Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

1

Nr 10.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning
enligt fartggsuttagningslagen m. fl. lagar; given
Stockholms slott den 8 september 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande
av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939.

1 sami. Nr 10.

1

2

Kungl. Majlis proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning
enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar.

Härigenom förordnas som följer:

Konungen äger, efter hörande av fullmäktige i riksbanken, i den mån
det finnes erforderligt förordna, att, där kronan jämlikt

a) fartygsuttagningslagen den 9 april 1926 (nr 66),

b) häst- och fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934 (nr 84),

c) rekvisitionslagen den 31 mars 1938 (nr 87),

d) lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets
behov,

e) allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) eller

f) beredskapsförfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 297)

tager i anspråk förnödenhet av något slag, som angives i förordnandet,
vad kronan har att utgiva i ersättning härför skall, i fall där beloppet överstiger
1,000 kronor, utan hinder av vad eljest finnes stadgat insättas å kapitalräkning
i riksbanken eller å särskilt konto i postgirorörelsen för den ersättningsberättigades
räkning att mot ränta innestå intill dess viss i förordnandet
bestämd tid, högst sex månader, förflutit efter insättningen.

I fråga örn ersättningsbelopp, som kronan enligt någon av ovannämnda
lagar har att gälda för annat än förnödenheter, som omfattas av förordnande
jämlikt första stycket, äger Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat,
där det med hänsyn till beloppets storlek finnes erforderligt, efter prövning
i varje särskilt fall föreskriva, att beloppet skall erläggas på sätt i första
stycket sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1940. Bestämmelse, som meddelats med stöd av denna
lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock må Konungen
förordna, att sålunda meddelad bestämmelse skall även efter utgången av
lagens giltighetstid tillämpas i fråga om ersättningsbelopp, som dessförinnan
insatts å räkning eller konto som i lagen avses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maid Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1
september 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam
beredning med cheferna för justitie-, försvars-, social-, jordbruks- och
handelsdepartementen:

I skrivelse den 28 augusti 1939 hava fullmäktige i riksbanken hemställt
om vidtagande av åtgärder i syfte att möjliggöra uppskov med utbetalningen
av vissa kostnader, som kunna väntas uppkomma i samband med mobilisering.
Till stöd härför hava fullmäktige anfört följande:

En allmän mobilisering skulle, särskilt under de första femton dagarna,
för statens del medföra utbetalningar av efter svenska finansiella förhållanden
enorma belopp. Aktuella beräkningar rörande de egentliga mobiliseringskostnaderna,
det vill säga kostnaderna för att sätta rikets samtliga försvarskrafter
i stridbart skick •— till skillnad från de å tiden därefter belöpande
krigsmånadskostnaderna — föreligga ännu ej avslutade. Gränsen
mellan mobiliseiingskostnad och krigsmanadskostnad dragés för övrigt på
något olika sätt av skilda myndigheter. Med tillämpning av myndigheternas
gränsdragningar torde man — för att endast nämna en siffra som kan
karakterisera storleksordningen av ifrågavarande utgifter — kunna uppskattningsvis
beräkna,^ att sammanlagda beloppet mobiliseringskostnader efter
i huvudsak 1938 ars priser skall överstiga 600 miljoner kronor.

I denna siffra ingå icke vissa mycket betydande kostnader för den krigsersättningsbyggnad
av örlogsfartyg, vilken omedelbart skall igångsättas vid
mobilisering. Nämnda kostnader, som till en obetydlighet falla på de första
femton dagarna, ha av praktiska skäl hänförts till krigsmånadskostnaderna
och fördelats å de första tolv månaderna.

Krigsmånadskostnaderna, som kalkylerats endast för det närmaste året,
torde kunna beräknas överstiga 200 miljoner kronor per månad.

Endast rent militära utgifter ingå i ovan angivna siffror. Sådana mycket
betydande kostnader som exempelvis till familjetillägg åt värnpliktiga eller
kostnader för civila luftskyddet äro icke inräknade.

Det ligger ju i sakens natur att beräkningar angående mobiliseringskostnader,
även om dessa vore mera definitiva än de här utnyttjade uppskattningarna,
äro ytterligt vanskliga, bortsett från möjliga ändringar i priserna
vid tidpunkten för planernas tillämpning. En förändring av sättet för ianspråktagandet
av förnödenheter, exempelvis av hjälpfartyg och motorfordon,
för vilka marinförvaltningen räknat med nyttjanderättskostnader, kan

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

medföra betydande förskjutningar mellan mobiliserings- och krigsmånadskostnaderna.

För riksbankens del ligger det närmast till hands att granska möjligheterna
att tillgodose de krav, som för utbetalningar av så väldig omfattning
ställas på banken. Sedelutgivningsrätten torde tills vidare vara tillräckligt
elastisk. Den obegagnade sedelutgivningsrätten uppgår för närvarande till
mellan 500 och 600 miljoner kronor. Om så prövas nödigt med hänsyn till
utomordentliga omständigheter, kan den del av sedelutgivningsrätten, som
överstiger dubbla guidkassan, ökas med ytterligare 350 miljoner. Huruvida
den erforderliga ökningen av den supplementära sedeltäckningen kommer
att äga rum samtidigt med ökningen av sedelomloppet, kan för närvarande
icke bedömas. Tills vidare torde man följaktligen icke behöva överväga en
ändring av sedeltäckningsbestämmelserna.

