Kungl. Mcij.ts proposition nr 4.

1

Nr 4.

Kungl Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
skyldighet att meddela uppgifter örn kostnader
för krigsleoeranser; given Stockholms slott den 3
september 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående skyldighet att meddela uppgifter
om kostnader för krigsleveranser.

GUSTAR

K. G. Westman.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939.

1 sami. Nr 4.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

angående skyldighet att meddela uppgifter örn kostnader för

krigsleveranser.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver, i enlighet med
förordnande av Konungen skyldighet inträtt för någon att på grund av krigsleveranskontrakt,
varom förmäles i särskilda av Konungen utfärdade bestämmelser,
mot ersättning för kronans räkning tillverka, bereda, iståndsätta eller
eljest till kronan leverera förnödenhet, som är behövlig för krigsmakten,
åligger det honom att, i den mån det erfordras för ersättningsfrågans bedömande,
på anfordran av vederbörande myndighet dels meddela myndigheten
upplysningar angående kostnaderna för tillverkningen, beredningen, iståndsättandet
eller anskaffandet av förnödenheten dels för kontroll å lämnade
upplysningar förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten.

Vad nu sagts skall, sedan efter ty i första stycket sägs skyldighet inträtt
för den som ingått krigsleveranskontrakt att fullgöra sina förbindelser enligt
kontraktet, äga motsvarande tillämpning beträffande den, vilken tillhandahållit
vara som använts eller är avsedd att användas för tillverkning beredning,
iståndsättande eller leverans av den förnödenhet, varom fråga är.

Ej vare någon på grund av vad sålunda stadgats skyldig att röja yrkeshemlighet
av teknisk innebörd.

2 §.

Försummar någon att fullgöra vad enligt 1 § åligger honom, äger länsstyrelsen
förelägga honom vite samt i förekommande fall förordna om vitets
uttagande.

Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift, straffes med dagsböter
eller fängelse.

3 §.

Vad som inhämtats med stöd av denna lag må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det med lagen avsedda ändamålet. Bryter
någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 3

4 §.

Brott, som i 3 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

5 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas
av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i
statsrådet å Stockholms slott den 21 april 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, försvars- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman,
fråga om lagstiftning angående skyldighet att meddela uppgifter om
kostnader för krigsleveranser samt anför:

»I skrivelse den 28 februari 1939 har rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
framhållit, att en skälig prissättning å varor, som under
krigstid skola levereras till staten av industri- eller handelsföretag, erbjöde
stora svårigheter. Detta vore en erfarenhet, som under världskriget gjordes
i alla de krigförande länderna. Svårigheterna hade berott å ena sidan på
den utomordentligt starka stegringen i de statliga behoven, vilken försvagade
de beställande myndigheternas ställning i förhållande till leverantörerna vid
skeende prisuppgörelser, å andra sidan på de starkt växlande förhållandena
i avseende på råvarutillgången samt den fortskridande försämringen i penningvärdet,
varmed följde en allmän osäkerhet vid kalkyleringen av kostnaderna.
Härtill hade i talrika fall kommit de svårigheter för en rättvis prisbedömning,
som härledde sig från att tillverkningen vid industriföretagen
måste omläggas till framställning av för dem nya produkter samt tvånget att
anställa ny och otränad personal.

Rikskommissionen har vidare uttalat, att vid strävandena att utfinna objektiva
normer för prisbestämningen vid statsleveransema blev det i de krigförande
länderna småningom klart, att man måste söka nå fram till ett
konstaterande av de verkliga produktionskostnaderna för de särskilda tillverkningarna
för att på denna grund kunna uppbygga ett system av priser,
som gåve tillverkarna skälig ersättning utan att tillföra dem obehöriga krigsvinster.
Olika metoder hade därvid kommit till användning på skilda håll
och för skilda slag av produkter. Man fann sålunda i vissa fall lämpligt att
med utgångspunkt från ett konstaterande av de tidigare och de under rådande
förhållanden beräkneliga kostnaderna för särskilda produkter söka få

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

5

priserna därå för en bestämd tid eller för bestämda leveranser i förväg fastställda.
I andra fall sökte man finna bestämningsgrunden för leveranspriserna
genom ett fortgående övervakande av produktionen och ett konstaterande
av de härvid uppstående löpande kostnaderna. Ett tredje system var
att i efterhand söka utröna de verkliga kostnaderna för att med ledning därav
överföi’a provisoriskt bestämda priser till definitiva priser. Vilken metod
som än valdes hade emellertid befunnits oeftergivligt, att vederbörande statsmyndigheter
från tillverkarna själva infordrade uppgifter angående produktionskostnaderna
samt angående förhållanden, som voro av betydelse för
deras bedömande, ävensom att möjlighet bereddes att effektivt kontrollera
uppgifternas riktighet. Lagbestämmelser av sådan innebörd utfärdades under
världskriget bl. a. i England och Tyskland.

