Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
1
Nr 58.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser rörande reglering av den inhemska
prisbildningen (prisregleringslag); given Stockholms
slott den 27 oktober 1939.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, att antaga härvid fogade förslag till
lag med vissa bestämmelser rörande reglering av den inhemska prisbildningen
(prisregleringslag),
dels ock att samtycka till att Kungl. Maj :t efter utfärdande av lag i ämnet
meddelar sådant förordnande, som i lagen 1 § avses, att gälla tills vidare.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 58.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
Förslag
till
Lagmsd
vissa bestämmelser rörande reglering av den inhemska prisbildningen
(prisregleringslag).
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen
ej är samlad, förordna, att vad i 2 och 3 §§ stadgas skall äga tillämpning;
dock må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit
riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom
trettio dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom
trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången
av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.
2 §•
I den mån så befinnes erforderligt för ernående av en fortlöpande kontroll
över den allmänna prisutvecklingen, äger Konungen:
1) föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet
skall tillkomma endast den, som tillhör viss sammanslutning eller före viss
dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet;
2) föreskriva, att den, som yrkesmässigt köper eller säljer viss förnödenhet
eller driver transportrörelse, skall vara skyldig att, på anfordran av
myndighet, som Konungen bestämmer, dels lämna de uppgifter myndigheten
begär för prövning av den tillämpade prissättningens skälighet eller för
bedömning av den allmänna prisutvecklingen, dels ock för kontroll av lämnade
uppgifter förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten;
3) fastställa visst pris, som av Konungen prövas skäligt, att gälla såsom
normalpris vid frivillig försäljning eller transport av viss förnödenhet med
skyldighet för den, som tager högre pris, att på anmodan av myndighet,
som Konungen bestämmer, avgiva förklaring om skälen för den tillämpade
prissättningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
3
3 §•
Försummar någon efter anfordran, varom i 2 § 2) förmäles, att fullgöra
vad honom i följd därav åligger, äger länsstyrelsen förelägga honom vite
samt i förekommande fall förordna örn vitets uttagande.
4 §■
Bryter någon mot föreskrift, som av Konungen jämlikt 2 § 1) meddelats
angående rätten att köpa eller sälja viss förnödenhet, straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i
högst ett år.
Lag samma vare där någon vid lämnande av uppgift eller förklaring, som
avses i 2 § 2) eller 3), sökt vilseleda myndighet.
5 §.
Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom uppgift
eller förklaring eller vid granskning av handelsböcker eller affärshandlingai
ma ej yppas i vidare man än som erfordras för vinnande av det med
bestämmelserna avsedda ändamål. Bryter någon häremot, straffes med
dagsböter eller fängelse.
6 §•
Brott, varom i 4 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av myndighet, som Konungen bestämmer. Åtalet väckes vid den rätt,
där den tilltalade skall svara i tvistemål i allmänhet.
Brott, som i 5 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
7 §
Har vid försäljning eller transport tagits högre ersättning i penningar eller
annat vederlag än som svarar mot fastställt normalpris och prövas giltig
anledning härtill icke hava förelegat, må domstol på talan av åklagare
efter anmodan av myndighet, som Konungen bestämmer, förplikta den
som betingat sig ersättningen att, efter ty skäligt finnes, till kronan erlägga
högst skillnaden mellan den tagna ersättningen, å ena, samt det belopp som
med tillämpning av normalpriset skolat utgå, å andra sidan.
Mål som här sägs instämmes till den rätt, där den, mot vilken talan riktas,
skall svara i tvistemål i allmänhet. Beträffande sådant mål skall i övrigt i
tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om brottmål, vari talan om ansvar
föres.
8 §•
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1941. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,
skall ej gälla längre än lagen äger giltighet.
I 5 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande
överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om annat
brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas
giltighet, eller vad där stadgas i fråga om påföljd för överskridande av normalpris
under samma tid skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser
i övrigt upphört att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:l
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 oktober
1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag till lag med vissa
bestämmelser rörande reglering av den inhemska prisbildningen (prisregleringslag)
samt anför därvid:
Vid anmälan denna dag av förslag örn överförande på staten av krigsrisken
vid viss import har jag, i anslutning till motiveringen till det förslag
till maximiprislag som med propositionen nr 289 förelädes årets lagtima
riksdag, behandlat frågan om prispolitikens inriktning. Jag har därvid
framhållit, att prispolitiken, med vissa undantag, borde avse att förhindra,
att priserna höjdes över den nivå som betingades av ökad knapphet vid oförändrad
köpkraft. För att detta resultat skulle kunna vinnas, erfordrades en
fortlöpande kontroll över den försämrade försörjningens återverkan på den
inhemska prisbildningen. I nämnda sammanhang har fortsättningsvis diskuterats
vissa åtgärder av subventionskaraktär inriktade på en reglering av
det sätt på vilket kostnadsstegringar, närmast vid import, slå igenom i prissystemet.
Jag torde här få närmare behandla frågan om utformningen av
den kontroll, som blir nödvändig vid fortsatt eller ökad knapphet.
Genom allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) har Kungl.
Maj :t erhållit rätt att under utomordentliga förhållanden förfoga över förnödenheter,
som äro av vikt för befolkningen eller produktionen eller behövliga
för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna. Vidare
har Kungl. Majit genom maximiprislagen den 22 juni 1939 (nr 349) erhållit
befogenhet att under sådana förhållanden fastställa maximipris å förnödenheter,
som äro av vikt för befolkningen eller produktionen. I båda lagarna
har stadgats skyldighet för en var att vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet
lämna upplysning örn sitt innehav av förnödenheter, som kunna
bliva föremål för förfogande eller maximipris. För utrönande härav kan
även husundersökning verkställas samt granskning ske av handelsböcker och
affärshandlingar. Överträdelser av berörda lagar äro belagda med straff.
c
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
Sålunda kan för brott mot allmänna förfogandelagen följa dagsböter eller
fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, straffarbete
i högst två år samt för brott mot maximiprislagen dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, fängelse i högst ett år. Vidare
innehålla lagarna bestämmelser örn förverkande.
Såsom framgår av motiven till maximiprislagen avse de båda här nämnda
lagarna, vilkas materiella bestämmelser för närvarande äro i kraft, i prispolitiskt
hänseende en reglering av de vittgående befogenheter, som Kungl.
Maj:t behöver för penningvärdets skydd i individuella fall. De äro däremot
icke tänkta såsom instrument för prispolitiken, när det gäller att utforma
en fortlöpande, allmän kontroll över prisbildningen av den mjuka och
efter förhållandena avpassade art som är önskvärd, om onödig friktion skall
undvikas. Jag framhöll i nyssnämnda sammanhang bland annat, att en
reglering, som åsyftade att förhindra en höjning av priserna över den nivå
som på längre sikt skulle möjliggöra balans på marknaden, ej behövde
taga formen av en fixering av vissa bestämda högsta priser, Andra möjligheter
kunde stå till buds. Utan att gå in på de komplicerade frågor, som
här uppkomme, ville jag såsom exempel på alternativt tänkbara former
för reglering nämna förbud mot priser, som med mera än ett visst procenttal
överstege försäljarens återanskaffningskostnader (reproduktionspriser),
eller fastställande av normalpriser i förening med skyldighet för producent
och distributör att dels offentligt angiva tillämpade försäljningspriser, dels
eventuellt också inför statlig myndighet motivera avvikelser från normalpriser
med risk att erlägga prisskillnaden till det allmänna.
Vid övervägande av den närmare utformningen av nu antydningsvis berörda
regleringsåtgärder av mera fri typ torde beaktande böra skänkas de
erfarenheter, som stå till buds från de i utlandet vidtagna statliga prisregleringarna.
I synnerhet det senaste årtiondet erbjuder ett mycket stort
antal exempel på statliga ingrepp på prisbildningens område. Med en
stark schematisering kunna dessa ingrepp sägas ha uppburits av väsentligen
två skilda syften. I det ena huvudfallet ha de motiverats av
önskvärdheten att mildra ett depressivt tryck inom näringslivet; de ha då
tagit formen av prisstödjande åtgärder. I det andra huvudfallet åter ha ingreppen
fullföljt syftet att skydda konsumenterna mot för höga priser; såsom
riktmärke har därvid icke sällan uppställts vidmakthållandet av oförändrade
levnadskostnader. I förevarande sammanhang torde uppmärksamheten
företrädesvis böra inriktas på sistnämnda slag av prisregleringar.
Den redogörelse för prisregleringsåtgärder i vissa främmande länder, från
vilken jag vid den följande behandlingen av här ifrågavarande spörsmål utgår,
avser förhållandena sådana de gestaltade sig vid utgången av september
detta år enligt de uppgifter som kunnat under förhandenvarande omständigheter
införskaffas. En framställningen kompletterande promemoria torde
få såsom bilaga fogas vid protokollet i detta ärende.1
1 Denna promemoria har fogats såsom bilaga A till propositionen.
Kung!. Maj:ts proposition nr 58.
7
Prisövervakningens omfattning
och organisation.
Prisregleringarnas omfattning. Ju allmännare syfte en priskontroll tjänar,
desto mer omfattande blir naturligen dess arbetsfält. Där prisövervakningens
huvuduppgift uttryckes så generellt, att den avser att hindra en
stegring av de allmänna levnadskostnaderna, finner man följaktligen de vidaste
gränserna för dess behörighetsområde.
Vad nu sagts gäller i synnerhet med avseende å den priskontroll, som numera
— sedan hösten 1936 — är i tillämpning i Tyskland.1 Lagen den 29
oktober 1936 om genomförande av fyraårsplanen inrymmer en generalfullmakt
at den för priskontrollen i sista hand ansvarige ämbetsmannen, rikskommissarien-för
prisbildningen, att övervaka priserna å alla varor och ersättningarna
för alla slag av prestationer ävensom att vidtaga erforderliga
åtgärder för säkerställande av ett »nationalekonomiskt rättvist» pris. Allenast
löner och arvoden lia genom lagen uttryckligen undandragits rikskommissariens
kompetens. I en offentlig förklaring har kommissarien vidare
själv avböjt att öva inflytande å börskurser och räntenivå. Skatter i allmänhet
ha ej heller ansetts falla in under rikskommissariens behörighet,
varvid såsom formellt skäl åberopats, att skatter begreppsmässigt ej äro att
hänföra till »ersättningar». Detta har emellertid icke hindrat, att rikskommissarien
genom särskilt beslut förordnat, att indirekta kommunala skatter
skola vara underkastade hans kontroll. Kommunala avgifter i allmänhet
anses falla in under begreppet »ersättningar» och äro till följd därav
utan vidare inbegripna i prisövervakningen. I tveksamma fall omfattar denna
varje tänkbart pris och varje tänkbar ersättning. Den inbegriper sålunda
bland annat föreningsavgifter, försäkringspremier, trafiktaxor, hyror och
arrenden.
I samband med upplösningen av guldblocket i september 1936 infördes
vidare i flera av de länder, vilkas valutor då nedskrevos, en priskontroil
med väsentligen samma generella syftning som den tyska; dess huvudändamål
var sålunda att förhindra en stegring av de allmänna levnadskostnaderna.
I Schweiz utfärdades den 27 september 1936 ett förbundsbeslut, varigenom
ekonomidepartementet befullmäktigades att meddela föreskrifter rörande
varupriser, hotelltariffer, elektricitets- och gasverkstaxor, hyror och arrenden
etc. ävensom att vidtaga alla åtgärder, som betingades av denna uppgift.
Samma dag utfärdade ekonomidepartementet en kungörelse, varigenom
en generell prisövervakning enligt dessa riktlinjer infördes. Vid krigsutbrottet
i september innevarande år utfärdades i Schweiz nya författningar
på priskontrollens område, vilka ha samma allmänna syftning som 1936 års
lagstiftning och jämväl i övrigt bygga vidare på dess principer.
Även i Holland utfärdades i samband med 1936 års devalveringsbeslut en
1 Redan i december 1931 hade emellertid såsom ett led i den då tillämpade deflationspolitiken
införts en kontroll över prissättningen å de viktigaste förnödenheterna, vilken särskilt avsåge
en övervakning av att beslutade prisreduktioner verkligen kommo konsumenterna till godo.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 58
lag, varigenom möjligheter skapades för myndigheterna att bekämpa eventuella
prisstegringstendenser. Liksom motsvarande schweiziska lagstiftning
åsyftade den holländska att åvägabringa en stabilisering av levnadskostnaderna.
Den stadgade bland annat en rätt för vederbörande fackministerier
att dels fastställa maximipriser vid försäljning av varor inom såväl grosssom
detaljhandeln, dels ock genomföra en maximering av hyrorna. I den
mån maximipriser icke fastställdes, förbjöds förhöjning av priserna. Ut
tryckligen stadgades, att arbetslöner icke folie in under lagens bestämmelser.
Giltighetstiden för nu nämnda lagstiftning utlöpte den 1 mars 1937. Under
de kritiska septemberdagarna 1938 utfärdades emellertid en ny prisstegringslag,
vilken innehöll bestämmelser av i stort sett samma räckvidd som stadgandena
i 1936 års lag. Sedermera vidtagna modifikationer i 1938 års lag
synas icke lia medfört ändring så vitt fråga är om priskontrollens omfattning.
I Norge finnes sedan flera år tillbaka inrättad en priskontroll, vars rätts
liga grundval är den s. k. »Trustloven» (av 1926, ändrad senast 1938). Kon
trollens väsentliga syfte torde kunna angivas vara att öva tillsyn över att av
företagen själva vidtagna konkurrensreglerande åtgärder inom näringslivet
icke lända till förfång för allmänheten. Enligt lagens § 13 är det emellertid
överhuvud taget förbjudet att vid utövande av näringsverksamhet taga eller
begära priser eller vederlag, som kunna anses såsom otillbörliga, ävensom
att i övrigt betinga sig otillbörliga villkor vid köp eller försäljning. Trustlovens
syfte är i så måtto vidsträcktare än de förut berörda utländska lagstiftningarna,
som den riktar sig icke blott mot otillbörligt höga utan även
mot otillbörligt låga priser. Å andra sidan är den norska lagen såtillvida
mera begränsad i sitt syfte, som den — med visst undantag — allenast avser
en kontroll över truster och med truster jämställda företag. Efter krigsutbrottet
i år har emellertid det norska justitiedepartementet den 22 september
utfärdat en kungörelse med vissa bestämmelser örn priser m. m., vilken efterträtt
interimistiska författningar i ämnet av den 1, respektive 9 september
och varigenom priskontrollen utsträckts till att avse även utanför truster eller
trustliknande sammanslutningar stående företag. Den norska prisövervakningen
torde därefter med avseende å tillämpningsområdets omfattning få
anses närma sig de förut berörda generella schweiziska och holländska priskontrollerna.
Vad nu sagts om verksamhetsområdet för priskontrollen i olika länder har
avsett vad som skulle kunna betecknas som kontrollens omfattning i horisontell
riktning eller med andra ord frågan, vilka slag av prestationer (varupriser,
ersättningar för tjänster etc.), som äro underkastade statlig översyn.
Ej mindre betydelsefullt är emellertid spörsmålet örn priskontrollens utsträckning
i vertikal riktning, varmed åsyftas frågan örn vilka stadier av
produktions- och distributionsprocessen, som beröras av priskontrollen.
Även i detta avseende sträcker sig priskontrollen längst i Tyskland. Den
tyske rikskommissarien för prisbildni agen åligger det sålunda att vaka över
priserna på varje skede av tillverkningen och distributionen alltifrån den
Kungl. Mcij:ts proposition nr 58.
9
första omsättningen av råvaran och intill dess den färdiga produkten når den
slutlige konsumenten. Det torde med visst fog kunna göras gällande att
tyngdpunkten i det tyska priskontrollsystemet just ligger på denna kontroll
i det vertikala ledet.
1936 års schweiziska prisövervakning och den därpå grundade lagstiftningen
av innevarande år lägger däremot huvudvikten vid den direkta övervakningen
av prisbildningen på konsumtionsförnödenheterna, alltså på det
sista skedet av distributionsprocessen. Detta synes ock vara fallet med motsvarande
holländska prisföreskrifter. Emellertid är att märka, att man i
Schweiz vid sidan av kontrollen över levnadskostnaderna också bär en annan
prisövervakning, vartill grunden Indes redan under den ekonomiska
depressionen 1931—32 och vilken äger ett nära samband med vissa vid
nämnda tid genomförda importbegränsande åtgärder. Denna kontroll avser
att hindra att priserna på kontingenterade importvaror på grund av den begränsade
konkurrensen drivas otillbörligt i höjden. Genom sedermera träffade
beslut har därtill lagts en övervakning av priserna även å sådana varor,
beträffande vilka den fria prisbildningen antingen inskränkes genom andra
slag av statliga åtgärder än importregleringar eller ock otillbörligen kringskäres
genom sammanslutningar eller kartellavtal. Då dylika förnödenheter
i stor utsträckning utgöras av de för den schweiziska industrien nödvändiga
råvarorna och halvfabrikaten, öppnar denna speciella priskontroll
principiellt en möjlighet, som icke torde böra förbises, till en övervakning
av prisbildningen också i vertikal riktning.
