Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
1
Nr 20.
Kungl Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot arbetstagares
avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m.; given Stockholms slott den 22 september
1939.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939.
1 sami. Nr 20.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Förslag
till
Lag
om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Ej må någon på grand av tjänstgöring, som åligger honom enligt värnpliktslagen
eller som han eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig att utföra
åt det allmänna, skiljas från anställning som han innehar.
2 §•
Skall arbetstagaren fullgöra värnpliktstjänstgöring, som är till tiden i lag
bestämd och skall pågå mer än tre månader, vare arbetsgivaren utan hinder
av vad i 1 § stadgas berättigad att på grand därav skilja arbetstagaren från
hans anställning, därest vid arbetsavtalets ingående överenskommits att anställningen
skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens början.
Överenskommelse må ock träffas örn att arbetstagaren är skyldig att, därest
han önskar återinträda i arbetet efter tjänstgöring som avses i första stycket,
underrätta arbetsgivaren därom före tjänstgöringens början.
I övrigt vare förbehåll, varigenom inskränkning göres i rätt som enligt denna
lag tillkommer arbetstagaren, icke bindande.
3 §•
Arbetstagaren bör i god tid förut giva arbetsgivaren meddelande örn den
dag, då han kan återinträda i arbetet. Arbetsgivaren vare ej pliktig att, där
tjänstgöringen pågått mer än tre månader, låta arbetstagaren återinträda i arbetet
tidigare än två veckor från det arbetsgivaren mottog sådant meddelande
eller arbetstagaren utan föregående meddelande inställer sig hos arbetsgivaren.
4 §•
Arbetstagaren vare ej pliktig att med anledning av tjänstgöringen vidkännas
minskning i de med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än
som följer av uppehållet i arbetet.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
5 §•
Vägrar arbetsgivaren i strid mot denna lag att låta arbetstagaren återinträda
i arbetet eller skiljer han eljest i strid mot vad i lagen är stadgat arbetstagaren
från hans anställning, vare han pliktig att ersätta uppkommen skada.
Vid bedömande om och i vad män skada uppstått skall hänsyn tagas även
till arbetstagarens intresse av arbetsavtalets upprätthållande och övriga sådana
omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.
6 §•
Den som vill framställa skadeståndsanspråk enligt 5 § skall dels därom underrätta
ai''betsgivaren inom två månader från det arbetstagaren varit berättigad
att återinträda i arbetet eller från det han därefter skildes från anställningen
dels ock anhängiggöra sin talan inom två år från samma tidpunkt.
Underlåtes det, vare arbetstagaren sin rätt förlustig.
7 §•
Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas av allmän domstol;
dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal,
skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.
I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas, ändock
att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.
8 §.
Äro för befattningshavare i statens eller kommuns tjänst särskilda bestämmelser
meddelade rörande tjänstgöring som avses i denna lag, skall vad sålunda
bestämts gälla allenast såvitt den anställde icke därigenom berövas rätt
som enligt vad ovan stadgas skall tillkomma honom.
Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Genom denna lag upphäves lagen den 16 oktober 1914 (nr 271) örn förbud
i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.
I fråga örn den som anställts före nya lagens ikraftträdande skall nya lagen
ej äga tillämpning såvitt angår värnpliktstjänstgöring som avses i 2 §.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 september 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om ändrade bestämmelser
örn förbud mot värnpliktigs skiljande från anställning m. m.
samt anför:
»Enligt en nu gällande lag den 16 oktober 1914 om förbud
i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst
eller arbete må värnpliktig, som är anställd i annans tjänst eller arbete,
ej skiljas från anställningen i anledning därav, att han har att fullgöra i
värnpliktslagen stadgad övning om högst sextio dagar eller mobiliseringsövning
som kan bliva föreskriven i lag. Stadgandet skall dock ej gälla örn
den värnpliktige vid anställandet bibragt arbetsgivaren en oriktig uppfattning
om sina värnpliktsförhållanden.
Sedan riksdagen i skrivelse den 24 februari 1937 (nr 41) anhållit örn utredning
beträffande frågan, huruvida och i vad mån värnpliktig tillkommande
rätt att efter fullgjord värnpliktsövning återfå sin anställning kunde utsträckas
även för det fall, att övningens längd överstege sextio dagar, och
därmed sammanhängande spörsmål, bär inom justitiedepartementet upprättats
en promemoria med utkast till lag om förbud
mot värnpliktigs skiljande från anställning m. m.
I det vid promemorian fogade lagutkastet ha bestämmelserna i 1914 års
lag utvidgats i flera hänseenden. Sålunda stadgas i 1 § generellt förbud att
i annat fall än i lagen sägs skilja någon från anställning, som ej uppenbarligen
är av allenast tillfällig natur, med anledning av värnpliktstjänstgöring eller
arbete, som han eljest på grund av stadgande i lag är skyldig att utföra åt
det allmänna.
I första stycket av 2 § i utkastet regleras närmare det fall att någon skall
fullgöra värnpliktstjänstgöring som blivit till tiden i lag bestämd och omfattar
mer än tre månader under ett år, räknat från tjänstgöringens början.
Kunell. Maj:ts proposition nr 20.
5
Enligt utkastet må arbetsgivaren på denna grund skilja den värnpliktige från
anställningen allenast, såframt vid arbetsavtalets ingående överenskommits,
att anställningen skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens början, eller ock
med skäl kan antagas, att anställningen oavsett värnpliktstjänstgöringen skulle
hava upphört före utgången av den tid som är bestämd för denna. I andra
stycket av samma paragraf behandlas det fall, att någon inkallats till värnpliktstjänstgöring
som ej blivit till tiden i lag bestämd. Enligt lagrummet
må den värnpliktige av sådan anledning skiljas från sin anställning allenast,
såframt tjänstgöringen med skäl kan antagas komma att vara så lång tid,
att anställningen skulle ha upphört före tjänstgöringens slut.
I 3 § av utkastet stadgas, att den värnpliktige bör i god tid förut giva arbetsgivaren
meddelande om den dag, då han kan inträda i tjänst. Tillika
föreskrives, att arbetsgivaren ej är pliktig att låta den värnpliktige återinträda
i tjänst, tidigare än en vecka, därest värnpliktstjänstgöringen omfattat
mer än tre månader, och, därest tjänstgöringen omfattat mer än sex
månader, tidigare än två veckor från det arbetsgivaren mottog sådant meddelande.
Härefter stadgas i 4 §, att bestämmelserna i 1—3 §§ ej skola gälla, där den
värnpliktige vid anställandet avsiktligt bibragt arbetsgivaren oriktig uppfattning
örn sina värnplilctsförhållanden.
Vägrar arbetsgivaren i strid med de föreslagna bestämmelserna att låta den
värnpliktige återinträda i tjänst, skall han enligt 5 § vara pliktig att ersätta
uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått
skall hänsyn tagas även till den värnpliktiges intresse av anställningsavtalets
upprätthållande och övriga sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk
betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld,
den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek
eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;
fullständig befrielse från skadestånd må ock äga rum.
I 6 § av utkastet stadgas, att de bestämmelser som i 2—5 §§ meddelas med
avseende å värnpliktstjänstgöring skola äga motsvarande tillämpning i fråga
om arbete som någon eljest på grund av stadgande i lag har att fullgöra åt
det allmänna.
Den som vill framställa skadeståndsanspråk på grund av den föreslagna
lagen skall enligt 7 § anhängiggöra sin talan inom två år från det fordringen
uppkom. Försummas det, skall han vara förlustig sin talan. Enligt 8 §
skola mål som avse tillämpningen av lagen upptagas av allmän domstol,
dock att mål beträffande den, vars arbetsavtal regleras av kollektivavtal,
skall anhängiggöras vid arbetsdomstolen. I fråga örn anhängiggörande och
utförande hos arbetsdomstolen av talan jämlikt lagen skall gälla vad i 13 §
lagen om arbetsdomstol stadgas, ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda
lag sägs.
I 9 § stadgas att, örn för befattningshavare i statens eller kommuns tjänst
äro meddelade särskilda bestämmelser rörande anställningsförhållandena
under fullgörande av tjänstgöring eller arbete som avses i lagen, skall vad
6
Kungl. May.ts proposition nr 20.
sålunda bestämts gälla allenast, såframt och i den mån den anställde icke
därigenom berövas rätt som tillkommer honom enligt lagen. Vad nu sagts
skall även äga tillämpning, där mellan arbetsgivare och hos honom anställd
person träffas avtal som innefattar avvikelse från vad i lagen stadgas. I
utkastet meddelas vidare vissa slutbestämmelser angående lagens ikraftträdande
m. m.
Beträffande motiveringen till de olika bestämmelserna i lagutkastet hänvisas
till promemorian, som torde få fogas såsom bilaga (Bilaga A) till
statsrådsprotokollet.
Över promemorian jämte därvid fogat lagutkast ha efter remiss avgivits
utlåtanden av socialstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,
Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län ävensom av
arbetsdomstolens ordförande. Härjämte ha yttranden avgivits av svenska
arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, De anställdas centralorganisation
och Köpmännens garantiförening.
I fråga örn de principer, å vilka det remitterade lagutkastet
vilar, ha Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands,
Göteborgs och Bohus och Malmöhus län uttalat att de ej hade något
att erinra mot desamma.
Landsorganisationens sekretariat har anfört, att sekretariatet i huvudsak
ej hade något att erinra mot de föreslagna grundlinjerna.
De anställdas centralorganisation har uttalat sin tillfredsställelse med att
det begränsade skydd mot avskedande, som innehölles i 1914 års lag, utsträckts
att i princip gälla för all militärtjänstgöring och allt annat arbete
som arbetstagare eljest på grund av stadgande i lag vore skyldig att utföra
åt det allmänna.
Av köpmännens garantiförening har upplysts att i de omkring ettusen i
kraft varande kollektivavtal, som under föreningens medverkan slutits på
handelns område, funnes i ett stort antal fall bestämmelse intagen örn skyldighet
för arbetsgivaren att, då arbetstagare inkallades till militärtjänstgöring,
återtaga denne efter tjänstgöringens slut. Även i de fall, där uttrycklig
föreskrift härom saknats i avtalen, hade principen om arbetsgivarens
skyldighet i nämnda hänseende upprätthållits i praxis. Föreningen hade
därför ingenting principiellt att invända mot den tilltänkta lagstiftningen,
även örn den inom dess område knappast fyllde något praktiskt behov.
I några yttranden lia erinringar framställts mot förslagets ståndpunkt att
under lagstiftningen inbegripa den första längre värnpliktstjänstgöringen.
Socialstyrelsen, som avstyrkt förslaget i denna del, har härom anfört följande:
Styrelsen
finner själva syftet med en lagstiftning av ifrågavarande art behjärtansvärt.
Principiellt sett ter det sig mycket naturligt och rättvist, att
en enskild arbetstagare, som fullgör honom åliggande militärtjänstgöring
eller annat i lag föreskrivet arbete åt det allmänna, beredes skydd mot risken
att enbart på den grund skiljas från sin anställning. En lagstiftning
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
7
på området synes närmast såsom opinionsbildande faktor kunna bliva av
betydelse. Principiella och psykologiska skäl synas sålunda tala för en dylik
skyddslagstiftning. Något annorlunda och i verkligheten ganska komplicerat
ter sig problemet, om man anlägger en mera praktisk synpunkt.
1 det utlåtande den 30 december 1922, vilket återgives i den remitterade
promemorian, utvecklade socialstyrelsen närmare sin ståndpunkt i hithörande
spörsmål och framförde vissa invändningar mot en då ifrågasatt utvidgning
av skyddsföreskrifterna i 1914 års lag i ämnet. Styrelsen kan ej
finna annat, än att de därvid framförda erinringarna alltjämt och med
samma fog kunna göras gällande mot åtgärder i nämnda syfte. I allt fall
synes det nu föreliggande utkastet till reviderad lagstiftning på området
knappast ägnat att gendriva dessa betänkligheter.
I promemorian understrykes, att en arbetstagares intresse att bibehållas
vid sin anställning efter fullgjord militärtjänstgöring i regel kan antagas
vara allt starkare i den mån tjänstgöringen inträffar vid en senare tidpunkt
i hans liv. Vad åter angår den första tjänstgöringen, bestrider ej förslagsställaren,
att de från olika håll uttalade betänkligheterna mot en utsträckning
av skyddsföreskrifterna till att avse även sådan tjänstgöring mana lill
en viss försiktighet vid åtgärder i sådant syfte. Dessa invändningar anses
dock icke äga den styrka, att sagda tjänstgöring på grund av sin tidslängd
bör lämnas helt utanför lagstiftningen.
Det är främst på denna avgörande punkt, som socialstyrelsen nödgas anmäla
avvikande mening från förslaget. Enligt styrelsens uppfattning äro
vid bedömandet av frågan om lagligt skydd för de värnpliktiga i förevarande
avseende förutsättningarna belt olika beträffande å ena sidan den första,
längre tjänstgöringen och å den andra all senare militärtjänstgöring, vare sig
den är till tiden i lag fastställd (repetitionsövning, landstormsövning) eller
icke (förstärkt försvarsberedskap, mobilisering etc.). I sistnämnda fall synas
de ovannämnda principiella och psykologiska motiven för en sådan lagstiftning
av naturliga skäl tyngre vägande än de praktiska olägenheter, som
även vid dylikt slags tjänstgöring, kunna tänkas vara förbundna därmed.
I fråga örn de yngre värnpliktiga, som fullgöra sin första tjänstgöring,
ligger saken i mycket annorlunda till. I sitt förenämnda utlåtande den 30
december 1922 framhöll styrelsen bland annat, att värnpliktens fullgörande
ofta betecknade ett naturligt avsnitt i den unge mannens levnadsbana, som
i vissa fall utan olägenhet kunde eller till och med borde förenas med ombyte
av anställning. Denna synpunkt äger fortfarande sitt fulla berättigande.
I angivna hänseende fyller den första exercistiden en naturlig arbetsmarknadsfunktion,
och det förefaller mindre ändamålsenligt att genom
tvångsföreskrifter i en eller annan form bereda möjligheter till olämpliga
rubbningar härutinnan. Över huvud vill det synas, som örn en utvidgning
på föreslaget sätt av de gällande skyddsbestämmelserna skulle låta mindre
väl förena sig med den rörlighet och anpassningsförmåga på arbetsmarknaden,
som måste förefinnas redan under normala förhållanden och säkerligen
i än högre grad vid lågkonjunkturer och krissituationer. Under tider
av svårare arbetsbrist, då många företag kunna nedläggas och permitteringar
o. d. av arbetare i stor omfattning äga rum, måste för övrigt skyddsbestämmelser
av denna ari ofta bliva mer eller mindre illusoriska, i synnerhet örn
militärtjänstgöringen blir av mera långvarig natur. Vid en arbetstagares inryckande
i militärtjänst måste arbetsgivaren såsom regel anställa en vikarie
för honom. Fall kunna säkerligen inträffa, då denne vikarie måhända ur
arbetsgivarens synpunkt är en värdefullare arbetskraft än den ordinarie.
I detta sammanhang torde böra påpekas, att de motsvarande skyddsbestämmelserna
i kollektivavtal i allmänhet icke tillförsäkra arbetaren större
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
rätt än en företrädesrätt till återanställning efter fullgjord värnpliktstjänstgöring.
På nu angivna grunder finner sig styrelsen icke kunna tillstyrka, att det
gällande förbudet mot värnpliktigs skiljande från anställning utsträckes att
omfatta även den första tjänstgöringen enligt värnpliktslagen, och detta vare
sig denna tjänstgöring förlägges i en följd eller i två omgångar.
Byråchefen Hagman har inom socialstyrelsen uttalat avvikande mening
samt därvid anfört följande:
Enligt min mening får en lagstiftning i förevarande syfte en ringa praktisk
betydelse för många arbetsområden men har sitt berättigande på övervägande
psykologiska grunder. Med hänsyn härtill torde lagstiftningen böra tillmätas
betydelse.
