Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
1
Nr 53.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående överföring på
staten av vissa krigsrisker vid import m. m.; given
Stockholms slott den lå oktober 1939.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den lå
oktober 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam
beredning med chefen för handelsdepartementet:
Vid anmälan av förslag till åtgärder för reglering av prisbildningen på kol
framhöll jag vikten av att fraktkostnaderna hållas inom rimliga gränser. I
anslutning till en förklaring, att förslag komme att föreläggas Kungl. Majit
i syfte att krigsrisken för infrakt av kol skulle överflyttas på staten, har
riksdagen sedermera vid sitt ställningstagande till frågan örn kolprisregleringen
förutsatt, att en sådan risköverflyttning och jämväl viss annan fraktreglering
borde komma till stånd. Sedan frågan om att i prispolitiskt syfte
på angivet sätt hålla nere fraktkostnaderna nu varit föremål för närmare
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 53.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
övervägande, torde jag få anmäla de förslag, vartill den fortsatta utredningen
givit anledning.
Innan jag går in på utformningen av den ifrågasatta fraktregleringen,
torde jag få till behandling upptaga vissa principiella spörsmål som i detta
sammanhang äro av grundläggande vikt men beträffande vilka diskussionen
i kolfrågan visat, att oklarhet råder. Det första spörsmålet gäller regleringsåtgärdernas
syfte, det andra innebörden i och berättigandet av åtgärder
av subventionskaraktär som prispolitiska hjälpmedel.
Prispolitikens mål.
Vid anmälan av förslag till maximiprislag till årets lagtima riksdag behandlade
jag utförligt prispolitikens utgångspunkter och syfte. Jag skilde
därvid mellan penningpolitiskt och försörjningspolitiskt motiverade prisregleringar.
Beträffande de regleringsåtgärder, som vidtagas i penningpolitiskt
syfte, framhöll jag, att de avsåge att förhindra, att förväntningar om en
prisstegring utlöste reaktioner på utbuds- eller efterfrågesidan, som föranledde
en prisstegring utöver den som på längre sikt betingades av förhållandet
mellan den faktiska av utrikeshandeln och produktionen beroende varutillgången
å ena sidan samt den vid olika pris framkommande varuförbrukningen
å andra sidan. Försörjningspolitiskt motiverade regleringsåtgärder
däremot åsyftade att pressa ned vissa viktiga priser under den nivå som
betingades av rådande knapphet, i de fall då dessa priser framstode såsom
ur social synpunkt otillfredsställande.
Av vad jag sålunda anförde följer, att prispolitiken med avseende på särskilda
varor enligt min mening ej borde inriktas på att hålla priserna på en
lägre nivå än den av utbud och förbrukning på längre sikt motiverade, i andra
fall än då försörjningspolitiska skäl gjorde detta nödvändigt. I övrigt
borde alltså den prisstegring tagas ut, som betingades av en ökad varuknapphet
vid oförändrad köpkraft. De betydelsefulla penningpolitiska uppgifter
med avseende å regleringen av efterfrågan och köpkraftsutvecklingen,
som en prispolitik med angiven inriktning ställer, utvecklade jag i nyssnämnda
sammanhang och torde jag få närmare behandla vid anmälan av
förslag örn finansiering av de ökade statsutgifterna under innevarande budgetår.
Här inskränker jag mig till en diskussion av de krav på prispolitiken
som utvecklingen av varuutbudet kan föranleda.
Den ståndpunkt till frågan örn prispolitikens inriktning, örn vilken jag
här erinrat, måste i vissa avseenden förtydligas. Vad först angår spörsmålet,
när ökad varuknapphet i nyss angiven mening föreligger, bör denna
bedömas ur hela folkhushållets synpunkt. Därvid är det praktiskt att skilja
mellan en försämring av försörjningen, som framträder i direkt minskad
tillgång och den ökade knapphet som följer av och närmast kommer till
uttryck i en höjning av omkostnaderna vilken representerar stegrade kostnader
för folkhushållet, när det gäller att få fram vissa varor och tjänster.
Skillnaden avser blott det sätt på vilket en ökad knapphet omedelbart
framträder för förbrukarna av olika varor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
3
En kvantitativ begränsning av importen till följd av avspärrningsåtgärder
eller på grund av en föregående reduktion av exporten med åtföljande försämring
av möjligheterna till varuinköp i utlandet är det viktigaste exemplet
på vad som här betecknats såsom direkt minskad tillgång. Ifråga om konsumtionsvaror
uppkommer härigenom en minskning av de varuförråd, som
kunna ställas till konsumenternas förfogande. När det är fråga om råvaror,
maskiner eller andra produktiva hjälpmedel, kan resultatet bli en avsevärd
försämring av det inhemska produktionsresultatet, som i sista hand
även måste träffa konsumenterna.
Till de ur folkhushållets synpunkt kostnadsstegrande faktorerna höra i
främsta rummet prisstegringar på importvaror i exportlandet utan motsvarande
prisförändring på svenska exportvaror, förlängda frakttider vid införsel
och förluster av tonnage till följd av minsprängning etc. Kostnader
vilka i likhet med tonnageförluster utgöra en på förhand oviss belastning på
folkhushållet påverka prissättningen såsom risker, för vilka viss täckning
måste beredas. Endast i den mån risken är riktigt bedömd, återspeglar prissättningen
i sistnämnda fall en verklig kostnadsstegring ur samhällets synpunkt.
