Kungl. Majus proposition nr 89.

1

Nr 89.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till
lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr
302) om vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus; given Stockholms slott den 17 februari 1939.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr
302) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albel-t Forslund.

Bihang till riksdagens protokoll 1939.

1 sami.

Nr 89.

298 39 1

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att i lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus skall införas en ny paragraf, betecknad 8 a §,
av följande lydelse:

8 a §.

Landsting äger att genom förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest
finnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och
av Konungen med stöd av 20 § i lagen eller eljest meddelade föreskrifter
enhetligt reglera anställningsvillkoren för personal vid sjukhus, för vilkas
driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar.

Har sådan reglering skett, vare sig genom tjänste- och avlöningsreglementen
eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skola de
givna bestämmelserna lända till efterrättelse för vederbörande direktioner
och befattningshavare.

Henna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 11 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehesson-Beamstobp, Westman, Wigpoess, Mölles, Sköld, Quensel,

Noeslund, Eeiksson, Steindlund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler fråga örn
öppnande av möjlighet att enhetligt reglera anställningsförhållandena för viss
sjukhuspersonal samt anför:

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus (i det följande kallad sjukhuslagen) åligger det landsting
och stad, som ej deltager i landsting, att för dem, som hava sin vistelseort
eller hemort inom landstingsområdet eller staden, ombesörja anstalts vård för
sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager försorg örn sådan
vård. I enahanda ordning bör anstaltsvård vid barnsbörd ombesörjas. Vård
av nyss omförmäld beskaffenhet må även ombesörjas av kommun, som deltager
i landsting. Lagens bestämmelser gälla däremot icke anstaltsvård, varom
föreskrifter finnas meddelade i epidemilagen, samt ej heller anstaltsvård
för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, kroniskt kroppssjuka eller
konvalescenter. Sjukhus anses enligt 2 § sjukhuslagen drivet av landsting
eller kommun, därest landstinget eller kommunen eller sammanslutning, vari
landsting eller kommun deltager, helt eller till viss kvotdel i sista hand ansvarar
för driftkostnaden. Med sjukhus förstås i lagen sjukvårdsanstalt, som
drives av landsting eller kommun och som ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt
eller lyder under militär myndighet. Sjukhus, som ej är inrättat uteslutande
för vård av tuberkulossjuka, benämnes i lagen lasarett, örn det är avsett
för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och eljest
sjukstuga. Sjukhus, som inrättats uteslutande för vård av tuberkulossjuka,
benämnes sanatorium, örn det är avsett för sådana sjuka oberoende av vårdens
art, och eljest tuberkulossjukstuga.

Den beslutande och den kontrollerande myndigheten beträffande förevarande
sjukvårdsanstalt är fördelad på ett flertal händer. Enligt 39 § lagen
den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting åligger det landstings förvaltningsutskott,
bland annat, att hava överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr
utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning och därjämte
utöva den befattning med förvaltningen av landstingets anstalter och

4

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

inrättningar, som enligt lag eller författning ankommer å förvaltningsutskottet.
Enligt 3 § sjukhuslagen tillkommer det landstings förvaltningsutskott i
egenskap av sjukhusberedning att med uppmärksamhet följa sjukhusväsendets
behov och utveckling inom landstingsområdet, att till styrelse för sjukhus,
för vars driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar, göra de
framställningar och erinringar rörande sjukhusets ekonomiska förvaltning,
som av omständigheterna må påkallas, samt att därutinnan meddela sådan
styrelse erforderliga råd och anvisningar. Förvaltningsutskottets befattning
med ifrågavarande sjukhus är sålunda av beredande och rådgivande karaktär.
I 4 § sjukhuslagen stadgas, att kommun, som driver sjukhus, är pliktig
att åt lämplig kommunal nämnd eller annat kommunalt organ uppdraga att
vara sjukhusberedning med skyldighet att i fråga örn kommunens sjukhusväsende
fullgöra den verksamhet, som i avseende å landstings sjukhusväsende
åligger dess sjukhusberedning. Yad i sjukhuslagen finnes föreskrivet
örn landsting, skall i fråga om sjukhus, som drives av kommun eller sammanslutning,
vari kommun eller landsting deltager, tillämpas, såvitt angår landstinget
som beslutande myndighet, å den myndighet, som äger att besluta för
kommunen eller sammanslutningen, och eljest i avseende å kommunen eller
sammanslutningen. Högsta tillsynen över ifrågavarande sjukvårdsanstalter
utövas enligt 5 § sjukhuslagen av medicinalstyrelsen, som särskilt har att
ägna uppmärksamhet åt sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.
Enligt 8 § skall sjukhuset förvaltas av en direktion, vilken utses av
den, som driver sjukhuset. Mellan direktionens sammanträden skall viss läkare
vara sjukhusets inför direktionen ansvarige styresman. Lasaretts- och
sanatorieläkare utnämnas enligt 11 § av Konungen.

I sjukhusstadgan den 22 juni 1928 (nr 303) ha meddelats vissa närmare
bestämmelser för de olika slagen av ifrågavarande sjukhus. Beträffande
lasarett föreskrives sålunda i 6 §, att direktionen skall handhava lasarettets
förvaltning samt för sådant ändamål meddela de särskilda föreskrifter, som
må finnas nödiga för tryggande av god ordning vid lasarettet samt för dettas
ändamålsenliga skötsel. Enligt 3 § (senaste lydelse se Sv. förf.-sami. 1937: 981)
skall jämte direktion och läkare vid varje lasarett finnas syssloman, prästman
samt sjukvårds- och ekonomipersonal, varjämte husmoder och särskild kontorspersonal
kunna anställas. Syssloman tillsättes och entledigas enligt 30 § av
direktionen och är enligt 37 § pliktig att ställa sig till efterrättelse vad direktionen
jämlikt stadgan anbefaller honom i tjänsten. Enligt 39 § (senaste
lydelse se Sv. förf.-saml. 1938: 692) antages och entledigas ordinarie sjukvårdspersonal
av direktionen, sedan vederbörande lasarettsläkare erhållit
tillfälle att yttra sig. Extra sjukvårdspersonal antages och entledigas av
styresmannen efter samråd med vederbörande lasarettsläkare. Enligt 41 §
antages och entledigas kontors- och ekonomipersonal av direktionen med rätt
för direktionen att åt annan överlämna befogenhet att antaga och att på egen
begäran entlediga till nämnda personal hörande befattningshavare. Husmoder
antages och entledigas enligt 42 a § (se Sv. förf.-saml. 1937: 981) av direktionen.
I 40—42 §§ samt 42 a § föreskrives skyldighet för all personal att ställa sig
till efterrättelse de instruktioner, direktionen jämlikt stadgan finner skäl

5

Kungl. Majus proposition nr 89.

utfärda, ävensom att visa styresmannen och sysslomannen — sjukvårdspersonalen
och husmodern jämväl vederbörande läkare — hörsamhet i allt vad till
tjänsten hör. I fråga örn sjukstugor, sanatorier och tuberkulossjukstugor gälla
i stort sett likartade bestämmelser.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är decentralisationsprincipen
starkt utmärkande för ifrågavarande sjukhusförvaltning.

Förslag till gällande lag örn landsting utarbetades av de s. k. kommunalförfattningssakkunniga,
som avgåvo betänkande i detta ämne den 31 januari
1923 (statens off. utredn. 1923: 18). I detta betänkande framhöllo de sakkunniga,
att decentralisationsprincipen hade djupa rötter i vår samhällsåskådning,
samt anförde bland annat följande:

Yad särskilt angår förhållandet mellan länsrepresentationen och dess särskilda
förvaltningsorgan torde man kunna säga, att den vidsträckta frihet,
som lämnats dessa, varit till stort gagn särskilt för utvecklingen av vårt
sjukvårdsväsen. Den drivande kraften har åstadkommits av det personliga
intresset hos medlemmar i dessa lokala styrelser. Man har tagit vara på
en viktig psykologisk faktor, då man låtit dessa personers handlingskraft i
jämförelsevis stor grad lämnas ohämmad av yttre tryck.

I det huvudsakliga bör denna princip i avseende å landstingens förvaltning
hägnas och decentralisationssystemet sålunda vidmakthållas. Men härmed
låter sig väl förenas, att en central kontrollapparat anordnas, varmedelst
landstingen genom sina förtroendemän kunna öva uppsikt över den ekonomiska
förvaltningen vid anstalterna. Kravet därom från landstingets — den
anslagsbeviljande länsrepresentationens — sida torde vara väl befogat. Kontrollen
hör till god ordning, och dess behövlighet har framträtt i skarpare
dager i den mån förvaltningen tillvuxit. Denna kontroll, som i lagtexten
(39 §) angivits såsom »överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr
utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning», har sålunda
obligatoriskt ålagts förvaltningsutskottet. I vad mån önskemålen å
ena sidan örn kontrollens effektivitet och å den andra örn tillbörlig handlingsfrihet
för de lokala förvaltningarna komma att tillgodoses är en fråga,
för vars lösande landstingslagen icke kan giva närmare direktiv. Detta ankommer
dels å de reglementen, som de särskilda landstingen komma att
utfärda, dels ock å gestaltningen av blivande lagstiftning rörande sjukvårdsanstalterna.
•— I sistnämnda avseende kunna de sakkunniga ej underlåta att
betona angelägenheten av att denna lagstiftning så formas, att densamma
kan väl anpassas i den av landstingslagen givna ramen. Tyngdpunkten av
sjukvårdsanstalternas ekonomiska förvaltning bör alltfort ligga hos de lokala
styrelserna, vilka jämväl, utan inblandning från nåeon central länsmyndighet,
böra omhänderliava de rena sjukvårdsangelägenheterna.

Möjligheten för inblandning (från förvaltningsutskottets sida) får icke
sträckas så långt, att den speciella sakkunskap, som enligt lag eller landstingets
beslut beretts utrymme vid en inrättnings skötsel eller ett uppdrags
utförande, skjutes åt sidan, eller att de personer, åt vilka överlämnats inrättningens
eller uppdragets omedelbara handhavande, förlora känslan av ansvar
för sitt arbete. Och för undvikande av konflikter är det därjämte oundgängligt,
att tydliga gränser uppdragas för den rätt till ingripande på eget
initiativ, som tillerkännes utskottet.

I enlighet härmed har i lagtexten markerats, att denna rätt skall inskränkas
till den ekonomiska förvaltningen.

I detta sammanhang torde följande avgöranden av regeringsrätten vara av
intresse. I ett i regeringsrättens årsbok för år 1931 under nr 26 närmare

6

Kungl. Majus proposition nr 89.

refererat rättsfall hade regeringsrätten att pröva befogenheten att ett av
Västernorrlands läns landsting fattat beslut oin bemyndigande för dess förvaltningsutskott
att utöva landstingets befogenhet vid förhandlingar med
personalen vid landstingets sjukvårdsinrättningar angående anställningsvillkor.
Regeringsrätten upphävde det överklagade beslutet, enär landstinget
saknat befogenhet att lämna ifrågavarande bemyndigande. I ett annat i
regeringsrättens årsbok för år 1932 under nr 14 behandlat fall hade regeringsrätten
i anledning av anförda besvär att pröva lagligheten av ett av Stockholms
läns landsting fattat beslut örn godkännande av upprättat förslag till
kollektivavtal med ekonomipersonal och viss lägre sjukvårdspersonal vid
landstingets inrättningar. Förslaget innehöll, bland annat, vissa bestämmelser
örn antagande och entledigande av befattningshavare, örn befattningshavares
skyldigheter, örn arbetstid, semester och tjänstledighet samt örn avlöning. I
besvären anfördes mot det överklagade beslutet, att i det av landstinget antagna
förslaget till kollektivavtal intagits föreskrifter, som inkräktade på
sjukhusmyndigheterna i sjukhuslagen och sjukhusstadgan tillerkända befogenheter,
samt att det i varje fall icke vore möjligt att genom civilrättsliga
avtal reglera sjukhuspersonalens förhållanden i annat hänseende än beträffande
personalens ekonomiska förmåner. Regeringsrätten upphävde det
överklagade beslutet, enär i det upprättade förslaget till kollektivavtal intagits
bestämmelser rörande förhållanden, beträffande vilka beslutanderätten
icke tillkomme landstinget eller förvaltningsutskottet, samt landstinget
således genom avtalets godkännande överskridit sin befogenhet.

