Kungl. Maj.ts proposition nr 25.

1

Nr 25.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till
främjande av handelsfartygs förseende med skyddsanordningar
mot minsprängning; given Stockholms
slott den 22 september 1939.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 september 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehusson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen
anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Möller:

I skrivelse den 6 september 1939 hava de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 30 juni 1939 tillkallade sakkunniga rörande frågan om handelssjöfartens
skyddande under krigsförhållanden — 1939 års sjöfartsskyddsutredning
— hemställt, att Kungl. Maj:t måtte för främjandet av
handelsfartygens förseende med skyddsanordningar mot minsprängning (paravanskyddssvep
av flottans typ M/31 med apteringsanordningar) hos riksdagen
äska ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor, att utgå under förutBihang
till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 25.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

sättning att rederierna för de fartyg, som försåges med dylika skyddssvep,
bidroge med halva kostnaden för skyddssvepens anskaffande och apterande.

Till motivering av berörda förslag hava de sakkunniga anfört i huvudsak
följande:

Ändamålet med ifrågavarande skyddssvep vore att, örn en förankrad mina
påträffades, leda dess ankartross ut till de på sidan om fartygen framgående
paravanerna, där ankartrossen avklipptes så att minan flöte upp. Enligt
för användning av förankrade minor gällande folkrättsliga bestämmelser
skulle därvid minans tändanordningar automatiskt urkopplas, till följd varav
minans sprängning genom stöt mot densamma i regel ej kunde äga rum.

Efter uppfinningen av s. k. antennminor hade till förhindrande av minsprängning
genom kontakt mellan bogsertross och antennmina försök inom
svenska marinen verkställts med isolering genom rostfri stålbeläggning av
bogsertrossarna. När dessa försök slutförts torde åtgärder komma att vidtagas
för bogsertrossarnas förseende med dylik isolering, vilket ej torde
komma att medföra någon avsevärdare ökning i kostnaderna för minsvepets
tillverkning.

Dessutom finge framhållas, att minsvepet icke inverkade till minskning
av fartygets fart och ej på fartygets manöver i annan mån, än att vid stor
fartminskning eller upphävandet av farten folk måste vara till hands för inhalning
av paravanerna.

Kostnaderna för ett dylikt skyddssvep och för dess apterande å ett handelsfartyg
belöpte sig enligt från marinförvaltningen erhållen uppgift till:

för själva skyddssvepet bestående av:

4 paravaner (varav 2 i reserv) å kronor 2,000 ............ kronor 8,000

bogser- och inhalningstrossar .......................... » 2,000

för ett skyddssvep sålunda cirka kronor 10,000.

för anordningarna ombord:
bogserfäste, ledarklys, pollare och dävertar samt kät tingar

(inklusive aptering) ...................... cirka kronor 20,000

för skyddssvep och anordningar sålunda cirka kronor 30,000.

Dessa kostnader vore beräknade med ledning av å ett svenskt motorfartyg
utförda arbeten. Dessa arbeten hade emellertid även omfattat en del
anordningar för fartygets användning såsom hjälpkryssare, varför de sakkunniga
holle före, att kostnaderna för apterandet av minsvepet å handelsfartyg
i allmänhet torde kunna avsevärt nedbringas. Kostnaderna i nu angivet
hänseende komme även att växla i storlek beroende på förstävens form
samt placeringen ombord av ankarspel och vinschar. Vid beställning av ett
större antal paravaner torde även vara möjligt att kunna nedbringa tillverk -ningspriset för dessa.

Under världskriget 1914—1918 hade paravansvep i stor utsträckning använts
å brittiska större såväl örlogs- som handelsfartyg och bidragit till att
skydda dem mot minsprängningar vid passage av minfält. Numera vore
svenska flottans större artillerifartyg också försedda med dylika svep, vilka
vid utförda prov visat sig lämpliga för sitt ändamål. Även det å förenämnda
motorfartyg vid nyligen utförda försök anbringade paravanskyddssvepet
M/31 hade funktionerat på tillfredsställande sätt, örn än dess säkra
utläggning torde kräva viss övning.

De sakkunniga hade också funnit, att detta skyddssvep M/31, på lämp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 25.

3

ligt sätt anordnat å handelsfartyg (med större längd än 60 meter), vore
ägnat att i hög grad skydda detsamma mot sprängning av förankrade minor,
varför det syntes de sakkunniga önskvärt, att våra större dyrbarare handelsfartyg
och fartyg med minst 60 meters längd, som ofta trafikerade farvatten,
där minfara förelåge, i största möjliga utsträckning försåges med
skyddssvep av här omförmälda typ. Åtgärder syntes därför böra vara vidtagna
för att för rederierna möjliggöra medförande och användning av sådana
skyddssvep å fartyg av nyssnämnda kategorier.