Som en ökad försörjningskostnad för landet kan man däremot icke betrakta
en prisstegring i exportlandet på varor, som införas till Sverige, om denna
prisstegring åtföljes av en motsvarande höjning av våra exportpriser. Detsamma
kan till en viss grad även sägas om en sådan prisstegrande faktor
som höjningen av hyrorna till fartygsbesättningarna på svenska fartyg. I den
mån de höjda hyrorna endast utgöra en kompensation för den ökade risken,
kunna de betraktas som ett uttryck för en ökning av den samhälleliga kostnaden
för ifrågavarande verksamhet. Den inkomststegring åter, som går därutöver,
är att likställa med en sådan förskjutning av inkomstfördelningen,
som uppkommer vid en lönestegring för arbetarna inom en central industri
på hemmamarknaden. Som en ur folkhushållets synpunkt blott skenbar
kostnadsstegring är även att betrakta den kostnadsökning som uppkommer
till följd av en överskattning av föreliggande risker. Här behandlade
kostnadsstegringar, vilka icke ge uttryck åt ökad knapphet utan återspegla
blott en ändrad inkomstfördelning, behöva från den tidigare angivna
utgångspunkten ej medföra en förskjutning av den inhemska prisnivån.
Vad slutligen angår den minskning av tillgången på vissa inom landet
framställda varor, som uppkommer genom överförandet av arbetskraft och
andra produktionsmedel från i vanlig mening produktiva uppgifter till
exempelvis bevakningstjänst och annan försvarsberedskap, är det härvid
fråga örn ett ökat tillgodoseende av vissa samhälleliga behov på bekostnad av
övrig konsumtion och alltså ej om en samhälleligt sett försämrad försörjning.
I den ekonomiska diskussionen — inom vilken man för övrigt ej alltid
klart upprätthållit den nyss utvecklade skillnaden mellan ur folkhushållets
synpunkt verkligt respektive blott skenbart kostnadsstegrande faktorer —
har ofta hävdats, att prispolitiken bör inskränkas till att direkt motverka en
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
inflatoriskt verkande köpkraftsökning men däremot bör lämna fritt utrymme
för den prishöjning som betingas av ökad knapphet i nyss angiven bemärkelse.
Man har emellertid härvid förbisett den viktiga omständigheten, att
anpassningen efter minskad tillgång eller ökade kostnader, örn den okontrollerat
får ha sin gång, själv kan utlösa den fruktade, inflatoriskt verkande
köpkraftsökningen eller på annat sätt föranleda en fortgående prisstegring
utöver den som betingas av den försämrade försörjningen.
Man kan peka på flera orsaker till de nu angivna tendenserna, vilka tydligt
framträtt i utvecklingen under den förflutna månaden. Såsom jag redan
framhållit vid anmälan av förslaget örn reglering av prisbildningen på kol,
är att märka, att förväntningarna om fortsatt prisstegring på en vara tendera
att driva upp priset över den nivå som betingas av försämringen av
tillgången. Jag erinrade i nämnda sammanhang även örn att en prishöjning
för varor av central betydelse i kostnadsavseende, om förutsättningarna för
en allmän prisstegring i övrigt äro för handen, kan öva ett bestämmande inflytande
på prissättningen över ett mycket vidare område än det direkt berörda.
Detta kan gälla även örn en primär kostnadsökning drabbat blott en
mindre del av utbudet av varan, eftersom denna del kan bli bestämmande för
priset för hela utbudet. I många fall framträda även av den ökade knappheten
ej alls motiverade autonoma prishöjningar av halvt monopolistisk natur.
Vidare kommer den kostnad som ökningen av riskmomentet innebär
ofta att inkalkyleras i priset med en mycket bred marginal. Särskilt när
det är fråga om så svårbedömbara risker som krigsriskerna, äro företagarna
benägna att överdriva dessas inflytande och alltså sätta priser som på längre
sikt icke äro motiverade av det förändrade läget. Resultatet av den skildrade
utvecklingen blir prisstegringar som vida överstiga vad kostnadsökningen
motiverar. Efterfrågereaktionerna utgöra härvidlag till en början
ingen korrigerande faktor. Tvärtom underbyggas prishöjningarna genom
ökad efterfrågan och mobilisering av köpkraft, som legat latent i kassareserver
och outnyttjad kredit. Priset framstår alltså i en sådan situation, vilken
ännu alltjämt föreligger i vårt land, som en penningvärdet primärt bestämmande
faktor, efter vilken utbud och — inom vissa gränser — efterfrågan
tendera att anpassa sig.
Utvecklingen vid genomförandet av prishöjningar av nyss angiven innebörd
kan lyfta upp köpkraften på en varaktigt högre nivå som underbygger
prisstegringarna och kan ge förutsättningar för en förstärkning av dessa.
Det bör nämligen märkas, att prisstegringen medför ökade inkomster för
vissa företagargrupper, och detta i särskild grad när de på nyss angivet
sätt utan att själva ha fått känning av ökade kostnader dra fördel av en
allmän förväntan om prisstegring eller när de kunna tillgodoräkna sig den
stegring av produktpriset, som orsakas av ökade kostnader vid nyproduktion,
även vid försäljning av äldre lager. I vissa fall kan det visserligen
tänkas, att dessa inkomststegringar kompenseras av fondering av vinstmedlen
eller av reducerade inkomster för andra företagargrupper, vilka
få vidkännas en minskad avsättning, därför att allmänhetens köpkraft redan
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
5
absorberats av de förra grupperna. Men i regel upphäves denna senare
tendens av den fortgående ökningen av köpkraften.
Med nuvarande rikliga kassahållning, elastiska betalningsvanor och goda
kreditmöjligheter har man att räkna med att penningsystemet skall anpassa
sig efter den skildrade utvecklingen utan att dämpa eller förhindra denna.