Enligt rikskommissionens mening borde även i vårt land ett förfarande av
antydd art komma i tillämpning vid prissättningen å leveranser för statens
räkning under krigstid, och förberedelser för utarbetande av ett för svenska
förhållanden lämpat system hade även vidtagits av kommissionen. Förutsättning
för genomförande av sådana anordningar för prissättningen, som
här avsåges, vore emellertid, att skyldighet fastsloges för leverantör att på
anfordran av myndighet uppgiva kostnaderna för tillverkning eller anskaffning
av förnödenheter, som skulle levereras, samt befogenhet stadgades för
myndigheten att genom granskning av vederbörande företags handelsböcker
och affärshandlingar kontrollera uppgifternas riktighet. Ur effektivitetssynpunkt
borde denna skyldighet även utsträckas till den, vilken tillhandahållit
vara, som använts eller vore avsedd att användas för tillverkning, beredning
eller leverans av den förnödenhet, varom fråga är. Bestämmelser härom
syntes böra meddelas i en författning av lags karaktär.

I enlighet med vad sålunda anförts hade inom rikskommissionen utarbetats
förslag till lag om skyldighet i vissa fall att meddela
kostnadsuppgifter samt förete handelsböcker m. m.

Med avseende å frågan örn den närmare innebörden av de bestämmelser,
som borde meddelas i ämnet, har rikskommissionen erinrat örn kungörelsen
den 2 december 1938 (nr 663) med vissa bestämmelser om krigsleveranser
m. m. Enligt denna kungörelse åligger det statliga förvaltningsmyndigheter,
som äro ansvariga för planläggningen av försörjningen med krigsförnödenheter,
ävensom rikskommissionen att i lämplig omfattning med vederbörande
företag sluta avtal örn tillverkning, beredning, iståndsättande och
leverans av dylika förnödenheter. Sådant avtal benämnes krigsleveranskontrakt.
Med krigsförnödenhet förstås i kungörelsen förnödenhet som är användbar
för krigsbruk eller kan användas för tillverkning, beredning eller
iståndsättande av sådan förnödenhet. Framställandet eller leverans av krigsförnödenheter
enligt krigsleveranskontrakt skall enligt kungörelsen påbörjas
efter särskild igångsättningsorder som må utfärdas allenast såframt och i
den mån Kungl. Majit därom förordnar. Det må även nämnas, att krigsleveranskontrakten
enligt bruklig lydelse äro avsedda att tillämpas allenast
då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Enligt vad rikskommissionen uttalat borde nu ifrågavarande förslag anknyta
till krigsleveranskontrakt. I överensstämmelse härmed stadgas i 1 §
av förslaget, att, om på grund av krigsleveranskontrakt skyldighet inträtt
för någon att mot ersättning för kronans räkning tillverka eller bereda eller
eljest till kronan leverera förnödenhet, som är behövlig för krigsmaktens
behov, åligger det honom att, där vederbörande myndighet finner sådant
erforderligt för prisfrågans avgörande, på anfordran dels meddela myndigheten
upplysningar angående kostnaderna för tillverkningen eller beredningen
eller anskaffandet av förnödenheten dels för kontroll å lämnade
upplysningar förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten.
Härjämte har emellertid i paragrafen även intagits en bestämmelse enligt
vilken vad nyss sagts i tillämpliga delar skall gälla jämväl beträffande den,
vilken tillhandahållit vara som använts eller är avsedd att användas för tillverkning,
beredning eller leverans av den förnödenhet varom fråga är. I nu
berörda stadganden göres härefter den inskränkningen, att ej någon på
grund därav är skyldig att röja yrkeshemlighet av teknisk innebörd.

Vägrar någon att fullgöra vad enligt 1 § åligger honom äger länsstyrelsen
enligt 2 § förelägga erforderligt vite samt i förekommande fall förordna
om vitets uttagande. Härjämte stadgas straff för den som mot bättre vetande
lämnar oriktiga uppgifter, eller som yppar förhållande, varom han
med stöd av lagen erhållit kännedom, i vidare mån än som erfordras för del
i lagen avsedda ändamålet. Slutligen ha meddelats vissa bestämmelser om
åtal m. m.