Även den norska priskontrollen synes inrymma liknande möjligheter, dels
med hänsyn till den allmänna övervakningen av monopolistiska sammanslutningar
och företag enligt Trustloven, dels ock på grund av vissa siadganden
i justitiedepartementets förut omförmälda kungörelse av den 22
september 1939. § 3 av nämnda kungörelse förbjuder nämligen i princip
varje förhöjning av priserna utöver de noteringar, som tillämpades den 31
augusti 1939. Härifrån göras dock vissa — av närmare angivna villkor
beroende — generella undantag, nämligen dels för importör, därest importvarans
pris stigit, dels för inhemsk producent, därest dennes kostnader
stigit genom uppgång i råvarupriserna och dels för handlande eller annan
näringsidkare, som inköpt varor till förhöjda priser. I den mån prishöjningar
vidtagas med stöd av undantagsbestämmelserna i § 3, inträder emellertid
anmälningsskyldighet till och prövningsrätt för de prisövervakande
organen, vilka därigenom torde få anses ha utrustats med en praktiskt sett
obegränsad vertikal kontroll över prisbildningen på varor inom landet.
Priskontrollens organisation. Den fastast uppbyggda priskontrollapparaten
möter i Tyskland; organisationen av densamma erbjuder i flera avseenden
betydande intresse.
Under vissa perioder av åren 1931—1932 och 1934—1935 hade ledningen
av den tyska priskontrollen varit centraliserad hos en rikskommissarie för
prisövervakningen, men vid tidpunkten för utfärdandet av 1936 års lag om
10
Kungl. Majlis proposition nr 58.
genomförande av fyraårsplanen handhades kontrollen av skilda riksmyndigheter.
övervakningen av priserna inom handel och industri i allmänhet
ålåg sålunda riksekonomiministeriet; priskontrollen för livsmedel åvilade
jordbruksministeriet; kontrollen över trä varupriserna utövades av riksforstmästaren
och över trafiktaxorna av kommunikationsministeriet; övervakningen
av arvoden för kulturella prestationer handhades av propagandaministeriet,
och slutligen vakade inrikesministeriet över de kommunala
avgifterna. Som underinstanser fungerade lokala prisfastställande myndigheter
samt prisövervakningskontor. Denna apparat är numera underställd
rikskommissarien för prisbildningen, vilken, såsom förut nämnts, tillsattes
genom nyssnämnda lag av 1936 och vilken sedermera genom en förordning
av den 26 november samma år bemyndigades vidtaga eventuellt erforderliga
ändringar i organisationen och procederet. Genom beslut av den 12 december
1936 har rikskommissarien därefter meddelat dylika bestämmelser. Enligt
dessa förbehåller han sig själv rätten att fastställa generella föreskrifter
angående priser, handelsmarginaler och omkostnadspålägg. Rikskommissarien
utdömer därjämte ensam högre bötesstraff ävensom förlust av
näringsrätten såvitt gäller produktionsföretag. Rikskommissarien är slutligen
besvärsinstans i frågor rörande prissättningen för vissa viktigare industriella
råvaror ävensom för importvaror i allmänhet. För de fall, då priser
och handelsmarginaler etc. endast behöva fastställas för viss del av riket,
sker detta genom den s. k. prisbildningsmyndigheten; som sådan fungera
överpresidenterna i Preussen, respektive de högsta landsstatsfunktionärerna
i de icke preussiska länderna. Den regionala prisbildningsmyndigheten är
därjämte besvärsinstans i förhållande till närmast underordnade organ, den
s. k. prisövervakningsmyndigheten, vilken är identisk med vederbörande
kretsförvaltningschef. Prisövervakningsmyndigheten har bland annat befogenhet
att ådöma lägre bötesstraff och förlust av näringsrätten ifråga om
handelsföretag. Såsom lokala prisorgan fungera till sist de kommunala myndigheterna
med biträde av polismakten; övervakning av detaljhandelspriserna
i allmänhet sker i hela riket genom polismyndigheternas försorg.
Såvitt fråga är om prisbildningen för kartelliserade varor, står den nu
skildrade organisationen i intim kontakt med riksekonomiministeriet, i vars
händer den statliga kontrollen över kartellerna ligger. Detta samarbete har
lett till att riksekonomiministeriet i vissa avseenden tillerkänts ett medinflytande
på prisbildningen för kartellvaror.
Prispolitiska befogenheter tillkomma vidare de lokala importkontrollmyndigheterna.
Dessa lia nämligen erhållit rätt att i förhållande till de ursprungliga
importörerna och den första inländska köparen fastställa varupriser
men äro skyldiga att hålla de regionala prisbildnings- och prisövervakningsmyndigheterna
underkunniga om sina åtgöranden. Med tillstånd
av rikskommissarien kunna importkontrollmyndigheterna därjämte meddela
generella prisföreskrifter, gällande varje skede av produktions- och distributionsprocessen.
Vid sidan av de nu nämnda organen står en stab av ekonomiska exper -
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
11
ter. Sålunda stå till de regionala myndigheternas tjänst revisorer och kalkylatorer,
vilka det åligger att regelbundet besöka de inom distriktet verksamma
företagen; denna kontroll ingriper emellertid naturligen i första
hand mot sådana företag, på vilka uppmärksamheten av någon anledning
kommit att särskilt inriktas. En genomförd systematisk övervakning är
knappast möjlig. Hos rikskommissarien för prisbildningen finnes även upprättad
en särskild revisionsavdelning, vars uppgift mindre består i uppspårande
av överträdelser än i beredande av ärenden för beslut.
Efter mönster av det tyska systemet ha sedermera i vissa länder tillsatts
särskilda regeringskommissarier för prisbildningen. Detta är fallet
exempelvis i Ungern, där en dylik ämbetsman efterträtt en prisgranskningskommitté
med allenast konsultativa och allmänt övervakande befogenheter.
Även i Polen hade utvecklingen förlupit på liknande sätt. Till början av
1937 fungerade vid sidan av ministerrådet en rådgivande prisgranskningskommitté,
men denna avlöstes vid nämnda tid av en efter tysk förebild
tillsatt priskommissarie med befogenhet att direkt inverka på prissättningen.
Vid hans sida stod ett institut för prisövervakning och konjunkturforskning.
Särskilda förvaltningsorgan med vittgående befogenheter på prisbildningens
område återfinnas likaså i de autoritärt styrda länderna Italien,
Spanien och Japan. Särskilt det spanska prisövervakningssystemet synes i
vissa avseenden nära ansluta sig till det tyska. I samtliga delar av landet
finnas lokala kontrollorgan, vilka i likhet med de tyska importkontrollmyndigheterna
ha en dubbel funktion, i det att de övervaka både införseln av
olika varuslag till respektive distrikt och varornas prisbildning.
Beträffande organisationen av de prisövervakande organen utanför de
autoritära staternas krets må till en början beröras uppbyggnaden av den
schweiziska kontrollapparaten. Såsom överinstans fungerar förbundsrådets
ekonomidepartement. Vid dess sida står såsom rådgivande organ dels en
äldre, redan 1926 tillsatt prisbildningskommission, dels ock en priskontrollkommission
av nyare datum. För fullgörandet av de administrativa uppgifterna
fungerar ett till departementet direkt anslutet särskilt förvaltningsorgan,
priskontrollkontoret (»Preiskontrollstelle»). Detta fastställer bland annat
på ett förbindande sätt, huruvida en av ekonomidepartementet utfärdad
prisföreskrift överträtts eller kringgåtts. Mot priskontrollkontorets beslut
kunna besvär anföras hos ekonomidepartementet med möjlighet att i vissa
fall fullfölja talan upp till förbundsrådet.
För genomförandet av prisövervakningen kunna såväl departementet som
kontrollkontoret anlita andra federala och kantonala myndigheter; inom
kantonerna ha inrättats särskilda regionala organ, ett slags kantonala kontrollkontor.
I Norge utgöres den högsta kontrollmyndigheten numera av justitiedepartementet.
Under detsamma sortera kontrollkontoret och kontrollrådet, vilkas
sammansättning och uppgifter närmare regleras dels i 2:a kapitlet Trustloven,
dels ock i en av justitiedepartementet den 26 september 1939 utfärdad
kungörelse. Kontrollkontoret ledes av en direktör, som utnämnes av Konung
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
en och som skall äga hoiesterettsdommers kompetens. Kontrollrådet utnämnes
likaledes av Konungen. Det består av en ordförande och fyra andra
ledamöter jämte personliga suppleanter. Medlemmarna och suppleanterna
utnämnas för en tid av fyra år. Ingen, som själv är ledamot av eller äger
betydande ekonomiska intressen i sammanslutning eller företag, som beröras
av Trustloven, må sitta i kontrollrådet.
Med avseende å den på grund av krigsförhållandena utökade priskontrollen
åligger det kontrollkontoret främst att förbereda prisreglerande åtgärder
och väcka förslag örn dylika hos kontrollrådet eller departementet, såframt
icke avgörandet enligt särskilt bemyndigande tillkommer kontrollkontoret
självt. Kontoret har därjämte att verkställa de beslut, som träffas, att vägleda
de kommunala kontrollnämndernä i deras arbete ävensom att i övrigt
vidtaga åtgärder för prisregleringarnas och priskontrollens effektiva genomförande.
Justitiedepartementets kungörelse angiver vidare de fall, då beslut kan i
departementets ställe träffas av kontrollkontoret samt stadgar, att sådana
regleringsåtgärder, som kontrollkontoret icke bemyndigats själv avgöra, skola
föreläggas kontrollrådet. Även de angelägenheter, vari kontrollrådet på
egen hand kan besluta, uppräknas i kungörelsen, varvid generellt förbehåll
göres för synnerligen viktiga angelägenheter, vilka alltid skola underställas
justitiedepartementet; detsamma gäller så snart begäran örn sådan underställelse
framställes av någon av rådets medlemmar, eller kontrolldirektören
eljest finner anledning därtill.
De lokala övervakningsorganen i Norge utgöras av kontrollnämnderna.
Deras tillsättande och organisation regleras närmare i en kungörelse av den
2 september 1939. Varje dylik nämnd består av en ordförande och minst
två övriga ledamöter. I nämnden skola såväl konsumenter som näringsidkare
vara representerade. Även här gälla liknande jäv som för ledamöter av
kontrollrådet, men kontrollkontoret kan, därest särskilda omständigheter
därtill föranleda, befria kommunen från förpliktelsen att välja kontrollnämnd.
Det åvilar kontrollnämnden bland annat att utöva tillsyn över att
påbjudna prisregleringar iakttagas; att behandla klagomål över sådana otillbörliga
prisberäkningar, som avses i § 13 Trustloven; att utfärda lokala föreskrifter
efter bemyndigande av kontrollrådet samt att företaga undersökningar
och inhämta upplysningar på anmodan av kontrollkontoret.
En fråga, som aktualiserats i flera länder, är den, i vad mån och i vilka
former priskontrollen bör genomföras i samverkan mellan statsmakterna
och näringslivets organisationer. Vid bestämmandet av näringsorganisationernas
befogenheter med avseende å en i det allmännas intresse inrättad
priskontroll har man gått längst i Italien. Den stränga prisövervakning, som
infördes i sagda land i september 1936, låg till en början i händerna på det
fascistiska partiet men överflyttades i mitten av 1937 helt på de yrkesmässiga
korp orationerna; att märka är emellertid att dessa i den nuvarande
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
13
italienska samhällsordningen intaga en sådan ställning, att de torde få betraktas
såsom statsorgan.
Helt annorlunda är läget i Tyskland. Spörsmålet örn de ekonomiska intressesammanslutningarnas
ställning i förhållande till den statliga priskontrollen
är där delvis beroende på sammanslutningarnas karaktär och syfte.
Såvitt fråga är om kartellerade priser, förekommer ett mycket intimt samarbete
med kartellerna för den statliga prispolitikens genomförande. Hur
detta tekniskt tillgår, skall i annat sammanhang närmare utvecklas. Denna
samverkan mellan kartellorganisationerna och den statliga priskontrollen
innebär emellertid icke, att de tyska kartellerna i likhet med de italienska
korporationerna kunna betraktas såsom bärare av statlig höghetsrätt med
avseende å prisgestaltningen. Större befogenheter i sådant hänseende voro
emellertid enligt en kort före krigsutbrottet utfärdad prispolitisk ramförfattning
tillämnade det yrkesmässiga näringslivets organisation (die Organisation
der gewerbiichen Wirtschaft), vilken i vissa avseenden har uppsikt
över kartellväsendet. Nämnda författning — förordningen den 8 augusti
1939 örn det nationalekonomiskt rättvisa priset — uppges dock på
grund av händelsernas utveckling aldrig lia hunnit träda i kraft. Icke heller
när det gäller obundna, d. v. s. av kartellavtal oberoende priser, torde den
tyska lagstiftningen för närvarande inrymma någon formell medbestämmanderätt
åt det organiserade näringslivet. Detta utesluter naturligen icke,
att ett faktiskt samarbete mellan de statliga prisbildande organen å ena sidan
och näringslivets organisationer i betydande utsträckning förekommer i
form av ömsesidigt utbyte av synpunkter och upplysningar.
Längre har samarbetstanken framförts i Schweiz, där en legal skyldighet
stadgats för de s. k. intresseföreningarna, d. v. s. de privaträttsligt organiserade
producent- och distributörsammanslutningarna, att medverka till priskontrollens
genomförande.
Denna väg har man ock beträtt i Norge, där vissa förutsättningar för ett
sådant samarbete förelågo genom Trustlovens bestämmelser. I en skrivelse
till justitiedepartementet sistlidne september väckte emellertid trustkontrolldirektören
tanken på en förstärkt kontakt med näringsorganisationerna i
prisfrågan. Förhandlingar hade då redan inletts med åtskilliga organisationer
för åvägabringande av branschvis fastställda, lokala eller riksgiltiga
prisnoteringar genom särskilda, av kontrollmyndigheterna godkända utskott.
Dessa noteringar avsåges bliva bindande för alla företag inom noteringsdistriktet,
och överträdelse av noteringarna skulle kriminaliseras. Till de
olika noteringsutskotten skulle med andra ord delegeras befogenheten att
fastställa bestämmelser av allmänförbindande karaktär. På grund härav
vore det självfallet nödvändigt att genom en särskild lagstiftning regelbinda
utskottens organisation och verksamhet. Justitiedepartementets förut omförmälda
kungörelse av den 22 september 1939 med vissa bestämmelser om
priser m. m. förutsätter visserligen en dylik medverkan av branschsammanslutningarna,
men meddelar inga närmare bestämmelser i organisatoriskt
14
Kungl. Majlis proposition nr 58.
Departements
chefen.
avseende. Stadganden i delta ämne återfinnas emellertid i en den 29 september
1939 utfärdad kungörelse.
Enligt § 1 av nämnda kungörelse kunna inom de olika näringsgrenarna
upprättas noteringsutskott med uppgift att reglera priser och andra konditioner
inom respektive branscher. Utskottets verksamhetsområde kan omfatta
antingen landet i dess helhet eller särskilda delar därav. Det kan ock
antingen avse hela branschen eller begränsas till särskilda avsnitt inom
branschen. Verksamheten kan slutligen även utvidgas till närgränsande näringsgrenar.
Noteringsutskottets medlemmar utses av de organisationer eller institutioner,
som bestämmas av kontrollkontoret efter vissa närmare angivna regler.
Möjlighet föreligger jämväl för statliga eller kommunala myndigheter
att utse kontrollrepresentanter, vilka skola ha säte, men icke rösträtt inom
utskottet. Utskottet väljer självt sin ordförande. Dess utgifter bestridas av
de organisationer elier institutioner, som tillsätta medlemmarna. Vederböi-ande
branschorganisation må av utomstående företag inom branschen utkräva
skäligt bidrag till täckning av noteringsutskottets utgifter. Tvist om
bidragens storlek avgöres av kontrollkontoret. Utskottet skall av kontrollkontoret
godkännas, innan det må träda i verksamhet.