De slutsatser beträffande prispolitikens praktiska utformning, som nu
nämnda förhållanden kunna föranleda, torde i första hand innebära, att
viss fortlöpande kontroll måste övas över det sätt varpå en minskning i varutillgången
får göra sitt inflytande gällande på den inhemska prisnivån; till
frågan om utformningen av en sådan kontroll återkommer jag senare denna
dag vid anmälan av förslag till prisregleringslag. Vidare måste man räkna
med att hastigt inträdande kostnadsstegringar måste dämpas ned eller helt
neutraliseras, åtminstone så länge marknadsläget erbjuder förutsättningar
för att prisstegringen på nyss angivna vägar får en rent inflatorisk verkan
och -— om sociala skäl tala därför och varuförsörjningen kvantitativt
sett kan vidmakthållas — eventuellt även därefter. Det är överväganden
av nu angiven innebörd som varit bestämmande, när man efter krigsutbrottet
sökt bekämpa obefogade prisstegringar genom införande av fortlöpande
prisövervakning och av direkta prisregleringar. Såsom i motiveringen
till förslaget om kolreglering framhållits måste sådana åtgärder
innebära en viss, med större eller mindre styrka upprätthållen isolering
av hemmamarknaden under en övergångstid, som i ogynnsamma fall kan
tänkas bli relativt långvarig. Regleringen innebär med andra ord, att den
inhemska prisutvecklingen under nämnda tidrymd 1''rigöres från prisutvecklingen
på världsmarknaden, vilket blir av särskild betydelse när, såsom nu
synes vara fallet, denna marknad brutits sönder och prisbildningen ofta återspeglas
blott i begränsade, tillfälliga avslut, vilka emellertid tendera att inbyggas
i kostnadskalkylerna och snabbt spridas genom det inhemska prissystemet.
Då importen, och i andra fall px-oduktionen, ej får begränsas
till följd av de vidtagna prisregleringsåtgärdema, måste importörer och
producenter erhålla garantier mot eventuella förluster till följd av prisregleringen.
Om man tvingas hålla ett lägre pris än som täcker den högsta
kostnaden för upprätthållande av tillgången, måste därför skillnaden täckas
genom en inkomstminskning för någon kategori. Prisregleringen innebär
i så måtto en »subventionering» av konsumtionen av den berörda varan.
I vissa former ingår en sådan subventionering som ett normalt led i den
ekonomiska politiken även under fred.
En annan slutsats, som kan baseras på den förut givna framställningen,
är att det prishöjande inflytandet av riskmomentens ökning kan avsevärt
minskas och i vissa fall helt elimineras, örn staten själv övertar ifrågavarande
risker. Detta gäller kanske i första hand prisrisker, sammanhängande med
frånvaron av normal prisbildning bestämd av stabiliserade knapphets- och
kostnadsförutsättningar. Starka skäl kunna även åberopas till stöd för att
exempelvis en sådan till sin omfattning okänd kostnad som krigsrisken vid
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
utrikes fraktfart icke bör tagas ut av varuförbrukarna genom en mot krigsförsäkringspremierna
svarande varufördyring utan i stället bör bäras av det allmänna,
i den mån den framträder i direkta förluster, och tagas ut av medborgarna
skattevägen. Det torde vara efter dessa linjer man resonerat, när
man inom riksdagen nått enighet örn tanken, att hemmamarknaden bör
erhålla den subvention som ligger i en överföring helt eller delvis på det
allmänna av krigsrisken vid import. Här möter ett av praktiska överväganden
motiverat bestående avsteg från kravet, att den prisstegring bör tagas
ut som betingas av ökad varuknapphet vid oförändrad köpkraft.
Betydelsen och utformningen av subventionsåtgärder
såsom led i prispolitiken.
En effektiv reglering av det sätt varpå knapphets- och kostnadsprisstegringama
inarbetas i prissystemet förutsätter i vissa fall en tillämpning av
stödåtgärder, vilka i nyss utvecklad mening äga subventionskaraktär. Det
torde därför vara lämpligt att närmare granska olika former för sådana
åtgärder samt subventioneringens innebörd och uppgift. Jag utgår därvid
från det enklaste fallet, en höjning av priset på våra importvaror i exportlandet.
Den klassiska metoden att förhindra en inflatorisk återverkan av kraftigt
stigande priser på landets importvaror är en sänkning av de främmande valutornas
värde i kronor. En sådan växelkursförskjutning har stundom ansetts
självklar, när såväl import- som exportpriserna stiga. Genomföres den,
betyder detta normalt, att exportindustriernas inkomster reduceras och att
hemmamarknaden befrias från anpassningen efter de höjda utlandspriserna.
Om höjningen av kronans värde mot övriga valutor innebär en korrekt anpassning
av växelkursen efter en inträffad förändring i förhållandet mellan
hemmamarknads- och världsmarknadspriserna, utgör växelkursförändringens
återverkan på den inhemska inkomstfördelningen icke någon subventionering
av viss del av marknaden på andra delars bekostnad. Läget förändras,
om man vid kurssättningen gör avsteg från en sådan anpassning av hänsyn
till import- eller exportintressena. En undervärdering av valutan innebär
då exportpremiering på hemmamarknadens bekostnad och en övervärdering
exportbeskattning till hemmamarknadens förmån. När den växelkurs som
skulle representera jämvikt — såsom nu är fallet — icke låter sig bestämma,
blir en avvägning mellan hemmamarknads- och exportintressena helt
avgörande för kurssättningen. I nuvarande läge kunde vissa skäl tala för att
kronans värde mot övriga valutor borde höjas. Örn så skedde, finge åtgärden
karaktären av ett stöd för kronans inhemska köpkraft av subventionskaraktär.
