Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
1
i\Tr 63.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående indrivning
av utskglder hos vissa skattskyldiga, m. m.; given
Stockholms slott den 14 oktober 1939.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till förordning med särskilda bestämmelser
angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga samt föreslå riksdagen
att
dels antaga härvid fogade förslag till
l:o) lag angående undantag i vissa fall från stadganden om uttagande av
avgift vid indrivning av kommunalutskylder, och
2:o) lag om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga
utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt
och behörighet,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 63.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
Förslag
till
förordning med särskilda bestämmelser angående indrivning av
utskylder hos vissa skattskyldiga.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Skattskyldig, som inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten jämlikt § 28
mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen, äger enligt vad i denna förordning
stadgas åtnjuta anstånd i avseende å indrivningen av honom påförda
utskylder.
Med utskylder förstås i denna förordning utskylder och andra medel, som
avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b), med undantag dock
för sådana avgifter till brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalter,
som jämlikt kungörelsen den 22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter
till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter debiteras, indrivas och
redovisas i sammanhang med kronouppbörden.
2 §■
1 mom. Underlåter den skattskyldige att i behörig ordning erlägga honom
påförda utskylder, vilka förfalla till betalning vid uppbördsstämma eller
uppbördstermin, som helt eller delvis infaller under tiden för tjänstgöringen
vid krigsmakten eller inom två månader efter tjänstgöringens slut, må indrivning
av belopp, som på grund därav uppföres i restlängd, icke ske förrän
två månader förflutit från tjänstgöringens slut.
Har underlåtenhet som i första stycket sägs föranlett, att jämväl belopp,
som eljest skolat erläggas vid senare uppbördstillfälle, uppförts i restlängd,
må sålunda restfört belopp icke i något fall indrivas förrän efter utgången
av den uppbördsstämma eller uppbördstermin, varunder beloppet enligt utfärdad
debetsedel skolat erläggas.
2 mom. Med indrivning av utskylder, som utgå för fast egendom, må
icke på grund av vad i 1 mom. stadgats anstå längre än att den i 17 kap.
6 § handelsbaden stadgade förmånsrätten för dylika utskylder kan göras gällande.
3 §•
Vid utmätning enligt restindrivningsförordningen skola, utöver vad i 4 §
2 mom. sagda förordning är stadgat, lända till efterrättelse föreskrifterna i
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
3
lagen den 14 oktober 1939 med särskilda bestämmelser rörande utmätning
hos vissa värnpliktiga m. m.
4 §•
Vad i uppbördsförfattningarna är stadgat rörande skyldighet att erlägga
indrivningsavgift skall icke äga tillämpning å restfört utskyldsbelopp, som
i 2 § avses, försåvitt betalning inflyter inom ett år från det den skattskyldiges
tjänstgöring vid krigsmakten upphörde.
5 §•
Skattskyldig, som vill komma i åtnjutande av anstånd med indrivning av
utskylder enligt denna förordning, bör inom en månad efter slutet av först
infallande uppbördsstämma eller uppbördstermin, som anståndet skall avse,
skriftligen göra anmälan därom enligt särskilt formulär, som fastställes
av riksräkenskapsverket. Sådan anmälan skall, om den skattskyldige fullgör
tjänstgöring vid krigsmakten, tillställas vederbörande befälhavare och
eljest insändas till den utmätningsman, som har att verkställa indrivningen
av utskylderna.
Har anmälan ej gjorts på sätt och inom tid som i första stycket är sagt,
må med indrivning av utskylder likväl anstå, därest genom företeende av inskrivningsbok
eller intyg av militär myndighet eller på annat tillförlitligt sätt
inför vederbörande utmätningsman eller exekutionsbiträde styrkes, att den
skattskyldige tjänstgjort vid krigsmakten under sådan tid, att jämlikt 2 §
anstånd med indrivningen må äga rum.
6 §•
Militär befälhavare, till vilken inkommit anmälan enligt 5 §, har att till
vederbörande utmätningsman skyndsamt översända densamma, försedd med
uppgift om inkallelsens art, dag för tjänstgöringens början och, såvitt möjligt,
den tidpunkt då tjänstgöringen kan antagas upphöra. Kan icke utrönas,
vilken utmätningsman som bar att verkställa indrivningen av utskylderna,
översändes anmälan till länsstyrelsen i det län, inom vilket den värnpliktige
enligt för befälhavaren tillgängliga uppgifter är bosatt. Länsstyrelsen
har därefter att föranstalta om att anmälningen överlämnas till vederbörlig
utmätningsman.
Har anmälan som nyss sagts insänts direkt till utmätningsmannen, åligger
det denne att från vederbörande rullföringsbefälhavare eller annan militär
myndighet införskaffa erforderliga uppgifter angående den skattskyldiges
tjänstgöring, och skall i avbidan på sådana uppgifter anstå med indrivningen
av de utskylder varom fråga är.
7 §•
Vid upprättande av restlängd beträffande kommunalutskylder skall, då
enligt kommunens beslut den som försummat att i behörig ordning erlägga ut
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
skyldsbelopp, vilket förfallit till betalning vid ett tidigare uppbördstillfälle,
är skyldig att omedelbart gälda även vad eljest skolat förfalla till betalning
först vid ett senare uppbördstillfälle, beträffande manlig skattskyldig, som
ägt erlägga honom påförda utskylder vid mer än en uppbördsstämma eller
uppbördstermin, i restlängden särskilt angivas, när utskylderna skolat erläggas
och huru stort belopp, som förfallit till betalning vid varje särskilt
uppbördstillfälle.
8 §•
Angående ersättning för indrivning i vissa fall, då indrivningsavgift icke
skall utgå, är särskilt stadgat.
9§-
De närmare föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna förordning,
utfärdas av riksräkenskapsverket.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och gäller i tillämpliga delar även utskylder, som förfallit till betalning under
tiden från och med den 1 september 1939 till dagen för förordningens ikraftträdande
men ej före sistnämnda tidpunkt indrivits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
5
Förslag
till
lag angående undantag i vissa fall från stadganden om uttagande
av avgift vid indrivning av kommunalutskylder.
Härigenom förordnas som följer:
Vad i lag är stadgat rörande uttagande av särskild avgift för indrivning av
kommunalutskylder skall icke äga tillämpning med avseende å utskylder, påförda
skattskyldig, som inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten jämlikt
§ 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen, därest med indrivning av utskylderna
fått anstå enligt särskilda, av Konungen utfärdade bestämmelser
och betalning inflyter inom ett år från det den skattskyldiges tjänstgöring vid
krigsmakten upphörde.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Förslag
till
lag om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att
erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med
avseende å rösträtt och behörighet.
Härigenom förordnas som följer:
Vid tillämpning av i lag givna stadganden angående villkor för utövande
av rösträtt och behörighet att innehava uppdrag skall person, som inkallats
till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen, icke
anses häfta för oguldna utskylder, vilka förfallit till betalning under tiden
för sådan tjänstgöring eller inom två månader från tjänstgöringens slut och
med vilkas indrivning anstånd åtnjutits enligt särskilda, av Konungen utfärdade
bestämmelser.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 oktober
1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social-, kommunikations-
och ecklesiastikdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, fråga om särskilda bestämmelser angående indrivning
av utskylder hos vissa skattskyldiga, m. m. samt anför därvid:
Inledning.
Sedan inom finansdepartementet fråga uppkommit örn vidtagande av åtgärder
till beredande av lättnad i de olägenheter med avseende åt utskyldsbetalning,
som tjänstgöring vid krigsmakten i anledning av förstärkt försvarsberedskap
eller mobilisering kan komma att medföra för de värnpliktiga,
har inom departementet utarbetats en promemoria med förslag till särskilda
bestämmelser angående indrivning av utskylder m. m. hos vissa värnpliktiga.
Vid promemorian funnos fogade förslag till förordning med särskilda bestämmelser
angående indrivning av utskylder m. m. hos vissa värnpliktiga,
lag angående upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga
utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och
behörighet och kungörelse angående ersättning för indrivning av utskylder
i fall, då indrivningsavgift ej skall utgå. Förslagen torde få fogas såsom
bilaga till detta protokoll (Bilaga A).
Över promemorian och de därvid fogade författningsförslagen hava, efter
remiss, yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen,
chefen för försvarsstaben, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
samtliga län, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,
svenska landstingsförbundet, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen
Sveriges stadsfogdar, svenska exekutionsmännens riksförbund och riksförbundet
för fjärdingsman och polismän. Överståthållarämbetet har såsom
Kungl. Maj:ts proposition nr 63. 7
eget utlåtande åberopat ett av uppbördsintendenten vid ämbetet avgivet yttrande.
Chefen för försvarsstaben, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Gävleborgs och Norrbottens län hava lämnat förslagen
utan erinran. Länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs,
Jämtlands och Västerbottens län, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska landstingsförbundet och riksförbundet för
fjärdingsmän och polismän hava i stort sett intet att erinra mot förslagen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser de föreslagna åtgärderna ägnade att
bereda de värnpliktiga avsevärd lättnad i avsedda hänseenden och länsstyrelserna
i Stockholms och Malmöhus län hava funnit förslaget till förordning
med särskilda bestämmelser angående indiivning av utskylder m. m.
hos vissa värnpliktiga i stort sett väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning
i ämnet. I övrigt göras i yttrandena mot förslagen vissa erinringar, för
vilka redogöres i det följande.
Behovet av att särskilda åtgärder vidtagas i det avsedda
syftet vitsordas uttryckligen i ett flertal av de avgivna yttrandena och
har i intet fall ifrågasatts.
I promemorian anläggas till en början vissa allmänna synpunkter
angående sättet för genomförande i det angivna syftet av undantag från
gällande bestämmelser angående uppbörd av utskylder m. m. Härutinnan
framhålles, att av tekniska skäl dessa undantagsåtgärder icke lämpligen
kunde vidtagas så, att den ordinarie uppbörden beträffande ifrågavarande
personer uppskötes och att dessa bereddes tillfälle att vid särskilda uppbördstillfällen
i vanlig ordning erlägga sina utskylder. Den, som icke enligt
nu gällande bestämmelser i behörig ordning erlade sina utskylder,
borde därför på vanligt sätt uppföras i restlängd och utskylderna skulle uttagas
av indrivningsmyndigheterna, oavsett örn han borde erhålla anstånd med
utskyldernas erläggande. Åtgärder syntes i stället böra vidtagas för att dels
åt den betalningsskyldige lämna nödigt rådrum för utskyldernas gäldande,
innan indrivningsåtgärder mot honom vidtoges, och dels undanröja de särskilda
olägenheter, som vore förbundna med den skattskyldiges upptagande i restlängd.
Frågan härom har berörts endast i ett fåtal yttranden.
Riksräkenskapsverket finner riktigheten av den väg, som föreslagits och
som innebär, att åt de värnpliktiga bereda de åsyftade lättnaderna utan att
därför den bestående ordningen för uppbörden rubbas, ej böra ifrågasättas
och svenska exekutionsmånnens riksförbund anser det ur teknisk synpunkt
vara det enda möjliga, att ifrågavarande skattskyldiga uppföras i restlängd.
Länsstyrelsen i Västmanlands län, som föreslår anmälningsskyldighet för
värnpliktig, vilken önskar begagna sig av anstånd med erläggande av utskylder,
anför bland annat:
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 63.
Skattskyldig, som gjort sådan anmälan, skulle icke uppföras å restlängd
utan i stället å en särskild längd (anståndslängd), som samtidigt med restlängden
översändes till utmätningsmannen. I anståndslängd upptagna utskyldsbelopp
finge icke indrivas, förrän efter utgången av den i förslaget
omförmälda anståndstiden, såvida det icke visat sig, att den skattskyldige
blivit obehörigen uppförd i längden. Skulle skattskyldig vid anståndstidens
utgång icke hava erlagt i anståndslängden uppförda utskylder, bör han automatiskt
anses uppförd å restlängd. Sådant vid senare uppbörd förfallande
delbelopp, som omförmäles i 2 § av förslaget och som uppförts å anståndslängd
skall vid tiden för den senare uppbörden inbetalas till utmätningsmannen.
I annat fall synes beloppet — efter anståndstidens utgång — böra anses
vara uppfört å restlängd.
Vad angår frågan beträffande vilka skattskyldiga
undantagsåtgärder kunna anses av behovet påkallade
har departementspromemorian hänvisat till vad sociala försvarsberedskapskommittén
anfört i anslutning till ett av kommittén framlagt förslag
till lag med vissa bestämmelser rörande utmätning (Statens off. utredn.
1939:26).
Kommittén har härom anfört, bl. a., följande:
Kommittén finner sig böra förorda, att de i förevarande sammanhang
föreslagna moratorieåtgärderna begränsas att avse endast den personal,
som inkallats till värnpliktstjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36
mom. 2 värnpliktslagen eller för frivillig vid krigsmakten. Inkallelser jämlikt
nämnda lagrum kunna visserligen förekomma även under mera normala
förhållanden för fyllande av beredskapsbehov. Sålunda har Kungl.
Maj:t med stöd av § 28 värnpliktslagen under senare tid inkallat eller kvarhållit
värnpliktiga för fullgörandet av kortare tids beredskapstjänst. Från
och med den 1 juli detta år har emellertid § 27 värnpliktslagen givits ändrad
lydelse, som medgiver inkallande för beredskapstjänst under högst 30 dagar,
varför inkallelse enligt §§ 28 och 36 värnpliktslagen i framtiden torde
bliva av än mera extraordinär natur. Ehuru förevarande bestämmelser
ej böra sättas i kraft vid all sådan inkallelse, torde, om vid mobilisering eller
förstärkt försvarsberedskap en lag av nu angivna innehåll erfordras, denna
böra göras tillämplig å alla dem, som inkallats enligt sistnämnda paragrafer
i värnpliktslagen.
Kommittén har vidare förklarat sig anse, att lagen icke borde göras tilllämplig
å dem, som fullgjorde beredskapsövning.
Departementsförslaget har avfattats i enlighet med vad ovan upptagits.
Riksräkenskapsverket ifrågasätter, huruvida icke de lättnader vid skattebetalningen,
som åsyftades med den föreslagna lagstiftningen, borde tillförsäkras
jämväl vissa andra till krigsmakten hänförliga personalgrupper
än som föreslagits.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:
Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke de föreslagna moratorieåtgärderna
böra göras tillämpliga jämväl å dem, som inkallats för beredskapstjänst
jämlikt 27 § 2 a värnpliktslagen, sådant detta lagrum lyder enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
9
lagen den 2 juni 1939. De olägenheter, som tjänstgöring vid krigsmakten
i anledning av mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap torde medföra
för flertalet av dem, som fullgöra tjänstgöring enligt 28 och 36 §§ värnpliktslagen,
lära ofta bliva i lika hög grad kännbara för de värnpliktiga, som
plötsligt och oförberett inkallas för fullgörande av beredskapsövning. Jämväl
dylik inkallelse torde under normala förhållanden bliva av mera extraordinär
natur.