Då frågan örn rätt för landsting och andra kommunala förvaltningsenheter
att ingå kollektivavtal med sin sjukhuspersonal har nära samband med frågan
örn förhandlingsrätt för denna personal, må även erinras, att från tillämpningen
av lagen den 11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt
äro undantagna sådana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Sedan den 4 juni 1937
utfärdats en kungörelse (nr 292) angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän,
har chefen för socialdepartementet den 3 januari 1938 efter bemyndigande
av Kungl. Maj:t tillkallat tre personer för att biträda med utredning rörande
frågan örn tillskapandet av en förhandlingsordning för sådana arbetstagare
i kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Såsom
resultat av denna utredning föreligger numera ett den 20 december 1938 avgivet
betänkande med förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän (statens off. utredn. 1938:56). Detta lagförslag äger tillämpning
å kommunala tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar eller innehava
befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning.
Såsom följd av denna förslagets omfattning föreslås i betänkandet tillika
sådan ändring i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt, att från dess tillämpning
jämväl skola undantagas sådana kommunala tjänstemän, som innehava
befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning. Ett
genomförande av dessa förslag skulle alltså innebära, att samtliga arbetstagare
i kommunernas tjänst tillförsäkrades förhandlingsrätt, antingen enligt lagen

7

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

om förenings- och förhandlingsrätt eller enligt lagen om förhandlingsrätt för
kommunala tjänstemän. Betänkandet har för yttrande remitterats till åtskilliga
myndigheter och sammanslutningar, och torde jag inom kort få tillfälle att,
sedan remissvaren inkommit, anmäla betänkandet för Kungl. Maj:t.

Förekomsten av enhetlig reglering av sjukhuspersonalens
anställningsförhållanden.

Städernas sjukhus.

Sedan Kungl. Maj:t den 31 oktober 1930 fastställt viss ändring i instruktionen
för Stockholms stads löneavtalsnämnd så att nämnden bland annat erhållit
som åliggande att, där vederbörande förvaltningsmyndighet så beslutade,
å stadens vägnar handlägga och avgöra ärenden rörande arbets- och
lönevillkor för sjuksköterskebiträden, arbets-, köks-, tvätt- och städerskepersonal
vid stadens sjukhus och fattigvårdsinrättningar samt övriga liknande anstalter,
dock ej i fråga örn personal, upptagen på stadens lönestat, eller i
fråga örn ämne, varom stadsfullmäktige förbehållit sig att besluta, upptog
löneavtalsnämnden förhandlingar med Stockholms kommunalarbetares samorganisation
angående bestämmelser, avsedda att tillämpas för arbets-, köks-,
tvätt- och städerskepersonal vid stadens sjukhus. Add förhandlingarna överlämnades
från staden till samorganisationens representanter ett förslag till
allmänna bestämmelser och specialbestämmelser angående arbets- och löneförhållanden
för personalen ifråga, varvid samtidigt meddelades, att man komme
att anmoda stadsjuristen att undersöka, huruvida förslaget i något avseende
vore stridande mot gällande lagar och förordningar. Stadsjuristen, dåvarande
docenten, numera professorn Halvar G. Sundberg, avlät en promemoria angående
förslaget, vari han bland annat anförde, att följande däri ingående
bestämmelser icke lagligen kunde intagas i ett kollektivavtal, nämligen

i förslaget till allmänna bestämmelser: arbetares antagande; arbetsledning
och, i vad det anginge fall där arbetare ansåge sig orättvist behandlad,
rättigheten att hos högste arbetschefen påkalla undersökning för vinnande
av rättelse, i den mån denna rättighet avsåge andra förhållanden än de
ekonomiska; arbetares allmänna åligganden; uppsägningstid; arbetares avskedande;
arbetstid och vissa ledigheter; övertidsarbete i den mån bestämmelserna
ej avsåge ersättning för sådant arbete; tvister i vad bestämmelserna
härom stadgade förbud mot strejk, lockout, blockad eller bojkott under avtalets
giltighetstid;

i förslaget till specialbestämmelser: arbetstid och innebörden av samma uttryck;
tjänstgöringens förläggning samt raster; ledighet.

Av de bestämmelser, som sålunda enligt stadsjuristens mening icke lagligen
kunde intagas i ett avtal, ansåg stadsjuristen så gott som samtliga kunna intagas
i ett av sjukhusmyndigheten ensidigt utfärdat reglemente eller dylikt.
Slutligen vore det enligt stadsjuristens förmenande vilseledande att begagna
uttrycket arbetare beträffande ifrågavarande personal, som enligt 25 kap.
strafflagen vore att anse såsom tjänstemän.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Med anledning av stadsjuristens promemoria fastställde hälsovårdsnämnden
den 24 februari 1931 ett reglemente för ifrågavarande personal, vari till huvudsaklig
del ingingo de förut angivna bestämmelserna, vilka icke ansetts kunna
intagas i ett kollektivavtal. Överenskommelse träffades därefter den 2 mars
1931 mellan löneavtalsnämnden och arbetarparten örn förslag till kollektivavtal.
Sedan stadsfullmäktige beviljat erforderligt tilläggsanslag för genomförande
av avtalet, trädde detsamma i kraft med tillämpning från och med
den 1 januari 1931.

Sedermera har stadens sjukhusdirektion den 22 november 1935 och den
8 maj 1936 fastställt nytt reglemente för de vid direktionen underlydande
anstalter anställda befattningshavare, vilkas löneförhållanden äro reglerade
genom kollektivavtal, varjämte den 2 juli 1936 mellan löneavtalsnämnden och
arbetarparten träffats ett för tiden den 1 januari 1936 — den 31 december
1938 gällande kollektivavtal angående löneförhållanden för sköterske- och
baderskebiträden samt arbets-, köks-, tvätt- och städerskepersonal vid stadens
sjukhus, fattigvårdsanstalter och polikliniker.

Det sålunda av sjukhusdirektionen ensidigt utfärdade reglementet, vilket
också kan av direktionen ensidigt ändras, innefattar föreskrifter angående
anställande, avskedande, arbetstidens längd och förläggning, skyldighet att
fullgöra övertidsarbete, raster, semesters förläggning, ledigheter samt de
klagoinstanser, som finnas för befattningshavare, vilken förmenar sig hava
grundad anledning till klagomål.

I avtalets allmänna bestämmelser finnas föreskrifter angående föreningsrätt
och påkallande av undersökning för vinnande av rättelse, örn befattningshavare
icke anser sig hava erhållit i avtalet avsedda förmåner; längden av
den arbetstid befattningshavare utan övertidsersättning är skyldig tjänstgöra;
innebörden av och ersättning för övertidsarbete; fordringar för erhållande
av i specialbestämmelserna angiven avlöning; nedsättning eller förhöjning
av densamma i vissa fall; villkoren för erhållande av semester och
längden av densamma; ersättning vid olycksfall i arbete för kommunens räkning;
ersättning vid sjukdom eller olycksfall utom arbetet; förfarandet vid
tvister rörande tolkning eller tillämpning av avtalet samt slutligen vad i de
till avtalet anslutande specialbestämmelserna må bliva föremål för behandling.

I de till avtalet anslutande specialbestämmelserna finnas föreskrifter angående
avlöningens storlek i respektive avlöningsgrupper; befattningshavarnas
placering i avlöningsgrupper; villkoren och tidpunkten för erhållande av ålderstillägg;
den arbetstid befattningshavarna äro skyldiga fullgöra för erhållande
av angiven ersättning; omfattningen av och ersättningen för av staden tillhandahållna
naturaförmåner ävensom befattningshavares skyldighet att utnyttja
desamma; omfattningen av rätten till fria tjänstekläder.

Såsom framgår av stadsjuristens utredning hava bestämmelser örn arbetstidens
längd ej ansetts kunna intagas i kollektivavtalet. Men därigenom att i
avtalet intagits föreskrifter dels örn längden av den arbetstid, som befattningshavarna
äro skyldiga att tjänstgöra för erhållande av i avtalet angiven ersätt -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

ning, dels ock om ersättning för arbete utöver denna tid har reellt sett genom
kollektivavtalet ett avgörande inflytande kunnat vinnas å arbetstidens längd.

Omnämnas må i detta sammanhang, att den 31 januari innevarande år
överenskommelse träffats mellan löneavtalsnämnden och arbetarparten örn
förslag till nytt kollektivavtal. Detta har emellertid ännu icke trätt i kraft,
enär en förutsättning härför är, att stadsfullmäktige bevilja erforderligt
tilläggsanslag för avtalets genomförande, samt beslut härom ännu icke föreligger.
Hedan tidigare har sjukhusdirektionen beslutat utfärda nytt reglemente
att träda i kraft samtidigt med det föreslagna nya kollektivavtalet.

I Göteborg och Norrköping hava arbets- och löneförhållandena för viss
sjukhuspersonal ordnats på ungefär motsvarande sätt som i Stockholm. Sålunda
hava i Göteborg direktionen för Lillhagens sjukhus och stadens sjukhusdirektion
den 27 maj 1935 var för sig fastställt reglementen för de
underlydande befattningshavare, vilkas löneförhållanden äro reglerade genom
kollektivavtal, varjämte direktionerna ävensom fattigvårdsstyrelsen och hälsovårdsnämnden
den 12 juni 1935 gemensamt slutit ett kollektivavtal med
svenska kommunalarbetareförbundets avdelning i staden, Göteborgs kommunalarbetares
samorganisation och svenska kommunalarbetareförbundet
angående arbets- och löneförhållandena för vissa befattningshavare, lydande
under nämnda myndigheter. Reglementena innehålla bestämmelser örn anställning,
avsked, klagan över orättvis behandling, kompetensvillkor, arbetstid,
skyldighet att fullgöra övertidsarbete, semesters förläggning och tjänstledighet,
medan kollektivavtalet upptager dels vissa allmänna bestämmelser,
dels ock vissa specialbestämmelser. I Norrköping har läsarettsdirektionen
fastställt reglemente, att gälla från och med den 1 juli 1937, för de vid stadens
lasarett anställda befattningshavare, vilkas löneförhållanden regleras genom
kollektivavtal, varjämte stadens löne- och pensionsnämnd den 29 juni 1937
med Norrköpings kommunalarbetares samorganisation, svenska kommunalarbetareförbundet
och dess avdelning i staden träffat kollektivavtal angående
löneförhållandena för, bland andra, vissa befattningshavare vid lasarettet.

I övrigt finnas för sjukhus drivna av städer, som ej deltaga i landsting,
kollektivavtal — utom för lasarettet i Hälsingborg, beträffande vilket gälla
samma bestämmelser som för Malmöhus läns landstings sjukvårdsinrättningar,
till vilka bestämmelser jag återkommer i redogörelsen för landstingssjukhusen
— för Malmö stads sjukhus samt Jonas Selggrens sanatorium i Gävle. Dessa
kollektivavtal reglera personalens samtliga arbetsförhållanden. Beträffande
kollektivavtalet för Malmö stads sjukhus, det s. k. sjukhusavtalet, må nämnas,
att detsamma även omfattar fattigvårdens och barnavårdsnämndens inrättningar,
skolhemmet Håkanstorp och arbetshemmet Lindängen. Avtalet utgör
en del av det allmänna kommunalarbetareavtalet i Malmö, vars förhandlingsregler
sålunda äga tillämpning, och avtalets allmänna bestämmelser utgöras
av do allmänna bestämmelserna i kommunalarbetareavtalet.

Även för Arboga sjukhus finnes fullständigt kollektivavtal angående sjukvårdsbiträdens,
elevers, kokerskans, köksbiträdets och gårdskarlens arbetsoch
löneförhållanden.

Kungl. Majlis proposition nr 89.

10

Landstingssjukhusen.

I så gott som samtliga län finnas av vederbörande landsting antagna reglementen,
i vilka anställnings-, tjänste- oell avlöningsförhållandena för landstingets
befattningshavare äro mer eller mindre utförligt reglerade. Därjämte
gälla kollektivavtal för i huvudsak den lägre personalen vid landstingssjukhusen
i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar (södra delen),
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västerbottens och Norrbottens län.

I juli 1938 har svenska landstingsförbundets styrelse framlagt förslag till
enhetliga allmänna bestämmelser i tjänstereglementen och kollektivavtal för
landstingens befattningshavare. Dessa förslag hava tjänat till förebild för
dels de reglementen, som antagits av Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Kopparbergs, Gävleborgs
och Västernorrlands läns landsting, dels ock de kollektivavtal, som gälla
i Stockholms län, Kalmar läns södra del samt Kristianstads, Hallands, Kopparbergs
och Gävleborgs län. Då förslagen dessutom sannolikt komma att läggas
till grund för liknande reglementen och avtal även inom andra landstingsområden
än de nyss nämnda, torde en redogörelse för förslagens innehåll vara
av intresse i detta sammanhang.