Över rikskommissionens förslag har inhämtats utlåtande från kommerskollegium,
som tillika överlämnat yttranden av Sveriges industriförbund,
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare.

Kommerskollegium har tillstyrkt, att förslaget lägges till grund för lagstiftning,
samt därvid anfört bland annat:

Erfarenheterna från världskriget visa, såsom rikskommissionen framhållit,
att vid krigstillfälle stora svårigheter föreligga för skälig prissättning
av varor som skola levereras till staten.

Inom rikskommissionen har enligt vad kollegium erfarit tillsatts en beredskapskommitté
med uppgift att utarbeta förslag till normer att tillämpas
vid bestämmandet av priser för leveranser av krigsförnödenheter inom viktigare
industrigrenar efter inträtt krigstillstånd. Det lärer emellertid icke
vara kommitténs eller rikskommissionens mening att dessa normer skola
få formen av författningsbestämmelser.

Enligt nu förefintliga formulär till krigsleveranskontrakt får, därest överenskommelse
örn pris icke träffats, tillverkningens igångsättande ej därför
uppehållas, men förhandlingar om priset skola omedelbart därefter inledas.
Har enighet om priset icke uppnåtts inom trettio dagar efter det leverantören
ägt utbekomma betalning, bestämmes detta av skiljenämnd, bestående
av tre ledamöter, av vilka beställaren utser en, leverantören en och kommerskollegium
en ledamot. Leverantören förbinder sig att i erforderlig utsträckning
ställa sina handelsböcker och de handlingar, som kunna tjäna
till upplysning i saken, till skiljenämndens förfogande.

I dessa kontrakt är sålunda stadgad skyldighet för leverantör att lill

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

7

skiljenämnd lämna sådana upplysningar, som avses i den av rikskommissionen
föreslagna lagen. Kollegium finner icke tillräckliga skäl föreligga
mot en lagstiftning, som bereder vederbörande myndighet möjlighet att erhålla
vissa upplysningar angående kostnaderna för tillverkningen även i
det fall att frågan om priset icke gått till skiljenämnd. Under angivna förhållanden
och då såsom nyss nämnts något förslag till författningsbestämmelser
rörande ifrågavarande prissättning icke lärer vara att förvänta, vill
kollegium tillstyrka, att proposition i ämnet framlägges för innevarande års
riksdag.

Handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare ha lämnat
förslaget utan erinran. Sistnämnda handelskammare har vid avgivande av
sitt yttrande funnit anledning till följande uttalande beträffande prissättningen
å krigsförnödenheter:

Handelskammaren förutsätter, att vid eventuellt ifrågakommande uppgörelser
rörande krigsleveranser ersättning kommer att utgå enligt sådana
grunder, att nödig hänsyn tages jämväl till faktorer, vilka icke kunna komma
till direkt uttryck i företagens självkostnadsberäkningar. I fråga om
materialkostnaderna bör sålunda beaktas, att dessa icke under alla omständigheter
kunna beräknas på basis av inköpspriset utan att leverantörföretagen
i vissa fall böra vara berättigade att tillgodogöra sig dagspriset vid kontraktets
ingående för att därigenom kunna komma i åtnjutande av uppkommande
vinst till följd av inträffade prisstegringar å inneliggande lager. Uppmärksammas
bör nämligen, att företagen vid senare prisfall komma att få
vidkännas motsvarande förlust. Som exempel på för krigsindustrien viktiga
varor, vilka äro underkastade starka prisfluktuationer och i fråga om
vilka nu anförda synpunkter äro av särskild betydelse, må nämnas kol och
tackjärn.

Vid prisuppgörelser bör vidare iakttagas, att leverantörföretagen medgivas
komma i åtnjutande av ränta å det i anläggningarna investerade kapitalet,
oavsett huruvida och i vilken utsträckning avskrivningar gjorts därå eller
icke. I det fall, att inom företag endast vissa avdelningar tagits i anspråk
för tillverkning för krigsmaktens behov och till följd därav hinder uppstått
för uppehållande av driften inom fabriken i övrigt, bör vid prisbestämningen
även ersättning lämnas med ett mot avskrivningsbehovet även för
de delar av fabriksanläggningarna, vilka icke tagits i anspråk för ändamålet,
svarande belopp.