För riksbanken som valutavårdande organ uppkommer emellertid genom
dessa stora utgifter ett problem av allmänekonomisk räckvidd, som här särskilt
skall uppmärksammas. För att ge ett begrepp örn storleksordningen
av de utgiftsbelopp, som äro i fråga, kan nämnas att beloppet utelöpande
sedlar för närvarande ligger i närheten av 1 miljard kronor. Det vill med
andra ord säga att en ökning av omsättningsmedlen i riket, som kan tänkas
uppgå till över 50 procent, kunde ifrågakomma inom en mycket kort tidrymd.
Örn dylik ökning av de utelöpande sedlarna äger rum — till större
delen för fullgörande av likvider för av staten ianspråktagna kapitalföremål
— utan att motvägas av en snabb indragning av sedlar, kan det befaras att
allvarliga olägenheter uppstå såväl i fråga örn den allmänna varuförsörjningen
som för fullföljandet av den ekonomiska politik, vilken av statsmakterna
avsetts.

En fördelning av ifrågavarande utbetalningar på en större tidrymd skulle
medföra betydligt nedsatta risker i sistnämnda hänseenden. Ett uppskov
med utbetalningen av en del av ifrågavarande mobiliseringskostnader är sålunda
ett önskemål ur allmänt ekonomiska synpunkter, och redan ett uppskov
på sex månader med några mera betydande kostnader skulle härvidlag
vara av betydelse.

Vid bedömandet av vilka mobiliseringskostnader, som därvid kunna ifrågakomma,
bör utgångspunkten vara den att uppskovsbetalning endast må
äga rum, där den icke medför skadeverkningar för andra väsentliga intressen.
I ett krigsläge, i vilket maximal produktion inom vissa näringsgrenar
är av vital betydelse, bör därför kontant betalning i regel utgå i de fall, där
annan betalning skulle nedsätta vederbörandes intresse att öka sådan särskilt
betydelsefull produktion eller leda till likviditetssvårigheter för företaget.

Då man positivt söker fastställa de fall, där uppskovsbetalning bör komma
i fråga, stannar man närmast inför vissa utgifter, som utgöra betalning
för enskildas kapitalföremål, som staten tager i anspråk med äganderätt.
En betydande del av mobiliseringskostnaderna utgöres av sådana likvider.
Ifrågavarande kapitalföremål kunna i det dåvarande läget i regel icke ersättas
med nya eller från andra håll inköpta föremål av liknande slag. Det
torde därför i allmänhet icke bereda de enskilda säljarna några nämnvärda
olägenheter att icke omedelbart kunna disponera över köpeskillingen.

Bestämningen av de objekt, för vilka betalningen i egenskap a\ engångslikvid
lämpligen kan lämnas med visst uppskov, bör grundas på en granskning,
punkt för punkt, av de olika mobiliseringsutgifterna. Av praktiska
skäl kan man vid bestämningen icke gå för mycket i detalj, utan får nöja
sig med att såvitt möjligt fastställa några viktigare grupper av nyttigheter,
som utan större olägenheter kunna likvideras på sådant sätt. Gränsdrag -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

5

ningen mellan de olika grupperna måste göras helt grovt efter praktiska synpunkter,
och i verkligheten kan det nog därvid inte undgås, att teoretiskt
tämligen likartade fall ibland komma på var sin sida av gränsen.

Man torde vidare av praktiska skäl böra fixera en viss värdegräns, exempelvis
1,000 kronor, under vilken uppskovsbetalning icke skall förekomma.
Måhända bör säljaren lämnas rätt att vid uppskovsbetalning kontant utfå
något mindre belopp, uppgående vid köp av hästar eller motorfordon
exempelvis till 500 kronor.

Vid den hastiga granskning av föreliggande preliminära beräkningar rörande
olika vapenslags mobiliseringsutgifter, vilken med välvilligt biträde av
de militära myndigheterna verkställts inom riksbanken, ha uppmärksammats
följande viktigare grupper, som synas särskilt lämpa sig för uppskovsbetalning.

a) Anskaffning av hästar, hästfordon, motorfordon och motorredskap.
Dessa kostnader lia för armén beräknats till omkring 250 miljoner kronor
under förutsättning, att också ännu outnyttjade hästmönstringsområden tagas
i anspråk. Härav belöper något mer än hälften på inmönstring av hästar
och hästfordon. För marinen har för närvarande endast räknats med
förhyrning av motorfordon och motorredskap.

b) Inlösen av fartyg, båtar och andra farkoster (hjälpfartyg), i den mån
sådana övertagas med äganderätt. Beräkningarna utgå i allmänhet från att
hjälpfartygen skola förhyras. Det kan nog diskuteras, örn inte äganderättsförvärv
i viss utsträckning skulle vara ekonomiskt fördelaktigare för staten,
därest mobiliseringen kan antagas få större varaktighet.

c) Inlösen av civila luftfartyg av olika slag, i den mån sådana övertagas
med äganderätt.

d) Inlösen av byggnader för tillfälliga befästnings-, järnvägs-, flygplats-,
väg-, bro- och andra arbeten, som erfordras för krigsändamål.

e) Inlösen — i den mån sådan förekommer — av fast egendom eller inlösen
av byggnad, gruva eller företag å ofri grund för andra ändamål än
de som omförmälas under d).

Beträffande flera av de ovannämnda posterna föreligga icke specificerade
kostnadsberäkningar.

Praktiska skäl göra det önskvärt, att man i de fall, då säljarna lia ett
särskilt behov att erhålla kontanter, öppnar några möjligheter att erhålla
medel tidigare. En sådan anordning synes erforderlig för att giva tillräcklig
mjukhet och individuell anpassning åt tillämpningen av de ifrågasatta betalningsf
öreskrifterna.

