Kungl. Majus proposition nr 94.

1

Nr 94.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsförvärv
av den Mjölby—Hästholmens nya järnvägsaktiebolag
tillhöriga järnvägen Mjölby—Hästholmen;
given Stockholms slott den 11 februari 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gerli. Strindlund.

Utdrag av protokollet ove)'' kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i
statsrådet å Stockholms slott den 17 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Strindlund:

Sedan riksgäldskontoret med skrivelse den 14 januari 1938 överlämnat utredning
rörande Mjölby—Hästholmens järnväg och vederbörliga yttranden

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 94—95. 417 39 1

2

Kungl. Maj-.ta proposition nr 94.

häröver inhämtats, föreligger till prövning frågan om berörda järnvägs framtida
ställning. Innan jag ingår j)å spörsmålet om de åtgärder, som järnvägens
nuvarande läge må kunna föranleda, vill jag erinra örn följande.

Koncession å ifrågavarande normalspåriga järnväg beviljades av Kungl.
Majit den 31 december 1907. Sedan koncessionen å järnvägen med Kungl.
Majits medgivande överlåtits på Mjölby—Hästholmens järnvägsaktiebolag
fastställde Kungl. Majit den 27 mars 1908 kostnadsberäkning för ifrågavarande
järnvägsanläggning att, såvitt kostnaden skulle tagas till grund för sökt statslån,
sluta å 1,600,000 kronor samt beviljade för utförande av järnvägsanläggningen
ett lån ur allmänna järnvägslånefonden av 800,000 kronor. Av berörda
lån hava utbetalats 799,600 kronor.

Järnvägen öppnades för allmän trafik år 1910. Sedan nyssnämnda bolag år
1913 försatts i konkurs, bildades ett nytt bolag, Mjölby—Hästholmens nya
järnvägsaktiebolag, för övertagande av järnvägen och betalningsansvaret för
statslånet med ränta. Kungl. Majit medgav den 18 april 1914, att koncessionen
finge överlåtas å sistnämnda bolag samt stadgade därvid skyldighet för detta
bolag att ställa sig till efterrättelse de i avseende å järnvägen och därför beviljade
statslån meddelade föreskrifter.

Å det lämnade statslånet hade järnvägsbolaget vid utgången av år 1926
verkställt endast en inbetalning (år 1913) med 22,890 kronor, och statens
fordran hos bolaget uppgick vid nämnda tid till sammanlagt 1,572,486 kronor
74 öre. Sedan bolaget i skrivelse den 8 december 1926 hemställt örn statslånets
avskrivande och utredning rörande bolagets ställning företagits genom
riksgäldskontorets försorg, beslöt 1927 års riksdag med bifall till Kungl. Majits
därom framställda förslag medgiva, att av bolagets skuld till staten finge avskrivas
ett belopp av 1,192,486 kronor 74 öre. Å bolagets återstående skuld
till staten, 380,000 kronor, vilken motsvarade järnvägens realisationsvärde,
skulle annuitet erläggas med 5 procent. Sådan annuitet skulle emellertid tillsvidare
erläggas endast å 100,000 kronor av lånebeloppet med rätt för fullmäktige
i riksgäldskontoret att efter fem år, alltså från och med den 1 januari
1932, påfordra annuitets erläggande å ytterligare så stor del av lånebeloppet,
som med hänsyn till resultatet av bolagets rörelse syntes framdeles kunna förräntas
och amorteras samt att framgent för minst fem år i sänder ytterligare
öka annuiteten till dess sådan utginge för hela lånebeloppet. Till säkerhet
för statens fordran skulle dels ställas inteckning med bästa förmånsrätt i
bolagets järnväg, dels såsom pant nedsättas 1,000 järnvägsbolaget tillhöriga
aktier i Hjo—Stenstorps järnvägsaktiebolag.

Jämlikt anförda bestämmelser ålåg det bolaget att av den nedskrivna statsskulden
genom annuiteter å 5,000 kronor tills vidare förränta och amortera ett
belopp av 100,000 kronor. Sådan annuitet erlades för åren 1927—1929 men
har på grund av sedermera inträdd försämring i bolagets affärsresultat ej fullgjorts
för år 1930 och följande år.

Till ledning för bedömande av skäligheten av järnvägsbolagets underlåtenhet
att gälda ränta och erlägga amortering å sin skuld till staten hava de av
riksgäldsfullmäktige utsedda utredningsmännen för verkställande av den inledningsvis
nämnda utredningen sammanställt följande bokförda driftsresultat
vid järnvägen under åren 1927—1936, varvid resultaten av bolagets vid
slutet av år 1933 upptagna omnibustrafik i enlighet med bolagets bokföring
för åren 1933—1935 sammanförts med järnvägsrörelsens driftsresultat:

Kungl. Majlis proposition nr 94. 3

Å r

Bruttoinkomst

Utgifter utom
räntor och
avsättning till
förnyelsefond

Driftöverskott

Kronor (i avrundade tal)

1927 ..................................