Riksförbundet för fjärdingsman och polismän ifrågasätter, örn icke de särskilda
bestämmelserna borde utsträckas att gälla alla värnpliktiga. De i
förslaget avsedda erhölle dock vissa högre familjebidrag och dessutom
hyresbidrag, vilka icke i samma utsträckning tillkomme vanliga värnpliktiga.
Härigenom komme de, som fullgjorde denna särskilda tjänstgöring, att betraktas
som på visst sätt priviligierade gentemot de övriga värnpliktiga. Förbundet
hade erfarenhet av att även de som fullgjorde vanlig värnpliktstjänstgöring
kunde hava ett lika starkt behov av liknande moratorium.
Svenska arméns reservofficersförbund har i en till chefen för finansdepartementet
ingiven skrift hemställt, att förslaget måtte utvidgas att omfatta
även krigsmaktens reservpersonal, och har därvid anfört:
Nödvändigheten härav framgår särskilt om man tager i betraktande t. ex.
en reservofficer, som i sin civila näring utövar ett s. k. fritt yrke, där han
under en följd av år kanske kunnat ha betydande inkomster med därav föranledda
höga utskylder. Inkallas en sådan reservofficer vid mobilisering eller
förstärkt försvarsberedskap under en tidrymd, som svårligen låter sig på
förhand bestämmas, torde det ofta förekomma, att vederbörandes inkomster
från det civila yrket helt utebli. Att på den inkomst han såsom officer i reserven,
i lägsta löneklass inom graden, erhåller, förutom underhåll till familjen,
jämväl kunna erlägga under tjänstgöringen till betalning förfallande
utskylder, beräknade på tidigare högre inkomst, torde många gånger möta
avsevärda svårigheter.
Det torde icke kunna undvikas, att värnpliktiga, som inkallas till tjänst- Departement»-
QYkprCffj
göring vid förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering, få vidkännas mer 1
eller mindre avsevärda ekonomiska olägenheter på grund av avbrottet i deras
vanliga verksamhet. Billigheten kräver, att dessa olägenheter såvitt möjligt
motverkas. I detta syfte ha redan utfärdats vissa bestämmelser örn familjeunderstöd,
lag om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring m. m. och lag med särskilda bestämmelser rörande
utmätning hos vissa värnpliktiga m. m. Proposition till urtima riksdagen
har vidare beslutats rörande inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods
från vissa värnpliktiga m. m.
Vad angår de olägenhetei’, som äro förbundna med indrivning hos de värnpliktiga
av utskylder och därmed jämställda avgifter, skulle visserligen någon
lindring ernås, om de nyss berörda bestämmelserna om utmätning hos
vissa värnpliktiga — efter förordnande av Kungl. Majit — gjordes tillämpliga
vid utmätning enligt restindrivningsförordningen. Såsom i departementspromemorian
framhållits och i de avgivna yttrandena vitsordats, få emeller
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
tid ytterligare åtgärder anses erforderliga för att underlätta de värnpliktigas
utskyldsbetalning och bereda dem skäligt uppskov med utskyldernas gäldande.
Angående huvudprincipen för vidtagande av erforderliga åtgärder ansluter
jag mig till vad i promemorian därom föreslagits, nämligen att de åsyftade
lättnaderna böra åstadkommas genom anstånd vid indrivningen utan att
den bestående ordningen för uppbörden rubbas.
Departementspromemorian bär, i anslutning till sociala försvarsberedskapskommitténs
betänkande, ansett den föreslagna lagstiftningen böra avse värnpliktiga,
som inkallats jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen
(»då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver»), ävensom frivilliga
vid krigsmakten. I några yttranden har framhållits önskvärdheten av att
de ifrågasatta åtgärderna finge gälla även vissa andra kategorier. Enligt
mitt förmenande föreligger icke anledning att låta undantagsbestämmelserna
avse alla, som fullgöra värnpliktstjänstgöring. Vad särskilt angår sådana
värnpliktiga, som jämlikt § 27 mom. 2 a värnpliktslagen inkallas att fullgöra
så kallad beredskapsövning, kan sådan övning icke anses hava samma
extraordinära karaktär som tjänstgöring enligt § 28 mom. 1 eller § 36
mom. 2 värnpliktslagen. Då värnpliktig icke kan bliva skyldig att fullgöra
mera än en sådan övning örn högst trettio dagar, torde för övrigt särskilda
bestämmelser knappast kunna anses påkallade i fråga örn sådan tjänstgöring.
Däremot kan ifrågasättas, huruvida icke bestämmelserna böra göras tillämpliga
å krigsmaktens reservpersonal. Sådan personal intager emellertid, särskilt
på grund av skillnaden i fråga örn den ersättning som utgår under tjänstgöringstiden,
en helt annan ställning än de värnpliktiga, om vilka nu är fråga.
Därest reservpersonal icke inkallas till tjänstgöring under någon längre tid,
torde i varje fall behov av särskilda åtgärder för dess del icke föreligga. Innan
erfarenhet vunnits om i vilken omfattning och under huru lång tid reservpersonal
kommer att inkallas till tjänstgöring, synas därför de särskilda bestämmelserna
tills vidare icke böra avse sådan personal. I ett annat avseende
anser jag mig emellertid böra förorda avvikelse från promemorians förslag,
nämligen beträffande kategorien »frivilliga vid krigsmakten». Vad
härmed skall förstås har icke närmare angivits i sociala försvarsberedskapskommitténs
betänkande. Enligt vad jag inhämtat synes det icke heller för
närvarande vara möjligt att avgränsa någon grupp av frivilliga, som bör jämställas
med sådana värnpliktiga som nu äro i fråga. På grund härav synas,
såsom ock skett i lagen med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos
vissa värnpliktiga m. m., frivilliga tills vidare böra uteslutas från den föreslagna
lagstiftningen.
Kungl. Majlis proposition nr 63.
11
Indrivningen av utskylder m. m.
Till en början torde jag få lämna en redogörelse för gällande bestämmelser
rörande indrivningen av restförda utskylder.
I § 10 mom. 2 och § 12 mom. 3 uppbördsreglementet stadgas, att om
skattskyldig, som äger rätt att erlägga honom å kronodebetsedel påförda
utskylder under två uppbördsstämmor eller uppbördsterminer, försummar
att i behörig ordning erlägga vad sålunda under första uppbördsstämman
eller uppbördsterminen är förfallet till betalning, jämväl vad eljest skolat
gäldas först under andra uppbördsstämman eller uppbördsterminen är till
omedelbar betalning förfallet. Enligt kommunala beslut medför försummelse
att i behörig ordning erlägga delbelopp av kommunalutskylder flerstädes
liknande påföljd.
Enligt nyssnämnda författningsrum åligger det å landet, vartill jämväl
räknas stad, där magistrat ej finnes, landskontoret och, i stad med magistrat,
vederbörande uppbördsman att skyndsamt låta upprätta specifika förteckningar,
benämnda restlängder, över till betalning förfallna men vid vederbörande
uppbördsstämma eller uppbördstermin icke guldna kronoutskylder.
Ett exemplar av sådan restlängd skall inom en månad efter uppbördsstämmans
eller uppbördsterminens slut för resternas indrivning överlämnas till
vederbörande utmätningsman. Enligt 76 § i lagen örn kommunalstyrelse
på landet och 71 § i lagen örn kommunalstyrelse i stad upprättar kommunalnämnden
respektive drätselkammaren efter uppbördsstämma för erläggande
av kommunalutskylder restlängd å de skattskyldiga, som ej vid uppbördsstämman
behörigen guldit sin skatt och för vilka ej avkortning eller
avskrivning i laga ordning ägt rum. Å landet skall sådan restlängd inom
två månader efter uppbördsstämmans slut insändas till länsstyrelsen, som
översänder densamma till utmätningsmannen i orten för indrivning. I stad
med magistrat skall restlängden överlämnas till magistraten, som låter indriva
de resterande utskylderna. I annan stad skall restlängden för indrivning
tillställas utmätningsmannen i staden. I 1 § restindrivningsförordningen
stadgas, att, om indrivning skall äga rum av utskylder och avgifter
samt andra medel, som uppbäras och redovisas lika med utskylder, det
åligger vederbörande utmätningsman att med iakttagande av i förordningen
givna föreskrifter verkställa indrivningen och för sådant ändamål förrätta
utmätning eller, där indrivningen avser utskylder eller allmänna avgifter,
bevilja införsel. Enligt 3 § samma förordning må utmätningsman åt exekutionsbiträde
uppdraga att verkställa indrivning av medel, som avses i förordningen,
samt att för sådant ändamål i viss omfattning förrätta utmätning
och, där fråga är om stad, under vissa förutsättningar bevilja införsel. I 4 §
av kungörelsen den 18 december 1925 med vissa bestämmelser angående exekutionsbiträden
stadgas, att sådant biträde har att skyndsamt vidtaga alla åtgärder,
som ankomma på honom.
Jämlikt uppbördsreglementet § 17 mom. 1 åligger det skattskyldig, som
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
underlåtit att inbetala sina kronoutskylder i föreskriven tid och ordning,
att vid indrivningen av resterande utskylder erlägga avgift, beräknad efter
tre öre för varje full krona av de resterande utskyldernas slutsumma, då densamma
ej överstiger tjugufem kronor, dock ej mindre än tjugufem öre, och
efter sex öre för varje full krona av berörda slutsumma, när denna överstiger
tjugufem kronor. Vad sålunda stadgats rörande skyldighet att erlägga
indrivningsavgift skall icke äga tillämpning, därest skattskyldig, som är berättigad
att erlägga honom påförda kronoutskylder i två terminer men försummat
att inom utgången av första uppbördsterminen erlägga vad av utskylderna
å nämnda termin belöper, inom sju dagar efter första uppbördsterminens
utgång till utmätningsmannen i orten inbetalar debetsedelns hela
belopp. Enligt ovannämnda lagrum i kommunallagarna uttages vid indrivandet
av resterande kommunalutskylder därutöver en avgift av tre öre
å varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet, dock ej mindre än tjugufem
öre.
Enligt 12 § restindrivningsförordningen äger den utmätningsman, inom
vilkens distrikt utskylder, avgifter och andra medel, som uppbäras i sammanhang
med utskylder, uttagits, åtnjuta ersättning för indrivningen med
stadgad indrivningsavgift, dock att, när utmätningsman i eller för indrivningen
anlitat exekutionsbiträde, denne må uppbära hälften av indrivningsavgiften
för medel, med vilkas indrivande han sålunda tagit befattning.
Där i stad finnas meddelade särskilda föreskrifter rörande dispositionen av
sådan avgift, skola emellertid dessa föreskrifter tillämpas. Sådan ersättning
äger den, som verkställer indrivningen, utan särskilt bemyndigande
uttaga i sammanhang med de medel, för vilkas indrivning ersättningen
utgår.
Åtgärdernas omfattning.
Beträffande de ifrågasatta åtgärdernas omfattning anföres i promemorian
följande:
För skattskyldig, som äger rätt att erlägga honom påförda kronoutskylder
vid två uppbördstillfällen, medför försummelse att i behörig ordning erlägga
vad som är förfallet till betalning vid första uppbördstillfället, att jämväl
vad eljest skolat gäldas först vid andra uppbördstillfället anses förfallet
till omedelbar betalning. Enligt kommunala beslut medför försummelse att
i behörig ordning erlägga kommunalutskylder flerstädes liknande påföljd.
Den skattskyldige är alltså under vissa förhållanden pliktig att erlägga en
del av det honom påförda skattebeloppet tidigare än detsamma eljest skulle
förfallit till betalning. Rättmätigheten och lämpligheten av en sådan påföljd
vid försummelse att i behörig ordning erlägga utskylder har ifrågasatts.
Ur uppbördssynpunkt motiveras en sådan anordning av angelägenheten
av att ett verksamt korrektiv mot försumliga skattebetalare finnes och
att antalet restförda poster så mycket som möjligt nedbringas. Det har
synts ligga nära till hands att beträffande dem, som under tid, då de i anledning
av mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap fullgjort tjänstgöring
vid krigsmakten, eller under viss kortare tid, förslagsvis en månad,
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
13
efter sådan tjänstgörings slut underlåtit att i vederbörlig ordning erlägga sina
utskylder, avstå från alt göra gällande sådan påföljd. 2 § i förslaget upptager
bestämmelser härom. Då det icke ifrågasättes annat än att varje utskyldsbelopp
skall erläggas, då detsamma normalt skulle vara förfallet till
betalning, kan en sådan åtgärd icke anses hava karaktären av moratorium
i egentlig mening. På grund härav finnes ingen anledning att begränsa ett
stadgande om undantag i nu berörda hänseende till att avse endast vissa utskylder,
utan bör undantaget från eljest gällande bestämmelser gälla samtliga
sådana utskylder och andra medel, som avses i restindrivningsförordningcn.
Lika litet föreligger någon anledning att ej låta samtliga skattskyldiga,
som tillhöra ovan omförmälda kategorier, utan avseende å deras behov
av uppskov med utskyldemas indrivande få åtnjuta befrielse från ifrågavarande
påföljd vid försummad skatteinbetalning.
Emellertid hava i fråga om utskylder och allmänna avgifter även vissa
moratorieåtgärder ansetts böra vidtagas (3 § i förslaget). Då åtgärder av
sådan art skulle på ett godtyckligt sätt drabba privata rättssubjekt, därest
åtgärderna utsträcktes till att avse gäld till vissa sådana, vilka på grund av
särskilda bestämmelser äga uttaga fordringar i enahanda ordning som utskylder,
hava de ifrågasatta åtgärderna ansetts böra begränsas till allmänna
utskylder och avgifter och icke böra gälla medel, som avses i 1 § under c)
restindrivningsförordningen. Med hänsyn till stadgandet i 17 kap 6 § handelsbalken
hava åtgärder innebärande uppskov med indrivningen av fastighetsskatt
och andra medel, för vilka fast egendom svarar, ansetts icke kunna
komma i fråga. I detta sammanhang må emellertid anmärkas, att inom
justitiedepartementet överväges att framlägga förslag om särskilda bestämmelser
rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m., av innebörd, bl. a.,
att med försäljning av utmätt egendom under vissa omständigheter må anstå
under viss kortare tid utöver vad eljest är stadgat. Icke heller samtliga skattskyldiga,
som tillhöra ovan omförmälda kategorier, hava ansetts böra komma
i åtnjutande av moratorium. Då för staten, kommuner och andra menigheter
under tid, då moratorieåtgärder kunna ifrågakomma, kommer att
föreligga stort behov av medel, hava dessa ytterligare åtgärder ansetts böra
begränsas att avse dem, som med avseende å inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighct
och övriga ekonomiska förhållanden äro i behov av
anstånd med utskyldemas gäldande. Ytterligare ett skäl att sålunda begränsa
dessa mera vittgående åtgärder är, att, såsom ovan nämnts, där anstånd
erhålles, uppbörden av utskylderna torde få verkställas medelst indrivning
och att, som i det följande närmare utvecklas, statsverket torde
nödgas utgiva ersättning för indrivningen. Då enligt förslaget anstånd skall
få åtnjutas, såvida det icke är uppenbart, att den skattskyldige icke är i
behov av anstånd, torde framgå, att presumtionen dock är för att anstånd
skall medgivas.