I enlighet härmed kan jag icke dela socialstyrelsens uppfattning, att de
åsyftade skyddsbestämmelserna ej böra äga tillämpning i fråga örn de arbetstagare,
som fullgöra sin första militärtjänstgöring enligt värnpliktslagen.
Även dessa värnpliktiga böra enligt min uppfattning tillförsäkras skydd utan
tidsbegränsning. Jag ansluter mig sålunda i detta avseende till det förslag,
som framlagts i den i ämnet utarbetade promemorian.
Arbetsdomstolens ordförande har ifrågasatt, huruvida icke förslaget i
fråga om den första värnpliktstjänstgöringen lade allt för stort band på
arbetsgivarens rörelsefrihet, samt har härvid uttalat följande:
Förbudet att skilja någon från anställning avser endast fall, då skiljandet
från anställningen beror på värnpliktstjänstgöringen. Finnes en självständig
orsak till entledigande, exempelvis olämplighet för arbetsuppgiften eller arbetsbrist,
gäller icke förbudet. Man kan förutse tvister om vad som är den
verkliga anledningen till uppsägningen. Den värnpliktige påstår, att entledigandet
föranletts av värnpliktstjänstgöringen, medan arbetsgivaren gör gällande,
att entledigandet betingats av bristande lämplighet men att han av
hänsyn till arbetstagaren väntat med uppsägningen till den första värnpliktstjänstgöringen,
då i alla fall ett avbrott måste äga rum. Fråga uppkommer
då om bevisskyldighetens fördelning. Situationen motsvarar nära den som
brukar uppkomma, när påstående göres att ett avskedande innefattar föreningsrättskränkning.
I dylika fall har arbetsdomstolen ställt sig på den
ståndpunkten, att örn det finnes en viss sannolikhet för att föreningsrättskränkning
föreligger, arbetsgivaren har att prestera full bevisning för att han
haft ett annat, objektivt godtagbart skäl för entledigandet. Det förefaller
troligt att arbetsdomstolen, örn utkastet upphöjes till lag, skulle ställa sig på
motsvarande ståndpunkt i förevarande fall. Så snart ett avskedande står i
visst tidssammanhang med värnpliktstjänstgöring, torde kravet på sannolikhet
för samband vara fyllt, och arbetsgivaren skulle därför i de allra flesta
fall få bevisskyldigheten för att han haft ett objektivt godtagbart skäl för
entledigandet, vanligen avseende arbetstagarens olämplighet. En sådan bevisskyldighet
är emellertid ytterst svår att fullgöra, särskilt som olämpligheten
i många fall icke tar sig direkta yttre uttryck utan är betingad endast
av psykologiska orsaker.
Arbetsdomstolens ordförande har tillagt, att det mesta man kunde begära
vore, att arbetsgivaren skälig tid, t. ex. sex månader, före den första värnpliktstjänstgöringens
början förberedde arbetstagaren på att denne icke
kunde få komma tillbaka efter dess slut.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
9
Även länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att lagstiftningen icke bör
göras tillämplig å den första längre värnpliktstjänstgöringen, samt anfört
bland annat:
Förslaget utgår ifrån att därest i arbetsavtalet överenskommits att anställningen
skall upphöra vid den första värnpliktstjänstgöringens början,
klausulen därom skall vid tidsbestämd tjänstgöring äga rättslig giltighet.
Örn uttryckligt avtal träffats att arbetstagaren skall återfå sin anställning
efter utgången av värnpliktstjänstgöringen, torde ett sådant avtal skydda den
värnpliktige utan att lagstiftning i ämnet föreligger. Den föreslagna lagbestämmelsen
skulle sålunda äga betydelse för den kategori av värnpliktiga,
i vilkas arbetsavtal ej ingår någon klausul vare sig om anställningens upphörande
eller dess fortbestånd. Det ligger nära till hands att, därest förslaget
godtages, större företag, drivna enligt strängt rationaliserande principer,
komma att genom särskilda klausuler i arbetsavtalen skydda sig mot skyldigheten
att efter värnpliktstjänstgöringen återtaga arbetstagaren. Vid anställningar
hos enskilda eller mindre företag, där avtalstekniken tilläventyrs
är mindre utvecklad, kan återigen lätt iträffa att arbetsgivarens möjlighet
att skydda sig mot framtida anspråk på kvarblivande i anställningen ej iakttages,
helt enkelt på grund av arbetsgivarens obekantskap med lagstiftningen
eller eljest av förbiseende. Med hänsyn härtill torde kunna befaras att den
föreslagna bestämmelsen skulle komma att sakna betydelse för de värnpliktiga,
som anställts i större företag, men i många fall erhålla karaktär av fälla
för smärre arbetsgivare.
Svenska arbetsgivareföreningen har intagit samma ståndpunkt samt till
stöd härför anfört följande:
Det är självfallet ur produktionssynpunkt en mycket allvarlig sak att förbjuda
den ena parten i ett arbetsförhållande att i ett visst läge åberopa sin
rätt enligt en fri överenskommelse att lösgöra sig från ingånget arbetsavtal.
Ett sådant ingripande förutsätter, att de sociala skäl, som framföras till
stöd för en begränsning av avtalsfriheten i sådant hänseende, äro särskilt
övertygande. Föreningen vill medgiva att så i stort sett är förhållandet, då
fråga är om arbetstagares rätt att få behålla anställningen under kortare,
merendels oförutsedda militärtjänstgöringar och därav föranledda avbrott
i arbetet.
Förhållandet är emellertid — såsom även i promemorian belysts — helt
annorlunda, då det gäller den första tjänstgöringen. Den är av längre varaktighet
samt fullgöres i regel av personer, som äro fria från försörjningsplikt
och som ännu ej kommit på sin slutliga plats i livet. Frånvarons längd
i dessa fall bereder arbetsgivaren större svårigheter att anskaffa arbetstagare,
som är villig att — sedan han innehaft anställningen under en längre tid,
som t. o. m. kanske överstiger den värnpliktiges egen anställningstid vid
företaget — avstå från tjänsten.
Beträffande omfattningen av den föreslagna lagstiftningen i övrigt har
socialstyrelsen framhållit, att en lagstiftning av denna art enligt sakens natur
icke kunde komma till användning i krig eller under krigsliknande förhållanden,
för vilket fall en ny efter de extraordinära förutsättningarna särskilt
anpassad lagstiftning erfordrades. Länsstyrelsen i Uppsala län har
gjort ett uttalande av i huvudsak enahanda innebörd.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Vad härefter angår den närmare utformningen av de särskilda bestämmelserna
i lagutkastet har i fråga örn huvudregeln i 1 § framställts erinran
av svenska arbetsgivareföreningen, som i denna del anfört följande:
Från lagens tillämpning har undantagits anställning, som är av allenast
tillfällig natur. Det synes föreningen angeläget att i lagstiftningen undvika
ett begrepp med så vaga konturer som detta. Föreningen anser dessutom
önskvärt, att för lagens tillämpning uppställes viss förutsättning ifråga örn
längden av arbetstagarens tidigare anställning hos arbetsgivaren. Som förutsättning
för lagens tillämpning å viss anställning borde anges, att den varit
fortlöpande under åtminstone ett år.
Med värnpliktstjänstgöring har jämställts ''arbete, som han eljest på grund
av stadgande i lag är skyldig att utföra åt det allmänna’. Det förefaller
som örn denna bestämmelse har blivit för obestämd i sin utformning. Av
motiven framgår, att förslaget -— som naturligt är — endast avser lagstadgat
arbete åt det allmänna i samband med rikets försvar. Arbetet skall sålunda
vara ett led i de åtgärder, som vidtagas för rikets försvar, och kan här
självfallet ej vara fråga örn sådana allmänna åligganden som kommunala
förtroendeuppdrag o. dyl.
Även köpmännens garantiförening har funnit uttryckssättet i 1 § alltför
vittomfattande.
Socialstyrelsen har föreslagit ett tillägg till 1 §, varigenom skulle stadgas,
att värnpliktig som återtoges i sin civila anställning ej på grund av frånvaron
vöre skyldig vidkännas en uppenbar försämring i sina anställningsvillkor.
Landsorganisationens sekreteriat har ansett behövligt, att i lagen uttryckligen
angåves, att förbudet mot avskedande skulle gälla även uppsägning
först efter det arbetstagaren återinträtt i tjänst.
I detta sammanhang må nämnas, att svenska arbetsgivareföreningen och
köpmännens garantiförening i sina yttranden berört frågan örn arbetsgivarens
skyldigheter medan den anställde är frånvarande från sin anställning
på grund av tjänstgöring som avses i utkastet. Härvid ha föreningarna som
sin uppfattning uttalat, att arbetsgivaren icke kunde vara skyldig att under
ifrågavarande tid utgiva vederlag av något slag i anledning av arbetsavtalet.
Beträffande utformningen av undantagsbestämmelserna i 2 §
ha anmärkningar framställts i flera yttranden.
Socialstyrelsen har med avseende å första stycket i 2 §, som ger möjlighet
att träffa avtal om anställningens upphörande före i lag till tiden bestämd
värnpliktstjänstgöring under mer än tre månader, uttalat följande:
Av den i promemorian anförda principen, att giltigheten av ett anställningsavtal
skall kunna med laga verkan begränsas till tidpunkten för den första
värnpliktstjänstgöringens början, samt av bestämmelserna i första stycket
av denna paragraf synes kunna dragas den slutsatsen, att samma regel icke
skulle gälla vid sådan tjänstgöring, som omfattar kortare tid än den nu föreslagna
av tre månader. Uppenbart är emellertid, att en överenskommelse om
anställningens upphörande i samband med militärtjänstgöring äger giltighet
oavsett örn tjänstgöringstiden överstiger eller understiger tre månader. Det
torde därför icke finnas anledning att efter dylika grunder uppdraga en
sådan gräns som i första stycket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
11
Arbetsdomstolens ordförande har angående bestämmelserna i första stycket
av 2 § anfört följande:
Genom de båda undantagsreglerna i 2 § första stycket tillgodoser utkastet
icke arbetsgivarens intressen i vidare mån än att avtalad anställningstid
skall respekteras. Skulle det icke finnas lämpligt att, på sätt jag ansett
skäligt, sträcka sig längre, synes dock under alla förhållanden den första
undantagsregeln vara för snävt avfattad.
I den mån verkligen avtal örn anställningens längd träffas, sker detta i
allmänhet muntligen, och bevissvårigheter uppstå alltså. Även beträffande
avtalets innehåll i detta avseende faller bevisskyldigheten på arbetsgivaren.
Det vanliga är emellertid att avtal om anställningens längd icke träffas. Arbetstagaren
anställes tills vidare, och det får bero på förhållandenas utveckling
hur länge han stannar kvar. Finner arbetsgivaren att arbetstagaren icke
är lämplig, torde han för övrigt numera ofta draga sig för att verkställa ett
entledigande under åberopande härav, utan han väntar hellre till dess han
kan finna ett mera neutralt skäl, såsom arbetsbrist eller förestående värnpliktstjänstgöring.
Och det kan allra minst väntas av arbetsgivaren, att
han redan vid anställandet gör förbehåll örn att anställningen skall bestå
endast till första värnpliktstjänstgöringen. Det rör sig ju här om en ung
arbetstagare, om vilkens lämplighet arbetsgivaren vanligen icke på förhand
kan hava något omdöme.
Av arbetsdomstolens ordförande har vidare uttalats, att bestämmelserna
örn uppsägningsrätt med anledning av att anställningen kunde antagas komma
att upphöra före värnpliktstjänstgöringens slut icke syntes behövliga, enär
arbetsgivaren i de åsyftade fallen icke hade något intresse av att verkställa
uppsägning förrän efter värnpliktstjänstgöringens slut.
Arbetsdomstolens ordförande har även berört frågan om betydelsen av
indragning i arbetsstyrkan, som arbetsgivaren företager under tiden för värnpliktstjänstgöringen.
Härom anföres följande:
Under tiden för värnpliktstjänstgöringen kunna sådana förändringar hava
inträffat i fråga örn arbetsgivarens rörelse, att han icke kan sysselsätta samma
arbetsstyrka som tidigare och därför icke längre har plats för den återvändande
värnpliktige. Såvitt jag förstått måste utkastet i händelse av inträffad
arbetsbrist innebära, att arbetsgivaren icke är skyldig att återtaga den värnpliktige.
Men det kan framstå såsom oskäligt att arbetsbristen går ut just
över den värnpliktige och icke över någon annan av de hos arbetsgivaren
anställda, vilken icke varit inkallad till värnpliktstjänstgöring. Ett motsvarande
spörsmål uppstår, om flera värnpliktiga arbetstagare hos samma arbetsgivare
varit inkallade till tjänstgöring och vid dennas slut plats finnes
för någon eller några men icke för alia. Vem skall då skäligen hava företräde
till återanställning? I den mån dessa problem anses böra lösas, kan
det icke ske annat än genom regler örn viss turordning.
Landsorganisationens sekretariat har ansett, att undantagen i 2 § i vissa
hänseenden vore otydligt avfattade och för vittgående, samt härom anfört,
bland annat, följande:
Utgångspunkten vid bestämmelsernas utformning säges i promemorian ha
varit den att i princip avtalad anställningstid skall respekteras. Denna
grundsats kommer till uttryck i den i 2 § första stycket meddelade bestämmelsen
att, därest vid arbetsavtals ingående överenskommits att anställ
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
ningen skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens början, arbetsgivaren är
oförhindrad att från anställningen skilja värnpliktig, som har att fullgöra
till tiden i lag bestämd tjänstgöring, omfattande mer än tre månader. Den
angivna utgångspunkten har emellertid ansetts motivera ett ytterligare undantag
från uppsägningsförbudet, i det att arbetsgivaren medgivits uppsägningsrätt
även för det fall att ''med skäl kan antagas att anställningen,
oavsett värnpliktstjänstgöringen, skulle ha upphört före utgången av den
tid, som är bestämd för denna’.
Med accepterande tills vidare av förslagets utgångspunkt att här är fråga
om ett verkligt undantag från uppsägningsförbudet vill sekretariatet påpeka
det oegentliga i att den begränsning av den ifrågavarande undantagsrätten,
vilken i fall, som avses i 2 § första stycket, ligger i det ovillkorliga tremånadersskyddet,
icke har någon motsvarighet i de fall, som omförmälas i andra
stycket av paragrafen, nämligen då värnpliktstjänstgöringen ej är till tiden
1 lag bestämd, såsom vid förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering. I
avseende å denna undantagsregel tillförsäkras i själva verket den nyinryckte
rekryten ett bättre skydd än den mobiliserade landstormsmannen.
Emellertid synes den här ifrågavarande undantagsregeln i verkligheten
icke innefatta något undantag från uppsägningsförbudet. Under regeln kunna
knappast hänföras andra praktiska fall än de i promemorian exemplifierade,
i vilka anställningens fortvaro gjorts beroende av visst villkor. Regeln
skulle med andra ord omfatta sådana fall, då arbetsavtalet avser utförande
av visst, till sin omfattning bestämt arbete eller dess bestånd eljest gjorts
beroende av fortbeståndet av visst förhållande, och det med skäl kan antagas
att på grund av sådant villkor anställningen skulle ha upphört före värnpliktstjänstgöringen.
Därest undantagsregeln har det innehåll sekretariatet sålunda förutsatt,
äga de arbetsavtal, densamma avser, karaktären av (relativt) tidsbestämda
arbetsavtal, utan uppsägning utlöpande i och med inträffandet av det villkor,
varav avtalet är beroende. Om sålunda någon uppsägning icke erfordras
för anställningsförhållandets upplösning, utsäger undantagsregeln icke annat
än vad den förutan skulle gälla och förlorar därmed självständig betydelse.
