Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

1

Nr 70,

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till anläggande
av ett tackjårnverk i Norrbotten; given Stockholms
slott den 27 oktober 1939.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 oktober 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund, Hägglöf.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet:

Frågan örn anläggande av ett tackjärnverk i Norrbotten har vid flera tillfällen
varit föremål för statsmakternas intresse. Sålunda uppdrog Kungl.
Maj:t genom beslut den 24 oktober 1913 åt en kommission, som sedermera
antog namnet malmkommissionen, att verkställa en allsidig utredning angående
det lämpligaste sättet för nyttiggörandet av statens norrländska malmfyndigheter.
I sitt den 31 mars 1923 avgivna betänkande framhöll kommismissionen
som sin åsikt, att det åtminstone för det dåvarande icke syntes
lämpligt att anlägga något tackjärnverk i Norrland, även örn en anläggning
där av ett järnverk för tillverkning av fosforrent tackjärn för de mellansvenska
järnbrukens behov under vissa betingelser icke syntes vara ekonomiskt
omöjlig.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 70.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Betänkandet föranledde icke någon åtgärd från Kungl. Maj :ts sida.

Efter motioner i båda kamrarna anhöll 1932 års riksdag (skr. nr 280), att
Kungl. Maj :t måtte låta verkställa en skyndsam utredning, huruvida och i vilken
omfattning en förädling inom landet av de statliga malmtillgångarna
kunde vara för staten och landets näringsliv gagnande samt under vilka former
statens medverkan härtill lämpligast kunde äga rum, och därefter för
riksdagen framlägga det förslag i ärendet, vartill utredningen kunde föranleda.

Jämlikt bemyndigande den 10 augusti 1932 tillkallade dåvarande chefen för
handelsdepartementet den 31 i samma månad fem personer för att verkställa
utredning rörande tillgodogörandet av statens malmtillgångar. De sakkunniga
antogo namnet malmförädlingssakkunniga. Enligt direktiven skulle utredningen
särskilt avse möjligheterna till järnmalmsförädling i Norrbottens
län, såsom tillverkning av tackjärn och järnsvamp samt av liandelsjärn och
stål, ävensom förhållandet mellan en i Norrbotten bedriven järnförädlingsindustri
och den mellansvenska järnhanteringen.

I promemoria den 21 november 1933 redogjorde de malmförädlingssakkunniga
för vissa förberedande undersökningar, varjämte de framlade en del synpunkter
på förädlingsmöjligheterna inom länet. Dessa gingo i övervägande
negativ riktning. Sedan de sakkunniga i utlåtande den 20 maj 1937 ytterligare
understrukit sina synpunkter, anmäldes frågan inför Kungl. Maj :t av min
företrädare i ämbetet den 4 juni 1937. Departementschefen anförde därvid
i huvudsak följande:

Som något positivt och i praktiken genomförbart resultat av de sakkunnigas
arbete på järnmalmsförädlingens område icke vore att förvänta, förefölle
det lämpligast att utredningen finge upphöra. Departementschefen ville emellertid
icke låta bero vid de resultat som framkommit. En fortsatt utredning
i ämnet borde dock givas en mera positiv inriktning och tillika en mera begränsad
omfattning än den tidigare. Det vore framförallt angeläget att skapa
nya förvärvsmöjligheter i Norrbotten. Inrättandet av ett järnverk där skulle
otvivelaktigt bliva till stor båtnad ur arbetslöshetssynpunkt. En dylik anläggning
vore emellertid även försvarbar från andra synpunkter än de rent
sociala. Sålunda kunde framhållas den ganska betydande import av förädlad
järnmalm i form av tackjärn, som ägde rum till Sverige, ävensom de rika tillgångar
Norrbotten ägde i malmfält, vattenkraft och skogar, vilkas utnyttjande
kunde underlättas genom anläggningen. Även kunde ökade förädlingsmöjligheter
beträffande järnmalm inom landet bliva av betydelse med hänsyn
till handelsbalansen. Departementschefen tillstyrkte förty, att en ny utredning
komme till stånd, men ansåge, att densamma borde begränsas till frågan
örn tillverkningen av tackjärn. Utredningen borde därvid avse utarbetande
av detaljerat förslag till anläggande i Norrbotten av ett järnverk för
tillverkning av tackjärn och bedrivas enligt två linjer, den ena avseende tillverkning
av träkolstackjärn och den andra tillverkning av kokstackjärn. I
båda fallen borde verkställas fullständiga ekonomiska beräkningar omfattande
anläggnings- och driftkostnader. Råvarutillförseln och avsättningsmöjligheterna
borde noga utredas. Lämplig plats för anläggningen borde föreslås.
Vidare borde undersökas anläggningens inverkan dels på förhållandena inom
Norrbotten såväl i socialt som i industriellt avseende, dels ock på de mellansvenska
järnverken samt den svenska järnindustrien över huvud. Förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

3

till finansiering av verksamheten borde även utarbetas. Funnes frågans lösning
påfordra statens mellankomst, borde förslag i sådant hänseende framläggas.
Eventuellt kunde befinnas lämpligt att anläggningen bleve helt statlig.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 juni 1937 tillkallades samma
dag följande sakkunniga för utredning rörande anläggande av ett tackjärnverk
i Norrbotten, nämligen generaldirektören Waldemar Borgquist, tilllika
ordförande, landshövdingen David Hansén, kommerserådet Harald Carlborg
och överingenjören Magnus Tigerschiöld.

De sakkunniga, vilka antogo namnet tackjärnsutredningen, avgå vo den 12
augusti 1938 betänkande i ämnet. Vid betänkandet fanns fogat särskilt
yttrande av landshövdingen Hansén. Sedan med anledning av detta yttrande
avgivits en av generaldirektören Borgquist och kommerserådet Carlborg
undertecknad promemoria, har Hansén i sin tur inkommit med en
promemoria i ärendet.

I ärendet hava efter remiss utlåtanden avgivits av fullmäktige i jernkontoret,
kommerskollegium, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statens arbetslöshetskommission,
socialstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens län.
Vid vissa av dessa utlåtanden hava fogats av myndigheterna infordrade yttranden
nämligen vid kommerskollegii utlåtande av bergmästaren i Norra
distriktet, vid domänstyrelsens utlåtande av över jägmästarna i Skellefteå
samt Nedre och Övre Norrbottens distrikt samt vid länsstyrelsens utlåtande
av landstinget i länet ävensom av Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Tackjärnsutredningens betänkande,

Tackjärnsutredningen har enligt de givna direktiven undersökt möjligheterna
av framställning dels av träkolstackjärn dels ock av kokstackjärn.
Enär båda dessa slag av tackjärn kunna framställas antingen i blästermasugnar
eller i elektriska ugnar, har undersökningen vidare i båda fallen
avsett dels ett alternativ med blästermasugn, dels ock ett alternativ med
elektrisk ugn. Efter undersökning av lämplig storlek på de olika ugnar,
som skulle kunna tänkas komma i fråga, hava utredningsmännen verkställt
detaljerade kostnadsberäkningar beträffande följande alternativ, nämligen: Alt.

I A. Två blästermasugnar med en sammanlagd produktion
av 30,000 ton träkolstackjärn per år. Kostnaden är även approximativt
beräknad för en produktion av 40,000 ton per år.

Alt. I B. Två blästermasugnar, i huvudsak lika ugnarna i alt. I
A, med en sammanlagd produktion av 90,000 ton kokstackjärn per
år. Kostnaden är även approximativt beräknad för en produktion av 50,000
ton per år.

Alt. II A. En elektrisk ugn (Spigerverksugn) med en kapacitet av
30,000 ton träkolstackjärn per år.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Alt. II B. En elektrisk ugn (Spigerverksugn) med en kapacitet av
30,000 ton kokstackjärn per år. Kostnaden är även approximativt
beräknad för en produktion av 60,000 ton i två ugnar.

Då för kostnadsberäkningarna järnverkets förläggningsort spelar en betydande
roll, hava utredningsmännen först behandlat denna fråga. De hava
härutinnan uttalat, att de lägsta självkostnaderna för framställning av träkolstackjärn
i Norrbotten erhölles vid järnverkets förläggning till Luleå.
För anläggningen av ett kokstackjärnverk vore vidare Luleå den enda lämpliga
platsen i Norrbotten, enär, med hänsyn till tillförseln av koks, järnverket
måste vara beläget å en plats, där hamn funnes, samtidigt som denna
plats borde hava förbindelse med malmbanan. Utredningsmännen hava
vid dessa förhållanden verkställt sina beräkningar under förutsättning att
ett blivande järnverk i Norrbotten komme att förläggas till Luleå och hava
anvisat två områden inom Luleå stad, som skulle lämpa sig härför, nämligen
Svartön och Karlsvik. Svartön har enligt utredningsmännen bättre isförhållanden
och djupare hamn än Karlsviksområdet samt torde kunna erhållas
på fördelaktigare villkor än detta, emedan Svartön äges av Luleå stad.
Även om anläggningskostnaderna för ett järnverk på Karlsviksområdet möjligen
skulle bliva något billigare än å Svartön, förorda utredningsmännen
med hänsyn till nyss nämnda förhållanden för sin del Svartön som den
lämpligaste förläggningsplatsen.

I detta sammanhang kan nämnas, att utredningsmännen även undersökt
möjligheten att efter reparation och komplettering åter igångsätta de elektriska
masugnarna i Porjus, vilka legat nere sedan 1921. Utredningsmännen
hava emellertid härvid funnit, att tillverkningskostnaderna för tackjärnet
skulle bliva alltför höga.