För undvikande av irritation hos den skattskyldige eller hans familj och
onödigt arbete med indrivningen, har det ansetts, att denne, om han är i
behov av anstånd med utskyldemas gäldande, bör skonas från alla indrivningsåtgärder
dels under den tid, tjänstgöringen vid krigsmakten varar, och
dels en kortare tid därefter. Det föreslås sålunda, att indrivning icke må
äga rum, förrän under andra kalendermånaden efter utgången av den månad,
under vilken tjänstgöringen upphörde.
Rätten till uppskov med indrivningsåtgärder har ansetts icke böra avse
andra medel än sådana, som förfallit till betalning antingen under den tid,
den skattskyldige tjänstgjort vid krigsmakten, eller under en månad därefter.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
Har jämlikt stadgandet i 2 § anstånd lämnats med indrivningen av i förtid
förfallet delbelopp av utskylder och infaller den tidpunkt, då beloppet
skulle få indrivas, under tjänstgöringen vid krigsmakten eller inom en
månad efter tjänstgöringens slut, kan anståndet med indrivningen förlängas
enligt nyss angivna bestämmelse (3 § andra stycket).
Uraktlåtenhet att i behörig ordning erlägga utskylder, allmänna avgifter
och andra medel, som uppbäras i samband med utskylder, medför, att vid
indrivningen av det restförda beloppet jämväl uttages en särskild indrivningsavgift.
Denna påföljd har ansetts icke böra drabba skattskyldig i de
fall, då enligt vad ovan nämnts uppskov med indrivningen skall äga rum på
grund av militärtjänstgöring. Av flera skäl har det emellertid icke synts
lämpligt att befria den skattskyldige från skyldighet att gälda indrivningsavgift,
oberoende av när han, då uppskov med indrivningen icke vidare äger
rum, fullgör sin betalningsskyldighet. Å andra sidan har denna påföljd, i
fall då den skattskyldige med hänsyn till inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet
och andra ekonomiska förhållanden fått åtnjuta anstånd
med indrivningen, ansetts icke böra drabba den skattskyldige omedelbart,
så snart indrivningsåtgärder mot honom få vidtagas, utan har det synts
skäligt, att denne beredes tillfälle att utan särskild kostnad erlägga utskylderna
under någon tid därefter. I sådant hänseende har en tid av tre månader
ansetts skälig. (4 § i förslaget till förordning.)
I yttrandena göres ingen erinran mot förslaget att upphäva skyldigheten
att vid försummelse att i behörig ordning erlägga delbelopp av utskylder
genast gälda jämväl senare förfallande delbelopp och icke heller mot förslaget
att med indrivningen av restförda utskylder skall få anstå under tiden
för tjänstgöringen vid krigsmakten och viss tid efter tjänstgöringens slut.
I övrigt äro meningarna delade angående principen för beredande av
åsyftade lättnader med avseende å utskyldsbetalningen för ifrågavarande
skattskyldiga.
Utom förut omförmälda myndigheter och sammanslutningar, som lämnat
förslagen utan erinran eller i stort sett icke haft något att erinra mot
desamma, hava länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Älvsborgs
och Västmanlands lån, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen
Sveriges stadsfogdar och svenska exekutionsmånnens riksförbund lämnat
utan erinran förslaget, att den skattskyldige skall beredas tillfälle att utan
skyldighet att gälda indrivningsavgift erlägga de utskylder, med vilkas indrivning
anstånd åtnjutits, även under någon tid efter anståndstidens slut.
Statskontoret, rilcsräkenskapsverket, socialstyrelsen, länsstyrelserna i örebro
och Västernorrlands län samt uppbördsintendenten i Stockholm anse,
att om den skattskyldige icke vid anståndstidens slut inbetalat de utskylder,
med vilkas erläggande anstånd åtnjutits, vid indrivningen bör uttagas indrivningsavgift
i vanlig ordning, men ifrågasätta, om icke anståndstiden
bör förlängas med en eller annan månad.
Ur dessa myndigheters yttranden må anföras följande.
Socialstyrelsen förklarar sig vara tveksam om förslaget att indrivningsavgift
ej skall få uttagas under viss tid efter anståndstidens utgång. Styrelsen
fortsätter:
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
15
Beträffande de värnpliktiga, varom här är fråga, torde i regel indrivningen
komma att verkställas genom införsel i lön. Sådan införsel kommer att tillgripas
först någon tid efter det att den värnpliktige återgått till sitt normala
arbete, och därest skattebeloppet är av någon betydelse, kommer uttagandet
av skatten att utsträckas över en längre tidsperiod, varvid utkrävandet av den
relativt ringa indrivningsavgiften icke torde bliva särskilt kännbart. Då det
väsentliga är, att den värnpliktige under värnpliktstjänstgöringen, då den vanliga
inkomsten uteblir, och tiden närmast därefter får lättnad i fråga om skattekraven,
torde berörda bestämmelse knappast vara erforderlig för ernående
av det avsedda syftet, även om uppenbarligen vissa humanitära skäl kunna
anföras för dess genomförande. Det synes under alla omständigheter ändamålsenligare,
att, örn uttagande av indrivningsavgift bör undvikas under tiden
närmast efter värnpliktstjänstgöringens slut, anståndstiden för indrivning utsträckes,
förslagsvis en månad.
Statskontoret finner icke något vara att invända mot att förbud stadgas mot
indrivning av värnpliktig påförda utskylder under tiden för tjänstgöringen vid
krigsmakten och viss tid därefter och anför vidare:
Promemorieförfattarens förslag att indrivningsavgift icke skulle uttagas av
den skattskyldige å belopp, som erlades inom tre månader efter utgången av
nyssnämnda anståndsperiod, kan statskontoret icke finna tillräckligt motiverat.
För statskontoret måste det förefalla tämligen ändamålslöst att medgiva
dylik befrielse utan att samtidigt åtgärder vidtagas till förhindrande av att den
skattskyldige blir föremål för indrivningsåtgärder, exempelvis utmätning. Härtill
kommer, alt den föreslagna anordningen torde medföra, att de anståndsberättigade
i stor utsträckning komma att underlåta att vid anståndstidens
utgång verkställa sina inbetalningar och i stället avvakta krav från indrivningsförrättaren.
Statskontoret avstyrker för den skull detta förslag men
förordar samtidigt, att den tid, inom vilken indrivning icke får förekomma,
utsträckes med en eller annan månad.
Riksräkenskapsverlcet anför i huvudsak följande:
Då de skattskyldiga, som enligt förslaget skola åtnjuta anstånd i fråga om
indrivningen av restförda belopp, förutsättas hava blivit restförda så att säga
under förmildrande omständigheter, torde det 1''å anses med billighet överensstämmande
att de ej drabbas av de vanliga påföljder av försummad skattebetalning,
som huvudsakligen tillkommit i syfte alt framtvinga en rättidig
skattebetalning. Mot vad förslaget i detta avseende innebär, har riksräkenskapsverket
i huvudsak intet att erinra. Att de värnpliktiga befrias från
skyldigheten att erlägga indrivningsavgiften finner riksräkenskapsverket sålunda
vara i princip riktigt. Frågan örn i vilken utsträckning detta bör ske,
kan däremot uppenbarligen bliva föremål för delade meningar. Värnpliktig,
som åtnjutit anstånd, skall enligt förslaget fritagas från skyldighet att
erlägga indrivningsavgift, i den män utskylderna kunna indrivas inom tre
månader efter det anståndet utgått. Denna tidsbegränsning torde väl hava
föreslagits bland annat i syfte att förmå de skattskyldiga att själva medverka
till att indrivningen ej skall behöva onödigt draga ut på tiden. Med hänsyn
till att vid inkallelser av längre varaktighet skatter, förfallna vid skilda uppbördstillfällen,
samtidigt kunna bliva föremål för indrivning, torde lämpligheten
av en så snäv tidsbegränsning starkt kunna ifrågasättas.
Betydligt enklare skulle frågan om indrivningsavgiften te sig, därest man
frånginge förslaget, att nu ifrågavarande skattskyldiga efter åtnjutet anstånd
med indrivningen skola vara befriade från att erlägga indrivningsavgift å
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
belopp, som kunna uttagas inom viss tid efter det anståndet utgått. En i viss
mån motsvarande lättnad för den skattskyldige skulle man kunna ernå genom
att förlänga anståndstiden med någon månad och låta vanliga regler
om indrivningsavgift tillämpas, så snart indrivningen finge påbörjas. De
skattskyldiga komme ju att åtnjuta befrielse från indrivningsavgift i fråga
om belopp, som de före anståndstidens utgång självmant erlade. Anståndstiden
kunde betraktas som en särskild uppbördstermin för de värnpliktiga,
varunder dessa bereddes tillfälle att i ett sammanhang inbetala de skatter,
som förfallit till betalning under den tid militärtjänstgöringen varat eller viss
tid därefter. Inbetalning finge ske till utmätningsmannen i orten.
Vid en jämförande värdering av en lösning enligt, å ena sidan, de grunder
som i det remitterade förslaget angivits och, å andra sidan, de nu senast antydda
riktlinjerna bör särskild hänsyn tagas till det förhållandet, att utskylder,
varom bär är fråga, med all sannolikhet i mycket betydande omfattning
måste bliva föremål för avkortning. I de fall då sådan avkortning, helt
eller delvis, kommer till stånd, torde frågan örn indrivningsavgiftens utgående
för den skattskyldige sakna betydelse. Endast i de fall då restfört belopp
helt indrives, innebär indrivningsavgiftens uttagande en ökad belastning
av den skattskyldige, vilken belastningsökning i och för sig kan synas
oskäligt betungande.
Det företräde i sistangivna hänseende, som det remitterade förslaget till
lättnader vid skattebetalningen onekligen äger, finner riksräkenskapsverket
emellertid icke uppväga de fördelar i fråga örn restindrivningens genomförande
och i kontrollhänseende, som det ovan skisserade förenklade förslaget
skulle medföra.
Uppbördsintendenten i Stockholm anför i huvudsak:
Enligt förslaget skulle under 3 månader närmast efter anståndstidens utgång
indrivning väl äga rum, men indrivningsavgift däremot icke uttagas av
den skattskyldige; ersättning härför skulle i stället beredas av statsmedel.
Värdet av eu dylik anordning synes ur flera synpunkter synnerligen diskutabelt;
sett i förhållande till nu gällande principer i fråga om restindrivningen
måste uppläggningen av problemet även synas irrationell. För vederbörande
myndigheter måste systemet bliva ytterst betungande. Indrivningsförrättaren
måste nämligen särskilja icke mindre än tre olika kategorier:
först dem som åtnjuta anstånd med alla indrivningsåtgärder, så dem beträffande
vilka ingen indrivningsavgift skall uttagas, men för vilka ersättning
skall utgå av statsmedel (3 månadersperioden), och slutligen dem beträffande
vilka indrivningsavgift i vanlig ordning skall utgå, alltså efter 3 månadersperiodens
utgång. Att en dylik uppdelning ur bokförings- och redovisningssynpunkt
kommer att åsamka indrivningsmyndigheten mycket besvär och
onödigt arbete är uppenbart. För Stockholm, som dock omfattar mer än
en tredjedel av rikets kronouppbörd, tillkommer därjämte en annan omständighet,
som gör att frågan blir än mer invecklad. Enligt där gällande bestämmelser
debiteras nämligen indrivningsavgift i samband med att restlängden
upprättas, och meddelar Överståthållarämbetet uppbördsorder å slutsumman
av de sålunda påförda avgifterna och ingår denna summa i månadsräkningarnas
debet. På sätt förut framhållits är det på förhand omöjligt att
veta vilka skattskyldiga varit i militärtjänstgöring, vadan följaktligen jndrivningsavgift
i vanlig ordning måste påföras även dem, som sedan få åtnjuta
anstånd. Den tekniska gången blir således den, att indrivningsavgift först
måste debiteras och därefter avkortas för alla, som betala under anståndstiden
eller under den därpå följande 3 månadersperioden; en debitering skall
därefter ske för beräkning av ersättningen av statsmedel, låt vara under viss
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
17
förenklad form. Allt som allt kommer proceduren, bland mängden av övriga
göromål, bliva ett kännbart tillskott i arbetsbördan och icke så litet betungande.
Befrielsen från erläggande av indrivningsavgift kan vidare tänkas verka
i riktning mot ett försvagande av indrivningsavgiftens idé såsom verksamt
korrektiv mot försumliga skattebetalare. I praktiken torde sannolikt denna
befrielse nämligen komma att verka såsom en förlängning av anståndstiden
i så måtto, att vederbörande skattebetalare med alla medel söka uppskjuta
betalningen så länge de icke behöva betala indrivningsavgift. Och det kan
starkt ifrågasättas huruvida icke då anståndet kommer att i stället för att
gagna bliva till skada. Ty nya skatteposter hinna under tiden förfalla och
bliva möjligheterna för skattebetalaren att någonsin komma ifatt sig med
skattebetalningen då så mycket mindre. Erfarenheten visar ändock att en
person med relativt svag ekonomi, som en gång kommit på rest, har mycket
svårt att komma på rätt köl igen. Än vidare bör uppmärksammas, att genom
att perioden utsträckts att avse så lång tid som tre månader, räknat från en
i förhållande till vederbörande uppbördsstämma relativt sen tidpunkt, ofta
kommer att inträffa att nya utskylder restförts beträffande vilka indrivningsavgift
skall uttagas.
Det vill fördenskull synas, som örn det mest rationella vore att helt slopa
den från indrivningsavgift fria 3 månadersperioden och i stället förlänga anståndstiden
förslagsvis en månad. Skattskyldiga, som avses i förslaget, kunna
särskiljas i tre olika kategorier: för det första de, som hava en solid och
ordnad ekonomi och därför — då ju icke är fråga örn befrielse från skattebetalning
-—- icke begagna sig av möjligheten att erhålla anstånd, för det
andra den stora kategori försumliga skattebetalare, som alltid plägar ligga
på rest, och för det tredje de eljest lojala skattebetalare, som på grund av
militärtjänstgöringen fått så kraftigt reducerade inkomster att de verkligen
blivit urståndsätta att i vanlig ordning fullgöra skattebetalningen. Det är
synbarligen denna sistnämnda grupp, som i detta sammanhang mest förtjänar
beaktas. Beträffande dessa torde emellertid förhållandet vara det, att
det stora flertalet har veckoavlöning och följaktligen sin ekonomi ordnad
på kortare sikt. Det kan därför förutsättas, att därest de icke inom den
sålunda förlängda anståndstiden förmått gälda sina oguldna utskylder, de
ej heller framdeles skola kunna betala, i all synnerhet om militärtjänstgöringen
varat en längre tid, varunder flera skatteposter hunnit restföras. Sannolikt
torde avkortningsinstitutet i dessa fall ändock slutligen få tillgripas.