Enligt § 2 av kungörelsen åligger det utskottet att i den utsträckning, som
påfordras, verkställa prisnotering för varor och tjänster i de fall, då en
branschmässig prisreglering synes lämpligen böra genomföras. Jämväl övriga
bestämmelser avseende reglering av priser, vinster och konditioner inom
branschen må meddelas av utskottet. Utskottet skall därjämte medverka vid
övervakningen av efterlevnaden av de för branschen meddelade regleringsbestämmelserna.
När överträdelse konstaterats, skall anmälan därom göras
hos vederbörande kontrollnämnd. Kontrollkontoret kan ålägga utskottet att
vidtaga prisnotering eller meddela andra reglerande bestämmelser ävensom
att verkställa särskilda åtgärder i kontrollsyfte.
Mot bakgrunden av den redogörelse, som i det föregående lämnats för
den generella priskontrollens omfattning och organisation i vissa främmande
länder, må till diskussion upptagas frågan, vilka slutsatser, som på
grundval av det föreliggande materialet kunna dragas beträffande uppgifterna
för en priskontroll i vårt land. Vid genomförandet av en prispolitik
med den allmänna inriktning som jag inledningsvis angivit är det av stor
vikt, att de speciella åtgärderna företagas planmässigt och med beaktande,
såvitt möjligt, av konsekvenserna på längre sikt och på olika stadier av
produktions- och distributionsförloppet. Prisövervakningen kan således icke
betrakta och behandla näringslivet såsom uppdelat i särskilda sektorer, som
ställas mot varandra, utan måste se de olika delarna såsom infogade i ett
totalsammanhang, inom vilket en växelverkan utspelar sig mellan olika
krafter. Priskonlrollens förnämsta syfte blir att undanröja eller mildra de
i sitt inflytande prisstegrande störningar i denna växelverkan, med vilka
man i rådande marknadsläge måste räkna, och den måste så uppbyggas
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
15
och utformas, att såväl näringslivets totala utveckling som de särskilda sidorna
av det ekonomiska livet tillbörligt uppmärksammas.
Av det anförda följer, att den statliga prisövervakningen bör lia överblick
över ett så vidsträckt fält som möjligt och sättas i tillfälle följa prissättningen
på olika skeden av produktion oell handel. Det kan i detta sammanhang
erinras örn att den kritik, som drabbat de under förra kriget i
vårt land tillämpade prisregleringarna, bland annat tagit sikte på att dessa
regleringar väsentligen avsåge att förhindra stegringen av speciella varupriser
utan tillräckligt beaktande av dessa prisers relation tili den allmänna
prisbildningen. En bidragande orsak till förbiseendet av prisernas inbördes
sammanhang och betydelsen av den allmänna prisutvecklingen torde hava
varit, att något samarbete mellan de prisövervakande organen, främst folkhushållningskommissionen
och industrikommissionen, näppeligen förekom
före ar 1918. En uppmaning, som på hösten 1917 utgick till kommissionerna
att rådgöra med varandra i gemensamma angelägenheter, hörsammades enligt
uppgift endast i ringa omfattning; denna bristande kontakt torde främst
ha varit beroende på de starkt divergerande åsikter rörande tillåtligheten av
prishöjningar, som framträdde å ena sidan inom den i detta hänseende restriktiva
folkhushållningskommissionen och å andra sidan inom den i samma
hänseende liberalare industrikommissionen. Endast i begränsad utsträckning
torde det vara möjligt att nu undvika ett upprepande av denna dualism
genom tillsättandet av gemensamma delegationer. Enligt direktiven
för de den 28 augusti 1939 tillsatta prissakkunniga åligger det de sakkunniga,
bland annat, att i kontakt med riksbanken och i samarbete med rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap samt övriga av uppdraget
berörda organ med största uppmärksamhet följa prisutvecklingen och överväga,
i vad mån denna kan ge anledning till åtgärder till stöd för penningvärdet.
Vid en definitiv kompetensreglering mellan de olika krisorganen
torde böra fastslås, att den omständigheten, att regleringen av produktionen
och förbrukningen av speciella varor anförtros åt särskilda myndigheter
eller för ändamålet tillsatta nämnder, icke må betaga de prissakkunniga
eller det organ, som kan komma att träda i deras ställe, befogenheten att
taga ställning till prissättningen även å berörda varor och övervaka dess inflytande
på marknaden. Den i princip riktiga lösningen synes nämligen vara,
att priskontrollen koncentreras till ett organ, vars verksamhetsområde bestämmes
med beaktande av de synpunkter, som i det föregående anförts.
Statsmakternas strävanden att övervaka prisutvecklingen kräva naturligen
icke under alla förhållanden att för ändamålet inrättas en särskild statlig
organisation. I den mån prisövervakningens syfte vidgas till att omfatta
en allmän kontroll över den ökade knapphetens återverkan på prisbildningen
och alltså utsträckes utöver en kontroll blott över gestaltningen av enstaka
priser eller begränsade marknadsområden, synes dock en särskild organisation
för dess handhavande svårligen kunna undvikas. Lika litet som
en priskontroll, vilken ytterst åsyftar att förhindra en otillbörlig stegring av
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
levnadskostnaderna, kan inskränka sig till utfärdandet av allmänt hållna
förbud mot prisökningar, kan organisationen av en sådan kontroll begränsas
till inrättande blott av en central myndighet. Prisnivån består av summan
av individuella priser och vart och ett av dessa bildas på grundvalen av
vissa förutsättningar, vilka ständigt, och icke minst i krisartade lägen, förändras.
Därför kräver det prisövervakande arbetet ett oavlåtligt aktgivande
på de enskilda priserna såväl inom olika geografiska områden som inom
skilda branscher och på skilda stadier av produktionen och distributionen.
Den centrala kontrollapparaten måste följaktligen utbyggas med lokala underinstanser
samt sättas i stånd att utöva en effektiv kontroll även över prisbildningens
vertikala förlopp.
De största organisatoriska svårigheterna möta sannolikt i sistnämnda avseende.
För att följa den successiva prisutvecklingen under varornas omsättning
förfogar såsom nämnts den tyska priskontrollen över en stab av
företagsekonomiska experter. Ett dylikt system torde ha förutsättningar att
nå en avsevärd effektivitet, men å andra sidan kan näppeligen undvikas, att
den därför erforderliga administrativa apparaten blir av betydande omfattning.
Behovet av en till den statliga priskontrollen anknuten funktionärskår
med sakkunskap på redovisningsväsendets och kalkylationens områden torde
i ej ringa grad minskas vid den uppläggning av prisövervakningen, som
möter i Schweiz och Norge. I båda dessa länder förekommer — såsom framgår
av den tidigare lämnade redogörelsen — ett legalt reglerat samarbete
mellan näringsorganisationerna och de statliga priskontrollerande myndigheterna.
Av förarbetena till maximiprislagen framgår, att man även i vårt
land tänkt sig möjligheten av att anlita liknande utvägar. Sålunda underströks
i motiven till nämnda lag, att eventuella prisreglerande åtgärder i
första hand borde genomföras på frivillighetens väg, d. v. s. genom överenskommelser
mellan allmänna organ samt företag eller sammanslutningar,
som kontrollera utbudet på vederbörande marknadsområden.
De av statsmakterna sedan krigsutbrottet hittills vidtagna åtgärderna för
övervakning av priserna å särskilda varuslag hava följt nu angivna riktlinjer.
Initiativet till samverkan har därvid i vissa fall tagits av statens representanter,
i andra fall åter av näringsorganisationerna. I sistnämnda hänseende
må erinras bland annat därom, att Sveriges industriförbund under
medverkan av ett betydande antal bransch- och kartellsammanslutningar
inom industrien dels fastställt vissa grundsatser för prissättningen under nu
rådande förhållanden i syfte att ernå måttfullhet och återhållsamhet i fråga
om prishöjningar, dels också upprättat en särskild byrå med uppgift att
vaka över att berörda principer enhetligt och i största möjliga utsträckning
tillämpas. Det har förutsatts, att byrån skall i enahanda syfte söka kontakt
med sådana industriella företag, vilka icke äro anslutna till särskilda branscheller
kartellorganisationer. Mellan prissakkunniga och byrån har därjämte
samtidigt etablerats en kontinuerlig kontakt, vilken i första hand avser ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 58. 17
byte av informationer rörande prisutvecklingen och motiven för vidtagna
prishöjningar.
Åtgärder för inrättande av en liknande prisövervakning inom engros- och
detaljhandeln ha jämväl vidtagits av Sveriges grossistförbund och Sveriges
köpmannaförbund. Mellan dessa organisationer inbördes samt mellan
envar av dem och Sveriges industriförbund förutsättes slutligen skola komma
till stånd ett samarbete till undvikande av varufördyringar genom omotiverade
mellanhandspålägg eller andra sådana kostnadsstegrande moment vid prissättningen.
Genom nu berörda åtgärder kan grunden sägas ha blivit lagd även i vårt
land för en organisation av priskontrollen enligt riktlinjer, som i vissa hänseenden
erinra örn dem, som följts vid uppbyggandet av särskilt den norska
kontrollapparaten. Å andra sidan föreligger såtillvida en betydelsefull skillnad,
som det norska systemet innebär, att till näringsorganisationema delegerats
en formlig befogenhet att fastställa priser med förbindande verkan
icke blott gentemot organisationernas egna medlemmar utan även i förhållande
till utomstående företag inom respektive branscher. Ett liknande tillvägagångssätt
synes icke lämpligen böra genomföras i vårt land.
Med den organisationsform för prisövervakningen som här vuxit fram
uppstår frågan på vad sätt priskontrollen skall kunna göras effektiv gentemot
utom näringsorganisationema stående företag. Detta spörsmål synes
organisatoriskt kunna lösas så, att till de statliga prisövervakande myndigheternas
förfogande ställes ett begränsat men dock tillräckligt antal kvalificerade
personer med förutsättningar att följa kalkyler och prissättningar
inom berörda företag. Existensen av en på dylikt sätt utrustad statlig priskontroll
är en förutsättning även för ett effektivt genomförande av näringsorganisationernas
egen prisövervakande verksamhet. I
I vissa lägen och för vissa varor kan det -— enligt vad föreliggande erfarenheter
även från vårt land ge vid handen — befinnas nödvändigt att
vidtaga åtgärder för ett organiserande av marknaden. Möjlighet härtill öppnas,
därest rätten att driva handel med viss förnödenhet kan förbehållas den,
som är medlem av viss sammanslutning, till grund för vars verksamhet ligga
av statlig kontrollmyndighet fastställda eller sanktionerade prisföreskrifter.
Denna möjlighet får icke utnyttjas i syfte att genomföra en monopolisering
av marknaden utan allenast för att förenkla förhandlingsformerna vid överläggningar
rörande prissättningen, samtidigt som förutsättningar skapas för
en enhetlig, vid kostnadsläget bunden prisbestämning och en ur praktiska
synpunkter önskvärd begränsning av kontrollområdet åvägabringas. I princip
bör därför gälla, att särskilt bildad sammanslutning av förevarande slag
skall vara skyldig att till medlem antaga envar, som förbinder sig att ställa
sig till efterrättelse de av statlig kontrollmyndighet för sammanslutningen
meddelade föreskrifterna. Av motiven för införandet av här berörda organisationsmöjlighet
bör vidare följa, att — där så utan åsidosättande av väsentliga
förhandlingstekniska eller prisbildningstekniska önskemål kan ske —
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 58.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
rätt att driva handel skall tillerkännas även den som utan att tillhöra sammanslutning
förpliktar sig att efterleva berörda bestämmelser.
Särskilda svårigheter för prisövervakningen kunna uppstå genom tillkomsten
av nya företag på en viss marknad. Ofta betyder detta, att en kedja
av onödiga, fördyrande mellanhänder med en utpräglat spekulativ inriktning
inskjutes i distributionsförloppet. Ett snabbt inskridande från priskontrollens
sida är här merendels av behovet påkallat, men ingreppen böra ske på sådant
sätt, att de inom branschen redan verksamma och lojalt arbetande företagens
intressen icke trädas för nära. Båda dessa synpunkter torde vinna beaktande,
därest en möjlighet skapas att begränsa handelsrättigheterna inom
branschen till företag, som före en viss tidpunkt idkade handel av det slag,
varom i det givna fallet är fråga. En sådan nyetableringsspärr bör emellertid
icke upprätthållas längre, än som är nödvändigt för marknadens sanering
exempelvis genom kollektiva överenskommelser av nyss antydd ari, och får
icke heller den utnyttjas i rent monopolistiskt syfte.
Beträffande båda de här behandlade regleringsformerna gäller, att de till
sitt bestånd äro bundna vid av kriget skapade extraordinära förhållanden
såsom allmänt stigande priser och en spekulativt orienterad marknad.
Formerna tor en prisreglering.
Medan det i det tidigare avsnittet av denna redogörelse befunnits lämpligt
alt såsom huvudindelningsgrund vid framläggandet av det faktiska materialet
välja de olika länderna, synes en framställning av de prispolitiska metoderna
böra disponeras efter de olika huvudarter av ingrepp, som ifrågakomma.
För de prispolitiska åtgärdernas utformning är i flera avseenden grundläggande
den skillnad, som består mellan fria priser å ena sidan och bundna
priser å den andra. Med bundna priser förstås härvid väsentligen sådana
priser, vilka fastställas av sammanslutningar behärskande en större eller
mindre del av marknaden, i det följande för korthets skull benämnda karteller.
Priser, som icke bestämmas av dylika sammanslutningar, kunna
däremot betecknas såsom fria priser.
Särskilt i sådana länder, där en statlig trustkontroll förefunnits, har det
legat nära till hands att vid uppbyggandet av en allmän prisövervakning tillmäta
den nu angivna skillnaden avgörande betydelse. Så har framför allt
varit fallet i Tyskland. Där har man, såsom tidigare i annat sammanhang
antytts, i kartellerna funnit ett färdigt medel för den statliga prispolitikens
genomförande. Allt vad som erfordrats har varit en omställning av kartelländamålet
och i viss mån även av kartellbegreppet. Kartellpriserna, vilka till
siu natur äro privatekonomiskt förbindande minimipriser, ha tillika gjorts
till offentligrättsliga maximipriser. Detta är den grundläggande principen i
den tyska prisbindningsförordningen av den 11 december 1934. § 1 av
denna författning förbjuder sammanslutningar inom näringslivet att utan
särskilt tillstånd av den statliga priskontrollen till förfång för konsumenterna
ingå nya prisbindande avtal eller ändra bestående sådana överenskommelser.
Härigenom skapas betingelserna för ett statligt inflytande över
Kungl. Maj.ts proposition nr 58.
19
de horisontala prisavtalen. Motsvarande möjlighet för de vertikala prisbindningarnas
del åvägabringas genom bestämmelser i förordningens § 2. Prisbindningsförordningens
stadganden gälla såväl frivilliga som tvångsvis organiserade
karteller. Uttrycket »till förfång för konsumenterna» innebär,
alt bestämmelsen har avseende allenast å avtal mellan säljare; en överenskommelse
mellan en sammanslutning av köpare att icke överskrida visst
pris beröres sålunda icke av förordningen. Ett avtal i strid mot förordningens
bestämmelser betraktas såsom nullitet.
Praxis i fråga örn meddelande av tillstånd till ingående av nya kartellavtal
var — såvitt den kan överskådas under tiden före krigsutbrottet — tämligen
restriktiv; tillstånd torde ha givits väsentligen endast, då nationalekonomiska
skäl av synnerlig vikt kunnat åberopas. Ännu mer återhållsam
uppgives praxis ha varit med avseende å tillstånd till förändring i för konsumenterna
ogynnsam riktning av bestående prisbindningar; i detta fall
torde dispens lia lämnats i regel blott, därest ett fasthållande vid äldre priskonditioner
kunde sägas äventyra näringsgrenens existens.
Det må tilläggas, att grundtanken i 1934 års prisbindningsförordning —
vidmakthållandet av oförändrade priser för kartelliserade varor — icke under
nu rådande förhållanden upprätthålles. I en av det tyska försvarsrådet
den 4 september 1939 utfärdad krigsekonomiförordning ha företagarna nämligen
ålagts att sänka gällande varupriser i den mån som deras produktionskostnader
nedbringas till följd av vissa genom samma förordning möjliggjorda
lönereduktioner. I krigsekonomiförordningen stadgas tillika, att priserna i
fortsättningen skola bestämmas med hänsynstagande till grundsatserna för
en av krigets förpliktelser betingad folkhushållniug; detta stadgande anses
framför allt rikta sig mot sådana kartellpriser, vilka i hägn av prisbindningsförordningen
hittills kunnat hållas uppe på en nivå, som nu anses
alltför hög.