I likhet med en öppen subventionering får en höjning av kronkursen även
vissa statsfinansiella konsekvenser som ytterst kunna framtvinga ökad beskattning.
Gemensamt för en nedsubventionering av importpriserna under
världsprisnivån, omräknad efter fast växelkurs, och en växelkursförändring
är att uppkommande förluster ej kräva täckning med skattemedel av pen
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
7
ningpolitiska skäl. Subventionen ger nämligen icke marknaden något tillskott
av medel, och en eventuell prisstegrande verkan av den frigörelse av
köpkraft, som blir följden om priset trots minskad tillgång hålles nere, är
av väsentligt mindre betydelse än den direkta återhållande effekten av prisregleringen.
Den senast berörda frigörelsen av köpkraft, som tydligen undvikes
örn varutillgången kan hållas uppe, är alltid möjlig att neutralisera
skattevägen.
En svaghet hos en växelkursförändring såsom prispolitiskt instrument är
i vissa situationer att den innebär en generell subventionering av förbrukningen
av importvaror, vunnen till priset av en likaledes generell reduktion
av exportföretagens inkomster. Vid stark splittring av prisrörelserna finnes
ur prispolitisk synpunkt i regel ej anledning att eftersträva mer än en specifik
verkan på vissa punkter av systemet. För att begränsa åtgärderna till
stöd för hemmamarknaden har man i vissa länder under senare år i stället
för att genomföra en allmän förskjutning av växelkurserna differentierat
dessa med hänsyn till valutornas användning för olika ändamål. Subventionsinslaget
är vid en sådan differentiering lika otvetydigt som vid en höjning
av kronkursen utan direkt stöd i betalningsbalansens utveckling, men den
ekonomiska belastningen blir mindre. Den differentierade växelkurssättningen
är svåradministrerad och för vårt lands vidkommande icke aktuell.
Här har diskussionen i stället rört sig örn möjligheten, att med direkt subventionering
av viss import nå enahanda resultat.
Den direkta subventioneringen kan utformas på vitt skilda sätt. Enklast
är att ersätta importörerna för de förluster, de lida vid försäljningar på hemmamarknaden
under importpriset, direkt ur statskassan. Subventionsbelastningen
-— vilken ofta måste bli väsentligt mindre än den prisbelastning som
skulle uppkommit om importprisstegringen med fri prisbildning tagits ut av
marknaden —- faller därvid på statens förmögenhet och eventuellt i viss utsträckning
ytterst på medborgarna efter skattegrunder.
En annan metod av omedelbar aktualitet är att sälja vissa exportvaror
under de eljest möjliga priserna mot villkor att få in importvaror till lägre
pris än det vid fri handel gängse. Härvid faller bördan av subventioneringen
helt på den berörda exporten, alltså på samma sätt som örn stödet genomförts
genom beskattning av vinsten å export till fria, högre priser.
En tredje utväg är att göra en pool för import och inhemsk handel, inom
vilken prisutjämning sker från det högsta dagspriset vid införsel ned till ett
pris motsvarande medelkostnaden för inneliggande lager och import från
olika länder. Även en sådan poolbildning leder till en subventionering i den
meningen, att innehavarna av lager eller från utlandet till lägre pris inköpta
varor få avstå från eljest möjliga vinster till förmån för dem som infört varor
till högre priser än det av poolen tillämpade.
En fjärde lösning är att inom en kartell göra ett kalkyleringsavtal, som går
ut på försäljning på hemmamarknaden viss tid framåt av varor till ett pris,
som täcker de utan tillägg för riskersättning beräknade kostnaderna för importerade
förnödenheter, med rätt för leverantörerna till hemmamarknaden
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
till kompensation för förluster till följd av oförutsett ökade kostnader.
Kompensationen kan i sin tur taga formen av direkt statsersättning. Staten
står i så fall i samma läge som om den sålt de kostnadsbestämmande
varorna på termin till det för kalkylen grundläggande priset. Man kan
emellertid även tänka sig att kompensationen vinnes genom att prissättningen,
sedan utfallet av kalkylen kunnat fastslås, sker så, att täckning vinnes
för förluster till följd av den tidigare överenskomna kostnadskalkylens
oriktighet. I sistnämnda fallet finansieras det omedelbara stödet — bedömt
i efterhand — genom en framtida belastning av konsumenter eller
skattebetalare. Bedömt på förhand passar här antydda arrangemang icke
så väl in under subventionsbeteckningen som de tidigare behandlade, emedan
staten faktiskt endast står som tillfällig riskbärare och ersättningsbehovet
är helt ovisst, eventuellt t. o. m. obefintligt.
Föregående resonemang har utgått från ett tänkt fall av prishöjning på
svenska importvaror i utlandet. I huvudsak samma former för en prisreglering
stå till buds även vid höjda cifpriser vid oförändrade fobpriser, då importprisstegringen
betingas av ökade fraktkostnader till följd av höjda hyror
eller vinster. Den viktigaste skillnaden i finansiellt hänseende är att en nedsubventionering
av importpriset i sistnämnda fall bör, såvitt transporterna ske
med inhemskt tonnage, täckas genom en motsvarande reduktion av den för
konsumtionsändamål disponerade köpkraften, emedan subventioneringen eljest
kan få en köpkraftsökande effekt. Detta gäller varje fall av subventionering
som avser en prisstegring, vilken föranleder en ändring i inkomstfördelningen
men däremot icke återspeglar en försämring av varuförsörjningen
ur hela samhällets synpunkt.