För indrivningsmyndigheterna kommer utan gensägelse det nu föreslagna
systemet att bliva väsentligt lättare att bemästra. Och det torde efter vad
ovan sagts liven för vederbörande skattebetalare i det långa loppet att vara
att föredraga.
Utom av ovannämnda myndigheter, vilka anse, att den skattskyldige vid
indrivning efter anståndstidens slut skall vara skyldig att i vanlig ordning
erlägga indrivningsavgift, har förlängning av den tid, under vilken indrivning
icke skulle få äga rum, med en eller annan månad ifrågasatts av
några länsstyrelser. Sålunda anför länsstyrelsen i Malmöhus lån:
Det är knappast antagligt att den skattskyldige, som genom militärtjänstgöringen
sannolikt fått sin ekonomi ganska avsevärt försämrad skulle inom
den korta tiden av föga mera än en månad kunna icke blott skaffa sig och
sin eventuella familj uppehälle utan därtill så förbättra sitt inkomstförvärv
att detta skulle räcka jämväl till erläggande av de restförda utskyldsbeloppen.
Han har under angivna respittid kanske icke ens hunnit erhålla nå
Bihang
till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 63. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
gon arbetsanställning. Det är att märka att flertalet av dessa tjänstgöringsskyldiga
sannolikt aldrig varit restförda och just tillfölje den oförutsedda
tjänstgöringen saknat möjlighet att skaffa medel till gäldande av skatten.
Det synes länsstyrelsen därför med billighet överensstämmande att ifrågavarande
personer medgåves anstånd förslagsvis tre månader efter tilländalupen
militärtjänstgöring innan indrivningsåtgärder finge vidtagas.
Angående den tid, under vilken anstånd med indrivningen må åtnjutas,
anför vidare riksräkenskapsverket:
Anståndstiden har i förslaget till förordning bestämts sålunda, att indrivning
icke må äga rum tidigare än andra kalendermånaden efter utgången
av den månad, under vilken tjänstgöringen upphörde. En på sådant sätt
fixerad anståndstid kan tydligen komma att betydligt variera från fall till
fall, beroende på tidpunkten för tjänstgöringens upphörande under månaden.
Riksräkenskapsverket finner det därför vara rättvisare, att anståndstiden
sättes att utgå viss bestämd tid, exempelvis 6 veckor efter det tjänstgöringen
i varje fall upphört.
Vad angår den tid efter anståndstidens slut, inom vilken enligt förslaget
inbetalning skall få ske utan att indrivningsavgift uttages, ifrågasätter riksräkenskapsverket
som förut nämnts lämpligheten av en så snäv tidsbegränsning
härför, som föreslagits.
Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler anför:
Att lämna sådan skattskyldig, varom här är fråga, skäligt rådrum för
frivilligt gäldande av restförda utskylder innan dessa få göras till föremål
för indrivningsåtgärder synes välbefogat. Vilken tidsintervall ett dylikt
anstånd lämpligen bör omfatta torde däremot lämna rum för olika meningar.
Styrelsen vill för sin del ansluta sig till det remitterade förslaget härutinnan,
som synes väl avvägt med behörigt hänsynstagande til! alla parters
berättigade intressen. Detta spörsmål sammanhänger emellertid intimt med
frågan örn vilka påföljder, som den försummade skattebetalningen kommer
att medföra för de värnpliktiga i form av indrivningsavgifter. 1 förevarande
sammanhang måste indrivningsavgiftens korrektiva egenskap helt naturligt
bortfalla, då den uraktlåtna betalningen måste förutsättas vara beroende
av omständigheter, varöver den skattskyldige icke råder. Styrelsen
finner det därför rimligt, att värnpliktig, varå förordningen äger tillämpning,
helt befrias från indrivningsavgift, oavsett när han kan erlägga skattebeloppet.
Att, såsom föreslagits, fastställa gränsen för sådan befrielse
till tre månader från inträdd betalningsskyldighet synes vara ägnat att
gynna de ekonomiskt bäst lottade. De i ekonomiskt hänseende sämre ställda
hava i de flesta fall pågående införsel, som avbrutits genom värnpliktstjänstgöringen
men automatiskt kommer att fortsättas vid arbetsanställningens
återupptagande. Härigenom hindras de att komma i åtnjutande
av den föreslagna 3-månaders fristens förmåner. Örn militärtjänstgöringen
icke mellankommit skulle måhända åtskilliga av dem hunnit fullborda restbetalningen
och frivilligt kunna å uppbördsstämma erlägga de nya skatterna.
Visserligen kan man säga att en del notoriska skatteskolkare bomme att
oförtjänt draga fördel av befrielsen från indrivningsavgift, men det måste
å andra sidan hävdas såsom med rättvisa och billighet förenligt, att alla,
som genom värnplikten hindras att fullgöra sin skattskyldighet å föreskriven
tid, oavsett ekonomiska villkor och möjligheter erhålla samma förmån
i förevarande hänseende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
19
I fråga om det i promemorian framlagda förslaget att, såvitt angår miDepartementsifrågavarande
skattskyldiga, upphäva skyldigheten att vid försummelse att i chef«nbehörig
ordning erlägga delbelopp av utskylder genast gälda jämväl senare
förfallande delbelopp har i de avgivna yttrandena icke gjorts någon erinran,
och för egen del finner jag en sådan uppmjukning av eljest gällande regler
motiverad.
När det gäller lämpligaste sättet att bereda lättnader i övrigt för de värnpliktiga
med utskyldsbetalningen, synas två vägar stå till buds, nämligen antingen
att endast medgiva anstånd med indrivningen under viss tid eller ock
att, utom sådant anstånd, även medgiva befrielse från skyldigheten att gälda
indrivningsavgift, örn utskylderna inbetalas inom viss tid efter anståndstidens
utgång. I promemorian har föreslagits en lösning enligt sistnämnda
alternativ. På denna punkt hava meningarna varit mycket delade bland de
hörda myndigheterna. De flesta av dessa, däribland så gott som samtliga
länsstyrelser, hava godtagit promemorians ståndpunkt, varemot andra, såsom
statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen och Överståthållarämbetet,
i princip förordat det förstnämnda alternativet, enligt vilket indrivningsavgift
i vanlig ordning skulle uttagas efter anståndstidens slut.
Enighet råder alltså såtillvida, att med indrivningen av utskylder, som
restförts i anledning av den skattskyldiges värnpliktstjänstgöring, under alla
förhållanden bör få anstå under tiden för tjänstgöringen och en viss tid
därefter. Till denna uppfattning vill även jag ansluta mig. Under nämnda
tid bör den skattskyldige skonas från alla indrivningsåtgärder. Där —
såsom fallet är i Stockholm — restindrivningen är så anordnad, att alla
skattskyldiga, som icke i behörig ordning fullgjort sin utskyldsbetalning, till
en början skriftligen uppmanas att fullgöra sin betalningsskyldighet, synes
emellertid hinder icke böra möta, att sådant krav framställes, om därvid
blott på lämpligt sätt erinras örn möjligheten för skattskyldiga, om vilka nu
är fråga, att erhålla anstånd med indrivningen av utskylderna.
Vad därefter angår frågan, huruvida den skattskyldige även under viss
lid efter anståndstidens slut bör vara befriad från skyldighet att gälda indrivningsavgift,
vill jag giva min anslutning till den i promemorian uttalade
åsikten, enligt vilken dylik befrielse bör medgivas. De skäl, som varit för
mig avgörande vid detta ståndpunktstagande, äro dels att vid en lösning enligt
det andra alternativet anståndstiden icke synes mig kunna utmätas tillräckligt
lång för att syftet med de ifrågasatta åtgärderna skall kunna vinnas
och dels att ur indrivningssynpunkt en dylik anordning synes mig mindre
tillfredsställande.
För att verklig lättnad skall vinnas i de olägenheter med avseende å skattebetalningen,
som föranletts av att den skattskyldige nödgats avbryta sin
vanliga verksamhet, bör enligt min mening möjlighet beredas honom att •—-samtidigt som han i vanlig ordning inbetalar senare förfallande skatter — erlägga
de restförda utskylderna under en ej alltför kort tid efter tjänstgöringens
slut. Örn en skattskyldig, som åtnjuter anstånd med indrivningen av på
grund av värnpliktstjänstgöring restförda utskylder, för att kunna i rätt lid
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
inbetala utskylderna skulle nödgas avstå från att i vederbörlig ordning
erlägga utskylder, som förfalla till betalning efter tjänstgöringens slut och
med vilkas erläggande något uppskov icke kan erhållas, bleve följden att
även dessa senare utskylder komme att restföras. I sådant fall skulle varken
för den skattskyldige eller det allmänna något vara vunnet med att ett
kortare anstånd ägt rum med indrivningen av de först restförda utskylderna.
Det kan vidare icke anses rimligt att stat eller kommun, som hos den värnpliktige
har fordran på skatt, skulle under någon längre tid helt avstå från
möjligheten att göra sig betald för sina fordringar, under det att alla andra
borgenärer skulle kunna göra sina fordringar gällande. Detta torde minst
av allt böra ifrågakomma under en tid, då för det allmänna största behov
av medel föreligger. Det har heller icke i något av de avgivna yttrandena
förutsatts, att den tid under vilken anstånd med indrivningen finge åtnjutas
skulle med mera än någon månad utsträckas utöver den i promemorian föreslagna
av en å två månader. Man synes sålunda hava räknat med en anståndstid
av högst omkring tre månader efter tjänstgöringens slut. Även om
den indrivningsfria tiden skulle utsträckas åtskilligt längre, skulle helt visst
anståndstiden i många fall befinnas otillräcklig för att den skattskyldige, utan
eftersättande av under anståndstiden förfallande skatter, skulle kunna under
denna tid hopbringa erforderliga medel för gäldande av de utskyldsbelopp,
med vilkas indrivande fått anstå. Särskilt efter en längre tjänstgöringstid,
under vilken flera utskyldsbelopp förfallit till betalning, komme svårigheterna
för den skattskyldige att inom anståndstiden fullgöra skattebetalningen
att te sig oöverkomliga.
Ur uppbördssynpunkt synes det ej heller rationellt att under en längre tid
efter tjänstgöringens slut helt överlämna åt den skattskyldiges eget initiativ
att erlägga de restförda utskylderna. I detta sammanhang vill jag erinra om
att i så gott som samtliga yttranden, i vilka förordats, att befrielsen från att
gälda indrivningsavgift skulle inskränkas till den tid, under vilken anstånd
med indrivningen åtnjutes, synes hava förutsatts, att under anståndstiden ej
något krav skulle framställas mot den skattskyldige eller denne på annat sätt
erinras örn sin ifrågavarande skatteskuld. För all restindrivning torde det
emellertid vara av största betydelse, att indrivningsförrättaren så snart som
möjligt kommer i kontakt med den betalningsskyldige. Om den skattskyldige
— måhända efter en lång tjänstgöringstid — icke på något sätt erinras
om skyldigheten att erlägga skatt, med vars indrivande fått anstå, torde det
lätt inträffa, att han försummar att avsätta nödiga medel till skattens betalande.
En sådan försummelse torde under de förhållanden det här gäller
framstå såsom förklarlig och knappast böra läggas den skattskyldige till last.
Det synes mig vidare för vinnande av syftet med ifrågavarande undantagsbestämmelser
nödvändigt, att den skattskyldige beredes möjlighet att erlägga
de restförda utskylderna genom avbetalningar. I intet av de yttranden, som
ställa sig avvisande till promemorians förslag på denna punkt, har ifrågasatts,
att den skattskyldige skulle under anståndstiden annorledes än i ett samman
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
21
hang få inbetala utskylderna. För de flesta skattskyldiga, som här komma
i fråga, torde erläggandet av de utskylder, med vilkas indrivande fått anstå,
komma att utgöra en ytterst kännbar påfrestning, i synnerhet som betalningen
av de restförda utskylderna i de flesta fall måste verkställas samtidigt
med att den skattskyldige har att fullgöra betalning av senare förfallande
utskylder och infria andra förpliktelser, som blivit eftersatta. Man torde
under sådana förhållanden icke kunna räkna med att de skattskyldiga i allmänhet
skola kunna under en längre tid av egen drift avsätta medel för att
vid anståndstidens slut i ett sammanhang fullgöra skattebetalningen. Det
torde ställa sig mindre besvärligt för den skattskyldige, om han har möjlighet
att fullgöra skattebetalningen under en längre tid genom avbetalningar till
indrivningsförrättaren. I så fall torde merendels mellan denne och den skattskyldige
kunna träffas överenskommelse örn lämpligt betalningssätt.
Att under den tid efter anståndstidens utgång, under vilken indrivningsavgift
ej skall få uttagas, vanliga tvångsmedel såsom införsel och utmätning
kunna komma i fråga, finner jag icke böra föranleda betänkligheter. Vad
angår införsel torde gällande bestämmelser i införsellagen tillförsäkra den
skattskyldige att vid indrivningen skälig hänsyn tages till omständigheterna.
I fråga örn utmätning torde såsom förut antytts böra förordnas, att lagen med
särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m, skall
lända till efterrättelse jämväl vid utmätning enligt restindrivningsförordningen.
Härigenom skulle i händelse av utmätning för uttagande av utskylder
hos skattskyldig, varom här är fråga, vissa lättnader komma att inträda.
Av den ståndpunkt jag tagit i den nyss berörda principfrågan följer, att den
indrivningsfria anståndstiden icke torde böra utsträckas nämnvärt utöver vad
som föreslagits i promemorian. En utsträckning av anståndstiden därhän,
att i allmänhet en skattskyldig skulle kunna enbart under anståndstiden till
fullo inbetala de restförda utskylderna, anser jag av skäl, jag förut angivit,
icke böra ifrågakomma. Syftet med en indrivningsfri tid bör enligt min
mening i stället var att skona den skattskyldige från alla indrivningsåtgärder
under tjänstgöringstiden och en kortare tid därefter, då han kan antagas icke
hava medel till gäldande ens av någon del av dessa utskylder och måhända
icke har sådan överblick över sin ekonomiska ställning, att han kan uppgöra
någon plan för avbetalning av desamma. På sätt riksräkenskapsverket anfört
torde anståndstiden böra gå till ända viss bestämd tid efter det tjänstgöringen
i varje fall upphört, och denna tid synes skäligen kunna bestämmas
till två månader.
Vad angår den tid efter anståndstidens slut, under vilken den skattskyldige
skall vara befriad från att erlägga indrivningsavgift, anser jag den böra tilltagas
väsentligt längre än vad i promemorian föreslagits. Att, såsom från
något håll föreslagits, borttaga varje tidsbegränsning synes mig å andra sidan
vara att gå för långt. Genom en begränsning till en viss, ej alltför kort
tid kan befrielsen från att gälda indrivningsavgift komma att utgöra en verksam
drivfjäder för den skattskyldige att söka inom denna tid inbetala utskyl
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 63.
derna. Det synes vidare angeläget, att de särskilda anordningar, som torde
erfordras för kontroll av ersättning för indrivningen, icke behöva uppehållas
under någon längre tid efter det all sådan tjänstgöring vid krigsmakten, varom
nu är fråga, upphört. Under beaktande av dessa synpunkter förordar jag,
att den tid, då indrivning skall få äga rum men indrivningsavgift ej skall få
uttagas, sättes så lång, att den jämte anståndstiden utgör ett år.