Enligt från kommerskollegium erhållen uppgift utgjordes svenska handelsflottans
fartyg med minst 60 meters längd gående i olika farter av föl -

jande antal (avrundat i helt tiotal), nämligen

i ren Östersjöfart ............................................ 10 st.

i Östersjö- och Nordsjöfart samt annan europeisk fart .......... 360 »

i oceanfart ................................................... 90 »

i tankfart .................................................. 20 »

Summa 480 st.

Att förse alla dessa med skyddssvep kunde givetvis icke av kostnadsskäl
ifrågasättas och vore ej heller ur skyddssynpunkt behövligt, då säkerligen
icke alla samtidigt komme att trafikera farvatten, där minfara förelåge. Såsom
förut framhållits hade de sakkunniga därför ansett, att skyddssvep av
denna typ i första hand borde avses för nyss nämnda kategorier handelsfartyg.

De sakkunniga anföra härefter, att de genom Sveriges redareförening begärt
uppgift från våra större rederier, huruvida dessa hade för avsikt att på
egen bekostnad förse något eller några av sina fartyg med här ifrågavarande
skyddssvep. Något svar å denna förfrågan hade ännu icke kommit de
sakkunniga tillhanda. De sakkunniga utginge emellertid från att det antal
fartyg, som av redarna själva bleve försedda med paravansvep, vore otillräckligt
för att tillförsäkra de handelsfartyg, som erfordrades för upprätthållande
av nödvändig svensk sjöfart, största möjliga skydd mot minsprängningar
i farvatten, som under krigsförhållanden kunde komma att
mineras.

Efter att hava framhållit att enligt de sakkunnigas mening åtgärder därför
tydligtvis måste vidtagas för anskaffning av ytterligare skyddssvep och
för deras aptering å de handelsfartyg, som ansåges vara i behov därav, anföra
de sakkunniga vidare följande:

Med hänsyn till de med anskaffningen och apterandet förenade kostnaderna
hade de sakkunniga ansett, att den första anskaffningen av paravanskyddssvep
borde begränsas till att tillgodose det mest trängande behovet
för att, därest det efter användningen av de sålunda anskaffade skyddssvepen
skulle uppstå krav på ytterligare sådana svep, kunna utöka detta
antal i erforderlig grad.

Med ledning av vad i det föregående anförts beräknade de sakkunniga,
att härför skulle erfordras ett belopp av omkring 2,000,000 kronor.

De sakkunniga hade närmare undersökt på vad sätt dessa kostnader skulle
kunna täckas. Då obestridligt vore, att det för landets försörjning vore
ett statsintresse av största betydelse, att sjöfarten under krigsförhållanden
(under såväl neutralitet som krig) på säkrast möjliga sätt i erforderlig ut -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

sträckning upprätthölles, syntes det de sakkunniga, att staten borde deltaga
i här ifrågavarande kostnaders bestridande. Ett ytterligare skäl härför
vore, att från statens sida alla åtgärder borde vidtagas, som kunde minska
riskerna för förluster uppkomna genom statens andel i krigsförsäkringar.
Statens deltagande i kostnaderna vore jämväl påkallat för att ej i allt för
hög grad öka rederiernas utgifter ävensom för att stärka rederiernas intresse
för sjöfartens vidmakthållande under krigsförhållanden. Å andra sidan
borde det även vara en angelägenhet av vikt för redarna att i möjligaste mån
trygga sig mot fartygsföriuster med hänsyn till de stora värden fartygen
representerade.

Av nu nämnda anledningar ansåge de sakkunniga, att såväl staten som
redarna borde deltaga i kostnaderna för handelsfartygens förseende med
skyddssvep, och hade därvid funnit skäligt, att kostnaderna delades lika
dem emellan.

Därjämte kunde ifrågasättas, att staten för de rederier, vilka därav vöre
i behov, såsom lån mot skälig ränta från särskild lånefond tillhandahölle de
medel, som erfordrades för bestridande av de på rederierna kommande kostnaderna
för skyddssvepen och deras aptering.

Såsom av det föregående framginge, skulle enligt de sakkunnigas åsikt
staten till en början endast tillhandahålla ett begränsat antal skyddssvep.
Bestämmandet av vilka fartyg, som skulle utfå dessa skyddssvep, borde tillkomma
kommerskollegium, till vilket ämbetsverk ansökan örn erhållande
av sådant skyddssvep skulle inlämnas.

Kollegium syntes även vara den myndighet, som efter prövning av kostnaderna
för anskaffande och anbringande av skyddssvepen till vederbörande,
skulle utbetala det bidrag, som staten skulle svara för enligt förut
angiven grund.