Ä andra sidan har Sveriges industriförbund ställt sig avvisande till förslaget.
Förbundet har därvid uttalat följande:

Även om det måste anses såsom i och för sig berättigat, att man söker
förhindra, att enskilda vid krigsleveranser tillskansa sig oskäliga fördelar
på det allmännas bekostnad och att i detta syfte staten utrustas med vissa
lagliga medel att undersöka kostnadsgrundvalen för av företagen begärda
priser, finnes det enligt förbundets mening ingen anledning att göra här erforderliga
kontrollbestämmelser till föremål för en särskild lagstiftning.

Såsom framhålles i rikskommissionens skrivelse erbjuder prissättningen å
varor, som under krigstid skola levereras till staten, betydande svårigheter.
Aven om man kan utgå från såsom självklart att staten principiellt sett avser
bereda leverantören skälig ersättning för gjorda leveranser, är det påtagligt,
att så länge de grundläggande principerna för prissättningen icke
blivit fastlagda ett osäkerhetstillstånd föreligger, där företagen icke a priori
kunna bedöma, vad som av myndigheterna kommer att betraktas såsom ett

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

skäligt pris. Enligt förbundets förmenande är det både oriktigt och olämpligt
att — innan man först bringat frågan örn statens ersättningsskyldighet
vid krigsleveranser till en definitiv lösning —- införa kontrollbestämmelser
av föreslagen art. Det kan nämligen under sådana förhållanden befaras,
att företagen icke komma att under fredstid ägna produktionen av krigsförnödenheter
det aktiva intresse, som ur krigsberedskapssynpunkt måste anses
önskvärt. Man riskerar att statens primära intresse av, att produktion
av krigsförnödenheter befordras, i viss mån offras för det sekundära önskemålet,
att staten i vissa fall ej skall behöva betala ett för högt pris för dessa
förnödenheter.

Enligt förbundets uppfattning böra sålunda de föreslagna bestämmelserna
ingå såsom delar av en lagstiftning, vari fastlagts de allmänna principerna
för prissättningen å varor, som tillverkas jämlikt förefintliga krigsleveranskontrakt.

Stockholms handelskammare har intagit i huvudsak samma ståndpunkt
samt för sin del anfört bland annat:

Utan att ifrågasätta att åtgärder kunna vara erforderliga för att förhindra
enskilda företag att vid krigsleveranser till staten bereda sig oskäliga vinster,
nödgas handelskammaren dock avråda från att det nu föreliggande spörsmålet
upptages till avgörande separat. Innan priskontrollfrågan göres till
föremål för lagstiftning, böra grunderna för bestämmande av skälig ersättning
för leveranser av krigsförnödenheter vara fastställda. Att denna sida av
krigsberedskapsproblemet blir ordnad, är så mycket mera angeläget, som en
tillfredsställande försörjning under krig med dylika förnödenheter icke kan
åstadkommas, med mindre redan under fredstid verksamheten förberedes
för detta mål. Att såsom inledning härtill genomföra en lagstiftning, som
tvingar leverantörer av krigsförnödenheter att utlämna uppgifter, vilka beröra
så att säga företagens livsnerv, är självfallet föga ägnat att uppmuntra
industrien att upptaga för krigshushållningen erforderliga tillverkningar eller
att överhuvud taget bereda sig för dylik verksamhet. Skall industrien kraftigt
intresseras härför, måste under alla omständigheter garantier lämnas för
att de kostnader och uppoffringar, som den för ändamålet ikläder sig, bliva
behörigen ersatta. Åtgärder, som kunna verka hämmande på industriens intresse
för tillverkningen av krigsförnödenheter, äro icke tillrådliga, utan i stället
böra bästa möjliga förutsättningar skapas för stimulerandet av företagsamheten
till en dylik inriktning. Enligt handelskammmarens förmenande
skulle det vara oklokt, om det föreliggande förslaget till priskontroll upptoges
till behandling annorledes än såsom en i sitt riktiga sammanhang inställd
detalj i den nu berörda större frågan.

Departe- Det är uppenbarligen av vikt, att möjlighet finnes att erhålla erforderligt

minta. material för en tillfredsställande prissättning å förnödenheter som på grund

Chef671 x °

av krigsleveranskontrakt levereras till kronan. I vissa yttranden ha emellertid
framställts erinringar mot genomförande av rikskommissionens förslag
innan ståndpunkt tagits till frågan om grunderna för prissättningen å
dylika förnödenheter.

