Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

1

Nr 56.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående ställande av
statlig garanti för täckande av vissa kostnader för vedproduktionen
m. m.; given Stockholms slott den 14
oktober 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
14 oktober 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp:

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har i en till jordbruksdepartementet
den 25 september 1939 inkommen skrift framfört förslag om åtgärder
i syfte att säkerställa vedproduktionen under nuvarande kris. I skrivelsen
har anförts i huvudsak följande.

För att säkerställa tillgången på bränsle under nästkommande år måste
huggningarna under detta år omedelbart igångsättas. Det syntes emellertid
nödvändigt att under nuvarande förhållanden med brist på arbetskraft
och transportmedel vissa åtgärder vidtoges för att stimulera vedprodulitioBihang
till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 56. 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

nen. Särskilt skogsägare med mindre skogsarealer hade i regel icke möjlighet
att för längre tid förskottera arbetskostnaden för producerandet av
bränsle. Ej heller hade dessa skogsägare möjligheter att kunna lagra bränsle
för så lång tid, som tarvades för att bränslet skulle bli brukbart för sitt
ändamål. För att skogsägarna skulle kunna producera bränsle, vore det
nödvändigt dels att dessa erhölle medel att användas till förskottering av arbetskostnaderna
och dels att försäljning och likvidering av bränslet skedde inom
en ej allt för avlägsen tidrymd. Medel för förskottering av arbetskostnaderna
brukade under normala förhållanden upplånas mot personlig borgen
av föreningarnas styrelsemedlemmar. Under nuvarande förhållanden
med bränsleanskaffningen såsom ett viktigt samhälleligt intresse syntes det
riksförbundet icke möjligt att fortfara härmed. Statsmakterna borde därför
i stället biträda skogsägareföreningarna vid medelsanskaffningen.

Under åberopande av det anförda har riksförbundet föreslagit antingen att
statsmedel ställdes tili vednämndens förfogande för att såsom lån i mån av
behov utlämnas till skogsägareföreningarna, eller ock att staten påtoge sig
garanti för de förbindelser som skogsägareföreningarna iklädde sig gentemot
affärsbanker eller kreditanstalter. Riksförbundet har ansett, att såsom
säkerhet för lån borde efter vedkontorens prövning kunna läggas av
föreningens leverantör tecknade leveranskontrakt. I fråga örn behovet av
lånemedel för ifrågavarande ändamål har förbundet uppskattat detta till ett
par tiotal miljoner.

Statens vednämnd har i ett den 26 september 1939 avgivet yttrande avstyrkt
riksförbundets framställning under hänvisning till ett av nämnden
i skrivelse samma dag framlagt förslag angående viss prisgaranti för producenterna
av vedbränsle. Därest detta förslag genomfördes, ansåge nämnden
att syftet med förbundets skrivelse skulle vara tillgodosett. Inom vednämnden
har skiljaktig mening anförts av ledamoten i nämnden ryttmästaren
N. R. Berg, vilken tillstyrkt riksförbundets förslag.

Sedermera har emellertid nämnden vid sammanträde den 6 oktober 1939
förklarat, att, därest den ifrågasatta kreditgivningen kunde handhavas av
lämpligt kreditinstitut, nämnden icke hade något att erinra mot riksförbundets
förslag. Nämnden ville dock framhålla, att den under inga förhållanden
själv kunde handha verksamheten.

Vednämnden har i sin förenämnda framställning den 26 september 1939
föreslagit, att staten skall ikläda sig garanti för att i fråga örn vissa kvantiteter
vedbränsle producenten vid avyttring erhåller ett bestämt pris. Rörande
behovet av en dylik prisgaranti för att stimulera vedproduktionen har
vednämnden anfört i huvudsak följande.