Det torde emellertid vara svårt att för närvarande uttömmande angiva,
i vilka fall icke-kontant betalning lämpligen kan komma i fråga. Enklast
vore att reglera rätten för staten att vid mobilisering — och eventuellt även
vid förstärkt försvarsberedskap — lämna sådan betalning genom en generell
föreskrift och därvid förutsätta, att ingående tillämpningsföreskrifter utarbetas
med klart angivande, då så är möjligt, av de förhållanden, under vilka
betalning efter viss tid skall ske. Man kan givetvis icke lägga den allmänna
prövningen härav i de militära myndigheternas hand. För en sådan prövning
skulle dessa i regel sakna håde tid och kompetens.

De diskuterade betalningsanordningarna beträffande likvider för kapitalföremål
skulle i stor utsträckning komma att beröra mindre företagare och
enskilda, vilka icke producera för rustningsändamål. Ur flera synpunkter
vöre det önskvärt, örn man samtidigt kunde vidtaga några anordningar, som
på motsvarande sätt minskade kontantbetalningarna åtminstone vid större
leveranser för försvarsändamål. Några mera generella regler låta sig här
icke uppställa. Däremot borde det vid sådana leveranser ej vara omöjligt

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

för staten att verkställa undersökningar för varje särskilt fall för att bedöma,
i vilken mån det levererande företaget icke nödvändigt behövde kontant
likvid för att hålla uppe sin produktion. Kungl. Majit torde därför
jämväl böra erhålla en rätt att vid mobilisering, eventuellt även vid förstärkt
försvarsberedskap, pröva, i vilken mån staten kan taga i^ anspråk viss
kredit vid likvidering'' av större leveranser för försvarsändamål.

Enligt fullmäktiges mening torde de ifrågasatta uppskovsbetalningarna
tekniskt sett kunna ordnas genom samarbete med postgirokontoret. Härom
anföra fullmäktige följande:

Numera är arméförvaltningens hela kassarörelse såväl i fredstid som i
händelse av krig ansluten till postgirot. Utbetalningar av dithörande militära
myndigheter verkställas och skola även vid mobilisering verkställas genom
förmedling av postgirot på — i det väsentliga — för girot normalt
sätt. Beträffande utbetalningar, som skola verkställas på grund av hästoch
fordonsanskaffningsförordningen, gäller dock den särskilda anordningen,
att av mönstringsnämnd utfärdat utbetalningskort överlämnas direkt till säljaren,
som äger att vid å kortet angiven postanstalt kontant utbekomma det
belopp, kortet avser.

För de fall, då icke-kontant betalning enligt här framlagt förslag skulle
lämnas, behöver endast den förändringen göras, att vederbörande myndighet
har att i stället för utbetalningskort, respektive girokort av nu använd
typ dels ifylla ett speciellt på säljaren utställt girokort, innefattande order
till postgirokontoret att med belastande av myndighetens (mönstringsnämnds,
kassaförvaltnings, etc.) postgiro- (utbetalnings-) konto insätta köpeskillingen
på särskilt, av postgirokontoret för detta ändamål upplagt, räntebärande konto,
å vilket insättningen är spärrad för viss tid eller intill viss tid efter uppsägning,
dels ock utfärda ett intyg, som vid köpet överlämnas till säljaren,
angående sagda order till postgirokontoret.

Från postgirokontoret skulle säljaren därefter, så snart beloppet tillgodoförts
hans ifrågavarande konto, erhålla kontobesked ävensom meddelande
örn de åtgärder han hade afl vidtaga för att få ut pengarna vid viss angiven
tidpunkt eller viss tid efter uppsägning. Samtidigt kunde eventuella
meddelanden, utfärdade enligt överenskommelse med riksbanken, lämnas
angående möjligheter för kontoinnehavaren att före förfallotiden vid särskilt
behov utnyttja tillgodohavande för att betala exempelvis skatter till
staten eller amorteringar å lån för den ianspråktagna egendomen. I förbigående
må nämnas, att postgirokontoret kunde för säljarens räkning fullgöra
likvider, som denne enligt avbetalningskontrakt iklätt sig för sådan
egendom.

För de belopp, som sålunda insatts på spärrkontona, har postgirokontoret
förut erhållit täckning genom av arméförvaltningen eller, i fråga om mönstringsnämndernas
utbetalningar, av länsstyrelserna förskottsvis för arméförvaltningen
gjorda insättningar å postgiroräkning, varvid såsom likvid använts
checkar, dragna å statsverkets checkräkning i riksbanken. De spärrkontona
gottskrivna beloppen skola icke av postgirokontoret göras räntebärande
genom insättning hos affärsbankerna eller på annat sätt utan
skola innestå på särskilt konto hos riksbanken för att tagas i anspråk först
i den mån medel utbetalas å spärrkontona.

På spärrkonton insatta medel skola, till skillnad från postgiromedel i allmänhet,
löpa med viss ränta, som bestämmes av riksbanken. Räntan bör
lämpligen vara densamma, som de fyra största till bankföreningen anslutna
affärsbankerna gottgöra för medel, som innestå å kapitalräkning. Av
postgirokontoret utbetala räntebelopp skola ersättas av riksbanken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

7

Medlen å spärrkontona böra lämpligen innestå på viss tids uppsägning
eller också förfalla till betalning efter bestämd tid, exempelvis högst sex
månader efter insättningen.

Postgirokontoret skulle sålunda närmast fungera som ett bokförings- och
utbetalningsorgan och för egen del ej kunna erhålla någon räntevinst å de
sålunda insatta medlen. Med hänsyn härtill får man räkna med särskild
ersättning åt postverket för arbetet. Denna synes riksbanken lämpligen
kunna betala.