138,800

122,700

16,100

1928 ..................................

133,500

122,800

10,700

1929 ..................................

119,900

118,000

1,900

1930 ..................................

112,400

122,700

- 10,300

1931 ..................................

98,200

95,300

2,900

1932 ..................................

94,400

87,500

6,900

1933 ..................................

84.900

78,400

6,500

1934 ..................................

86,400

79,500

6,900

1935 ..................................

88,000

81,100

6,900

1936:

Järnvägstrafik ......................

83,800

79,400

4,400

Automobiltrafik......................

23,700

21,700

2,000

Utredningsmännen anföra härefter:

Såsom av förestående sammanställning framgår undergingo järnvägens
bruttoinkomster under de närmaste åren efter 1927 års skuldreglering en snabb
minskning. Årsinkomsten har nedgått från 138,800 år 1927 till 84,900 kronor
år 1933 eller med cirka 54,000 kronor. Av detta belopp har större delen föranletts
av avledning till landsvägstrafik eller av taxesänkningar till förebyggande
av sådan, men ett belopp av cirka 16,000 kronor hänför sig till en år
1931 i samband med tillkomsten av nya samtrafiksbestämmelser genomförd
omläggning av transportvägen för gods mellan vissa statsbanestationer i Östergötland
och i Västergötland från den med tre omlastningar förbundna vägen
över Mjölby—Hästholmen—Hjo—Stenstorp till egen väg över statens järnvägar
via Nässjö.

Järnvägens driftkostnader hava, från år 1931 räknat, väsentligt reducerats,
varvid skillnaden i driftöverskott för år 1927 och för vart och ett av åren
1932—1936 blivit begränsat till cirka 9,000 å 10,000 kronor. Utgiftsminskningen
har i huvudsak vunnits genom iakttagande av stor sparsamhet samt
genom införande av tidsenligare och mera ekonomisk dragkraft. Järnvägens
ledning har härvid handhafts på ett förtjänstfullt sätt. Den inträdda minskningen
i järnvägens avkastning beror sålunda på att tidigare trafik till stor
del avletts, i vad transitotrafiken angår till annan väg och i vad trafikområdets
trafik angår till landsvägsbefordring, utan att det varit möjligt att i fullt motsvarande
mån reducera järnvägens driftkostnader.

Bolagets med åsidosättande av inbetalning till riksgäldskontoret behållna
driftöverskott hade emellertid, fortsätta utredningsmännen, till större delen
icke reserverats eller använts för järnvägens vidmakthållande, utan i stor utsträckning
disponerats för finansiering av den sidoordnade landsvägstrafik,
som från och med slutet av år 1933 efter vederbörligen erhållet tillstånd upptagits
i syfte att förebygga uppkomsten av en olämplig och förlustbringande
konkurrens från främmande företag inom järnvägens till arealen mycket begränsade
trafikområde. För år 1936 redovisades i denna landsvägstrafik ett
driftöverskott av 1,954 kronor, vilket belopp avsattes till förnyelsefond. Då det
bokförda värdet av automobilmateriel vid 1936 års slut uppginge till 30,594

4

Kungl. Majus proposition nr 94.

kronor och avsättning till förnyelsefond med hänsyn till omnibusmaterielens
korta livslängd borde ske med cirka 15 procent av anskaffningsvärdet, motsvarade
nämnda avsättning icke behovet. Någon förräntning å det i automobilrörelsen
investerade kapitalet hade icke erhållits.

Utredningsmännen upptaga härefter frågan örn förutsättningarna för järnvägens
fortbestånd som självständigt företag och framhålla, att för att detta
skall kunna anses mera varaktigt tryggat de årliga driftöverskotten, även örn
bolagets praktiskt taget ende fordringsägare, staten, avstår från indrivning av
förfallande annuiteter, måste uppgå till sådan storlek, som kräves för vidmakthållande
och successiv förnyelse av järnvägen jämte järnvägs- och bilmateriel
eller tillsammans cirka 26,000 kronor. I själva verket torde, fortsätta
utredningsmännen, avsevärt större behållning erfordras, enär bolaget hade
att inom linjen redovisa en ansenlig brist å förnyelsefondskontot, vilken brist
vid 1937 års slut, i avvaktan på beloppets vederbörliga uppförande jämlikt
gällande författning, preliminärt beräknats till cirka 170,000 kronor. Någon
sannolikhet för att järnvägens ställning skulle kunna så förbättras, att erforderliga
avsättningar till förnyelsefond skulle kunna göras, funnes icke. För
det fall att annan järnväg, statens eller enskild, icke vore villig övertaga med
järnvägens fortsatta upprätthållande förenade förluster, syntes därför en nedläggning
av järnvägen förr eller senare bliva oundviklig.