Frågan orri bellovsprövning.
Såsom framgår av vad förut anförts förutsätter promemorian — med visst
undantag — en behovsprövning, i det att de ifrågasatta åtgärderna för beredande
av lättnad med avseende å värnpliktigas utskyldsbetalning föreslagits
skola begränsas att avse dem, som med avseende å inkomst, förmögenhet,
försörjningsskyldighet och övriga ekonomiska förhållanden äro i behov
av anstånd med utskyldernas gäldande.
Detta förslag har i allmänhet lämnats utan erinran. I några yttranden
har emellertid yppats annan mening eller framställts vissa anmärkningar.
Ur dessa yttranden må anföras följande.
Statskontoret, som anser att befrielse från att erlägga indrivningsavgift
skall ifrågakomma endast under den tid, då indrivning icke får ske, håller
före, att anstånd med indrivningen utan större olägenheter för det allmänna
borde kunna medgivas samtliga avsedda värnpliktiga utan att hänsyn tages
till förmögenhetsställning. Ämbetsverket anmärker vidare, att prövningen av
frågan, huruvida förmögenhets- och inkomstförhållandena skulle utgöra hinder
för anstånd, skulle ankomma på utmätningsmannen, vilken, därest han
ansåge hinder föreligga, skulle äga uppbära indrivningsavgift. En dylik
anordning måste enligt statskontorets mening om möjligt undvikas.
Riksräkenskapsverket anser den ifrågasatta villkorligheten i fråga örn anstånds
åtnjutande ej motiverad. Redan det förhållandet att värnpliktig blivit
uppförd å restlängd syntes i första hand utgöra skäl för antagande, att
utskyldernas erläggande i behörig tid varit förenat med sådana svårigheter,
att visst anstånd med deras gäldande borde kunna få åtnjutas. För ämbetsverkets
ställningstagande avgörande hade emellertid varit den ojämnhet i
tillämpningen, som med en villkorlig anståndsregel skulle bliva ofrånkomlig.
Länsstyrelsen i Örebro län anför:
Någon prövning av uppskovsbehov synes knappast vara erforderlig. En
sådan är tidsödande och leder ej alltid till rättvist resultat. Anses emellertid
behovsprincipen böra vidhållas, kan så förfaras, att för den värnpliktiga vid
inryckningen tillkännagives, att de kunna erhålla uppskov med utskyldsbetalningen
samt vad därför erfordras. Det torde vara tillräckligt med en anmälan
till utmätningsmannen, att behov av uppskov föreligger.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför i anslutning till 3 § i förslaget till
förordning:
Av paragrafens avfattning och motiven synes framgå, att presumtionen är
att anståndsmedgivande skall såsom regel lämnas. Emellertid kan den värnpliktige
under angivna förhållanden dock vid tiden för uppbörden ej alltid
Kungl. Maj:ts proposition nr 63-
23
med visshet avgöra, huruvida anstånd kommer att meddelas eller icke. Med
hänsyn härtill synes det länsstyrelsen skäligt, att värnpliktig, som på grund
av ovan angivna orsaker ej kan erhålla anstånd, så snart restlängden kommit
utmätningsmannen tillhanda, härom av denne underrättas. Rimligtvis
bör också sådan värnpliktig erhålla rätt till uppskov med indrivningsåtgärder
under viss av utmätningsmannen utsatt kortare tid. Därest betalning
av utskylderna sker inom denna tid, bör den värnpliktige vara befriad från
indrivningsavgift.
Styrelsen för Svenska stadsförbundet anför:
Styrelsen har särskilt observerat, att någon närmare föreskrift icke lämnats
om, hur den prövning av den inkallades ekonomiska förhållanden, som
moratoriet förutsätter, skall verkställas. Denna prövning förefaller vara av
den betydelse ur kommunalsynpunkt, att ett inflytande på densamma från
kommunernas egna organ bör vara tryggat.
För egen del finner jag det visserligen vara principiellt riktigast, att an - DepartemenUstånd
meddelas endast i de fall då den skattskyldige är i behov därav. Det CÄe/eBkan
emellertid icke bestridas, att en behovsprövning skulle för indrivningsförrättarna
medföra ökat arbete och att risk finnes för ojämnhet i tillämpningen.
Då frågan dessutom ur statsfinansiell synpunkt torde vara av mindre
betydelse, förordar jag, att därest övriga förutsättningar äro för handen anstånd
med indrivningen må äga rum oavsett behovet därav i det enskilda
fallet.
Frågan om vilka utskylder anståndet bör avse.
Rörande frågan vilka utskylder de särskilda bestämmelserna böra avse
göras följande uttalanden.
Statskontoret fäster uppmärksamheten vid att uttrycket »utskylder och
andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen» i 3 § i det remitterade
förslaget till förordning med särskilda bestämmelser angående indrivning
av utskylder m. m. hos vissa värnpliktiga torde innefatta samtliga
å debetsedel upptagna utskylder och avgifter och således även sådana avgifter
till privata rättssubjekt, med vilka enligt den i promemorian intagna
motiveringen anstånd icke ansetts böra medgivas. Statskontoret tillägger i
detta sammanhang, att hinder icke syntes böra möta att giva berörda författningsbestämmelse
det innehåll, som densamma erhållit genom ovannämnda
formulering.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför:
Länsstyrelsen biträder förslaget att från förordningens tillämpning undantaga
medel enligt 1 § c) i restindrivningsförordningen men vill i samband
härmed erinra om, hurusom bland medel, som avses i 1 § a) samma förordning,
kunna ingå brandstodsmedel, försäkringsavgifter och annuiteter, som
måhända böra bedömas något annorlunda än de allmänna utskylderna.
Riksräkenskapsverket yttrar:
Riksräkenskapsverket kan för sin del icke tillstyrka det undantag från regeln
örn anstånd med indrivningsåtgärder och befrielse från indrivningsav
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
Departements
chefen.
gift, som föreslagits i fråga om fastighetsskatt och andra medel, för vilka
fast egendom svarar. Bland fastighetsägarna återfinnas nämligen stora grupper
av småbrukare och andra, vilka redan under normala förhållanden höra
till de ekonomiskt minst bärkraftiga skattskyldiga och vilka under de särskilda
förhållanden, som här avses, torde komma att framför stora grupper
av exempelvis tjänstemän och arbetare vara i behov av att få åtnjuta de lättnader,
varom nu är fråga.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför liknande synpunkter.
Styrelsen för svenska exekutionsmånnens riksförbund anser att anstånd
bör lämnas beträffande fastighetsskatt under hänsynstagande dock till den
förmånsrätt som omförmäles i 17 kap. 6 § handelsbaden.
I ett par av de avgivna yttrandena ifrågasättes, att anstånd med indrivningen
skall kunna ifrågakomma även med avseende å utskylder, som förfallit
till betalning senare än i promemorian föreslagits.
Sålunda föreslår länsstyrelsen i Älvsborgs län, som anser, att anståndstiden
icke bör göras kortare än tre månader, att anstånd skall kunna erhållas
med indrivningen av utskylder, som förfallit under tjänstgöringstiden
eller inom tre månader efter tjänstgöringens slut.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att det för vinnande av det med den
tilltänkta anordningen avsedda syftet är erforderligt, att fristen förlänges
till förslagsvis två å tre månader från utryckningen.
Bland utskylder och avgifter, som avses ilga) restindrivningsförordningen,
ingå annuiteter å dikningslån och dylikt, avgifter till riksförsäkringsanstalten
samt avgifter till sådana på ömsesidighet grundade brand-,
hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalter, som jämlikt kungörelsen den
22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet
grundade försäkringsanstalter äga rätt att få avgifter debiterade, indrivna och
redovisade i sammanhang med kronouppbörden. Att låta nu ifrågasatta åtgärder
av moratoriekaraktär vinna tillämpning även å annuiteter och avgifter
till riksförsäkringsanstalten finner jag icke böra ingiva några betänkligheter.
Vad däremot angår avgifter till enskilda försäkringsanstalter skulle
åtgärderna onekligen komma att på ett godtyckligt sätt drabba vissa privata
rättssubjekt. Då det står ifrågavarande försäkringsanstalter fritt att, när
de så önska, uppbära sina avgifter på annat sätt, och det med fog kan anses,
att de, så länge de begagna sig av rätten att få avgifterna uppburna i
sammanhang med kronouppbörden, få finna sig i de förändringar med avseende
å uppbörden, som ur allmänna synpunkter kunna anses påkallade,
torde måhända icke i och för sig hinder böra möta mot att låta åtgärderna
omfatta även sådana avgifter. Emellertid får icke förbises att, om anstånd
medgives med indrivningen av försäkringsavgift, försäkringstagaren lätteligen
kan bibringas den föreställningen, att försäkringen, oaktat avgiften icke
i behörig ordning erlagts, är gällande, så länge anstånd åtnjutes, och på grund
härav måhända tillskyndas rättsförlust. Det torde därför vara lämpligast
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
25
att anståndet icke omfattar försäkringsavgifter av ifrågavarande art. Med
denna ståndpunkt synes nödvändigt att försäkringstagare, som vill komma
i åtnjutande av anstånd med indrivningen av övriga kronoutskylder, beredes
möjlighet att i vederbörlig ordning erlägga enbart honom påförd avgift till
dylik försäkringsanstalt. Förordnande härom torde, i händelse den föreslagna
lagstiftningen genomföres, böra meddelas av Kungl. Maj:t.
Jag delar de betänkligheter som anförts mot att utskylder, för vilka fast
egendom svarar, skulle undantagas från tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser.
Å andra sidan anser jag mig icke kunna förorda, att bestämmelserna
utan vidare göras tillämpliga å sådana utskylder. I sådant fall
skulle nämligen risk föreligga, att tiden för företräde till betalning ur egendomen
jämlikt 17 kap. 6 § handelsbaden — ett år efter förfallodagen —
skulle kunna överskridas. Enligt min mening bör förevarande stadgande
få den avfattning, att med indrivningen av utskyld, som skall utgå för fast
egendom, skall få anstå i enlighet med vad som föreslagits beträffande övriga
utskylder, dock icke längre tid än att den i nämnda lagrum stadgade förmånsrätten
kan göras gällande.
Vad angår frågan om förfallotiden för de utskylder, med vilkas indrivning
skall kunna anstå, finner jag mig böra föreslå, att anstånd medgives med
indrivningen av utskylder, som förfallit till betalning under tiden för tjänstgöringen
eller inom två månader efter tjänstgöringens slut.
Initiativ av den skattskyldige för anstånds erhållande.
Promemorian bygger på den förutsättningen, att den värnpliktige icke
själv skall behöva taga något initiativ för att komma i åtnjutande av anstånd
med utskyldernas erläggande utan att indrivningsmyndigheterna skola
prestera den för förordningens tillämpning erforderliga utredningen.
I promemorian anföres sålunda:
Exekutionsbiträden med ej alltför stora och folkrika tjänstgöringsområden
torde utan större besvär och omgång kunna i förekommande fall i orten
inhämta erforderliga upplysningar angående i restlängd upptagna personers
militärtjänstgöring. I annat fall torde rullföringsexpeditionernas medverkan
kunna påräknas. Då uppgift skall inhämtas från rullföringsexpedition, torde
det vara nödvändigt att upplysning lämnas angående efterfrågade personers
fullständiga namn, födelsedatum och kyrkoskrivningsort. Erforderliga
uppgifter härom torde i de flesta fall kunna erhållas ur mantalslängderna.
I åtskilliga av de avgivna utlåtandena framföras betänkligheter mot den
ökning av arbetsbördan för befattningshavare, som handhava indrivningen,
och länsstyrelserna, som skulle uppkomma vid ett genomförande av förslaget.
Några länsstyrelser giva uttryck åt liknande erinringar för rullföringsexpeditionernas
del.
Från flera håll framhålles lämpligheten av att låta frågan örn anstånd
bliva beroende av ett initiativ från den skattskyldige.
Sålunda anser uppbördsintendenten i Stockholm, att det icke torde kunna
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
undvikas att krav i vanlig ordning finge framställas. Det bleve därefter den
skattskyldiges sak att begära anstånd på grund av militärtjänstgöringen.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:
Det synes ligga nära till hands, att de värnpliktiga själva åläggas att tillhandahålla
indrivningsmyndigheterna de önskvärda uppgifterna. Värnpliktig,
beträffande vilken den föreslagna bestämmelsen i 2 § blir tillämplig,
liksom värnpliktig, som anser sig berättigad till anstånd enligt förslagets
3 §, synes böra vara pliktig tillsända vederbörande exekutionsbiträde eller
utmätningsman uppgifter i den omfattning, som för ärendets prövning finnes
påkallad. För ändamålet lämpade tryckta blanketter böra tillhandahållas
hos vederbörande militära och civila statliga myndigheter ävensom
hos kommunerna. Sålunda meddelade uppgifter böra kunna utan vidare
godtagas, därest deras riktighet vitsordas av vederbörande militärbefälhavare
eller av två trovärdiga personer. Det må här erinras örn att vid militärtjänstgöringens
slut anteckning om tjänstgöringens art och längd verkställes
i inskrivningsboken. Underlåtenhet från värnpliktigs sida att fullgöra
ovannämnd uppgiftsskyldighet bör givetvis icke föranleda till att han går
miste örn de förmåner, varom är fråga, där det eljest är eller blir för indo
vningsmyndigheten känt, att vederbörande fullgjort eller fullgör sådan
tjänstgöring, på grund varav han kan befinnas berättigad åtnjuta dem. Men
det synes böra i första hand ankomma på den värnpliktige själv att tillvarataga
sina intressen i ifrågavarande hänseende.
Länsstyrelserna i Västmanlands och Kopparbergs län anföra liknande synpunkter.
Svenska exekutions männens riksförbund yttrar, bland annat:
Det enklaste synes vara, att samtidigt med kungörelse angående uppbörd
meddelas, att skattskyldig, därest uppbördsterminen inträffar under hans
tjänstgöring eller senast en månad efter dess upphörande, har att, därest
han önskar komma i åtnjutande av anstånd, därom göra skriftlig anmälan.
Anmälan göres beträffande kronoutskylder hos vederbörande utmätningsman
(stadsfogde) och beträffande kommunalutskylder hos den kommunala
uppbördsmyndigheten. Sådan anmälan bör göras senast 14 dagar efter uppbördsterminens
slut. Genom ett kortfattat och generellt cirkulär till militärmyndigheterna
borde de värnpliktiga också kunna erinras örn anmälningsskyldigheten.