De ifrågasatta åtgärderna rubba icke på något sätt de av arméförvaltningen
planerade kontrollanordningarna för mobiliseringsutbetalningarna.

Samma anordningar för uppskovsbetalningar torda kunna fungera för
marin- och flygförvaltningarna, oavsett om dessa myndigheters hela kassarörelser
anslutits till postgirot.

Fullmäktiges skrivelse utmynnar i en hemställan örn vidtagande av
ändring eller snarare införande av möjlighet till snabb ändring av nu gällande
betalningsföreskrifter, vilka samtliga anbefalla kontant eller därmed
ur här anlagda synpunkter jämställd betalning (check, postgiro). En lämplig
form härför anse fullmäktige vara en särskild beredskapslag, enligt vilken
Kungl. Majit, efter samråd med fullmäktige, vid mobilisering — möjligen
även vid förstärkt försvarsberedskap — skulle äga förordna, att
statliga likvider, överstigande förslagsvis ettusen kronor, för särskilda,
av Kungl. Majit bestämda grupper av förnödenheter skulle, oberoende
av vad eljest finnes stadgat, verkställas annorledes än genom
kontant betalning. I lagen borde vidare enligt fullmäktiges mening föreskrivas,
att Kungl. Majit jämväl ägde befogenhet att efter prövning i varje
särskilt fall avgöra, i vilken utsträckning större leveranser till försvarsändamål
skulle likvideras annorledes än med kontant likvid.

En reservant inom fullmäktige har anfört, att förslaget, i vad detsamma
avsåge betalning av hästar och hästfordon, kunde åstadkomma stora svårigheter,
särskilt för det mindre jordbruket, och att förslaget med hänsyn härtill
behövde omarbetas, så att dessa förnödenheter finge omedelbart i sin helhet
likvideras kontant. En annan av fullmäktige bär uttalat, att det föreslagna
förfaringssättet enligt hans uppfattning vore bättre än det, som skulle
tillämpas enligt gällande bestämmelser, men att detsamma icke vore tillräckligt
för att undvika vad man ville undvika, nämligen ekonomiskt kaos.

Med anledning av fullmäktiges hemställan har inom finansdepartementet
upprättats ett preliminärt förslag till lag angående rätt för Konungen att meddela
särskilda bestämmelser örn betalning av vissa statliga ersättningsbelopp,
vilket förslag därefter tillika nied fullmäktiges skrivelse för yttrande remitterats
till arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, generalpoststyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus samt Göteborgs och
Bohus län ävensom rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.

Nyssnämnda lagförslag torde såsom bilaga (Bilaga B) få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende. Beträffande förslagets huvudsakliga innehåll

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

må här anföras följande. Konungen skulle, efter samråd med fullmäktige i
riksbanken, äga förordna örn ett speciellt betalningsförfarande i fråga om
ersättningsbelopp, överstigande 1,000 kronor, som kronan enligt häst- och
fordonsanskaffningslagen, rekvisitionslagen, allmänna förfogandelagen samt
vissa andra uppräknade lagar hade att gälda för särskilda, av Konungen
bestämda grupper av förnödenheter. Betalningen skulle ske på det sätt, att
beloppet insattes å kapitalräkning i riksbanken eller å postgirokonto för den
ersättningsberättigades räkning att mot ränta innestå intill dess viss i förordnandet
bestämd tid, högst sex månader, förflutit efter insättningen. Där det
med hänsyn till storleken av ersättningsbelopp, som kronan eljest hade att
gälda enligt någon av ifrågavarande lagar, prövades erforderligt, skulle Konungen
efter prövning i varje särskilt fall äga föreskriva, att beloppet skulle
helt eller delvis erläggas på sätt förut nämnts.

Arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen hava icke
haft något att erinra mot den föreslagna lagstiftningen. I sak har förslaget
lämnats utan erinran jämväl av generalpoststyrelsen, som allenast ifrågasatt
införande av en särskild beteckning å sådant konto i postgirorörelsen, varom
här är fråga, samt av Överståthållarämbetet. I formellt avseende har ämbetet
anmärkt, att med den föreslagna avfattningen av lagens andra stycke
detta bleve tillämpligt icke blott i fråga örn betalningar för sådana varor,
vilka icke inginge i de i första stycket omförmälda förnödenhetsgrupperna,
utan även när det gällde ersättningsbelopp, understigande 1,000 kronor. Då
anstånd med betalningen i sistnämnda fall uppenbarligen icke vore avsett,
syntes viss omredigering av andra stycket vara erforderlig.

Statskontoret ifrågasätter, om det icke i betraktande av syftet med de föreslagna
åtgärderna borde meddelas förbud för innehavare av spärrkonto att
utan särskilt medgivande överlåta dylikt konto. Därjämte anför statskontoret,
att lagen syntes böra avfattas så, att däri inrymdes möjlighet för Kungl.
Maj :t att delegera beslutanderätten i hithörande frågor å lämplig myndighet
eller särskilt organ.

Riksräkenskapsverket tillstyrker, att ersättningarna för vid mobilisering
rekvirerad .materiel m. m. på sätt fullmäktige föreslagit uppdebiteras å hos
postgirokontoret upplagda, för viss tid spärrade konton, samt anför vidare:

Riksräkenskapsverket förutsätter härvid, att ifrågavarande liksom övriga
mobiliseringskostnader avföras å vederbörliga anslag under den fastställda
förskottsstaten för försvarsväsendet m. m. respektive den mot denna förskottsstat
svarande tilläggsstat, som framdeles kan bliva fastställd. Härigenom
vinnes, att kostnaderna i fråga kunna i vanlig ordning omedelbart avföras
å respektive anslag även örn den slutliga likvideringen verkställes först
vid en senare tidpunkt. Ur budgetteknisk synpunkt behöver detta förslag
icke medföra några olägenheter.