De förråd av torr, under föregående säsong upparbetad ved, som finnas i
landet och som skola förbrukas instundande vinter, torde sannolikt vara av
normal storlek och få i de flesta orter förväntas tillgodose det ordinarie säsongbehovet.
Skulle genom minskade importmöjligheter för kolbränslen de
förefintliga reserverna inom landet av sådana bränslen visa sig otillräckliga,
torde nämnden få taga i övervägande att täcka uppkommande brist
genom anlitande av förefintliga lager av torr massaved, främst sulfatved.
Det föreligger emellertid intet som helst skäl att för dessa redan förefintliga
vedtillgångar trygga avsättningen genom av staten garanterat minimipris.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 56.

O

Beträffande den ved återigen, som skall huggas och utforska under instundande
avverkningssäsong, ställer sig saken annorlunda. Denna ved kan
icke eller i varje fall blott i mycket begränsad omfattning och under speciella
förhållanden användas i vinter, utan den skall förbrukas vintern 1940—41
samt möjligen till någon del för industriella eller kommunikationsändamål
sommaren 1940. Ovissheten om, hur kolimportmöjligheterna gestalta sig
för dessa framskjutna terminer, föranleder emellertid, att mycket betydande
reserv tillgångar av brännved nu måste upparbetas. Vednämnden har även
gått i författning örn uppgörande av en försörjningsplan, enligt vilken stora
vedavverkningar snarast komma att igångsättas.

Vid sitt arbete i sagda syfte mötes vednämnden av en förklarlig oro från
producenternas sida beträffande frågan, huruvida producenterna under alla
förhållanden kunna påräkna avsättning för de väsentligt utöver normalbehovet
utökade vedkvantiteter, som de sålunda nu uppmanas att tillverka för
konsumtion först örn ett år. Skogsägarna säga sig, att förhållandena på utrikeshandelns
område vintern 1940—41 kunna vara sådana, att de stora
konsumenterna då återgått till kol- och kokseldning samt att i anledning
därav de tillskapade extra reservlagren av ved, främst sådana av lägre kvaliteter,
kanske alls ej kunna vinna avsättning.

Dylika farhågor från producenternas sida kunna icke frånkännas fog, men
de få å andra sidan icke nu föranleda ett tillbakahållande av anskaffandet
av de reservlager av ved för säsongen 1940—41, vilka i vidriga fall kunna
komma att utgöra ett livsvillkor för landet. Vednämnden finner det av
denna anledning nödvändigt, att staten i viss omfattning garanterar avsättningen
för de vedmängder, som under denna vinter framställas. Jämlikt sin
instruktion får nämnden därför föreslå, att Kungl. Majit ville gå i författning
att efter riksdagens hörande utfärda bestämmelser om av staten garanterat
minimipris å ved.

I fråga örn storleken av de vedkvantiteter, som böra omfattas av den ifrågasatta
statsgarantien samt angående villkoren för åtnjutande av garantien,
har vednämnden anfört:

Garantiprisets syfte är att stimulera producenterna till tillverkning av de
vedkvantiteter, som tid efter annan befinnas nödvändiga för tryggande av
landets bränsleförsörjning, men det allmänna måste samtidigt se till, att
sagda pris ej föranleder en okontrollerad och eventuellt obehövlig vedproduktion.
En fortlöpande kontroll bör därför genom ett deklarationsförfarande
utövas över de vedmängder, vilka kunna komma i åtnjutande av garantien,
och dessa mängder måste även fortlöpande vägas mot storleken av
de behov av vedbränsle, som i olika lägen på utrikeshandelns och kolimportens
område kunna kalkyleras såsom erforderliga. Praktiskt synes denna
sak böra ordnas så, att garantien i fortlöpande terminer fastställes att gälla
för oförsålda vedpartier, som i viss föreskriven ordning framkörts och
deklarerats samt av vedkontoren bokförts före visst, av Kungl. Majd för
varje gång fastställt datum.