Eventuellt torde också blanketter kunna tillhandahållas hos
militärmyndigheterna. I anmälan upptages lämpligen namn, titel, adress,
födelse, rullföringsområde samt den tid, under vilken militärtjänstgöring
pågått. Vidare bör lämplig plats beredas för rullföringsexpeditionens sedermera
verkställda anteckningar om dag för tjänstgöringens början och
slut. Sedan föreskriven anteckning verkställts i kommunalrestlängden, bilägges
anmälan restlängden, som översändes till utmätningsmannen. Utmätningsmannen
(exekutionsbiträdet) har då möjlighet att utan alltför tidsödande
förarbete kunna bedöma läget och genom samarbete med rullföringsexpeditionen
erhålla nödiga upplysningar angående de inkallades fortsatta
tjänstetid. På ovan angiven plats å anmälan bestyrker rullföringsexpeditionen
vederbörandes tjänstgöringstid.
Skulle i något enstaka fall sådana exceptionella förhållanden vara rådande,
att den skattskyldige icke själv eller genom ombud haft möjlighet att
verkställa anbefalld anmälan, kan detta sedermera ordnas genom indrivningsmyndigheten,
som då också hos den kommunala uppbördsmyndigheten
låter verkställa komplettering av restlängden. Vidare bör kanske anmär
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 63.
27
kas, varför anmälan beträffande kronoutskylder bör göras hos utmätningsmannen
och icke till uppbördsmyndigheten. Förhållandet är dels beroende
därpå, att i kronorestlängden fördelningen på olika uppbördsterminer redan
är verkställd, och dels därpå, att det givetvis i ett flertal fall förekommer, att
den i anmälan uppgivna adressen och den i restlängden angivna icke överensstämma,
beroende på senare inträffad flyttning. För att då i restlängden
återfinna vederbörande fordras, dels lokal- och personkännedom och dels
tillgång till vissa handlingar, såsom mantalslängd o. dyl. I städer med lokal
uppbördsmyndighet även för kronoutskylder har ju denna myndighet tillgång
till nämnda handlingar, men beroende på dels önskvärdheten av enhetlig
bestämmelse och dels indrivningspersonalens större möjlighet i övrigt
anses den här föreslagna anordningen vara lämpligast.
Å andra sidan göres i ett par yttranden gällande, att rullföringsbefälhavarna
eller andra militära befälhavare skola medverka i långt större utsträckning
än i promemorian förutsatts.
Sålunda anser länsstyrelsen i Örebro län, att det borde åligga rullföringsområdesbefälhavare
eller militär befälhavare att före eller vid tjänstgöringstidens
början till utmätningsmannen i vederbörande värnpliktiges hemortskommun
insända uppgift å de personer, som fullgöra sådan värnpliktstjänstgöring,
varför lättnad i utskyldsbetalningen kan erhållas samt å tiden för
tjänstgöringen. För de å uppgiften upptagna skulle indrivningsåtgärder icke
vidtagas, förrän uppskovstiden gått till ända. Det torde vara tillräckligt
med en anmälan till utmätningsmannen, att behov av uppskov förelåge.
Vid denna anmälan borde fogas ett intyg av vederbörande militäre befälhavare,
att värnpliktstjänstgöring av ifrågavarande slag fullgjordes samt tiden
därför.
I åtskilliga yttranden har framhållits lämpligheten av att låta frågan om Departement,»-anstånd med indrivningen bliva beroende av ett initiativ från den skattskyl- CÄe/eredige.
För egen del biträder jag denna mening. Lämpligen torde böra så förfaras,
att den skattskyldige ifyller en anmälan, att han önskar komma i åtnjutande
av anstånd, vilken anmälan därefter tillställes den utmätningsman,
som har att verkställa indrivningen. Sådan anmälan, för vars avgivande särskild
blankett bör fastställas och tillhandahållas de skattskyldiga, synes
böra innehålla uppgift örn den skattskyldiges fullständiga namn, inslcrivningsnummer,
postadress och senaste mantalsskrivningsort. Tjänstgör den
skattskyldige då anmälan avgives vid krigsmakten, synes det såväl för den
skattskyldige som för indrivningsmyndigheterna vara lämpligast, att anmälan
avgives till vederbörande befälhavare, som får vidarebefordra densamma
till utmätningsmannen. Härigenom vännes den fördelen, att den
skattskyldiges tjänstgöringsförhållanden omedelbart kunna bliva klarlagda
och styrkta. Den omständigheten, att tjänstgöringstidens längd, då anmälan
göres, ofta icke torde kunna bestämt angivas, synes mig icke hava någon
större betydelse. I de fall, då tjänstgöringstiden blir kortare än som
angivits, kommer den skattskyldige att få något längre tid på sig än i förordningen
avsetts, innan han blir krävd på utskylderna; i de fall, då tjänst
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
göringen kommer att fortgå längre än som antagits, torde rätta förhållandet
bliva ådagalagt vid första försök att indriva utskylderna. Det torde som regel
för den skattskyldige framstå såsom angeläget att snarast möjligt göra
anmälan för att slippa att bliva utsatt för indrivningsåtgärder. För att sådana
åtgärder icke skola hinna igångsättas, synes anmälan böra göras senast
inom en månad efter först infallande uppbördsstämmas eller uppbördstermins
slut.
Anmälan som nyss sagts torde emellertid icke böra göras till ovillkorlig
förutsättning för anstånd med indrivningen. Detta skulle i många fall vara
obilligt, särskilt som den skattskyldige under tid, då han fullgör militärtjänstgöring,
måhända icke alls eller först efter lång tid kan få debetsedel
sig tillställd. Enligt min mening bör anstånd därför medgivas med indrivningen,
oaktat någon anmälan icke gjorts, om det vid indrivningsförsök tillförlitligen
styrkes, att den skattskyldige tjänstgjort under sådan tid, att
anstånd med indrivningen kan äga rum. Detta kan lämpligen ådagaläggas
genom företeende av inskrivningsbok eller intyg av militär myndighet. Har
den skattskyldige gjort sådan anmälan som nyss nämnts, men så sent, att
indrivningsåtgärder redan hunnit inledas, torde anmälningen böra överlämnas
till utmätningsman eller exekutionsbiträde, som har att verkställa
indrivningen. Anmälningen kan i så fall tjäna som bevis till styrkande av
att den skattskyldige är berättigad åtnjuta anstånd med vidare indrivning.
Ersättning för indrivning.
Beträffande frågan örn ersättning för indrivning i fall, då indrivningsavgift
ej får uttagas, anföres i promemorian följande.
Med hänsyn till att den indrivningsavgift, som vid indrivning skall uttagas
tillika med utskylderna, utgör ersättning för indrivningsförrättarens arbete
med indrivningen och jämväl tjänar som sporre till ett effektivt indrivningsarbete,
torde befrielse från att erlägga sådan avgift icke kunna medgivas,
med mindre indrivningsförrättaren erhåller ersättning i annan form för indrivningen
av restantier i fall, då indrivningsavgift ej fått uttagas. I fall
som avses i 4 § första punkten har emellertid någon ersättning för indrivningen
icke synts behöva utgå. (Jämför uppbördsreglementet, § 17 mom.
1.) Då orsaken till ovan omförmälda undantagsbestämmelser angående befrielse
från indrivningsavgift är, att staten tagit den skattskyldige i anspråk
för militärtjänstgöring, har ersättningen i fråga om såväl krono- som kommunalutskylder
ansetts böra gäldas av staten. Beträffande de grunder efter
vilka ersättning för indrivning skall utgå, bör till en början framhållas, att
det för underlättandet av utanordning och granskning av dylik ersättning
har synts vara lämpligt att ersättningen bestämmes efter samma grund, oavsett
det restförda beloppets storlek. Vid bestämmande av ersättningens storlek
är att beakta, att man här endast har att taga sikte på att densamma
skall utgöra skälig gottgörelse för det med indrivningen förenade arbetet.
Indrivningsavgifterna äro däremot som bekant avvägda även med hänsyn till
syftet att sådan avgift skall utgöra ett verksamt korrektiv mot försumlighet
att i behörig ordning erlägga utskylder. Vad beträffar arbetet med indrivningen
bör framhållas, att de föreslagna undantagsbestämmelserna sannolikt
Kungl. Maj.ts proposition nr 63.
29
torde föranleda, att antalet restförda poster väsentligt ökas. Å andra sidan
torde ett flertal av de personer, som enligt de föreslagna bestämmelserna erhålla
anstånd med utskyldernas erläggande, komma att självmant inbetala
sina utskylder, i vilken händelse arbetet med indrivningen måste anses ringa.
Med beaktande av nu anförda synpunkter bär det ansetts skäligt att bestämma
ersättningen för indrivning i de fall, då indrivningsavgift ej utgår, till
beträffande kronoutskylder fem procent och beträffande kommunalutskylder
tre procent av det indrivna beloppet.
Statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro
län och uppbördsintendenten i Stockholm, vilka förorda, att omedelbart efter
anståndstidens slut indrivningsavgift skall i vanlig ordning uttagas, anse att
någon ersättning ej bör utgå för uppbärandet och redovisandet av sådana utskylder,
som under den lid anstånd åtnjutes må frivilligt erläggas av den
skattskyldige. Jämväl svenska landstingsförbundet ifrågasätter, huruvida
särskild ersättning av statsmedel bör utgå till indrivningsförrättare i de fall,
då indrivningsavgift ej får uttagas.
Riksräkenskapsverket anför emellertid i anslutning till det i promemorian
framlagda förslaget, att, då indrivningsavgiften utgör en del av indrivningsförrättarens
löneförmåner, det berättigade i att enligt förslaget ersättning
skall gottgöras av statsmedel i de fall, då den skattskyldige själv ej skall
behöva erlägga indrivningsavgift, ej torde kunna bestridas.
Statskontoret anför efter att hava avstyrkt förslaget, att indrivningsavgift
icke skulle uttagas å belopp, som erlades inom tre månader efter utgången
av anståndsperioden, följande:
Ett godtagande av denna statskontorets uppfattning skulle medföra, att
förslaget om ersättning av statsmedel till indrivningsförrättarna vid betalning
under nyssnämnda tremånadersperiod skulle förfalla och det med utbetalning
och kontroll av sådan ersättning förenade, säkerligen mycket omständliga
och tidskrävande arbetet undvikas.
Visserligen torde utmätningsmännens arbetsbörda komma att under anståndstiden
påverkas därigenom, att de anståndsberättigade redovisas å restlängd
och att inbetalningarna sålunda komma att verkställas hos ulmätningsmännen.
Statskontoret måste emellertid för sin del finna det rimligt, att
det allmännas befattningshavare utan anspråk på särskild ersättning under
förhållanden, varom här är fråga, få påtaga sig sådana särskilda arbetsuppgifter,
som hänföra sig till åtgärder, föranledda av krissituationen.
I vad mån indrivningsförrättarna kunna få vidkännas minskning i sina
inkomster vid ett anståndsmedgivande i enlighet med vad statskontoret tillstyrkt,
är givetvis svårt att bedöma. Någon minskning av betydelse lärer det
dock knappast kunna bliva fråga om och i varje fall torde de olägenheter,
som härigenom kunna uppkomma för ifrågavarande befattningshavare, på
intet sätt vara jämförliga med de uppoffringar, som de värnpliktiga måst
påtaga sig.
Uppbördsintendenten i Stockholm anför:
Hur de föreslagna åtgärderna komma att verka i praktiken i avseende å
provisionsinkomsterna för de befattningshavare, som äro beroende därav
för sin inkomst, låter sig för närvarande icke med säkerhet fastställas. Emel
-
30
Kungl. Majlis proposition nr 63.
lertid kan på goda grunder förutsättas att verkningarna icke komma att bliva
alltför katastrofala. Många för att icke säga stora flertalet av de skattebetalare,
som komma att betala under anståndstiden tillhöra den grupp skattebetalare,
som eljest brukat betala under uppbördsstämmorna. På dessa bär
indrivningsförrättaren alltså icke haft någon inkomst. Hur härmed än förhåller
sig, torde frågan emellertid hava sitt största intresse i avseende å exekutionsbiträdena,
synnerligast å landet. Dessa äro måhända de, som för sin
bärgning äro mest beroende av indrivningsp ro visionen och för vilka sålunda
en minskning skulle bliva mest kännbar. Exekutionsbiträdena i stad hava
numera som regel relativt goda fasta.avlöningar och äro därför mindre beroende
av provisionsinkomsten; utmätningsmännen torde, med hänsyn till deras
löneförhållanden i övrigt, i detta sammanhang kunna lämnas åt sido. En förberedande
undersökning — ett 40-tal exekutionsbiträden från skilda delar
av landet hava tillfrågats — har även givit vid handen att endast i ett fatal
distrikt, framför allt i sådana med stora industrier, frågan skulle kunna
tänkas hava någon betydelse. Men även där har ifrågasatts, huruvida verkligen
förlusten skulle bliva så betydande att ersättningen skulle motivera
besväret med det väsentligt ökade arbetet med redovisning och kontroll.
Däremot kan, på sätt förut framhållits, med tämligen stor visshet antagas,
att de föreslagna åtgärderna komma att för utmätningsman och exekutionsbiträden
medföra icke oväsentligt ökat arbete vid indrivningen. I detta sammanhang
må emellertid fästas i minnet, att exekutionsbiträdena på landet,
fjärdingsmännen, för vilka, såsom ovan antytts, en ev. minskning i indrivningsprovisionen
måhända skulle bliva mest kännbar, vanligtvis på förhand
på grund av sin stora personliga kännedom om förhållandena i distriktet
veta, vilka skattskyldiga äro eller varit i militärtjänstgöring. För dem kommer
sålunda förslagets genomförande icke att medföra ens något ökat arbete.
Även av den anledningen torde starka skäl tala för att ersättningsfrågan
måtte tillsvidare få bero.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som jämväl förordar, att den skattskyldige
endast under anståndstiden skall åtnjuta befrielse från indrivningsavgift,
åberopar en promemoria, vari föreslås, att inkomna uppgifter angående
skattskyldigas värnpliktstjänstgöring, skola av utmätningsmännen antecknas
i en liggare, och vari vidare anföres:
I den mån restskyldig inbetalar utskylderna inom föreskriven tid, skall
indrivningsavgift icke erläggas. Det kan i dylika fall anses skäligt, att utmätningsmän
och exekutionsbiträden erhålla ersättning av statsmedel för det
arbete och den tidsspillan, som beaktandet vid indrivningen av uppgifterna i
liggaren samt redovisningen av influtna medel vållar. Ersättning för utebliven
indrivningsavgift synes däremot icke vara befogad, då det får antagas,
att ifrågavarande restskyldige normalt skulle hava erlagt sina utskylder under
uppbördsstämma och indrivningsavgift sålunda icke skulle hava utgått.
I övriga avgivna yttranden har förslaget, att ersättning av statsmedel skall
utgå i vissa fall, då indrivningsavgift ej uttagits, lämnats utan erinran.
Länsstyrelsen i Stockholms län, som understryker den väsentligt ökade
arbetsbörda landskontoren skulle erhålla genom de föreslagna bestämmelserna,
förklarar sig icke vilja på denna grund motsätta sig desamma, då
dessa synas länsstyrelsen välmotiverade.