I fråga om den räntegottgörelse för behållningarna å de spärrade postgirokontona,
som enligt förslaget skulle bestridas av riksbanken, torde riksbanken
böra beredas ersättning från de förskottsanslag respektive tilläggsstatsanslag,
från vilka mobiliseringskostnaderna i övrigt avses skola bestridas.

Postgirokontorets kostnader för arbetet med bokföringen och utbetalning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

9

en av de å omhandlade spärrkonton redovisade medlen torde däremot böra
definitivt drabba riksbankens rörelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län bär yttrat följande:

Ett allmänt moratorium är en åtgärd, som endast i yttersta nödfall bör
tillgripas, enär därigenom allvarliga rubbningar äga rum i fråga örn näringslivet
och de ekonomiska mellanhavandena överhuvud taget. Detta förhållande
torde i viss mån böra beaktas även när det, som här är fallet, gäller
ett moratorium beträffande fordringar på staten. Ur principiell synpunkt
torde således, enligt länsstyrelsens förmenande, grund finnas för betänkligheter
mot förslaget.

Ett uppskov med betalning i fall som bär avses skulle uppenbarligen
kunna mången gång medföra olägenheter för de enskilda fordringsägarna. I
vad mån sådana olägenheter kunna avlägsnas bleve beroende av lagens tilllämpning
eller med andra ord av de närmare föreskrifter, som må utfärdas
i anslutning till lagen.

Såvitt länsstyrelsen kan finna, skulle den enskildes rätt i väsentlig mån
bliva beroende av dels vilken ränta som tillgodoskrives honom å de insatta
medlen, dels huruvida insättningsbeviset kan överlåtas och således belånas
hos de enskilda kreditinrättningarna, dels ock huruvida dessa vore i tillfälle
att lämna lån å bevisen.

I framställningen säges att räntan å de insatta medlen lämpligen bör vara
densamma som de fyra största till bankföreningen anslutna affärsbankerna
gottgöra för medel som innestå å kapitalräkning. Blir räntan icke högre, får
den enskildes rätt anses hava i avsevärd mån kringskurits genom betalningsuppskovet.
Skulle möjlighet för den enskilde linnas att belåna insättningsbeviset,
kan detta nämligen icke ske mot annan ränta än den vanliga vid
motsvarande säkerhet eller efter en räntesats som är avsevärt högre än räntan
å kapitalräkning. Enligt länsstyrelsens mening bör räntan å insättningsbevisen
icke understiga vanlig sparkasseränta eller den räntesats, efter vilken
staten upplånar medel.

Vad belåningsmöjligheten överhuvud angår, anser länsstyrelsen att sådan
bör finnas. Visserligen är i framställningen förutsatt att det skall bliva möjligt
för fordringsägaren att erhålla omedelbar betalning, där trängande behov
därav föreligger, men detta bör ej utesluta att tillfälle till belåning beredes.
Därigenom skulle vinnas att den enskilde på enklare och ur affärssynpunkt
fördelaktigare sätt kunde omsätta sin fordran till större eller mindre
del i kontanter, när helst han så önskade.

Att kreditinrättningarna i och för sig icke skulle hava något att erinra mot
den avsedda belåningen kan tagas för givet. Den nuvarande rika penningtillgången
hos bankerna möjliggör, att ett ganska stort lånebehov skulle
kunna tillgodoses utan anlitande av kredit hos riksbanken. Tänker man sig
att ifrågavarande lånebehov skulle bliva än större, så att bankerna finge intresse
att begagna sig av rediskontering i riksbanken, varigenom man för
övrigt på en omväg komme in i eller åtminstone närmade sig den situation
som genom den föreslagna ordningen skulle undvikas, ligger det ju alltid
i riksbankens skön att reglera en sådan låneverksamhet.

Under hänvisning till sålunda i ämnet framlagda synpunkter får länsstyrelsen
uttala att, principiellt sett, länsstyrelsen ställer sig tveksam örn lämpligheten
av den föreslagna anordningen men att, för den händelse förhållandena
med nödvändighet anses påkalla denna anordning, länsstyrelsen icke
finner något att erinra mot lagförslaget, därest lagens tillämpning sker enligt
ovan antydda linjer.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att ett betalningsuppskov
komme att för mindre företagare medföra allvarliga rubbningar i deras
ekonomi med åtföljande skadeverkningar för produktionen och näringslivet,
samt anser därför angeläget, att man noga överväger möjligheten att höja
gränsen för uppskovsbetalningarna, exempelvis till 10,000 kronor. Härigenom
skulle för den företagaregrupp, som äger mindre ekonomiska resurser, verkningarna
av det statliga ingripandet komma att avsevärt mildras.

Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap anför i huvudsak följande: Att,

såsom syftet med den föreslagna beredskapslagen torde vara, förhindra
att genom de omfattande statliga inköpen vid mobilisering alltför stora penningmängder
bringas i omlopp med risk för därav härflytande allmän prisstegring,
finner rikskommissionen ur allmänt ekonomiska och sociala synpunkter
i högsta grad angeläget. Viktigt är emellertid, att härvid den i framställningen
angivna förutsättningen för uppskovsbetalning vid mobiliseringskostnadernas
likvidering, nämligen att sådan betalning endast må ifrågakomma,
där den icke medför skadeverkningar för andra väsentliga intressen, fullt
ut upprätthålles.