Med anledning av vad sålunda anförts vill jag erinra, att i det förslag till
allmän förfogandelag som den 31 mars 1939 remitterats till lagrådet frågan
om bestämmandet av pris å förnödenheter, som jämlikt nämnda lag tagas i
anspråk för kronan, blivit föremål för reglering. I detta hänseende har föreslagits,
att ersättning skall utgå med belopp som prövas skäligt med hänsyn

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

9

lill nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst
eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden,
varjämte särskilda bestämmelser meddelats om förfarandet vid prisbestämningen.
Ifrågavarande bestämmelser komma väl icke att bliva omedelbart
tillämpliga i fråga om krigsleveranskontrakt, vilka upprättats med utgångspunkt
från att något tvångsförfarande icke skall behöva tillgripas och
med föreskrift att, om vederbörande ej kunna träffa överenskommelse, priset
skall bestämmas av skiljenämnd, tillsatt på sätt i kontrakten närmare angivits.
Det lärer emellertid vara tydligt, att de statliga myndigheternas ståndpunktstagande
vid förhandlingar om priset å förnödenheter, som kunna
komma att levereras enligt krigsleveranskontrakt, liksom skiljenämndernas
prövning, i fall då överenskommelse ej träffas, måste komma att ske under
hänsynstagande till de i förfogandelagstiftningen åberopade faktorer, med
de avvikelser som kunna föranledas av omständigheterna. Förfogandelagsliftningen
torde fördenskull kunna anses innebära huvudsakliga riktlinjer
jämväl för prissättningen å förnödenheter som avses med krigsleveranskontrakt.

Vad härefter angår den närmare utformningen av rikskommissionens förslag
stadgas såsom förut nämnts i 1 § att, om på grund av krigsleveranskontrakt
skyldighet inträtt för någon att mot ersättning för kronans räkning tillverka
eller bereda eller eljest till kronan leverera förnödenhet, som är behövlig
för krigsmakten, det skall åligga honom att till vederbörande myndighet
lämna vissa uppgifter samt för myndigheten förete handelsböcker och
affärshandlingar. Emot innehållet av denna bestämmelse i förslaget synes
ej något vara att erinra. Det må framhållas, att de förpliktelser, som åvila
någon på grund av krigsleveranskontrakt, äro avsedda att tagas i anspråk
allenast då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver, samt att enligt
kungörelsen med vissa bestämmelser om krigsleveranser m. m. den 2
december 1938 förutsättes, att Kungl. Majit medgivit att igångsättningsorder
må utfärdas. På grund av vad nu sagts torde ifrågavarande skyldighet
att lämna uppgifter samt förete handelsböcker och affärshandlingar icke
kunna komma att tillämpas annat än i en allvarlig krissituation. Det synes
emellertid lämpligen böra av lagtexten framgå, att sagda skyldighet ej må
tagas i anspråk förrän efter det, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest
det kräver, i enlighet med förordnande av Kungl. Majit igångsättningsorder
utfärdats.

Rikskommissionen har i berörda paragraf även upptagit en bestämmelse,
enligt vilken skyldigheten att lämna uppgifter samt förete handelsböcker och
affärshandlingar skall gälla jämväl beträffande den, vilken tillhandahållit
vara som använts eller är avsedd att användas för tillverkning, beredning eller
leverans av förnödenhet, som avses med krigsleveranskontrakt. I fråga
om denna bestämmelse torde böra vidtagas den jämkningen, att det uttryckligen
angives att förpliktelsen skall gälla allenast sedan under de förhållanden
som förut angivits skyldighet inträtt för den som ingått krigsleveranskontraktet
i fråga att fullgöra sina förbindelser enligt detta. Härav följer,

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 4. 2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

att bestämmelsen icke kan komma att tillämpas förrän med anledning av
att rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver igångsättningsorder
meddelats den som ingått det krigsleveranskontrakt varom fråga är.

I övrigt torde beträffande de särskilda bestämmelserna i rikskommissionens
förslag böra vidtagas vissa mindre jämkningar av huvudsakligen redaktionell
natur. Härjämte lärer böra i förslaget upptagas ett stadgande, enligt
vilket närmare bestämmelser angående lagens tillämpning må meddelas
av Kungl. Majit.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående skyldighet att meddela uppgifter om kostnader
för krigsleveranser.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

11

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 maj
1939.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 11 maj 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 21 april 1939, hade Kungl. Maj:t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag angående skyldighet att meddela
uppgifter om kostnader för krigsleveranser.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Gösta
Walin.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utdrag av protokollet över justitieclepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 september 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, försvars- och handelsdepartementen,
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman,
lagrådets den 16 maj 1939 avgivna utlåtande över det den 21 april 1939
till lagrådet remitterade förslaget till lag angående skyldighet att meddela
uppgifter örn kostnader för krigsleveranser; därvid föredraganden hemställer
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

391047