Bland de prisstegrande kostnadsförskjutningarna vid införsel intaga utgifter
för krigsriskförsäkring vid fraktfart en särställning, i det att det är
ovisst, i vad mån den i importpriset ingående försäkringskostnaden motsvaras
av en verklig kostnad för samhället som bör komma till uttryck i en
höjning av den inhemska prisnivån; en verklig kostnad är givetvis endast
den från början till sin omfattning okända förlusten av liv och tonnage.
Detta bör, såsom redan tidigare framhållits, föranleda den slutsatsen, att den
av krigsriskerna framkallade kostnadsökningen i varje fall icke till fullo
bör finansieras genom prisförhöjning utan i stället genom direkt subvention.
För ett land som Sverige, där införseln genom sin vidsträckta betydelse
för hemmamarknaden fast anknyter prisbildningen på denna till importpriserna,
utgör en höjning av infrakterna en allmänt prisstegrande faktor sorn
kräver särskild uppmärksamhet. Ett motverkande av fraktförhöjningar
genom subvention framstår som ett i förhållande till kostnaden effektivt
medel att begränsa en allmän prisstegringsrörelse av angivet ursprung.
Skulle subventioneringen i något fall föranleda import i en med hänsyn till
föreliggande risker ej önskvärd omfattning, bör den kombineras med viss
reglering av införseln.
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
9
Utformningen av krigsförsäkringen i Sverige.
När jag nu övergår till frågan, på vad sätt ett överförande på staten av
krigsrisken för viss import lämpligen kan tänkas ordnad, torde jag först
få i korthet redogöra för hur krigsförsäkringen för närvarande är organiserad
i vårt land.
Den under förra världskriget ordnade statliga krigsförsäkringen kunde
kort efter krigets slut avvecklas. Behov av krigsförsäkring för sjöfarten
gjorde sig på nytt gällande på grund av de kinesisk-japanska krigen, det
abessinska kriget och det spanska inbördeskriget. Dessa konflikter voro
emellertid lokalt begränsade. All erforderlig krigsförsäkring för svenskt
tonnage kunde därför täckas av de privata sjöförsäkringsbolagen. För tillgodoseende
av det nya försäkringsbehovet bildades i september 1935 Svensk
krigsförsäkringspool, som utgör en sammanslutning av samtliga svenska sjöförsäkringsbolag.
Kort efteråt tillkom på svenskt initiativ Nordiska krigsförsäkringspoolen,
som är ett gemensamt organ för de nationella poolerna i
Sverige, Norge, Danmark och Finland. Denna organisation var fullt tillräcklig
för det krigsförsäkringsbehov, som uppstod under lokalt begränsade
krig, men däremot icke av tillräcklig styrka för att möta de risker, som
måste uppstå under ett europeiskt stormaktskrig.
I samarbete med Svensk krigsförsäkringspool utarbetade därför rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap våren 1938 ett förslag till lag
om statlig krigsförsäkring. På grund av septemberkrisen 1938 tillsatte
Kungl. Majit redan i oktober samma år statens krigsförsäkringsnämnd för
att förbereda de åtgärder, som kunde bliva erforderliga för ordnandet av
en statlig krigsförsäkring i enlighet med lagförslaget. Krigsförsäkringsnämnden
utarbetade i samarbete med Svensk krigsförsäkringspool ett förslag
till avtal mellan nämnden och poolen, varigenom staten, i händelse
ett europeiskt stormaktskrig skulle utbryta, automatiskt skulle garantera
de av krigsförsäkringspoolens medlemmar utställda krigsförsäkringspoliserna.
Avtalet, som hade formen av ett återförsäkringsavtal mellan Svensk
krigsförsäkringspool och nämnden, förelädes årets lagtima riksdag (propositionen
nr 263) och godkändes av denna.
Genom nämnda avtal erhöll svensk handel och sjöfart ett av staten garanterat
krigsförsäkringsskydd, vilket möjliggjorde att export och import ostört
kunde fortgå trots de oroliga förhållanden, som rådde före krigets utbrott.
För kaskoförsäkringens del ordnades saken på så sätt, att de redare som så
önskade kunde teckna en s. k. krigsutbrottsförsäkring. För denna utgick
icke någon premie i fredstid utan endast en obetydlig försäkringsavgift.
Redarna fingo däremot förbinda sig att efter krigsutbrottet betala en av
krigsförsäkringsnämnden fastställd premie, beräknad från fall till fall alltefter
risken. Då kriget utbröt, behövde premier endast betalas för sådana
fartyg, som befunno sig på resa eller lågo i hamnar i krigförande land,
medan däremot någon premie icke utgick för fartyg som lågo i neutrala
hamnar. Denna anordning, som var frivillig, begagnades av praktiskt
taget samtliga redare för det svenska sjögående tonnaget.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
Återförsäkringsskyddet inträdde enligt avtalet automatiskt för varuförsäkringarnas
del och möjliggjorde för de privata försäkringsbolag som ombesörjde
dessa försäkringar att, s,å länge krig icke utbrutit, endast debitera
nominella premier. Alla de varuförsäkringar, som voro i gällande kraft vid
krigsutbrottet, voro sålunda utan särskild tilläggspremie garanterade av
svenska staten. Det torde vara obestridligt, att utan detta statliga försäkringsskydd
en hämning i Sveriges import och export skulle inträtt långt
före krigsutbrottet.
Då stormaktskriget utbröt den 3 september trädde statens krigsförsäkringsnämnd
omedelbart i funktion och övertog automatiskt ansvaret för alla vid
krigsutbrottet i svenska bolag tecknade krigsförsäkringar i enlighet med nyssnämnda
avtals bestämmelser.