Men även om under undantagsregeln antagas inbegripna avtal, vilka för
sitt upphörande kräva uppsägning, förlorar regeln för den obestämda värnpliktstjänstgöringens
del, under förutsättning att det ovillkorliga tremånadersskyddet
utsträckes att omfatta även sådan tjänstgöring, i själva verket
praktisk betydelse. Formellt skulle regeln vid en sådan utformning komma
att avse fall, då den omständighet, varav anställningens upphörande vore
beroende, med skäl kunde antagas inträffa först efter de tre månaderna. Det
torde emellertid här icke kunna bliva fråga örn andra arbetsavtal än sådana
av relativt kort varaktighet. För de fall, då avtalet likväl kunde antagas
komma att sträcka sig utöver de tre månaderna, bör beaktas dels att den
obestämda värnpliktstjänstgöringen väl endast undantagsvis omfattar längre
tid, dels att, örn så skulle vara fallet, det i regel måste möta sådana svårigheter
för arbetsgivaren att förutse avtalets ytterligare varaktighet att hans
antaganden härutinnan endast sällan kunna anses gjorda ''med skäl’.
Med hänsyn till vad nu anförts anser sekretariatet att förevarande undantagsregel
i varje fall i vad den avser den obestämda värnpliktstjänstgöringen
(2 § andra stycket) bör utgå.
Jämväl De anställdas centralorganisation har hemställt, att andra stycket i
2 § måtte utgå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
13
I fråga om reglerna i 3 § angående tiden för återinträde
i tjänst har svenska arbetsgivareföreningen uttalat, att arbetsgivaren för
vissa fall icke fått tillräckligt rådrum, i det att två veckors frist vore den
minsta, då det gällde skyldighet för den värnpliktige att giva arbetsgivaren
meddelande om dagen för återinträde i arbete, samt åberopat, att tvingande
bestämmelser i kollektivavtal ålade minst två veckors uppsägningstid.
Landsorganisationens sekretariat har för sin del ansett, att sagda tid generellt
borde bestämmas till en vecka.
Länsstyrelsen i Malmöhus län bar funnit det olämpligt, att olika tidsfrister
meddelas för arbetstagares rätt till återinträde i arbete.
I fråga örn arbetstagarens skyldighet att återinträda i
tjänst har svenska arbetsgivareföreningen yrkat, att denna skyldighet
borde fastställas i lagen och att tillika borde angivas, att oskäligt dröjsmål
med återinträde utan laga förfall medförde hävningsrätt för arbetsgivaren.
Överståthållarämbetet har ansett, att det borde stadgas viss tid, inom vilken
den värnpliktige borde göra anmälan örn återinträde.
Köpmännens garantiförening har för sin del hemställt, att såsom villkor
för anställningens fortbestånd under värnpliktstjänstgöring skall gälla, att
arbetstagaren redan före tjänstgöringens påbörjande gjort anmälan om önskan
att få återkomma till arbetet. Till stöd härför har föreningen anfört:
I de fall då föreningens kollektivavtal förpliktiga arbetsgivaren att återtaga
personal, som inkallas till militärtjänst, har denna förpliktelse vanligen
uttryckts på följande sätt: ''Arbetstagare, som inkallas till vapentjänst och
före vapenövningens början anmäler till arbetsgivaren, att han önskar återinträda
i tjänst vid militärtjänstgöringens slut, skall vid återkomsten beredas
arbete.’
Skyldigheten för arbetstagaren att, innan militärtjänsten börjar, anmäla
för arbetsgivaren, att han sedermera önskar återinträda i arbetet, har föreskrivits
av bärande skäl. Åtskilliga fall ha nämligen inträffat, särskilt vid
inkallelse till rekryttjänstgöring, där arbetstagaren underlåtit att varsko arbetsgivaren
örn sin avsikt att efter militärtjänstens slut övergå till annan
anställning, varigenom arbetsgivaren förhindrats att i tid vidtaga sina härav
föranledda dispositioner.
I fråga örn stadgandet i 4 § angående svik ligt förfarande
från den värnpliktiges sida har socialstyrelsen påpekat, att en arbetstagare
kunde genom att avsiktligt förtiga vissa omständigheter bibringa arbetsgivaren
en felaktig uppfattning örn sina värnpliktsförhållanden och att
detta borde kunna åberopas såsom grund för att befria arbetsgivaren från
hans förpliktelser enligt lagstiftningen.
De i 5 § givna skadeståndsreglerna ha även föranlett erinringar
i vissa yttranden.
Av svenska arbetsgivareföreningen har hemställts, att bestämmelsen örn
ideellt skadestånd måtte utgå. Även Överståthållarämbetet har ställt sig
tveksamt till reglerna örn sådant skadestånd.
Å andra sidan har landsorganisationens sekretariat yrkat, att den i 5 §
intagna regeln örn jämkning av skadestånd måtte uteslutas. Sekretariatet
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
och De anställdas centralorganisation ha tillika förordat, att uppsägning i
strid mot lagens bestämmelser måtte beläggas med straffpåföljd.
Beträffande preskriptionsbestämmelsen i 7 § har svenska
arbetsgivareföreningen uttalat, att skyldighet borde stadgas för arbetstagaren
att inom viss kortare tid anmäla, huruvida han ville åberopa sin rätt att
återinträda i tjänst.
Landsorganisationens sekretariat och De anställdas centralorganisation ha
slutligen i fråga om övergångsbestämmelserna ansett, att den nya
lagen utan inskränkning borde gälla jämväl äldre avtal.
Departements- Såsom framgår av vad ovan anförts har i den remitterade promemorian
chefen. föreslagits att det genom 1914 års lag meddelade förbudet mot avskedande
av värnpliktig med anledning av värnpliktsövning örn högst sextio dagar
eller mobiliseringsövning, som kunde bliva föreskriven i lag, skulle utvidgas
i flera hänseenden. I det vid promemorian fogade lagutkastet ha sålunda
intagits bestämmelser, enligt vilka i princip skall gälla förbud att skilja någon
från anställning med anledning av värnpliktstjänstgöring, oavsett örn denna
varar längre eller kortare tid. Sådant förbud skall enligt utkastet även
gälla mot avskedande med anledning av arbete som någon eljest på grund
av stadgande i lag är skyldig att utföra åt det allmänna.
Vad i promemorian föreslagits har vunnit anslutning i flertalet av de
avgivna yttrandena. I några yttranden ha dock framställts erinringar mot
utkastet i vad det innebär inskränkning i arbetsgivarens rätt att avskeda en
arbetstagare med anledning av den första längre värnpliktstjänstgöringen.
Det har befarats, att de i utkastet intagna reglerna skulle komma att i alltför
hög grad binda arbetsgivaren. Den skillnad som föreligger mellan nämnda
tjänstgöring och annan värnpliktstjänstgöring har beaktats i utkastet genom
ett stadgande, som tillerkänner bindande verkan åt en överenskommelse av
det innehåll att ingånget arbetsavtal skall upphöra att gälla vid den första
värnpliktstjänstgöringens början. Detta stadgande har emellertid i berörda
yttranden icke ansetts vara tillfyllest för att undanröja anförda olägenheter
av att lagstiftningen erhölle tillämpning även å denna tjänstgöring.
Den i promemorian förebragta utredningen synes giva vid handen att
frågan om den första värnpliktstjänstgöringens inbegripande under lagstiftningen
icke har så stor praktisk betydelse för de värnpliktiga som man kunde
vara böjd för att antaga. Att med hänsyn till de betänkligheter som anförts
helt utesluta nämnda tjänstgöring i detta sammanhang synes dock icke
vara lämpligt. Den i utkastet intagna principiellt följdriktiga ståndpunkten
är enligt min mening av icke ringa psykologisk betydelse. Med hänsyn härtill
och då i allt fall arbetsgivaren beretts möjlighet att tillvarataga sina intressen
genom förbehåll vid arbetsavtalets ingående vill jag ansluta mig till
den ståndpunkt som intagits i det remitterade utkastet.
I två yttranden har framhållits, att den föreslagna lagstiftningen icke vore
avpassad för krig eller krigsliknande förhållanden. Vad sålunda anförts
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
15
torde vara riktigt. Det synes dock icke vara påkallat att nu införa något
undantag för en sådan situation.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har jag låtit utarbeta förslag
till lag örn förbud mot värnpliktigs skiljande från anställning m. m.
Vad härefter angår de särskilda bestämmelserna i lagen torde såsom 1 §
böra intagas den grundläggande bestämmelsen om förbud att skilja någon
från anställning med anledning av värnpliktstjänstgöring eller arbete, som
han eljest på grund av stadgande i lag är skyldig att utföra åt det allmänna.
Av svenska arbetsgivareföreningen har uttalats, att ett förbud av ifrågavarande
art borde inskränkas till det fall att arbetstagaren under minst ett
år innehaft anställningen i fråga. Tillräckliga skäl till en sådan inskränkning,
som saknar motsvarighet i 1914 års lag, torde dock icke föreligga.
I övrigt må framhållas att, enligt 1 § i det remitterade lagutkastet, förbudet
skulle gälla allenast skiljande från anställning, som ej uppenbarligen
vore av tillfällig natur. Nu nämnda begränsning kan dock sägas ligga i
sakens natur och torde fördenskull kunna uteslutas. Det må erinras att
med ifrågavarande förbud mot skiljande från anställning överhuvud ej
åsyftas att utsträcka den avtalade giltighetstiden för arbetsavtalet i annan
mån än som kan anses följa av att sådana överenskommelser förklaras ogiltiga,
vilka innebära att arbetstagaren kan skiljas från sin anställning på grund
av annan värnpliktstjänstgöring än den första tjänstgöringen eller på grund
av arbete som i övrigt avses i lagstiftningen. Förbudet mot skiljande från anställning
gäller sålunda allenast avskedande, som föranledes av värnpliktstjänstgöringen
eller arbetet i fråga, och alltså ej avskedande av annan, självständig
grund. Utöver vad nu sagts torde bestämmelsen i 1 § i det remitterade
utkastet ej böra undergå annat än en redaktionell jämkning.
Efter nu nämnda bestämmelse torde såsom andra stycke i 1 § böra upptagas
ett stadgande i huvudsak motsvarande 4 § i det remitterade utkastet,
enligt vilket förbudet mot avskedande ej skall gälla, där arbetstagaren avsiktligt
bibragt arbetsgivaren oriktig uppfattning om sina värnpliktsförhållanden.
Av socialstyrelsen har föreslagits, att i lagen borde särskilt angivas,
att arbetsgivaren vore fri från skyldigheten att återtaga en anställd i tjänst,
örn arbetstagaren väl icke genom direkt oriktiga uppgifter men genom avsiktligt
förtigande av vissa omständigheter bibragt arbetsgivaren en felaktig
uppfattning om sina värnpliktsförhållanden. Det synes dock icke kunna
råda någon tvekan örn att ett sådant förfarande innefattas i nyssnämnda
bestämmelse, och den av socialstyrelsen förordade föreskriften lärer fördenskull
icke vara erforderlig.
I detta sammanhang må uppmärksammas det av arbetsdomstolens ordförande
särskilt berörda fall, att under tiden för värnpliktstjänstgöring vidtagas
inskränkningar i fråga örn arbetsgivarens rörelse så att han icke kari
sysselsätta samma arbetsstyrka som tidigare. Med anledning av vad arbetsdomstolens
ordförande anfört därom vill jag framhålla, att arbetsgivaren i
dylik händelse icke kan anses berättigad att skilja den värnpliktige från
hans anställning, örn enligt eljest tillämpad turordning en annan arbets
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
tagare bort vara närmare att frånträda sin anställning och i fråga om den
värnpliktige icke föreligger något särskilt förhållande som kan berättiga hans
avskedande. Skulle han likväl avskedas, måste detta anses ha skett på grund
av värnpliktstjänstgöringen och sålunda icke på grund av indragningen
i fråga om arbetsstyrkan.
Såsom förut nämnts lia under 2 § i det remitterade lagutkastet intagits
vissa undantagsbestämmelser. Första stycket av sagda paragraf i utkastet
avser att reglera det fall, att den anställde skall fullgöra den första, längre
värnpliktstjänstgöringen. Därvid medgives såsom förut nämnts, att vid ingående
av ett arbetsavtal träffas överenskommelse därom att anställningen
skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens början. Av vad jag förut anfört
framgår, att den avtalsfrihet, som utkastet på denna punkt medgivit, bör bibehållas.
I det remitterade lagutkastet stadgades även, att arbetsgivaren skulle äga
att skilja arbetstagaren från hans anställning med anledning av den första
värnpliktstjänstgöringen, såframt det med skäl kunde antagas, att anställningen
oavsett värnpliktstjänstgöringen skulle ha upphört före utgången av
den tid som vore bestämd för denna. Emot denna bestämmelse har av
såväl arbetsdomstolens ordförande som landsorganisationens sekretariat anmärkts,
att den icke vore erforderlig. De skäl som anförts till stöd för
anmärkningarna torde ock vara bärande. Det följer sålunda redan av vad
förut anförts, att en värnpliktig icke äger rätt att få återinträda i tjänst, om
hans anställning oavsett värnpliktstjänstgöringen skulle hava upphört före
utgången av den tid som är bestämd för denna. Sagda bestämmelse torde
sålunda kunna uteslutas.
Såsom andra stycke i 2 § har i det remitterade lagutkastet upptagits en
bestämmelse, enligt vilken värnpliktig, som inkallas till tjänstgöring, vilken
ej blivit till tiden i lag bestämd, må skiljas från sin anställning, såframt
tjänstgöringen med skäl kan antagas komma att omfatta så lång tid, att anställningen
skulle lia upphört före tjänstgöringens slut. Även denna bestämmelse
torde vara överflödig och kunna uteslutas.
I samband med regleringen av frågan om verkan av den första värnpliktstjänstgöringen
torde böra uppmärksammas ett av köpmännens garantiförening
framställt önskemål, att såsom villkor för anställningens fortbestånd
under värnpliktstjänstgöring borde föreskrivas, att arbetstagaren redan före
tjänstgöringens påbörjande gjort anmälan om önskan att få återkomma till
arbetet. Detta önskemål synes kunna tillgodoses så tillvida att såsom andra
stycke i 2 § införes en bestämmelse, enligt vilken med bindande verkan må
träffas överenskommelse av innehåll att arbetstagaren skall, därest han
önskar återinträda i arbetsgivarens tjänst efter den första värnpliktstjänstgöringen,
vara skyldig att giva denne meddelande därom före tjänstgöringens
början.
Den första, längre värnpliktstjänstgöringen har i utkastet beskrivits genom
angivande, att tjänstgöringen skall vara till tiden i lag bestämd och
Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 17
omfatta mer än tre månader. Emot denna bestämning synes ej vara något
att erinra.
Under 3 § i lagen torde i överensstämmelse med det remitterade utkastet
böra upptagas en bestämmelse, varigenom angives, att arbetstagaren bör
i god tid förut giva arbetsgivaren meddelande örn den dag, då han kan
återinträda i tjänst. I utkastet föreskrevs tillika, att arbetsgivaren ej skulle
vara pliktig att låta värnpliktig återinträda i tjänst tidigare än en vecka,
därest värnpliktstjänstgöringen omfattat mer än tre månader, och, därest
tjänstgöringen omfattat mer än sex månader, tidigare än två veckor från
det arbetsgivaren mottog meddelande som nyss sagts. Denna bestämmelse
torde böra jämkas så att lika frist kommer att gälla för alla fall, då värnpliktstjänstgöringen
omfattat mer än tre månader. Fristen i fråga torde
med hänsyn till vad svenska arbetsgivareföreningen upplyst örn gällande
uppsägningstider i kollektivavtal böra fastställas till två veckor. I överensstämmelse
med vad som anförts i promemorian finner jag ej erforderligt, att
såsom svenska arbetsgivareföreningen begärt i lagen intages någon erinran
örn arbetstagaren åvilande skyldighet att utan oskäligt dröjsmål återinträda
i tjänst sedan hindret därför upphört.
Socialstyrelsen har såsom förut nämnts uttalat, att i lagen syntes böra intagas
en bestämmelse, enligt vilken värnpliktig, som åiertoges i sin civila
anställning, ej på grund av frånvaron skulle vara pliktig att vidkännas en uppenbar
försämring i sina anställningsvillkor. Med anledning av denna hemställan
torde under 4 § böra föreskrivas, att arbetstagare, som enligt vad i lagen
stadgas äger återinträda i tjänst, ej skall vara pliktig att i vidare mån
än som följer av det uppehåll, som föranletts av tjänstgöringen eller arbetet
i fråga, vidkännas minskning i de med anställningen förenade förmånerna.