Rörande frågan, i vad mån trafikens omfattning och natur äro av beskaffenhet
att påfordra järnvägsdriftens fortsatta upprätthållande trots härmed förbundna
förluster, anföra utredningsmännen:

Med järnvägen mellan Mjölby och Hästholmen avsågs vid dess planerande
och byggande att åstadkomma en av länkarna i en tilltänkt, för masstrafik av
kalk m. m. avsedd förbindelse över Vättern mellan Östergötland och Västergötland.
I anförda syfte byggdes banan enligt sådana tekniska bestämmelser,
som vid dåvarande tid tillämpades för huvudbanor med bland annat en räls
vikt av 31.5 kilogram per meter, minsta krökningsradie av 400 meter och största
lutning 10 °/oo, samt en tillåten tåghastighet 70 kilometer per timme.

För att banan skulle kunna fylla sin tilltänkta uppgift erfordrades emellertid
dels insättande av en ångfärja över Vättern och dels ombyggnad av Hjo—
Stenstorps järnväg till normalspårig. Som emellertid berörda komplettering
uteblivit, hava järnvägens uppgifter i huvudsak blivit begränsade till befordring
av resande och gods inom banans trafikområde. Härutöver besörjer
järnvägen i förening med ångbåtsbolaget Hjo—Hästholmen viss transitotrafik
av resande och gods. Banans inkomster av sistnämnda trafik uppgå dock
numera till endast cirka 14,000 kronor per år; åren 1932 och 1936 var inkomsten
14,700, respektive 14,200 kronor.

Den 31.5 kilometer långa järnvägen går genom en rik jordbruksbygd, vilken
emellertid saknar industri ävensom till synes förutsättningar för sådan. Något
större samhälle finnes icke utmed linjen.

Trafikbehovet inom ett område med anförda bosättning och näringsliv kan
numera utan olägenhet besörjas medelst omnibussar och lastbilar, örn, såsom
här är fallet, lämpliga vägar finnas. Början till en sådan omläggning av kommunikationerna
är, såsom ovan anförts, redan gjord genom järnvägens försorg.

Till närmare belysande av järnvägstrafikens storlek och fördelning i vad
godset angår och därmed även av förutsättningarna för godstrafikbehovets till -

5

Kungl. Majus proposition nr 9d.

godoseende genom linjetrafik å landsvägen meddela utredningsmännen, att
från järnvägens egna stationer under år 1936 avsänts 263 ton fraktstyckegods
och 5,697 ton vagnslastgods. Yagnslastgodset har huvudsakligen utgjorts av
betor, spannmål och torvströ.

I samtrafik mottaget gods samt transitogods och smågods utgjorde under
samma år 1,589 ton fraktstyckegods och 7,976 ton vagnslastgods, varav
respektive 89 och 2,096 ton i egen trafik. Yagnslastgodset utgjordes huvudsakligen
av gödslingsmedel, spannmål och betor.

Järnvägens godstrafik är, framhålla utredningsmännen, sålunda mycket
obetydlig, och någon svårighet att överflytta den till landsvägsbefordring
finnes icke, om än möjligen vissa transporter härvid skulle något fördyras.

Vad därefter persontrafiken angår torde, anse utredningsmännen, inga
svårigheter möta att genom landsvägstrafik tillgodose trafikbehovet, utom vad
angår Hedaslätt station, belägen 3 kilometer från Alvastra station.

Utredningsmännen anföra härefter:

Såsom av anförda uppgifter torde framgå och vid samråd med vissa ledamöter
av järnvägsbolagets styrelse blivit bestyrkt, skulle en nedläggning av
banan icke framkalla några mera avsevärda olägenheter för järnvägens trafikområde.
Genom trafikens koncentrering till landsvägen skulle man vidare ha
utsikt att få till stånd ett bärigt kommunikationsföretag, medan detsamma, så
länge det är hänvisat till att bedriva såväl järnvägs- som en sidoordnad landsvägstrafik,
tydligen icke, ens örn företaget befrias från erläggande av räntor,
kan trafikeras med sådan behållning, att erforderliga avsättningar till förnyelsefond
kunna göras.

” Ur ekonomisk synpunkt tala anförda omständigheter för en nedläggning
av järnvägen och realiserande av dess tillgångar samt driftens omläggning
till en efter all sannolikhet bärig linjetrafik å landsvägen.