Ehuru utredningsmännen sålunda vid sina beräkningar utgått från att
anläggningen av järnverket skulle ske å Svartön, anse de dock, att frågan
om den lämpligaste förläggningsorten eventuellt borde tagas upp till förnyad
behandling.

Beträffande råvarutillgången räkna utredningsmännen med att erforderlig
järnmalm skulle erhållas från Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag. De
erinra härutinnan om att, enligt avtal 1927 jämte tilläggsavtal 1938 mellan
staten samt nämnda bolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,
staten eller dess rättsinnehavare vore berättigad att till självkostnadspris erhålla
vissa kvantiteter malm.

Då för framställning av träkolstackjärn, enligt vad utredningsmännen
framhållit, icke kunde användas någon av de disponibla malmsorterna utan
att större delen av fosforinnehållet bortskaffades genom anrikning, hava utredningsmännen
förutom kostnaden för själva malmen även räknat med
kostnad för anrikning av densamma. Utredningsmännen hava därvid icke
fattat ståndpunkt till frågan örn anrikningen borde ske i Luleå eller vid gruvfälten.
Då det visat sig svårt att uppskatta det pris, som ett järnverk i Luleå
skulle få erlägga för slig från Malmberget, hava utredningsmännen emellertid
räknat med ett sligpris, motsvarande självkostnaden vid ett nytt an -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

rikningsverk i Luleå. Vid alternativ II B (kokstackjärn i elektrisk ugn) erfordras
enligt utredningsmännen ej sligtillsats. Vid det större koksblästermasugnsalternativet
(I B) beräknas emellertid de enligt gällande avtal tillgängliga
kvantiteterna av den mindre fosforrika malmen ej vara tillräckliga,
utan antages jämväl stig behöva i viss utsträckning användas. Vidare hava
utredningsmännen i samtliga alternativ utom alternativ II B räknat med att
malmen måste sintras för vinnande av bättre bränsleekonomi.

Efter att hava lämnat en redogörelse för den malm, som vid de olika alternativen
borde komma till användning och den behandling densamma
borde genomgå, lämna utredningsmännen följande sammanställning över
kostnaderna för malmen i form av sinter eller krossad grovmalm för framställning
av olika tack järnskvaliteter.

Anrikad och sintrad Gällivare D-malm med 71.5% järn och max. 0.010%
fosfor för alt. I A och 11 A (för framställning av träkolstackjärn).

Gällivareslig 0.010 % fosfor 1.03 ton å 17.55 kr. per ton.. 18.08 kr. per ton sinter

Sintringskostnad........................... 2.55 » » » »

Summa 20.63 kr. per ton sinter

Sintrad finkrossad Luossavaara A- och B-malm med 65.2% järn och 0.030 %
fosfor för alt. 1 B (för framställning av mar tintack järn intill 55% av
produktionen).

Luossavaara A- och B-malm 1.03 ton å 9.75 kr. per ton.. 10.04 kr. per ton sinter

Finkrossning..................................... 0.52 » » » »

Sintringskostnad........................... 2.19 » » » »

Summa 12.75 kr. per ton sinter

Sint erblandning av 57 "/^Luossavaarasinter med 65.2% järn och 0.030% fosfor
samt 4-3% Gällivaresinter med 71.5/ järn och max. 0.030% fosfor för alt.
I B (för framställning av martintackjärn intill 100 % av produktionen).

Gällivaresinter: Gällivareslig 0.030 % fosfor 1.03 ton

å 15.58 kr. per ton.............. 16.05 kr. per ton sinter

Sintringskostnad.................... 2.19 » » » »

18.24 kr. per ton sinter

Luossavaarasinter: enligt ovan...................... 12.7 5 kr. per ton sinter

Sinterblandning:

Gällivaresinter 0.43 ton å 18.24 kr. per ton....... 7.84 kr. per ton sinter

Luossavaarasinter 0.57 ton å 12.75 kr. per ton.... 7.27 » » » »

Summa 15.11 kr. per ton sinter
Sinterblandningen håller 67.9 % järn och 0.030 %> fosfor.

Sintrad oanrikad Gällivare D-malm med 61.5 % järn och 0.7—1 / fosfor för
alt. 1 B (för framställning av gjuteritackjärn och thomastackjärn).

Gällivare D-malm 1.03 ton å 8.50 kr. per ton....... 8.76 kr. per ton sinter

Finkrossning..................................... 0.52 » » » »

Sintringskostnad.................................. 2.19 » » » »

Summa 11.47 kr. per ton sinter

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

Krossad Luossavaara A- och B-malm med 65.2 % järn och O.OSO % fosfor för
alf. Il B (för framställning av martintackjärn).

Luossavaaramalm 1.00 ton å 9.75 kr. per ton..... 9.75 kr. per ton malm

Grovkrossning.................................. 0.25 » » » »

Summa 10.00 kr. per ton malm

I anslutning till dessa kostnadsberäkningar framhålla utredningsmännen,
att malmen i Luleå ställde sig något dyrare än malmen i mellersta Sverige,
detta bland annat på grund av fraktkostnaderna, i vilket hänseende utredningsmännen
räknat med samma fraktkostnad som för exportmalm med avdrag
för vinstpålägg. Utredningsmännen anföra, att skillnaden i pris bleve
särskilt framträdande beträffande anrikad och sintrad malm, då de mellansvenska
hyttorna i stor utsträckning använde sig av fosforrent utgångsmaterial,
som ej behövde anrikas.

Vidare erinra utredningsmännen, att de norrländska malmerna hade ringa
manganhalt, varför vid smältningen erfordrades tillsats av mangan. Sådan
kunde erhållas medelst importerad manganmalm. Erforderlig kalkstenstillsats
för vinnande av lämplig slaggsammansättning torde enligt utredningsmännen
kunna erhållas från Gotland och möjligen från Norrbotten,
ehuru kalkstenstillgångarna där vore ganska begränsade.

I fråga om bränslebasen räkna utredningsmännen med 17 respektive 26
kronor per läst träkol såsom normala minimi- och maximipriser. Därjämte
hava utförts kostnadsberäkningar grundade på ett tredje pris av 22 kronor
per läst, vilket enligt utredningsmännen torde komma att bliva det normala.

Beträffande koks hava utredningsmännen på motsvarande sätt räknat med
tre olika priser, nämligen 24, 48 och 30 kronor per ton; sistnämnda pris har
ansetts såsom det normala. Tillika hava utredningsmännen beräknat, att
vid framställning av elektriskt kokstackjärn i Spigerverksugn halva bränslekvantiteten
utgjordes av lcoksstybb, samt att priset därå vore ungefär två
tredjedelar av kokspriset.

Elektrisk kraft beräknas efter samråd med vattenfallsstyrelsen kunna erhållas
till ett pris något lägre än den nuvarande genomsnittliga kostnaden
vid kraftverket vid Porjus och närmast motsvarande priset vid en tänkt
utbyggnad av kraftverket.

Erforderlig arbetskraft anses enligt de olika alternativen vara, för alternativ
I A 113 arbetare, för alternativ I B 127 arbetare, för alternativ II A 103
arbetare och för alternativ II B 64 arbetare.

Efter jämförelse mellan arbetslöner inom andra arbetargrupper i Norrbotten
och övriga delar av landet hava utredningsmännen ansett sig böra räkna
med en medellön av 3,350 kronor örn året för en järnverksarbetare i Luleå,
motsvarande den ungefärliga medellönen i dyrortsgrupperna A—F vid järn-,
stål- och kopparverk under åren 1929—1936, ökad med 27 °/o såsom merlön
i dyrortsgrupp G, dit Luleå borde räknas.

Sedan utredningsmännen härefter givit en detaljerad beskrivning av ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

7

blivande tackjärnverk i Luleå under de av utredningsmännen tänkta olika
förutsättningarna, lämnas följande sammanställning över anläggningskostnaderna,
beräknade i stort sett med utgångspunkt från 1936 års prisnivå.
Beloppen angivas i 1,000-tal kronor.

Två blästermasugnar

En elektrisk ugn

Alternativ

I A

(Träkol)

IB

(Koks)

IIA

(Träkol)

IIB

(Koks)

Hamn och förbindelsespår.

Spåranordningar, malmviadukt och hamn.....

1,400

1,400

1,400

1,400

Summa

1,400

1,400

1,400

1,400

Järnverk.

Iordningställande av byggnadsplatsen .........

660

660

660

660

Lossningsfickor för malm, kol m. m...........

Transportband för malm, kol m. m...........

100

100

100

100

135

135

135

135

Grovkrossverk ...............................

—

80

—

75

Mellan- och finkrossverk......................

—

325

—

130

Sligmagasin med transportanordningar ........

485

435

485

—

Sintringsverk system A. I. B...................

400

600

360

315

Träkols-(koks-)magasin........................

535

445

425

Krossverk för kalksten och manganmalm......

35

35

35

35

Råmaterialfickor för masugnarna..............

365

660

350

330

Blästermasugnar resp. elektrisk tackjärnsugn ...

1,420

250

1,820

1,285

1,285

Gjutmaskin..................................

250

250

250

Stationär omlastningskran ....................

35

35

35

35

Rullande materiel............................

70

70

70

70

Pumpstation vid hamnen.....................

100

135

100

100

Sötvattensystem..............................

40

40

40

40

Mekanisk verkstad, smedja, snickeri...........

150

150

150

150

Förråd och lagerhus..........................

Vagnvåg för utgående produkter..............

60

15

60

15

60

15

60

15

Kontor och laboratorium.....................

175

175

175

175

Sanitära anordningar.........................

50

50

50

50

Elektrisk fördelningsstation, ledningar m. m. ..