Enligt förslaget till tjänstereglemente skall ett dylikt reglemente omfatta
hos vederbörande landsting anställda befattningshavare, vilka innehava
befattning, som är upptagen i vid reglementet fogad tjänsteförteckning eller
framdeles enligt landstingets beslut kommer att däri upptagas. Keglementets
bestämmelser skola ej tillämpas, örn och i den mån de strida mot a) i allmän
lag eller författning meddelade bestämmelser, b) genom kollektivavtal träffade
överenskommelser, i vad angår i sådant avtal avsedda befattningshavare, och
c) av landstinget särskilt meddelade beslut. Antalet befattningar bestämmes
av landstinget efter förslag av vederbörande direktion, styrelse eller nämnd,
i reglementet kallad styrelse. Definitioner lämnas å begreppen ordinarie och
extra befattningshavare. Där ej annorlunda är i allmän författning stadgat
eller av landstinget för särskilt fall beslutat, tillsättes ordinarie befattningshavare
av vederbörande styrelse tillsvidare med viss för de olika befattningshavarna
i reglementet angiven ömsesidig uppsägningstid. Extra befattningshavare
anställes för viss tid eller tillsvidare. I sistnämnda fall och efter två
månaders sammanhängande tjänst gäller en ömsesidig uppsägningstid örn
minst sju dagar. Vid tillsättande av befattning skall hänsyn tagas till väl
vitsordad föregående tjänstgöring, skicklighet och nit samt lämplighet för den
ifrågavarande befattningen. Vid i övrigt lika kvalifikationer skall företräde
lämnas åt sökande, som är eller varit i landstingets tjänst anställd. Vid anställning
äger styrelse påfordra, att sökande genom läkarintyg styrker sig
vara fri från sjukdom eller lyte, som menligt inverkar på förmågan att fullgöra
med befattningen förenade åligganden. Dylikt intyg är alltid erforderligt
för vinnande av ordinarie befattning. Befattningshavare avskedas eller entledigas
av den myndighet, som tillsätter befattningen, såvida icke annorlunda
i lag eller författning föreskrivas. Befattningshavare, som gjort sig

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

skyldig till svårare fel eller försummelse i tjänsten eller begått upprepade
mindre förseelser, må utan iakttagande av stadgad uppsägningstid skiljas från
tjänsten, dock ej innan lian lämnats tillfälle avgiva förklaring. Befattningshavare
är skyldig dels underkasta sig den förändrade tjänstgöring eller den
förflyttning till annan befattning, som kan vara påkallad med hänsyn till
göromålens behöriga gång och möjligheten att åvägabringa en lämplig
reglering av arbetstiden eller föranleda» av beslutad ändring i organisationen,
dels ock ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som må varda meddelade i
för befattningen utfärdad instruktion. I tjänstereglementet meddelas vidare
utförliga bestämmelser rörande avlöningsförmåner m. m., semester och tjänstledighet,
sjukvård och sjukledighet, vikariatsersättning, arbetstid samt tvisters
behandling. Bland bestämmelserna örn arbetstid märkes ett stadgande, enligt
vilket befattningshavare är skyldig att, när arbetsledningen påfordrar, utföra
arbete utöver den ordinarie tjänstgöringstiden. I fråga örn tvisters behandling
föreskrives, att tvister rörande tolkningen av reglementets bestämmelser
skola, där ej annorlunda är stadgat i lag eller särskild överenskommelse eller
av landstinget beslutas, för avgörande hänskjuta» till förvaltningsutskottet
samt att fråga örn ändring i befattningshavares anställnings- eller avlöningsförhållanden
skall av vederbörande styrelse, efter förhandling med befattningshavaren,
med eget yttrande överlämnas till förvaltningsutskottet.

Enligt förslaget till kollektivavtal skall ett dylikt avtal omfatta vid vederbörande
landstings sjukvårdsanstalter och andra inrättningar anställda befattningshavare,
tillhörande någon av de yrkesgrupper, som äro upptagna i en vid
avtalet fogad förteckning. Antalet befattningar bestämmes av landstinget
efter förslag av vederbörande direktion, styrelse eller nämnd, i avtalet kallad
styrelse. Definitioner lämnas å begreppen ordinarie och extra befattningshavare.
Där landstinget ej för särskilt fall annorlunda beslutar, tillsättes
ordinarie befattningshavare tillsvidare med viss för de olika befattningshavarna
i avtalet angiven ömsesidig uppsägningstid. De ytterligare bestämmelserna
rörande tillsättande av tjänst ävensom i avtalet intagna bestämmelser örn
avsked och entledigande samt örn skyldighet att underkasta sig ändrad tjänstgöring
eller förflyttning och att ställa sig till efterrättelse i särskild instruktion
meddelade föreskrifter överensstämma nära med motsvarande stadganden i
förslaget till tjänstereglemente. Avtalet innehåller jämväl bestämmelser
rörande avlöningsförmåner m. m., semester och tjänstledighet, sjukvård och
sjukledighet, vikariatsersättning, arbetstid, tvisters behandling samt avtalets
giltighetstid. Beträffande arbetstiden stadgas sålunda bland annat, att befattningshavare
är skyldig att, när arbetsledningen påfordrar, utföra arbete utöver
den ordinarie tjänstgöringstiden. För biläggande av tvist angående tolkning
och tillämpning av avtalet skall förhandling äga rum mellan parterna. Kan
enighet därvid ej vinnas, hänskjutes ärendet till arbetsdomstolen. Avtalet
skall äga giltighet i två år, men örn uppsägning ej är verkställd inom nio
månader före avtalstidens utgång förlänges avtalet med ett år i sänder. Uppsägning
skall ske skriftligen och skall, för att vara giltig, åtföljas av förslag
till nytt avtal. Förhandlingar skola föras enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

12

Kungl. Majlis proposition nr 89.

Landstingsförbundets styrelse har i en kortfattad motivering till förslagen
bland annat framhållit, att man beträffande kollektivavtal ställdes inför frågan,
huruvida avtalet borde omfatta allenast ekonomiska förhållanden eller även
behandla frågor om anställning och entledigande. Styrelsens förslag i detta
hänseende avsåge ett fullständigt avtal. Ville man i avvaktan på lagändring
allenast intaga de ekonomiska bestämmelserna, borde de övriga uteslutas.
Bestämmelserna örn anställning och entledigande kunde emellertid behållas,
men de erfordrade då vederbörande direktioners godkännande.

Beträffande gällande kollektivavtal, vilka icke avfattats med ledning av
nyss berörda förslag, må följande uppgifter lämnas. I Östergötlands län
har avtalet för arbetsgivarpartens räkning slutits av landstingets förvaltningsutskott
under förutsättning av landstingets och vederbörande direktioners,
styrelsers och nämnders godkännande samt, i vad detsamma avser
Kolmårdssanatoriet, jämväl Norrköpings stads gillande. Avtalet innehåller
bestämmelser, förutom rörande de ekonomiska förmånerna för den av avtalet
omfattade personalen, jämväl beträffande tillsättande av tjänst, uppsägningstid,
avskedande och befattningshavares allmänna åligganden. Det i
Kronobergs län gällande avtalet, ingånget mellan landstingets förvaltningsutskott
och svenska sjukhuspersonalförbundet, reglerar i huvudsak endast avlönings-
och andra förmåner för viss personal. I såväl Malmöhus som Värmlands
län finnas förutom kollektivavtal särskilda förhandlingsordningar, som
närmare reglera formerna för avtals ingående m. m. För Malmöhus läns
landstingsområde gällande förhandlingsordning och kollektivavtal äga jämväl
tillämpning å personalen vid lasarettet i Hälsingborg, vilket är gemensamt
för staden och länet. Förhandlingsordningarna för Malmöhus och Värmlands
län förete väsentliga likheter och äro i åtskilliga delar likalydande.

Förhandlingsordningen i Malmöhus län, som är ingången mellan Malmöhus
läns landstings förvaltningsutskott och Hälsingborgs stads arbets- och löneavtalsnämnd
å ena sidan samt svenska sjukhuspersonalförbundet å andra sidan,
innehåller i huvudsak följande bestämmelser. I frågor rörande anställning
och avlöning ävensom rörande andra angelägenheter, som enligt överenskommelse
mellan vederbörande organisationer äro avsedda att regleras genom
kollektivavtal, sker underhandling mellan Malmöhus läns landsting (förvaltningsutskottet
eller särskilt utsedd delegation) och av Hälsingborgs stadsfullmäktige
valda representanter samt befullmäktigade ombud för svenska
sjukhuspersonalförbundet. Underhandlingarna ledas av en opartisk ordförande,
som, därest enighet örn valet ej kan uppnås, utses av socialstyrelsen.
Leda de förda underhandlingarna till enighet, föres det uppgjorda förslaget
till kollektivavtal fram till landstinget för avgörande. Uppnås åter vid förhandlingarna
ingen enighet, äga båda parterna för landstinget föreslå de
åtgärder, som kunna befinnas lämpliga för den ytterligare prövningen av
tvistefrågorna. Då, efter landstingets fattade beslut, kollektivavtal ingås, må
dylikt avtal icke mot endera partens vilja fastställas för längre giltighetstid
än ett år, och skall uppsägningstiden så bestämmas, att, därest uppsägning av
avtalet sker, god tid finnes att företaga underhandlingar örn förnyande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

13

avtalet före landstingets nästa ordinarie sammanträde. Tvist, som under förhandlingsordningens
giltighetstid kan uppkomma, får, evad det gäller tolkning
eller tillämpning av bestående avtal eller upprättande av nytt avtal, icke
föranleda strejk, lockout, blockad eller bojkott. Tvist, som under ett avtals
giltighetstid gäller tolkningen eller tillämpningen av avtalet, hänskjutes för
samråd mellan parterna. Vinnes därvid enighet, är tvisten härigenom avgjord.
Vinnes åter icke enighet, hänskjutes tvistefrågan till arbetsdomstolen. Uppsäges
icke avtal av någondera parten, anses detsamma utan ändring förnyat
för ett år. Sker uppsägning, skall denna för att vara giltig åtföljas av förslag
till nytt avtal. Landstinget respektive Hälsingborgs stad ansvarar för att
vederbörande sjukhusdirektioner och dem underlydande arbetsbefäl ställa
sig de i avtalet ingående bestämmelserna och de vid tvist örn dessa bestämmelser
fattade besluten till efterrättelse. Likaså äger svenska sjukhuspersonalförbundet
enahanda ansvarighet beträffande dess Malmöhusavdelning och
dennas medlemmar.

Kollektivavtalet i Malmöhus län innehåller bestämmelser örn avtalets omfattning
samt örn avlöning, naturaförmåner, arbetstid och fritid, övertidsersättning,
ersättning vid sjukdom, semester och avtalets giltighetstid. Omnämnas
må i detta sammanhang, att tidigare gällande kollektivavtal mellan
dessa parter jämväl innehållit bestämmelser örn antagning, arbetets ledning,
föreningsrätt, uppsägning av de personliga arbetsavtalen och befordran.

Då förhandlingsordning år 1926 första gången godkändes av landstinget,
vilket samtidigt uppdrog åt förvaltningsutskottet att handhava den uppgift,
som föreslagits för den tilltänkta lönenämnden, uttalades i det utskottsutlåtande,
som låg till grund för landstingets nämnda beslut, bland annat följande
angående sjukhusdirektionernas legala befogenheter:

Utskottet ville i första hand framhålla, att den tilltänkta organisationen
icke finge otjänligt ingripa i direktionernas rätt att handhava och avgöra de
ärenden, som folie inom varje direktions förvaltningsområde. Den tilltänkta
lönenämnden borde hava befattning med frågor angående anställning, avlöning,
avsked m. m. endast vid de tillfällen, då förslag förelåge örn avslutande
av kollektivavtal, och hithörande frågor sålunda foges under principiell debatt.
Däremot bleve det alltjämt helt och hållet direktionernas sak att, på grundvalen
av slutet kollektivavtal och i övrigt gällande bestämmelser i det av landstinget
antagna anställnings- och avlöningsreglementet, avgöra ärenden angående
den vid sjukvårdsinrättningarna anställda personalen. Vidare ville utskottet
framhålla, att då förhandling fördes inför lönenämnden angående kollektivavtal,
vederbörande direktions medbestämmanderätt borde tillgodoses
därigenom att direktionen ständigt representerades av utsedda delegerade
och att, då dylik förhandling gällde mera än en sjukvårdsinrättning, förhandlingen
samtidigt berörde de olika inrättningarna och sålunda delegerade för
dessa närvore.

I Värmlands län består kollektivavtalet dels av vissa allmänna bestämmelser,
gällande samtliga landstingets under avtalet ingående anstalter, dels ock
av specialbestämmelser för var och en av dessa anstalter. Avtalet är resultatet
av förhandlingar mellan landstingets lönenämnd och delegerade från anstalternas
direktioner samt ombud för svenska sjukhuspersonalförbundets av -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

delning nr 8. Avtalet har sedermera för varje särskild anstalts räkning godkänts
av dess direktion. De allmänna bestämmelserna innehålla föreskrifter
örn anställning av personal, arbetsledning, föreningsrätt, avskedande, arbetets
reglering, fridagar och ledighet, övertidsarbete och ersättning därför, semester,
avlöning och förmåner vid sjukdom. Sålunda stadgas, bland annat, att personalen
anställes efter högst två månaders provtjänstgöring av vederbörande
läkare, direktion eller dess ombud med en månads ömsesidig uppsägningstid,
där ej i särskilt fall annorlunda bestämts, att för anställning erfordras friskbetyg,
utfärdat av legitimerad läkare, att vederbörande läkare, direktion eller
dess ombud äger med iakttagande av avtalets bestämmelser leda och fördela
arbetet, att turlistor över den ordinarie arbetstiden skola upprättas samt att
personalen är skyldig att, när så av arbetsledningen påfordras, utföra arbete
även å annan tid än den i turlistorna upptagna. Specialbestämmelserna avse
sammanlagda ordinarie arbetstiden per vecka, från och med den 1 januari
1939 utgörande 48 timmar, ävensom den kontanta lönen och naturaförmåner.