Emellertid kunna, framhålla utredningsmännen vidare, även vissa skäl
anföras för järnvägsdriftens fortsatta upprätthållande åtminstone tills vidare,
eventuellt i begränsad omfattning, samt anföra härom:

En nedläggning av järnvägsdriften torde medföra viss, örn ock ej mera
betydande, fördyring av frakterna, åtminstone beträffande varuslagen betor,
torvströ och transitogods. Järnvägen, vilken byggts i hög standard och med
hänsyn till trafikens ringhet varit utsatt för obetydlig förslitning, torde under
en relativt lång tid framåt kunna trafikeras, utan att avsevärda kapitalutlägg
behöva göras för banans vidmakthållande. Hur obetydliga trafikinkomsterna
per kilometer än äro — år 1936 2,985 kronor — täcka de dock driftkostnaderna.
Dessutom torde finnas förutsättningar att ytterligare något reducera banans
driftkostnader, i det att behov av trafikchef och byråpersonal bortfaller, om
banan införlivas med annan järnväg och arbetet vid vissa trafikplatser torde
kunna handhavas av kvinnlig platsvakt. Slutligen torde viss hänsyn böra
tagas till nuvarande personal, av vilken flertalet inom kort tid uppnår stadgad
pensionsålder.

Sedan det numera visat sig, att den inledningsvis omnämnda nedskrivningen
av bolagets skuld till staten icke haft åsyftad verkan att säkerställa järnvägens
framtid, torde, anföra utredningsmännen, tiden vara inne att taga slutlig ställning
till frågan örn järnvägens införlivande med statens järnvägar. Beaktas
finge härvid, att denna fråga torde hava kommit i delvis nytt läge, sedan

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

statens järnvägar numera i utsträckt omfattning tillgodosåge trafikbehovet
inom deras trafikområde även medelst automobiltrafik och Mjölby—Hästholmens
järnväg påbörjat omläggning av sin rörelse till landsvägsbefordring.
Det av sistnämnda järnväg innehavda trafiktillståndet till linjetrafik mellan
Mjölby och Ödeshög torde ock lia särskild betydelse såsom utgörande i viss
mån nyckelställningen till ordnande av en naturlig genomgående omnibusförbindelse
Mjölby—Gränna—Jönköping. För det fall att järnvägen emellertid
icke ansåges böra införlivas med statens järnvägar, kunde ifrågasättas, att
banan försåldes till antingen Hjo—Stenstorps järnvägsaktiebolag eller till
Mellersta Östergötlands järnvägars aktiebolag, vilka torde kunna förväntas
villiga att förvärva banan, därest de funne priset och övriga villkor skäliga.

I utlåtande den 19 september 1938 över den verkställda utredningen har
järnvägsstyrelsen till en början erinrat örn att i fråga örn föreliggande kommunikationsfrågas
lösning utredningsmännen angivit följande alternativa
möjligheter, nämligen att järnvägen nedlades, varvid samtidigt skedde kompenserande
utökning av redan förefintlig linjetrafik landsvägsledes, att järnvägen
förvärvades av staten och överlämnades till järnvägsstyrelsen för trafikering,
eller att järnvägen försåldes till något av de båda järnvägsaktiebolag (Hjo—
Stenstorps och Mellersta Östergötlands), vilka kunde förväntas lia intresse att
förvärva densamma. Järnvägsstyrelsen anför härefter:

Vid frågans skärskådande från något vidare synpunkter än de, som äro
direkt betingade av statens ställning som långivare, torde det tredje alternativet
framträda som uteslutet, då lösningen ifråga, vad de samhälleliga verkningarna
angår, är avsevärt underlägsen alternativ 2. Den positiva effekten
av en järnvägs fusionering nied annan är nämligen framför allt beroende av
dels huruvida och i vad mån driftsgemenskap kan åvägabringas, dels i vilken
utsträckning trafikintressena sammanfalla eller åtminstone äro likriktade.

Vad gäller förstnämnda förhållande torde vara nog erinra örn, att båda
de angivna enskilda järnvägarna äro smalspåriga, varför möjligheterna till
driftsgemenskap nied förevarande normalspåriga järnväg måste vara särdeles
små.

Vad åter beträffar trafikintressena är det av avgörande betydelse, att den
alldeles övervägande delen av banans godstrafik framföres jämväl å statens
järnvägar, och att denna trafik följaktligen kan förväntas bliva bäst bevarad
och utvecklad, örn banan kommer under järnvägsstyrelsens förvaltning. Trafikutbytet
med Mellersta Östergötlands järnväg i Hästholmen är däremot mycket
obetydligt, medan sagda järnväg i fråga örn en hel del transporter bjuder svår
konkurrens med Mjölby—Hästholmens järnväg (M. H. J.). Gentemot Hjo—
Stenstorps järnväg (H. S. J.) förefinnes ingen sådan intressekonflikt, men här
saknas ju den direkta anknytningen, vartill kommer, att H. S. J. icke torde
vara i stånd att lämna något effektivt ekonomiskt stöd.

Den enda praktiskt ifrågakommande lösningen förutom ett nedläggande
av järnvägen är alltså dess trafikering genom järnvägsstyrelsens försorg,
varvid kan tänkas, att densamma antingen inlemmas i statsbanenätet eller
ock förvaltas jämlikt bestämmelserna i Kungl, brev den 28 november 1924.