De statliga utgifter, det här gäller, avse, som i fullmäktiges skrivelse framliålles,
dels kapitalföremål, vilka tagas i anspråk för försvarsändamål, dels
varuleveranser. I bägge fallen bör gälla, att anståndet med kontantbetalningen
må kunna så modifieras, att dels de enskilda varuägarna beredas möjlighet
att utfå kontanta medel i den omfattning de för oundgängliga utgifter
behöva, dels att produktionen av för det allmänna och för folkförsörjningen
viktiga förnödenheter ej hämmas. Vad angår det förstnämnda slaget av förnödenheter,
har en ledamot av bankofullmäktige framhållit betydelsen för
de mindre jordbrukarna att för av staten ianspråktagna hästar och hästfordon
erhålla likviden kontant. Rikskommissionen, som givetvis saknar möjlighet
att bedöma konsekvenserna av en uppmjukning av lagförslaget i sådan
riktning, kan icke underlåta att finna frågan härom förtjänt av ytterligare
övervägande.

Beträffande utformningen av lagförslaget i övrigt vill kommissionen, som
icke är i tillfälle ingå på någon formell granskning därav, förorda, att det
tydligt utsäges, att ersättningsbelopp som avses i första stycket må helt eller
delvis kunna undantagas från kontantbetalning.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar sig i avstyrkande riktning. Länsstyrelsen
yttrar bland annat:

Förslaget örn betalning av vissa förnödenheter genom anvisningar å postgirokonto
synes komma att verka såsom ett kortfristigt tvångslån uttaget av
de grupper, mot vilka rekvisitionerna riktas. Man måste då fråga sig, huruvida
det överhuvud taget är klokt att använda metoden med tvångslån och
i varje fall huruvida en sådan metod bör användas mot just de ifrågavarande
grupperna.

Örn man förutsätter, att förtroende till anvisningarnas inlöslighet kommer
att finnas, torde verkan av det föreslagna betalningssättet i ett stort antal
fall bli att anvisningarna komma att användas såsom betalningsmedel. Det
förefaller då tvivelaktigt, huruvida icke ungefär samma skadliga effekt uppstår
som genom ökad sedelutgivning. En granskning av de grupper förnödenheter,
vilka riksbanksfullmäktige närmast tänka sig bli föremål för uppskovsbetalning,
synes stödja detta antagande.

Vad arbetshästar och motorfordon angår torde dessa falla över den före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

11

slagna gränsen för tillämpningen 1,000 kronor. Om ägaren berövas dessa förnödenheter
och hans näring tvingar honom att söka utföra det arbete, till vilket
hästarna eller motorfordonen eljest äro avsedda, i den mån dylikt arbete
under rådande förhållanden kan ifrågakomma, lärer han komma att vända
sig till personer, vilka icke blivit föremål för rekvisition, med begäran om lega
av motsvarande förnödenheter. Härför måste uppenbarligen erläggas en viss,
kanske ganska uppdriven betalning och innehavaren av giroanvisningen
torde då icke hava annan utväg än att genom anvisningen såsom säkerhet
söka låna pengar eller direkt använda densamma såsom betalningsmedel.
Har innehavaren använt förnödenheterna såsom underlag för kredit, uppstå
ökade svårigheter, såvida icke successivt moratoriebestämmelser utfärdas.
Byggnader och annan fast egendom torde i regel utgöra kreditunderlag. Att
låta postgirokontoret fullgöra ägarens betalningsskyldighet synes medföra
mycket stora svårigheter. Beträffande större leverantörer till statsverket, torde
gälla att leveranserna så gott som alltid bygga på underleveranser av materiel
samt den i produktionen använda arbetskraften. Örn betalningen för
leveransen tvångsvis uppskjutes, synes detta draga med sig krav på moratorium
för leverantörerna.

Över huvud förefaller det som om den föreslagna lagstiftningen, å ena sidan,
icke skulle medföra den inskränkning i omsättningsmedlen, som man
eftersträvat och, å andra sidan, framkalla störningar i kreditväsendet, som
åtminstone för länsstyrelsen äro svåra att överblicka.

Det är uppenbarligen icke möjligt att på de timmar, som stått till buds
för remissens besvarande, genomtränga dessa komplicerade förhållanden.
örn man fasthåller syftet med riksbanksfullmäktiges framställning, vill länsstyrelsen
likväl ifrågasätta, huruvida man icke på ett bättre sätt skulle kunna
nå detta syfte, om man dels genom överenskommelse med penningeinstituten
begränsar omsättningens volym genom att inskränka kreditgivningen och
dels anlitar sparandet genom en statlig upplåning på frivillighetens väg.
Huruvida dessa medel verka alltför långsamt i det angivna syftet undandrager
sig länsstyrelsens bedömande.

Från kommerskollegium har något yttrande ännu icke inkommit.

Bankofullmäktiges förslag örn en komplettering av beredskapslagstift-^P^ememfsningen
för att möjliggöra uppskov med likvidering i kontanter av de ersätt- ch^enningar,
som staten har att erlägga i anledning av rekvisitioner, motiveras av
önskemålet att förhindra en plötslig ansvällning av köpkraften i en situation,
då denna kan befaras få ogynnsamma återverkningar på prisutvecklingen
och allvarligt motverka de åtgärder som vidtagas för en stabilisering
av penningvärdet. Den av fullmäktige föreslagna åtgärden innebär, att
dessa likvider under viss tid skulle helt eller delvis hållas innestående å
räntebärande konton i postgirokontoret. Avgörande skäl synas även mig
tala för att sådant anstånd vinnes med ifrågavarande likvider, att åtgärder
ägnade att förebygga de befarade återverkningarna på penningvärdet hinna
organiseras. Storleken av de likvider som kunna ifrågakomma är sådan, att
möjlighet ej torde föreligga att, på sätt länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasatt,
ordna sådana åtgärder så snabbt att det åsyftade resultatet ändå vinnes.
Jag finner mig alltså böra tillstyrka en fullmaktslagstiftning i det av
bankofullmäktige angivna syftet.