Kungl. Majit bestämmer exempelvis, att vedpartier, framforslade och till
vederbörande vedkontor deklarerade före den 1 mars 1940, skola, i den mån
de ej kunna finna köpare, komma i åtnjutande av statsgarantien. Giva sedermera
verkställda utredningar vid handen, att sagda dag förefintliga, oplacerade
partier icke kunna beräknas förslå för tillgodoseende av kvarstående,
ej täckta behov, så bör garantien kunna utsträckas att gälla till en senare,
för varje tillfälle fastställd termin.

Genom en dylik anordning vinnes, att garantiförfarandet så att säga hål -

4

Kungl. Muj:ts proposition nr 56.

les å jour med det löpande behovet, sådant detta kan beräknas av industrikommissionens
bränsleavdelning.

Vednämnden vill i detta sammanhang särskilt framhålla, att garantiförfarandet
icke på något sätt innebär, att vedkontoren skola från början inträda
som ägare till de vedpartier, som avses skola komma i åtnjutande av
garantien. Producenterna skola tillsvidare kvarstå såsom ägare, och veden
skall i vanlig ordning avyttras under vedkontorens förmedling och kontroll.
Vednämnden har därvid utgått ifrån, att framkommande vedpartier snabbast
möjligt skola överflyttas till köparna. Först örn det vid krisförhållandenas
upphörande skulle visa sig, att vedpartier, som till vedkontoren deklarerats
för inrymmande i garantien, kvarstå oförsålda samt icke kunna vinna köpare,
skola dessa övertagas av staten mot garantibeloppet. Ett dylikt förfarande
innebär, att den ved, som inrymmes under garantien, undan för undan säljes
och konsumeras utan garantiens ianspråktagande, under det att fortlöpande
nytillverkad ved införes under garantien, så länge krisförhållandena fortfara.
Först vid dessas upphörande sker statsinlösen av kvarliggande, deklarerade
men oförsålda partier.

Vednämnden anser, att en dylik fortlöpande tidsbegränsning av garantien
bör kunna skänka viss trygghet för att icke alltför stora, oplacerade partier
skola kvarstå för statsgarantiens åtnjutande vid krisens slut.

Emellertid är det nödvändigt ej blott med tidsbegränsning utan jämväl med
viss geografisk begränsning för garantiens åtnjutande. Det ligger i det allmännas
intresse, att veden produceras så nära konsumtionsorterna som möjligt
samt i varje fall i landsdelar och län, från vilka den för skäliga kostnader
kan tillföras konsumtionen. Det är icke lämpligt, att i övre och inre Norrland
under stimulans av statsgarantien stora vedmängder framställas, som av
trafiktekniska orsaker icke någonsin kunna transporteras till konsumtionscentra.
1 ur transportsynpunkt illa belägna trakter bör garantien icke avse
större kvantiteter, än som motsvara ortsbehoven. Denna fråga bör lämpligen
ordnas så, att garantien icke skall gälla obegränsat i hela landet,
utan endast i den omfattning och i de delar av landet, som Kungl.
Majit efter vednämndens förslag må fastställa. Det kan även tänkas,
att området för garantien fastställes olika under skilda tidsperioder. Om
exempelvis garantien under den första perioden får omsluta stora delar även
av det inre norrländska skogslandet, kan det inträffa, att där då frambringas
så stora vedkvantiteter, att den statsgaranterade produktionen bör upphöra i
sagda orter.

Det har här redan framhållits, att garantien icke får på något sätt motverka
den garanterade vedens normala avyttrande. Härav följer, att garanti endast
skall ifrågakomma för ved, när den upplagts på sådana platser att den
är åtkomlig för försäljning i vanlig ordning. Ved, som skall omslutas av garantien,
skall sålunda vara upplagd vid transportled eller intill avsättningsort.
Ved, ligggande i skogen, bör ej komma i åtnjutande av garantien. Det bör
tillkomma vederbörande vedkontor att fastställa de fordringar å plats med
mera, enligt vilka ved får uppläggas för att kunna erhålla del av garantien.