Eftersom redan en förvaltning på sistnämnda sätt giver banans trafikanter
och personal minst lika stora fördelar som nuvarande ordning, synes det
ligga närmast till hands, att vid ett ställningstagande till frågan, huruvida
M. H. J. skall fortbestå, primärt mot nedläggning ställa förvaltning under
angivna enklare former.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94. <

Enligt av utredningsmännen anförda — från den allmänna järnvägsstatistikens
uppgifter något avvikande — siffror uppginge, fortsätter styrelsen,
för år 1936 driftöverskottet av järnvägstrafiken till 4,400 kronor, medan den
författningsenliga avsättningen till förnyelsefond belöpte sig till 23,900 kronor.
Detta gåve ett underskott å järnvägsrörelsen av 19,500 kronor frånsett räntekostnaden
å bolagets lån. Örn banan stått under järnvägsstyrelsens förvaltning,
skulle sagda avsättning, vilken nu förts inom linjen, gjorts effektiv och
— under i övrigt lika förhållanden — angivna underskott alltså framträtt i
bokföringen samt — i sista hand — minskat det statsregleringen tillförda
överskottet av statens järnvägar. Styrelsen anför vidare:

Vid statsförvärv av banan och densammas förvaltning jämlikt nyssnämnda
Kungl, brev torde man åtminstone tills vidare få räkna med ett underskott av
ungefär oförändrad storlek, d. v. s. örn 15,000 å 20,000 kronor. Visserligen
försvinna delvis omedelbart, delvis successivt utgifterna för den särskilda
förvaltningen, men å andra sidan synas kostnaderna för underhållet icke
kunna varaktigt hållas nere å hittillsvarande nivå.

Såsom av det anförda torde framgå, är detta deficit icke något som uppträder
i och med statsförvärvet, det nya är blott sättet för underskottets
registrering. För närvarande framträder detsamma såsom inom linjen föid
avsättning till förnyelsefond, ett indicium på ej kompenserad värdeminskning
å egendomen.

Förlusten ifråga är alltså ofrånkomlig, för såvitt banan skall bevaras. E]
heller vid val av nedläggningsalternativet är det emellertid möjligt undvika
all försämring gentemot nuvarande ordning av statens järnvägars affärsresultat.
Såsom i det föregående berörts, framföres huvudparten av godstransporterna
å banan i samtrafik med statens järnvägar. M. H. J. inkomst av
denna godssamtrafik uppgick år 1936 till 31,000 kronor. Motsvarande inkomst
för statens järnvägar är ej känd, men var med säkerhet mycket högre. Vid
M. H. J. nedläggning riskeras uppenbarligen, att en betydande del av sagda
transporter går förlorad för statens järnvägar — M. H. J. förvaltningsbidrag
i Mjölby faller vidare bort, utan att kostnaderna för stationen torde kunna
nedbringas i motsvarande mån. Det synes sålunda problematiskt, vilketdera
av ovan angivna alternativ kommer att ställa sig minst ofördelaktigt för
statens järnvägar.

Inför så ovissa utsikter i fråga örn den statsfinansiella effekten synes det
näppeligen kunna komma ifråga, att staten skulle vidtaga åtgärder ledande
till banans omedelbara nedläggning, detta även om, såsom riksgäldskontor^
utredningsmän göra gällande, några mera avsevärda olägenheter för trafikområdet
icke kunna objektivt ådagaläggas. En kännbar fraktfördyring för
lantbrukets förnödenheter och produkter, i den män dessa framföras i vagnslastsändningar,
är dock en omständighet, från vilken icke kan bortses, då det
gäller en utpräglad jordbruksbygd. Även järnvägens inverkan som »tätbygdsbildare»
är att beakta.

I likhet med utredningsmännen finner sålunda järnvägsstyrelsen övervägande
skäl tala för, att trafiken å banan bör uppehållas åtminstone tills
vidare, vilket, enligt styrelsens mening, torde kunna ske på rationellt sätt,
endast örn banan tillika med samhörande biltrafik ställes under järnvägsstyrelsens
förvaltning.

Vidkommande sättet för statens förvärv av järnvägen anför järnvägsstyrelsen,
att till undvikande av onödiga komplikationer detta syntes böra

8

Kungl. Majlis proposition nr 94.

ske på exekutiv väg, medan frågan om den framtida förvaltningsformen tills
vidare borde lämnas öppen. Styrelsen anför i anslutning härtill:

I det föregående har primärt räknats med förvaltning enligt bestämmelserna
i Kungl, brev den 28 november 1924. Vid banans inlemmande i statsbanenätet
inträder en ej oväsentlig kalkylatorisk inkomstminskning ävensom
viss höjning av utgifterna. \ iktigast är den till 9,000 kronor kalkylerade inkomstminskning
i godstrafik, vilken vållas därigenom, att nuvarande övergångsavgift
i Mjölby ävensom utgående banavgift av 4 öre per 100 kilogram
bortfalla, då densamma endast successivt och blott partiellt kan förväntas kompenserad
genom ökning i trafiken. — Visserligen är den kalkylatoriska inkomstminskningen
i persontrafik ännu större, nämligen 12,000 kronor, men
utsikterna till snabb kompensation äro ifråga örn denna trafik väsentligt bättre.
Ett som allt sjrnes man för bandelen Mjölby—Hästholmen såsom nytillkommande
del av statsbanenätet ej kunna räkna med högre inkomster än vad som
erfordras för täckning av de egentliga driftkostnaderna, det bokföringsmässiga
resultatet av inlemmandet skulle alltså bli en förlust, ungefärligen motsvarande
å den nya bandelen belöpande avsättning till förnyelsefond, omkring
25,000 kronor, att ställa mot förut angivna 15,000 å 20,000 kronor avseende
förvaltning enligt nyssnämnda Kungl. brev.

Skillnaden synes icke så stor, att densamma kan motivera banans hållande
i särställning. Viktigare åtminstone principiellt äro de förändringar, som
skulle kunna inträda ifråga örn sam trafiks vägarna. På grund av inkorporering
skulle nämligen normalt en hel del transportvägar mellan stationer i Öster- och
Västergötland komma att läggas örn till att leda över Vättern via Hästholmen
—Hjo i stället för att som nu leda norr eller söder om Vättern, med följd
att en ganska stor inkomstminskning skulle komma att drabba statens järnvägar
i dess helhet samtidigt som transporttiden skulle väsentligt ökas. Emellertid
gälla jämlikt samtrafiksförordningen av den 27 juni 1929 § 4 mom. 3
beträffande samtrafik med fartygsleder icke de vanliga bestämmelserna för
transportvägarnas fastställande. Samtrafiksförvaltningen har i stället här frihet
att fastställa den längre vägen över uteslutande järnväg såsom transportväg
i stället för den kortare vägen över fartygsleden, örn denna senare av
vissa orsaker anses mindre lämplig. Det är nu högst sannolikt, att samtrafiksförvaltningen
med hänsyn till att transportleden över Vättern är synnerligen
obekväm och vidare icke är användbar stora delar av året, icke torde kunna
fastställa denna led som transportväg för några ytterligare stationsförbindelser.
Emellertid synes full klarhet böra skapas i denna punkt, innan beslut örn
banans inlemmande fattas.

I fråga örn bokföringen av den nya bandelens kapital anför järnvägsstyrelsen,
att det kapital, som i och med ett statsförvärv överflyttades från allmänna
järnvägslånefonden till statens järnvägars fond, borde, eftersom det vore fråga
om en underskottsbana, avskrivas. Däremot syntes intet vara att erinra mot
att statens järnvägar med medel från till anskaffning av motorvagnar beviljat
anslag täckte återstående skuld ur den s. k. motorvagnslånefonden.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar järnvägsstyrelsen, att
Mjölby—Hästholmens järnvägsaktiebolag tillhörig egendom — vad beträffar
järnvägsanläggningen å exekutiv väg — förvärvas av staten samt sedermera
överlämnas till järnvägsstyrelsen för förvaltning.

Fullmäktige i riksgäldskontoret meddela i ett den 17 november 1938
avgivet yttrande till en början, att järnvägsbolagets skuld den 30 juni 1938

9

Kungl. Majus proposition nr 94.

på grund av de lån, som utlämnats till bolaget ur allmänna järnvägslånefonden
och lånefonden för anskaffning av motorvagnar m. m. åt enskilda
järnvägar utgjorde 503,629 kronor 16 öre. Fullmäktige anföra härefter, att
fullmäktige i likhet med järnvägsstyrelsen ansåge, att ett nedläggande av
trafiken å Mjölby—Hästholmens järnväg åtminstone för närvarande ej borde
ifrågakomma. Vid val mellan de alternativ, som stöde till buds för det framtida
uppehållandet av driften å järnvägen, syntes det fullmäktige uppenbart,
att den enda praktiska lösningen vore, att järnvägen övertoges av staten och
ställdes under järnvägsstyrelsens förvaltning, varvid hinder ej borde möta
mot att, örn så ansåges lämpligt, tillsvidare tillämpa bestämmelserna i Kungl,
brevet den 28 november 1924. Fullmäktige anföra vidare:

I likhet med vad som ägde rum i fråga örn Sala—Gysinge—Gävle och
Uppsala—Enköpings järnvägar, örn vilkas förvärvande av staten beslut
fattades av 1937 års riksdag, synes, såsom järnvägsstyrelsen framhållit, förvärvet
jämväl av Mjölby—Hästholmens järnväg lämpligen böra ske på exekutiv
väg. Riksgäldskontoret bör för detta ändamål, så snart riksdagen fattat
beslut örn järnvägens förvärvande, lagsöka järnvägsbolaget och sedermera å
exekutiv auktion inropa järnvägen med tillhörigheter för statsverkets räkning.
Särskilt avtal får träffas angående förvärv av järnvägsbolagets automobilmateriel
och eventuell annan i järnvägsfastigheten ej ingående egendom,
som erfordras för järnvägsdriften. Fullmäktige förutsätta, att staten därvid
kan räkna med att, såsom skedde vid Sala—Gysinge—Gävle järnväg, kunna
förvärva bilmaterielen m. m. utan särskild ersättning.