235

235

235

235

Ångkraftanläggning ..........................

—

680

—

—

Tomt, disponentbostad och diverse............

225

300

225

200

5,540

7,490

5,240

4,445

Ränteförluster under byggnadstiden 5 % av an-

275

375

260

225

läggningskapitalet för järnverket ............

Summa

5,815

7,865

5,500

4,670

Om två ugnar örn tillsammans 60,000 ton tack-

1,100

järn per år utföras i alt. II B, tillkommer ...

—

—

—

Summa

—

—

—

5 770

Anrikningsverk.

I det fall anrikning av malmen företages i Luleå,
tillkomma följande anläggningskostnader:

75

75

Grovkrossverk................................

—

—

Mellan- och finkrossverk......................

280

—

280

—

Anrikningsverk...............................

930

930

930

—

Summa

1285

930

1285

—

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

Utredningsmännnen hava såsom framgår av denna sammanställning så
uppgjort planen för anläggningen, att densamma skulle i stort sett kunna användas
för vilket som helst av de olika alternativen endast med de ändringar,
tillägg och utbyten av anläggningens olika delar, som direkt föranledas
av de olika produktionssätten och den årliga produktionens storlek.
Sålunda hava utredningsmännen bland annat vid alternativ I B räknat med
en särskild ångkraftcentral för att tillvarataga överloppsgasen. Beträffande
öviiga alternativ hava utredningsmännen ansett den erhållna gaskvantiteten
för liten för att det skulle löna sig att anlägga en sådan central utan räknat
med att överloppsgasen, därest den ej kunde användas för någon närbelägen
industri, finge bortgå utan användning.

Utredningsmännen hava tänkt sig, att spåranordningar, malmviadukt och
hamn borde utföras såsom reserv- eller beredskapsarbete och kostnadsfritt
ställas till ett blivande järnverks disposition. Anläggningskostnaderna skulle
då för samtliga alternativ minskas med 1,400,000 kronor. I fråga örn de
återstående anläggningskostnaderna hava utredningsmännen utgått från att
Ungefär hälften skulle erhållas i form av lån från staten löpande med 3.5
procent ränta och med 20 års amorteringstid, motsvarande en annuitet av
7 procent. På den andra hälften av anläggningskapitalet har räknats med 7
procent länta och 10 års amorteringstid, motsvarande en annuitet av 14 procent.
I medeltal skulle amiuiteten sålunda bliva 10.5 procent.

Utöver medel till bestridande av kostnaderna för anläggningen erfordras
enligt utredningsmännen ett förlagskapital, motsvarande värdet av tillverkningen
under sju månader eller för alternativ I A 1,700,000 kronor
vid en produktion av 30,000 ton och 2,200,000 kronor vid en produktion
av 40,000 ton, för alternativ I B 2,800,000 kronor vid en produktion
av 90,000 ton och 1,600,000 kronor vid en produktion av 50,000 ton, för a 1-ternativ IIA 1,700,000 kronor samt för alternativ IIB 1,200,000
kronor vid en produktion av 30,000 ton och 2,200,000 kronor vid en produktion
av 60,000 ton. På detta kapital har beräknats ränta efter 5 procent.

En av utredningsmännen lämnad sammanställning av samtliga kapitalkostnader
per ton tackjärn utvisar följande:

Alternativ

Årsproduk-tion tack-järn

ton

Ränta och
amortering
på anlägg-ningskapi-talet
kronor

Förlagskost-naderper ton
tackjärn

kronor

Summa
kapitalkost-nader per ton
tackjärn

kronor

I A

30,000

20.35

2.85

23.20

> »

40,000

15.25

2.75

18.00

I B

90,000

9.20

1.55

10.75

» >

50,000

16.50

1.60

18.10

II A

30,000

19.25

2.85

22.10

II B

30,000

16.35

2.00

18.35

> >

60,000

10.10

1.85

11.95

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 9

Erinras må, att vid beräknandet av kapitalkostnaderna per ton tackjärn
enligt den nu återgivna sammanställningen utredningsmännen ej tagit
hänsyn till anläggningskostnaderna för ett anrikningsverk, vilka kostnader
i stället inräknats i sligpriset.

Tillverkningskostnaderna, exklusive kapitalkostnaderna, beräknas av utredningsmännen
på sätt framgår av följande sammanställning.

Kostnad i kronor per ton tackjärn vid

ett träkolspris av

17 kr. per

22 kr. per

26 kr. per

läst

läst

läst

Träkolstackjärn med max. O.Ois % fosfor.

Alt. I A, 30,000 ton per år i blästermasugn.......

87.04

98.79

108.19

40,000 > > > > » .......

83.64

95.39

104.79

Alt. II A, 30,000 ton per år i elektrisk ugn........

87.15

93.65

98.85

Kostnad i kronor per ton tackjärn vid

ett kokspris av

24 kr. per

30 kr. per

48 kr. per

Kokstackjärn.

ton

ton

ton

Alt. I B, 90,000 ton per år i blästermasugn
Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor (intill 55%
av produktionen) .............................

47.93

52.73

67.13

Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor (100 % av
produktionen).................................

50.75

55.65

69.95

Gjuteritackjärn..................................

47.65

52.60

67.45

Thomastackjärn.................................

45.85

50.35

63.85

Alt. I B, 50,000 ton per år i blästermasugn

51.16

55.96

70.36

Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor..........

Gjuteritackjärn..................................

50.91

55.86

70.71

Thomastackjärn.................................

49.11

53.61

67.11

Alt. II B, Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor i
elektrisk ugn.

30,000 ton per år ...............................

60.59

62.69

68.99

60,000 ton per år...............................

56.41

58.51

64.81

Utredningsmännen lämna vidare följande sammanställning över de totala
produktionskostnaderna per ton tackjärn, avrundade till närmast liggande
hela krontal, i vilken sammanställning det första krontalet i varje kolumn
angiver tillverkningskostnaden exklusive kapitalkostnaden och det andra talet
kostnaden för anläggnings- och förlagskapital.

10

Kungl. Maj:ls proposition nr 70.

Kostnad i

kronor per ton tackjärn

vid ett träkolspris av

17 kr. per

22 kr. per

26 kr. per

läst

läst

läst

Träkolstackjärn med max. O.oss % fosfor.

Alt. I A, 30,000 ton per år i blästermasugn ____

87

99

108

23 110

23 122

23 131

40,000 > > > » > ____

84

95

105

18 102

18 113

18 123

Alt. II A, 30,000 ton per år i elektrisk ugn......

87

94

99

22 109

22 116

22 121

Kostnad i

kronor per ton tackjärn

vid

ett kokspris

av

24 kr. per

30 kr. per

48 kr. per

Kokstackjärn.

ton

ton

ton

Alt. I B, 90,000 ton per år i blästermasugn.
Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor (intill 55 %

av produktionen!..............................

48

53

67

11 59

1) 64

11 78

Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor (100 %

av produktionen)..............................

51

55

70

11 62

11 66

11 81

Gjut eritackj arn..................................

48

53

67

11 59

11 64

11 78

Thomastackjärn ................................

46

50

64

11 57

11 61

11 75

Alt. IB, 50,000 ton per år i blästermasugn.

Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor..........

51

56

70

18 69

18 74

18 88

Gjuteritackjärn..................................

51

56

71

18 69

18 74

18 89

Thomastackjärn .............................

49

54

67

18 67

18 72

18 85

Alt. II B, Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor
i elektrisk ugn.

30,000 ton per år ..............................

61

63

69

18 79

18 81

18 87

60,000 ton per år ..............................

56

59

65

12 68

12 71

12 77

I anslutning till de sålunda framlagda kostnadsberäkningarna anföra utredningsmännen
i huvudsak följande:

Såsom av kostnadsberäkningarna framginge hade endast vid alternativet
I B räknats med användning av masugnsgasen för kraftalstring. En anläggning
av en cellulosafabrik i järnverkets omedelbara närhet skulle emellertid
möjliggöra en rationell användning av masugnsgasen vid samtliga alternativ.
Utredningsmännen hade emellertid ej ansett sig böra gå in på frågan örn
möjligheten att kombinera ett järnverk i Luleå med en cellulosafabrik. Vid
det slutliga valet av förläggningsplats torde dock denna fråga böra ägnas
tillbörlig uppmärksamhet. En cellulosafabrik kunde nämligen icke lämpligen
anläggas å Svartön, där det ej funnes tillräcklig tillgång till sötvatten,
utan det vore då möjligt, att Karlsviksområdet, som läge vid Lule älv, vore
att föredraga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

11

Av tillverkningskalkylerna framginge vidare, att i elektrisk ugn framställt
kokstackjärn trots det låga kraftpriset först vid mycket höga kokspriser
kunde konkurrera med kokstackjärn framställt i blästermasugn. Vid normala
kokspriser erfordrades, att ett relativt högt överpris kunde betingas för
elektrokokstackjärn för att det skulle löna sig att framställa dylikt.

En jämförelse mellan tillverkningskostnaderna för träkolstackjärn framställt
i elektrisk ugn med en kapacitet av 30,000 ton och i blästermasugn med
en kapacitet av 30,000 respektive 40,000 ton gåve vid handen, att elektriskt
tackjärn bleve billigare vid träkolspris överstigande cirka 17 respektive cirka
26 kronor per läst. Merkostnaden för blästermasugnstackjärn vid högre träkolspriser
vöre dock inom rimliga gränser relativt obetydlig.