Det pris, som bör garanteras, har vednämnden föreslagit till 5 kronor per
kubikmeter löst mått. Härom har vednämnden anfört:

Garantipriset skall vid krisens upphörande skydda producenterna för oskäliga
förluster å sådana vedpartier, som då icke kunna finna köpare, men garantipriset
får å andra sidan icke avtrubba producenternas strävanden att
själva avyttra veden i öppna marknaden.

Härav följer, att garantipriset bör täcka tillverkningskostnaderna samt där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

5

utöver lämna någon, men ingalunda full ersättning för rotvärdena. Tillämpas
en sådan norm torde, oavsett differenserna i vedpriserna mellan skilda
landsdelar, ett enhetligt garantipris kunna tillämpas över hela landet, vilket
ur praktisk tillämplighetssynpunkt skulle vara av allra största värde.

Beträffande prisets differentiering för olika vedkvaliteter har nämnden anfört: Den

extraordinarie krisproduktionen av ved torde i första hand komma att
inriktas på så kallad pannved, vilket sortiment är det billigaste och såsom
sådant särskilt lämpat att ersätta kol- och kokseldning i värmepannor och
kraftanläggningar. Det är även ur skogsvårdssynpunkt önskvärt, att merproduktionen
av ved främst riktas mot pannveden. Konsumtionen av prima
hushållsved av bok, björk- och barrträd kommer sannolikt icke att i någon
avsevärd hög grad utökas utöver det normala. Vid sådant förhållande anser
nämnden, att statsgarantien egentligen endast behöver taga sikte på pannveden,
vilken även på grund av sin lågvärdighet är särskilt i behov av sagda
stöd. De högvärdigare sortimenten torde i de allra flesta fall kunna, örn än
till kanske något reducerade priser, vinna avsättning även under krislägets
avveckling. Något hinder bör givetvis dock icke föreligga för producent av
prima hushållsved att vid behov utfå garantibeloppet även för sådan.

För närvarande varierar priset på pannved i de flesta orter kring 6 kronor
per kubikmeter löst mått vid bilväg eller järnvägsstation. Under åberopande
av det anförda och med hänsyn tagen till den stegring av produktionskostnaderna,
som kan komma att inträda, får vednämnden föreslå, att det statsgaranterade
minimipriset fastställes till fem kronor per kubikmeter löst mått,
lika för alla landsdelar och lika för alla sortiment och kvaliteter.

Beträffande storleken av garantien har vednämnden uttalat:

Det möter givetvis mycket stora svårigheter att ens approximativt beräkna
storleken av det statsanslag, som kan komma att behövas för en framtida statsinlösen
av garanterad ved, vilken icke kunnat finna köpare. Om emellertid
garantien på ovan antytt sätt blott fastställes för tämligen korta perioder och
sedan successivt utsträckes, samt örn industrikommissionens bränsleavdelning
utför kontinuerliga beräkningar om tillgång och behov av bränslen i landet,
så torde den vid krisens avveckling kvarstående vedreserven, utöver de
ordinarie även då avsättningsbara vedkvantiteterna, ej behöva bli särskilt
stor, kanske ej över någon miljon kubikmeter. Därest statsmakterna nu finna
skäl att enligt förut angivna grunder fatta beslut om ställande av statsgaranti
för i viss ordning tillverkad ved, torde vid 1940 års lagtima riksdag, när
förhållandena bättre kunna överblickas, anslag böra äskas för det för sagda
ändamål erforderliga beloppet.

