilken i väsentlig
mån bör absorbera och binda köpkraften. Under förutsättning att farhågor
för en stark allmän prisstegring icke slå rot i den allmänna föreställningsvärlden
kan vidare nedgången i sparlusten väntas bli av relativt begränsad betydelse
och i varje fall icke i större omfattning behöva leda till konsumtion av
existerande sparkapital.

Utvecklingen av förhållandet mellan köpkraft och tillgång på konsumtionsvaror
kan dock icke slutgiltigt bedömas utan beaktande av läget på penningoch
kapitalmarknaden, och hur detta påverkas av den ifrågasatta finanspolitiken.
En betydande åtstramning kan här väntas äga rum dels genom minskat
sparande såväl från enskildas som från företagens sida, dels på grund av
ett sannolikt underskott i betalningsbalansen med utlandet. Denna process
kommer att automatiskt innebära en direkt beskärning av de medel, som ställas
till förfogande för investeringsverksamhet resp. inköp av kapitalvaror.
1 detta sammanhang måste också frågan örn tillgången på vissa viktiga investeringsmaterial,
särskilt järn, varom de statliga behoven konkurrera med
den privata investerings- och byggnadsverksamheten, beaktas. Örn tillgången
på nödvändig materiel blir knapp, uppstår behov av en ransonering av
ifrågavarande materialier. En viss begränsning av kreditökningen uppkommer
härmed automatiskt.

Under ovan utvecklade förutsättningar synes ett visst genom lånefinansiering
av ökade statsutgifter tillskapat köpkraftstillskott stå i överensstämmelse
med de godtagna normerna för penningpolitiken. Å ena sidan kan
det så vitt läget nu kan bedömas icke anses vara ett nödvändigt villkor för
att förhindra en stark prisstegring att man via en mer avsevärd räntehöjning
eller kreditransonering frambringar en ytterligare stark inskränkning
av den privata investeringsverksamheten utöver den, som kan väntas äga
rum av andra skäl. Med avseende å marknaden för konsumtionsvaror betyder
den angivna slutsatsen å andra sidan att ett till sin storlek begränsat
köpkraftstillskott från en underbalanserad budget tack vare vissa tendenser
till köpkraftsminskning inom det enskilda näringslivet icke behöver föranleda
risker för ett starkt ökat tryck i prishöjande riktning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

33

Bilaga B.

Tabell 1, utvisande tor vissa beskattningsbara belopp dels statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt enligt 1939 års lagtima riksdags beslut, dels värnskatt
enligt propositionen, dels ock summan av nämnda skatter.

Beskatt-

ningsbart

belopp,

Statk ink-och förm.-skatt med
bottenskatt
vid 120 %

Värnskatt
enl. propo-sitionen

Summa

Stati. ink-och förm.-skatt

Värnskatt

Summa

kronor

krono

r

i procent av beskattningsbart
belopp

100

5.40

2.70

8.10

5.40

2.70

8.10

500

27.00

13.50

40.50

5.40

2.70

8.10

1,000

54.00

27.00

81.00

5.40

2.70

8.10

2,000

108.00

54.00

162.00

5.40

2.70

8.10

4,000

228.00

114.00

342.00

5.70

2.85

8.55

6,000

360. oo

180.00

540.00

6.oo

3.00

9.00

8,000

516.00

258.00

774.00

6.45

3.23

9.68

10,000

712.00

356.00

1,068.00

7.12

3.56

10.68

12,000

948.00

474.00

1,422.00

7.90

3.95

11.85

15,000

1,302.00

651.00

1,953.00

8.68

4.34

13.02

20,000

2,092.00

1,046.00

3,138.00

10.46

5.23

15.69

25,000

2,882.00

1,441.00

4,323.00

11.53

5.76

17.29

30,000

3,872.00

1,936.00

5,808.00

12.91

6.45

19.36

40,000

5,852.00

2,926.00

8,778.00

14.63

7.32

21.95

50,000

8,232.00

4,116.00

12,348.00

16.46

8.23

24.69

75,000

14,782.00

7,391.00

22,173.00

19.71

9.85

29.56

100,000

21,732.00

10,866.00

32,598.00

21.73

10.87

32.60

150,000

37,632.00

18,816.00

56,448.00

25.09

12.54

37.63

200,000

53,532.00

26,766.00

80,298.00

26.77

13.38

40.15

400,000

125,132.00

62,566.00

187,698.00

31.28

15.64

46.92

600,000

196,732.00

98,366.00

295,098.00

32.79

16.39

49.18

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 78.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Tabell 2, utvisande för vissa taxerade belopp dels statlig inkomst- och förmögen tionen,

dels ock summan

Inkomsten utgöres

Ortsgrupp I.