För att möta de svårigheter, som man förutsåg skulle uppstå vid krigsutbrottet,
fastställdes avtalet att gälla en krigsutbrottsperiod örn 30 dagar. Under
denna tid lia sålunda enligt av krigsförsäkringsnämnden utfärdade instruktioner
och till av nämnden fastställda premier alla krigsförsäkringar
tecknats i de privata sjöförsäkringsbolagen, varvid staten såsom återförsäkrare
övertagit viss del av ansvaret på i nämnda avtal närmare specificerat
sätt. Denna krigsutbrottsperiod utlöpte enligt överenskommelse den 8 oktober,
från vilken tidpunkt statens krigsförsäkringsnämnd direkt övertagit
den statliga krigsförsäkringsverksamheten.
Från och med den 9 oktober är den statliga krigsförsäkringen ordnad på
följande sätt:
1) Krigsförsäkring au fartyg (kasko) och kaskointresse. All krigsförsäkring
liandhaves direkt av nämnden, som efter skriftlig ansökan från respektive
redare utfärdar försäkringspoliser och inkasserar däremot svarande
krigsförsäkringspremier. Nämnden bar fastställt enhetliga krigsförsäkringsvillkor,
vilka äro i huvudsak likalydande med dem, som tillämpades vid
förra världskrigets slut och sålunda äro baserade på erfarenheterna från
detta. Premierna fastställas för varje resa eller rundresa efter förekommande
riskmoment. Nämnden tecknar endast krigsförsäkring å fartyg under
svensk flagg och som försäkringsvillkor gäller vidare, att statens sjöfartsnämnd
beviljat licens för fullgörandet av ifrågavarande resa.
Krigsförsäkringsnämnden har beslutat att tills vidare medgiva, att fartygs
värde i och för krigsförsäkring må fastställas till högst 125 procent av
det värde, till vilket fartyget var civilförsäkrat före krigsutbrottet.
2) Krigsförsäkring av varor, fraktförskott och annat lastägareintresse. Sådan
krigsförsäkring tecknas direkt av krigsförsäkringsnämnden, i huvudsak
genom förmedling av de privata sjöförsäkringsbolagen, vilka nämnden antagit
såsom ombud. Andra ombud förekomma icke. Alla försäkringar tecknas
enligt av nämnden utfärdade instruktioner och till av nämnden fastställda
försäkringsvillkor och premier. Försäkrings villkoren äro enhetliga
och i stort sett likalydande med dem, som tillämpades under föregående
världskrig, samt alltså baserade på erfarenheterna från detta. På grundval
av förekommande riskmoment och med hänsyn till skadesförloppet av
Kungl. Maj:ts proposition nr 53. 11
krigsförsäkringsverksamheten fastställer nämnden premietariffer för olika
slag av resor.
Ändringar i premietarifferna företagas, när så befinnes erforderligt.
Liksom beträffande kaskoförsäkringar löper staten hela risken och de
privata bolagen hava endast ställt sina organisationer till förfogande mot
skälig ersättning för sina kostnader. Enär krigsförsäkring å varor alltid
tecknas i samband med motsvarande transportförsäkring, erhåller den försäkringssökande
allmänheten härigenom snabb och ändamålsenlig expedition
av erforderliga försäkringar. Samtidigt medför anordningen, att staten
erhåller full kontroll över de tecknade försäkringarna utan att nämndens
organisation behöver göras alltför omfattande.
Där så befinnes lämpligt eller nödvändigt tecknar krigsförsäkringsnämnden
jämväl direkt krigsförsäkringar å varor utan förmedling av de privata
bolagen.
3) Krigsförsäkring av ombord å fartyg tjänstgörande befäl och manskap.
Denna krigsförsäkring ombesörjes enligt gällande lagbestämmelser direkt av
riksförsäkringsanstalten och de s. k. socialförsäkringsbolagen. Krigsförsäkringsnämnden
har sålunda icke någon direkt befattning med dessa försäkringar.
Den kan dock enligt lagen örn statlig krigsförsäkring, när Kungl.
Maj:t så förordnar, övertaga nödvändig återförsäkring av sådana risker.
Formerna för ett överförande av krigsrisken på staten.
En överflyttning på staten, helt eller delvis, av krigsrisken vid införsel
kan ske i två principiellt skilda former. Antingen kan staten utan upptagande
av premie ställa garanti för viss risk, som därför kan undantagas från
försäkring. Eller också kan vederbörande importör erhålla en ersättning av
staten motsvarande den premie eller del av premie som avser täckning för
den risk, som kommer i fråga för överföring. Med båda metoderna vinnes i
princip, att priset på de berörda importvarorna vid försäljning på hemmamarknaden
icke kommer att belastas med den å staten överflyttade försäkringskostnaden.
Valet mellan de båda lösningarna måste därför träffas med
utgångspunkt från en prövning av deras sannolika inflytande på dispositionen
av tonnage och under hänsynstagande till möjligheterna att finna en
praktisk form för transaktionerna.