Från vednämnden har sedermera i en den 9 oktober 1939 inkommen promemoria
anförts följande rörande omfattningen av den ifrågasatta statsgarantien
:

I sin framställning den 26 september 1939 har vednämnden föreslagit ett
garantipris av 5 kronor per kubikmeter löst mått för den ved, som kommer
att upphuggas under instundande vinter. Det av staten garanterade priset
bör omfatta såväl det normala vedbehovet som en viss ökad produktion därutöver.
Stora svårigheter föreligga att beräkna beloppet av de medel, som
böra finnas tillgängliga för statens åtagande i fråga om garantipris å ved. Då
det ej går att skilja den normala omsättningen av ved och den ökade upphuggningen
av ved utöver det normala behovet, synes statens garanti böra

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Departements chefen.

omfatta såväl den normalt omsatta kvantiteten, som den ökade upphuggningen.
Enligt verkställda beräkningar utgör den normala förbrukningen av
hushållsbränsle c:a 20 miljoner kubikmeter löst mått, varav 16 miljoner kubikmeter
löst mått kastved. Härav åtgå till husbehov för jordbruksfastigheter
med skog c:a 10 miljoner kubikmeter löst mått. Den nonnala avsaluomsättningen
för hushållsbränsle utgör sålunda c:a 6 miljoner kubikmeter
löst mått kastved.

Den normala förbrukningen av kastved för industriens behov uppskattas
till c:a 1.5 miljoner kubikmeter löst mått. Den sammanlagda normala omsättningen
av kastved skulle sålunda utgöra 7.5 miljoner kubikmeter löst mått.
Med någon reduktion för ved, som icke håller lcvalitetsfordringarna för pannved,
skulle det normala behovet av ved i marknaden av lägsta pannvedskvalitet
kunna skattas till c:a 7.0 miljoner kubikmeter löst mått.

Vid handelsavspärrning har det ökade behovet av kastved som ersättning
för bränsle uppskattats till c:a 13 miljoner kubikmeter löst mått.

Vednämnden har därefter framhållit, att hållpunkter ännu saknades för
en beräkning av den kvantitet ved, som skulle upphuggas under instundande
vinter och som kunde komma att inrymmas under eventuell garanti.
Vednämnden har emellertid beräknat, att den normala omsättningen
skulle uppgå till 7,000,000 kubikmeter, motsvarande ett värde av 35,000,000
kronor, beräknat efter ett pris av 5 kronor per kubikmeter, samt att ytterligare
3,000,000 kubikmeter skulle erfordras till ett värde av 15,000,000
kronor. Det sålunda beräknade beloppet för den normala omsättningen,
35,000,000 kronor, har vednämnden förutsatt icke behöva tagas i anspråk.

Under nuvarande krissituation synes en viss ökning av vedproduktionen
nödvändig för att kunna möta den ökning i behovet av vedbränsle, som
skulle bliva följden av en avspärrning eller ett försvårande av importen
av kol eller flytande bränsle. Därest icke tillräckliga lager av vedbränsle
ständigt finnas tillgängliga för att möta en stegring i behovet vid förhindrande
eller försvårande av tillförseln utifrån av bränsle, kan risk föreligga,
att brist på vedbränsle under en viss tid uppstår med därav följande
oberäkneliga svängningar i bränslepriset. Att närmare bestämma vilken
omfattning stegringen i behovet av vedbränsle kommer att få låter sig
uppenbarligen icke göra. För närvarande svårberäkneliga faktorer komma
här att spela in. Framförallt är av betydelse det nyss antydda spörsmålet
i vad mån införseln av kol och flytande bränsle kan i framtiden upprätthållas
i samma omfattning som nu. För att kunna få till stånd den ökning
i vedbränsleproduktionen som synes behövlig torde man icke kunna
helt förlita sig på företagsamheten och initiativet hos den enskilde skogsägaren.
Det torde nämligen vara tveksamt huruvida denne skulle våga
även med tillfredsställande dagspriser taga risken att verkställa avverkningar
för framställande av vedbränsle utöver det normala utan någon annan
säkerhet för att få bränslet försålt än den som ligger i förmodandet
att behovet under det kommande året skall stegras. Även örn en dylik företagsamhet
på många håll skulle förefinnas, torde å andra sidan ett flertal
skogsägare, vilka ha skog lämplig för avverkning för ifrågavarande ända -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

7

mål, icke äga ekonomiska möjligheter att kunna förskottera kostnaderna för
en avverkning, som skulle sträcka sig utöver täckandet av det normala behovet.
Då det är ett statsintresse av utomordentlig vikt att bränsleproduktionen
under alla förhållanden säkerställes, torde det med hänsyn till förut
anförda synpunkter vara nödvändigt, att staten träder emellan och vidtager
erforderliga åtgärder i syfte att möjliggöra tillräcklig avverkning samt att
vid ändrade förhållanden trygga avsättningen av kvarvarande vedpartier.