Taxerat

belopp,

kronor

Statlig
inkomst- och
förmögen-hetsskatt
med

bottenskatt
vid 120 %

Värnskatt

enligt

proposi-

tionen

Summa

Statlig
inkomst- och
förmögen-hetsskatt

Värnskatt

Summa

i krono

r

i procent av taxerat belopp

E

n s a m s

t d e n d e

1,000

9.72

4.86

14.58

0.97

0.49

1.46

2,000

59.40

29.70

89.10

2.97

1.49

4.4 6

3,000

113.40

56.70

170.10

3.78

1.89

5.67

4,000

168.00

84.30

252.90

4.21

2.11

6.32

5,000

234.60

117.30

351.90

4.69

2.35

7.04

6,000

307.20

153.60

460.80

5.12

2.56

7.68

8,000

469.20

234.60

703.80

5.87

2.93

8.80

10,000

672.80

336.40

1,009.20

6.73

3.36

10.09

12,000

924.40

462.20

1,386.00

7.70

3.85

11.55

15,000

1,302.00

651.00

1,953.00

8.68

4.34

13.02

20,000

2,092.00

1,046.00

3,138.00

10.46

5.23

15.69

25,000

2,882.00

1,441.00

4,323.00

11.53

5.76

17.29

50,000

8,232.00

4,116.00

12,348.00

16.46

8.23

24.69

100,000

21,732.00

10,866.00

32,598.00

21.73

10.87

32.60

200,000

53,532.00

26,766.00

80,298.00

26.77

13.38

40.15

400,000

125,132.00

62,566.00

187,698.00

31.28

15.64

46.92

Mak

ar mea

1,000

—-

—

—

—

—

—

2,000

—

—

—

—

—

—

3,000

23.76

11.88

35.64

0.79

0.40

1.19

4,000

50.76

25.38

76.14

1.27

0.63

1.90

5,000

98.28

49.14

147.42

1.97

0.98

2.95

6,000

152.28

76.14

228.42

2.54

1.27

3.81

8,000

282.12

141.06

423.18

3.53

1.76

5.29

10,000

423.96

211.98

635.94

4.24

2.12

6.36

12,000

596.36

298.18

894.54

4.97

2.48

7.45

15,000

926.76

463.38

1,390.14

6.18

3.09

9.27

20,000

1,589.56

794.78

2,384-34

7.95

3.97

11.92

25,000

2,379.66

1,189.78

3,569.34

9.52

4.76

14.28

50,000

7,475.16

3,737.58

11,212.74

14.95

7.48

22.43

100,000

20,847-96

10,423.98

31,271.94

20.85

10.42

31.27

200,000

52,520.76

26,260.38

78,781.14

26.26

13.13

39.39

400,000

123,993.56

61,996.78

185,990.34

31.00

15.50

46.50

Kungl. Maj:ts proposition nr 78. 35

hetsskatt enligt 1939 års lagtima riksdags beslut, dels värnskatt enligt proposiav
nämnda skatter.

av arbetsinkomst.

Ortsgrupp V.

Taxerat

belopp,

kronor

Statlig
inkomst- och
förmögen-hetsskatt
med

bottenskatt
vid 120 %

Värnskatt

enligt

proposi-

tionen

Summa

Statlig
inkomst- och
förmögen-hetsskatt

Värnskatt

Summa

krono

r

i procent av taxerat belopp

k a t t s k

y l d i g.

1,000

1.08

—

1.08

0.11

—

0.11

2,000

36.72

18.36

55.08

1.84

0.92

2.76

3,000

100.44

50.22

150.66

3.35

1.67

5.02

4,000

154.44

77.22

231.66

3.86

1.93

5.79

5,000

218.76

109.38

328.14

4.38

2.18

6.66

6,000

288.72

144.36

433.08

4.81

2.41

7.22

8,000

447.36

223.68

671.04

5.59

2.80

8.39

10,000

645.36

322.68

968.04

6.45

3.23

9.68

12,000

891.36

445.68

1,337.04

7.43

3.71

11.14

15,000

1,297.28

648.64

1,945.92

8.65

4.32

12.97

20,000

2,092.00

1,046.00

3,138.00

10.46

5.23

15.69

25,000

2,882.00

1,441.00

4,323.00

11.53

5.76

17.29

50,000

8,232.00

4,116.00

12,348.00

16.46

8.23

24.69

100,000

21,732.00

10,866.00

32,598.00

21.73

10.87

32.60

200,000

53,532.00

26,766.00

80,298.00

26.77

13.38

40.15

400,000

125,132.00

62,566.00

187,698.00

31.28

15.64

46.92

v d bar

n.