Beträffande härefter de skadeståndsbestämmelser som i det remitterade
utkastet upptagits under 5 § torde böra vidtagas den ändringen, att i lagen
tydligt utmärkes, alt förbudet mot avskedande med anledning av tjänstgöring
eller arbete som avses i lagen skall gälla även uppsägning som sker först
efter det arbetstagaren återinträtt i tjänst. I två yttranden har föreslagits,
att avskedande i strid mot lagens bestämmelser borde beläggas med straff.
En sådan straffbestämmelse torde dock icke böra komma ifråga.
Såsom 6 § i lagen torde i huvudsaklig anslutning till 9 § andra stycket
i utkastet böra upptagas stadgande, att förbehåll, varigenom i annat fall eller
i vidare mån än som medgives i 2 § göres inskränkning i rätt, som enligt lagen
tillkommer arbetstagaren, skall vara utan verkan. 6 § i det remitterade
utkastet torde, därest vissa redaktionella jämkningar vidtagas beträffande
3—5 §§, kunna utgå.
Enligt 7 § i det remitterade lagutkastet har det ålagts den som vill framställa
skadeståndsanspråk på grund av den föreslagna lagen att anhängiggöra
sin talan inom två år från det fordringen uppkom. Av svenska arbetsgivareföreningen
har uttalats, att arbetstagaren jämväl borde åläggas att
inom viss kortare tid anmäla, huruvida han ville åberopa sin rätt att åter
Bihang
till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 20.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
inträda i tjänst. Vad sålunda anförts synes böra beaktas. Stadgandet torde
härjämte även i övrigt böra jämkas något.
Härefter torde böra upptagas de i 8 § av det remitterade utkastet upptagna
bestämmelserna om laga domstol m. m. Såsom 9 § synes böra intagas stadgandet
i första stycket av samma paragraf i utkastet om verkan av särskilda
bestämmelser för befattningshavare i statens eller kommuns tjänst.
Vad slutligen angår övergångsbestämmelserna till lagen torde i enlighet
med vad som förordats i det remitterade utkastet den nya lagen i fråga om
den första värnpliktstjänstgöringen icke böra gälla för dem som anställts före
lagens ikraftträdande.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts bär inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om förbud mot värnpliktigs skiljande från
anstäUning m. m.»
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågayarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
19
Förslag
till
Lag
örn förbud mot värnpliktigs skiljande från anställning m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Ej må någon skiljas från anställning med anledning av värnpliktstjänstgöring
eller arbete, som han eljest på grund av stadgande i lag är skyldig
att utföra åt det allmänna.
Vad nu sagts skall dock ej gälla, där arbetstagaren avsiktligt bibragt arbetsgivaren
oriktig uppfattning om honom åvilande skyldighet att fullgöra
tjänstgöring eller utföra arbete som avses i första stycket.
2 §•
Skall arbetstagaren fullgöra värnpliktstjänstgöring, som är till tiden i lag
bestämd och omfattar mer än tre månader, vare arbetsgivaren utan hinder
av vad i 1 § är stadgat berättigad att med anledning därav skilja arbetstagaren
från anställningen, såframt vid arbetsavtalets ingående överenskommits
att anställningen skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens början.
Har överenskommelse träffats av innehåll att arbetstagaren är skyldig att,
därest han önskar återinträda i arbetsgivarens tjänst efter fullgörandet av
tjänstgöring som avses i första stycket, giva arbetsgivaren meddelande därom
före tjänstgöringens början, skall vad sålunda avtalats lända till efterrättelse.
3 §.
Arbetstagaren bör i god tid förut giva arbetsgivaren meddelande om den
dag, då han kan återinträda i tjänst. Arbetsgivaren vare ej pliktig att, där
tjänstgöringen eller arbetet i fråga omfattat mer än tre månader, låta arbetstagaren
återinträda i tjänst tidigare än två veckor från det arbetsgivaren
mottog sådant meddelande eller arbetstagaren utan föregående meddelande
inställer sig hos arbetsgivaren.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
4§.
Arbetstagaren vare ej pliktig att i vidare män än som följer av det uppehåll,
vilket föranletts av tjänstgöringen eller arbetet i fråga, vidkännas
minskning i de med anställningen förenade förmånerna.
5 §•
Vägrar arbetsgivaren i strid mot denna lag att låta arbetstagaren återinträda
i tjänst eller skiljer han eljest i strid mot vad i lagen är stadgat arbetstagaren
från hans anställning, vare han pliktig att ersätta uppkommen
skada.
Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även
till arbetstagarens intresse av arbetsavtalets upprätthållande och övriga sådana
omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.
6 §•
Förbehåll, varigenom i annat fall eller i vidare mån än som medgives i 2 §
göres inskränkning i rätt som enligt denna lag skall tillkomma arbetstagaren,
vare utan verkan.
7 §•
Den som vill framställa skadeståndsanspråk enligt 5 § skall dels därom
underrätta arbetsgivaren inom två månader från det arbetstagaren varit berättigad
att återinträda i tjänst eller från det han därefter skildes från anställningen
dels ock anhängiggöra sin talan inom två år från samma tidpunkt.
Underlåtes det, vare arbetstagaren sin rätt förlustig.
8 §•
Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas av allmän domstol;
dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal,
skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.
I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas, ändock
att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.
9 §.
Äro för befattningshavare i statens eller kommuns tjänst särskilda bestämmelser
meddelade rörande tjänstgöring eller arbete som avses i denna lag,
skall vad sålunda bestämts gälla allenast såvitt den anställde icke därigenom
berövas rätt som enligt vad ovan stadgas skall tillkomma honom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
21
Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Genom denna lag upphäves lagen den 16 oktober 1914 (nr 271) örn förbud
i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.
I fråga om den som anställts före nya lagens ikraftträdande skall nya lagen
ej äga tillämpning såvitt angår värnpliktstjänstgöring som avses i 2 §.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 september
1939.
Närvarande:
justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justi tiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 20 september
1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om förbud mot värnpliktigs skiljande från anställning m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Gösta
Walin.
Lagrådet yttrade:
Enär den från 1914 års lag upptagna bestämmelsen i 1 § andra stycket
icke innehåller annat än vad som följer av de regler örn avtals ogiltighet
på grund av svek som numera äro givna i 30 § lagen den 11 juni 1915 om
avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, hemställer
lagrådet att bestämmelsen utgår.
Den i 6 § lämnade föreskriften om lagens tvingande natur har betydelse
ej blott för föregående paragrafer utan jämväl för 7 §. Den bör därför
flyttas till annan plats i förslaget. Lämpligen kan den upptagas såsom ett
sista stycke i 1 § med det innehåll, att förbehåll, varigenom inskränkning
göres i rätt som enligt denna lag tillkommer arbetstagaren, icke skall vara
bindande.
Iakttages detta kan lämpligen åt 2 § givas det innehållet, att om arbetstagaren
skall fullgöra värnpliktstjänstgöring, som är till tiden i lag bestämd
och skall pågå mer än tre månader, äger arbetsgivaren utan hinder av vad
i 1 § stadgas skilja arbetstagaren från hans anställning, därest vid arbetsavtalets
ingående överenskommits att så må ske, samt att överenskommelse
ock må träffas örn att arbetstagaren är skyldig att, därest han önskar återinträda
i arbetet efter tjänstgöring som här avses, underrätta arbetsgivaren
därom före tjänstgöringens början.
I övrigt lämnas förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
23
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj.-t Konungen i statsrådet d Stockholms
slott den 22 september 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet, lagrådets den 22 september
1939 avgivna yttrande över det den 20 september 1939 till lagrådet
remitterade förslaget till lag örn förbud mot värnpliktigs skiljande från anställning
m. m.
Efter redogörelse för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden:
»Enligt andra stycket i 1 § av förslaget skall det i första stycket av paragrafen
intagna förbudet mot värnpliktigs skiljande från anställning ej gälla,
där arbetstagaren avsiktligt bibragt arbetsgivaren oriktig uppfattning om honom
åvilande skyldighet att fullgöra tjänstgöring som avses i lagen. Av lagrådet
har hemställts, att bestämmelsen, som upptagits från 1914 års lag i ämnet,
måtte utgå, enär den icke innehölle annat än vad som följde av de regler
om avtals ogiltighet på grund av svek som vore givna i 30 § lagen om avtal
och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Med hänsyn
lill vad lagrådet sålunda anfört har bestämmelsen ansetts kunna uteslutas
ur förslaget.
Beträffande 2 § har jag med anledning av vad lagrådet anfört i denna del
vidtagit en redaktionell jämkning av andra stycket. Den av lagrådet jämväl
berörda bestämmelsen i 6 § har införts såsom tredje stycke i 2 §. I följd härav
ha 7-—9 §§ i förslaget erhållit ändrad numrering.
I övrigt ha vidtagits vissa redaktionella jämkningar i förslagets bestämmelser.
Därjämte har rubriken till den föreslagna lagen ansetts böra ändras till
lag örn förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m.»
Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad nu angivits ändrade
lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
1
Bilaga A.
Promemoria
med utkast till lag om förbud mot värnpliktigs skiljande
från anställning m. m.
Äldre bestämmelser.
Redan i den numera upphävda legostadgan den 23 november 1833 fanns
intagen en bestämmelse om förbud i visst fall mot värnpliktigs skiljande från
anställning. I 51 § stadgades nämligen beträffande tjänstehjon av allmänna
beväringsmanskapet att, örn en sådan person inkallats till tjänstgöring
eller vapenövning, som endast varat högst en månad, han skulle vara berättigad
att återgå i sin förra tjänst. I 30 § av kungörelsen den 13 november
1860 angående den allmänna beväringen stadgades sedermera, att tjänstehjon
eller lärling vore berättigad att efter vapenövning eller tjänstgöring i högst
åtta veckor återgå i tjänsten. För ett särskilt tillfälle meddelades ett allmänt
stadgande i ämnet. Med hänsyn till 1912 års försöksmobilisering föreskrevs
nämligen genom en den 10 juni 1912 utfärdad lag att, örn en värnpliktig,
som var lagstadd eller annorledes anställd i annans tjänst eller arbete, var
borta från sin anställning för fullgörande av skyldigheter, som ålågo honom
enligt den samtidigt antagna mobiliseringslagen, husbonden eller arbetsgivaren
icke finge av sådan anledning skilja den värnpliktige från anställningen.
Gällande lag.
Nu gällande bestämmelser i ämnet återfinnas i lagen den 16 oktober 1914
om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande fi''ån tjänst eller arbete. Enligt
denna lag, till vilken förslag framlades i proposition nr 81 till 1914 års
riksdag, må värnpliktig, som är anställd »i armans tjänst eller arbete», ej
skiljas från anställningen i anledning därav, att han har att fullgöra i vämpliktslagen
stadgad övning om högst sextio dagar eller mobiliseringsövning,
som kan bliva föreskriven i särskild lag. Detta stadgande skall dock ej
gälla, där den värnpliktige vid anställandet avsiktligt bibragt husbonden eller
arbetsgivaren en oriktig uppfattning om sina värnpliktsförhållanden. I lagen
är ytterligare föreskrivet att, om värnpliktig lider skada därigenom att,
i strid mot de nu återgivna bestämmelserna, husbonde eller arbetsgivare ej
fullgör vad honom till följd av den värnpliktiges anställning i hans tjänst
eller arbete åligger, husbonden eller arbetsgivaren skall utgiva ersättning.
Avtal, som strider mot lagens bestämmelser, är ogild.
2
Kungl. Maj:ts pronosition nr 20.
Till motivering av 1914 års lag anförde föredragande departementschefen
vid remiss till lagrådet av förslaget till lagen bland annat följande:
Redan i 51 § av legostadgan den 23 november 1833 har för de arbetsförhållanden
stadgan avser den grundsatsen vunnit erkännande, att om en i annans
arbete anställd person nödgas någon tid vara borta från arbetet för
fullgörande av sin medborgerliga förpliktelse att utbildas för rikets försvar,
arbetsgivaren icke får i anledning av den anställdes frånvaro skilja honom
från anställningen. Arbetstagaren anses i sådan händelse hava haft laga
förfall av ett slag, som kräver särskild hänsyn. Att vapenövas är en av
samhället ålagd plikt, som han icke kunnat undandraga sig, och hans bortavaro
har påkallats av det viktigaste allmänna intresse. Vid sidan av det
gagn, han även själv har av vapenövningens fullgörande, måste mer eller
mindre väsentliga uppoffringar i personligt och ekonomiskt avseende vara
förenade därmed, men givetvis är det önskvärt, att dessa icke bliva mera
betungande än nödigt är. Avsevärda ekonomiska svårigheter kunna föranledas
för den värnpliktige, om han icke efter vapenövningens slut äger att
återvända till en anställning, som han vid dess början innehade. Det är därför
av stor betydelse för honom, att rätt härtill inom skäliga gränser beredes,
och med hänsyn till det allmänna ändamål, för vilket hans verksamhet
hos arbetsgivaren avbrvtes, synes det vara berättigat att, utöver vad som
kan följa av allmänna regler, för dylika fall något inskränka arbetsgivarens
befogenhet att entlediga arbetstagaren.
Departementschefen framhöll vidare, att en arbetstagares rätt att efter fullgjord
vapenövning återfå sin anställning emellertid icke utan obillighet mot
arbetsgivaren kunde sträckas längre än till någon viss kortare tid, och ett
skäligt maximum i sadant hänseende syntes vara den i 1860 års kungörelse
bestämda tiden av åtta veckor eller i runt tal sextio dagar.
Lagen den 16 oktober 1914 var utarbetad med tanke på den nya härordning,
som infördes samma år. Enligt denna blev värnpliktstjänstgöringen i
dess helhet förlängd, och vapenövningar blevo förlagda till senare värnpliktsår
än dittills varit förhållandet. De värnpliktiga hade i allmänhet att
fullgöra dels en första och huvudsaklig tjänstgöring, den s. 1c. rekrytskolan,
dels ock repetitions-, reservtrupp- och landstormsövningar. På grund av
respektive övningars längd medförde icke den första tjänstgöringen, men
däremot i regel repetitions-, reservtrupp- och landstormsövningarna rättighet
enligt den ifrågavarande lagen till återinträde i förut innehavd anställning.
Genom den nu gällande värnpliktslagen den 30 juni 1936 har värnpliktstjänstgöringen
visserligen förlängts i förhållande till den som var föreskriven
enligt 1925 års härordning. Tjänstgöringstiden är dock nu kortare än
enligt 1914 års härordning. Alltjämt gäller emellertid, att den eller de huvudsakliga
tjänstgöringsperioderna äro längre än sextio dagar och alltså ej
falla under lagen den 16 oktober 1914. De värnpliktiga, som tillhöra infanteriet,
trängtrupperna och intendenturtrupperna, ha i allmänhet att fullgöra
en första tjänstgöring om etthundrafemtio dagar. För värnpliktiga tillhörande
andra specialvapen än de nyss angivna ävensom för studenter och
likställda samt dem, som uttagits till underbefäl eller fackmän, är den första
tjänstgöringen längre och växlar, där den fullgöres i en omgång, mellan etthundrasjuttio
och trehundrafyrtio dagar. Repetitionsövningamas längd upp
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
3
går till högst trettio dagar; dock skola i vissa fall två repetitionsövningar
fullgöras. Härjämte kan förekomma beredskapsövning om högst trettio dagar.
Landstormsövningarna ha enligt 1936 års försvarsordning en längd av
fem eller, för befälsutbildad personal, tolv dagar. Reservtruppövningarna
äro avskaffade. 1914 års lag har följaktligen numera tillämpning å repetitions-,
beredskaps- och landstormsövningar.
Tidigare förslag- om ändring i gällande lag.