De skyddssvep, vilka sålunda skulle anskaffas, borde tillhandahållas i
med dockor försedda hamnar, från vilka fartyg, som hade att passera minfarliga
områden, förväntades utgå. Bestämmelser härom ävensom angående
erforderliga föreskrifter för skyddssvepens utlämning och skötsel torde det
böra tillkomma marinen att i samråd med kommerskollegium närmare utforma.

'' Över ifrågavarande framställning hava kommerskollegium den 14 och
marinförvaltningen den 15 september 1939 avgivit infordrade utlåtanden.

Kommerskollegium har anfört följande:

Den av pågående krig uppstående minfaran för svenska handelsfartyg
och handelssjöfartens betydelse för det svenska folkhushållet syntes kollegium
väl motivera att ifrågavarande anslag beviljades. Anslaget borde ställas
till kollegii förfogande, därvid torde böra föreskrivas,

att anslaget icke finge utan Kungl. Majlis tillstånd överskridas,

att kollegium, på de närmare villkor kollegium kunde finna skäl föreskriva,
skulle äga att av anslaget utbetala bidrag med högst hälften av anskaffningskostnaderna
för dylika skyddsanordningar å de fartyg, kollegium
skulle äga att bestämma, och av övriga kostnader för dessa fartygs förseende
med skyddsanordningarna,

att marinförvaltningen, på vederbörande redares begäran, skulle mot skälig,
av nämnda förvaltning bestämd ersättning tillhandahålla till skyddsanordningarna
hörande para vaner med eller utan bogser- och inhalningstrossar,

att marinförvaltningen, efter samråd med kollegium, skulle äga meddela

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

5

anvisningar om ifrågavarande minskyddsmateriels anskaffning, förvaring,
vård och användning, samt

att, därest paravan ej längre erfordrades för fartyg, för vilket den med
bidrag från anslaget anskaffats, eller fartyget försåldes till utlandet, paravanen
skulle, därest marinförvaltningen så påfordrade, utan ersättning avstås
till marinförvaltningen.

Vad anginge den av sjöfarlsskyddsutredningen berörda frågan örn statslån
för täckande av de på rederierna ankommande kostnaderna för fartygs
förseende med ifrågavarande skyddsanordningar, ville kollegium förutsätta,
att kollegium, innan avgörande träffades i denna fråga, finge tillfälle att i
särskild ordning uttala sig om densamma.

Marinförvaltningen har förklarat sig icke hava något att erinra mot sjöfartsskyddsutredningens
ifrågavarande förslag.

Av utredningen i ärendet framgår, att ifrågavarande paravanskyddssvep Departemenisäro
ägnade att i avsevärd grad minska risken för de fartyg, som är o forsed- chefenda
därmed, mot sprängning av förankrade minor. Det är, såsom de sakkunniga
framhållit, en samhällelig angelägenhet av största betydelse, att
sjöfarten på säkrast möjliga sätt i erforderlig utsträckning upprätthålles.

Ehuru det uppenbarligen ligger i redarnas eget intresse, att åtgärder till
skydd mot minfaran i görligaste mån vidtagas, delar jag de sakkunnigas av
kommerskollegium biträdda uppfattning, att statens medverkan till dylika
åtgärder i nuvarande läge, särskilt med hänsyn till den statliga krigsförsäkringsverksamheten,
är motiverad. De sakkunnigas förslag, enligt vilket
denna medverkan lämnas på sådant sätt, att staten bidrager med halva
kostnaderna för skyddssvepens anskaffande och anbringande å fartygen,
förefaller rimligt. Det torde få ankomma på kommerskollegium att bestämma,
vilka fartyg som härvid i första hand böra komma i fråga, ävensom
att, i anslutning till vad kollegium anfört, fastställa de närmare villkoren
för statsbidragets tillgodonjutande. Vad medelsbehovet beträffar tillstyrker
jag, att det av de sakkunniga föreslagna beloppet anvisas såsom reservationsanslag.
Med hänsyn till vikten av att ifrågavarande anordningar vidtagas
snarast möjligt, torde anslaget böra upptagas å tilläggsstaten till riksstaten för
innevarande budgetår.

Till den av de sakkunniga berörda frågan örn inrättande av en särskild
lånefond för tillhandahållande av medel för bestridande av de på rederierna
ankommande kostnaderna är jag på sakens nuvarande ståndpunkt
icke beredd att taga ställning. Därest ett mera allmänt behov av statslån
för ändamålet skulle göra sig gällande, torde jag i sinom tid få underställa
detta spörsmål Kungl. Maj:ts prövning.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen

att till Främjande av handelsfartygs förseende med skyddsanordningar
mot minsprängning å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1939/40 under tionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av kronor 1,000,000.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 25.

2

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

Vad föredragande departementschefen sålunda, med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter, hemställt
behagar Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:
Nils Sehlberg.

398651. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.