Det i Norrbottens län förefintliga kollektivavtalet slutligen, som omfattar
sådana landstingets befattningshavare, vilka enligt svenska sjukhuspersonalförbundets
stadgar kunna ansluta sig till förbundet, med undantag dock för
examinerade sjuksköterskor, är på arbetsgivarsidan ingånget dels av landstingets
förvaltningsutskott för de delar, som falla under utskottets befogenhet
och beslutanderätt, dels ock av vissa sjukhus- och anstaltsdirektioner, sjukvårds-
och epideminämnderna samt distriktsvårdsstyrelsen för de delar, som
falla under vederbörande direktions, nämnds eller styrelses befogenhet och
beslutanderätt. Å arbetstagarsidan är avtalet slutet av sjukhuspersonalförbundet.
I avtalet regleras ingående frågor örn tillsättning, avgång från tjänst,
avlöningsförmåner, arbetstid, semester, vikariatsersättning, förmåner under
sjukdom, reseersättning, befattningshavares skyldigheter, arbetets ledning,
föreningsrätt, rätt till pension och tolkning av avtalets bestämmelser. En
närmare redogörelse för vissa av dessa bestämmelser torde jag få anledning
att senare lämna. Yid sidan av detta avtal gäller jämväl en förhandlingsordning,
enligt vilken sådana frågor rörande av avtalet omfattade befattningshavares
avlönings- och tjänsteförhållanden, som enligt sjukhusstadgan icke
höra under direktions beslutanderätt, skola förberedas genom förhandling
mellan landstingets förvaltningsutskott och svenska sjukhuspersonalförbundet,
medan frågor rörande nämnda befattningshavares tjänsteförhållanden
skola förberedas genom förhandling mellan vederbörande direktion eller delegerade
för denna samt förbundet.

Tidigare behandling av frågan.

1934 års riksdag.

Yid 1934 års riksdag föreslog Kungl. Majit i proposition nr 66 riksdagen
att antaga ett förslag till lag örn ändring av sjukhuslagen, varigenom i lagen
skulle införas en ny paragraf, betecknad 8 a §, av följande lydelse:

15

Kungl. Majus proposition nr 89.

Landsting äger att genom förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest
finnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och.
av Konungen med stöd av 20 § i lagen eller eljest meddelade föreskrifter
enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för personal vid sjukhus, för
vilkas driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar.

Har sådan reglering skett, vare sig genom avlönings- och tjänstgöringsreglementen
eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skola de
givna bestämmelserna lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och
befattningshavare.

I propositionen, som var föranledd av framställningar från vissa medlemmar
av svenska sjukhuspersonalförbundet och från svenska kommunalarbetareförbundet
örn åtgärder för undanröjande av de i nuvarande lagstiftning förefintliga
hindren för landets sjukhuspersonal att med arbetsgivaren genom kollektivavtal
överenskomma örn grunderna för anställningen, lämnades redogörelse
för den kollektiva avtalsformens användning beträffande ifrågavarande personal
m. m. samt för de yttranden, som efter remiss avgivits över nämnda framställningar.
Körande denna redogörelse ber jag att få hänvisa till propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anförde bland annat
följande:

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att det enligt gällande
lagstiftning föreligger vissa hinder för en enhetlig reglering av sjukhuspersonalens
arbets- och lönevillkor inom ett landstingsområde eller en kommun.
Enligt ett av regeringsrätten givet utslag kan sålunda ett landsting ej delegera
beslutanderätten i fråga örn träffande av kollektivavtal till något sitt organ.
Erfarenheten har ådagalagt behovet av en ändring härutinnan i syfte att möjlighet
beredes landsting att åt underordnat organ —• förvaltningsutskott, nämnd
eller styrelse — uppdraga att träffa avtal med personalen eller att annorledes
fastställa enhetliga löne- och arbetsvillkor för ett flertal av landstinget drivna
sjukhus. För ett landsting med dess i allmänhet endast en gång örn året återkommande
sammanträden måste svårigheter tydligen uppstå att själv t. ex.
träffa det slutgiltliga avtalet med personalen. Genomfördes en delegationsrätt,
synas några begränsningar i densamma ej behöva föreskrivas, utan rätten torde
få utövas i den utsträckning så finnes lämpligt och på de villkor, landstinget,
äger bestämma.

__ Även i ett annat avseende har gällande lagstiftning ansetts lägga hinder i
vägen för kollektivavtal med sjukhuspersonal vid sjukhus, som äro underkastade
sjukhuslagens bestämmelser. Enär sjukhuslagen och sjukhusstadgan
i viss utsträckning direkt reglera frågor örn personalens antagande och entledigande
samt dess arbetsvillkor, har det ansetts, att sjukhusdirektionens eller
vederbörande förvaltningsorgans handlingsfrihet i dessa avseenden icke kunde
bindas genom föreskrifter i kollektivavtal. Enligt denna ståndpunkt, som
vunnit visst stöd i ett utslag av regeringsrätten, skulle därför endast personalens
rent ekonomiska förmåner kunna göras till föremål för bestämmelser i
kollektivavtal.

I fråga örn önskvärdheten av att undanröja de rättsliga hindren för
kollektivavtal med sjukhuspersonalen rörande andra förhållanden än rent ekonomiska
hava olika meningar uttalats i yttrandena. Sålunda hava de landsting
och städer, som redan ingått fullständiga kollektivavtal, ansett avtalens
verkningar förmånliga och önskat bibehålla desamma. Jämväl åtskilliga andra

16

Kungl. Majus proposition nr 89.

landsting och städer hava ställt sig välvilliga till de i ärendet gjorda framställningarna
och tillstyrkt deras förverkligande genom lagstiftning eller förordat
utredning i det syfte, som med framställningarna avsetts. Andra landsting
och städer hava icke intagit bestämd ståndpunkt till framställningarna eller
avstyrkt desamma. Av de centrala myndigheter och enskilda sammanslutningar,
som yttrat sig, hava samtliga, utom medicinalstyrelsen samt styrelsen
för svenska lasarettsläkarföreningen och styrelsen för svenska sanatorieläkarföreningen,
tillstyrkt framställningarna eller förordat utredning i ämnet.

De skäl, som huvudsakligen anförts mot användningen av kollektivavtal
inom sjukhusväsendet, hava varit, att behov av arbetsförhållandenas reglering
genom kollektivavtal ej yppat sig, att dylik reglering ej vore lämplig
med hänsyn till sjukvårdsarbetets art och de olika förhållanden, som rådde
såväl olika anstalter som olika anstaltsavdelningar emellan, att möjligheten av
arbetsinställelse från personalens sida vid avtalstidens slut ur sjukvårdens
synpunkt ej kunde godtagas, att en dylik möjlighet med nuvarande lagstiftning
ej förelåge, då en befattningshavare vid utgången av giltighetstiden för
ett kollektivavtal, som rörde personalens ekonomiska men ej dess anställningsförhållanden,
måste anses bibehållen vid sin tjänstemannaställning och sitt
tjänstemannaansvar tills han av vederbörande anstaltsledning erhållit entledigande
från sin befattning samt att vid ett bifall till framställningarna
ökade utgifter vore att befara för sjukhusens huvudmän.

Innan jag närmare ingår på dessa skäl, vill jag understryka, att det icke är
fråga om att genom lagstiftning ålägga landstingen och kommunerna att
anlita kollektivavtalsformen. Även örn den ifrågasatta lagstiftningen genomföres,
skulle det sålunda alltjämt ligga i landstingens och kommunernas eget
skön att ingå sådana avtal.

Beträffande invändningen att kollektivavtal ej skulle vara förenliga med
sjukvårdsarbetets art och de olikartade förhållanden, som råda inom sjukvården,
må framhållas, att t. ex. Malmö stads sjukhus, Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund samt Hälsingborgs lasarett, som anses tillhöra de
mest välordnade i landet, redan använda kollektivavtalets form för reglering
av sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. Härav och av den omständigheten
att de landsting och städer, som hava fullständiga kollektivavtal, önska
bibehålla denna avtalsform, torde framgå, att kollektivavtalet mycket väl låter
sig förena med sjukvårdsarbetets särart.

Yad härefter angår frågan örn arbetsinställelse torde det icke råda det nödvändiga
sammanhang mellan avtalsformen och risken för arbetsinställelser,
som i vissa yttranden antagits. Det förhållandet att ett kollektivavtal reglerar
personalens arbetsvillkor för den fastställda avtalstiden innebär icke med nödvändighet,
att de anställda bliva lösta från alla förpliktelser vid kollektivavtalets
utgång. Därest befattningshavare innehar tjänstemannaställning, är
har oavsett befintligheten av kollektivavtal underkastad tjänstemannaansvar.
För övrigt må hänvisas till förhandlingsordningen och kollektivavtalet i Malmöhus
län, för vilka jag redogjort i det föregående. Med den särskilda förhandlingsordningen,
för vilken gäller annan giltighets- och uppsägningstid än för
det egentliga kollektivavtalet och under vars giltighetstid råder förbud mot
stridsåtgärder, ävensom med kollektivavtalets olika uppsägnings- och flyttningstider
för olika befattningshavare samt med avtalets förbud mot massuppsägning
hava särskilda garantier mot arbetsinställelser vunnits.

Vidare hava farhågor uttalats för ökade utgifter för landstingen och kommunerna
vid ett bifall till framställningarna, enär sjukhuspersonalen skulle
genom kollektivavtalsformens användande få större möjligheter att tillgodose
sina ekonomiska intressen. I anledning härav må endast påpekas, att kollektivavtal
rörande personalens ekonomiska förhållanden kunna ingås redan med
gällande lagstiftning.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

I det föregående har jag upptagit till behandling de skäl, som anförts mot
en utsträckning av kollektivavtalets användning inom sjukhus- och anstaltsväsendet.
I yttrandena hava emellertid också framhållits åtskilliga skäl, som
tala för en dylik utsträckning. Sålunda hava påpekats de fördelar, som stöde
att vinna genom kollektivavtalet, därigenom att det möjliggjorde likformiga
arbets- och löneförhållanden på ifrågavarande område, där enhetlighet i dessa
hänseenden ansetts vara av största betydelse. Från svenska landstingsförbundets
sida har i detta sammanhang betonats svårigheten, för att icke säga omöjligheten,
att med nuvarande lagbestämmelser åt ett landsting och dess förvaltningsutskott
inrymma något inflytande vid gestaltandet av sjukhuspersonalens
anställningsvillkor utom i vad avsåge rent ekonomiska förhållanden; och har
förbundet ansett, att ett dylikt inflytande vore i högsta grad önskvärt för att
en rationell och likformig behandling inom ett landstingsområde av sjukhuspersonalens
anställningsfrågor skulle kunna genomföras. Ett ytterligare skäl
att tillmötesgå framställningarna utgör den omständigheten, att vissa landsting
och städer sedan åtskillig tid tillämpat kollektivavtalsprincipen för reglering
av icke blott personalens avlöning utan även dess övriga arbetsförhållanden.
För dessa och för den i deras tjänst anställda personalen måste det av
naturliga skäl te sig synnerligen omotiverat att frångå ett system, som sedan
länge med fördel tillämpats.

Då jag förordar en lagstiftning, som bereder möjlighet för enhetlig reglering
av personalens anställningsvillkor genom avtal eller i annan form, är för
mig ytterligare den viktiga synpunkten bestämmande, att sjukhuspersonalen
rimligen bör erhålla tillfälle att deltaga i förhandlingar örn arbetsvillkorens
utformande och därvid bevaka sina legitima intressen. Ehuru denna personal
med hänsyn till arten av dess arbetsuppgifter icke kan få använda de påtryckningsmedel
i form av arbetsinställelse och dylikt, som begagnas inom det
industriella arbetsområdet i syfte att påverka innehållet i ett blivande kollektivavtal,
är det ett allmänt intresse att personalens synpunkter under de förberedande
förhandlingarna komma att framföras och ingående dryftas mellan
representanter för parterna.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att valet av den kollektiva avtalsformen
medför, att tvister angående tolkningen och tillämpningen av de i kollektivavtalet
införda bestämmelserna kunna hänsle jutås till arbetsdomstolen.

Då det gäller att undanröja de rättsliga hinder, som föreligga i lagstiftningen
mot enhetligt reglerande av sjukhuspersonalens löne- och arbetsvillkor,
genom kollektivavtal eller annorledes, synes den enklaste utvägen vara att
genom ett stadgande i sjukhuslagen medgiva landsting de ökade befogenheter,
som påkallas. Landsting bör såsom huvudman för sjukhusen i fråga tillerkännas
rätt att, örn det så önskar, genomföra en enhetlig reglering av arbetsoch
avlöningsvillkor vid samtliga eller ett flertal landstingssjukhus inom länet
ävensom medgivas befogenhet att delegera sin bestämmanderätt till förvaltningsutskottet
eller annat sitt organ. Ett stadgande i detta syfte torde lämpligen
kunna införas såsom ny paragraf 8 a i sjukhuslagen, vilken lag redan för
närvarande tillägger landstinget, dess förvaltningsutskott eller annat organ särskilda
uppgifter beträffande de i lagen behandlade sjukhusen. Någon ändring
i landstingslagen synes icke erforderlig.