12

Kungl. Mcij:ts proposition nr 10.

Det har ifrågasatts att meddela förbud mot överlåtelse av tillgodohavande
å spärrkonto. Avsikten med detta förslag torde ha varit att förhindra
att dylikt tillgodohavande utnyttjas såsom betalningsmedel. Någon
risk för att så i större utsträckning skulle bli fallet föreligger dock sannolikt
icke. Ett förbud mot överlåtelse skulle uppenbarligen vara ägnat att
i hög grad skärpa olägenheterna av betalningsuppskovet för de därav drabbade,
och därtill kommer, att en föreskrift av föreslagen innebörd knappast
skulle kunna utformas så, att ett kringgående av syftet därmed effektivt förhindrades.
Jag vill därför icke ifrågasätta att dylikt förbud meddelas.

I flertalet remissyttranden ha några mera väsentliga anmärkningar icke
framställts mot den föreslagna utformningen av lagen. En fråga, som förtjänar
att särskilt uppmärksammas, är bestämmandet av den värdegräns,
under vilken uppskovsbetalning icke skulle förekomma. I överensstämmelse
med vad fullmäktige för sin del förordat har denna gräns i det remitterade
förslaget fixerats till 1,000 kronor. Att, såsom från ett håll föreslagits, höja
denna gräns till exempelvis 10,000 kronor lärer icke böra ifrågakomma,
enär lagstiftningen därigenom utan tvivel skulle till stor del förlora sin
effekt. Av samma skäl kan jag ej heller förorda det bland fullmäktige reservationsvis
framkomna yrkandet örn ett allmänt undantag från systemet
med uppskovsbetalning såvitt angår hästar och hästfordon. I förordnande,
som Konungen med stöd av lagens första stycke meddelar, bör emellertid
kunna föreskrivas, att allenast viss del av ifrågakommande ersättningsbelopp
skall undantagas från kontantbetalning. Att därutöver stadga rätt för
vederbörande att utbekomma spärrat belopp, då särskilt behov av kontanter
visas föreligga, lärer däremot, med hänsyn till de svårigheter, som skulle
vara förbundna med själva behovsprövningen, knappast låta sig göra och
torde för övrigt icke heller vara erforderligt, eftersom tillgodohavandena avses
kunna överlåtas eller utnyttjas för belåning.

Vad fullmäktige föreslagit i fråga om ränta å spärrade ersättningsbelopp
ger icke anledning till erinran från min sida. Såsom riksräkenskapsverket
framhållit bör ersättning för utbetalade räntebelopp beredas riksbanken från
de förskottsanslag respektive tilläggsstatsanslag, från vilka här åsyftade kostnader
i övrigt bestridas, varemot postgirokontorets kostnader för dess befattning
med betalningarna böra definitivt drabba riksbankens rörelse.

Lagförslagets andra stycke synes böra jämkas i förtydligande syfte. Sagda
stycke är avsett att äga tillämpning å sådana mera betydande ersättningsbelopp,
som utgå för annat än förnödenheter, vilka omfattas av förordnande
jämlikt första stycket. Klart är, att belopp å 1,000 kronor eller därunder
härvidlag icke komma i betraktande. Därjämte torde i andra stycket böra
inrymmas befogenhet för Konungen att delegera sin beslutanderätt i där
avsedda frågor till lämplig myndighet eller annat organ.

Vissa därutöver vidtagna ändringar av i huvudsak formell natur torde
icke erfordra närmare förklaring.

Enär allmänna förfogandelagen gäller till och med den 31 mars 1940,
torde även den nu föreslagna lagen böra erhålla allenast temporär giltighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

13

under samma tid. Bestämmelser, som meddelats med stöd av lagen, böra
ej gälla längre än lagen äger giltighet. Konungen synes dock böra äga befogenhet
förordna, att sålunda meddelade bestämmelser även efter utgången
av lagens giltighetstid skola tillämpas i fråga örn ersättningsbelopp, som
dessförinnan insatts å räkning eller konto som i lagen avses.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom finansdepartementet utarbetats
förslag till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning
enligt fartygsutlagningslagen m. fl. lagar.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förslaget,
av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

G. MacDowall-Pihlström.

14

Kungl. Majlis proposition nr 10.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning
enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar.

Härigenom förordnas som följer:

Konungen äger, efter hörande av fullmäktige i riksbanken, förordna, att,
där kronan jämlikt följande lagar, nämligen

a) fartygsuttagningslagen den 9 april 1926 (nr 66),

b) häst- och fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934 (nr 84),

c) rekvisitionslagen den 31 mars 1938 (nr 87),

d) lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets
behov,

e) allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) och

f) beredskapsförfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 297),

eller, efter vad i föi-ordnandet angives, viss eller vissa av berörda lagar uttagit
förnödenheter, hänförliga till visst eller vissa, i förordnandet angivna
slag, de belopp, som kronan har att i Bisättning härför utgiva, skola, i fall
där beloppet överstiger 1,000 kronor, utan hinder av vad eljest finnes stadgat
insättas å kapitalräkning i riksbanken eller å särskilt konto i postgirorörelsen
för den ersättningsberättigades räkning att mot ränta innestå intill
dess viss i förordnandet bestämd tid, högst sex månader, förflutit efter insättningen.