I motsats till vad som gäller kontrollen över de bundna (kartelliserade)
priserna möta betydande svårigheter med avseende å en övervakning och
reglering av de fria priserna. Den vanligaste metoden att lösa detta problem
torde numera vara det s. k. prisstoppförfarandet. Detta kan definieras såsom
ett generellt förbud att höja priserna utöver de å en viss angiven dag
observerade noteringarna. Detta förfarande kom i ett flertal länder, vilka
tillhört guldblocket, till användning för att möta vissa i samband med devalveringarna
på hösten 1936 emotsedda prishöjningar. Genom det schweiziska
ekonomidepartementets kungörelse den 27 september 1936 förbjöds sålunda
från och med den 28 i samma månad varje utan särskilt tillstånd företagen
förhöjning av varupriser etc. Ett förbud med enahanda syfte utfärdades
ungefär samtidigt i Italien; i Frankrike hade redan tidigare under året liknande
åtgärder träffats. Sedan de fria varupriserna i Tyskland på hösten
samma år visat genomgående tendens till stegring utfärdades även där den
26 november 1936 en prisstoppförordning, baserad på prisläget den 17 oktober
1936. Dess betydelse under det nu pågående kriget torde dock — i
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
likhet med prisbindningsförordningens •— ha avsevärt reducerats genom
tillkomsten av den nyss omförmälda krigsekonomiförordningen.
I samband med den nuvarande europeiska krisen ha med prisstoppförordningen
likartade regleringar vidtagits i bland annat Schweiz, Holland och
Norge. Förnyandet av prisförhöjningsförbudet i Schweiz sammanhänger
därmed, att 1936 års prisföreskrifter kunnat redan under sista kvartalet
1937 uppmjukas så, att förbudet kom att gälla väsentligen blott för hotelloch
restaurantfacken, för elektricitetstaxor samt för hyror och arrendeavgifter.
Prisregleringar av sistberörda typ kunna sägas formellt åsyfta en stabilisering
av samtliga priser på den nivå, som förelåg en viss dag. I tider av
häftiga prisfluktuationer förskjutes emellertid tyngdpunkten från prisslegringsförbudet
till den dispensrätt, som regelmässigt plägar vara anknuten
därtill. Bestämmelsernas väsentliga innebörd blir därigenom icke prisernas
fastlåsande å en viss nivå utan tillskapandet av en möjlighet för myndigheterna
att ingripa reglerande på prisutvecklingen. 1 detta avseende är norska
justitiedepartementets kungörelse den 22 september 1939 med provisoriska
föreskrifter om priser m. m. belysande. De i §§ 1 och 2 av nämnda kungörelse
intagna principiella förbuden mot förhöjning av de den 31 augusti 1939
gällande priserna vidkännas genom de i § 3 meddelade undantagsbestämmelserna
långtgående inskränkningar. Enligt dessa undantagsstadganden
må importörer ävensom inhemska producenter, köpmän och andra näringsidkare
utan inhämtande av särskilt tillstånd vidtaga de av faktiskt inträdda
kostnadsstegringar betingade prisförhöjningarna. Av motiveringen för
ifrågavarande stadgande!! liksom av omständigheterna i övrigt vid lagens
tillkomst framgår, att det primära syftet icke är att bibehålla oförändrade
priser utan att skapa förutsättningar för en effektiv priskontroll.
De prispolitiska åtgärder, som — inom ramen av särskilda prisstoppförfattningar
eller i annan, närbesläktad ordning — i olika länder vidtagits för
regleringen av de fria priserna, äro av ytterst växlande natur. I stort sett
låta de sig emellertid uppdelas i två huvudgrupper, av vilka den ena innefattar
åtgärder av stelare regleringstyp, den andra åter regleringar av en
mera elastisk typ.
Den förra gruppen omfattar förnämligast olika slag av maximipriser och
fixa priser. Skillnaden ligger däri, att maximipriserna må underskridas men
icke överskridas, medan däremot fixa priser varken må över- eller underskridas.
Regleringar av den stela typen äro i allmänhet möjliga endast på
sådana marknadsområden, som äro oberoende av utländska prisfluktuationer
samt underkastade jämväl vissa andra inskränkningar.
I motsats härtill utgöras objekten för de elastiska regleringarna företrädesvis
av sådana varor, vilkas prisutveckling bestämmes eller påverkas av
marknadsläget i utlandet. Även vid elastiska regleringar kan man i viss mening
tala örn maximipriser, men dessas höjd är i sådana fall icke absolut
utan blott relativt bestämd. Vid fastställandet av priser enligt det elastiska
regleringssystemet är utgångspunkten i många fall det på en bestämd dag
Kungl. Maj.ts proposition nr 58.
21
observerade marknadsläget, i andra åter det faktiska anskaffningspriset
(självkostnadspriset). Vidare förekommer, att kostnaden för nyanskaffning,
det s. k. reproduktionspriset, lägges till grund för prisregleringen. Varken
självkostnadspriset eller reproduktionspriset är såsom grundval för legala
prisregleringar principiellt invändningsfritt.
Självkostnadspriset låter sig ofta endast med avsevärda svårigheter bestämma.
Med visst fog kan därför göras gällande, att en på självkostnaderna
grundad prisreglering alltid blir mer eller mindre godtycklig. De tyska
priskontrollmyndigheterna uppges därför undvika självkostnadspriset, såframt
icke omständigheterna ge vid handen, att de berörda företagen ha ett
verkligt intresse av att hålla sina självkostnader nere. Såväl de schweiziska
som de norska prisregleringarna bygga emellertid på självkostnadspriset.
Effekten av reproduktionspriset är väsentligt olika, beroende på huruvida
den utländska marknad, som är bestämmande för de ifrågavarande varornas
prissättning, är i stigande eller i fallande. Vid fallande utlandspriser leder
reproduktionspriset till att den inländske köparen kan förvärva en tidigare
till högre pris anskaffad vara till samma kostnad, som örn den importerats
i det aktuella läget. Vid stigande priser möjliggör reproduktionspriset
en vinst för den importör, som tidigare förvärvat varan till lägre kostnad.
I detta senare fall leder principen visserligen till att den inländska prisnivån
påverkas i stigande riktning, men å andra sidan har metoden den ur
beredskapssynpunkt betydelsefulla fördelen, att den uppmuntrar till uppläggande
av förråd.
Till typen elastiska prisregleringar höra slutligen de s. k. riktpriserna,
varmed förstås sådana priser, vilka allenast tjäna säljaren såsom ett riktmärke
vid prissättningen och vilka han således må, där skäl föreligger, antingen
över- eller underskrida.
Ett för både den elastiska och stela regleringstypen gemensamt problem
utgör frågan örn prissättningen i de fall då på marknaden samtidigt förekommer
dels sådana varulager, som inköpts till billigare, dels ock sådana,
som förvärvats till högre priser. Särskilt i nuvarande situation, som karakteriseras
av att före krigsutbrottet till då rådande låga kostnader inköpta
varupartier ännu ligga i lager, har detta spörsmål fått aktualitet i flera länder.
Den principiella lösning, som man i detta fall på flera håll valt, är det
gemensamma genomsnittspriset. Detta kan bestämmas antingen individuellt
för varje särskild företagare eller ock enhetligt för en hel bransch, i vilket
senare fall man kan tala om ett kalkylerat poolpris. Denna metod har kommit
till användning i bland annat den tidigare åberopade norska kungörelsen
den 22 september 1939 med provisoriska föreskrifter om priser m. m. Enligt
§ 3 i sagda författning må nämligen importörer och inhemska producenter
med tillstånd av kontrollkontoret — efter ansökan av vederbörande
branschorganisation — fastställa för äldre och nyare lager enhetliga genomsnittspriser.
Även i Danmark har man nyligen slagit in på samma väg, i det
att handelsministeriet förklarat sig kunna godtaga beräkning av genomsnittliga
priser i de fall då äldre varulager kompletteras med kvantiteter, in
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
Departements
chefen.
kopia till högre priser. Metoden medför den fördelen, att i de fall, då tidigare
inköpta lager av icke alltför ringa omfattning stå till buds, en ofrånkomlig
prisstegring genomföres successivt i stället för språngvis.
Såsom ett viktigt led i de prispolitiska ingreppen ingå slutligen de åtgärder,
varmed i och för sig oundvikliga kostnadsstegringar på primära förnödenheter
hindras att återverka på levnadskostnaderna, främst genom begränsningar
av kostnadspålägg och handelsmarginaler. Redan före tillkomsten
av den tyska prisstoppförordningen hade denna princip lagts till
grund för ingrepp på prisbildningens område. Vid en förhöjning av de
tyska järnvägsgodstaxorna i januari 1936 ålades nämligen produktions- och
distributionsföretagen att själva bära merkostnaderna för varans transport
utan rätt att övervältra desamma på den efterföljande köparen. Samma
grundsats har i väsentligt vidgad utsträckning kommit till uttryck i prisstoppförordningen
och de med stöd därav vidtagna regleringarna. En förutsättning
för dess användbarhet är emellertid, att de faktiska marknadsförhållandena
förete betydande avvikelser från ett system av fri konkurrens.
De vanligaste metoderna för utjämnandet av kostnadsstegringar äro rationalisering
av tillverkning och försäljning, standardisering av produkterna
och genomförandet i större utsträckning av absoluta i stället för procentuella
pålägg inom handeln. Sistnämnda metod tillämpas i ett regleringssystem så,
att allenast fixa eller mycket låga procentuella tillägg medges beträffande
standardartiklar och för konsumtionen i allmänhet viktiga förnödenheter,
medan däremot betydligt högre marginaler tillåtas för mindre nödvändiga
eller lyxbetonade varor.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att utformningen av en fortlöpande
priskontroll blir i väsentlig grad beroende av förekomsten av bundna
priser, åtkomliga för en reglering genom överenskommelser. I vårt land äro
priserna för det stora flertalet lantbruksprodukter — alltså en kategori av
förnödenheter, som ha ett avgörande inflytande på levnadskostnadernas
gestaltning —- sedan flera år tillbaka redan underkastade en fullständig
statlig reglering baserad på ett väl utvecklat organisationsväsen. I fråga om
de på industriell väg framställda förnödenheterna har inom näringsorganisationssakkunniga
verkställts en preliminär beräkning i avsikt att klarlägga
den omfattning i vilken prisbildningen för närvarande kan anses bunden
genom karteller m. m. Denna har givit vid handen, att sådana varor för
vilka överenskommelse mellan tillverkare angående pris m. m. förelåge eller
med avseende å vilka något enskilt företag kunde anses dominerande eller
vilkas prissättning vore på annat sätt bunden (genom statsmonopol eller offentliga
regleringar) svara för inemot 50 procent av den svenska industriella
produktionen för hemmamarknaden. Till jämförelse må nämnas, att man
uppskattat graden av kartellisering av den tyska industriella produktionen till
likaledes 50 procent, medan Danmark uppvisar ett något högre tal, eller 56
procent. Härav torde framgå, att förutsättningar föreligga att genom överenskommelser
med existerande karteller, konditionsreglerande sammanslut
-
Kungl. Maj :ts proposition nr 58.
23
ningar, försäljningsbolag m. m. åvägabringa garantier mot obefogade prishöjningar
på en avsevärd del av den svenska varumarknaden. De organisatoriska
formerna för ett samarbete i detta syfte mellan de statliga prisregleringsorganen
och de berörda sammanslutningarna hava förut behandlats. I
de fall där förutsättningar föreligga för en reglering av marknaden genom
prisöverenskommelser men en såsom huvudman lämplig sammanslutning saknas,
är det, såsom likaledes tidigare berörts, av vikt för en mjuk organisation
av prisövervakningen, att statsmakterna kunna träffa efter förhållandena
avpassade anstalter för bildandet av en sådan sammanslutning.
Översikten över utvecklingen i utlandet har även exemplifierat de huvudtyper
för en kontroll över fria priser som kunna ifrågakomma. De stelare
regleringsformerna: absoluta maximipriser och fixa priser använda i penningpolitiskt
syfte lämpa sig väsentligen blott för sådana varor, vilkas prisbildning
sker oberoende av världsmarknadsläget. De organisatoriska och
strukturella förändringar som det svenska näringslivet sedan förra kriget genomgått
ha i olika hänseenden påverkat förutsättningarna för dylika stela
regleringsfÖrmer. Dels har produktionen i väsentligt ökad grad berett täckning
för hemmamarknadens behov; i fråga örn livsmedel äro vi i stor utsträckning
numera självförsörjande. Dels har näringslivets övergång till fastare organisationsformer
liksom speciella statliga marknadsregleringar lett till att avsevärda
delar av hemmamarknadens prissättning upphört att vara i förut
angiven mening fri. Den förra av dessa båda utvecklingstendenser kan visserligen
sägas ha vidgat det tänkbara användningsområdet för prisregleringar
av maximiprisens typ, men den senare tendensen har samtidigt ökat
möjligheten att, utan rättslig reglering, genom överenskommelser nå önskat
resultat och sålunda överfört problemet om en prisreglering för hemmamarknadsvarorna
till ett annat plan — till frågan örn de bundna prisernas
reglering.
Såsom tidigare framhållits framstår det absoluta maximipriset, örn det
än är nödvändigt för reglering av individuella fall, såsom ett även för hemmamarknadsvarornas
del i regel alltför osmidigt ingrepp, när det gäller organisationen
av en fortlöpande allmän kontroll. Detta gäller särskilt inom
de lägre skikt av distributionen, där en betydande ovisshet av naturliga
skäl måste råda angående de faktiska kostnadsdifferenserna olika företag
emellan. Att i sådana fall tillgripa absoluta maximipriser med därtill anknutna
straffsanktioner är förenat med risker för allvarliga orättvisor och
för rubbningar i handeln. Vad som erfordras och samtidigt i regel är fullt
tillräckligt är i stället en legal prisfixering som sanerar marknaden men
medger en automatisk anpassning efter växlingar i kostnadsläget. En sådan
prisbestämning löser också det problem som möter på de delar av marknaden
som påverkas av importpriserna.
Den form av prissättning, som för senast angivna syften framstår såsom
lämpligast, erinrar örn de i det föregående berörda s. k. riktpriserna. Den
principiella friheten att över- och underskrida den av statlig myndighet
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
Departements
chefen.
satta noteringen, vilken är utmärkande för riktpriserna, torde emellertid för
att önskvärd stadga skall vinnas böra kompletteras med en skyldighet för
vederbörande producent eller distributör att motivera avvikelsen från det
av myndigheten satta priset ävensom att för den händelse giltigt skäl till
avvikelsen icke kan anses förebragt, till det allmänna avstå skillnaden mellan
det officiella priset och det vid eventuellt gjorda försäljningar faktiskt
tillämpade. För denna regleringsform, vilken antyddes redan i mitt
uttalande till statsrådsprotokollet vid remiss till lagrådet av förslag till maximiprislag,
torde såsom teknisk term böra väljas benämningen normalpris.
Huruvida till grund för detsamma bör läggas de faktiska självkostnaderna
— vare sig genomsnittligt eller individuellt beräknade — återanskaffningspriset
eller eventuellt något ytterligare alternativ, har jag i detta sammanhang
icke anledning närmare beröra, utan detta torde få bli beroende på
omständigheterna i de särskilda fallen.
Prisregleringslagen.
Allmän motivering. De möjligheter, som för närvarande stå Kungl. Majit
till buds, när det gäller uppbyggandet av en prisövervakning efter i det föregående
angivna linjer, grunda sig väsentligen på rätten att genomföra en
reglering av utrikeshandeln och på de befogenheter som tillerkänts Kungl.
Majit genom de tidigare nämnda förfogande- och maximiprislagarna. Under
det förra världskriget genomfördes vittgående regleringsåtgärder även
med stöd i Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt.
Tvekan torde ej behöva råda örn att nämnda möjligheter ge utrymme för
alla de olika regleringsåtgärder som för vårt lands vidkommande kunna
ifrågakomma. Förfoganderätten och rätten till handelsreglering ge sålunda
Konungen en sådan kontroll över varutillförsel och varudistribution, att
prisbindningar i önskvärd grad kunna skapas och utnyttjas. Maximiprislagen
ger även den vidsträckta möjligheter att tillgodose här diskuterade kontrollbehov.
Vad beträffar räckvidden av Konungens befogenheter att genomföra
en marknadsreglering med stöd i den ekonomiska lagstiftningsrätten
torde delade meningar råda, varför värdet av ifrågavarande befogenheter
i nuvarande läge är svårt att bedöma.