Vid 1916 års riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner (1:4 och
11:8) med yrkande att riksdagen måtte besluta vissa ändringar i 1914 års
lag. De föreslagna ändringarna avsågo dels utsträckande av det i lagen
stadgade förbudet mot värnpliktigs skiljande från tjänst till att gälla all
tjänstgöring enligt värnpliktslagen, oberoende av tjänstgöringstidens längd,
dels ock tydligt angivande, att lagen hade avseende jämväl å värnpliktig anställd
i statens eller kommuns tjänst.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 23) anförde lagutskottet bland
annat följande:
Då ju principen om värnpliktigs rätt till bibehållande av anställning vunnit
statsmakternas godkännande, måste det enligt utskottets förmenande vara
mindre följdriktigt, att dylik rätt förvägras värnpliktig, som underkastats
den redan i och för sig ofta ganska kännbara uppoffring, genomgåendet av
rekrytskola eller annan längre tjänstgöring innebär, men medgives värnpliktig,
som fullgjort vapenövning under högst 60 dagar, ehuru hans uppoffring
ingalunda varit lika avsevärd. Till stöd härför måste då kunna åberopas,
att arbetsgivarens intressen skulle obehörigen åsidosättas, därest iian
ålades återtaga värnpliktig arbetstagare även efter frånvaro på grund av
rekrytskola eller annan längre vapenövning. Härvidlag torde beskaffenheten
av det arbete, däri den värnpliktige är anställd, icke sakna betydelse.
I industri och hantverk torde i allmänhet ej förefinnas större svårighet att
skaffa fullgod vikarie för den bortavarande och även om det i vissa fall för
arbetsgivaren skulle vara en uppoffring att nödgas återtaga arbetaren, vill
utskottet dock ifrågasätta, huruvida icke härvidlag kan för arbetsgivaren
anses föreligga en medborgerlig skyldighet, liksom det för arbetstagaren utgör
en medborgerlig plikt, att underkasta sig den uppoffring, som värnpliktstjänstgöringen
kan innebära. Förevarande spörsmål kräver emellertid
en allsidig utredning, som utskottet icke varit i tillfälle företaga. Särskilt
torde böra beaktas frågan, huruvida alla arbetsavtal böra i förevarande hänseende
likställas. Det kan även ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligt
att fastställa en viss minimitid, under vilken löntagaren skall hava varit
anställd hos arbetsgivaren före värnpliktstjänstgöringens början, för att han
må komma i åtnjutande av förmånen att återfå platsen efter tjänstgöringens
slut.
Vad härefter angår motionärernas yrkande örn sådan ändring i förevarande
§, att det i lagtexten tydligt bleve angivet, att med »annans tjänst»
jämväl förstås anställning i statens eller kommuns tjänst, bör visserligen
enligt utskottets mening, särskilt med hänsyn till den för lagen åberopade
motiveringen, icke råda tvivel om, att gällande bestämmelser avse jämväl
dylik anställning. Emellertid torde i samband med den av utskottet ifrågasatta
utredning, varom ovan nämnts, lämpligen jämväl böra övervägas, hu
-
4
Kungl. Majis proposition nr 20.
ruvida icke ett förtydligande i av motionärerna angiven riktning bör vidtagas.
Utskottet hemställde därefter, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under övervägande, under
vilka förutsättningar sådan ändring skulle kunna vidtagas av 1 § i 1914 års
lag, att dels värnpliktig tillkommande rätt att efter fullgjord vapenövning
återfå sin anställning utsträcktes att gälla även för det fall, att vapenövningens
längd överstege sextio dagar, och dels i lagtexten tydligt angåves, att
med »annans tjänst» jämväl finge förstås anställning i statens eller kommunens
tjänst.
Fyra ledamöter av utskottet reserverade sig mot utskottets beslut och avstyrkte
motionerna. Utskottets hemställan blev emellertid av riksdagen bifallen,
varefter skrivelse i ämnet avläts den 9 maj 1916 (nr 98).
Riksdagens skrivelse remitterades den 23 november 1916 till socialstyrelsen,
som den 30 december 1922 avgav utlåtande i ärendet. Däri anförde
styrelsen:
Syftet med det av riksdagen i den remitterade skrivelsen ifrågasatta utsträckta
skyddet för den enskilde mot risken att genom värnpliktens fullgörande
förlora sin anställning torde från allmänt medborgerlig synpunkt
otvivelaktigt i och för sig vara förtjänt av beaktande. Undersöker man
emellertid närmare, huru föreskrifter till förverkligande av nu berörda syfte
i praktiken komme att verka, finner man snart, att spörsmålet ingalunda
ligger så klart till och att de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna äro ägnade
att ingiva betänkligheter.
Som bekant har tillämpningen av legostadgans föreskrifter alltmera kommit
ur bruk även på de områden, där den överhuvud taget kan tillämpas,
och regleras numera anställningsvillkoren i övervägande mån av kollektivavtalen,
vilka i regel kännetecknas av en påfallande löshet i fråga örn anställningens
bestånd. Till belysande härav må meddelas följande statistiska
siffror, vilka avse 1920 års kollektivavtal.
Uppsägningstiden utgjorde:
Berörda
arbetare:
3 veckor eller längre tid .................................... 21,729
2 veckor .................................................. 62,891
1 vecka eller kortare tid .................................... 121,230
Ingen uppsägningstid stipulerad .............................. 231,037
Dessa siffror tydliggöra huru lätt en arbetsgivare skulle kunna undandraga
sig de skyldigheter i förevarande hänseende, som lagstiftaren kunde
ålägga honom. Han hade i regel att endast någon helt kort tid före skyldighetens
inträdande uppsäga den anställde. Eller också kunde han, om han
nödgats återtaga en arbetare efter fullgjord värnplikt, nästan omedelbart
uppsäga och avskeda honom. Den trygghet, som man med förevarande lagstiftningsåtgärd
avser att bereda arbetstagaren, skulle sålunda ofta bliva allenast
ett bedrägligt sken.
Till undvikande av nyss berörda svårighet kunde det möjligen ifrågasättas
att betaga arbetsgivaren rätten att uppsäga ett arbetsavtal viss tid före och
viss tid efter den anställdes värnpliktstjänstgöring. Genomförandet av en
sådan anordning skulle emellertid uppenbarligen medföra betydande praktiska
olägenheter. Sålunda ha vissa arbetsföretag, exempelvis byggnads
-
Kungl. Maj.-ts proposition nr 20.
5
företag, en mycket kort varaktighet och ha mången gång upphört att existera,
när arbetaren rycker ut från sin värnpliktstjänstgöring. Även inom mera
bestående företag, såsom fabriker o. d., kunna konjunkturerna under loppet
av några få månader så minska behovet av arbetskraft, att tillfälle till arbete
över huvud taget ej kan beredas en återvändande värnpliktig. Jämväl
må erinras, att värnpliktens fullgörande ofta betecknar ett naturligt avsnitt i
en ung mans levnadsbana, som i vissa fall utan olägenhet kan, ja, till och
med bör förenas med ombyte av anställning. Styrelsen syftar härvid på de
talrika fall, där den tidigare anställningen lämpat sig för ynglingens krafter
och förmåga (springpojkar o. d.) men ej erbjuder den fullvuxne mannen
tillfälle till full kraftutveckling och full arbetsinkomst. Ofta får här värnpliktstiden
tjäna såsom den naturliga gränsen, efter vars passerande den
unge mannen har att söka sig nytt arbete. Slutligen kunde ifrågasättas, örn
ej en skyldighet för arbetsgivaren att i sin tjänst återtaga en arbetare rättvisligen
borde motsvaras av en skyldighet för denne att återgå till den anställning,
som för hans räkning måst hållas vakant — en skyldighet, som
otvivelaktigt skulle möta motstånd från de anställdas sida.
Även om man bortser från nu berörda och liknande svårigheter, kan det
ifrågasättas, om en lagstiftning i den antydda riktningen skulle lända den
värnpliktige till gagn. Redan under nu rådande förhållanden söker arbets
givaren i många fall undvika de olägenheter, vilka hans biträdens värnpliktstjänstgöring
medför. Härom vittna bland annat de vanligt förekommande
ehuru föga tilltalande annonserna, att »excercisfri yngling får anställning».
Skulle man genom tvångsföreskrifter ålägga arbetsgivaren ökade förpliktelser
mot anställda i samband med deras fullgörande av värnpliktstjänstgöring,
har man all anledning befara, att arbetsgivare allmänt skulle undvika
att över huvud taget anställa personer, som hade att fullgöra sådan tjänstgöring.
I stället för att bereda dem ett skydd äventyrade man sålunda att
för ynglingar i och före värnpliktsåldern försvåra möjligheterna att förskaffa
sig arbete och utkomst.
Om sålunda betänkligheter av olika slag kunna resas mot en lagstiftning i
ämnet, vill det synas styrelsen, som om det ifrågavarande syftet i avsevärd
man skulle kunna tillgodoses genom åtgärder från de anställdas egen sida.
Vid uppgörandet av kollektivavtal torde nämligen deras organisationer i
många fall ha tillfälle att få till stånd bestämmelser, som i skälig mån tillförsäkra
de anställda att efter värnpliktsövningar återfå deras anställning.
I åtskilliga dylika avtal ha också redan intagits bestämmelser i nu berörda
avseende. Sålunda stadgades i det numera utlupna riksavtalet vid de mekaniska
verkstäderna, att arbetare, som för fullgörande av värnplikt erhållit
ledighet från sin anställning, ägde efter värnpliktstjänstens fullgörande
rätt att, i den mån arbete funnes vid vederbörande verkstad, åter erhålla arbete
vid densamma, därest anmälan därom framställdes så fort ske kunde
efter tjänstgöringens avslutande. I kollektivavtalet vid de enskilda järnvägarna
föreskrives, att om järnvägsman fullgör sin värnplikt vid lagstadgad
ålder, skall han efter vapenövningarnas slut återtagas i arbetet. Fullgöres
åter värnplikten å annan tid, skall det bero på särskild överenskommelse,
huruvida han skall äga återtagas. Örn järnvägsman på grund av sjukdom
nödgats fullgöra sin värnplikt senare än vid lagstadgad ålder, förfares som
örn han fullgjort densamma vid lagstadgad ålder.
Framhållas må även i detta sammanhang, att den offentliga arbetsförmedlingen
torde vara ägnad att i viss mån motverka de olägenheter, som den
remitterade riksdagsskrivelsen avser att förebygga. För åtgärder i denna
riktning ha också särskilda statsbidrag tilldelats den offentliga arbetsförmedlingen.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
På grund av vad sålunda anförts ansåg styrelsen sig icke kunna förmoda
någon lagstiftningsåtgärd i det syfte, som med riksdagens framställning avsågs.
Den 12 juni 1925 beslöt Kungl. Majit, att riksdagens skrivelse icke
skulle föranleda någon vidare Kungl. Maj ts åtgärd.
Vid 1924, 1925, 1929 och 1930 års riksdagar väcktes motioner (1924
1:176, 1925 1:236, 1929 11:325 och 1930 11:47) med yrkanden om ändring
i 1914 års lag. På hemställan av vederbörande utskott (särskilda utskottet
vid 1924 års riksdag, utlåtande nr 2; första särskilda utskottet vid
1925 års riksdag, utlåtande nr 1; första lagutskottet vid 1929 och 1930 års
riksdagar, utlåtanden nr 26 resp. 7) blevo motionerna av riksdagen avslagna.
Vid 1933 års riksdag hemställdes i motion (II: 104) av herrar Hagberg i
Luleå och Brädefors, att riksdagen måtte besluta införande av en lagbestämmelse,
som förpliktade alla företag och enskilda personer, som hade
arbetare i sin tjänst, att vid militärtjänstgöringens slut återtaga dessa sina
anställda i arbete, samt ålade företag eller enskild person, som ej efterföljde
denna bestämmelse, att utbetala full månadslön under tre månader åt personal,
som efter slutad militärtjänstgöring icke återfinge sitt tidigare innehavda
arbete.
Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 20) ''över motionen:
Utskottet hyser den uppfattningen, att de olägenheter, som fullgörandet av
värnpliktstjänstgöring kan medföra för de enskilda, böra såvitt möjligt är
minskas. En lagstiftning av det innehåll, som föreslås i motionen, skulle
emellertid knappast verka i sådan riktning. Om en arbetsgivare icke vore
villig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som lagen i förevarande
hänseende skulle giva, vore hans möjligheter att kringgå lagen synnerligen
stora, såsom också socialstyrelsen och första lagutskottet tidigare framhållit.
Det skulle även antagligen visa sig, att arbetsgivarnas benägenhet att
vid anställning av platssökande giva företräde åt dem, som fullgjort värnpliktstjänstgöring
eller äro frikallade därifrån, skulle ökas. En sådan utvidgning,
som i motionen föreslås, av tidsbestämmelsen i 1914 års lag skulle
sålunda bereda de arbetssökande ynglingar, vilka ännu icke fullgjort dem
åliggande värnpliktstjänstgöring, större svårigheter att erhålla arbete, än
som redan nu förefinnas. Ett antagande av motionärernas förslag om oinskränkt
rätt att återinträda i arbete efter värnpliktstjänstgöring skulle alltså
kunna medföra en verkan, som alls icke av dem är avsedd.
Utskottet anser sig med hänsyn till det anförda sakna anledning att förorda
motionärernas hemställan om ändring i de bestämmelser, som stadgats
i 1914 års lag. Härav följer, att utskottet ej heller kan tillstyrka det i anslutning
till denna hemställan i motionen framställda förslaget angående er
sättning åt arbetare, som icke skulle återfå sin anställning efter värnpliktstjänstgöring.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Även vid 1936 års riksdag var frågan om ändring i 1914 års lag föremål
för behandling. I motion (II: 150) av herr Henrikson m. fl. hemställdes, »att
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
7
riksdagen måtte besluta att i lag fastställa förbud i visst fall mot värnpliktigas
skiljande från det arbete eller den tjänst de vid inkallande till värnpliktstjänstgöring
inneha och att fullgod gottgörelse genom statens försorg
lämnas i de fall värnpliktig vållas förluster genom mistad eller försämrad
arbetsanställning på grund av fullgörande av värnpliktstjänstgöring».
I sitt utlåtande (nr 3) över motionen yttrade andra lagutskottet, att utskottet
ej heller då funne skäl anförda, som visade, att en ändring av 1914
års lag på det sätt, som motionärerna föresloge, skulle medföra det gagn,
som av dem avsåges. Utskottet kunde ej heller tillstyrka förslaget om gottgörelse
genom statens försorg åt värnpliktig i de av motionärerna avsedda
fallen. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid samma riksdag föreslogs i en motion (11:760), som av herr Meyerhöffer
m. fl. väckts i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 225 angående
försvarsväsendets ordnande, bland annat, att värnpliktig skulle genom lagstiftning
tryggas mot avskedande från av honom innehavd anställning i civilt
arbete.
Särskilda utskottet, till vilket motionen hänvisades, upptog densamma till
behandling i samband med § 27 i förslaget till värnpliktslag. Denna paragraf
innefattade bestämmelser örn förlängning av utbildningstiden för de
värnpliktiga i vissa fall. I sitt utlåtande (nr 1), mot vilket riksdagen i denna
del icke gjorde någon erinran, förklarade utskottet sig anse, att det — därest
förslaget om förlängd utbildningstid i vissa fall vunne riksdagens bifall —
förtjänade övervägas, huruvida icke tidsbestämmelsen i 1914 års lag borde
utvidgas.
Vid 1937 års riksdag väcktes inom andra kammaren tre motioner i förevarande
fråga, nämligen av herr Åqvist m. fl. (nr 269), av herr Hansson i
Örebi''o (nr 272) och av herr Sandström i Sollefteå m. fl. (nr 353). I samtliga
motionerna påyrkades en utredning, huruvida icke det i 1914 års lag
stadgade förbudet mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete kunde
utsträckas att gälla även längre tjänstgöringstid än sextio dagar.
Andra lagutskottet berörde i sitt utlåtande (nr 10) över omförmälda motioner
till en början frågan örn värnpliktstjänstgöringens inflytande på giltigheten
av tentamina vid universitet och högskolor. Härom anförde utskottet
följande:
Grundsatsen att fullgörande av militär tjänstgöring såvitt möjligt icke får
vålla värnpliktig avbräck i hans civila verksamhet har kommit till uttryck
även i vissa föreskrifter rörande studerande vid universitet och högskolor.