Om den metoden väljes, att viss fraktfart, exempelvis stenkolsfrakterna,
befrias från erläggande av försäkringspremier med bibehållen garanti mot
förlust —- och härmed är tydligen att jämställa att redaren erhåller ersättning
av staten för erlagda försäkringspremier — måste tydligen subventionsförfarandet
begränsas till frakt på svenska kölar. För att risköverföringen
skall få åsyftad verkan måste då uteslutande svenskt tonnage disponeras folden
understödda införseln, vilket är olämpligt både med hänsyn till de större
risker varmed denna ofta måste vara förbunden och med tanke på att tonnaget
i fråga ofta med större utbyte för folkhushållet kan användas för
andra ändamål. Även när svenskt tonnage redan utnyttjas för ifrågavarande
import, kan subventioneringen återverka ogynnsamt på tonnagets disposi
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
tion. Den kan sålunda tänkas medföra en lockelse för redarna, att till av
subventioneringen berörd fraktfart överföra tonnage som eljest disponeras
och lämpligen även bör disponeras för andra ändamål. För att detta resultat
skall undvikas erfordras, att frakterna nedsättas med ett belopp motsvarande
den bortfallna försäkringspremien, vilket ju är nödvändigt redan
för att risköverflyttningen skall kunna medföra den avsedda prissänkningen
på importvaror. Bortsett brån svårigheten att kontrollera att en sådan nedsättning
sker —- en svårighet som möjligen skulle kunna övervinnas — erbjuder
den splittring av fraktmarknaden, som skulle bli följden av en partiell
fraktreduktion, påtagliga olägenheter.
Berörda svårigheter vid en risköverföring på staten kunna helt undvikas,
örn man går den vägen, att importören erhåller ersättning för i fraktkostnaden
respektive cifpriset ingående krigsförsäkringspremie. Premierna skulle
alltså uttagas av redaren i vanlig ordning. I detta fall vinnes ej endast att
fraktfarten hålles helt utanför subventionsförfarandet, så att varje risk för
ett olämpligt inflytande på fraktsättningen och tonnagets disposition undvikes,
utan även att kontrollen över att överflyttningen av krigsrisken på
staten helt kommer prissättningen på importvaran till godo lättare kan genomföras.
Värdesättningen av denna subventionsform blir beroende av möjligheterna
att genomföra den i tillfredsställande former.
Att på staten generellt överflytta krigsrisken vid import förutsätter en så
långtgående reglering av fraktfarten, som hittills icke ifrågasatts. En sådan
överföring är icke heller av prispolitiska skäl oundgänglig. De allmänna
riktlinjer för de i nuvarande läge erforderliga prisregleringarna, som jag
tidigare utvecklat, föranleda endast till en risköverflyttning för varor som
äro av central betydelse för den inhemska prisbildningen. Beträffande
samtliga dessa varor gäller, att man på allmänna grunder måste räkna med
nödvändigheten av statlig kontroll över införseln. I den mån en sådan kontroll
genomföres, synas de nödvändiga förutsättningarna finnas för en lösning
av riskfrågan efter senast antydda linjer.
Om sjöfrakten för en vara, underkastad importreglering, anses böra bli
föremål för risköverföring, synes förfarandet lämpligen kunna bli följande.
När ansökan göres om licens för införsel av ett parti av varan, skall den
licensbeviljande myndigheten pröva skäligheten av inköpspriset i utlandet
samt taga kännedom örn den på importören fallande respektive i cifpriset
ingående fraktkostnaden. Med avseende å fraktkostnaden skall efter enhetliga,
i samråd med vederbörande nämnder utarbetade grunder prövas,
i vad mån denna kostnad skall anses avse täckning för erlagda försäkringspremier.
När licens utfärdas, erhåller importören samtidigt ett bevis örn
att det införda varupartiet belastas med försäkringskostnad till visst belopp,
vilket ersättes av staten; beviset bör, när importören själv träffat fraktavtal
med svensk redare, kunna överlåtas på redaren såsom dellikvid för
frakten. Licensen och beviset utlämnas endast mot en utfästelse från importörens
sida att vid försäljning av det införda varupartiet på hemmamarknaden
underkasta sig de bestämmelser angående villkoren för avytt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
13
ring som fastställas av Kungl. Maj:t eller av Kungl. Majit utsett organ.
Dessa bestämmelser böra avse att förhindra, att importören gottgör sig en
vinst till följd av befrielsen från försäkringskostnaden. I den mån en vara,
såsom stenkol, inbegripits under ett statligt garantiåtagande, erfordras inga
kompletterande regleringsåtgärder utan endast att försäkringskostnaden
frånräknas självkostnaderna vid fastställandet av försäljningspriset; om
kostnaden ifråga formellt får ingå i den för statsgarantien grundläggande förlustkalkylen
eller blir föremål för särskild täckning blir sedan i sak betydelselöst.
Det vore givetvis möjligt att låta det licensgivande organet till vederbörande
importör direkt utbetala ersättning för premiebelastningen i stället för att,
såsom här förutsatts, begränsa organets uppgift till utställandet av bevis om
försäkringskostnad. Licenstvånget skulle i så fall ensamt ge underlag för
erforderliga kontrollåtgärder. Emellertid är det knappast lämpligt att belasta
det licensgivande organet med ifrågavarande betalningstransaktioner,
som bättre kunna handhavas av någon av de statliga myndigheter som normalt
svara för statliga utbetalningar.
Med avseende å sättet för beräkning av den å visst varuparti belöpande
försäkringskostnaden må till slut nämnas, att ersättningsbeviset vid helfrakt
bör avse varuförsäkringspremien samt kaskoförsäkringspremien för ett för
ifrågavarande fraktfart lämpat fartyg, detta oavsett örn frakten verkställts
med dyrbarare tonnage än normalt och oavsett även fartygets eller försäkringsgivarens
nationalitet. Vid delfrakt med svenskt fartyg får den normala
kaskopremien slås ut på hela bruttofraktinkomsten och anses med viss del
falla på det av riskomföringen berörda varupartiet. Liknande beräkningsgrund
torde kunna tillämpas vid användning av utländskt tonnage. Innan
subventionsförfarandet kan sättas i tillämpning böra fasta regler för här avsedda
beräkningar utarbetas. Om ersättning avses böra utgå även för krigsförsäkring
av ombord på fartyg tjänstgörande befäl och manskap, bör beträffande
kostnaden för sådan försäkring gälla detsamma som beträffande
kaskopremierna.