När likväl anledning finnes att överväga genomförandet av en ny fullmaktslagstiftning
till stöd för den fortlöpande prisövervakning, vars syfte,
organisatoriska ram och allmänna arbetsformer jag i det föregående behandlat,
är orsaken därtill, att de på fullmaktslagarna grundade befogenheterna
och även rätten till handelsreglering äro både administrativt och rättsligt
alltför tunga hjälpmedel när det gäller att vinna blott det allmänna grepp
örn marknaden som är av behovet påkallat. Den ekonomiska lagstiftningsrätten
ger härvidlag möjligheter till allmänt sett mera adekvata regleringsåtgärder
men är, såsom redan framhållits, till sina gränser oklar.
Den ifrågasatta nya fullmaktslagstiftningen skulle avse att skapa möjligheter
till regleringsåtgärder, som falla helt inom ramen av redan givna fullmakter,
och utgör ■— ur en annan synpunkt sett — en form för att för
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
25
vissa bestämda behov klarlägga innebörden av den ekonomiska lagstiftningsrätten.
Syftet är med andra ord icke att skapa nya rättigheter för
Kungl. Maj:t utan att i vissa avseenden definiera befogenheter som redan
föreligga.
Utformningen av den ifrågasatta lagstiftningen bör helt bestämmas av det
aktuella syftet. De i lagen reglerade befogenheterna böra alltså angivas tillkomma
Konungen, i den mån de prövas erforderliga för en fortlöpande kontroll
över den allmänna prisutvecklingen, och avse skydd mot obefogade
prisstegringar; innebörden av denna gränsdragning följer av lagstiftningens
motiv. Befogenheterna böra avse dels genomförandet av vissa organisatoriska
åtgärder, dels fastställandet av normalpriser.
I förstnämnda hänseende bör av tidigare angivna skäl gälla, att Konungen
skall äga bestämma, att rätt till inköp eller försäljning av en förnödenhet
— överhuvud, i viss omfattning respektive form eller för visst ändamål —
skall tillkomma endast den som tillhör viss sammanslutning eller före viss
dag drivit handel med varan. Såsom jag i annat sammanhang utvecklat,
böra sammanslutningarna i princip vara öppna och en nyetableringsspärr få
allenast temporär giltighet. Då en fullmaktslag endast definierar gränsen
för Konungens befogenheter, förhindrar ett stadgande av angiven innebörd
självfallet icke, att dispens under vissa förutsättningar gives från med stöd
av lagen meddelade bestämmelser. Medlem av här åsyftad sammanslutning
skall vara skyldig att ställa sig till efterrättelse de villkor för handeln, varom
överenskommelse må träffas mellan staten och sammanslutningen.
Vidare bör Konungen erhålla rätt att ålägga den som idkar handel med en
förnödenhet att lämna de uppgifter som äro erforderliga för en prövning av
den tillämpade prissättningens skälighet eller som krävas till stöd för en
fortsatt bedömning av den allmänna prisutvecklingen.
Vid utnyttjandet av de befogenheter som enligt vad jag här förordat skulle
tillerkännas Konungen böra de riktlinjer för utformningen av en efter svenska
förhållanden anpassad prisövervakning, som jag i det föregående utvecklat,
få anses i huvudsak angiva de gränser inom vilka man har att röra sig.
Med åberopande av det anförda vill jag förorda, att förslag till en fullmaktslag
med angivet innehåll och syfte förelägges riksdagen. Lagen torde
framdeles böra arbetas samman med maximiprislagen. I förevarande läge
måste den därför bli av provisorisk karaktär.
Jag torde nu få närmare redogöra för innehållet av de olika stadgandena
i ett lagförslag som i enlighet med det anförda utarbetats inom finansdepartementet.
Prissakkunniga, som under hand erhållit del av förslaget, ha
lämnat detta utan erinran.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
Specialmotivering.
1 §•
I 1 § angivas de materiella och formella förutsättningarna för utnyttjande
av den Konungen givna fullmakten att genom särskilt förordnande
sätta lagens huvudbestämmelser, 2 och 3 §§, i kraft. Materiellt förutsattes,
liksom i maximiprislagen, att det skall föreligga krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
De formella förutsättningarna äro desamma som i maximiprislagens 1 §.
Under tid, då riksdagen är samlad, fordras sålunda riksdagens samtycke till
förordnandet. Under annan tid må förordnande ej meddelas, med mindre
riksdagen sammankallats eller den ändock skall sammanträda inom trettio
dagar. Det meddelade förordnandet upphör att lända till efterrättelse, om
det icke gillats av nästföljande riksdag inom trettio dagar från dess början.
Endast tillämpningen av 2 och 3 §§ beröres av att förordnande upphör
att gälla, övriga bestämmelser, vilka avse ansvar m. m., kunna även
fortsättningsvis bli tillämpade. Om förordnande meddelats, skall ansvar
för förseelse eller förverkande av ersättning sålunda kunna ådömas enligt
lagen, så snart de åtgärder, varemot dessa sanktioner rikta sig, falla
inom tiden för förordnandets giltighet.
2 §•
I 2 § uppräknas de befogenheter, som enligt förslaget skola tillkomma
Kungl. Majit, i den mån deras ianspråktagande befinnes erforderligt för
ernående av en fortlöpande kontroll över den allmänna prisutvecklingen.
Med hänsyn till sistnämnda krav få Kungl. Majits åtgärder anses begränsade
till försäljning av eller handel med förnödenheter, vilkas priser kunna antagas
ha en avsevärd betydelse för prisutvecklingen.
Första punkten ger Kungl. Majit möjlighet att organisera marknaden och
träffa för denna bindande prisöverenskommelser genom att inskränka rätten
till handel med viss förnödenhet till medlem av viss sammanslutning. I
samma punkt har stadgats rätt för Kungl. Maj :t att begränsa rätten till handel
med viss förnödenhet till dem, som drivit sådan handel före viss dag. Innebörden
och räckvidden av dessa stadganden har utvecklats i det föregående.
Med handel avses här, i anslutning till vad förut anförts, icke endast yrkesmässig
handel utan även inköp för förarbetning och försäljning av egna produkter.
I andra punkten upptagas bestämmelser örn uppgiftsplikt. För kontroll
å lämnade uppgifter bör den som handlar med förnödenhet, som är av
vikt för den allmänna prisutvecklingen, kunna åläggas att förete handelsböcker
och affärshandlingar för myndigheterna.
Tredje punkten innehåller bestämmelserna örn normalpris. Detta har
definierats så, att det avser icke blott pris å förnödenhet utan även ersättning
för transport. Såsom förut nämnts bör normalpris kunna få överskridas,
om skälig anledning härtill finnes. Sådan anledning får anses före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
27
ligga, om en återförsäljare eller producent åsamkats särskilt stora omkostnader
t. ex. för frakt eller förvaring av en vara. Normalpriset bör
uppenbarligen kunna bestämmas olika för olika områden samt för olika
slag av handel. Priset bör vara skäligt och fastställas efter i stort sett samma
grunder som maximiprisen. Den i punkten behandlade skyldigheten
att motivera avvikelser från normalpris bör i praktiken kunna vinna beaktande
genom att en planerad avvikelse på förhand underställes den prisövervakande
myndighetens prövning.
3 §.
I 3 § ha i anslutning till uppgiftsplikten enligt 2 § 2) intagits bestämmelser
om vite såsom tvångsmedel för uppgiftspliktens realiserande.
4 §•
4 § stadgar dagsböter eller vid synnerligen försvårande omständigheter
fängelse i högst ett år för den, som bryter mot förbud att driva viss handel
eller mot annan av Kungl. Maj:t jämlikt 2 § 1) föreskriven inskränkning
i viss handel. Enahanda straff stadgas för den, som vid lämnande av uppgift
eller förklaring, som avses i 2 § 2) eller 3), sökt vilseleda myndighet.
5—6 §§.
Då åtal för brott, som i 4 § sägs, icke lämpligen torde böra anställas,
innan myndighet, som omhänderhar den statliga priskontrollen, haft tillfälle
taga ställning till saken, har i 6 § allmänne åklagarens åtalsrätt i hithörande
mål gjorts beroende av att angivelse från av Konungen bestämd myndighet
skett.
Bestämmelserna i 5 och 6 §§ av förslaget örn tystnadsplikt samt om straff
och åtal för brytande därav ha motsvarighet i 9 och 11 §§ maximiprislagen.
7 §•
Överskridande av normalpriset bör såsom förut anförts ej vara straffbelagt
utan endast kunna föranleda vissa ekonomiska påföljder. Föreskrifter
härom ha upptagits i 7 § av förslaget. Har tillverkare, återförsäljare eller
bortfraktare tagit högre ersättning i penningar eller annat vederlag än som
svarar mot normalpriset och kan icke giltig anledning till avvikelsen anses
föreligga, bör domstol på talan av allmän åklagare, efter ty skäligt finnes,
kunna förplikta honom att till kronan erlägga högst skillnaden mellan den
tagna ersättningen, å ena, samt det belopp som med tillämpning av normalpriset
skolat utgå, å andra sidan. I likhet med vad i 6 § förutsättes bör
talan, som här avses, endast få anställas, därest åklagaren därtill anmodats av
vederbörande myndighet.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
8 §•
I förslagets 8 § har upptagits föreskrift om rätt för Kungl. Majit att utfärda
erforderliga detaljbestämmelser angående tillämpning av lagen.
Lagen torde böra gälla till och med den 31 mars 1941. Övergångsbestämmelserna
i förslaget äro formulerade i anslutning till övergångsbestämmelserna
i maximiprislagen.
Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda anförts
inom finansdepartementet utarbetat förslag till lag med vissa bestämmelser
rörande reglering av den inhemska prisbildningen (prisregleringslag), av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
V. Schwartz.
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
29
Bilaga.
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser rörande reglering av den inhemska pris''
bildningen (prisregleringslag).
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen
ej är samlad, förordna, att vad i 2 och 3 §§ stadgas skall äga tillämpning;
dock må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit
riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom
trettio dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom
trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången
av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.
2 §•
I den mån så befinnes erforderligt för ernående av en fortlöpande kontroll
över den allmänna prisutvecklingen, äger Konungen:
1) föreskriva, att rätt till handel med viss förnödenhet skall tillkomma
endast den, som tillhör viss sammanslutning eller före viss dag drivit handel
med sådan förnödenhet;
2) föreskriva, att den, som idkar handel med viss förnödenhet, skall vara
skyldig att, på anfordran av myndighet, som Konungen bestämmer, dels
lämna de uppgifter myndigheten begär för prövning av den tillämpade prissättningens
skälighet eller för bedömning av den allmänna prisutvecklingen,
dels ock för kontroll av lämnade uppgifter förete handelsböcker och affärshandlingar
för myndigheten;
3) fastställa visst pris, som av Konungen prövas skäligt, att gälla såsom
normalpris vid frivillig försäljning eller transport av viss förnödenhet med
skyldighet för den, som tager högre pris, att till myndighet, som Konungen
bestämmer, avgiva förklaring om skälen för den tillämpade prissättningen.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
3 §•
Försummar någon efter anfordran, varom i 2 § 2) förmäles, att fullgöra
vad honom i följd därav åligger, äger länsstyrelsen förelägga honom vite
samt i förekommande fall förordna om vitets uttagande.
4 §•
Bryter någon mot föreskrift, som av Konungen jämlikt 2 § 1) meddelats
angående rätten att driva handel, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år.
Lag samma vare där någon vid lämnande av uppgift eller förklaring, som
avses i 2 § 2) eller 3), sökt vilseleda myndighet.
5 §•
Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom uppgift
eller förklaring eller vid granskning av handelsböcker eller affärshandlingar
må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med
bestämmelserna avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med
dagsböter eller fängelse.
6 §•
Brott, varom i 4 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av myndighet, som Konungen bestämmer.
Brott, som i 5 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
7 §•
Har vid försäljning eller transport tagits högre ersättning i penningar eller
annat vederlag än som svarar mot fastställt normalpris och prövas giltig
anledning härtill icke hava förelegat, må domstol på talan av allmän åklagare
efter anmodan av myndighet, som Konungen bestämmer, förplikta den
som betingat sig ersättningen att, efter ty skäligt finnes, till kronan erlägga
högst skillnaden mellan den tagna ersättningen, å ena, samt det belopp som
med tillämpning av normalpriset skolat utgå, å andra sidan.
8 §■
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
31
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1941. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,
skall ej gälla längre än lagen äger giltighet.
I 5 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande
överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga örn annat
brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas
giltighet, eller vad där stadgas i fråga om påföljd för överskridande av normalpris
under samma tid skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser
i övrigt upphört att gälla.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 58-
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 oktober
1939.
Närvarande:
justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet den 20 oktober 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 14
oktober 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag med vissa bestämmelser rörande reglering av den inhemska
prisbildningen (prisregleringslag).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Olof Thulin.
Lagrådet yttrade:
De under 1) och 2) i 2 § använda uttrycken »rätt till handel med viss
förnödenhet» respektive »den, som idkar handel med viss förnödenhet,»
äro av grundläggande betydelse för lagens tillämpningsområde i de hänseenden
varom stadgas i dessa punkter. Innebörden av begreppet handel
i förevarande sammanhang är emellertid ingalunda tydlig. Främst kommer
uppenbarligen i betraktande varje yrkesmässigt bedriven verksamhet
bestående i inköp av varor och deras försäljning i väsentligen samma skick,
och detta vare sig verksamheten bedrives i parti eller minut, för näringsidkarens
egen räkning eller i kommission. En yrkesmässig avyttring av varor
som säljaren tillverkat eller berett lärer väl ock få räknas som handel, oavsett
huruvida det bearbetade materialet förvärvats genom köp eller annorledes.
Tvivelaktig ställer sig däremot saken vid försäljning av lantmannaprodukter
och andra råvaror, som säljaren utvunnit från en honom tillhörig
eller av honom brukad fastighet. Övervägande skäl tala för att dylik försäljning
— örn ock yrkesmässig — icke är att betrakta såsom handel. Verksamheten
torde alltså icke, såsom lärer vara åsyftat, omfattas av förslaget i
denna del. Enligt vad som uttalas i specialmotiveringen till 2 § skulle vidare
med handel avses även inköp för förarbetning och försäljning av egna produkter.
Det torde emellertid icke överensstämma med vanligt språkbruk att
örn den, som inköper förnödenheter för att använda dem i egen produktion,
säga att han driver handel med de varor, som han inköper för ändamålet.
Kungl. Majis proposition nr 58.
33
Deli enligt motiven åsyftade tolkningen ligger tämligen fjärran jämväl på
den grund, att lagens stadganden i allmänhet rikta sig icke mot köpare
ulan mot säljare av förnödenheter.
Därest man emellertid vill åt förslaget i denna del giva ett mera omfattande
innehåll än som rymmes i uttrycket handel, bör lagtexten ändras. Möjligen
kan det därvid visa sig nödvändigt att låta 2 § under 1) och 2) bliva
tillämplig å alla, som yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet. Motsvarande
ändring bör göras i 4 § första stycket.
I 2 § under 2) torde med den, som idkar handel med viss förnödenhet,
böra likställas den, som driver transportrörelse.
Om någon utan giltig anledning vid försäljning eller transport tagit högre
ersättning än som svarar mot fastställt normalpris, blir han enligt förslaget
icke förfallen till något av de i svensk lag förekommande allmänna huvudstraffen
— - straffarbete, fängelse eller böter. Den påföljd som enligt 7 § inträder
består i att säljaren eller den som utfört transporten av domstol förpliktas
att till kronan erlägga, helt eller delvis, det överpris han tagit. Denna
påföljd är närmast jämförlig med förverkande, en påföljd som annars i allmänhet
förekommer såsom bistraff vid sidan av ett allmänt huvudstraff.
Då man från nu angivna synpunkter torde komma till det resultatet, att mål
som avses i 7 § böra behandlas såsom brottmål, men detta ej med tydlighet
framgår av lagtexten, synes ett uttryckligt stadgande i ämnet erforderligt. Detta
bör lämpligen innehålla, att ifrågavarande mål skola behandlas såsom brottmål,
vari talan om ansvar föres.
Att därvid låta gällande regler örn forum i brottmål bliva tillämpliga förefaller
dock mindre rationellt. Med hänsyn bland annat till att tvekan lätt
uppkommer örn var försäljning ägt rum samt att en och samma person kan
hava företagit ett stort antal försäljningar eller transporter på skilda orter
torde i enkelhetens intresse böra bestämmas ett enhetligt forum, lämpligen
den domstol där den, mot vilken talan riktas, skall svara i tvistemål i allmänhet.