De förut omförmälda framställningarna från Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund och statens vednämnd åsyfta att säkerställa den avsedda
ökningen i vedproduktionen dels genom underlättande för skogsägarna
att erhålla erforderliga medel till gäldande av arbets- och transportkostnaderna
och dels genom att staten garanterar, att ett visst pris vid den
slutliga försäljningen skall erhållas för den kvantitet vedbränsle, som kan
vara osåld. För att uppnå den åsyftade produktionsökningen av vedbränsle
torde näppeligen vara tillräckligt alt genomföra allenast en av de ifrågasatta
åtgärderna. Det synes vara behövligt håde alt lämna hjälp att förskottera
arbets- och transportkostnader samt att garantera ett minimipris
för den avverkning, som går utöver det normala.

Den nu ifrågasatta låneverksamheten synes mig lämpligen böra ordnas
på följande sätt. Verksamheten torde böra handhavas av vednämnden och
vedkontoren. Av statsmakterna anvisade medel torde således böra ställas till
statens vednämnds förfogande för utlämnande genom vedkontoren av lån
för ifrågavarande ändamål. För alt vinna en förenkling i låneförfarandet
och prövningen för vedkontoren skulle lån utlämnas endast till skogsägareföreningar.
Dessa torde därefter i avräkning på blivande vedleveranser böra
utlämna erforderliga medel till sådana skogsägare, som äro i behov härav
för täckande av kostnaderna för arbete och transport vid vedens framställande.
De medel, som sålunda i avräkning ställas till skogsägarnas förfogande,
torde icke böra motsvara hela det belopp föreningen utfäst sig
att betala för den levererade veden. I allmänhet synas de förskotterade
beloppen icke höra överskrida 60 procent av priset för den kontrakterade
veden. Det torde få ankomma på skogsägareföreningarna att bedöma huruvida
och i vilken omfattning den enskilde medlemmen i föreningen eller
annan skogsägare bör ställa säkerhet för de medel, som lämnats i avräkning
för blivande leveranser, innan dessa ägt rum till bestämd upplagsplats.
I den mån veden blir tillgänglig äger föreningen en viss säkerhet i de försålda
vedpartierna, ehuru denna säkerhet icke blir en realsäkerhet i egentlig mening
förrän veden övergått i föreningens besittning. På grund av den ingående
kännedom skogsägareföreningarna inom sitt verksamhetsområde äga rörande
skogsägarnas ekonomiska och personliga förhållanden torde emellertid
icke någon större risk förefinnas att förskott utlämnas till personer,
vilka icke skulle fullgöra sina förpliktelser enligt leveranskontrakten. Hela
denna affärsverksamhet vilar redan för närvarande i stor utsträckning
på ömsesidigt förtroende parterna emellan. Såsom framgår av vad riksförbundet
i sin framställning anfört ikläda sig skogsägareföreningarnas

8

Kungl. Maj:ts proposition nr ö6.