Genom införande i en ny paragraf 8 a av ett tillägg av detta innehåll undanröjes
även varje tvivel rörande kommuns rätt att företaga motsvarande reglering
av sjukhuspersonalens arbets- och lönevillkor i kollektivavtalets form genom
något sitt organ. Vad som gäller beträffande landstingssjukhus i förevarande
avseende blir nämligen, enligt 4 § sjukhuslagen, tillämpligt även för
sjukhus, som drivas av kommun eller sammanslutning, vari landsting eller
kommun deltager.

liihang till riksdagens protokoll 1931). 1 sami. Kr 89.

298 39 2

18

Kungl. Majus proposition nr 89.

Därest sjukhuslagen så ändras som jag här ovan föreslagit, bliva de nya bestämmelserna
på grund av hänvisningar i andra författningar till sjukhuslagen
tillämpliga även å vissa andra anstalter för sjukvård, nämligen statsunderstödda
enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter, varom stadgas i kungörelsen den
22 juni 1928 (nr 304), och kommunala sinnessjukhus, varom finnas föreskrifter
i stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården i riket.

Vad beträffar personal vid epidemisjukhus gäller enligt epidemilagen den
19 juni 1919 (nr 443) att en särskild epideminämnd (respektive hälsovårdsnämnd
i stad som utgör eget epidemidistrikt) handhaver förvaltningen av epidemisjukhus.
Instruktion för epideminämnd fastställes av landstinget. Medicinalstyrelsen
har överinseende över den anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.
Något hinder torde ej förefinnas för landsting att genom direktiv
till epideminämnderna eller i annan form genomföra enhetliga bestämmelser
angående personalens avlönings- och arbetsvillkor, eventuellt i kollektivavtalets
form, vid sjukhus inom epidemidistriktet. Medicinalstyrelsens rätt till
överinseende över personalens arbetsförhållanden bör vid en sådan reglering
bevaras. Något tillägg till epidemilagen torde sålunda ej erfordras.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, omnämnde i sitt utlåtande
(nr 13) över densamma, bland annat, att numera professorn Halvar G.
Sundberg i en promemoria angående i vilken omfattning kommun ägde ingå
kollektivavtal med sin personal anfört, bland annat:

Kommunbegreppet har en dubbel innebörd. Kommunen är sålunda ett
privaträttsligt subjekt med egen eller, som den lagtekniska termen är, ekonomisk
förvaltning, men kommunen besörjer tillika genom sina organ vissa
statliga, lokala förvaltningsuppgifter, självförvaltning. Till den ekonomiska
förvaltningen äro sålunda givetvis att hänföra sådana funktioner som kommunens
drätsel- och fastighetsförvaltning, dess gas- och elektricitetsverksförvaltning
samt annan affärsverksamhet. Till självförvaltningen höra å
andra sidan sådana av staten reglerade förvaltningsgrenar som byggnadsoch
stadsplaneväsendet, hälso- och sjukvården, brandväsendet, fattigvården
och barnavården. Dessa självförvaltningsuppgifter bekostas av kommunen,
men de handhavas av särskilda myndigheter, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse
o. s. v. Dessa myndigheter intaga i följd härav en dubbelställning,
i det de, vid sidan av självförvaltningsverksamheten, handhava ekonomisk
förvaltning för kommunens räkning, såsom då fattigvårdsstyrelsen förvaltar
»alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel, fastigheter och
annan egendom». För denna ekonomiska förvaltning är myndigheten ansvarig
inför kommunen, vilket ansvar realiseras med tillhjälp av den kommunala
revisionen. Men i fråga örn handhavandet av den självförvaltnings verksamhet,
som enligt författningarna åligger myndigheten, är den allenast ansvarig
inför de statliga myndigheterna, och detta ansvar är ämbetsansvar
enligt strafflagens 25 kapitel.

I de olika författningar, som reglera de kommunala självförvaltningsuppgifterna,
förutsättas flerstädes förefintligheten av särskild tjänstepersonal.

Där tjänstepersonal av här angiven beskaffenhet finnes anställd, måste
också ett avtalsförhållande föreligga. Det är uppenbart, att arbetsgivaren i
detta förhållande är kommunen själv, icke nämnden, ty det är icke nämnden
utan kommunen, som äger rättskapacitet, örn ock kommunen därvid
företrädes av nämnden. Arbetsavtalet är alltså slutet mellan kommunen
och den anställde såsom arbetsgivare och arbetstagare. Men under sådana
förhållanden föreligger icke någon anledning att betrakta detta avtalsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89. 19

hållande annorlunda än motsvarande förhållande inom den rent ekonomiska
förvaltningen. Det måste alltså anses vara av civilrättslig natur.

Personalen inom självförvaltningen har emellertid på samma gång en
viss offentligrättslig ställning. Detta gäller givetvis icke all personal, sålunda
icke örn den, som har karaktär av arbetare i detta uttrycks egentliga
innebörd, utan allenast om sådana anställda, vilka biträda vid självförvaltningsverksamhetens
besörjande och förty hava ställningen av befattningshavare,
vare sig extra eller ordinarie. Detta är i första hand fallet med
alla de befattningshavare, vilka av gällande författningar ålagts vissa uppgifter,
som de å eget ansvar handhava, såsom stadsläkare och sjukhusläkare
m. fl.; deras självständiga ställning framhäves regelmässigt därav,
att de icke tillsättas av självförvaltningsorganet utan av statliga ämbetsmyndigheter,
magistrat, k. billdé eller Kungl. Majit. En viss offentligrättslig
ställning hava vidare samtliga självförvaltningsmyndigheterna underordnade
befattningshavare. De stå sålunda till nämnden i ett subordinationsförhållande,
markerat av nämndens befogenhet att giva dem instruktioner och
befallningar. Sålunda äger exempelvis hälsovårdsnämnden enligt hälsovårdsstadgan
utfärda instruktion för av nämnden antagna tjänstemän och
biträden, sjukhusens sjukvårds-, kontors- och ekonomipersonal är enligt sjukhusstadgan
skyldig ställa sig till efterrättelse, förutom allmänna författningar,
de instruktioner, direktionen därutöver finner skäl att utfärda.

De för självförvaltningsmyndigheternas verksamhet givna offentligrättsliga
föreskrifterna äro, där ej annat sägs, tvingande och icke såsom civilrättsliga
regler dispositiva. Inom självförvaltningen är det nämligen icke
enskilda intressen, som äro i fråga, utan allmänna. De offentligrättsliga
intressena skola av vederbörande förvaltningsmyndighet tillgodoses på det
sätt, som stadgas i de särskilda författningarna. Över dessa intressen äger
kommunen icke förfoga i vidare mån än detta är särskilt medgivet. Innehåller
sålunda en offentlig författning bestämmelser om antagande och entledigande
av personal, kan kommunen följaktligen icke besluta att härutinnan
tillämpa annan ordning. Finnes vidare i författningen föreskrivet, att vederbörande
nämnd skall utfärda instruktion för sin personal, äger förty kommunalrepresentationen
icke fatta några beslut, som innebära inskränkning i
denna nämndens befogenhet. Tillerkände man nämligen kommunen möjlighet
att begränsa nämndens kompetens, innebure det i själva verket, att kommunen
tillerkändes befogenhet att vidtaga ändring in casi! i fråga örn en av
statsmakten utfärdad författning. Skulle kommunalrepresentationen fatta ett
beslut av här antydd karaktär, måste detsamma följaktligen efter anförda
besvär bliva upphävt.

Likaväl som kommunen sålunda saknar förmåga att begränsa nämndens
kompetens på nu angivet sätt, likaväl saknar den möjlighet att i det civila
avtalets form förfoga över den ett kommunalt organ tillkommande offentliga
makten. En offentlig författning kan icke ändras genom ett civilt avtal och
en offentlig maktutövning kan icke bindas genom en sådan överenskommelse.
Skulle _ i ett _ kollektivavtal intagas bestämmelser begränsande kommunens
offentligrättsliga makt, innebure det i själva verket samma sak som örn en
ämbetsman träffade ett civilt avtal därom, att han icke skulle använda eller
på visst sätt nyttja den ämbetsmakt, som enligt lag eller författning tillkomme
honom.

Detta absoluta hinder att avtalsvägen förfoga över offentlig makt gäller
alldeles oberoende av örn avtalet ingås av samma kommunala organ,0 som
besörjer uppgiften, eller av annat. Kommunalrepresentationen kan förty icke
ingå avtal, som binder nämndens maktutövning, lika litet som nämnden kan
genom avtal hindra representationen att utöva dess befogenheter. Men vad

20

Kungl. Majlis proposition nr 89.

mera är: representationen kan ej heller ingå avtal, som binder dess framtida
handlingsfrihet, lika litet som nämnden kan genom sådant avtal avsäga
sig sin självförvaltningsmyndighet. Skulle nämnden trots detta ingå dylikt
avtal, vore det att anse såsom tjänstefel, vilket kunde föranleda ansvar enligt
strafflagens 25 kap. 16 eller 17 §. Att ett sådant författningsstridigt avtal
är att betrakta såsom icke existerande, en nullitet, är självfallet.

Det återstår så till sist att sammanfatta vad här anförts till ett svar på
frågan, i vilken omfattning rättsförhållandet mellan kommunen och personalen
kan inom området för självförvaltningsorganens verksamhet bliva föremål
för reglering genom kollektivavtal. Klart är då i första hand, att dylika
avtal kunna ingås beträffande all personal, som saknar befattningshavarställning,
d. v. s. i fråga örn aila arbetare i detta uttrycks inskränktare mening.
Beträffande åter den övriga personalen måste gälla, att genom kollektivavtal
skall kunna regleras sådana frågor, som uteslutande tillhöra den ekonomiska
förvaltningens område; dessa frågor avse det privaträttsliga förhållandet
mellan kommunen såsom civilt rättsobjekt och befattningshavarna, vadan
något hinder mot civilrättslig reglering icke bör kunna föreligga. Här stå
icke några offentliga förvaltningsintressen på spel, och den offentliga förvaltningens
säkerhet kan därigenom icke äventyras. Hur kommunen vill
sköta sin ekonomi är dess egen sak att bedöma.

Å andra sidan måste ett ovillkorligt hinder föreligga mot reglering genom
kollektivavtal av samtliga offentligrättsliga moment i personalens ställning,
och detta oavsett örn dessa offentligrättsliga moment äro aktuella eller latenta.
Så snart alltså en gällande författning lägger i ett kommunalt organs
hand att bestämma över ett visst förhållande, är varje reglering avtalsvägen
av samma förhållande utesluten. Detta gäller även örn organet ännu icke
använt sig av sin offentliga bestämmanderätt, ty avtalet skulle under sin
giltighetstid hindra organet att utöva sin befogenhet. Slutligen bör enligt
sakens natur gälla, att genom bestämmelser i ett kollektivavtal inskränkning
i självförvaltningsmyndigheternas handlingsfrihet aldrig får ske, därest genom
bestämmelserna det behöriga besörjandet av en självförvaltningsuppgift skulle
äventyras. Man kan alltså exempelvis väl träffa kollektivavtal örn övertidsersättning,
men icke genom sådant avtal förbjuda nyanställd personals användning
i den utsträckning, det offentliga intresset kan kräva.

Utskottet yttrade för sin del i huvudsak följande:

Såsom de kommunalförfattningssakkunniga i sitt betänkande framhållit
har den vidsträckta frihet, som lämnats landstingens sjukhusförvaltande
organ, varit till stort gagn för utvecklingen av vårt sjukvårdsväsen.
Spörsmålen rörande personalens antagande och avskedande, arbetets ledning
och fördelning m. m., i vilka frågor beslutanderätt för närvarande ej tillkommer
landsting, beröra förhållanden av fundamental betydelse för sjukvårdsarbetets
rationella bedrivande. Med hänsyn till sjukhuspersonalens i
stort sett särartade arbetsuppgifter och arbetsförhållanden synes ett flertal
skäl tala för att de sjukhusorgan, vilka ha en mera omedelbar kontakt med
berörda personal än landsting eller dess förvaltningsutskott, bibehållas vid
sin nuvarande befogenhet att besluta i frågor rörande personalens arbetsförhållanden.
Utskottet finner ej tillräckliga skäl hava förebragts för den centralisering
av bestämmanderätten rörande sjukhuspersonalens arbetsvillkor,
vartill det förevarande lagförslaget vill skapa möjlighet. Under alla förhållanden
måste en sådan centralisering föregås av en mera ingående utredning än
den hittills verkställda. Enligt utskottets förmenande kan lagförslagets lämplighet
ifrågasättas jämväl i andra hänseenden. Den övervägande delen av den
vid ifrågavarande sjukhus anställda personalen torde vara att anse som tjäns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

21

teman och förty underkastad de i 25 kap. 22 § strafflagen givna bestämmelserna
rörande tjänstemäns ansvar. Enligt nu gällande rätt torde kollektivavtal
kunna träffas endast i fråga örn personalens ekonomiska förhållanden.
Lämpligheten av att genom lagändring skapa möjlighet att ingå kollektivavtal,
som omfatta sjukhuspersonalens arbetsvillkor överhuvud taget, torde
starkt kunna ifrågasättas. En lagstiftning, som möjliggjorde kollektivavtal
av sistnämnda innehåll, skulle innebära, att myndigheten skulle sättas i tillfälle
att binda sin från staten härledda offentligrättsliga makt genom ett civilrättsligt
avtal. Örn här ifrågavarande befattningshavares avlönings- och arbetsvillkor
i deras helhet reglerades genom ett kollektivavtal, skulle faran
för en kollision mellan deras offentligrättsliga och privaträttsliga ställning i
icke oväsentlig mån ökas. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att
sjukhuspersonalen måste anses ha en vida bättre tryggad ställning än arbetare
på den enskilda lönemarknaden, vilkas arbetsförhållanden regleras av kollektivavtal.
Sjukhuspersonalens anställningsförhållanden äro ju i allmänhet bestämda
av korporationer, inom vilka olika samhällsåskådningar äro representerade,
varjämte driftinställelser i stort sett äro uteslutna inom sjukhusväsendet.