Liknande synpunkter tala för en motsvarande forumregel i fråga om åtal
för brott varom nämnes i 4 § första stycket.
Då åtal med stöd av andra stycket i samma paragraf sker mot den som
medvetet lämnar myndighet vilseledande uppgift eller förklaring, skulle
målet, om intet annat bestämmes, upptagas av rätten i den ort där myndigheten
är. Detta måste anses mindre tillfredsställande, allrahelst örn det är
avsett att här ifrågavarande uppgifter skola tillställas central myndighet.
Enär i de fall, då normalpris är bestämt, förhållandena väl ofta giva anledning
till att samtidigt med åtalet väckes talan enligt 7 §, synes det ändamålsenligast
att denna talan och åtalet få behandlas vid en och samma domstol.
Vad nu föreslagits innebär att en forumregel lämnas, som är lätt att tilllämpa
och gäller såväl åtal enligt 4 § som talan enligt 7 §.
Den av lagrådet förordade ändringen av förslaget kan ske på det sätt att
Bihang lill urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr -58. ?>
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 58-
i 6 § första stycket utsäges, att åtalet väckes vid den rätt, där den tilltalade
skall svara i tvistemål i allmänhet, samt att i ett andra stycke av 7 § föreskrives,
att mål som där sägs instämmes till den rätt, där den, mot vilken
talan riktas, skall svara i tvistemål i allmänhet, och att beträffande sådant
mål skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om brottmål
vari talan om ansvar föres.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
35
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 oktober
1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund, Hägglöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 23 oktober
1939 avgivna utlåtande över det den 14 oktober 1939 till lagrådet remitterade
förslaget till lag med vissa bestämmelser rörande reglering av den inhemska
prisbildningen (prisregleringslag).
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:
Lagrådet har till en början anfört, att innebörden av de under 1) och
2) i 2 § använda uttrycken »rätt till handel med viss förnödenhet» respektive
»den, som idkar handel med viss förnödenhet» icke vore tydlig. Det
ställde sig tvivelaktigt om därunder inbegrepes försäljning av lantmannaprodukter
och andra råvaror, som säljaren utvunnit från en honom tillhörig
eller av honom brukad fastighet, eller inköp för förarbetning eller
försäljning av egna produkter. För att i anslutning till lagrådets anmärkning
undanröja all tvekan, om sådana inköp eller försäljningar ingå under berörda
punkter, har sådan ändring däri vidtagits, att nämnda uttryck utbytts mot
uttrycken »rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet» respektive
»den, som yrkesmässigt köper eller säljer viss förnödenhet»; tillika har det
i 2 § under 1) förekommande uttrycket »före viss dag drivit handel» undergått
motsvarande ändring. Detta föranleder, såsom lagrådet anmärkt, även
en jämkning i 4 § första stycket.
I överensstämmelse med vad lagrådet hemställt har i 2 § under 2) inbegripits
även den som yrkesmässigt driver transportrörelse.
Lagrådet har vidare ansett, att i förslaget borde intagas bestämmelse om att
mål enligt 7 § om överskridande av normalpris skulle behandlas såsom brottmål,
dock alt målet skulle anhängiggöras vid den domstol, där den mot vilken
talan riktades skulle svara i tvistemål i allmänhet. En motsvarande forumregel
borde jämväl genom en ändring i 6 § införas beträffande åtal för
brott mot 4 §.
Såsom av remissprotokollet framgår har avsikten varit, att den som överskrider
normalpris endast skall kunna åsamkas den ekonomiska påföljd, att
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
han under vissa förutsättningar får till kronan avstå det överpris han tagit.
Talan härom skall anställas vid domstol av allmän åklagare på anmodan
av vederbörande myndighet. En sådan rättegång måste uppenbarligen föras
i överensstämmelse med de särskilda anvisningar myndigheten bör meddela.
Örn giltigt skäl för prissättningen visas, bör talan nedläggas. Det torde med
hänsyn härtill vara ändamålsenligt att förordna särskilda åklagare att för kronans
räkning föra sådan talan. Föreskrifter härom böra meddelas i instruktionsväg.
Med hänsyn härtill torde hinder ej föreligga att, såsom lagrådet
hemställt, dylika mål, frånsett forum, behandlas såsom brottmål. Till 7 §
har därför fogats ett nytt stycke av det innehåll lagrådet angivit. Härjämte
har 6 § ändrats såsom lagrådet förordat.
Tillika har i 2 § 3) vidtagits en mindre jämkning.
Den föreslagna behandlingen av mål enligt 7 § såsom brottmål synes föranleda
en närmare precisering av principerna för prisbestämningen än jag
fann erforderlig vid framläggandet av det ursprungliga lagförslaget.
Örn riktlinjen för prispolitiken, såsom jag i annat sammanhang förordat,
angives vara att förhindra prisstegringar utöver den nivå, som betingas av
ökad varuknapphet vid oförändrad köpkraft, betyder detta för de olika varuprisernas
del, att dessa vid reglering genom överenskommelse eller normalprissättning
i princip böra, med beaktande av efterfrågans utveckling, fastställas
i relation till återanskaffningskostnaderna. Vid bedömningen av dessa
kostnader får man bortse från tillfälliga eller individuella fluktuationer och
även i övrigt utgå från läget sådant det framstår ur hela folkhushållets synpunkt.
Härav betingas vissa avvikelser från det sätt på vilket motsvarande
prissättningsregel vanligen tillämpas inom näringslivet. Detta gäller för de
fall, då återanskafDungen för olika kvantiteter av en vara fortsättningsvis
måste ske till vitt skilda priser, vare sig detta beror på att utbudet grundar
sig på tillförsel från olika länder med olika prisnivåer eller förklaras av att
vid inhemsk produktion kostnaderna gestalta sig väsentligt olika för olika
företag. Vidare kunna undantag från huvudregeln på kort sikt av prispolitiska
skäl ifrågakomma i de fall, då avsevärda lager finnas, inköpta till priser
som väsentligt skilja sig från återanskaffningskostnaderna.
Då varuutbudet täckes genom tillförsel från utländska marknader med
olika prisnivåer, erbjuder en prisreglering genom överenskommelse om ett
genomsnittspris den bästa utvägen; normalpriserna ha i detta fall knappast
någon uppgift att fylla.
När den inhemska produktionen av den reglerade varan sker till väsentligt
skilda kostnader, kan prisreglering genom överenskommelse tänkas ifrågakomma,
men om prissättningen före kriget varit enhetlig, synes det lämpligast
att fastställa normalpris. Detta pris torde tillsvidare i regel böra bestämmas
genom omräkning av förkrigspriset med hänsyn till ändrade rörliga
kostnader ehuru med noggrant beaktande av att varutillförseln erhåller nödig
stimulans och balansen på varumarknaden upprätthålles.
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
37
Vad slutligen beträffar läget, när till billigare priser inköpta lager finnas
och prispolitiska skäl göra det angeläget att utnyttja de möjligheter till ett
modererande inflytande på prisstegringen, som lagren erbjuda, kan normalprissättning
ifrågakomma, om en prisreglering genom överenskommelse ej
anses lämpligen böra genomföras. Normalprisen böra i så fall fastställas så,
att skälig vinst kan erhållas på inneliggande lager, samt justeras uppåt i den
män lagren förnyats till högre kostnader. Vid en sådan prissättning har
man att räkna med att normalpriserna i åtskilliga fall överskridas med åberopande
av en ogynnsam lagersituation.
Vad jag här anfört tar närmast sikte på varuhandeln men kan analogivis
tillämpas även för produktionen.
Med här angivna utgångspunkter för normalprissättningen och om man
bortser från den senast berörda grunden till avvikelser från normalpriserna,
har man — för den tid man nu har att ta i betraktande •—- att räkna med
överskridanden väsentligen inom de erfarenhetsmässigt kända marginaler,
som betingas av transportkostnadernas lokala växlingar och liknande objektivt
bestämbara faktorer. Förutsättningarna för åtal torde därför i regel vara
relativt lätta att klarlägga för näringsidkare och myndigheter, varav följer
både att behovet av processuellt förfarande bör bli relativt begränsat och att,
när åtal sker, anledning finnes att behandla målet i den av lagrådet föreslagna
formen.
Med avseende å den förordade normalprissättningens inflytande på produktionen
må till slut framhållas, att rationaliseringsmotivet ej borttages, enär
ett förbilligande av produktionen ger mot kostnadssänkningen svarande vinstmöjligheter.
Inom en prisreglerande sammanslutning av här ifrågasatt art
kan vidare det gemensamma intresset antagas gå i riktning mot ett eliminerande
av svaga driftsenheter och alltså icke, såsom inom karteller bildade i
prisstödjande syfte kan vara fallet, avse upprätthållandet av dessa enheter;
det får dock å andra sidan ej förbises, att samhällsintresset kan tala för upprätthållandet
av produktionen av en viss förnödenhet utan nyinvesteringar.
En annan synpunkt av vikt i detta sammanhang är att den fria konkurrensen
vid allmänt stigande priser ej som eljest kan väntas leda till en nedpressning
av kostnader och priser.
Efter anmälan av förevarande ärende den 14 oktober 1939 har den danska
prisövervakningen erhållit en i detalj utformad rättslig reglering. En redogörelse
för det danska systemet torde såsom bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet.
1 Efter nämnda tidpunkt ha vidare handelskamrarna i riket frivilligt
påtagit sig vissa kontrolluppgifter motsvarande dem, som olika näringsorganisationer
enligt den av mig tidigare lämnade översikten utöva.
1 Denna framställning har fogats såsom bilaga B till propositionen.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
Föredraganden hemställer härefter,
dels att det i enlighet med vad sålunda anförts ändrade lagförslaget måtte,
jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande,
dels ock att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att samtycka till att
Kungl. Maj:t efter utfärdande av lag i ämnet meddelar sådant förordnande,
som i lagen 1 § avses, att gälla tills vidare.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Jöran Fischer.
Kungl. Maj.ts proposition nr 58.
39
Bilaga A.
P. M.
angående statliga prisregleringar i Norge, Schweiz och Holland.
Norge.
I Norge har man sedan flera år tillbaka en priskontroll, vars rättsliga
grundval är den s. k. »Trustloven» (av 1926; senast ändrad 1938). Kontrollen
utövas av det s. k. trustkontrollrådet och dess administrativa organ,
kontrollkontoret. Kontrollens väsentliga syfte torde kunna angivas vara att
öva tillsyn över att konkurrensreglerande åtgärder inom näringslivet icke
leda till missbruk ävensom att i övrigt begränsa och omgestalta dessa åtgärder,
så att de komma att tjäna icke blott de deltagande parternas utan
även samhällets intressen.
Enligt Trustlovens § 13 är det förbjudet att vid utövande av näringsverksamhet
taga eller begära priser eller vederlag, som kunna anses såsom
otillbörliga, ävensom att i övrigt betinga sig otillbörliga villkor vid köp eller
försäljning.
Enligt § 14 av samma lag kan kontrollrådet, därest det finner, att truster
eller trustliknande sammanslutningar eller därmed jämnställda företag betinga
sig oskäligt högt eller lågt pris etc., meddela bestämmelser, som rådet
finner nödvändiga för att undanröja detta förhållande. Detsamma gäller,
om rådet finner, att det eljest inom en näring tillämpas oskäliga priser
etc., och rådet tillika finner, att konkurrensen inom ifrågavarande bransch
icke är tillräckligt effektiv eller icke försiggår på sådant sätt, att den kan
antagas komma att eliminera ifrågavarande missförhållande.
Enligt § 15 i Trustloven skall envar, som tillsaluhåller varor till förbrukare,
så långt det är praktiskt möjligt antingen prismärka själva varorna
eller ha försäljningsprisen uppsatta på en i ögonen fallande plats inom försäljningslokalen.
Genom ett provisoriskt beslut av den 1/9 1939 utfärdades närmare bestämmelser
angående reglering av priser och förtjänster. Därigenom förbjöds
att under tiden i o. m. den % 1939 utan samtycke av trustkontrollkontoret
höja priset på någon vara eller betinga sig högre vederlag för någon prestation
än som tillämpades den sl/8 1939.
I övrigt innehöll nämnda provisoriska beslut ett bemyndigande för trustkontrollrådet
att på förslag av kontrollkontoret meddela sådana bestämmelser
till reglering av priser, förtjänster eller handelsvillkor, som de inträffade
krisförhållandena gåvo anledning till. Rådet bemyndigades även
att utfärda förbud mot att hålla tillbaka varor från den allmänna omsättningen.
I varje kommun skall vidare finnas en kontrollnämnd med uppgift att
övervaka efterlevnaden av det provisoriska beslutet och av de bestämmelser,
som med stöd därav utfärdas. I en kungörelse av justitiedepartementet
den 2U 1939 meddelas närmare föreskrifter örn dessa kommunala
kontrollnämnder.
Enligt § 7 i det provisoriska beslutet förpliktades envar att lämna kontrollmyndigheterna
de upplysningar om priser, omsättning och andra för
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
hållanden, som krävas för fullgörandet av kontrollmyndigheternas åligganden.
Kontrollmyndigheterna kunna likaså besiktiga varor och varalokaler.
För överträdelse av det provisoriska beslutet eller bestämmelser, som
meddelas med stöd därav, stadgas i § 8 straff: böter intill 100,000 kr. eller
fängelse upp till 3 månader eller bådadera. Företages den straffbara gärningen
under utövande av näringsverksamhet, kan rätten att driva denna
fråndömas den skyldige för alltid eller för en tid av upp till 5 år.
Det provisoriska beslutet förlängdes sedermera genom ett nytt beslut av
den 9/9 1939, vilket emellertid även det uttryckligen angavs vara av rent tillfällig
karaktär.
Det visade sig givetvis även i Norge omöjligt att för längre lid generellt
fastlåsa de priser, som gällde omedelbart före krigsutbrottet. I en skrivelse
till justitiedepartementet erinrade kontrolldirektören örn detta förhållande
och fortsatte: Den extraordinära prisregleringen torde i fortsättningen böra
uppbyggas efter andra riktlinjer med möjlighet till revision av priserna i
den utsträckning, som är nödvändig för att säkerställa ny import och för
att hålla produktionen uppe. Enligt kontrolldirektörens mening vore det
med hänsyn härtill önskligt att få till stånd det bästa möjliga samarbete
med näringsorganisationerna. Som ett led i ett dylikt samarbete hade trustkontrollen
inlett förhandlingar med åtskilliga organisationer för åvägabringande
av branschvis fastställda (lokala eller riksgiltiga) prisnoteringar
genom särskilda, av kontrollmyndigheterna godkända utskott. Dessa noteringar
avsåges bliva bindande för alla företag inom noteringsdistriktet, och
överträdelse av noteringarna skulle kriminaliseras. Till de olika noteringsutskotten
skulle med andra ord delegeras befogenheten att fastställa bestämmelser
av lagstiftningskaraktär. Därvid vore det självfallet nödvändigt att
genom en särskild lagstiftning regelbinda utskottens organisation och verksamhet.
I sin skrivelse framhöll kontrolldirektören vidare, att det icke längre
vore försvarligt att i oförändrat skick upprätthålla de dittillsvarande provisoriska
förbuden mot prishöjningar. I ett stort antal branscher vore förhållandet
det, att importörerna hade sålt ut sina varulager och att de nya
varor, som de fått in, betingade väsentligt högre priser. På samma sätt hade
många industriföretag förbrukat sina tidigare inköpta råvarulager och nödgats
övergå till senare förvärvade, dyrare råvaror. Kontrollkontoret hade i
vissa fall lättat på prishöjningsförbudet genom att begagna sin dispensrätt.
Det vöre dock icke möjligt att fortsätta på denna väg och in casa avgöra
varje särskild ansökan örn rätt att höja priserna.
Under åberopande av vad nu anförts framlade kontrolldirektören ett förslag
till prisföreskrifter, som skulle tillmötesgå de mest trängande behoven
av lättnader. Därjämte upptog detsamma vissa stadganden, som riktade
sig mot olika slag av missbruk inom varuomsättningen. Föreskrifterna
herde få allenast temporär karaktär. Så snart bestämdare riktlinjer kunnat
uppdrivas för de branschvis organiserade prisnoteringarna, ämnade kontrollkontoret
ånyo upptaga spörsmålet örn generella prisföreskrifter till övervägande.
Genom en förordning av den 22 september 1939 utbyggdes den rättsliga
grundvalen för den av kriget nödvändiggjorda extraordinära prisregleringen.