I fråga om ersättningsbelopp, som kronan enligt någon av ovannämnda
lagar har att gälda för annat än förnödenheter, som omfattas av förordnande
jämlikt första stycket, äger Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat,
där det med hänsyn till beloppets storlek finnes erforderligt, efter prövning
i varje särskilt fall föreskriva, att beloppet skall erläggas på sätt i första
stycket sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1940. Bestämmelser, som meddelats med stöd av denna
lag, skola ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock må Konungen
förordna, att sålunda meddelade bestämmelser skola även efter utgången av
lagens giltighetstid tillämpas i fråga om ersättningsbelopp, som dessförinnan
insatts å räkning eller konto som i lagen avses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

15

Bilaga B.

Inom finansdepartementet upprättat preliminärt förslag

till

Lag

angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
örn betalning av vissa statliga ersättningsbelopp.

Härigenom förordnas som följer:

Konungen äger, efter samråd med fullmäktige i riksbanken, förordna, att
ersättningsbelopp, överstigande ettusen kronor, som kronan för särskilda,
av Konungen bestämda grupper av förnödenheter har att gälda enligt någon
av följande lagar, nämligen

a) fartygsuttagningslagen den 9 april 1926 (nr 66),

b) häst- och fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934 (nr 84),

c) rekvisitionslagen den 31 mars 1938 (nr 87),

d) lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov,

e) allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) eller

f) beredskapsförfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 297),

skall, utan hinder av vad eljest finnes stadgat, insättas å kapitalräkning i
riksbanken eller å postgirokonto för den ersättningsberättigades räkning att
mot ränta innestå intill dess viss i förordnandet bestämd tid, högst sex
månader, förflutit efter insättningen.

Där det med hänsyn till storleken av ersättningsbelopp, som kronan eljest
har att gälda enligt någon av ovannämnda lagar, prövas erforderligt, äger
Konungen efter prövning i varje särskilt fall föreskriva, att beloppet skall
helt eller delvis erläggas på sätt i första stycket sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1940. Av Konungen jämlikt denna lag meddelade
bestämmelser skola ej tillämpas längre än lagen äger giltighet.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 september
1939.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 1 september
1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning
enligt fartggsuttagningslagen m. fl. lagar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i finansdepartementet hovrättsrådet Claes
Johanson.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet anser sig icke böra ingå på frågan huruvida eller i vad mån den
föreslagna anordningen kan vara ägnad att medföra de verkningar i penningpolitiskt
avseende som åsyftas. Däremot kan lagrådet icke underlåta att
framhålla vikten av att, där förordnande om uppskjuten betalning meddelas,
räntan å innehållna medel fastställes till sådan höjd att vid tillämpning
av denna betalningsform praktiskt taget samma vederlag kommer att utgå
som vid kontant likvid. I detta sammanhang bör erinras om att det icke
lärer vara avsett att, när ersättning skall bestämmas enligt någon av de i
förslaget uppräknade lagarna, hänsyn får tagas till om ersättningen skall utbetalas
kontant eller, i enlighet med förslaget, helt eller delvis innestå under
viss tid.

Innehållet i den föreslagna lagtexten giver icke anledning till anmärkning.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

17

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 september
1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, social-,
jordbruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, lagrådets den 7 september 1939 avgivna utlåtande
över det den 1 i samma månad till lagrådet remitterade förslaget till lag med
särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt fartggsuttagningslagen
m. fl. lagar.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

Såsom lagrådet erinrat är det icke avsett att, när ersättning skall bestämmas
enligt någon av de i förslaget uppräknade lagarna, hänsyn får tagas till
örn ersättningen skall utgå kontant eller, i enlighet med förslaget, helt eller
delvis innestå under viss tid. Det har förutsatts, att å innehållna medel skall
gottgöras samma ränta som de fyra största till bankföreningen anslutna affärsbankerna
tillämpa beträffande insättningar å kapitalräkning. Med denna
ränteberäkning skulle det onekligen i de fall, där den ersättningsberättigade
utnyttjar sitt tillgodohavande för belåning, ställt sig fördelaktigare för
honom om han utfått ersättningen kontant. Då jag likväl icke anser denna
omständighet böra föranleda en för de ersättningsberättigade förmånligare ränteberäkning,
beror detta därpå, att lagen avses företrädesvis skola tillämpas
vid ianspråktagande av olika slag av kapitalföremål, vilka i det förefintliga
läget icke kunna ersättas med andra föremål av liknande slag och beträffande
vilka det icke kan förutsättas, att de eljest skolat omsättas i kontanter eller
annan valuta. En räntebestämning, som gåve de ersättningsberättigade möjlighet
att utan kostnad genom lån erhålla ett mot ersättningen svarande belopp
i kontanter, skulle i nuvarande läge på penningmarknaden för övrigt
kunna helt beröva lagstiftningen dess verkan.

I detta sammanhang bör tilläggas, att kommerskollegium numera inkommit
med yttrande i ärendet och däri huvudsakligen anfört, att kollegium
med hänsyn till föreliggande belåningsmöjligheter hyste vissa betänkligheter
beträffande effektiviteten av lagstiftningen men dock ansåge sig under rådande
förhållanden ej böra avstyrka lagstiftning enligt de föreslagna riktlinjerna.

Bihang til! urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 10. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

I lagförslaget lia vidtagits vissa jämkningar av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
V. Schwartz.

398540. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.