På sätt under senare år varit fallet vid statsförvärv av järnvägar å exekutiv
väg synes köpeskillingen för Mjölby—Hästholmens järnväg böra ungefär
motsvara järnvägens realisationsvärde. Med samma belopp torde järnvägen
böra upptagas i statens järnvägars räkenskaper. Med hänsyn till resultatet
av driften å järnvägen synes det fullmäktige ej vara något att erinra mot,
att beloppet indirekt avskrives i statens järnvägars räkenskaper. Avskrivas
bör givetvis även statens fordran på grund av lånet ur allmänna järnvägslånefonden,
vilken fond numera uppgått i fonden för låneunderstöd. Den kapitalmedelsförlust,
som härvid uppkommer, kommer att av riksgäldskontoret
enligt Kungl. Maj:ts brev den 22 september 1938 anmälas till Kungl. Majit
för överföring till fonden för mötande av oreglerade kapitalmedelsförluster.

Vad däremot beträffar statens fordran på grund av det lån, som järnvägsbolaget
erhållit ur motorvagnslånefonden, torde, på sätt järnvägsstyrelsen
uttalat, riksgäldskontoret böra erhålla täckning för denna fordran av medel
ur anslaget till anskaffning av motorvagnar vid statens järnvägar.

I samband med järnvägens övergång till statens järnvägar bör personalen
vid densamma likaledes, såsom järnvägsstyrelsen förutsatt, övergå i statsbanornas
tjänst. Vad järnvägsstyrelsen uttalat angående ifrågavarande personals
löneställning har ej givit fullmäktige anledning till någon erinran.

Med åberopande av vad sålunda anförts hemställa fullmäktige, att Kungl.
Majit ville föreslå riksdagen medgiva, att den Mjölby—Hästholmens järnvägsaktiebolag
tillhöriga järnvägen m. m. må förvärvas av staten och
sedermera överlämnas till järnvägsstyrelsen för förvaltning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 30 januari 1939 tillstyrkt,
att Mjölby—Hästholmens järnväg förvärvas av staten, och uttalat, att
i samband med förvärvet av banan statens fordran på grund av lån ur ali -

10

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

manna järnvägslånefonden torde på sätt riksgäldsfullmäktige föreslagit
böra i sin helhet avskrivas och järnvägsbolagets lån ur motorvagnslånefonden
erhålla täckning av medel ur anslaget till anskaffning av motorvagnar
för statens järnvägar.

Från åtskilliga kommuner och enskilda inom järnvägens trafikområde ha
inkommit skrivelser, vari hemställes att staten måtte förvärva järnvägen samt
upprätthålla driften å densamma.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att Mjölby—Hästholmens järnväg,
såvitt nu kan bedömas, saknar ekonomiska förutsättningar att för framtiden
drivas såsom enskild järnväg. Sedan regleringen av bolagets skuld till
staten företogs år 1927, varigenom statens fordran hos bolaget nedskrevs med
1,192,486 kronor 74 öre till 380,000 kronor, har något överskott å bolagets
järnvägsrörelse icke uppstått, därest hänsyn tages till det belopp, som författningsenligt
skall avsättas till förnyelsefonden. Den annuitet å 5 procent av
det nedskrivna statslånet, vilken under de fem första åren skulle beräknas
å endast 100,000 kronor, har bolaget kunnat erlägga blott för åren 1927—1929.
Från och med år 1930 har ingen inbetalning skett.

I den uppkomna situationen hava de av fullmäktige i riksgäldskontoret
utsedda utredningsmännen beträffande möjliga åtgärder till förevarande kommunikationsfrågas
lösning angivit tre alternativ, nämligen driftens nedläggande
å banan och trafikens överförande till landsvägen, järnvägens övertagande
av annat enskilt företag och slutligen statens förvärvande av järnvägen
och driftens upprätthållande genom statens järnvägar.

Beträffande det förstnämnda alternativet har framhållits, att de med driftens
nedläggande förbundna olägenheterna visserligen icke äro så stora, att denna
utväg redan på grund därav måste anses ligga utanför de åtgärder, som förtjäna
att praktiskt övervägas. I förhållande till de offer, som trafikens fortsatta
upprätthållande kräver, finner jag emellertid i likhet med såväl fullmäktige
i riksgäldskontoret som järnvägsstyrelsen nämnda olägenheter, bland
annat i form av fraktfördyring, så betydande, att jag icke anser mig kunna
tillstyrka järnvägsdriftens nedläggande. Icke heller utredningsmännen hava
förordat en dylik utväg.