Utskottet hemställde, att propositionen icke måtte bifallas.

Reservation avgavs av herr Sigfrid Hansson jämte ytterligare sex av utskottets
ledamöter till förmån för bifall till propositionen.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande och avslog följaktligen propositionen.

193S års riksdag1.

I två likalydande motioner (I: 70 av herr Torsten Ström m. fl. och II: 140 av
herr Nilsson i Göteborg m.fl.) vid 1938 års riksdag hemställdes, att riksdagen
måtte antaga ett tillägg till sjukhuslagen, likalydande med det genom propositionen
nr 66 vid 1934 års riksdag föreslagna.

I utlåtande (nr 25) över motionerna erinrade andra lagutskottet, bland
annat, att under år 1937 till socialdepartementet inkommit framställningar
rörande det i motionerna behandlade spörsmålet. Sålunda hade landsorganisationen
i Sverige och svenska kommunalarbetareförbundet i skrivelse den 14
januari 1937 hemställt örn sådana åtgärder, som lämpligen kunde befinnas
påkallade för undanröjande av i nuvarande lagstiftning förefintliga hinder för
slutande av kollektivavtal för landets anstalts- och sjukhuspersonal, varjämte
vissa ledamöter av styrelsen för svenska sjukhuspersonalförbundet i skrivelse
i februari 1937 hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
sådana ändringar av gällande lagstiftning, att all sjukhuspersonal
erhölle förhandlings- och avtalsrätt. Över dessa framställningar hade yttranden
avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar.

Utskottet anförde därefter följande:

Det i motionerna intagna lagförslaget, vilket helt överensstämmer med det
för 1934 års riksdag genom proposition nr 66 framlagda, innebär, att landsting
uttryckligen tillerkännes rätt att enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren
för personal vid sjukhus, för vilkas driftkostnad landsting i sista
hand svarar, samt att verkställa denna reglering genom förvaltningsutskottet

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

eller i den ordning eljest finnes lämpligt. De givna bestämmelserna skola
lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och befattningshavare.

Såsom framgår av utskottets redogörelse hava i förevarande hänseenden
vissa rättsliga hinder ansetts föreligga, vilka genom den ifrågasatta lagstiftningen
skulle undanröjas.

Genom ett dylikt tillägg till sjukhuslagen skulle, såsom föredragande departementschefen
erinrat i ovannämnda proposition, även hävas varje tvivel
rörande kommuns rätt att företaga motsvarande reglering av sjukhuspersonalens
arbets- och lönevillkor genom något sitt organ. Vad som gäller beträffande
landstingssjukhus i detta avseende blir nämligen, enligt 4 § sjukhuslagen,
tillämpligt även för sjukhus, som drives av kommun eller sammanslutning,
vari kommun deltager.

För en sådan förändring i gällande sjukhuslagstiftning, att möjlighet beredes
landsting och kommun att enhetligt reglera sjukhuspersonalens anställningsförhållanden
genom reglementen eller kollektivavtal, finnas enligt
utskottets mening bärande skäl. Farhågorna för att en sådan central reglering
icke skulle kunna förenas med sjukvårdens speciella krav synas utskottet
överdrivna. Den ifrågasatta reformen står också i överensstämmelse
med de önskemål, som uttalats såväl av de största personalsammanslutningarna
på området som av landstingsförbundets styrelse. Även den ifrågasatta
delegationsrätten synes utskottet motiverad med hänsyn främst till det
praktiska behov, som härutinnan föreligger.

Enligt utskottets uppfattning tala sålunda övervägande skäl för att genom
vissa författningsändringar öppna möjlighet för en smidig anpassning till
utvecklingen och önskemålen på detta område.

Såsom framgår av utskottets ovan lämnade redogörelse hava landsorganisationen
och kommunalarbetareförbundet i skrivelse den 14 januari 1937 till
chefen för socialdepartementet hemställt, att sådana åtgärder måtte vidtagas,
som lämpligen kunde befinnas påkallade för undanröjande av i nuvarande
lagstiftning förefintliga hinder för slutande av kollektivavtal för landets
anstalts- och sjukhuspersonal. Denna framställning samt däröver avgivna
yttranden äro ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Det i förevarande båda motioner framlagda förslaget sammanhänger givetvis
intimt med det i nyssnämnda framställning av den 14 januari 1937
behandlade spörsmålet. Då Kungl. Majit synes ägna hithörande frågor stor
uppmärksamhet, har utskottet tagit för givet, att Kungl. Majit har för avsikt
att utan dröjsmål för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningsmaterialet
föranleder. Utskottet förutsätter, att vid beredningen av ärendet
uppmärksamhet ägnas jämväl frågan, i vilken utsträckning ifrågavarande
personal kan anses underkastad ämbetsmannaansvar samt därmed sammanhängande
spörsmål.

Under sådana förhållanden har utskottet icke funnit tillräckliga skäl föreligga
för riksdagen att för närvarande vare sig besluta någon författningsändring
eller hos Kungl. Majit göra någon framställning i anledning av
motionerna.

Utskottet hemställde, att motionerna, i den mån de icke blivit beaktade
genom vad utskottet sålunda anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer avgåvos dels av herr P. Sandström jämte ytterligare tre av
utskottets ledamöter, dels ock av herr Olovson, vilken under hänvisning till vad
utskottet anfört som skäl för ändrad lagstiftning på i motionerna berörda område
hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag till sådan ändring av
sjukhuslagen, att möjlighet bereddes landsting och kommun att enhetligt
ordna sjukhuspersonalens anställningsförhållanden genom reglementen eller
kollektivavtal.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, medan däremot andra kammaren
biföll den av herr Olovson avgivna reservationen.

Frågans återupptagande inom socialdepartementet.

Framställningar i ämnet.

Såsom omnämnts i andra lagutskottets sist återgivna utlåtande har frågan
örn möjlighet att genom kollektivavtal eller eljest enhetligt reglera sjukhuspersonalens
anställningsförhållanden år 1937 förelagts Kungl. Majit i framställningar
dels från landsorganisationen i Sverige och svenska kommunalarbetareförbundet,
dels ock från vissa medlemmar av svenska sjukhuspersonalförbundet.

Yttranden över framställningarna.

Över dessa framställningar hava efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, svenska stadsförbundets styrelse, svenska landstingsförbundets
styrelse, stadsfullmäktige i Stockholm, Malmö, Norrköping,
Hälsingborg och Gävle samt landstingens förvaltningsutskott i samtliga län
nied undantag av förvaltningsutskotten i Kronobergs, Kristianstads, Hallands
och Västernorrlands län, vilka förvaltningsutskott, ehuru de beretts tillfälle
därtill, underlåtit att yttra sig i ärendet. Stadsfullmäktige i Göteborg hava,
utan att för egen del göra något uttalande i saken, för kännedom överlämnat
av stadens sjukhusdirektion, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd
och avlöningsnämnd i ärendet avgivna utlåtanden.

I flertalet yttranden hava framställningarna tillstyrkts eller
1 ä m näts u tan erinr a n. Ur dessa yttranden må följande här återgivas.

Medicinalstyrelsen har intet haft att erinra mot bifall till framställningarna,
därest ett dylikt bifall icke stöde i strid nied å området ifråga gällande författningar.

Svenska landstingsförbundets styrelse har till en början erinrat, att den
avgivit yttrande redan i det ärende, som föranledde proposition i ämnet till
1934 års riksdag. I detta yttrande hade styrelsen lämnat en översikt över då
gällande kollektivavtal och förhandlingsordningar med sjukhuspersonalen
samt hade därefter övergått att skärskåda möjligheterna att med nuvarande
lagbestämmelser åstadkomma en rationell och likformig behandling av löneoch
anställningsfrågorna för befattningshavare i ett och samma landstingsområde.
Styrelsen hade därvid funnit, att bestämmelserna i sjukhusstadgans
39, 41 och 42 §§ ej medgåve för landsting (sjukhusberedning) någon
beslutanderätt med avseende å sjukhuspersonalens anställning och entledigande,
utan att det tillkomme vederbörande direktion och läkare att härutinnan
avgöra. Härav följde, att landstinget icke kunde ingå sådana kollektiv -

24

Kungl. Majus proposition nr S9.

avtal med sjukhuspersonal, där bestämmelser angående antagande, entledigande
och dylikt inflöte. Ej heller S37ntes landstinget vara berättigat att
i ett avlöningsreglemente reglera dessa förhållanden. Emellertid vore det
av största betydelse, att landstinget och förvaltningsutskottet erhölle inflytande
vid gestaltandet av personalens samtliga anställningsvillkor, så att
en rationell och likformig behandling inom ett landstingsområde av sjukhuspersonalens
anställningsfrågor skulle kunna genomföras. Beträffande kollektivavtal
hade i det tidigare yttrandet anförts i huvudsak följande:

Yad speciellt angår frågan örn kollektivavtal för sjukhuspersonal, må
till en början framhållas, att frågeställningen icke är, om möjlighet att ingå
dylika avtal skall beredas eller ej, ty möjlighet härtill finnes ju redan fast i
begränsad utsträckning, utan frågan gäller fastmera, örn det kan anses tillfyllest
att äga möjlighet att genom kollektivavtal reglera allenast de ekonomiska
förhållandena, eller örn förutsättningar böra skapas för att, såsom
vanligen är fallet, jämväl övriga anställningsfrågor skola kunna regleras
kollekt!vavtalsvägen. Vid bedömandet av detta spörsmål influeras vederbörande
vanligen av den mening de hysa örn lämpligheten av förhandlingsförfarande
och kollektivavtal för sjukvårdspersonal. Att meningarna härom
äro mycket delade framgår redan av det skiftande sätt, på vilket landstingen
sökt lösa hithörande frågor På en del håll anses sålunda såväl kollektivavtal
som förhandlingsrätt för sjukhuspersonal obehövliga eller rent av direkt skadliga.
På andra håll har man visserligen ställt sig avvisande mot kollektivavtal
men infört eller ställt sig förstående till förhandlingsförfarande eller andra
system, varigenom personalen beredes visst inflytande vid gestaltandet av
sina anställningsvillkor. På en del håll slutligen anses, att kollektivavtal för
sjukhuspersonal äro lämpliga, och man vill därvid helst giva avtalen den
omfattning, dylika avtal hava på andra områden.

Styrelsen anser sig sakna anledning att göra något uttalande, huruvida i
fråga örn sjukhusarbetet den kollektiva avtalsformen är den lämpliga. För
sjukhuspersonalen torde väl dylik avtalsform ej utgöra något självändamål
utan endast vara ett medel för vinnande av ökat inflytande och större säkerhet
i anställningshänseende. Av exempel från Södermanlands och Örebro län, där
det s. k. Södermanlandssystemet tillämpas, samt från vissa andra län, såsom
Kopparbergs och Gävleborgs, där ett utvecklat förhandlingsförfarande är
genomfört, torde med tydlighet framgå, att sjukhuspersonalen utan kollektivavtal
i stort sett kan nå enahanda fördelar, som genom ett fullständigt kollektivavtal
skulle hava tillförsäkrats densamma. Å andra sidan hava ju faktiskt
vissa landsting gått in för en kollektiv avtalsform utan att sedan, såvitt
styrelsen har sig bekant, hysa någon önskan att frångå detta system.

När nu såväl systemet med förhandlingsförfarande och därpå byggande
fylligare lönereglementen som systemet med fullständigt kollektivavtal för
närvarande anses innebära brott mot eller kringgående av gällande lagbestämmelser,
torde en lagändring få anses tillrådlig. Att genom lagändring möjliggöra
förhandlingsorganisation och ett därpå byggande fylligt lönereglemente
men allt fortfarande låta hindren för slutande av fullständigt kollektivavtal
kvarstå, torde väl få anses otillbörligt redan med hänsyn till den kommunala
självstyrelsen och landstingens rätt att ordna hithörande fråga såsom de
finna lämpligt. Den ifrågasatta lagändringen bör sålunda enligt styrelsens
mening avse att möjliggöra så väl den ena som den andra av dessa båda linjer.