Särskilt meddelar förordningen närmare bestämmelser i vissa med priskontrollen
sammanhängande kompetensfrågor; bland annat överföres högsta
uppsikten över kontrollen till justitiedepartementet. Samma dag utfärdade
nämnda departement i anledning av kontrolldirektörens förslag en kungörelse
med nya provisoriska föreskrifter örn priser etc. Av dess stadganden
må följande återges:
§ 1 inskärper, att prisnoteringar för varor eller tjänster, fastställda av
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
41
sammanslutningar eller grupper av näringsidkare, vilka sirö anmälningspliktiga
i förhållande till trustkontrollkontoret, icke må tillsvidare höjas utan
samtycke av kontroiikontoret. Så länge sådant samtycke icke givits, skola
de noteringar, som gällde den 31 augusti 1939, alltjämt tillämpas. Vad nu
sagts skall ock gälla prisnoteringar, som fastställas av sådant utskott, vilket
upprättats eller godkänts av kontrollmyndigheterna.
§ 2 inskärper, att det är förbjudet för envar, vilken inom noteringsdistriktet
driver näringsverksamhet, att överskrida noteringspriserna; detta
gäller oavsett örn vederbörande är medlem av sammanslutning eller icke.
Å andra sidan skola företagen lia rätt att beräkna noteringspriserna, oavsett
vilka omkostnader företagen ha.
§ 3 meddelar bestämmelser örn priser för varor och tjänster, vilka icke
regleras genom prisnotering. I princip gäller här, att det är förbjudet att
utan samtycke av kontrollkontoret debitera högre priser än som i vederbörande
distrikt tillämpades den 31 augusti 1939. Härifrån göras dock följande
undantag:
a) Importörer, som inköpt varor efter den 31 augusti 1939 må höja sina
försäljningspriser, därest importpriserna under tiden ökats. Försäljningen
må dock icke vara större än som svarar mot de stegrade importpriserna.
Den må vidare gälla allenast varor, som inköpts till de högre priserna och
tillämpas först sedan importörerna sålt ut sitt lager av billigare varor av
samma slag. På ansökning av branschsammanslutningar må kontrollkontoret
meddela tillstånd till importörerna att fastställa ett för de äldre och de
nyare lagren enhetligt genomsnittspris.
b) Inhemska producenter må förhöja sina försäljningspriser, därest produktionskostnaderna
ökats genom uppgång i råvarupriserna sedan den 31
augusti 1939. Ökningen må dock icke vara större än som svarar mot de
ökade råvarupriserna. Den må vidare tillämpas allenast i fråga örn de varor,
som framställas med de dyrare råmaterielen och må sättas i kraft, först
sedan producentens förråd av billigare råvaror förbrukats, och företagaren
sålt ut sin behållning av de till billigare kostnader producerade varor av
samma slag. Kontrollkontoret må dock även i detta fall fastställa ett genomsnittspris
för de billigare och dyrare produkterna.
c) Handlande eller andra näringsidkare, som efter den 31 augusti 1939
inköpt varor för återförsäljning till priser, som lagligen förhöjts i förhållande
till noteringen den 31 augusti 1939, må tillsvidare öka sina försäljningspriser.
Stegringen må dock ske endast för de varor, som inköpts till
de högre priserna och må tillämpas först efter det vederbörande sålt ut
sitt lager av billigare varor av samma slag. Att märka är, att föreskrifterna
i detta fall icke omnämna någon rätt för kontrollkontoret att fastställa
genomsnittspriser.
Slutligen stadgar § 3, att ökning av ordinarie omkostnader eller andra
kostnader än som i det föregående omförmälts, icke ger rätt till förhöjning
av salupriserna utan särskilt samtycke av kontrollkontoret.
§ 4 föreskriver skyldighet att göra anmälan om prisförhöjningar enligt
§ 3. Sådan anmälan skall avgivas senast dagen före höjningens ikraftträdande
och i regel ske till vederbörande branschsaminanslutning. Finner
sammanslutningen, att prisökningen icke är tillräckligt grundad, skall den
hemställa till näringsidkaren att upphäva eller reducera ökningen. Under
alla förhållanden skall i sådant fall anmälan strax vidarebefordras till kontrollkontoret
med upplysning örn sammanslutningens ståndpunkt. Kontrollkontoret
äger befogenhet att besluta om upphävande av eller ändring
i prisförhöjningen enligt § 3.
§ 5 meddelar förbud mot onödig mellanhandel.
§ 6 förbjuder återhållande av varor från den allmänna omsättningen.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
§ 7 förbjuder oskäliga handelsvillkor och åtgärder i avsikt att kringgå
föreskrifterna.
§ 8 stadgar rätt för kontrollkontoret att meddela dispenser från förevarande
föreskrifter.
I straffbestämmelserna har slutligen vidtagits den ändringen i förhållande
till den provisoriska författningen av den 1 september, att förbud mot utövande
av näringsverksamhet ej må ådömas för all framtid utan endast för
viss tid, en vecka t. o. m. fem år. Därjämte stadgas, att försök straffas såsom
fullbordat brott.
Schweiz.
De statliga prisreglerande åtgärder, vilka vidtagits i Schweiz, äro av
särskilt intresse med hänsyn till att den schweiziska förbundsförfattningen
av 1874 torde vara den enda, vilken uttryckligen fastslår handels- och näringsfrihetens
princip.
Långtgående intrång i detta system vidtogs för första gången under 1914—
18 års världskrig, men flertalet av de då vidtagna åtgärderna avvecklades
efter fredsslutet. Under inflytande av den senaste världsekonomiska depressionen,
vilken nådde Schweiz år 1931, framtvingades nya ingrepp i
näringsfriheten och icke minst på prisbildningens område. Den höga
schweiziska pris-, produktionskostnads- och lönenivån betraktades nämligen
såsom ett betänkligt hinder för den schweiziska produktionens anpassning
till den nya sänkta prisnivån på världsmarknaden. Örn icke den
schweiziska exportindustrien skulle alldeles lamslås, krävde den valutapolitik,
som förbundsrådet fullföljde och som gick ut pä fasthållandet vid den
gamla guldpariteten, ovillkorligen genomförandet av betydande prissänkningar
inom landet. Inom ekonomidepartementet hade för övervakandet av
verkningarna i prishänseende av de importbegränsande åtgärder, vartill
krisen tvingat, inrättats en särskild kontrollmyndighet. Denna erhöll från
och med år 1932 i uppdrag att söka på frivillighetens väg åstadkomma en
anpassning av varupriserna. Dess arbete understöddes genom offentliga
deklarationer från förbundsrådets sida, vari hänvisades till nödvändigheten
av en prisutjämning. I brist på rättsliga sanktioner kröntes emellertid priskontrollens
bemödanden endast i mindre utsträckning med framgång. Detta
föranledde förbundsrådet att i mars 1935 förelägga parlamentet ett brådskande
lagförslag örn inrättande av en statlig prisövervakning. Förslaget,
som gav anledning till en utdragen politisk debatt, antogs först mer än ett
år senare i förändrad form av parlamentet. Enligt det åsyftade förbundsbeslutet
av den 20 juni 1936 angående övervakning av varupriserna skulle
prisbildningen på sådana varor, vars produktion, in- och utförsel eller omsättning
inom landet reglerades genom av krisläget betingade nödfallsåtgärder
vara underkastad en statlig övervakning. Därjämte befullmäktigades
förbundsrådet att genomföra en prisövervakning även med avseende å sådana
varor, beträffande vilka den fria prisbildningen inskränktes genom
andra slag av statliga stödåtgärder eller otillbörligen inskränktes genom sammanslutningar
eller kartellavtal. Slutligen befullmäktigades förbundsrådet
att i fall av behov fastställa prisföreskrifter och träffa åtgärder för dessas
genomförande.
Kort härefter förändrades situationen radikalt genom devalveringen av
schweizerfrancen den 27 september 1936. Detta beslut föranleddes icke minst
därav, att den sänkning av omkostnader och priser, som allt sedan 1931
framstått såsom önskvärd, icke kunnat genomföras i åsyftad utsträckning.
Valutadevalverängen blev därför det medel, genom vilket anpassningen av
den inhemska kostnads- och prisnivån i förhållande till den utländska skulle
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
43
genomföras. Det ansågs emellertid samtidigt nödvändigt att förhindra, att
den genom devalveringen ökade schweiziska konkurrenskraften på utlandet
skulle tagas till intäkt för inhemska pris-, löne- och kostnadsstegringar. För
att avvärja en stegring av levnadskostnaderna och underlätta näringslivets
anpassning till de genom valutanedskrivningen skapade förändrade förhållandena
utfärdades därför den 27 september 1936 ett förbundsrådsbeslut
angående utomordentliga åtgärder med avseende å levnadskostnaderna; därigenom
befullmäktigades ekonomidepartementet att meddela föreskrifter rörande
varupriser, hotelltariffer, elektricitets- och gasverkstaxor, hyror och
arrenden etc. ävensom att vidtaga alla åtgärder, som betingades av denna
uppgift. Samma dag utfärdade ekonomidepartementet en kungörelse, varigenom
en generell prisövervakning infördes, varjämte varje förhöjning av
varupriser, tariffsatser, taxor, hyror och arrendeavgifter från och med den
28 september 1936 gjordes beroende av särskilt tillstånd. Förbudet mot prishöjningen
understöddes genom straffbud och förvaltningsrättsliga sanktioner
liksom även av vissa civilrättsliga påföljder för överträdelse.
Anknytningen till prisläget å världsmarknaden uppnåddes nästan fullständigt
genom nedsättningen av schweizerfrancens värde. Det lyckades även
myndigheterna att med hjälp av den rigoröra prispolitiken i stor utsträckning
hålla tillbaka en höjning av levnadskostnaderna. I anledning av denna utveckling
kunde redan under sista kvartalet 1937 prisföreskrifterna uppmjukas,
varvid framför allt förbudet mot prishöjningar utan särskilt tillstånd
i flertalet fall upphävdes; det bibehölls väsentligen endast för hotell- och
restaurangpriserna, för elektricitetstaxor samt för hyres- och arrendeavgifter.
Ekonomidepartementet förbehöll sig dock att allt fortfarande även för övriga
varors och taxors vidkommande vid förekommande behov återuppliva kravet
på särskilt tillstånd för förhöjningar och att korrigera sådana stegringar,
som syntes departementet opåkallade.
Såsom en sammanfattning av översikten över det priskontrollsystem, som
existerade i Schweiz omedelbart före krigsutbrottet i september i år, må
främst framhållas dess dualistiska drag: Å ena sidan märkes den priskoniroll,
vartill grunden lagts redan 1931 och vars rättsliga reglering återfinnes i det
förut omförmälda förbundsbeslutet av den 20 juni 1936; denna priskontroll
har betecknats såsom den ordinarie kontrollen. Den äger direkt samband
med de importbegränsande åtgärderna inom den schweiziska handelspolitiken,
och den avser en kontroll över priserna å vissa bestämda varugrupper
i syfte att förhindra, att priserna på dessa varor på grund av de protektionistiska
ingripandena drivas otillbörligt i höjden. — Å andra sidan märkes
den s. k. extraordinarie priskontrollen, härrörande från valutadevalveringen
och med syfte att generellt förhindra en sådan prisstegring, som skulle resultera
i ökade levnadskostnader.
Båda slagen av priskontroll omhänderhades av ekonomidepartementet. Såsom
rådgivande organ vid dess sida turnros dels en, f. ö. redan 1936 konstituerad,
prisbildningskommission, dels ock en nybildad priskontrollkommission.
Genomförandet av såväl den ordinarie som den extraordinarie prisövervakningen
var överlåtet på ett särskilt förvaltningsorgan, det s. k. »Preiskontrollstelle».
Detta var utrustat med förvaltningsrättsliga befogenheter och fastställde
på ett förbindande sätt exempelvis örn en av ekonomidepartemeniet
utfärdad prisföreskrift hade överträtts eller kringgåtts. Dess beslut ägde
full rättskraft och voro exigibla. Mot dem kunde besvär anföras hos ekonomidepartementet,
vilket var sista instans såvitt gällde den extraordinarie
priskontrollen, under det att ifråga örn den ordinarie kontrollen möjlighet
förelåg till fullföljd upp till förbundsrådet.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
För fullgörande av prisövervakningen kunde departementet och »Preiskontrollstelle»
anlita andra såväl federala som kantonala myndigheter. För
genomförandet av den extraordinarie priskontrollen hade kantonerna inrättat
särskilda lokala organ, ett slags kantonala »Preiskontrollstellen». Skyldigheten
att medverka till priskontrollen sträckte sig emellertid icke blott till
myndigheter utan ålåg även de s. k. intresseföreningarna, d. v. s. de privaträttsligt
organiserade producent- och distribuentsammanslutningarna.
För realiserandet av nu berörda priskontroll stodo två vägar till myndigheternas
förfogande, nämligen antingen att själva fastställa priserna eller
också att övervaka prisutvecklingen och försöka att på förhandlingsväg påverka
de enskilda företagens prisbildning. Örn den senare metoden uttalas
i ett offentligt utlåtande, att den kräver mera tid och tålamod men bättre
svarar emot den demokratiska schweiziska grundåskådningen. Därför har
man i Schweiz också principiellt valt denna senare väg. Priskontrollen gestaltade
sig därför i första hand såsom en statlig uppsikt över prisförhållandena
och karakteriserades av de offentliga organens bemödanden att genom
förhandlingar förmå företagen att följa de grundsatser, som bestämde den
statliga prispolitiken. Förutsättningen för detta tillvägagångssätt var dock
å andra sidan den möjlighet till statliga ingripanden, vilken såsom ultima
ratio hela tiden stod till buds.
När den europeiska krisen innevarande höst ånyo inträdde i ett akut
skede, och krigsutbrottet ställde de schweiziska statsorganen inför nödvändigheten
att inskrida mot prisstegringstendenser, kunde de erforderliga ingreppen
direkt anknyta till det i det föregående skildrade, redan existerande
prisövervakningssystemet. Den 1 september 1939 utfärdades ett förbundsrådsbeslut
beträffande levnadskostnader och skydd för den reguljära varuförsörjningen,
vilket väsentligen byggde på det tidigare förbundsrådsbeslutet
av den 27 september 1936. 1939 års förbundsrådsbeslut innefattar en fullmakt
för ekonomidepartementet att för undvikande av en orättfärdig höjning
av levnadskostnaderna och för dessas anpassning till det nya ekonomiska
läget samt för skyddande av den reguljära varuförsörjningen dels meddela
bestämmelser angående varupriser, hyres- och arrendeersättningar ävensom
alla slag av tariffsatser med undantag för sådana inom offentligt koncessionerade
transportföretag, dels ock vidtaga erforderliga åtgärder för reglerande
av den allmänna varuförsörjningen, särskilt genom förhindrande
av hamstring, ocker, spekulations- och kedjeaffärer, varvid örn så erfordras
beslag och konfiskation av varor finge vidtagas.
Med stöd av denna fullmakt utfärdade ekonomidepartementet den 2 september
1939 kungörelse i ämnet, varigenom varje förhöjning av varupriser
etc. över det läge, som de intagit den 31 augusti, från och med den 4
september gjordes beroende av särskilt tillstånd.
Genom samma kungörelse förbjödos särskilt följande handlingar:
a) att inom landet begära eller godtaga ersättningar, vilka skulle innebära
en med hänsyn till sedvanliga självkostnader och det allmänna ekonomiska
läget oskälig vinst; undantagna äro exportaffärer;
b) delaktighet i avtal, som åsyfta uppnående av dylik vinst;
c) att undanhålla varor, som äro avsedda för inhemsk förbrukning eller
att medverka därtill, ävensom att förhindra eller försvåra den reguljära
varuförsörjningen, exempelvis genom innehållande av varor, uppköp av varor
inom landet, lagring av inhemska varor, allt över det normala löpande
behovet;
d) försäljning av varor genom personer eller firmor, vilka icke förfoga
över ifrågavarande artiklar (undantag göres dock för normala börsaffärer).
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
45
I en särskild paragraf stadgas vidare skyldighet för detaljhandlare inom
livsmedels- och beklädnadsbranscherna att anslå pris-, kvalitets- och ursprungsuppgifter.
Slutligen stadgas straff och andra sanktioner.
Holland.
Sedan Holland i september 1936 frånträtt guldstandarden, utfärdades en
lag, varigenom regeringen erhöll speciella och temporära fullmakter att bekämpa
en prisstegring. Däri stadgades bl. a. en rätt för vederbörande fackministerier
att fastställa maximipriser vid försäljning av varor inom såväl
gross- som detaljhandeln ävensom för hyror och vissa tjänster. I den mån
inga maximipriser fastställdes, förbjöds förhöjning av priser. De kommunala
myndigheterna befullmäktigades vidare att i de fall då anledning till
misstanke om överträdelse av lagen förelåg, beslagtaga de varor överträdelsen
avsåge.