Samtliga sammanslutningar av befattningshavare, som hava att syssla med
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
31
restindrivning, påyrka, att ersättning skall utgå i de fall, då enligt förslaget
indrivningsavgift ej skall uttagas. Sålunda anför föreningen Sveriges landsfiskaler:
Slopandet
av indrivningsavgifterna för denna kategori restskyldiga skulle
emellertid få katastrofala ekonomiska verkningar för indrivningspersonalen
och detta icke minst med tanke på den försämring av indrivningsresultatet i
allmänhet, som kan väntas bliva en följd av nuvarande världsläges inverkan
på det ekonomiska livet överhuvud taget. Härtill kommer att indrivningsarbetet
i hög grad ökas genom de utredningar om olika anståndsterminer,
som fall för fall måste företagas innan de exekutiva åtgärderna kunna igångsättas,
samt att redovisningsbestyret på grund av de av den nya lagstiftningen
påkallade ändrade bestämmelserna måste bliva ännu mera tidsödande
än hittills. Promemorians principiella ståndpunkt, innebärande att statsverket
bör gälda den indrivningsavgift, som eljest skolat erläggas av den värnpliktige,
är därför den enda möjliga och rättvisa lösningen av denna fråga.
Svenska exekutionsmännens riksförbund anför:
Som tidigare framhållits, kan under alla förhållanden icke ett betydande
merarbete undvikas — ett arbete, som givetvis icke kan medhinnas på ordinarie
arbetstid. Det kan ej beräknas eller ifrågasättas, att de befattningshavare,
som ha hand örn indrivningsarbetet, och då i första hand exekutionsbiträdena,
skola få full ersättning för detta sitt merarbete. Ty även örn restlängden
i vissa fall kan tänkas bliva större än eljest, så förekommer ju här
betydande belopp, varå indrivningsavgift icke kommer att utgå. Vad kronoutskylder
beträffar så blir det säkerligen ett flertal personer, som i normala
fall icke skulle erlagt första inbetalningen, men på grund av att anstånd
nu kommer att lämnas, verkställa andra inbetalningen i rätt tid. Här bortfaller
sålunda ett belopp, å vilket under normala förhållanden indrivningsavgift
skulle ha utgått. Någon ekonomisk vinst genom ökade indrivningsavgifter
torde därför icke vara att påräkna. Vidare torde kunna räknas med
att samtliga här ifrågakommande poster äro av sådan storlek, att 6 % i indrivningsavgift
skulle utgått.
Riksförbundet för fjärdingsman och polismän finner det fullt naturligt,
att staten skall utgiva ersättning för indrivningsavgifterna, enär indrivningsmännen
eljest skulle gå miste örn berättigade inkomster. I yttrandet heter
det vidare:
Vi måste emellertid på det allra kraftigaste reagera mot den orättvisa
gentemot exekutionsbiträdena, som kommer till uttryck i § 1 i förslaget
till kungörelse angående ersättning för indrivning av utskylder i
fall, då indrivningsavgift ej skall utgå. Att denna bestämmelse, som
ger utmätningsmannen rätt att bestämma vilka poster som skola överlämnas
till exekutionsbiträde!, bygger på en tidigare orättvisa mot och
undervärdering av vår kår i restindrivningsförordningen, rättfärdiggör icke
dess tillkomst nu. Utmätningsmännen få genom en sådan bestämmelse sin
rätt ytterligare befäst att godtyckligt bestämma exelcutionsbiträdenas befattning
med indrivningen och i samband därmed dessas del av indrivningsavgiften.
Förslaget ger utmätningsmännen rätt att för sin del undantaga alla
större och lättarbetade poster och samtidigt ensamma uppbära hela provisionen
å dessa. Exekutionsbiträdena skulle sedan få övertaga de små och
svårarbetade posterna. För dessa skulle utmätningsmännen jämväl hava
hälften av provisionen. Då vi förmå att indriva alla de svåra posterna, borde
32 Kungl. Maj.-ts proposition nr 63.
vi även vara vuxna att handhava indrivningen av de större lättindrivna posterna.
Beträffande ersättningens storlek ifrågasätta länsstyrelserna
i Stockholms, Älvsborgs och Värmlands län det berättigade i att stadga andra
regler för beräknande av ersättning, varom nu är fråga, än för indrivningsavgift.
Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker i anslutning härtill, att de föreslagna
bestämmelserna om ersättning visserligen vore ägnade att underlätta
granskning och ^anordning av dylik ersättning men i vissa fall kunde tänkas
motverka att indrivning skedde så snabbt som möjligt efter anståndstidens
utgång.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:
Tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna örn indrivning av utskylder
m. m. hos värnpliktiga, varom fråga är, kommer — även om anståndsförfarandet
förenklas i möjligaste mån — att medföra ökat arbete för utmätningsmännen
och exekutionsbiträdena. Förslaget att minska ersättningen
för indrivningsarbetet i de fall, då den skall utgå av statsmedel, kan därför
ej tillstyrkas, så mycket mindre som statsverket under normala förhållanden
hittills icke gjort anspråk på andel i indrivningsavgifterna. I promemorian
har föreslagits, att ersättningen bestämmes efter samma grund, oavsett
det restförda beloppets storlek, vilket skulle innebära, att statsverket i vissa
fall, nämligen då restfört belopp icke överstiger 25 kronor, lämnar 2 %
högre ersättning än eljest skolat utgå. Denna högre ersättning kan enligt
länsstyrelsens mening icke beräknas uppgå till sådant belopp, att det för
indrivningsdistriktet i dess helhet uppväger nedsättningen från 6 till 5 procent
för övriga restantier. Länsstyrelsen förmenar alltså, att ändring i de
gällande bestämmelserna om indrivningsavgifternas storlek icke bör vidtagas.
Statskontoret förmenar, att ett genomförande av förslaget närmast synes
leda till en ökning av indrivningsförrättarnas inkomster.
Riksräkenskapsverket gör följande uttalande:
Förslaget innebär, att ersättning skall utgå efter samma regler som gälla,
när den skattskyldige själv bär att erlägga indrivningsavgift, dock att vissa
jämkningar föreslagits för att möjliggöra ett mera summariskt beräkningssätt.
För de sålunda föreslagna reglerna talar den omständigheten, att man
med desamma jämväl tillvaratager den gynnsamma inverkan på indrivningsarbetets
effektivitet, som må följa därav, att ersättningen direkt anknyter
till resultatet av indrivningen. Mot desamma talar å andra sidan det förhållandet,
att de i tillämpningen torde komma att förorsaka ett betydande arbete
för myndigheterna i fråga om redovisning och kontroll. Det ligger då nära
till hands att tänka sig en efter förenklade regler utgående ersättning till indrivningsförrättarna,
exempelvis i form av på visst sätt beräknad gratifikation
eller utfyllnad av de inkomster, som härröra från restindrivningen.
Svårigheten att härvidlag finna en beräkningsgrund, som tillgodoser de synpunkter
som nyss anlagts på indrivningsavgiftens betydelse, är emellertid
påtaglig.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:
Vad angår utformningen av förslaget till kungörelse angående ersättning
för indrivning av utskylder i fall, då indrivningsavgift ej skall utgå, tillåter
Kungl. Maj.ts proposition nr 63.
33
sig länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida det kan anses nödigt eller påkallat att
sätta storleken av ersättningen åt indrivningsorganen för deras hithörande
merarbete i relation till respektive utskyldsbelopp. Det synes förtjänt att
tågås i närmare övervägande, om icke utmätningsmän och exekutionsbiträden
i detta fall lämpligen i stället borde tillerkännas en allenast efter antalet
skadeposter beräknad gottgörelse. I sådant fall skulle man kunna avsevärt
förenkla det synnerligen vidlyftiga kontrollsystem, för vilket grundlinjerna
uppdragits i promemorian. Att detta skulle innebära en ur olika
synpunkter betydande vinst, lärer vara utan vidare uppenbart.
I en av länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopad promemoria anföres:
Det ökade arbete, som bör ersättas, är i stort sett beroende av antalet restskyldiga,
som med tillämpning av bestämmelserna befrias från gäldandet av
indrivningsavgift, varemot utskyidsbeloppens storlek icke nämnvärt inverkar
därå. Ersättningen synes därför böra utgå med visst belopp för varje
sådan restskyldig. Rekvisitionen av ersättning kan i så fall grundas å liggaren,
och redovisningen av ifrågavarande utskylder behöver icke påverkas
av nu ifrågavarande bestämmelser. Vid bedömandet av ersättningsfrågan
synes avseende kunna fästas vid att landsfiskalerna i vissa fall erhållit möjlighet
att under nu rådande förhållanden på statsverkets bekostnad erhålla
extra arbetskraft.
I övriga avgivna yttranden göres ingen erinran mot de föreslagna grunderna
för ersättningens beräknande i vidare mån än att föreningen Sveriges
landsfiskaler framhåller, att sänkningen av avgiften i vad den avser kronoutskylder
knappast kan anses sakligt motiverad, och att svenska ezekutionsmännens
riksförbund, under framhävande av att man torde kunna räkna
med att samtliga ifrågakommande poster äro av sådan storlek, att 6 procent
skulle utgått i indrivningsavgift, finner det icke kunna anses obilligt, örn
samma ersättning finge utgå.
Styrelsen för svenska stadsförbundet anför:
Skäligheten av den föreslagna ersättningen i dess helhet synes svårbedömlig.
Man känner icke omfattningen av befrielserna och icke heller arbetet
med indrivningen. Det torde få förutsättas, att framtida erfarenheter få ge
anledning till nödvändiga justeringar. Det må i delta sammanhang endast
framhållas, att städernas avlöning till exekutionsverkens personal utgår efter
växlande system. För exekutionsbetjänts del förekommer en indragning av
provisionen i ett begränsat antal städer. För stadsfogdes del är en sådan indragning
något vanligare. Det synes böra komma till ett klart och otvetydigt
uttryck i författningen, att staden i de fall, där indrivningsavgiften ingår till
stadens kassa, får rätt att uppbära ersättningen för densamma.
Beträffande de föreslagna bestämmelserna angående utanordnande av ersättning
för indrivning och kontroll över att ersättning ej obehörigen utbetalas
göras vissa erinringar, vilka emellertid icke torde behöva här heröras.
Angående täckandet av de till indrivningsförrättarna utgående ersättningarna
anmärker riksräkenskapsverket, att särskilt anslag härför torde
höra anvisas å tilläggsstaten för innevarande budgetår och å riksstaten för
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 63. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
Departements
chefen.
följande budgetår, samt att anslaget, som torde böra uppföras under femte
huvudtiteln, bör anvisas såsom förslagsanslag.
Med det system för indrivningen, som föreslås för underlättande av de värnpliktigas
utskyldsbetalning, torde det icke kunna undvikas, att utmätningsmännens
och exekutionsbiträdenas arbetsbörda kommer att ökas. Särskilt
torde utkrävande, uppbärande och redovisning av utskylder, med vilkas indrivning
anstånd åtnjutits, under tid, då indrivningsavgift ej skall uttagas,
medföra ett betydande arbete. Det kan icke anses rimligt, att dessa befattningshavare,
vilkas löneförmåner till en — åtminstone såvitt angår exekutionsbiträdena
ganska väsentlig — del utgöras av indrivningsavgifter, skulle
utan ersättning åläggas sådana särskilda arbetsuppgifter, så mycket mindre
som de sannolikt torde få vidkännas en minskning i sina inkomster av indrivningsavgifter
på grund av den försämring av indrivningsresultatet i allmänhet,
som kan befaras inträda under den närmaste framtiden. Enligt min mening
bör därför som regel indrivningsförrättaren i fall, då indrivningsavgift ej
skall utgå, i stället för sådan avgift av statsmedel utfå särskild ersättning för
indrivningen. Endast i det fall att, utan att någon indrivning ägt rum, den
skattskyldige innan anståndstiden ännu gått till ända självmant i ett sammanhang
inbetalar utskyldsbeloppet till utmätningsmannen, torde uppbärande
och redovisning av utskylder, varom här är fråga, böra ske utan ersättning.
Jag vill i detta sammanhang erinra, att det självfallet icke kan komma
i fråga att beträffande fördelningen av sådan ersättning stadga andra bestämmelser
än som gälla med avseende å indrivningsavgift.
För att indrivningen även under tid, då indrivningsavgift ej må uttagas,
skall med beaktande av de särskilda omständigheterna bedrivas effektivt, torde
det vara nödvändigt, att den ersättning indrivningsförrättaren erhåller för
sitt arbete icke avsevärt understiger den indrivningsavgift, som han skulle vara
berättigad erhålla, örn sådan avgift fått uttagas. Ur denna synpunkt synes
det vara mindre lämpligt, att ersättningen bestämmes att utgå i form av gratifikation
eller dylikt eller med visst, ej i relation till den indrivna summan
bestämt belopp för varje utskyldspost. De smärre avvikelser från vad som
gäller beträffande indrivningsavgift, vilka i promemorian föreslagits för att
underlätta utanordning och granskning av sådan ersättning, synas mig icke
vara av den betydelse, att syftet med ersättningen icke skulle bliva tillgodosett.
Jag ansluter mig därför till vad i promemorian föreslagits i fråga om
grunden för beräknandet av ersättning för indrivning, som äger rum under
tid, då indrivningsavgift ej får uttagas av den skattskyldige.
Då fasta hållpunkter saknas för beräknande av i vilken omfattning utskylder
skulle komma att inflyta efter sådan indrivning, där indrivningsavgift ej
finge uttagas, kan det belopp, som komme att åtgå till ersättning åt indrivningsförrättarna,
icke med någon bestämdhet angivas. Enligt en överslagsberäkning
med ledning av förefintlig statistik angående i vilken omfattning
utskylder under vanliga förhållanden bliva restförda och restförda utskylder
inflyta under det första år, indrivning äger rum, samt uppgifter om antalet
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
35
inkallade värnpliktiga skulle ersättningsbeloppet under innevarande budgetår
kunna uppgå till omkring 150,000 kronor. För täckande av ersättningen
torde särskilt anslag å nämnda belopp böra anvisas å tilläggsstat för innevarande
budgetår. Anslaget torde böra uppföras å sjunde huvudtiteln och
anvisas såsom förslagsanslag.
Rösträtt och behörighet.
Enligt särskilda stadganden i kommunallagarna må rättighet att deltaga i
kommunalstämmas eller allmän rådstugas överläggningar och beslut eller
rösträtt vid val av kommunal- eller stadsfullmäktige icke utövas av den, som
i avseende å honom påförda utskylder till kommunen eller staden, vilka förfallit
till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder
för flera än två av dessa år. Motsvarande gäller enligt lagen örn
församlingsstyrelse och lagen om församlingsstyrelse i Stockholm i fråga
örn rättighet att deltaga i kyrkostämmas överläggningar och beslut samt
rösträtt vid val av kyrkofullmäktige. Rösträtt vid val av landstingsman jämte
suppleanter tillkommer enligt 5 § lagen om landsting envar inom landstingsområdet
i kommuns gemensamma angelägenheter röstberättigad. Enligt
9 § i lagen om vägdistrikt må rösträtt vid val av ombud vid vägstämma
jämte suppleanter icke utövas av den, som häftar för vägskatt till distriktet,
vilken förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren.