Det förefölle sålunda utredningsmännen med utgångspunkt från teknikens
nuvarande ståndpunkt som örn blästermasugnar skulle under antagna förutsättningar
ställa sig fördelaktigare, vare sig man räknade med koks eller
träkol som bränsle. Det finge dock icke förbises, att den elektriska processen
syntes erbjuda större möjligheter till tekniska förbättringar än blästermasugnsmetoden,
som under senare år utvecklats därhän att man nu syntes
hava närmat sig ett teoretiskt möjligt minimum i fråga om bränsleförbrukningen.

Avsättningsområdet för träkolstackjärn, som tillverkades i Luleå, torde
man i stort sett behöva söka utomlands, emedan de mellansvenska järnverken
syntes föredraga att i egen regi framställa tackjärn för sin kvalitetstillverkning.
Som Sveriges exportkapacitet av dylikt tackjärn sedan en
lång tid varit och alltjämt vore större än efterfrågan, kunde en ny tillverkare
icke erövra en marknad annat än i konkurrens med de mellansvenska
verken. Under det att tackjärnstillverkningen inom landet under åren 1911
—1920 i genomsnitt uppgått till 567,000 ton träkolstackjärn årligen, hade
densamma under åren 1927—1936 endast varit 239,000 ton per år. Exporten
hade under samma perioder nedgått från 183,000 lon till 63,000 ton om
året. Exportpriset å träkolstackjärn hade under tioårsperioden 1928—1937
varierat mellan 82 och 140 kronor per ton och hade i medeltal utgjort 102
kronor. Tillverkningskostnaderna för träkolstackjärn i Luleå kunde med
det träkolspris, som förelegat vid denna tid och i övrigt under de av utredningsmännen
antagna förutsättningarna vid en produktion av 40,000 och

30.000 ton beräknas till 102 respektive 110 kronor per ton. Om kapitalkostnaderna
icke medräknades, bleve tillverkningskostnaderna 84 respektive 87
kronor per ton.

En tillverkning av 30,000 ton träkolstackjärn per år i Luleå skulle motsvara
i det närmaste hälften av den genomsnittliga exportmängden under
det senaste decenniet, och tackjärnverket i Luleå torde icke kunna skaffa
sig utrymme för sin produkt på exportmarknaden utan att en del av de mellansvenska
företagen nedlades eller deras verksamhet begränsades. Det
torde nämligen icke under normala konjunkturförhållanden föreligga utsikter
till ökad export av träkolstackjärn, utan snarare vore motsatsen att vänta.

Under den senaste tioårsperioden hade det såväl tillverkats som importerats
stora och successivt ökade mängder av kokstackjärn. Sålunda hade medeitillverlcningen
av kokstackjärn under åren 1911—1920 endast varit omkring

63.000 ton per år under det att densamma under åren 1927—1936 uppgått
till 135,000 ton per år med en maximikvantitet under 1936 av 251,000 ton.
Importen hade i medeltal för åren 1928—1937 utgjort 94,000 ton per år med
en maximikvantitet av 190,000 ton, vilken uppnåtts 1937. Det syntes sålunda
kvantitativt sett föreligga utrymme för en avsevärd höjning av den
inhemska produktionen av kokstackjärn.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Priset på importerat kokstackjärn hade, beräknat eif importhamn, under
åren 1928—1937 varierat mellan 57 och 113 kronor per ton och i medeltal
utgjort 68 kronor per ton. Framställningskostnaden för kokstackjärn i Luleå
skulle enligt av utredningsmännen beräknade alternativ vid ett kokspris
av 24 kronor per ton, vilket i medeltal förelegat under nämnda tioårsperiod,
vid en årsproduktion av 90,000 respektive 50,000 ton utgjort 59 respektive
69 kronor per ton. Om man bortsåge från ränta och amortering av kapitalet,
skulle produktionskostnaden blivit 48 respektive 51 kronor per ton. Framställningskostnaden
i Luleå skulle sålunda hava legat i nivå med importpriset.

Vid jämförelse mellan produktionspriset i Luleå och importpriset för
kokstackjärn respektive exportpriset för träkolstackjärn borde hänsyn emellertid
även tagas till den ökade fraktkostnad, som betingades av det nordliga
läget. Mellan Svartön och Gävle utgjorde normal sjöfrakt cirka 7 kronor
per ton. Avsevärda rabatter torde visserligen kunna påräknas vid stor befraktning,
men trots detta utgjorde denna utgift för ett järnverk i Luleå en
extra belastning, som måste beaktas. Järnvägsstyrelsen hade ställt i utsikt
en relativt låg järnvägsvakt från Svartön till järnbruk i mellersta Sverige,
som eventuellt kunde i vissa fall möjliggöra omedelbar utfraktning av vintertillverkningen,
men under vanliga förhållanden borde dock sjöfrakten bli
billigare.

Utredningsmännen hade även undersökt hur kostnaden ställde sig vid
samtidig produktion av träkols- och kokstackjärn. Om i den ena blästermasugnen
framställdes 45.000 ion kokstackjärn och i den andra 20,000 ton
träkolstackjärn per år, och om därvid de gemensamma kostnaderna fördelades
så, att priset på kokstackjärn bleve detsamma som vid full produktion
i två masugnar av enbart kokstackjärn, bleve priset på träkolstackjärnet
cirka två kronor lägre per ton än enligt alternativ I A.

Utsikterna för tillverkning av kokstackjärn i Luleå syntes alltså vara
gynnsammare än för tillverkning av träkolstackjärn därstädes. Med den av
utredningsmännen föreslagna utformningen av järnverket behövde det emellertid
icke från början fastställas i vad mån tillverkningen skulle inriktas
på den ena eller andra tackjärnssorten. Verkets produktion borde nämligen
kunna ganska lätt anpassas efter avsättningsmöjligheterna.

Åtskilliga av de svenska järnverken hade under ogynnsamma konjunkturer
haft svårighet att förränta nedlagda kapital. Med hjälp av de större
vinster, som ernåtts under gynnsamma år, hade emellertid anläggningarna
nedskrivits och verken konsoliderats, och driften hade, örn ock med viss
begränsning, upprätthållits även under ogynnsamma år. Ett nytt järnverk
i Luleå finge ett liknande läge. Det kunde icke ställas i utsikt en säker förräntning
av det nedlagda kapitalet. Om den vinst, som under gynnsamma
år erhölles utöver nödtorftig förräntning, systematiskt användes för avskrivningar
och moderniseringar, kunde verkets konkurrenskraft givetvis
förstärkas.

Vid själva järnverket kunde såsom förut framhållits beredas sysselsättning
för något över 100 årsarbetare utom enligt alternativ II B, där antalet endast
utgjorde ett sjuttiotal. Sysselsättningseffekten i förhållande till det kapital,
som måste bindas, vore sålunda ganska liten.

Om tackjärnstillverkningen åter kunde baseras på träkol skulle detta medföra
ökade arbetstillfällen för framställning av träkol, vilka av utredningsmännen
uppskattades till 1,260,000 arbetstimmar per år, motsvarande 525
årsarbetare.

Ett järnverk i Luleå stad skulle emellertid särskilt för staden dessutom få

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

13

en rätt stor mer eller mindre direkt betydelse i form av ökade skatteinkomster,
ökad ekonomisk livaktighet och dylikt.

Järnverket syntes böra vara antingen helt privat eller helt statligt. Ett
järnverksföretag med såväl staten som enskilda delägare torde näppeligen
kunna åstadkommas. Enskilda torde ej vilja investera nämnvärt kapital,
om bestämmanderätten ej läge hos dem, och staten torde å sin sida ej böra
inträda som delägare i ett verk utan att tillförsäkra sig ett avgörande inflytande.
Den enda formen för statligt deltagande tillsammans med privat
intresse i ett järnverk i Norrbotten syntes vara, att staten uppträdde som
subventions- eller långivare. Utredningsmännen ville framhålla, att ledningen
för ett statligt tackjärnverk komme att möta större svårigheter vid
avsättningen av sina produkter än ledningen för ett enskilt verk, i vilket
den svenska järnhanteringen vore ekonomiskt intresserad.

Utredningsmännen ansåge sig emellertid på nuvarande stadium icke kunna
eller böra framlägga förslag till organisation och finansiering av ett järnverk
i Norrbotten.

Landshövdingen Hansén anför i sitt särskilda yttrande till en början i huvudsak
följande:

Utredningens kostnadsberäkningar vore för höga, bland annat enär de grundade
sig på en under högkonjunktur gällande prisnivå och enär en del arbeten
även med hänsyn till nuvarande konjunktur beräknats alltför högt. Sålunda
hade räknats med ett jordschaktningspris av 3 kronor 80 öre per kubikmeter
under det att detta arbete skulle kunna utföras för hälften av detta pris. Ett
träkolsmagasin vore visserligen erforderligt men kunde uppföras för en kostnad
av omkring 200,000 kronor i stället för 445,000 kronor. Något koksmagasin
torde däremot icke behöva uppföras, då koksen i likhet med vad fallet
vore i mellersta Sverige kunde lagras ute. Även kostnaden för sligmagasin
kunde på samma grund utgå. Anläggningskostnaderna skulle alltså utan att
hänsyn toges till möjligheten av att materialet förbilligades under en lågkonjunktur
nedbringas med inemot en miljon kronor.

Beträffande tillverkningskostnaderna framhåller Hansén i huvudsak följande: I

fråga om träkolet hade räknats med onödigt höga transportkostnader.
Motsvarande gällde beträffande koksen.