Sålunda innehåller § 11 i Kungl. Maj:ts stadga angående filosofiska examina
den 1 november 1907 bestämmelsen, att örn studerande undergått värnpliktsövningar
eller fullgjort annan militär tjänstgöring, dessförinnan avlagda
tentamina härvid skola beräknas vara avlagda så många dagar senare
som detta studiehinder tillförlitligen styrkes hava varat. Motsvarande stadganden
finnas i de av universitetskanslern fastställda studieplanerna inom
de teologiska och juridiska fakulteterna. Enligt vad för utskottet upplysts
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
torde samma regel, ehuru utan stöd av uttrycklig föreskrift, tillämpas även
vid universitetens medicinska fakulteter och vid karolinska institutet.
Utskottet anförde härefter, bland annat:
Utskottet finner, i likhet med motionärerna, det mindre följdriktigt, att
rätt till bibehållande av anställning förvägras värnpliktig, som underkastats
den redan i och för sig ofta ganska kännbara uppoffring, fullgörandet av en
längre tids tjänstgöring innebär, men medgives värnpliktig, som fullgjort
värnpliktsövning under högst sextio dagar, ehuru den senares uppoffring
icke varit lika avsevärd. I detta sammanhang må även erinras om ovan
återgivna uttalande av 1936 års riksdag, att det förtjänade övervägas, huruvida
icke tidsbestämmelsen i 1914 års lag i ämnet borde utvidgas. Enligt
utskottets mening tala starka skäl för en sådan utvidgning. Utskottet förbiser
härvid ingalunda vikten av de invändningar, som gjorts mot tidigare
förslag i denna riktning''. Att en vidgad lagstiftning på området i vissa fall
skulle medföra en uppoffring såväl för arbetsgivaren som ock för den arbetare,
som ersatt den värnpliktige under dennes bortavaro, synes icke
kunna bestridas. Vidare har särskilt framhållits, att en arbetsgivare har
stora möjligheter att kringgå lagen, exempelvis genom att uppsäga den anställde
kort tid före inträdandet av den skyldighet, som enligt lagen åvilar
arbetsgivaren. Det har dessutom påpekats, att arbetsgivarnas benägenhet
att vid anställning av platssökande giva företräde åt dem, som fullgjort värnpliktstjänstgöring
eller äro frikallade därifrån, antagligen skulle ökas. En
utvidgning av förbudet i 1914 års lag kunde vid sådant förhållande befaras
försämra arbetsmöjligheterna för dem, som hava värnpliktstjänstgöring att
fullgöra.
För vinnande av upplysning, huruvida icke utvägar finnas till undanröjande
eller förminskande av de olägenheter, som kunna vara förenade med
en utsträckning av lagen, bör enligt utskottets mening en förnyad utredning
av hithörande spörsmål komma till stånd.
Utskottet finner det vidare kunna ifrågasättas, huruvida icke en ny lagstiftning
i ämnet även i annat hänseende bör erhålla något större räckvidd
än den nu gällande. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen
framgår tillämpas i allmänhet redan nu beträffande studerande vid universitet
och högskolor grundsatsen, att giltighetstiden för tentamina, som avlagts
före fullgörandet av värnpliktstjänstgöring, förlänges med tid motsvarande
tjänstgöringens längd. Ehuru några olägenheter av den nu gällande
ordningen härvidlag tydligen icke försports, tala dock vissa skäl för lämpligheten
av att i lag fastslå denna grundsats.
I enlighet med hemställan av utskottet anhöll riksdagen härefter i skrivelse
(nr 41), att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning beträffande frågan
huruvida och i vad mån värnpliktig tillkommande rätt att efter fullgjord
värnpliktsövning återfå sin anställning kan utsträckas även för det fall, att
övningens längd överstiger sextio dagar, ävensom rörande därmed sammanhängande
spörsmål.
Bestämmelser 1 kollektivavtal örn rätt för arbetare att efter värnpliktstjänstgöring
återfå arbetsanställning m. m.
Sedermera har inom socialstyrelsen efter därom framställd begäran utarbetats
en den 17 maj 1938 dagtecknad promemoria angående bestämmel
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
9
ser i vissa kollektivavtal rörande rätt för arbetare att efter värnpliktstjänstgöring
återfå arbetsanställning m. m. Promemorian innehåller följande:
I nedanstående översikt lämnas ur vissa viktigare avtal, främst riksavtal,
uppgifter rörande där förefintliga bestämmelser, som avse att tillförsäkra
arbetarna rätt till återinträde i tjänst efter fullgjord värnpliktstjänstgöring
samt vad i övrigt finnes stadgat beträffande reglerna för permittering och
återanställning. I det sistnämnda hänseendet kan erinras om, att i de fall
då arbetsgivarparten tillhör Svenska Arbetsgivareföreningen, han enligt dess
stadgar är skyldig att i kollektivavtal intaga en bestämmelse av innehåll,
bl. a. att »arbetsgivaren har rätt att fritt antaga eller avskeda arbetare,
oavsett örn dessa äro organiserade eiler ej». Följaktligen kan i dylika avtal
i regel ej intagas några särbestämmelser rörande ordning vid permittering
eller återanställning, då ju detta skulle innebära en inskränkning i arbetsgivarens
enligt avtalet tillförsäkrade rättigheter.
I riksavtalet för bilverkstäderna samt i de verkstadsregler, som gälla för
till Sveriges Verkstadsförening anslutna verkstäder, stadgas beträffande värnpliktstjänstgöring,
att »arbetare är berättigad att för fullgörande av värnplikt
erhålla ledighet från sin anställning, vilket för honom innebär rätt att
efter värnpliktstjänstgöringens fullgörande, i den mån arbete finnes vid vederbörande
verkstad, åter erhålla arbete vid densamma, därest anmälan därom
framställes så fort ske kan efter tjänstgöringstidens avslutande».
Riksavtalen för tidningstryckerier och litograf er stadga, att »arbetare, som
inkallats för fullgörande av värnpliktsutbildning eller mobiliseringsövning,
skall vid återkomsten därifrån återfå sin anställning. För lärling inräknas
icke värnpliktstiden i lärotiden eller i tiden för lärlings uppflyttning i
högre lönegrad. För yrkesarbetare, tryckeribiträden och hjälparbetare inräknas
värnpliktstiden i anställningstiden vid uppflyttning i högre lönegrad».
I fråga om semester för sådan arbetare, som under året har att deltaga
i värnpliktsövning eller mobiliseringsövning örn 25 dagar eller
mera, stadgas, att arbetare detta år ej skall åtnjuta semesterledighet men
dock erhålla honom tillkommande semesterersättning. Liknande bestämmelser
återfinnas i avtalen för civiltryckerier, tapetfabriker och bokbinder
ier.
I riksavtalet för pappersbruksindustrien finnes bland semestervillkoren
upptaget en bestämmelse, att »frånvaro på grund av sjukdom, olycksfall och
fullgörande av värnpliktstjänstgöring ävensom av bristande krafttillgång vid
träsliperier vållad driftsinskränkning intill sammanlagt 800 ai''betstimmar
räknas som arbetstid».
I ett av bagerinäringens distriktsavtal stadgas beträffande återinträde i
arbete, att »fast anställd arbetare, som inkallats för fullgörande av värnplikt,
har rätt till återinträde i arbete, så vitt framställning därom göres antingen
före värnpliktstjänstgöringens början eller senast 14 dagar före dess
slut».
Svenska Soclcerfabriksaktiebolagets avtal för sockerfabrikerna stadgar i
fråga örn semester bl. a.: Frånvaro från arbetet —--för fullgörande av
repetitionsövning såsom värnpliktig räknas såsom arbetad tid vid bedömandet
av arbetares rätt till semester, såvida frånvaron icke överstiger 3
månader. Den tid, som överstiger 3 månader, räknas såsom frånvaro från
arbetet.
Riksavtalet för textilindustrien, enligt vilket semester ej kan erhållas, örn
arbetare varit frånvarande från arbetet längre tid än 200 arbetstimmar,
stadgar, att i denna frånvarotid icke skall inräknas bl. a. tid för fullgörande
av tjänstgöring såsom värnpliktig.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 20.
3
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Skoindustriens riksavtal innehåller en protokollsanteckning, vari arbetsgivardelegerade
förklara, att, om än det icke får anses obilligt, att värnpliktig
arbetare efter fullgjord värnpliktstjänst om möjligt beredes återanstäilning
hos sin förutvarande arbetsgivare, de dock icke vilja göra någon
utfästelse utöver vad i lag härutinnan stadgas.
I riksavtalet för rörledningsfirmorna förekommer en protokollsanteckning,
enligt vilken arbetare, som för fullgörande av värnplikt erhållit ledighet
från sin anställning, äger efter värnpliktstjänstens slut rätt att, i den
mån arbete finnes vid vederbörande verkstad, återfå arbete därstädes, så vitt
anmälan därom framställes så fort ske kan efter tjänstgöringstidens avslutande.
I de allmänna bestämmelser, som gälla för kollektivavtal mellan till
Svenska Städernas Förhandlingsorganisation anslutna kommuner och Svenska
Kommunalarbetareförbundet, stadgas beträffande arbetares antagande,
att den skall »äga företräde, som tidigare under de senaste åren innehaft anställning
vid kommunens arbeten, under förutsättning, att han därunder
visat sig lämplig och duglig samt besitter för arbetet erforderliga kvalifikationer».
Vid inskränkning av arbetsstyrkan »skall, i den mån arbetsbefälet
prövar sådant utan olägenhet kunna ske, annat arbete i kommunens tjänst
beredas åt de arbetare, som av inskränkningen beröras, varvid förflyttning
från ett verk eller arbete till ett annat må kunna företagas utan tillämpning
av uppsägningsbestämmelserna. Kommer dylik förflyttning ej till stånd,
bör, i den mån sådant efter arbetsledningens prövning utan olägenhet kan
ske, inom respektive berörda yrkesgrupp den som har kortaste sammanlagda
anställningstid först avskedas». Beträffande rätt till semester stadgas,
att »krigstjänstgöring eller sjukdom, under vilken arbetare åtnjuter understöd
eller ersättning från den eller de kommuners myndigheter, där han
är eller varit anställd, icke skall utgöra hinder för arbetare att komma
i åtnjutande av semester».
För postverkets verkstadsarbetare i Stockholm och Göteborg innehåller
avtalet den bestämmelsen, att »för fullgörande av värnplikt äger arbetare,
som är antagen i stadigvarande anställning, erhålla tjänstledighet. Han skall
vid värnpliktstjänstgöringens slut omedelbart inställa sig i arbetet, och skall
han senast en vecka dessförinnan insända meddelande om tiden för återkomsten».
Enligt järnvägsstyrelsens avtal för ban- och byggnadsarbetare vid statens
järnvägar, skall »arbetare, som fullgjort honom åliggande militärtjänstgöring,
vid denna tjänstgörings slut äga företräde till arbete framför arbetare
med kortare anställningstid, och skall han vid återanställningen åtnjuta de
förmåner beträffande sjukavlöning, semester och kostnadsfria resor, vartill
han, därest militärtjänstgöringen ej mellankommit, varit berättigad». Beträffande
arbetares antagande stadgas, att om möjligt företräde skall givas
åt arbetare, som förut varit anställd vid statens järnvägar.
För viss civil personal vid marinförvaltningen och försvarsverken gäller
bl. a. beträffande uppsägning och återanställning den bestämmelsen, att »då
uppsägning av arbetare måste företagas till följd av att arbetsstyrkan behöver
minskas, skall vid lika lämplighet avseende fästas vid ifrågavarande arbetares
anställningstid och försörjningsplikt. Vid förnyad anställning äger
arbetare rätt att tillgodoräkna sig föregående anställningstid för inträde i
alla de rättigheter, som detta avtal omfattar».
I avtalet för personalen vid truppförbandens intendenturverkstäder, matinrättningar
m. fl. bestämmes, att »om personalen vid eventuell arbetsbrist
behöver minskas, skall, därest så ske kan, hänsyn tagas till yrkesskickhet,
anställningstid och försörjningsplikt. Vid återanställning äger arbetare
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
11
tillgodoräkna sig den föregående anställningstiden för inträde i alla de rättigheter,
detta avtal omfattar.»
I Vattenfallsstyrelsens avtal med de vid kraftverksförvaltningen inom statens
vattenfallsverk anställda återfinnes en bestämmelse, att »arbetare, som
på grund av militärtjänstgöring erhållit permission, må vid denna tjänstgörings
slut omedelbart inställa sig i arbete, och bör han örn möjligt 14 dagar
dessförinnan hos vederbörande arbetsbefäl göra anmälan om tiden för
återkomsten».
Vid Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens hamn- och farledsarbeten är i
dess avtal stadgat, att »arbetare, som på grund av militärtjänst måste lämna
sin anställning, skall vid dylik tjänstgörings slut äga återfå sin anställning,
såvida icke särskilt hinder därför möter, i vilket senare fall han bör äga
företräde vid antagandet av ny arbetare.
Behöver minskning av arbetsstyrkan ske, bör vid lika arbetsduglighet hänsyn
tagas till anställningstidens längd.»
Telegrafverkets avtal med arbetarna vid dess linjedistrikt bestämmer,
att »arbetare, som på grund av militärtjänstgöring erhållit permission, skall
vid denna tjänstgörings slut omedelbart inställa sig i arbete, och bör han
om möjligt 14 dagar dessförinnan hos vederbörande linjeingenjör eller linjemästare
göra anmälan örn tiden för återkomsten». Vid minskning av arbetsstyrkan
inom ett distrikt till följe arbetsbrist »skall, där ej särskilda
omständigheter föi*anleda undantag vid uppsägningen, hänsyn tagas till ålder
i anställning samt försörjningsplikt». För att fylla behovet av säsongarbetskraft
»må sådan f. d. anställd arbetare, som avskedats för arbetsbrist
och inom ett halvt år anmält sig för återintagning, lia företrädesrätt allt
efter sin sammanlagda tjänstetid som linjearbetare---».
För personalen vid Sveriges Enskilda Järnvägar finnes i »huvudavtal n:r
2» den föreskriften, att »örn järnvägsman fullgör sin värnplikt vid lagstadgad
ålder, skall han efter vapenövningarnas slut återtagas i arbetet. Fullgöres
åter värnplikten å annan tid, skall det bero på särskild överenskommelse,
huruvida han skall äga återgå till arbetet.
Om järnvägsman på grund av sjukdom nödgats fullgöra sin värnplikt senare
än vid lagstadgad ålder, förfares så som om han fullgjort densamma
vid lagstadgad ålder.»
Enligt riksavtalet för trädgårdsyrket är »arbetare, som på grund av värnpliktstjänstgöring
nödgats avbryta sin anställning hos arbetsgivaren, berättigad
att 14 dagar efter därom hos arbetsgivaren skedd anmälan återfå sin
plats, under förutsättning, dels att arbetsgivaren i anledning av den ifrågavarande
arbetarens värnplikt i dennes ställe intagit annan arbetare, dels att
nyss angivna anmälan från arbetarens sida sker senast å sjunde dagen efter
utryckningsdagen».
Riksavtalet för hotell- och restaurangpersonal stadgar beträffande militärtjänstgöring
följande: »De bestämmelser, som innehållas i lagen av den
16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst
eller arbete, skola gälla vid all värnpliktig enligt gällande författningar åliggande
värnpliktstjänstgöring och skall vid återinträde efter fullgjord värnplikt
tidigare anställningstid räknas den anställde till godo.
Före påbörjande av värnpliktstjänstgöring har anställd att till arbetsgivaren
lämna besked, om han omedelbart efter värnpliktstjänstgöringens slut
önskar återinträda i sin anställning eller icke. Dessutom åligger det anställd,
som skall återinträda i sin anställning, att i god tid och senast tre veckor
före värnpliktstjänstgöringens slut till arbetsgivaren anmäla sitt återinträde
vid äventyr, att den anställde eljest anses hava frånträtt sin anställning.»