Styrelsen förutsätter, att vid den ändring av sjukhusstadgan, som i angivet
syfte bör företagas, överläkarnas och direktionens befogenheter enligt 39, 41
och 42 §§ i stadgan i''den omfattning, det låter sig göra, lämnas oförändrade.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Dessa organ böra alltså fortfarande äga rätt att anställa och entlediga personal
men böra därvid vara underkastade de reglerande bestämmelser, som landstinget
kan finna lämpligt föreskriva.

Under åberopande av vad sålunda anförts får styrelsen, utan att göra något
uttalande angående lämpligheten av kollektivavtal för sjukhuspersonal, hemställa
örn sådan ändring i gällande sjukhuslagstiftning, att landstinget beredes
möjlighet att genom förhandlingsorganisation eller fullständigt kollektivavtal
för sjukhuspersonalen enhetligt ordna densammas anställnings- och
löneförhållanden med bibehållande i den omfattning, det låter sig göra, av
direktioners och överläkares nuvarande befogenheter.

Styrelsen har vidare i sitt nu avgivna yttrande erinrat, att i det tidigare
ärendet en minoritet inom styrelsen ansett den kollektiva avtalsformen oförenlig
med sjukhusarbetets särskilda art och natur samt hemställt örn lagändring
för möjliggörande för landstinget att genom lönereglemente och
förhandlingsordning enhetligt förhandla och besluta i fråga örn sjukhuspersonalens
anställningsvillkor. Såväl majoriteten som minoriteten hade sålunda
i det tidigare ärendet önskat en lagändring i syfte att bereda landstingets
centrala organ möjlighet att bestämma örn den av landstinget avlönade personalens
icke blott lönevillkor utan även anställningsförhållanden i övrigt. —
Det vore alltjämt så, att landsting ägde ingå kollektivavtal med sjukhuspersonalen
endast rörande rent ekonomiska förhållanden, medan däremot avtal,
som inrymde även bestämmelser rörande anställning och entledigande, ansåges
lagstridiga. Emellertid hade den kollektiva avtalsformen från personalens
sida varit eftersträvad, och framställningar örn träffande av dylika avtal hade
år efter år gjorts hos huvudmännen. Dessa hade också i viss utsträckning
tillmötesgått dessa önskemål. Från de landsting, där kollektivavtal funnes,
hade icke försports några olägenheter härav, oavsett örn dessa avtal varit av
vanlig omfattning eller allenast berört rent ekonomiska förhållanden. Av vad
sålunda anförts framginge, att den utveckling, som under de gångna åren ägt
rum, icke givit styrelsen anledning att ändra sin tidigare uppfattning i föreliggande
fråga. Styrelsen ansåge sålunda alltjämt, att landstingens inflytande
vid gestaltandet av sjukhuspersonalens samtliga anställningsvillkor borde lagligen
fastslås, så att icke blott rent ekonomiska spörsmål utan även frågor örn
anställning och entledigande kunde regleras i kollektivavtal eller lönereglementen
av sedvanlig omfattning.

Stadsfullmäktige i Malmö, som utgått från, att i ärendet fråga endast vore
örn den lägre sjukhuspersonalen, har funnit framställningen örn avtalsrätt
förtjänt av bifall.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg hava till en början hänvisat till sitt i 1934
års proposition i ämnet återgivna yttrande. Däri hade stadsfullmäktige framhållit,
att under den tid, som förflutit från det kollektivavtal, reglerande personalens
samtliga arbetsförhållanden och avseende bland annat personalen
vid det för staden och Malmöhus län gemensamma lasarettet i Hälsingborg,
år 1926 slutits mellan landstingets lönenämnd och stadens arbets- och löneavtalsnämnd,
å ena, samt Malmöhus länsavdelning av svenska sjukhuspersonalförbundet,
å andra sidan, staden ej haft andra än goda erfarenheter av av -

‘26

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

talets verkningar. På grund därav hade stadsfullmäktige ansett det vara en
lämplig form att genom kollektivavtal handlägga ärenden rörande personalens
anställnings- och lönevillkor.

Stadsfullmäktige hava i sitt nu avgivna yttrande ansett skäl icke föreligga
att frångå sin sålunda förut uttalade mening. Emellertid borde förbud
stadgas mot arbetsinställelser och bestämmelser träffas därom, att eventuella
tvister skulle lösas genom skiljedom.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott, som tillstyrkt framställningarna,
har tillika yttrat:

För att ernå de fördelar, förvaltningsutskottet anser kollektivavtalen skola
medföra för landstingen, minskning i de nu ständigt förekommande löneärendena
etc., bör rätten att sluta kollektivavtal, när det gäller landstingen,
tillförsäkras landstingen själva eller efter uppdrag av dem deras förvaltningsutskott.
Att tillförsäkra vederbörande anstaltsdirektioner eller -styrelser denna
rätt skulle uppenbarligen leda till försvårande av avtalsslutandet och därjämte
kunna medföra att olika avtal komme till stånd inom samma landstingsområde,
vilket ur många synpunkter vore synnerligen olämpligt och skulle
innebära en försämring av de nu bestående förhållandena.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott har förordat sådan ändring
i sjukhuslagen, varom framställning gjorts i ärendet, och har till stöd härför
åberopat en tolvårig erfarenhet beträffande kollektivavtal med viss del av den
lägre personalen vid landstingets sjukvårdsinrättningar. Vid genomförandet
av denna lagändring borde emellertid möjlighet skapas för att förhandlingarna
och avtalen kunde för landstingets del föras och avslutas centralt, d. v. s.
genom sjukhusberedningen eller annat centralt organ, t. ex. genom av landstinget
vald lönenämnd. Örn förhandlingar skulle föras och avtal slutas med
vederbörande direktion, kunde befaras att vissa icke önskvärda olikheter uppstode
inom samma landstingsområde. Med hänsyn till sjukhusarbetets säregna
natur borde i samband med de ändringar i lagstiftningen, som påkallades,
införas en bestämmelse därom, att tvister rörande tolkning eller tillämpning
av gällande avtal eller förhandlingar angående nytt avtal icke finge föranleda
strejk, blockad, lockout eller bojkott. En sådan bestämmelse hade alltsedan
avtalets tillkomst varit införd i förhandlingsordningen mellan Värmlands läns
landsting och sjukhuspersonalförbundet.

Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott har ansett anledning icke
föreligga att motsätta sig sjukhuspersonalens önskemål örn kollektivavtal.
En given förutsättning härför vore emellertid, att förbud mot arbetsnedläggelse
såsom påtryckningsmedel stadgades. Såsom en följd härav kunde
ifrågasättas, huruvida icke möjlighet till överprövning borde givas, en överprövning
som i så fall borde tillkomma medicinalstyrelsen med klagorätt till
Kungl. Majit. Genom en sådan överprövning skulle visserligen den kommunala
självbestämmanderätten beskäras, men å andra sidan skulle säkerligen
så småningom vinnas en önskvärd enhetlighet över hela riket i avlöningsförhållandena
vid landets sjukvårdsanstalter.

I några yttranden har ytterligare utredning av frågan förordats.

27

Kungl. Majus proposition nr 89.

Sålunda Ilar socialstyrelsen förväntat, att under utredningen av frågan om
lagligt tryggad förhandlingsrätt för kommunernas tjänstemän även de kommunala
myndigheternas befogenhet att träffa kollektivavtal med dem underlydande
personal upptoges till ingående undersökning samt att därvid utarbetades
de förslag till ändrad lagstiftning, som vid frågans bedömande i
sådant större sammanhang kunde befinnas lämpliga och påkallade.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott har anfört:

Förvaltningsutskottet anser, att sjukhuspersonalen i likhet med andra
personal- och arbetargrupper bör beredas tillfälle att deltaga i förhandlingar
om arbetsvillkoren, däri inbegripet arbetstiden, för tillvaratagande av sina
intressen. En förutsättning härför torde emellertid vara att landstingen skulle
åt en sin myndighet, förvaltningsutskottet eller annat lämpligt organ, kunna
med laga verkan uppdraga att förhandla och sluta avtal, varigenom förmånen
~av för samtliga sjukvårdsanstalter enhetliga tjänste- och arbetsförhållanden
skulle kunna ernås. Med hänsyn till sjukhuspersonalens särartade arbetsuppgifter
och arbetsförhållanden skulle givetvis avtals slutande ej få ske utan
att styrelserna vid de olika sjukhusinrättningarna lämnats tillfälle att yttra
sig. Som strejk och dylikt helt naturligt ej får användas som påtryckningsmedel,
bör enligt förvaltningsutskottets förmenade tillskapas en myndighet,
som har att med för parterna bindande verkan avgöra de frågor, varom parterna
ej kunna träffa överenskommelse.

Förvaltningsutskottet får sålunda tillstyrka, att en förutsättningslös utredning
av hithörande förhållanden göres, därvid särskilt beaktas de särartade
förhållandena vid sjukvårdsanstalterna.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott har icke velat motsätta sig
en rätt för landstingen att sluta fullständiga kollektivavtal med personalen.
Utskottet har emellertid framhållit betydelsen av att de områden, å vilka
.avtal med bindande verkan kunde slutas, författningsvis i detalj angåves samt
att frågan härom bleve föremål för en noggrann utredning.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott har anfört:

Sjukhuspersonalens arbets- och löneförhållanden hava på vissa håll reglerats
genom kollektivavtal och på andra håll genom tjänste- och avlöningsreglementen.
Örebro läns landsting, som ansett, att ingående av kollektivavtal
med sjukhuspersonal örn annat än rent ekonomiska förhållanden varit stridande
mot gällande sjukhuslagstiftning, har i likhet med Södermanlands läns
landsting sökt att, utan att kollektivavtal ingåtts, i sakligt hänseende tillmötesgå
personalorganisationens önskemål angående förhandlingsrätt, föreningsrätt,
personalens antagande och entledigande, arbetstidens längd m. m.
Därom gällande bestämmelser hava fastställts efter samråd med vederbörande
direktioner och styresmän samt överläggningar med personalorganisationen.

Förvaltningsutskottet anser sig kunna utgå från att, därest en lagstiftning
skulle komma till stånd angående kollektivavtal för ifrågavarande personal,
denna lagstiftning endast skulle avse att bereda möjlighet att träffa kollektivavtal.
Det skulle givetvis icke komma ifråga att förplikta landstinget att ingå
kollektivavtal och icke heller att föreskriva visst innehåll i avtalen. Förverkligandet
av personalorganisationernas önskemål i ovannämnda avseenden
skulle sålunda bliva beroende av förhandlingar mellan parterna. — Vidare
utgår förvaltningsutskottet därifrån, att till vilka resultat sådana förhandlingar
lin kunde leda, skulle parterna icke kunna ifrågasätta stridsåtgärder. Sjuk -

28

Kungl. Majus proposition nr 89.

vårdsarbetet måste nämligen under alla omständigheter, vid äventyr av straffansvar
enligt 25 kap. strafflagen, behörigen fullgöras.

Dessa förhållanden synas innebära, att personalens önskemål kunna utan
kollektivavtal lika väl tillgodoses genom sådana bestämmelser, som efter förhandlingar
med personalen fastställts av, bland andra, örebro läns landsting.
Vidare kan den enhetlighet i behandlingen av sjukhuspersonalens anställningsförhållanden
inom ett och samma landstingsområde, som är önskvärd och som
skulle ernås genom kollektivavtal, gällande hela landstingsområdet, lika väl
vinnas genom sådana bestämmelser. Det torde nämligen icke möta några
svårigheter vare sig att erhålla medverkan från anstalternas direktioner och
styresmän — vilka enligt sjukhusstadgan äro de som hava det direkta avgörandet
i sin hand angående personalens antagande, entledigande, arbetets
ledning o. s. v. — till utformande av sådana bestämmelser eller att erhålla
deras åtagande att för sin del tillämpa bestämmelserna.

Förvaltningsutskottet förmenar sålunda, att stadganden örn personalens
anställningsförhållanden kunna få samma innehåll i sak, vare sig de klädas i
kollektivavtalets form eller de inrymmas i utfärdade bestämmelser av ovan
antydd art.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts och då förvaltningsutskottet
därjämte anser, att den med tillvaron av ett kollektivavtal förenade fördelen
av oförändrade arbets- och löneförhållanden under viss, bestämd tid, är
beaktansvärd, skulle förvaltningsutskottet icke heller hava något att erinra
mot en lagstiftning, som avsåge att möjliggöra ingående av kollektivavtal med
sjukvårdspersonal, därest icke en sådan lagstiftning torde få anses vara ur
annan synpunkt mindre välbetänkt. Förvaltningsutskottet vill i detta avseende
åberopa den utredning av dåvarande docenten H. G. F. Sundberg, som
refererats i andra lagutskottets vid 1934 års riksdag avgivna utlåtande nr 13,
samt densammes arbete »Kommunalrätt» sid. 97. I varje fall synes ifrågasatta
lagstiftning icke böra genomföras utan att den föregåtts av en grundlig undersökning
angående möjligheten och sättet att lösa sådana kollisioner, som av
Sundberg anses kunna befaras.