Vidare hade malmpriserna rätteligen bort reduceras med 10 procent. Utredningsmännen
hade visserligen i sitt betänkande omnämnt, att staten enligt
avtalet 1938 finge köpa malm till självkostnadspris, men hade det oaktat räknat
med den förhöjning av priset med 10 procent, som gällt dessförinnan. Om
anrikningen icke verkställdes i Luleå utan vid gruvfälten, skulle dessutom
vissa fraktkostnader besparas, enär malmkvantiteten vid anrikning minskades
med ungefär 25 procent, varjämte själva anrikningskostnaderna borde
bliva billigare vid gruvfälten. Priset å träkolstackjärn skulle, genom att anrikning
verkställdes vid gruvfälten, kunna bliva 5 kronor per ton billigare
än som beräknats.

Även med bortseende från minskad kapitalkostnad skulle enligt Hanséns
förmenande träkolstackjärn kunna framställas 15 kronor billigare per ton än
enligt de övriga utredningsmännens beräkningar.

Utredningsmännens resultat hade sålunda icke givit ett för det planerade
järnverket rättvisande resultat. Ett blivande järnverk torde under normala
konjunkturer visserligen icke med säkerhet komma att uppvisa någon större
vinst, men utsikterna härför vöre minst lika stora i Norrbotten som annorstä -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

des i landet. För att vinna större ekonomisk trygghet borde driften omfatta
framställning även av thomasgöt.

Utredningsmännen hade vidare i viss mån underskattat den betydelse ur
arbetsberedande synpunkt ett järnverk i Luleå innebure. I sådant hänseende
ville Hansén understryka vikten av att träkol i största möjliga utsträckning
komme till användning, varför det borde ytterligare undersökas om en ökad
export av träkolstackjärn icke vore möjlig.

Hansén kunde icke biträda utredningens farhågor för motsättningar mellan
ett blivande järnverk i Luleå och järnhanteringen i övrigt i landet, då det
förstnämnda i huvudsak förmodligen komme att framställa kokstackjärn, som
för närvarande i stor utsträckning importerades, och möjligen thomasgöt, varigenom
skrotimporten kunde minskas.

Endast med viss tvekan ansåge Hansén, att anläggandet av järnverket borde
realiseras genom enskilda företagare. Bestämda garantier borde emellertid
då fordras för att järnverket dreves i den utsträckning, som järnhanteringen
överhuvud taget kunde bedrivas i landet och konjunkturerna i övrigt
möjliggjorde.

Då järnverket hade utsikter att bliva lönande, borde någon subvention från
statens sida icke komma ifråga.

Luleå vöre den enda möjliga platsen för ett järnverk, men den närmare
platsen borde bliva föremål för förnyat övervägande, även örn Karlsviksområdet
syntes lämpligast.

I sin med anledning härav avgivna promemoria i ärendet anföra generaldirektören
Borgquist och kommerserådet Carlborg bland annat:

De av Hansén förordade förenklingarna av anläggningen vore icke lämpliga,
och man borde icke räkna med att en minskning av de i betänkandet
angivna kostnaderna skulle kunna äga rum. Det vore visserligen riktigt,
att utredningsmännen räknat med ett tillägg å malmens självkostnadspris
med 10 procent, men minskningen av priset å malmen kompenserades av
att de i stället räknat med självkostnad beträffande frakterna. Enligt vad
järnvägsstyrelsen meddelat torde någon rabatt å de priser, som tillämpades
för frakt av exportmalm, nämligen icke kunna påräknas. Frågan örn thomasgöt
hade varit föremål för mycken diskussion, men utredningsmännen
hade i sitt betänkande ej velat gå in därpå. Vid organiserat samarbete med
andra svenska järnverk torde emellertid thomasgöt i vissa fall vara en lämplig
produkt. Ett fristående verk torde däremot bliva nödsakat att i huvudsak
inrikta sig på framställning av tackjärn.

Hansén vidhåller å sin sida i av honom avgiven promemoria sin uppfattning
och de av honom uppgjorda kalkylerna.

Yttranden.

Fullmäktige i jernkontoret anföra i sitt yttrande över betänkandet till en
början i huvudsak följande:

Fullmäktige ansåge, att de skadliga verkningarna av en eventuell tackjärnsproduktion
i Norrbotten icke blivit av utredningsmännen nog kraftigt understrukna.
Fullmäktige ville därvid framhålla den kraftiga tillbakagång, som
ägt rum beträffande produktionen av träkolstackjärn och som tagit sig uttryck
i att antalet masugnar här i landet vore i ständigt sjunkande, att omkring
hälften av befintliga ugnar vore permanent stillastående samt att de övriga icke
kunde på långt när till fullo utnyttjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

15

Anläggandet av ett träkolstackjärnverk skulle medföra en ruinerande
konkurrens för de mellansvenska hyttorna och där vålla större arbetslöshet
än de arbetstillfällen som skapades i Norrbotten.

På grund av vad sålunda anförts ansåge fullmäktige det uteslutet att i Norrbotten
anlägga ett järnverk för produktion av träkolstackjärn.

Beträffande kostnaderna för tillverkning av träkolstackjärn anslöte sig
fullmäktige i stort sett till utredningsmännens beräkningar men ansåge, att
en viss förhöjning av dessa måste göras, emedan dels anrikning av malmen
måste ske till lägre fosforhalt än utredningsmännen räknat ‘med, dels ett
större antal arbetare erfordrades.

Anläggandet av ett träkolstackjärnverk i Norrbotten vöre enligt fullmäktige
sålunda ett missgrepp ur nationalekonomisk synpunkt och skulle i
sociala hänseenden medföra vådor av betydligt allvarligare art än de missförhållanden
man velat övervinna.

I fråga örn anläggande av ett kokstack järnverk uttala fullmäktige,
att alternativet II B med en elektrisk ugn för 30,000 ton årsproduktion
vore uteslutet på grund av de höga tillverkningskostnaderna.

Vad angår utredningsmännens alternativ I B med två blästermasugnar för
produktion av 90,000 ton kokstackjärn per år och alternativ II B med två
elektriska ugnar för produktion av 60,000 ton kokstackjärn per år hava
fullmäktige framfört vissa erinringar beträffande den föreslagna tekniska
utrustningen och på grund härav vid sina beräkningar kommit till högre
anläggningskostnader än utredningsmännen. Fullmäktige anse dock, att
räntan å erforderligt kapital kunde beräknas lägre än utredningsmännen
gjort. Kapitalkostnaden per ton tackjärn skulle därför enligt fullmäktige
bliva något lägre än enligt betänkandet. Fullmäktige ifrågasätta emellertid
om icke förlagskapitalet borde motsvara värdet av nio månaders produktion
i stället för endast sju månaders.

Enligt fullmäktiges beräkningar skulle behovet av anläggnings- och förlagskapital
i 1,000-tal kronor bliva följande:

Alt. I B vid

Alt. II B vid

framställning av

framställning av

90,000 ton per år i

60,000 ton per år i

blästermasugn

elektrisk ugn

Ani äggningskap itai:

1,400

1,400

Hamn- och förbindelsespår ......................

Järnverk........................................

7,490 8,890

5,545 6,945

Ränta under byggnadstiden, i %..................

393

278

Summa anläggningskapital

9,283

7,223

Förlagskapital ....................................

3,600

2,800

Summa kapitalbehov

12 883

10,023

Tillkommer för ett anrikningsverk..................

930

—

Fullmäktige lämna härefter vissa beräkningar rörande de totala produktionskostnaderna
per ton tackjärn enligt sistnämnda båda alternativ, vilka
beräkningar, jämförda med utredningsmännens, framgå av följande sammanställning: -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tackjärns-

Reviderade

Differens

utredningen

kalkyler

(ökning)

kr. per ton

kr. per ton

kr. per ton

Alt. IB vid framställning av 90,000 ton per år
i blästermasugn.

Kokspris 24 kr. per ton.
a) Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor,

intill 55*% av produktionen...........

58.70

61.60

2.90

b) Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor,

100 % av produktionen................

61.50

64.40

2.90

c) Gjuteritackjärn.......................

58.40

61.10

2.70

Kokspris 80 kr. per ton.

a)......................................

63.50

66.40

2.90

b)......................................

66.30

69.20

2.90

c)......................................

63.40

66.40

3.00

Kokspris 48 kr. per ton.

a)......................................

77.90

80.80

2.90

b)......................................

80.70

83.60

2.90

c)......................................

78.20

82.10

3.90

Alt. IIB vid framställning av 60,000 ton per år
i elektrisk ugn.

Kokspris 24 kr. per ton...................

68.40

71.80

3.40

30 kr. per ton...................

70.50

73.90

3.40

48 kr. per ton...................

76.80

80.20

3.40

Fullmäktige anföra i anslutning till de sålunda framlagda kalkylerna i
huvudsak följande:

Den för närvarande ende producenten i Sverige av kokstackjärn för försäljning,
Oxelösunds järnverk, komme att utöka sin produktion med cirka
20,000 ton per år. Oaktat det funnits möjligheter att utöka den inhemska
produktionen så att importen bleve i huvudsak onödig, hade detta icke skett,
vilket enligt fullmäktige utgjorde ett indicium på att produktionen icke
skulle vara ekonomiskt lönande. Ingenting talade för att förhållandena läge
bättre till för ett nyanlagt järnverk med ur transport- och andra synpunkter
så oförmånlig placering som i Norrbotten.

Vid ett kokspris av 30 kronor per ton skulle billigaste kokstackjärnet enligt
fullmäktiges beräkningar i tillverkning kosta 66 kronor per ton. Om
härtill lades vinstmarginal av 5 kronor skulle järnet kunna säljas fritt
Luleå till ett pris av 71 kronor per ton. Fraktkostnaden till mellansvensk
hamn uppginge till 7 kronor per ton och priset där skulle då bliva 78 kronor
per ton.