Beträffande permittering bestämmes, att »personal, som på grund av indragning
entledigas, skall vid sedermera förekommande utökning av anta
-
12
Kungl. Mcij:ts proposition nr 20.
let anställda under en tidsperiod av sex månader från entledigandet äga företrädesrätt
till anställning, och skall härvid i första hand hänsyn tagas till
den tidigare anställningstidens längd. Denna företrädesrätt gäller endast
under förutsättning, dels att den entledigade vid avflyttningen hos arbetsgivaren
framställt begäran, att vid personalstyrkans utökande få anställning,
vilket i så fall skall av arbetsgivaren skriftligen bekräftas, dels ock att den
entledigade, då anställning erbjudes, omedelbart tillträder anställningen».
Utredning oell förslag.
I fråga örn de värnpliktigas intresse att bibehållas vid sin anställning har
socialstyrelsen i sitt förut återgivna utlåtande — med hänvisning till de talrika
fall, där den tidigare anställningen lämpat sig för ynglingens krafter och
förmåga (springpojkar o. d.) men ej för den fullvuxne — framhållit, att
värnpliktstiden ofta finge tjäna som den naturliga gränsen, efter vars passerande
den unge mannen hade att söka sig nytt arbete. Otvivelaktigt förhåller
det sig i många fall på detta sätt, och häri torde lägga en betydelsefull
begränsning av den praktiska verkan av lagstiftningen på området. Det
lärer emellertid icke kunna bestridas, att den värnpliktiges intresse av att
behålla sin arbetsanställning i många fall är mycket stort. Särskilt gäller
detta i tider, då arbetsbrist råder. Av föreliggande officiella berättelser och
undersökningar rörande arbetslösheten framgår, att under lågkonjunkturer
arbetare i åldern 21—25 år, d. v. s. just i värnpliktsåldern, drabbas relativt
hårt av arbetslöshet. Detta förhållande belyses av följande tabell, upptagande
dels de arbetslösas procentuella fördelning på olika åldersgrupper och
dels hela antalet arbetslösa i riket:
Åldersgrupper |
30/ii 1933 |
31/io 1934 |
31/t 1935 |
37t 1936 |
81/s 1937 |
16—17 (i sista kolumnen 14—17).... |
2.7 |
1.9 |
0.9 |
0.8 |
2.7 |
18-20 ............................ |
10.4 |
8.4 |
7.1 |
4.7 |
6.6 |
21—25 ............................ |
20.6 |
20.6 |
16.9 |
14.1 |
13.8 |
26—30 ............................ |
17.1 |
17.0 |
16.7 |
15.3 |
12.4 |
31—40 ............................ |
21.6 |
22.7 |
24.0 |
24.3 |
21.8 |
41—50 ............................ |
14.4 |
14.8 |
15.9 |
17.8 |
17.1 |
51-60 ............................ |
9.7 |
10.5 |
13.1 |
16.0 |
16.7 |
över 60............................ |
3.5 |
4.1 |
5.4 |
7.0 |
8.9 |
Summa procent.................... |
iOO.o |
IOO.o |
100.0 |
IOO.o |
100.0 |
Antal arbetslösa.................... |
170,203 |
84,510 |
40,332 |
19,930 |
24,215 |
En sammanställning av uppgifterna om den ursprungliga arbetslöshetsorsaken
enligt 1909, 1910 och 1927 års arbetslöshetsräkningar och 1936 års
arbetslöshetsundersökning visar, att arbetslöshetsorsakerna procentuellt fördela
sig på följande sätt:
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
13
Ursprunglig arbetslöshetsorsak |
1909 |
1910 |
1927 |
1936 |
Driftsinskränkning .................... |
1 90.9 |
63.4 |
( 59.2 |
51.8 |
Driftsnedläggelse ...................... |
J |
1 9.9 |
33.7 |
|
Värnplikt............................. |
0.6 |
1.8 |
2.9 |
1.1 |
Annan individuell orsak (konflikt, sjuk- |
||||
dom, ålder m. m.) .................. |
7.9 |
34.1 |
10.8 |
13.4 |
Ej uppgiven orsak .................... |
0.6 |
1.7 |
17.2 |
— |
Summa procent........................ |
100.0 |
100.0 |
lOO.o |
lOO.o |
Om för enkelhetens skull antages, att samtliga arbetslösa som uppgivit
värnplikten såsom arbetslöshetsorsak tillhöra åldersgruppen 21—25 år,
skulle enligt 1936 års undersökning 7.8 procent av denna grupp, d. v. s. 220
personer, varit arbetslösa på grund av värnpliktstjänstgöring. Från 1937
års arbetslöshetsräkning föreligga statistiskt användbara uppgifter om den
ursprungliga arbetslöshetsorsaken allenast beträffande 14,283 personer. Av
dessa ha 268 eller omkring 1.9 procent blivit arbetslösa till följd av värnpliktstjänstgöring.
Då emellertid arbetslösheten inom ifrågavarande grupp
under lågkonjunktur kan vara mångdubbelt större än den var år 1936 och
1937, torde det vara uppenbart, att värnpliktens fullgörande under dylik konjunktur
kan bliva den direkta arbetslöshetsorsaken för ett icke ringa antal
personer.
1934 års sakkunniga rörande ungdomsarbetslösheten ha i sitt betänkande
(statens offenti. utredn. 1934: 11) upptagit frågan, huruvida vidgad möjlighet
till tidigare fullgörande av värnpliktstjänstgöringen skulle inverka fördelaktigt,
då det gällde för de unga att vinna anställning inom yrkena. De
sakkunniga, vilka vid konferenser med representanter för arbetsgivare och
arbetare dryftat detta problem, ha härom anfört, att från samtliga håll frågan
förklarats icke vara av någon större betydelse. Särskilt från jordbrukshåll
hade framhållits, att värnpliktstjänstgöringen minskade utsikterna att
erhålla anställning, vid vilken ålder den än skulle fullgöras. Emellertid hade
det från annat håll påpekats, att för de unga män, som i åldern 18—19
år regelmässigt måste lämna ett yrke därför att lämpliga arbetsuppgifter ej
längre funnes för dem, det skulle vara fördelaktigare att få fullgöra värnplikten
omedelbart efter sålunda slutat arbete än vid en senare tidpunkt.
I dylika fall kunde emellertid redan nu dispens erhållas. Någon mera generell
utvidgning av denna möjlighet syntes de sakkunniga icke motiverad från
de utgångspunkter, örn vilka här vore fråga.
De värnpliktigas intresse av arbetsanställningens bibehållande sammanhänger
icke enbart med risken för arbetslöshet. Det kan givetvis inträffa,
att den värnpliktige, även örn han erhåller en ny plats efter värnpliktstjänstgöringen,
icke uppnår en anställning, som för honom är lika förmånlig
som den förra, t. ex. beträffande avlöning, semester, tjänstgöringsort
och befordringsutsikter. Detta torde särskilt kunna bliva fallet i fråga örn
befattningar vid banker, försäkringsbolag och affärsföretag eller överhuvud
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
inom den kategori av arbetstagare, som brukar benämnas »funktionärer».
Även i händelse den värnpliktige återfår anställning hos sin förre arbetsgivare,
kan han ha olägenhet av värnpliktstjänstgöringen därigenom, att någon
annan erhåller befordringstur framför honom. Att göra någon uppskattning
av förekomsten av sådana fall, då den värnpliktiges anställningsförhållanden
försämras på grund av avbrottet för värnpliktstjänstgöringens fullgörande,
är givetvis icke möjligt.
Det må vidare framhållas, att ju äldre den värnpliktige är vid tjänstgöringens
fullgörande, desto större sannolikhet föreligger att han uppnått en
väl avlönad befattning och bildat familj. Intresset av anställningens bibehållande
gör sig därför särskilt starkt gällande, då fråga är örn repetitionsövning
eller annan tjänstgöring som inträffar vid senare tidpunkt än den
första värnpliktstjänstgöringen.
Med avseende å arbetsgivarnas intresse i samband med ifrågavarande lagstiftning
kan bortses från det fall, att arbetsgivaren icke önskar behålla
en person på grund av att denne icke uppfyller arbetsgivarens fordringar
på honom. Det lärer nämligen som regel oavsett värnpliktsförhållandena
stå arbetsgivaren fritt att uppsäga en dylik arbetare. I övrigt torde beträffande
flertalet fall kunna antagas att arbetsgivarens direkta intresse i fråga
om arbetsavtalets fortbestånd är väsentligt mindre än den anställdes. För
arbetsgivaren är huvudsaken, att arbetet blir utfört på ett tillfredsställande
sätt. Detta kan emellertid föranleda, att arbetsgivaren önskar bliva löst från
arbetsavtalet i och med att arbetaren börjar sin värnpliktstjänstgöring. Det
torde nämligen mången gång vara lättare att anskaffa ersättare för den
värnpliktige, örn varaktig anställning kan beredas ersättaren.
Den värnpliktiges intresse av att få behålla sin anställning har i nu gällande
lag såvitt angår övning som föreskrivits i värnpliktslagen tillgodosetts allenast
i den mån tiden för övningen icke överstiger sextio dagar. Denna tidsbegränsning
gäller däremot icke beträffande mobiliseringsövning, som kan
bliva föreskriven i särskild lag. Bestämmelserna avse efter ordalagen icke
annan tjänstgöring än sådan som kan betecknas såsom övning.
Att fastställa, vilka praktiska erfarenheter som vunnits av 1914 års lagstiftning,
erbjuder vissa svårigheter. Det stora flertalet värnpliktiga torde
sakna kännedom örn den rätt som enligt lagen tillkommer dem att bibehålla
arbetsanställning. I allmänhet torde likväl de värnpliktiga, som så önska, få
återinträda i sin förutvarande tjänst, sedan de fullgjort sådan värnpliktsövning
som avses i lagen.
Vid uppdragande av grundlinjerna för en ny lagstiftning torde man böra
utgå från, att den nuvarande begränsningen till sådan tjänstgöring, som
kan rubriceras såsom övning, icke bör bibehållas. Lagstiftningen synes böra
omfatta ali värnpliktstjänstgöring, vare sig den är i lag till tiden
bestämd eller föranledes av förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering.
Starka skäl tala emellertid för att under lagstiftningen inbegripa även viss
annan lagstadgad tjänstgöring än värnpliktstjänstgöring.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
15
Genom lagen den 31 mars 1938 örn förfoganderätt för luftskyddets behov
har stadgats en allmän medborgerlig skyldighet att under luftskyddstillstånd
fullgöra luftskyddstjänst eller utföra arbete för luftskyddet. Luftskyddstjänsten
kan komma att pågå under längre tid och helt taga vederbörandes
arbetskraft i anspråk, under det att luftskyddsarbetet är avsett att vara av
mera tillfällig art. I båda fallen föreligger ett berättigat intresse för den,
vars tjänster tagas i anspråk, att bibehållas vid sin arbetsanställning. Härutöver
torde lagen även böra beakta, att genom andra bestämmelser i lag
kan komma att föreskrivas skyldighet att utföra arbete åt det allmänna. Då
anledning icke synes föreligga att undantaga något slag av sådan tjänstgöring,
torde lagen böra gälla allt arbete som någon på grund av stadgande i
lag är skyldig att utföra åt det allmänna.
Vad härefter angår frågan om utsträckning av den tid, under vilken rätt
till återinträde i tjänst skall föreligga, tala otvivelaktigt starka skäl för att
denna rätt utvidgas till att gälla längre tid än den som beträffande värnpliktstjänstgöring
fastställdes i 1914 års lag, eller sextio dagar. Det är väl
sant, att såsom socialstyrelsen tidigare uttalat de anställda kunna i viss utsträckning
genom sina organisationer tillvarataga sina intressen uti ifrågavarande
hänseende vid upprättande av kollektivavtal, vilket såsom den förebragta
utredningen visar även skett. Det torde emellertid vara ett rimligt
krav, att även lagstiftningen går vidare på den väg som härigenom beträtts.
Utan tvivel kan dock tänkas att, därest alltför stränga bestämmelser meddelas,
dessa skulle medföra vissa nackdelar ej mindre för arbetsgivarna än även
för de anställda själva. Särskilt beträffande frågan i vad mån förbud att
avskeda en anställd skall gälla vid den första, längre värnpliktstjänstgöringen
möta svårigheter att meddela sådana bestämmelser som i tillbörlig grad beakta
olika synpunkter. Såsom förut framhållits är denna tjänstgöring ofta
en naturlig avslutning av en period i den värnpliktiges liv, då han endast
fullgjort mindre krävande sysslor. Det innebär i sådant fall icke för honom
någon större olägenhet, därest anställningen kommer att upphöra genom
värnpliktstjänstgöringen. Härjämte måste man beakta, att det för kontrahenterna
själva lärer vara naturligt att giltighetstiden för ett anställningsavtal
— lika väl som det kan begränsas till t. ex. ett år — skall kunna med
laga verkan begränsas till den tidpunkt, då den första värnpliktstjänstgöringen
börjar. Att tvångsvis utsträcka den avtalade anställningstiden att
gälla en så lång tid som denna tjänstgöring omfattar torde sålunda framstå
såsom ett alltför betydande ingripande. Över huvud synes den riktiga utgångspunkten
vid utformningen av bestämmelserna i ämnet vara, att i princip
den avtalade anställningstiden skall respekteras. Därest ej tillräcklig
hänsyn tages härtill, kan befaras, att ökade svårigheter skulle beredas de
värnpliktiga att erhålla anställning före den första värnpliktstjänstgöringen.
Ehuru sålunda flera skäl tala för försiktighet vid avgörandet av frågan,
huruvida förbudet att skilja värnpliktig från anställning bör utsträckas till
att omfatta den första värnpliktstjänstgöringen, torde dock dessa betänkligheter
icke äga den styrka, att sagda tjänstgöring på grund av sin tidslängd
16
Kungl. Ma[:ts proposition nr 20.
bör lämnas helt utanför lagstiftningen. Därest i enlighet med vad nu sagts
den nya lagen skall gälla även ifråga örn den första värnpliktstjänstgöringen,
möter frågan, huruvida därvid någon begränsning skall göras till den huvudgrupp
av värnpliktiga, för vilka den första värnpliktstjänstgöringen är
kortare än för andra. Denna tjänstgöring omfattar som förut nämnts för infanteriet,
tr ängtrupp erna och intendenturtrupperna etthundrafemtio dagar.
Mot en sålunda bestämd tidsgräns kan dock invändas, att förmånen av arbetsanställningens
bibehållande skulle garanteras endast dem, som hade den
lindrigaste värnpliktsbördan, medan underbefäl, fackmän, värnpliktiga studenter
och med dem likställda samt värnpliktiga i övrigt vid specialvapen
skulle komma i en sämre ställning, ehuru dessa värnpliktiga snarare kunde
ha anspråk på att kompenseras för sin längre tjänstgöring. Ur denna synpunkt
måste en utsträckning av tiden till åtminstone trehundrafyrtio dagar,
motsvarande längsta förekommande övningstid i en följd för värnpliktiga
som nu sagts, anses nödvändig. Längre tjänstgöring i en följd förekommer
endast för samvetsömma värnpliktiga. Därest tiden utsträckes till att omfatta
trehundrafyrtio dagar, torde det näppeligen möta några särskilda betänkligheter
att inbegripa även sistnämnda kategori, som för övrigt omfattar
ett jämförelsevis ringa antal värnpliktiga.
I fråga örn annan värnpliktstjänstgöring som kan tänkas komma att omfatta
längre tid — t. ex. vid mobilisering — märkes, att den icke såsom
den första värnpliktstjänstgöringen är någon naturlig skiljelinje i den värnpliktiges
förvärvsverksamhet. Den kommer för såväl arbetsgivaren som den
anställde regelmässigt såsom ett oförutsett avbrott i de normala förhållanden,
från vilka de kunna antagas ha utgått. I enlighet härmed torde icke heller
möjligheten, att den värnpliktige kan komma att inkallas för dylik till tiden
obestämd tjänstgöring på allvar tagas i beräkning vid den värnpliktiges anställande.