Uttryckligen stadgades, att arbetslöner icke folie inunder lagens bestämmelser.
Ifrågavarande lag hade i huvudsak förebyggande betydelse. I de flesta
fall räckte en varning från de kommunala myndigheterna av innebörd, att
de ämnade göra bruk av sina befogenheter att förhindra prishöjning. Med
stöd av lagen meddelades särskilda föreskrifter, vari bland annat stadgades,
att ingångna kontrakt skulle fullföljas ävensom att återförsäljare icke
finge höja varupriserna mer än som betingades av de prisökningar, som
vidtagits av deras leverantörer.
Nu nämnda lagstiftning utlöpte den 1 mars 1937. I samband med septemberkrisen
1938 utfärdades emellertid en särskild prisstegringslag, vilken
innehöll bestämmelser örn maximipriser för varor och tjänster, som nära
anslöto sig till bestämmelserna i den nyssnämnda lagstiftningen av år 1936.
Den nya lagstiftningen innefattade liksom den äldre även stadganden örn
beslagsrätt m. m.
Med ledning av de erfarenheter, som vunnits under de kritiska dagarna
i fjol, underkastades 1938 års prisstegringslag sedermera, i början av detta
år, en revision. Därvid tillädes bland annat ett uttryckligt förbud mot
uppsamlande av förråd i händelse av krig, medan däremot uppsamlandet
av förråd i fredstid icke betraktades såsom illojal handling, även örn förråden
skulle vara jämförelsevis stora. Privata upplag, som före förbudets
ikraftträdande uppsamlats för förbrukares eget behov, skulle ej drabbas
av beslag. Beträffande grundsatserna för prissättningen avser den nya lagen
att på två olika vägar begränsa stegringen av ersättningarna för varor
och tjänster, nämligen å ena sidan genom införande av absoluta maximipriser
och å andra sidan genom fastställande av vissa procentsatser, varmed
tidigare priser maximalt få överskridas.
Handelsministern har sedermera, efter krigsutbrottet, fastställt, att varje
höjning av priserna över den i augusti gällande nivån betraktas som prisspekulation,
försåvitt den icke kan motiveras med en dokumenterad höjning
av självkostnadspriset. För att kontrollera detta förbud företagas såväl
polisundersökningar som regleringar av varumarknaden, bland annat i
form av maximiprispåbud. Dessa prisregleringar hänföra sig naturligtvis
först och främst til! nu existerande förråd. Vid senare införsel av varor
måste hänsyn tagas till den under tiden inträffade stegringen av priserna
på världsmarknaden liksom till den betydande höjningen av fraktsatserna.
En viss stegring av de inhemska priserna förutses alltså bliva oundviklig,
örn icke en reaktion inträder på marknaden för de stora världsartikiarna.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
Bilaga B.
P. M.
angående statliga prisregleringsåtgärder i Danmark,
I Danmark möjliggör lagen om prisavtal av den 18 maj 1937 en statlig reglering
av privata prisöverenskommelser. Lagens tillkomst bör ses mot bakgrunden
av den starka tillväxten av näringslivets sammanslutningar, vilken
främst kan ledas tillbaka på valutacentralens konkurrensbegränsande verksamhet.
Som närmaste föregångare till lagen äro att betrakta dels den prisavtalslag
som 1931 på försök infördes men som icke synes haft någon
praktisk betydelse, dels och framför allt valutalagens bestämmelser om prismissbruk.
Huvudstadgandet i 1937 års lag återfinnes i dess § 9, enligt vilken överenskommelser
och bestämmelser angående pris-, produktions-, omsättnings- eller
transportförhållanden förbjudas, försåvitt dylika avtal, överenskommelser
eller bestämmelser medföra eller kunna förväntas medföra »urimelige Priser»
eller andra ur samhällssynpunkt oskäliga inskränkningar i den fria förvärvsverksamheten;
särskilt nämnes utnyttjandet av varuknapphet o. dyl.
Utanför lagen falla löne- och arbetsförhållanden ävensom sådan verksamhet,
beträffande vilken prissättningen är föremål för offentlig reglering. För
kontrollens genomförande har skapats ett nytt organ, kontrollrådet, bestående
av 9 medlemmar; till rådet är anknutet ett sekretariat. Till kontrollrådet
skola enligt lagens § 8 anmälas överenskommelser eller bestämmelser,
som med avseende å pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden
träffas eller utfärdas av enskilda företag eller sammanslutningar inom
näringslivet, försåvitt överenskommelserna eller bestämmelserna kunna utöva
ett avgörande inflytande på angivna slag av förhållanden inom landet
i dess helhet eller inom särskilda delar av landet, och under förutsättning
tillika att fri prissättning eller fri konkurrens inom ifrågavarande område
därigenom uteslutes eller väsentligen begränsas. Anmälningarna registreras
av kontrollrådet, som därjämte har en vittgående befogenhet att infordra
upplysningar och att verkställa räkenskapsgranskning etc.
Finner kontrollrådet efter utförd undersökning, att en överenskommelse
medfört antingen orimligt höga priser eller annat i lagen förbjudet förhållande,
är rådet pliktigt att söka undanröja missförhållandet på förhandlingsvägen
eller genom påbud härom. En föreskrift av sistnämnda slag från rådets
sida är bindande, såframt icke talan däremot anställes inför domstol
inom 4 veckor.
Om syftet med 1937 års lagstiftning har uttalats, att denna icke avser att
bekämpa prisöverenskommelser i och för sig utan allenast obilliga sådana.
Det torde böra understrykas, att lagen förbjuder icke allenast överenskommelser,
som faktiskt medfört orimliga priser, utan även avtal, vilka kunna
förmodas orsaka dylika priser. Detta stadgande har underlättat kontrollrådets
arbete, i det att bevis icke fordras för att ett orimligt pris faktiskt tagits,
utan det är tillräckligt för lagens tillämplighet, att sådana åtgärder finnas
vara vidtagna, som kunna förväntas leda till orimliga priser.
På grund av de speciella förutsättningarna för prisavtalslagens tillämplighet
voro myndigheterna redan innan krigsutbrottet i september i år på det
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
47
klara med, att lagen icke erbjöd ett tillräckligt effektivt instrument för bemästrande
av sådana prisrörelser, som voro att förvänta vid krig eller krigsfara.
De med hänsyn till den nya situationen mest trängande föreskrifterna
meddelades omedelbart efter krigsutbrottet genom en den 2 september 1939
utfärdad »Lov om ekstraordinsere Foranstaltninger til Sikring av Landets
Försurning med nodvendige Varor m. v.» Med stöd av denna lag utfärdades
den 3 september 1939 en kungörelse angående förbud mot extraordinära uppköp
av varor och mot extraordinära förhöjningar av varupriserna. De
viktigaste bestämmelserna i denna kungörelse voro dels ett förbud mot privata
inköp av varor i större kvantiteter än för normal förbrukning och mot
uppköp av handelsidkare på den inhemska marknaden av större varukvantiteter
än för normal lagerhållning (»hamstring»), dels ock ett förbud mot
utnyttjande av det rådande läget till förhöjande av den procentuella vinstmarginalen
utöver den inom respektive bransch övliga (»varuocker»).
Av kungörelsens stadganden har i synnerhet förbudet mot varuocker föranlett
tolkningstvister. Handelsministeriet har emellertid fastslagit, att äldre
varulager, som inköpts till de billigare förkrigspriserna, icke må försäljas
till numera gällande högre dagspriser. I den mån som de äldre varulagren
däremot kompletteras med kvantiteter, som förvärvats till högre kostnader,
har ministeriet funnit det skäligt godtaga ett kalkylerat genomsnittspris.
# Kungörelsen den 3 september 1939 upphörde att gälla från och med den
23^ oktober 1939. I dess ställe har trätt en kungörelse av den 19 i samma
månad om varupriser m. in. Denna bygger i visst hänseende vidare på 1937
års prisavtalslag. Åt priskontrollrådet anförtros nämligen enligt kungörelsens
§ 14 uppgiften att följa prisutvecklingen inom landet. Prisgestaltande
befogenheter tilläggas kontrollrådet genom § 13, som skapar möjligheter
för rådet att efter förhandlingar med vederbörande branschorganisationer
eller andra sammanslutningar inom näringslivet fastställa skyldighet för
sammanslutningar eller enskilda företag att till kontrollrådet anmäla ifrågasatta
prishöjningar, såvitt dessa röra vissa angivna viktigare varor. Prisförhöjningarna
må icke, med mindre kontrollrådet ger särskilt tillstånd därtill,
träda i kraft tidigare än åtta dagar efter anmälningen. Därest kontrollrådet
finner nödvändigt att inleda undersökning eller förhandling om en
anmäld prisförhöjning, kan rådet besluta, att höjningen icke må träda i
kraft, innan undersökningen eller förhandlingarna slutförts. Efter avslutandet
av vidtagna undersökningar skall priskontrollrådet giva tillkänna, huruvida
höjningen enligt rådets åsikt strider mot de grundsatser för prissättningen,
varom stadgas.i annat sammanhang i kungörelsen. Har prisförhöjningen
verkställts i strid mot rådets mening, har rådet att överlämna saken
till vederbörande åklagarmyndighet för verkställande av åtal inför allmän
domstol. Med avseende å sådana varor, för vilka anmälningsplikt icke föreligger,
utövar rådet en efterföljande kontroll. Anmälningsplikt har hittills
föreskrivits för bland annat följande varor: mjölk, grädde, margarin, kaffe,
öl, bensin och petroleum, kol och köks, konstgödning, järn och kalk.
Den lokala prisuppsikten inom varje arnt utövas inom en eller flera prisnämnder.
Vid sidan av dessa stadganden till säkerställande av kontrollen över den
allmänna prisutvecklingen innehåller kungörelsen ett flertal föreskrifter med
avseende å principerna tor prissättningen. Såsom huvudstadgande i sistn5™.
n^a. hänseende är att betrakta bestämmelsen i § 7, enligt vilken vid
försäljning av varor priset icke må så beräknas, att det möjliggör en oskälig
konjunkturvinst eller en nettoförtjänst, som överstiger den inom branschen
vid försäljning av samma vara före den 3 september 1939 sedvanliga
procentuella nettoförtjänsten. Det förutsättes därvid, att den sedvanliga netto
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
förtjänsten före den 3 september 1939 var skälig. Vid prissättningen skall
ytterligare iakttagas, att netloförtjänsten icke till följd av ökning av varans
pris må uppgå till större belopp än den tidigare vid försäljning av motsvarande
kvantitet av varan sedvanliga absoluta nettoförtjänsten med tillägg, som
står i rimlig proportion till ökad risk oell inträffad stegring i landets allmänna
prisnivå. Av stadgandets avfattning följer, att det icke är uteslutet att lägga
dagspriset till grund för priskalkylerna, om nämligen detta beräkningssätt
icke leder till en oskälig konjunkturvinst eller en nettoförtjänst som är större
än den i förut angiven mening normala.
I en följande paragraf, § 8, ålägges näringsidkare skyldighet att styrka förhandenvaron
av sådana förhållanden, som berättiga till prishöjning. För
vissa varor, nämligen sådana, vilkas priser äro av allmänt intresse, stadgar
kungörelsen i § 1, att prisnoteringar skola till vägledning för såväl näringsidkarna
som för konsumenterna fastställas av en för ändamålet särskilt inrättad
prisnoteringskommitté. Denna består av en av handelsministern
efter samråd med jordbruksministern utnämnd ordförande, en representant
för priskontrollrådet samt ytterligare 11 medlemmar, som utnämnas av
handelsministern, varav 8 efter förslag av vissa angivna huvudorganisationer
inom näringslivet och på arbetsmarknaden. Avsikten är, att fyra ledamöter
av noteringskommittén, däribland ordföranden, skola representera
de fyra större politiska partierna. Det åligger nämnda kommitté enligt § 3
att verkställa noteringarna under hänsyntagande till marknadsförhållandena,
varibland särskilt nämnas importpriserna, samt, såvitt angår inom landet
producerade varor, produktionskostnaderna. Prisnoteringarna avses skola
tjäna till vägledning för den faktiska prissättningen på respektive varor. Avsikten
torde vidare vara att i stort sett begränsa prisnoteringarna till råvaror
och halvfabrikat, enär noteringssystemet i allmänhet förutsätter en viss
enhetlighet hos varorna och att dessa kunna åsättas ett gemensamt inköpspris.
För de fall, då så befinnes önskvärt, inrymmer kungörelsen en möjlighet
att i stället för prisnotering uppställa maximipris; med avseende å dessa ha
prisnoteringskommittén och priskontrollrådet emellertid allenast förslagsrätt.
I övrigt innehåller kungörelsen förbud mot kedjehandel (§ 9) ävensom
mot undanhållande av varor från den allmänna omsättningen, därest detta
sker i spekulativt syfte (§ 10). Möjligheter öppnas också att förbjuda frivilliga
auktioner (§ 11) och att inskrida mot vissa former av reklam, som
kunna förväntas ha prisstegrande effekt (g 12). Vidare stadgas (i 16 §)
skyldighet att tillhandahålla priskontrollrådet de upplysningar, som erfordras
för övervakningen av kungörelsens efterlevnad; rådet kan för detta ändamål
påfordra företeende av fakturor och annat material till klarläggande
av huruvida oberättigad eller oskälig prissättning eller annan överträdelse
av författningen föreligger. Kungörelsen upprepar och förtydligar slutligen
det redan i den tidigare författningen i ämnet meddelade förbudet mot
»hamstring» (§ 17). Köp eiler försäljning av varor, som sker i strid mot bestämmelserna
i kungörelsen eller mot föreskrifter, givna med stöd av densamma,
föranleder de straffpåföljder, som stadgas i den förut omförmälda
lagen av den 2 september 1939. Straffet är böter 50—50,000 kronor eller
fängelse upp till två år.
Genom nu berörda danska lagstiftning har den rättsliga grundvalen lagts
för en prisreglering, som i vissa betydelsefulla hänseenden företer likheter
med det till lagrådet den 14 oktober 1939 remitterade svenska förslaget till
prisregleringslag men som åter i andra avseenden skiljer sig från detta.
I fråga om skiljaktigheterna märkes främst, att det svenska lagförslaget
Kungl. Majds proposition nr 58.
49
icke uppvisar någon motsvarighet till det generella danska förbudet mot
otillbörliga prisförhöjningar (kungörelsen den 19 oktober 1939 § 7), som
synes binda prisbildningen inom väsentligt snävare gränser än en normalprisfixering.
—- Huvudbestämmelserna i det svenska förslaget innehållas i
dess 2 § och avse dels en möjlighet till organisering av marknaden och en nyetableringsspärr,
dels viss uppgiftsskyldighet och dels möjlighet att föreskriva
s. k. normalpriser. I den danska kungörelsen saknas den i det svenska
förslaget upptagna möjligheten att såsom villkor för rätten att driva handel
med viss förnödenhet uppställa krav på medlemskap av viss sammanslutning;
med tanke på organisationssystemets utbyggnad i Danmark kan
dock nämnda föreskrift anses lia en rättsligt vittgående motsvarighet i stadgandet
i § 13 av den danska kungörelsen, vilket stadgande åsyftar genomförandet
— med möjligheten till domstolsprövning i bakgrunden — av överenskommelser
med vederbörande branscher angående prissättningen å vissa viktigare
varor. Såsom en parallell till både sammanslutningsföreskriften och
nyetableringsspärren i det svenska förslaget kan betraktas det danska förbudet
mot kedjehandel i § 10. Med avseende å uppgiftspliktens omfattning
torde det svenska lagförslaget och den danska kungörelsen i stort sett sträcka
sig lika långt. Vad slutligen beträffar det svenska förslagets bestämmelser
om normalpris, lia dessa en reell om än ej formell motsvarighet i reglerna
örn vägledande prisnoteringar för vissa viktigare varor i den danska
kungörelsen. Den olikheten föreligger, att medan obefogat överskridande
av normalpris enligt det svenska förslaget icke medför annan påföljd än
förverkande av skillnaden mellan normalpriset (respektive skäligt högre pris)
och den faktiskt tagna ersättningen, är avvikelse från prisnoteringen som
innefattar överträdelse av den danska författningens allmänna förbud mot
oskälig prissättning enligt samma författning underkastad straff.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 19.W.
I samt. Nr 58.
4