Importpriset under perioden 1928—1937 hade visserligen varierat mellan
57 och 113 kronor, men som sistnämnda siffra gällde för år 1937, vilket varit
ett abnormt undantag, borde detta år icke medräknas vid bedömande av
medelprisnivån å importjärn. Under perioden 1927—1936 hade priset i stället
varierat mellan 57 och 73 kronor och i medeltal utgjort 64 kronor per
ton.

Importpriset läge sålunda under det beräknade priset. Härtill komme, att
de utländska leverantörerna säkerligen vid behov skulle kunna nedsätta priset
å tackjärn. Detta kunde visserligen regleras genom importförbud eller
tullskydd, men en dylik åtgärd skulle, om den dreves så långt, att produktionen
i Luleå bleve ekonomiskt lönande, väsentligt fördyra kostnaderna för
de tackjämsköpande verken i Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

17

Enlig, fullmäktige skulle ett blivande järnverk i Norrbotten sålunda komma
att arbeta under synnerligen ogynnsamma ekonomiska betingelser. I
fullmäktiges beräkningar hade nämligen räknats med självkostnadspriser på
material o. d. och några dolda vinster funnes icke upptagna i kalkylerna.

Ur arbetssysseisättningssynpunkt medförde anläggandet av ett järnverk
orimligt höga kostnader i förhållandet till det antal personer, som kunde
vinna sysselsättning därstädes.

Importen av kokstackjärn hade visserligen till och med 1937 undergått en
stegring men hade under förra hälften av 1938 visat en betydande nedgång,
varför en stegring av behovet av kokstackjärn förefölle mycket osäker.

Ej heller ur försvarsberedskapssynpunkt ansåge fullmäktige det motiverat
att anlägga ett järnverk i Luleå, som kunde riskera att bliva utsatt för
flyganfall. Det vore då bättre att säkerställa landets behov genom att i
fredstid lagra tackjärn.

Örn det ansåges önskvärt att öka landets produktion av tackjärn, borde
produktionen förläggas till mellersta Sverige, där arbetslöner och fraktkostnader
vore lägre än i Norrland. Lämpligast förefölle i sådant hänseende ett
utbyggande av Oxelösunds järnverk.

Tillverkning av thomasgöt vid ett blivande järnverk i Luleå kunde icke
anses försvarbar. Thomasgöt vore icke en stapelvara utan måste förädlas
vidare å platsen till thomasstål. En sådan produktion vöre emellertid ej
lönande och thomasstål hade en mycket begränsad användning.

Kommerskollegium har, under framhållande av svårigheterna att vinna
avsättning för träkolstackjärn, tillverkat i ett från den privata järnindustrien
fristående tackjärnverk, ansett sig icke kunna tillstyrka något av de alternativ,
vilka avsåge ett fristående träkols tack järnverk i Norrbotten. Däremot
har kollegium icke ställt sig principiellt avvisande mot planering av ett järnverk
på sådant sätt, att masugnarna kunde användas för tillverkning av såväl
träkols- som kokstackjärn. Vissa förutsättningar torde enligt kollegii
uppfattning även finnas för ett på tillverkning av enbart kokstackjärn baserat
järnverk. Kollegium förmenar emellertid, att vinstmarginalen för ett sådant
järnverk måste anses synnerligen oviss och i varje fall mycket snäv.

Kommerskollegium anför vidare i huvudsak följande:

Mot förslaget att förlägga järnverket till Luleå hade kollegium intet att
invända. Vad angår frågan huruvida verket borde utrustas med blästermasugnar
eller med elektriska ugnar, syntes det förstnämnda alternativet närmast
böra komma i fråga, eftersom det medförde de minsta kostnaderna. Tillverkningen
vid ett blivande järnverk borde omfatta martintackjärn och gjuteritackjärn,
men det vore tveksamt, om den även borde omfatta thomastackjärn.
Anläggningen av ett s. k. thomasverk skulle nämligen medföra ungefär
dubbla anläggningskostnader. I varje fall vöre en sådan tillverkning endast
tänkbar, örn den privata järnhanteringen toge hand om järnverket. Anrikning
borde åtminstone icke tillsvidare ske i Luleå utan färdig slig borde
köpas vid gruvorna. Anrikningsverket i Malmberget stöde nämligen för
närvarande till stor del outnyttjat och inrättandet av ett eller annat malaggregat
jämte åtföljande separatorer borde draga endast bråkdelen av den
kostnad, som beräknats för ett anrikningsverk i Luleå. Kapitalkostnaden för
slig framställd i Malmberget torde därför kunna beräknas bliva lägre än för
slig framställd i Luleå. Som slig på grund av sin vattenhalt icke kunde transporteras
under vintern utan särskilda anordningar, måste i så fall större sligmagasin
anläggas vid järnverket än utredningsmännen räknat med.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 70. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Kapitalkostnaderna vore möjligen beräknade i högsta laget genom att utredningsmännen
räknat med onödigt höga räntor. Försiktigheten i beräkningarna
vore emellertid enligt kollegii åsikt motiverad.

Järnverket borde baseras på aktiv medverkan från den enskilda järnhanteringen,
men staten borde lämna stöd i någon form.

Bergmästaren i norra distriktet ansluter sig i stort sett till utredningsmännens
beräkningar utom i fråga örn anläggningskostnaderna, i vilket hänseende
han anser, att anrikning av malmen borde ske i Malmberget, varför
något anrikningsverk icke skulle behövas i Luleå. Bergmästaren räknar för
framtiden med ett medelpris för träkol av 20—22 kronor per läst och förordar
träkolstackjärnsalternativen, enär större sysselsättning därigenom
skulle beredas arbetarna i Norrbotten.

Domänstgrelsen har ansett sig böra begränsa sitt yttrande till att avse
framställningen av träkol och framhåller den stora betydelse anläggande av
ett träkolstackjärn verk skulle hava för skogsbruket i Norrbotten. Av vid
domänstyrelsens utlåtande fogade yttranden av överjägmästarna i Skellefteå
samt Nedre och Övre Norrbottens distrikt framgår, att de båda förstnämnda
räkna med ett pris på träkol av 22 och 26 kronor per läst vid respektive normala
tider och högkonjunktur under det att den sistnämnde räknar med ett
pris av 19—20 kronor per läst som normalt. Domänstyrelsen ansluter sig
i detta hänseende till den sist angivna beräkningen och anser sålunda, att
man icke skulle behöva räkna med ett kolpris överstigande 20 kronor per
läst och att genom rationell kolning i kolugnar vid Luleå priset borde kunna
ytterligare något nedbringas.

Vattenfallsstgrelsen uttalar sig i sitt utlåtande över betänkandet endast i
vad detsamma avser kraftleverans från eller samarbete med statens vattenfallsverlt
och anför därvid, att de av utredningsmännen beräknade priserna
å elektrisk kraft, vilka understege nuvarande självkostnadspris, utgjorde de
lägsta pris som över huvud vore tänkbara. Ur de synpunkter, vattenfallsstyrelsen
hade att företräda, funnes ej något att erinra mot eller tillägga till
utredningen.

Statens arbetslöshetskommission har begränsat sitt utlåtande till att avse
ett blivande järnverks inverkan på arbetsmarknaden i Norrbotten. Härutinnan
anför kommissionen i huvudsak följande:

Varje möjlighet att i Norrbotten anordna lämplig industriell verksamhet
av annat slag än sågverks- eller gruvindustri borde noga tillvaratagas. En
industriell drift, avseende en förädling av malm och eventuellt trä från länet,
vore enligt kommissionens åsikt av stort värde med hänsyn till dess möjligheter
att skapa stabilare arbetsförhållanden än de som kunde påräknas vid
ett mera extensivt utnyttjande av befintliga naturtillgångar.

Anläggningskostnaderna enligt alternativ I B, som enligt utredningsmännen
vore det enda som kunde komma i fråga, uppginge till omkring 10 miljoner
kronor och måste anses höga i förhållande till det antal personer, som
kunde beredas sysselsättning. Med hänsyn till de osäkra ekonomiska framtidsperspektiv,
som angåves i betänkandet, kunde det därför knappast anses
tillrådligt att disponera ett så stort kapital för att sysselsätta endast något

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

19

mera än 100 personer. Kommissionen ansåge sig därför icke kunna ur arbesmarknadssynpunkt
förorda detta alternativ.

Framställningen av den kvantitet träkol, som erfordrades för att tillverka
30,000 ton träkolstackjärn, hade beräknats giva arbete till 525 under hela
året arbetande personer. Därvid hade dock icke medräknats det med kolens
transport till förbrukningsorten per järnväg eller bil förbundna arbetet. Då
träkolstillverkningen icke ägde rum så att den sysselsatte arbetare kontinuerligt
under hela året utan vore förlagd huvudsakligen till eftersommaren, hösten
och förvintern, följde därav att vid en tillverkning av angivna kvantitet
träkol ett förhållandevis stort antal personer, säkerligen minst 1,200—1,500,
erhölle sysselsättning därmed. Då arbetet dessutom skulle komma att till
avsevärd del bedrivas under den tid av året, som vore ur sysselsättningssynpunkt
för skogsbon i Norr- och Västerbotten minst tillfredsställande, skulle
ett tackjärnverk i Luleå, avsett för tillverkning av träkolstackjärn, medföra
en välbehövlig utfyllnad i den för befolkningen mången gång otillfredsställande
försörjningen.