Av sistnämnda omständighet synes böra följa, att en jämförelsevis
sträng bestämmelse örn förbud att avskeda värnpliktig med anledning
av tjänstgöring som nu är i fråga icke kan antagas i nämnvärd mån minska
möjligheterna för honom att erhålla anställning. För införande av sådan
bestämmelse talar även, att det för den värnpliktige är av utomordentligt
stor betydelse, att han får återgå till sin förutvarande anställning vid tjänstgöringens
slut. Det behöver endast erinras, att han kan komma att kallas
till tjänstgöring vid en tid, då han mycket länge varit sysselsatt i förvärvsarbete
och kan antagas ha bildat familj. Måhända har han även uppnått
en ålder, då det för honom är synnerligen svårt att erhålla ny anställning.
I frågan, huruvida arbetsgivarens skyldighet att återtaga den värnpliktige
skall bero på värnpliktstjänstgöringens längd, har lagutskottet vid 1916
års riksdag antytt, att med hänsyn till möjligheten att anskaffa fullgod vikarie
skillnad möjligen vore att göra mellan olika slag av arbetsanställning.
Otvivelaktigt kan i detta hänseende föreligga en betydande olikhet mellan
skilda yrken. Att härvidlag göra någon uppdelning möter emellertid i praktiken
stora svårigheter. Sålunda kunna förhållandena växla betydligt inom
olika orter och vid företag av olika storlek. Framför allt torde emellertid
växlingarna i konjunkturerna och över huvud i de samhällsekonomiska för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
17
hållandena medföra, att en dylik differentiering icke kan läggas till grund
för lagstiftningen. På det hela taget synes det föga lämpligt att med hänsyn
till anställningens beskaffenhet uppdela de värnpliktiga i olika kategorier.
De synpunkter, som nu anförts i fråga om den första värnpliktstjänstgöringen
och annan längre tjänstgöring, synas böra föranleda, att en ny lagstiftning
i princip bör gälla utan inskränkning till sådana fall då värnpliktstjänstgöringen
icke överskrider viss angiven tid. Vid den närmare utformningen
av bestämmelser i ämnet bör emellertid hänsyn tagas till den skillnad
som enligt vad ovan anförts föreligger mellan den första värnpliktstjänstgöringen
å ena samt annan värnpliktstjänstgöring å andra sidan.
Frågan, under huru lång tid rätt att återinträda i tjänst skall föreligga, är
helt naturligt av betydelse icke blott i fråga om värnpliktstjänstgöring utan
även beträffande annat arbete åt det allmänna, som enligt vad förut sagts
bör omfattas av lagstiftningen. De synpunkter som i det föregående framhållits
torde i tillämpliga delar äga giltighet även i fråga om sådant arbete.
Efter dessa överväganden har i bifogat utkast till lag örn förbud mot värnpliktigs
skiljande från anställning m. m. under 1 § såsom huvudstadgande
upptagits ett allmänt förbud att i annat fall än i lagen sägs skilja någon
från hans anställning med anledning av värnpliktstjänstgöring eller annat
arbete, som han på grund av stadgande i lag är skyldig att utföra åt det
allmänna. I paragrafen har dock gjorts undantag för det fall, att anställningen
uppenbarligen är av allenast tillfällig natur. Denna‘inskränkning
kan sägas ligga i sakens natur men har likväl ansetts böra uttryckligen angivas.
Det torde ock vara av visst värde att i lagen angivits, att anställningens
tillfälliga natur skall vara uppenbar.
Under 2 § ha angivits de fall, då undantag från huvudregeln eljest ansetts
erforderliga. Första stycket av paragrafen avser den första längre
tjänstgöringen, som värnpliktig har att fullgöra. Det utmärkande för denna
är, att den blivit i värnpliktslagen till tiden bestämd och att den omfattar
en relativt lång tidsperiod. I utkastet har såsom förutsättning för bestämmelsens
tillämplighet ansetts böra angivas, att tjänstgöringen omfattar mer
än tre månader under ett år, räknat från tjänstgöringens början. Enligt
det föreslagna stadgandet må den värnpliktige med anledning av sådan
tjänstgöring skiljas från sin anställning i två fall. Härvid nämnes till en
början, att vid arbetsavtalets ingående överenskommits att anställningen
skall upphöra när den värnpliktige skall fullgöra den första värnpliktstjänstgöringen.
Denna bestämmelse vilar på grundsatsen, att en värnpliktig
redan vid anställandet bör erhålla kännedom om arbetsgivarens ståndpunkt
till frågan örn hans eventuella kvarblivande i anställningen under
värnpliktstjänstgöringen. Den värnpliktige kan då tänkas ha viss möjlighet
att välja annan anställning, i vilken han ej behöver underkasta sig dylikt
villkor. Att å andra sidan nu ifrågavarande bestämmelse öppnar vissa
möjligheter för arbetsgivarna att sätta det i 1 § upptagna förbudet mot avskedande
ur tillämpning är tydligt. Det torde dock av skäl som förut an
-
18
Kungl. Metias proposition nr 20.
förts icke vara rådligt att beträffande den första längre värnpliktstjänstgöringen
meddela mera ingripande bestämmelser. Särskilt den omständigheten,
att den värnpliktige själv ofta önskar taga ny anställning efter den
första värnpliktstjänstgöringen talar starkt emot att i alltför hög grad binda
arbetsgivaren.
Såsom giltig anledning till den värnpliktiges skiljande från anställning i
samband med sådan värnpliktstjänstgöring som nu är i fråga har i 2 §
första stycket även angivits, att det med skäl kan antagas, att anställningen,
oavsett värnpliktstjänstgöringen, skulle ha upphört före utgången av den tid
som är bestämd för denna. Detta stadgande kan sägas utgöra en följd av
att den avtalade anställningstiden i princip bör respekteras. Stadgandet
blir tillämpligt t. ex. i händelse anställningen skall upphöra, därest någon
särskild anledning, som angivits i avtalet, inträffar eller om anställningen
är beroende av att något visst förhållande fortbestår.
I andra stycket av 2 § har behandlats frågan örn verkan av värnpliktstjänstgöring
som ej blivit till tiden i lag bestämd — t. ex. vid förstärkt försvarsberedskap
eller mobilisering. De stora olägenheter, som ett avskedande
från anställningen skulle innebära för den värnpliktige i nu ifrågavarande
fall, ha såsom förut framhållits ansetts motivera en i förhållande till
arbetsgivaren strängare bestämmelse än i fråga om den första värnpliktstjänstgöringen.
Bestämmelsen innehåller, att värnpliktig må på grund av
tjänstgöring, som nu är i fråga, skiljas från sin anställning allenast såframt
tjänstgöringen med skäl kan antagas komma att vara så lång tid att anställningen
skulle ha upphört före tjänstgöringens slut. Av en jämförelse
med första stycket i paragrafen och 9 § i utkastet torde tydligt framgå, att
bestämmelse i avtalet, som lämnar arbetsgivaren en mera vittgående rätt
att på grund av värnpliktstjänstgöringen skilja den värnpliktige från anställningen,
är utan verkan.
Av allmänna regler torde följa, att i de fall, då värnpliktig må skiljas från
anställning och anställningstiden ej är på förhand bestämd, sådant skiljande
skall ske genom uppsägning, därvid den värnpliktige äger åtnjuta sedvanlig
uppsägningstid. Detta innebär dock icke, att den värnpliktige alltid är berättigad
till lön under samma tid. Om t. ex. uppsägningen sker en vecka
före värnpliktstjänstgöringens början och uppsägningstiden är tre månader,
skall lön utgå under sagda vecka, såframt den värnpliktige alltjämt fullgör
sina åligganden, men helt naturligt ej, utan särskild utfästelse, under återstående
del av uppsägningstiden.
I fråga om värnpliktstjänstgöring, som är till tiden i lag bestämd men ej
omfattar mer än tre månader, meddelas i utkastet icke någon undantagsbestämmelse
från huvudstadgandet i 1 §. Härav följer, att den värnpliktige
ej må på grund av sådan kortvarig tjänstgöring, t. ex. repetitionsövning, skiljas
från sin anställning annat än örn denna uppenbarligen är av allenast
tillfällig natur. Utkastet kan sägas i fråga örn dylika kortare tjänstgöringsperioder
direkt ansluta till innehållet i gällande lag, dock att tiden sextio
dagar utsträckts till tre månader.
Kungl. Majds proposition nr 20.
19
Det kan ur principiell synpunkt ifrågasättas, huruvida icke ett förbud för
arbetsgivaren att skilja värnpliktig från anställning borde motsvaras av ett
förbud för den värnpliktige att för sin del uppsäga anställningsavtalet. En
sådan bundenhet för den anställde torde emellertid mindre väl överensstämma
med den allmänna uppfattningen örn en arbetstagares ställning. Härtill
kommer att — utöver skadeståndsskyldighet — någon verksam påföljd av
en underlåtenhet från den värnpliktiges sida att. ställa sig en dylik bestämmelse
till efterrättelse icke lämpligen kan stadgas. Rätten till skadestånd är
mera sällan av något värde för arbetsgivaren.
Tydligt är att, örn den värnpliktige ej begagnar sig av den möjlighet att
frånträda anställningen som enligt allmänna regler och avtalet må tillkomma
honom samt ej heller arbetsgivaren, där så kan ske, uppsagt avtalet, den värnpliktige
är skyldig att efter slutad värnpliktstjänstgöring återupptaga sitt arbete.
Härvid äger han uppenbarligen ej själv fritt avgöra, vid vilken tidpunkt
sådant återinträde skall äga rum. Av allmänna regler följer, att han
— vid äventyr att försummelse från hans sida skall anses föreligga — har
att inställa sig utan onödigt dröjsmål efter värnpliktstjänstgöringens slut.
Denna regel lärer dock icke hindra, att den värnpliktige skäligen får anses
berättigad till något rådrum. Särskilt stadgande härom har icke funnits erforderligt.
Med avseende å den värnpliktiges återinträde i tjänst måste å andra sidan
ur arbetsgivarens synpunkt anses rimligt, att denne erhåller meddelande i så
god tid förut som möjligt angående den dag, då den värnpliktige kommer att
återupptaga arbetet. Stadgande härom har intagits under 3 § i utkastet. I
anslutning härtill har ansetts skäligen böra stadgas, att arbetsgivaren ej skall
vara skyldig att låta den värnpliktige återinträda i tjänsten, därest värnpliktstjänstgöringen
omfattat mer än tre månader, tidigare än en vecka och,
därest tjänstgöringen omfattat mer än sex månader, tidigare än två veckor
fi’ån det han erhöll del av sådant meddelande.
I gällande lag stadgas, att bestämmelsen om förhud att avskeda värnpliktig
ej skall gälla, såframt den värnpliktige avsiktligt bibragt arbetsgivaren
oriktig uppfattning om sina värnpliktsförhållanden. En motsvarande bestämmelse
har upptagits såsom 4 § i utkastet.
Vägrar arbetsgivaren att låta värnpliktig återinträda i förutvarande anställning,
oaktat sådan rätt tillkommer denne, skall han uppenbarligen vara
skyldig att utgiva skadestånd till den värnpliktige. . Stadganden härom finnas
under 5 §.
De bestämmelser som i utkastet under 2—5 §§ meddelats med avseende å
värnpliktstjänstgöring torde böra äga motsvarande tillämpning i fråga örn
arbete som någon eljest på grund av stadgande i lag har att fullgöra åt det
allmänna. Föreskrift härom har upptagits såsom 6 §.
I 7 och 8 §§ ha upptagits bestämmelser örn tid för anhängiggörande av
talan om skadestånd samt om laga domstol.
Under 9 § ha uppmärksammats de fall, då befattningshavare i statens eller
kommunernas tjänst genom särskilda bestämmelser tillförsäkrats rätt att
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
bibehålla sin anställning under värnpliktstjänstgöring m. m. I den mån
dessa bestämmelser äro förmånligare för den anställde än stadgandena i lagen
böra de gälla. En bestämmelse i sådant syfte har upptagits såsom första
stycke i paragrafen. Såsom andra stycke har intagits stadgande av motsvarande
innebörd beträffande avtal mellan arbetsgivare och hos honom anställd
som innefattar avvikelse från lagen.
Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft omedelbart. I princip bör
lagen tillämpas även å avtal som ingåtts före ikraftträdandet, dock att med
avseende å sådan tjänstgöring, som avses i 2 § första stycket, äldre lag skall
tillämpas.
Stockholm i justitiedepartementet den 8 september 1939.
GÖSTA WALIN.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
21
Utkast
till
Lag
om förbud mot värnpliktigs skiljande från anställning m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Ej må någon med anledning av värnpliktstjänstgöring eller arbete, som
han eljest på grund av stadgande i lag är skyldig att utföra åt det allmänna,
i annat fall än i denna lag sägs skiljas från anställning, som ej uppenbarligen
är av allenast tillfällig natur.
2 §•
Skall någon fullgöra värnpliktstjänstgöring som blivit till tiden i lag bestämd,
och omfattar tjänstgöringen mer än tre månader under ett år, räknat
från tjänstgöringens början, må arbetsgivaren på den grund skilja den
värnpliktige från anställningen allenast, såframt vid arbetsavtalets ingående
överenskommits, att anställningen skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens
början, eller ock med skäl kan antagas, att anställningen, oavsett värnpliktstjänstgöringen,
skulle hava upphört före utgången av den tid som
är bestämd för denna.
Har någon inkallats till värnpliktstjänstgöring som ej blivit till tiden i lag
bestämd, må den värnpliktige på den grund skiljas från sin anställning allenast,
såframt tjänstgöringen med skäl kan antagas komma att vara så lång
tid, att anställningen skulle hava upphört före tjänstgöringens slut.
3 §■
Den värnpliktige bör i god tid förut giva arbetsgivaren meddelande om
den dag då han kan återinträda i tjänst. Arbetsgivaren vare ej pliktig att
låta den värnpliktige återinträda i tjänst, därest värnpliktstjänstgöringen
omfattat mer än tre månader, tidigare än en vecka och, därest tjänstgöringen
omfattat mer än sex månader, tidigare än två veckor från det arbetsgivaren
mottog sådant meddelande.
4 §•
Vad ovan stadgas skall ej gälla, där den värnpliktige vid anställandet avsiktligt
bibragt arbetsgivaren oriktig uppfattning om sina värnpliktsförhållanden.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
5 §•
Vägrar arbetsgivaren i strid mot denna lag att låta den värnpliktige återinträda
i tjänst, vare han pliktig att ersätta uppkommen skada.
Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även
till den värnpliktiges intresse av anställningsavtalets upprätthållande och övriga
sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;
fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.
6 §•
De bestämmelser, som i 2—5 §§ meddelas med avseende å värnpliktstjänstgöring,
skola äga motsvarande tillämpning i fråga örn arbete, som
någon eljest på grund av stadgande i lag har att utföra åt det allmänna.
7 §•
Den som vill framställa skadeståndsanspråk på grund av denna lag skall
anhängiggöra sin talan inom två år från det fordringen uppkom. Försummas
det, vare talan förlorad.
8 §.
Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas av allmän domstol;
dock att mål beträffande den, vars arbetsavtal regleras av kollektivavtal,
skall anhängiggöras vid arbetsdomstolen.
I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas,
ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.
9 §.
Äro för befattningshavare i statens eller kommuns tjänst meddelade särskilda
bestämmelser rörande anställningsförhållanden under fullgörande av
tjänstgöring eller arbete som avses i denna lag, skall vad sålunda bestämts
gälla allenast, såframt och i den mån den anställde icke därigenom berövas
rätt som tillkommer honom enligt denna lag.
Vad nu sagts äge ock tillämpning, där mellan arbetsgivare och hos honom
anställd person träffats avtal, som innefattar avvikelse från vad i
denna lag stadgas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
23
Denna lag träder omedelbart i kraft.
Genom denna lag upphäves lagen den 16 oktober 1914 (nr 271) örn förbud
i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.
I fråga örn den som anställts före nya lagens ikraftträdande skall med avseende
å sådan tjänstgöring, som avses i 2 § första stycket, äldre lag tilllämpas.