1,000

—

—

—

—

—

—

2,000

—

—

—

—

—

—

3,000

6.48

3.24

9.72

0.22

0.11

0.33

4,000

33.48

16.74

50.22

0.84

0.42

1.26

5,000

60.48

30.24

90.72

1.21

0.60

1.81

6,000

100.44

50.22

150.66

1.67

0.84

2.61

8,000

218.76

109.38

328.14

2.73

1.37

4.10

10,000

350.76

175.38

526.14

3.51

1.75

5.26

12,000

505.08

252.54

757.62

4.21

2.10

6.31

15,000

813.48

406.74

1,220.22

5.42

2.71

8.13

20,000

1,437.88

718.94

2,156.82

7.19

3.59

10.78

25,000

2,227.88

1,113.94

3,341.82

8.91

4.46

13.37

50,000

7,246.68

3,623,34

10,870.02

14.49

7.25

21.74

100,000

20,581.08

10,290.54

30,871.62

20.58

10.29

30.87

200,000

52,215.48

26,107.74

78,323.22

26.11

13.05

39.16

400,000

123,649.88

61,824.94

185,474.82

30.91

15.46

46.37

398969. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.

Tabell 3, utvisande för vissa inkomst- och förmögenhetskombinationer dels statsskatter enligt 1939 års lagtima riksdags w
beslut, dels värnskatt enligt propositionen, dels ock summan av nämnda skatter.

Inkomsten motsvarar 3 % avkastning av förmögenheten. Ortsavdrag 1,400 kronor.

Gällande statsskatter

Värnskatt

Total-

summa

Gällande statsskatter

Värn-

skatt

Förmögen-

het,

Taxerad

inkomst,

Statk ink.-och förm.-skatt

Särsk, skatt
å förmögen-het

Summa

enl. proposi-tionen

Stat! .ink-o. förm.-skatt

Särsk,
skatt å
förm.

Summa

Total-

summa

kronor

kronor

i

krono

r

i procent av taxerad inkomst

30,000

900

_

lO.oo

10.00

10.00

1.11

1.11

l.n

40,000

1,200

5.40

20.oo

25.40

2.70

28.10

0.45

1.67

2.12

0.22

2.34

50,000

1,500

16.20

40.oo

56.20

8.10

64.30

1.08

2.67

3.75

0.54

4.29

60,000

1,800

27.00

6O.00

87.00

13.50

100.50

1.50

3.33

4.83

0.75

5.58

70,000

2,100

37.80

80.00

117.80

18.90

136.70

1.80

3.81

5.61

0.90

6.51

80,000

2,400

59.40

100.00

159.40

29.70

189.10

2.47

4.17

6.64

1.24

7.88

90,000

2,700

81.00

130.00

211.00

40.50

251.50

3.00

4.81

7.81

1.50

9.31

100,000

3,000

102.60

160.00

262.60

51.30

313.90

3.42

5.33

8.75

1.71

10.46

150,000

4,500

221.40

310.00

531.40

110.70

642.10

4.92

6.89

11.81

2.46

14.27

200,000

6,000

353.40

510.00

863.40

176.70

1,040.10

5.89

8.50

14.39

2.95

17.34

250,000

7,500

508.20

710.00

1,218.20

254.10

1,472.30

6.77

9.47

16.24

3.39

19.63

300,000

9,000

702.20

910.00

1,612.20

351.10

1,963.30

7.80

10.11

17.91

3.90

21.81

400,000

12,000

1,172.20

1,410.00

2,582.20

586.10

3,168.30

9.77

11.75

21.52

4.88

26.40

500,000

15,000

1,760.20

1,910.00

3,670.20

880.10

4,550.30

11.74

12.73

24.47

5.87

30.34

600,000

18,000

2,392.20

2,410.00

4,802.20

1,196.10

5,998.30

13.29

13.39

26.68

6.64

33.32

800,000

24,000

3,852.20

3,410.00

7,262.20

1,926.10

9,188.30

16.05

14.21

30.26

8.03

38.29

1,000,000

30,000

5,436.20

4,410.00

9,846.20

2,718.10

12,564.30

18.12

14.70

32.82

9.06

41.88

2,000,000

60,000

15,588.20

10,410.00

25,998.20

7,794.10

33,792.30

25.98

17.35

43.33

12.99

56.32

3,000,000

90,000

27,424.20

16,410.00

43,834,20

13,712.10

57,546.30

30.47

18.23

48.70

15.24

63.94

5,000,000

150,000

52,864.20

28,410.00

81,274.20

26,432.10

107,706.30

35.24

18.94

54.18

17.62

71.80

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.