Socialstyrelsen har även ansett sig böra bedöma det avgivna betänkandet
endast med hänsyn till arbetsmarknadssynpunkter och anför i sådant hänseende
i huvudsak följande:

Tillkomsten av ett nytt företag bidroge alltid till att öka sysselsättningsmöjligheterna
å vederbörande ort. Speciellt i Norrbottens län vöre det ett betydande
intresse att nya tillfällen skapades för sysselsättning av den arbetslösa
arbetskraften. Styrelsen såge därför med tillfredsställelse, att åtgärder vidtoges
för skapande av nya företag i länet. Som oavvislig förutsättning för
att staten skulle medverka härtill måste dock uppställas, att företaget icke
kunde befaras medföra ökad arbetslöshet å annat håll inom landet. Huruvida
man behövde riskera en dylik verkan genom anläggning av ett järnverk
i Norrbottens län, kunde styrelsen för sin del icke bedöma.

Ur de synpunkter styrelsen hade att bevaka vore tillkomsten av ett träkolstackjärnverk
att föredraga framför ett kokstackjärnverk.

Vid såväl träkols- som kokstackjärnsalternativet torde man emellertid behöva
räkna med att icke hela den erforderliga arbetsstyrkan kunde rekryteras
från Norrbottens län utan att ett visst antal specialutbildade arbetare
måste tagas från annat håll.

Därest beslut komme att fattas örn att staten skulle medverka vid anläggandet
av ett järnverk i Norrbottens län, ville styrelsen framhålla, att det ur
olika synpunkter torde vara lämpligast, att järnverket anlades och dreves av
något på detta område redan verkande industriföretag, som alltså kunde förväntas
besitta tillräcklig erfarenhet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig icke kunna värja sig från det intrycket,
att svårigheterna för anläggandet av järnverket åtminstone icke undervärderats
av utredningsmännen. Länsstyrelsen anser — med hänsyn till
de motsägande uppgifterna och slutsatserna — det önskvärt, att resultatet
icke bleve betraktat som slutgiltigt utan att en bearbetning av det hittillsvarande
materialet och ett vidareförande av utredningen sattes i gång för
erhållande av förslag till organisation och finansiering av ett blivande järnverk
och ett positivt ställningstagande till frågan örn huruvida ett sådant
borde komma till stånd.

Norrbottens läns landsting samt Norrbottens och Västerbottens läns han -

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

Departements chefen.

delskammare hava i sina yttranden i huvudsak anslutit sig till landshövdingen
Hanséns särskilda yttrande, i det de anse de i betänkandet framlagda
kostnadsberäkningarna väl höga. Handelskammaren understryker därjämte
den stora betydelse anläggandet av ett järnverk skulle få ur försörjningssynpunkt.

Vårt land är för sin järnförsörjning hänvisad till en ganska betydande import
icke blott av handelsjäm utan även av tackjärn. Sålunda uppgick importen
av tackjärn år 1937 till 190,000 lon och år 1938 till 75,000 ton. Under
de tre första kvartalen 1939 bär tack]ärnsimporten uppgått till 145,000 ton.
En icke ringa del av denna import torde bestå av tackjärn, som tillverkats
med hjälp av exporterad malm från de svenska Lapplandsgruvorna.

Sedan nära tre årtionden har den frågan gång på gång rests, huruvida det
icke skulle vara möjligt att på basis av Lapplandsmalmen bygga upp en tackjärnsindustri
i vårt land. Hittills har emellertid ingen sådan industri kommit
till stånd, som det synes huvudsakligen emedan bränslekostnaderna ställt
sig synnerligen ogynnsamma. Modernare arbetsmetoder ha numera minskat
bränsleåtgången och sålunda skapat i någon mån bättre ekonomiska förutsättningar
än tidigare för järnverk, som bygger på användningen av Lapplandsmalm.

De mera allmänna skälen för ett sådant järnverk — enighet synes ganska
allmänt råda därom att det, därest det överhuvud skall komma till stånd, bör
förläggas till Luleå i Norrbottens län -—- skola här, då de äro kända av alla,
endast i korthet beröras.

För det första måste det anses önskvärt att vårt land för sin tackjärnsförsörjning
göres oberoende av utlandet. Denna synpunkt understrylces på det
kraftigaste under den i sammanhang med krigsförhållandena inträdda krisen.
Skulle Sverige råka ut för större svårigheter än hittills, torde risk förefinnas
att vår järnindustri icke kan i nödig utsträckning få sitt tackjärnsbehov tillgodosett.

För det andra skulle tillkomsten av en tackjärnsanläggning i Luleå öka försörjningsmöjligheterna
i Norrbottens län, där det regelmässigt möter stora svårigheter
att bereda sysselsättning åt den växande befolkningen. Nativitetsöverskottet
är förhållandevis större i Norrbotten än inom något annat län.
Även under goda konjunkturer pläga arbetslöshetssiffrorna där uppe vara relativt
höga.

För det tredje synes det föga tilltalande att praktiskt taget all vår malm
från Lapplandsgruvorna skall exporteras och förädlas i andra länder. Det
förefaller i hög grad önskvärt, att ett allvarligt försök göres i syfte att inom
landet åtminstone till någon del förädla våra rikliga malmtillgångar i Lappland.
Att trots dessa som det förefaller mycket starka allmänna skäl intet
tackjärnverk kommit till stånd i Norrbotten beror därpå att tidigare verkställda
utredningar synas lia givit vid handen, att ett sådant tack järn verk
skulle ur ekonomisk synpunkt sakna rimliga möjligheter.

Den senast verkställda utredningen är i detta avseende icke så kategorisk

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

21

i sitt omdöme. I densamma yttras, att en säker förräntning av ett järnverk
i Luleå icke kan ställas i utsikt, men att om den vinst, som under gynnsamma
år erhålles utöver nödtorftig förräntning, systematiskt användes för avskrivningar
och moderniseringar, verkets konkurrenskraft givetvis kan förstärkas.

Berörda uttalande hänför sig till ett järnverk för framställning av kokstackjärn.
Utredningsmännen ha, såsom nämnts, beträffande det ifrågasatta
tackjärnverket övervägt två alternativa förslag. Det ena avser ett järnverk för
tillverkning av träkolstackjärn, det andra en anläggning för kokstackjärn.
Såvitt framgår av utredningen skulle ett järnverk för träkolstackjärn vara
det ur sysselsättningssynpunkt fördelaktigaste alternativet. Förutom över
100 arbetare vid själva järnverket skulle enligt detta alternativ ett stort antal
personer beredas arbete med framställning av träkol. Vid ett kokstackjärnverk
åter beräknas 100 å 125 man bli sysselsatta.

Lönsamheten av en anläggning av ifrågavarande slag är beroende av dels
avsättningsmöjligheterna, dels produktionskostnaderna, däri inräknad skälig
ränta å det i rörelsen nedlagda kapitalet. Avsättningsmöjligheterna för en
ökad produktion av träkolstackjärn synas, i varje fall under vanliga förhållanden,
vara mindre goda. Beträffande kokstackjärn däremot torde utsikterna
i berörda hänseende ingalunda kunna betecknas såsom dåliga.
Såsom bland annat framgår av de nyss återgivna importsiffrorna äger en
betydande tackjärnsimport rum årligen. Denna import, vilken uteslutande
torde avse kokstackjärn, borde, åtminstone till avsevärd del, kunna ersättas
med inhemsk tillverkning.

För att närmare belysa hur den tänkta verksamheten ekonomiskt skulle ha
utfallit, därest år 1934 ett kokstackjärnverk enligt utredningens alternativ I
B, avseende en tillverkning av 90,000 ton om året i blästermasugn, stått färdigt
och befunnit sig i drift samt kunnat sälja hela sin produktion till under
femårsperioden 1934—1938 gällande importpriser på tackjärn, ha vissa beräkningar
verkställts inom kommerskollegium. Enligt dessa beräkningar, för
vilka utredningsmännens siffror legat till grund, skulle tillverkningskostnaderna
jämförda med värdet på importerat tackjärn ha under anförda period
ställt sig på sätt framgår av följande i en promemoria över beräkningarna
intagen sammanställning, angivande kostnaden i kronor per ton tackjärn. I
fråga om tillverkningskostnaderna har kokspriset därvid satts lika med avrundade
medeltalet av kommerskollegii prisnotering för engelsk och tysk
gjuterikoks med tillägg för medeltalet av fraktnoteringen respektive år, medan
däremot övriga poster i tillverkningskalkylen antagits hava hållit sig oförändrade.

År

Rörlig

kostnad

Kapital-

kostnad

Summa

kostnad

Importvärde

1934....

.. 52.33 +

10.75 =

63.08

58.70

1935....

.. 52.B7 +

10.75 =

63.32

59.58

1936....

.. 56.49 +

10.75 =

67.24

60.30

1937....

.. 72.09 +

10.75 =

82.84

112.61

1938....

.. 63.13 +

10.75 =

73.88

95.25

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Importvärdet är i denna sammanställning räknat eif importhamn och tillverkningskostnaden
fob eller fåv Luleå. Med normala fraktsatser från
Luleå söderut beräknas Luleåtackjärnets konkurrensförmåga på den inhemska
marknaden vara något sämre än nyssnämnda siffror antyda, enär dess avsättning
måste sökas huvudsakligast i mellersta Sverige, dit frakten ställer
sig relativt hög.

Så långt den inom kommerskollegium upprättade promemorian.

Godtagas trots den gjorda reservationen beträffande fraktsatserna dessa beräkningar,
skulle järnverket under ifrågavarande femårsperiod ha givit följande
ekonomiska resultat:

År Vinst, resp. förlust, kronor

1934 .................. - 394,200.—

1935 .................. - 336,600.—

1936 .................. - 624,600.— - 1,355,400.—

1937 .................. + 2,679,300.—

1938 .................. + 1,923,300.— + 4,602,600.—

Resultatet för hela femårsperioden skulle alltså blivit en behållning av
över 3,000,000 kronor. Härvid är emellertid att märka, att i dessa beräkningar
ingår en amortering på i medeltal över 460,000 kronor om året eller
sammanlagt under nämnda fem år 2,321,000 kronor.