styrelseledamöter vanligen personligt borgensansvar till säkerhet för de medel,
som föreningarna vissa tider upplåna för att till medlemmarna kunna
förskottera arbetslöner och utgifter för transportkostnader. Ett svikande
av det förtroende, som föreningen sålunda visar sina medlemmar, skulle
medföra att dessa under kommande år icke skulle få leverera ved genom
föreningens förmedling eller i övrigt bispringas i sin verksamhet vid tillgodogörandet
av sina skogsprodukter. Föreningsmedlemmarna äga således
ett väsentligt intresse att ordentligt fullgöra sina förpliktelser gentemot
föreningen. Såsom framgår av det anförda torde några större riskmoment
för staten icke förefinnas vid den nu ifrågasatta låneverksamhetens bedrivande.
Skogsägareföreningarna torde icke böra inskränka sin förmedlingsverksamhet
endast till föreningens medlemmar. Även utanför föreningen
stående skogsägare, som leverera ved till föreningen, böra kunna
erhålla liknande förskott. Till säkerhet för de lån, som föreningarna upptaga
från vedkontoren, torde föreningarna böra till kontoren överlämna
leveranskontrakten med påtecknad överlåtelse å kontoren av föreningarnas
rättigheter enligt kontrakten. Räntan å lånen torde böra sättas till 4 procent.
Lånetiden för skogsägareföreningarna torde efter överenskommelse
mellan dessa och vedkontoren böra bestämmas från fall till fall. Den befattning,
som vedkontoren enligt de av mig nu uppdragna riktlinjerna för
ifrågavarande verksamhet skola ha med verksamheten, torde icke bliva för
kontoren av alltför betungande beskaffenhet. Handhavandet av låneverksamheten
kommer icke att för vedkontoren i stort sett medföra annat arbete
än att mottaga och utlämna de leveranskontrakt från producenterna, som
skogsägareföreningarna lägga såsom säkerhet för lån, samt att hålla uppsikt
över att lånesummorna icke överskrida garantibeloppet. Sistnämnda
skyldighet kommer att åvila vedkontoren även om låneverksamheten skulle
förläggas till annat organ. Ett uppdrag åt vedkontoren att sköta ifrågavarande
arbetsuppgifter synes icke böra föranleda ökade kostnader för kontoren.
Det är att märka, att, därest låneverksamheten skulle anförtros ett
kreditorgan, exempelvis Svenska jordbrukskreditkassan, detta skulle komma
att medföra icke oväsentliga kostnader, vilka måste drabba antingen statsverket
eller skogsägarna.

Det torde böra åligga skogägareföreningarna att, innan medel lämnas
skogsägare i avräkning på kommande leveranser, hos vederbörande vedkontor
förvissa sig örn att den kvantitet ved, som medelsförskottet avser, kommer
att omfattas av den av mig i det följande ifrågasatta prisgarantien från
statens sida.

Denna garanti för visst pris åt skogsägarna för producerad ved torde böra
utformas i nära anslutning till vednämndens förslag. Staten torde sålunda
böra i viss omfattning garantera skogsägare, att av dem framställd ved, vilken
icke funnit köpare, skall, därest stadgade förutsättningar äro uppfyllda,
av staten inlösas till ett förut bestämt pris. De förutsättningar, som böra
vara uppfyllda för att veden skall falla under den statliga garantien, synas
böra vara följande. Leverantören av ved" skall ha till vederbörande vedkon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

9

tor anmält, att han ämnar framställa en viss myckenhet ved och upplägga
denna å angiven plats. Därest vedkontoret finner veden behövlig och av
lämplig beskaffenhet och kvalitet samt den angivna lagringsplatsen ändamålsenlig,
bör vedkontoret meddela beslut därom att, under förutsättning att avverkningen
och upplagringen av veden sker i enlighet med anmälan, veden
skall omfattas av statsgarantien. Vid lämnandet av medgivande örn statsgaranli
bör vedkontoret noga beakta, att veden kommer att finnas upplagd på
ur transportsynpunkt lämplig plats. Garantien bör sålunda icke omfatta annan
ved än sådan, som upplagts vid trafikled, som möjliggör dess transporterande
till konsumenterna ulan alltför stora kostnader och svårigheter. Vad
vednämnden anfört rörande den geografiska begränsningen av garantien torde
böra beaktas vid bestämmande av garantiens omfattning. Vedkontoret bör
även tillse, att vedpartier för vilkas framställande medel enligt vad i det föregående
förordats ställas till skogsägarnas förfogande äro av sådan art, att
de kunna inbegripas under den åsyftade garantien. Härigenom möjliggöres
också vid den slutliga uppgörelsen rörande visst vedparti, att kvittning av
garantibeloppet mot skogsägarnas skuld till föreningen på grund av erhållna
medel kan äga ruin. För att vednämnden skall kunna ha översikt över läget
på vedbränslemarknaden samt övervaka, att statsgarantien icke får för stor
omfattning, bör det åligga vedkontoren att hålla vednämnden underrättad om
den utsträckning, vari varje vedkontor medgivit statsgaranti.