En viss tvekan rörande lämpligheten av kollektivavtal
på nu förevarande område kan utläsas ur yttrandet från Göteborgs
och Bohus läns landstings förvaltningsutskott, som framhållit, att örn
kollektivavtalsformen skulle legaliseras i vidare mån än som hittills kunde
anses vara förhållandet, hänsynen till såväl de sjuka och sjukhusarbetets art
som till angelägenheten att bevara landstingens grundlagsenliga beslutandeoch
beskattningsrätt likväl fordrade tillskapandet av garantier mot kollektiva
arbetsnedläggelser eller stridsåtgärder, därest parterna icke på förhandlingsvägen
kunde enas örn avlönings- eller tjänstgöringsförhållandena. Något
skiljedomsinstitut torde i så fall bliva ofrånkomligt, efter vars domslut
parterna förpliktades rätta sig. Örn icke landstingens beslutanderätt helt
skulle elimineras i fråga örn angivna förhållanden, måste fordras, att sådan
prövning omfattade båda parternas förslag och att avgörandet förelåge innan
landstinget beslutade örn utgift-sstaten för nästkommande år. Därest effektiva
garantier kunde erhållas mot arbetsnedläggelser eller andra stridsåtgärder och
landstingens beslutande- och beskattningsrätt bevarades, hade utskottet likväl
intet principiellt emot att landstingen medgåves rätt besluta örn träffande av
kollektivavtal med viss personal vid sina anstalter. Härvid borde dock fast -

Kungl. Majus proposition nr S9. 29

slås att, för vinnande av enhetlighet, avtalen skulle slutas å landstingens sida
av dess centrala organ och icke av de lokala anstaltsdirektionerna.

Avstyrkande yttranden hava avgivits av landstingens förvaltningsutskott
i sex län.

Sålunda har Uppsala läns landstings förvaltningsutskott ansett frågor om
personalens anställande och avskedande samt dess arbetsförhållanden kunna -—
likaväl som genom kollektivavtal — regleras i särskilda reglementen och instruktioner,
avfattade under behörigt hänsynstagande till personalens önskemål.
Ett kollektivavtal kunde visserligen bereda fördelar för sjukhusdriften i
form av stadga och arbetsro under giltighetstiden, men i samband med avtalsuppgörelserna
kunde risker uppkomma för rubbningar i sjukvårdsarbetets
fortgång. Vidare kunde framhållas, att enligt nu gällande lagstiftning vidsträckta
befogenheter förbehållits de lokala anstaltsdirektionerna och läkarna
i fråga örn ordnandet av arbetsförhållandena, samt att ett kollektivavtal, även
örn man däri införde förbehåll örn dessa befogenheters bibehållande, skulle
verka i uniformerande riktning och därigenom försvåra sjukhusens möjligheter
att anpassa arbetet efter sjukvårdens olika behov vid särskilda sjukhus och
vid olika anhopning av sjukdomsfall. — Inom förvaltningsutskottet hava två
ledamöter reserverat sig till förmån för bifall till framställningarna, dock
under förbehåll att rätten till användande av påtryckningsmedel i form av
arbetsinställelser och dylikt reglerades.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott har hävdat, att kollektivavtalet
ej vore lämpligt med hänsyn till vare sig sjukvårdsarbetets art och
dess behov av att bliva lämnat ostört av arbetskonflikter eller sjukvårdsförvaltningens
organisation och sjukhuspersonalens tjänsteställning. -— Tre
ledamöter av utskottet hava i avgiven reservation förordat sådana ändringar i
gällande sjukhuslagstiftning, att landsting bereddes möjlighet att genom
förhandlingsorganisation eller fullständigt kollektivavtal enhetligt reglera
personalens anställnings- och löneförhållanden. Vid en dylik reglering borde
givetvis direktioners och överläkares befogenheter i görligaste mån bibehållas.

Gotlands län landstings förvaltningsutskott har med hänsyn till sjukhuspersonalens
särartade arbetsuppgifter funnit flertalet skäl tala för, att de
sjukhusorgan, vilka hade en mer omedelbar kontakt med denna personal än
landstinget eller dess förvaltningsutskott, bibehölles vid sin befogenhet att
besluta i frågor rörande personalens arbetsförhållanden.

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott har erinrat, att avtals- och
förhandlingsrätt från och med år 1934 vore tillerkänd personalen vid landstingets
sjukvårdsinrättningar. Avtalet benämndes visserligen icke kollektivavtal
men vore i själva verket ett sådant, ehuru det endast med avseende å
ekonomiska villkor ingåtts med landstinget eller dess förvaltningsutskott,
medan ärenden angående övriga tjänstgöringsförhållanden avgjordes genom
förhandlingar med varje särskild direktion. Ändring i denna förhandlingsordning
vore varken erforderlig eller önskvärd. — Skiljaktig mening till förmån
för bifall till de remitterade framställningarna rörande kollektivavtal har uttalats
av tre av utskottets ledamöter.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 89■

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott har avstyrkt framställningarna.
Utskottet har emellertid — örn nu gällande lagstiftning icke kunde
anses medgiva landstingen, dess förvaltningsutskott eller sjukhusberedning
att direkt och utan medverkan av direktionerna förhandla med sjukvårdsinrättningarnas
befattningshavare eller genom antagande av gemensamt lönereglemente
enhetligt reglera deras anställnings- och semesterförhållanden
m. m., något som måste anses önskvärt för att en likformig behandling av
sjukvårdspersonalens anställningsfrågor m. m. inom ett landstingsområde
skulle kunna genomföras — förordat sådan ändring i gällande sjukhuslagstiftning,
att berörda befogenheter tillerkändes landstingen.

Slutligen har Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott uttalat sig emot
de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.

Departementschefen.

Inom det kommunala sjukhusväsendet hava de särskilda sjukhusdirektionerna
att, var och en för sitt sjukhus, handhava sjukhusens förvaltning,
medan vederbörande huvudman — landsting eller kommun — endast har att
ställa de för denna förvaltning erforderliga medlen till direktionernas förfogande
samt att kontrollera den ekonomiska sidan av förvaltningen. Då således
bestämmanderätten rörande, bland annat, personalens anställningsförhållanden
tillkommer de särskilda direktionerna, har huvudmannen icke laglig rätt att,
genom kollektivavtal eller annorledes, reglera dessa förhållanden, åtminstone
icke i vad desamma avse andra än sådana frågor, såsom beträffande lön och
dylikt, vilka hava direkt beröring med huvudmannens skyldighet att anslå
medel till verksamhetens bedrivande. Att det — för möjliggörande av enhetlighet
inom denna viktiga del av sjukhusförvaltningen inom ett landstingsområde
eller en större kommun — är synnerligen önskvärt, att åt ett centralt
organ förlänas principiell rätt att bestämma över personalens anställningsförhållanden,
framgår emellertid av utredningen i detta ärende. Då detta
önskemål synes kunna förverkligas genom en lagändring i huvudsaklig
överensstämmelse med den, vilken föreslogs genom propositionen nr 66 till
1934 års riksdag, vill jag därför förorda, att förslag i ämnet ånyo framlägges
för riksdagen. Jag åberopar därvid, utöver vad jag tidigare anfört, i tillämpliga
delar föredragande departementschefens yttrande till det vid nämnda
proposition fogade statsrådsprotokollet och andra lagutskottets utlåtande nr
25 vid 1937 års riksdag samt vill därjämte framhålla följande.

1934 års lagförslag avsåg endast att möjliggöra, icke att stadga skyldighet,
för landsting att enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för landstingets
sjukhuspersonal. Förslaget lämnade jämväl åt landstinget att självt
bestämma, huruvida en dylik reglering skulle åstadkommas genom avlöningsoch
tjänstgöringsreglementen, genom avtal med personalen eller på annat sätt.
Att en valrätt i nu angivna hänseenden bör beredas landstinget synes uppenbart.
Den möjlighet till enhetlig reglering, som 1934 års lagförslag avsåg att
bereda landsting, gällde enligt lagtexten personalens »avlönings- och arbetsvillkor».
Av motiveringen till förslaget synes framgå, att därmed avsetts

31

Kungl. Majus proposition nr 89.

personalens »anställningsvillkor». Sistnämnda begrepp återfinnes i 4 § lagen
örn förenings- Acil förhandlingsrätt, i 4 § kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän samt, med annan formulering, i 1 § lagen den 22
juni 1928 örn kollektivavtal. En jämförelse mellan dessa författningsrum
giver emellertid vid handen, att begreppet har en snävare innebörd i kungörelsen,
där det står sidoordnat med »arbets- och avlöningsvillkor», än i de båda
lagarna, där det torde innefatta även sistnämnda båda begrepp. Med hänsyn
härtill vill jag förorda, att för ernående av terminologisk överensstämmelse
med lagarna örn kollektivavtal samt örn förenings- och förhandlingsrätt den
jämkningen vidtages i 1934 års lagförslag, att den i förslaget angivna enhetliga
regleringen skall avse personalens »anställningsvillkor».

Berörda reglering skulle enligt förslaget ske med iakttagande av bestämmelserna
i sjukhuslagen och av Konungen med stöd av 20 § i nämnda lag eller
eljest meddelade föreskrifter. Börande innebörden av ett dylikt stadgande,
mot vilket intet lärer vara att erinra, må allenast följande framhållas. Då det
exempelvis i 39 § sjukhusstadgan bland annat föreskrives, att extra sjukvårdspersonal
skall antagas och entledigas av styresmannen efter samråd med
vederbörande lasarettsläkare, kan det icke i kollektivavtal eller reglemente
stadgas, att extra sjukvårdspersonal skall antagas eller entledigas i annan än
nyss angiven ordning. Däremot må i sådant avtal eller reglemente angivas
de allmänna principer, som styresmannen har att följa vid antagande eller
entledigande, ävensom meddelas bestämmelser örn ansökningsförfarandet, uppsägningstid,
entledigande utan iakttagande av stadgad uppsägningstid och
dylikt. Det torde icke behöva befaras, att landstingen skola på olämpligt sätt
göra bruk av sin rätt att med personalen träffa avtal örn eller själva besluta
en dylik komplettering av gällande författningsbestämmelser.

I vissa av de i ärendet avgivna yttrandena hava uttalats önskemål örn, att
i samband med den nu ifrågasatta lagändringen förbud måtte stadgas mot
ekonomiska stridsåtgärder inom sjukhusväsendet samt bestämmelser meddelas
rörande ett skiljedomsförfarande vid arbetstvister på detta område. Under
remissbehandlingen har jämväl på vissa håll ansetts önskvärt, att en utredning
verkställdes rörande i vilka fall de kommunala sjukhusmyndigheterna
kunde träffa kollektivavtal med personalen. Såsom torde framgå av vad jag
tidigare anfört är emellertid syftet med nu förevarande lagstiftningsärende
icke att utvidga det område på arbetsmarknaden, inom vilket en reglering av
anställningsförhållandena genom kollektivavtal kan äga rum, utan endast att
i visst hänseende möjliggöra en ökad centralisering av den kommunala sjukhusförvaltningen.
Vid sådant förhållande synes anledning icke föreligga att i
detta sammanhang till behandling upptaga vare sig de vittomfattande problemen
rörande åtgärder till förhindrande av s. k. samhällsfarliga arbetsinställelser
eller spörsmålet, huruvida beträffande vissa kategorier av nu ifrågavarande
sjukhuspersonal möjligheten att reglera anställningsförhållandena
genom kollektivavtal är helt eller delvis utesluten. Även om svaret å sistnämnda
spörsmål skulle vara beroende av förefintligheten eller icke av ämbetsmannaansvar
för vederbörande befattningshavare, har jag därför icke funnit

32

Kungl. Majus proposition nr 89.

erforderligt att i detta ärende verkställa utredning rörande i vilken utsträckning
sjukhuspersonalen kan anses underkastad dylikt ansvar.

Departementschefen hemställer härefter, att upprättat förslag till lag
angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Anders Lundstedt.

Kungl. Majlis proposition nr 89. 33

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen ...................................................................... 1

Förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus........................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 februari 1939............................... 3

Gällande bestämmelser m. lii....................................................... 3

Förekomsten av enhetlig reglering av sjukhuspersonalens anställningsförhållanden.. 7

Städernas sjukhus ............................................................ 7

Landstingssjukhusen .......................................................... 10

Tidigare behandling av frågan .................................................... 14

1934 års riksdag.............................................................. 14

1938 års riksdag.............................................................. 21

Frågans återupptagande inom socialdepartementet.................................. 23

Framställningar i ämnet...................................................... 23

Yttranden över framställningarna............................................ 23

Departementschefen .......................................................... 30

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 89. sos 89 3