Man kan beräkna de fasta kapitalkostnaderna på olika sätt. Om man utesluter
amorteringsbeloppet och räknar 4 procent ränta på det kapital, som
skulle behövas för ett järnverk i Luleå — kapitalkostnaden anslås härvid till
13,000,000 kronor — skulle resultatet bli följande, därvid kostnader och importvärde
angivas i kronor per ton tackjärn:

År

Rörlig

kostnad

Ränta

Summa

Importvärde

Vinst, resp. förlust,
under året

kronor

1934

52.33 +

5.78 =

58.11

58.70

+

53,100.—

1935

52.57 +

5.78 =

58.35

59.58

+

110,700.—

1936

56.49 +

5.78 =

62.27

60.30

—

177,300.

1937

72.09 +

5.78 =

77.87

112.61

+ 3,126,600.—

1938

63.13 +

5.78 =

68.91

95.25

+

2,370,600.—

+ 5,661,000.—
- 177,300.—

+ 5,483,700.—

Enligt denna tabell skulle alltså vinst på anläggningen ha uppstått under
de två första och de två sista åren, medan år 1936 alltjämt skulle ha visat
förlust. Emellertid skulle under femårsperioden ett belopp av nära 5J/2 miljoner
kronor ha stått till förfogande för uppläggandet av fonder och till amortering
av anläggningskapitalet. Även örn det är riktigt, att en absolut säker
förräntning icke kan förutses, tyder dock de nu anförda siffrorna på att en
särskilt pessimistisk uppfattning om förräntningsmöjligheterna icke är befogad.

Kungl. Majlis proposition nr 70.

23

Ehuru jag icke anser mig böra frångå de kalkyler beträffande produktionskostnaderna,
som framlagts av utredningsmännen, vill jag dock påpeka att
möjlighet till besparing måhända icke är utesluten. Sålunda anför kommerskollegium
i sitt yttrande, att anrikning åtminstone icke tillsvidare borde ske
i Luleå utan färdig slig köpas vid gruvorna. Härigenom torde utom andra
fördelar vinnas att fraktkostnaderna för malmens transport till Luleå minskas
i någon mån.

Huruvida andra besparingar, såsom t. ex. de av landshövdingen Hansén
förordade, utan större olägenhet kunna ske, bör, därest beslut fattas örn anläggandet
av ett tackjärnverk, under det fortsatta arbetets gång självfallet noggrant
prövas.

För min del finner jag att de anförda beräkningarna ha givit till resultat,
alt ekonomiska betänkligheter icke längre rimligen böra förhindra, att tanken
på anläggandet av ett tackjärnverk i Norrbotten förverkligas.

Då jag alltså anser mig böra föreslå, att en tack järnsanläggning i Norrbotten
kommer till stånd, uppstår frågan huruvida en dylik anläggning bör
erhålla statlig karaktär eller om utrymme bör beredas för privata intressen.
Jag vill härutinnan till en början åberopa utredningsmännens yttrande, att
järnverket torde böra vara antingen helt privat eller helt statligt. Under den
tid, som förflutit sedan utredningsmännen framlade resultatet av sina överväganden,
har icke framkommit något som tyder på att medverkan från enskilt
håll —- närmast skulle väl den redan bestående järnindustrien härvid
ifrågakomma — vore att påräkna. Skall järnverkets tillkomst icke ytterligare
förskjutas, torde det vara nödvändigt att, i varje fall till en början,
staten tager hand om arbetet. Om så finnes önskvärt kan frågan om beredande
av inflytande i företaget för de privata intressena måhända längre fram
tagas under övervägande.

Anläggningskostnaderna för ett tackjärnverk ställa sig olika beroende på
dels den årliga tillverkningens storlek, dels huruvida blästermasugnar eller
elektriska ugnar skola komma till användning, dels ock huruvida tillverkningen
skall avse träkols- eller kokstackjärn. Vad angår tillverkningskapaciteten
har jag i det föregående räknat med att vid järnverket borde kunna
framställas omkring 90,000 ton tackjärn årligen. Beträffande frågan
örn användning av blästermasugnar eller elektriska ugnar ha såväl de sakkunniga
som kommerskollegium tillstyrkt det förstnämnda alternativet. Vid
kostnadsberäkningarna torde böra förutsättas, att detta alternativ kommer
till användning.

Vad beträffar den betydelsefulla frågan vilket eller vilka slag av tackjärn,
som tillverkningen bör avse, äro tre vägar möjliga. Gentemot det
alternativ, som avser tillverkning av enbart träkolstackjärn, lia i ärendet
framförts starka betänkligheter på grund av avsättningssvårigheterna; med
hänsyn till sysselsättningseffekten däremot är, såsom redan tidigare framhållits,
detta alternativ det mest tilltalande. Ett järnverk för tillverkning
av enbart kokstackjärn åter torde lämna det ur ekonomisk synpunkt säkraste
resultatet, men bereder mindre försörjningstillfällen. Slutligen före -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 70-

ligger möjligheten att upptaga tillverkning av såväl träkols- som kokstackjärn,
en möjlighet som, ehuru här nämnd i sista rummet, icke torde vara den
minst betydelsefulla. Jag finner det ändamålsenligt, att, såsom utredningsmännen
föreslagit och även kommerskollegium framhållit, järnverket planeras
på sådant sätt att ugnarna kunna användas för tillverkning av såväl
träkols- som kokstackjärn utan mera genomgripande ändringar. Enligt
vad utredningsmännen framhållit kan en anpassning av järnverkets produktion
tämligen lätt ske efter avsättningsmöjligheterna. Det synes därför
böra överlämnas åt järnverkets ledning att träffa de avgöranden
härutinnan, som med hänsyn till utvecklingen på tack järnsmarknaden visa
sig lämpligast. Vid beräknandet av anläggningskostnaderna torde under
denna förutsättning böra tagas till utgångspunkt utredningsmännens mest
kapitalkrävande alternativ, nämligen I B, avseende ett järnverk för framställning
i blästermasugn av kokstackjärn till en myckenhet av 90,000
ton om året. Kostnaderna för anläggningen av ett dylikt järnverk ha beräknats
tämligen lika av utredningsmännen och av fullmäktige i jernkontoret.
Med hänsyn till de prisstegringar, som inträtt sedan dessa beräkningar ägt
rum, torde emellertid någon ökning av kostnaderna kunna förutses. Jag föreslår,
att till bestridande av anläggningskostnaderna avses ett belopp av i
runt tal 10,000,000 kronor. I detta belopp ingå kostnaderna såväl för
själva järnverket som även för spåranordningar och hamn m. m. Medel till
de senare skulle alltså icke anvisas från anslaget till beredskapsarbeten. Däremot
är ej inräknat något belopp för anläggande av ett anrikningsverk,
utan förutsättes att färdig slig erhålles från gruvorna.

Förutom medel till uppförande av järnverket fordras visst förlagskapital.
Det härutinnan erforderliga beloppet har vid nyssnämnda alternativ I B beräknats
av utredningsmännen till 2,800,000 kronor och av fullmäktige i
jernkontoret till 3,600,000 kronor. För egen del tillstyrker jag, att ett belopp
av 3,000,000 kronor avses för detta ändamål.

Vad förläggningsorten för det blivande järnverket beträffar ha utredningsmännen
utgått från Svartön inom Luleå stad såsom den ur olika synpunkter
lämpligaste platsen. Utredningsmännen ha emellertid förutsatt, att spörsmålet
borde ytterligare övervägas. Jag delar denna uppfattning, därvid jag
emellertid, på sätt tidigare nämnts, i likhet med utredningsmännen räknar
med, att endast vissa områden inom Luleå stad kunna i detta sammanhang
komma i fråga.

Beträffande järnverkets organisation synes aktiebolagsformen vara den
lämpligaste. Bolaget synes förslagsvis kunna benämnas Norrbottens Järnverk
Aktiebolag. Dess ordning bör fastställas av Kungl. Maj:t och dess
aktier böra, i anslutning till vad tidigare anförts, så långt lagen medgiver
innehavas av staten. Skulle, på sätt jämväl tidigare anförts, det sedermera
befinnas ändamålsenligt, att enskilda intressen bli delaktiga i bolaget, torde
detta lätt kunna ordnas genom aktieöverlåtelse.

Finansieringen av järnverket föreslås efter samråd med chefen för finansdepartementet
ordnad på följande sätt. Bolagets aktiekapital bestämmes till

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

25

samina belopp, som de beräknade anläggningskostnaderna eller 10,000,000
kronor, vilket belopp torde böra anvisas såsom reservationsanslag å kapitalbudgeten
under fonden för statens aktier. Vad förlagskapitalet beträffar
bör något belopp för detta ändamål icke anvisas över budgeten. I stället
föreslås, att staten genom riksgäldskontoret ställer garanti för ett förlagslån
åt bolaget i riksbanken å det i förevarande hänseende behövliga beloppet
3,000,000 kronor. Genom ett sådant förfaringssätt torde en riktigare räntabilitetsberäkning
vinnas vid behandling av eventuella förluster. För ställandet
av förenämnda garanti fordras riksdagens medgivande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1939/40 å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier, anvisa ett reservationsanslag
av 10,000,000 kronor,

dels ock besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall
ställa garanti för ett förlagslån åt Norrbottens Järnverk
Aktiebolag i riksbanken till ett belopp av 3,000,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Åke Hartvig.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 70.

O