Statsgarantien bör på sätt vednämnden föreslagit lämnas för vissa begränsade
tidsperioder. Härigenom erhålles lättare överblick över vedmarknadens
läge och tillgången på vedbränsle. Den vid varje tidsperiods slut osålda veden
bör införas under statsgarantien för den följande perioden. Därest en
skogsägare för sin ved kommit i åtnjutande av ett under en viss tidsperiod
bestämt garantipris, torde han icke böra genom vedens införande under en
kommande tidsperiod erhålla ett högre garantipris. En avveckling av statsgarantien
från statens sida med åtföljande skyldighet att inlösa osålda under
garantien liggande vedlager torde böra ske först vid den tidpunkt, då
ifrågavarande verksamhet icke vidare anses behöva uppehållas. Omfattningen
av de skilda tidsperioderna för garantien torde böra bestämmas av
Kungl. Maj :t efter vednämndens hörande.

Att på ett ur alla synpunkter tillfredsställande sätt fastställa garantiprisets
storlek är uppenbarligen förenat med betydande svårigheter. Ett flertal
svårbestämbara faktorer spela härvid in. Fluktuationer i arbets- och transportkostnaderna
kunna bliva icke oväsentliga även under kortare tidsperioder.
Härav påverkas uppenbarligen vedpriset. Vid garantiprisets fastställande
måste även beaktas, att priset alltid kommer att i viss mån understiga
det pris, som i öppna marknaden erbjudes för veden. I annat fall kommer
skogsägarnas strävan att få veden såld att avtrubbas. Jag anser dock, att
garantipriset bör sättas något högre än vednämnden föreslagit. För närvarande
synes ett garantipris av 5 kronor 50 öre för kubikmeter löst mått
för s. k. pannved vara skäligt. För andra sortiment synas pris, som stå i
proportion härtill, böra kunna beräknas. Med hänsyn till framtida änd Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 56. 2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

ringar i förhållandena torde jämkningar i priserna böra kunna företagas av
Kungl. Majit. Det torde ankomma på industrisakkunniga att efter verkställd
utredning inkomma med förslag huruvida och i vilken omfattning staten bör
verkställa upphandling av vedbränsle.

Av vednämndens framställning synes framgå att ett belopp på 15,000,000
kronor nu erfordras för genomförande av den föreslagna regleringen. Detta
belopp bör anvisas å tilläggsstat I till riksstaten för innevarande budgetår
samt upptagas under fonden för förlag till statsverket. Sedan anslaget anvisats,
torde hela beloppet få överföras till särskild checkräkning i riksbanken
för vednämnden, som skall äga disponera å räkningen innestående medel
såsom rörelsekapital även vid bestridande av förskott. Förluster å det
anvisade kapitalet kunna i enstaka fall tänkas uppkomma på förskottsrörelsen
men äro eljest icke att emotse förrän vid den slutliga avvecklingen, och
då endast under förutsättning att kvarstående av statsgarantien omfattade
vedlager icke kunna avyttras till de garanterade priserna.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

dels godkänna de av mig i det föregående uppdragna riktlinjerna
för reglering av vedproduktionen,

dels ock å kapitalbudgeten under fonden för förlag till statsverket
till Reglering av vedproduktionen å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag
av..............................kronor 15,000,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Gunnar Sandström.

898829. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.