I fråga örn de två föreliggande alternativa utvägarna för driftens fortsatta
upprätthållande anser jag i likhet med järnvägsstyrelsen, att järnvägens övertagande
av annat enskilt företag är ur samhällelig synpunkt mindre fördelaktigt
än dess övertagande av staten. De två järnvägsföretag, som kunna
ifrågakomma för övertagande av Mjölby—Hästholmens järnväg, nämligen
Mellersta Östergötlands järnvägars aktiebolag och Hjo-Stenstorps järnvägsaktiebolag,
äro, såsom järnvägsstyrelsen påpekat, båda smalspåriga, varför
någon driftsgemenskap med den normalspåriga Mjölby—Hästholmens järnväg
svårligen kan med fördel åstadkommas. Därtill kommer, vad Mellersta Östergötlands
järnvägar angår, den omständigheten, att dessas trafikutbyte med
nu ifrågavarande järnväg är ringa och att någon intressegemenskap på grund
härav icke förefinnes, samt i fråga örn Hjo—Stenstorps järnväg att denna
saknar direkt anknytning till Mjölby—Hästholmens järnväg.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

För driftens övertagande av statens järnvägar talar icke blott den gemensamma
spårvidden utan ännu mera den omständigheten, att den övervägande
delen av järnvägens godstrafik framföres jämväl å statens järnvägar. Vid
driftens nedläggande torde på grund härav en del av den trafik som tillföres
statens järnvägar från Mjölby—Hästholmens järnvägs trafikområde, komma
att bortfalla, liksom även det bidrag, som järnvägen nu lämnar till förvaltningen
av Mjölby station. Järnvägsstyrelsen finner det därför ovisst, huruvida
driftens upprätthållande genom statens järnvägar är ekonomiskt ofördelaktigare
än järnvägens nedläggande.

Vid ett övervägande av olika £>å frågan inverkande förhållanden har jag
funnit mig böra tillstyrka, att banan förvärvas av staten och överlämnas
till järnvägsstyrelsen för driftens fortsatta upprätthållande genom styrelsens
försorg.

Beträffande sättet för järnvägens övertagande torde, i likhet med vad
som skedde i fråga örn järnvägarna Sala—Gysinge—Gävle och Uppsala—
Enköping, järnvägen böra förvärvas på exekutiv väg. Med järnvägens övertagande
av staten torde böra följa, att dess till endast 12 personer uppgående
fast anställda personal övertages av statens järnvägar i huvudsak enligt
samma grunder, som tillämpats vid övertagande av enskilda järnvägar under
senare år. Då bland personalen icke finnes någon, som kan tänkas bliva
placerad i 21:sta eller högre lönegrader i för statens järnvägar gällande avlöningsreglemente,
synes riksdagens beslut i fråga örn personalantalet icke
vara erforderligt.

Med hänsyn till, bland annat, vad järnvägsstyrelsen anfört rörande ovissheten
örn den förändring i samtrafiksvägarna, som ett införlivande av järnvägen
med statsbanenätet skulle kunna medföra, torde frågan örn förvaltningsformen
för järnvägen efter dess övertagande av staten såtillvida böra lämnas
öppen, att det överlåtes åt Kungl. Majit att bestämma tidpunkten för inkorporeringen,
och att järnvägen, intill dess beslut härom fattats, förvaltas jämlikt
bestämmelserna i Kungl. Majits brev den 28 november 1924 angående fastställande
av grunder för förvaltningen av enskilda järnvägar, som inköpts
av staten.

Vid statens förvärv av Sala—Gysinge—Gävle järnväg överlätos järnvägsbolagets
för landsvägstrafiken innehavda rullande materiel och fasta anläggningar
utan särskild ersättning till staten. Med hänsyn till de fördelar för
bygden, som statens övertagande av Mjölby—Hästholmens järnväg måste
anses medföra samt de kostnader för järnvägens drift, som staten får vidkännas,
förutsätter jag, att även vid förvärvet av Mjölby—Hästholmens järnväg
den järnvägen tillhöriga bilmaterielen överlåtes till staten utan särskild
ersättning.

I fråga örn den kapitalreglering, som bör ske i samband med statens förvärv
av banan, ansluter jag mig, efter samråd med chefen för finansdepartementet,
till vad riksgäldsfullmäktige härutinnan anfört.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

att den Mjölby—Hästholmens nya järnvägsaktiebolag tillhöriga
järnvägen mellan Mjölby och Hästholmen må förvärvas
och införlivas med statens järnvägar i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig här angivna grunder.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

F. Wessberg.

Stockholm 1930. K. L. Beckmans Boktryckeri.