Den, som häftar för honom påförda utskylder till kommunen eller staden,
vilka förfallit till betalning under något av de tre sistförflutna kalenderåren,
kan enligt stadganden i kommunallagarna ej vara ordförande eller vice ordförande
i kommunalstämma eller kyrkostämma, kommunal-, stads- eller
kyrkofullmäktig eller ledamot eller suppleant i kommunalnämnd, drätselkammare,
kyrkoråd, skolråd eller folkskolestyrelse och enligt 6 § lagen om
landsting kan den, som häftar för honom påförda utskylder till landstinget
eller kommun inom landstingsområdet, vilka förfallit till betalning under
något av de tre sistförflutna kalenderåren, ej vara landstingsman eller suppleant
för landstingsman.
I departementspromemorian anföres, att det ansetts billigt att, såvitt angår
utskylder, sorn förfallit till betalning under tid, då den skattskyldige
tjänstgjort vid krigsmakten eller inom en månad efter tjänstgöringens slut,
befria honom från sådan påföljd. I enlighet med det anförda har upprättats
det förut omnämnda förslaget till lag angående upphävande i vissa fall
av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan
menighet med avseende å rösträtt och behörighet (se bilaga A).
Erinringar häremot lia framställts endast av ett fåtal av de hörda myndigheterna.
Sålunda anför länsstyrelsen i Stockholms län:
Förslaget till lag angående upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet
att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avse
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
Departements
chefen.
ende å rösträtt och behörighet synes länsstyrelsen hava givits allt för vidsträckt
tillämpning. Denna lag anser länsstyrelsen böra givas samma omfattning
som bestämmelserna i förordningen om befrielse från skyldighet
att erlägga indrivningsavgift. Lagen synes alltså icke böra göras tillämplig
a den som jämlikt nämnda förordning äger åtnjuta anstånd med indrivning
men icke erlägger betalning inom tre månader från det indrivning tidigast
kunnat äga rum.
Uppbördsintendenten i Stockholm anför i huvudsak:
I promemorian har föreslagits, att vad i lag är stadgat angående verkan av
uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med
avseende a rösträtt och behörighet överhuvud icke skall äga verkan uti de
i förslaget avsedda fallen. Någon påföljd skall icke ens inträda i de fall då
anståndstiden eller den tid, under vilken befrielse från indrivningsavgift åtnjutes,
utgått. Detta förhållande synes onekligen oriktigt och innebär ett
avsteg från eljest vedertagna principer. En person, som även i vanliga
fall plägat uraktlåta att fullgöra sina förpliktelser mot det allmänna, skulle
därigenom kunna komma att bibehållas vid sin rösträtt allenast tack vare
att han vid den enligt förslaget avgörande tidpunkten varit i militärtjänstgöring.
Stadgandet synes följaktligen böra fullständigas med en bestämmelse
av ungefär följande lydelse: »samt vid röstlängdens upprättande (10
juni) idesta oguldna under tid da indrivning jämlikt 3 § icke får äga rum».
Emellertid torde starkt kunna ifragasättas, huruvida en bestämmelse av denna
art överhuvudtaget bör införas i lagen. Bestämmelsen synes tämligen
opraktisk och dessutom ägnad att bereda vederbörande myndigheter onödigt
besvär; i de större distrikten torde den t. o. m. på grund av svårigheterna att
avgöra huruvida den restskyldige varit inkallad till militärtjänstgöring vara
omöjlig att efterleva. Nuvarande bestämmelser i ämnet synas väl kunna
täcka även här avsedda fall, och har uppbördsmyndigheten allenast att med
ledning av anteckningar i restlängd och uppbördsbok avgöra om påföljden
skall inträda eller ej. Det vill nämligen synas tämligen självklart att påföljden
icke bör inträda, förrän anståndstiden utlupit.
Länsstyrelsen i Älvborgs län föreslår, alt tidsgränsen bestämmes till tre
månader från tjänstgöringens slut.
Länsstyrelsen i Västmanlands län, som föreslår, att anstånd med indrivningen
av utskylder skall göras beroende av viss anmälan av den värnpliktige,
anser, att de föreslagna undantagsbestämmelserna i fråga om rösträtt
och behörighet utom i det fall, att den skattskyldige befinnes icke lia kunnat
fullgöra sin anmälningsplikt, blott böra äga tillämpning på värnpliktig, som
fullgjort den föreslagna anmälningsskyldigheten.
Enligt min mening torde det vara ofrånkomligt att beträffande de värnpliktiga
skattskyldiga varom här är fråga i viss utsträckning upphäva den
verkan, som uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan
menighet eljest medför med avseende å rösträtt och behörighet till vissa
uppdrag. Särskilt i de fall, där för behörighet erfordras fullgjord skattebetalning
för de tre sistförflutna åren — bland annat gäller detta uppdrag såsom
kommunal- eller stadsfullmäktig eller landstingsman — skulle det vara
i hög grad stötande, därest en i övrigt skötsam person, vars ekonomi rubbats
Kungl. Majlis proposition nr 63.
37
genom värnpliktstjänstgöringen, skulle nödgas frånträda sådant uppdrag.
Jag förordar alltså en undantagslagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse
med det i departementspromemorian framlagda förslaget.
Enligt nämnda förslag skulle i förevarande hänseende de utskylder, som
förfallit till betalning under värnpliktstjänstgöringen eller inom en månad
därefter, icke medföra diskvalifikation med avseende å rösträtt och behörighet.
Någon tidsbegränsning har icke föreslagits, utan de eljest inträffande
verkningarna av uraktlåtenheten att betala utskylderna skulle upphävas för
ali framtid, alltså även i det fall att anståndstiden utgått och det till och
med blivit uppenbart, att utskylderna aldrig komme att betalas. Häremot
hava erinringar framställts i ett par yttranden. Rent principiellt synas dessa
invändningar icke sakna fog. Av praktiska skäl torde det emellertid vara
lämpligt att giva stadgandet en så vid avfattning som föreslagits. Härigenom
skulle nämligen avsevärt underlättas det extra arbete med avgivande av
uppgifter angående uraktlåtenhet att erlägga kommunalutskylder och vägskatt
i och för upprättande av röstlängd, som blir en nödvändig följd av
undantagsbestämmelserna. Jag vill särskilt understryka, att de kommunala
förbunden icke framställt någon anmärkning mot förslaget i denna del. Jag
anser alltså, att någon tidsbegränsning i förevarande avseende icke bör ske.
1 överensstämmelse med vad jag föreslagit ifråga örn anstånd med indrivning
av utskylder torde den särskilda bestämmelsen böra avse utskylder,
som förfallit till betalning under tiden för tjänstgöringen eller inom två månader
från tjänstgöringens slut.
I överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört hava de vid departementspromemorian
fogade förslagen undergått omarbetning inom finansdepartementet.
Då bestämmelserna örn undantag i vissa fall från gällande
stadganden om uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder
äro av kommunallags natur och på grund därav skola antagas av
riksdagen, hava de utbrutits ur den i övrigt administrativa anståndsförordningen
till en särskild lag. Beträffande förordningen i övrigt ävensom lagen
rörande rösträtt och behörighet hava i redaktionellt avseende vidtagits vissa
ändringar, för vilka icke här torde behöva närmare redogöras. Med hänsyn
till förordningens räckvidd torde riksdagen böra lämnas tillfälle att yttra sig
över densamma.
De föreslagna bestämmelserna synas böra träda i kraft snarast möjligt.
De torde böra göras tillämpliga även å de värnpliktiga, som under innevarande
höst varit inkallade till tjänstgöring, och jag föreslår i sådant syfte,
att anståndsförordningen i tillämpliga delar förklaras gälla även utskylder,
som förfallit till betalning under tiden från och med den 1 september 1939
till dagen för ikraftträdandet men ej före sistnämnda tidpunkt indrivits.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
Under hänvisning till vad jag nu anfört får jag hemställa,
att Kungl. Majit måtte genom proposition inhämta riksdagens
yttrande över förenämnda förslag till förordning med
särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos
vissa skattskyldiga samt föreslå riksdagen att
dels antaga förenämnda förslag till
l:o) lag angående undantag i vissa fall från stadganden
örn uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder,
och
2:o) lag örn upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet
att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet
med avseende å rösträtt och behörighet;
dels medgiva, att ersättning för indrivning av utskylder
må i huvudsaklig överensstämmelse med vad av mig i det
föregående anförts utgå av statsmedel;
dels ock till Särskild ersättning till indrivningsförråttare
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1939/40 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av kronor
150,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
V. Schwartz.
Kungl. Maj:ts proposition nr 63-
39
Bilaga A.
Förslag
till
förordning med särskilda bestämmelser angående indrivning av ut
skylder m. m. hos vissa värnpliktiga.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Värnpliktig, som jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 morn. 2 vämpliktslagen
inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten, äger enligt vad i denna förordning
stadgas åtnjuta anstånd i avseende å indrivningen av honom påförda
utskylder m. m.
Med värnpliktig som nu sagts likställes i denna förordning den som vid
mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap såsom frivillig tjänstgjort vid
krigsmakten.
2 §•
Underlåter den värnpliktige att vid uppbördsstämma eller uppbördstermin,
som helt eller delvis infaller under tiden för tjänstgöringen vid krigsmakten
eller inom en månad efter tjänstgöringens slut, erlägga då förfallet
delbelopp av honom påförda utskylder och allmänna avgifter eller andra
medel, som uppbäras i samband med utskylder, må indrivning av annat delbelopp,
som i följd av dröjsmålet förfallit till betalning och på grund därav
uppförts i restlängd, icke ske förrän beloppet eljest senast skolat erläggas.
3 §•
Beträffande oguldna utskylder och andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen
under a) och b) och som icke utgå för fast egendom,
må, där uppbördsstämma eller uppbördstermin, vid vilken medlen
skolat av den värnpliktige erläggas, helt eller delvis infaller under tiden
för tjänstgöringen vid krigsmakten eller inom en månad efter tjänstgöringens
slut, indrivning icke äga rum tidigare än andra kalendermånaden efter
utgången av den månad, under vilken tjänstgöringen upphörde, såvida icke
med avseende å den värnpliktiges inkomst, förmögenhet, försörjningskyldighet
och ekonomiska förhållanden i övrigt det finnes uppenbart, att han
icke är i behov av anstånd med medlens gäldande.
Infaller beträffande delbelopp av utskylder, som avses i 2 §, tidpunkt,
då sådant belopp först må indrivas, under det den värnpliktige tjänstgör
vid krigsmakten eller inom en månad efter tjänstgöringens slut, skall vad
ovan stadgats äga motsvarande tillämpning i avseende å sådant delbelopp.
4 §.
Vad i lag eller författning är stadgat rörande skyldighet att erlägga indrivningsavgift
skall icke äga tillämpning å restfört utskyldsbelopp, som i
2 § avses, därest innan indrivning därav får ske, beloppet inbetalas till ut
-
40
Kungl. Majlis proposition nr 63.
mätningsmannen i orten. Där jämlikt 3 § anstånd åtnjutits med indrivning,
må ej heller indrivningsavgift uttagas, i den mån betalning erlägges
senast inom tre månader från det indrivning tidigast kunnat äga rum.
5 §.
Vid upprättande av restlängd beträffande kommunalutskylder skall, där
den skattskyldige ägt erlägga honom påförda utskylder vid mer än en uppbördstämma
eller uppbördstermin och enligt kommunens beslut den, som
försummat att i behörig ordning erlägga utskyldsbelopp, vilket förfallit till
betalning vid ett tidigare uppbördstillfälle, är skyldig att omedelbart gälda
även vad eljest skolat förfalla till betalning först vid ett senare uppbördstillfälle,
i restlängden särskilt angivas, när utskylderna skolat erläggas och
huru stort belopp, som förfallit till betalning vid varje särskilt uppbördstillfälle.
6 §•
Angående ersättning för indrivning i fall, då indrivningsavgift icke skall
utgå, är särskilt stadgat.
7 §•
De närmare föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna
förordning, utfärdas av riksräkenskapsverket.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Förslag
till
lag angående upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet
att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med
avseende å rösträtt och behörighet.
Härigenom förordnas, att vad i lag är stadgat angående verkan av uraktlåtenhet
att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende
å rösträtt och behörighet icke skall äga tillämpning ifråga örn utskylder, som
påförts person, vilken varit inkallad till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller
§ 36 mom. 2 värnpliktslagen eller såsom frivillig tjänstgjort vid krigsmakten,
därest utskylderna förfallit till betalning under tiden för sådan tjänstgöring
eller inom en månad från tjänstgöringens slut.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling samt gäller till
den , där ej Konungen förordnar, att lagen dessför
innan
skall upphöra att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
41
Förslag
till
kungörelse angående ersättning för indrivning av utskylder i fall,
då indrivningsavgift ej skall utgå.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Har indrivning skett av medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen
och har därvid jämlikt 3 § i förordningen den med särskilda
bestämmelser angående indrivning av utskylder m. m. hos vissa värnpliktiga
indrivningsavgift ej uttagits, skall den utmätningsman, inom vilkens distrikt
medlen uttagits, av statsmedel åtnjuta ersättning för indrivningen med beträffande
kronoutskylder fem procent och beträffande kommunalutskylder
tre procent av det indrivna beloppet. När utmätningsman i eller för indrivningen
anlitat exekutionsbiträde, må denne uppbära hälften av ersättningen
för indrivning, varmed han tagit befattning. Där i stad gälla särskilda föreskrifter
rörande dispositionen av indrivningsavgift, skola dessa föreskrifter
äga motsvarande tillämpning beträffande ersättning, som här avses.
Ersättning, som i första stycket sägs, utbetalas av länsstyrelsen.
2 §•
Framställning örn ersättning, som avses i 1 §, skall göras i samband med
avgivande av månadsräkning eller i fråga örn befattningshavare, som icke
har att avgiva månadsräkning, en gång i månaden.
I fråga örn kronoutskylder skall utmätningsman å landet och i fögderistad
i månadsräkningens bilaga över influtna kronouppbördsmedel utmärka och
särskilt angiva summan av de poster, vid vilkas indrivande indrivningsavgift
jämlikt 3 § i ovannämnda förordning icke uttagits och magistrat vid sin månadsräkning
foga specifik och summerad förteckning över poster, som nyss
nämnts.
Beträffande kommunalutskylder skall i framställning, som i första stycket
sägs, hänvisning ske till det sammandrag rörande indrivningen, genom vilket
redovisning till,kommunen skett, och särskilt för varje kommun angivas sammanlagda
beloppet av influtna poster, vid vilkas indrivande indrivningsavgift
icke uttagits.
3 §•
De närmare föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna
kungörelse, utfärdas av riksräkenskapsverket.
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 63.
4