Tillämpningsområdet för risköverföringen.
Av motiven för den ifrågasatta risköverföringen följer, att denna i första
hand bör begränsas till att avse varor med sådan ställning på marknaden,
att en reglering av priset blir av vikt för hela den inhemska prisutvecklingen.
Av praktiska skäl torde det emellertid icke visa sig lämpligt att utsträcka
subventionsförfarandet till alla sådana varor. Om de importerade
varorna, innan de utbjudas på hemmamarknaden, undergå en fortsatt mera
omfattande förarbetning, kunna nämligen mycket vidlyftiga kontrollåtgärder
bli nödvändiga för att säkerhet skall vinnas för en mot importprissänkningen
svarande reduktion av det slutliga försäljningspriset. En dylik
fortsatt förarbetning torde för övrigt i regel starkt begränsa den ekonomiska
betydelsen av att försäkringskostnaden vid import bortfallit. Bland de varor,
som jämte stenkol och koks med angiven utgångspunkt för urvalet kunna
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
ifrågakomma för risköverföring, märkas emellertid så betydelsefulla varor
som tackjärn, vissa fodermedel och gödningsämnen, råbomull och hudar.
Risköverföringen skall enligt det förut framlagda förslaget ordnas genom
utställande av ett ersättningsbevis för varje särskild last. De synpunkter,
som föranleda en begränsning av förfarandet till vissa varor med nyckelposition,
kunna även motivera att vissa laster av en eljest subventionerad
vara undantagas från risköverföring. När exempelvis kol importeras för en
industri med så obetydliga relativa bränslekostnader, att möjlighet saknas att
kontrollera, att kostnadsreduktionen kommer marknaden tillgodo, eller med
sådan karaktär hos tillverkningen, att en prisreglering till konsumenternas
förmån icke anses påkallad, bortfalla tydligen skälen för en fraktsubvention
i form av risköverföring.
Då betydelsen av det föreslagna förfarandet sålunda begränsas, blir det
nödvändigt att överväga, örn icke riskkostnaden skulle kunna reduceras generellt
utan tillämpande av speciell subventionering och kontroll. Därvid
tilldraga sig principerna för krigsförsäkringsnämndens premiesättning uppmärksamhet.
Den statliga krigsförsäkringen bedrives enligt givna direktiv efter affärsmässiga
principer och skulle alltså vid riktig premiesättning på lång sikt
icke ge förlust. Premiesättningen erbjuder emellertid utomordentliga svårigheter
ej minst på grund av de oberäkneliga växlingarna i sättet för handelskrigföringen.
Avser man att vara beredd på alla eventualiteter måste
man räkna med en säkerhetsmarginal och därvid basera beräkningarna på
senast tillgängliga uppgifter örn sänkningar, kapning, kontrabandskontroll
etc. Det kan emellertid icke undvikas, att premiesättningen under dessa
förhållanden kan bli högre än som på längre sikt behöver vara motiverat.
En annan ogynnsam konsekvens är att premiesättningen relativt ofta måste
justeras, vilket inför ett osäkerhetsmoment på marknaden, som redan det
måste erhålla en viss prishöjande verkan.
Om kravet på affärsmässighet jämkas och en viss risk för det allmänna
godtages, kan ett i angivna avseenden gynnsammare resultat vinnas genom
att premiesättningen visserligen grundas på vunnen erfarenhet örn riskerna,
men icke tillåtes undergå hastiga förändringar utan hålles oförändrad
under en icke alltför kort tidsperiod. Därutöver synes emellertid nämnden
efter av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter böra äga rätt att ytterligare
jämka försäkringspremierna med risk av statlig förlust, om detta ur synpunkten
av landets försörjning med importvaror eller av läget inom viktiga
exportnäringar anses påkallat.
En risköverföring för viss import och en omläggning av principerna för
premiesättningen vid meddelande av krigsförsäkring bör, för att önskat resultat
skall vinnas, följas av en reglering av fraktmarknaden, som förhind
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
15
rar uttagandet av oskäliga vinster, direkt eller efter höjning av tonnagevärdena.
I detta hänseende torde förslag senare få föreläggas Kungl. Maj:t
till prövning.
Prissakkunniga, statens sjöfartsnämnd och statens krigsförsäkringsnämnd,
som under hand erhållit del av de av mig här framlagda förslagen, ha därvid
lämnat dessa utan erinran.
Vid bifall till förslaget om överföring på staten av vissa krigsrisker i enlighet
med här utvecklade principer, uppkommer behov av medel för utbetalning
av ersättning till importörerna. Utgiftens art gör det lämpligt, att
kostnaderna bestridas av det å förskottsstat för försvarsväsendet m. m. under
sjunde huvudtiteln upptagna anslaget till Allmänna utgifter för pris- och
handelsreglerande åtgärder å 20 miljoner kronor. Jag förordar att så sker.
Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen
att, med godkännande av här förordade principer för överföring
på staten av vissa krigsrisker, medgiva, att ersättning
till importör för importvara belastande krigsförsäkringskostnader
må bestridas av det å förskottsstat för
försvarsväsendet m. m. under sjunde huvudtiteln uppförda
anslaget till Allmänna utgifter för pris- och handelsreglerande
åtgärder.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
hemställt förordnar Hans Majit Konungen att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
V. Schwartz.