Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

1

Nr 87.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder beträffande
villkorligt dömda personer ävensom frigivna
fångar; given Stockholms slott den 17 februari
1939.

Kungl. Maj.t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om
vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slolt den 17 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter
gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen,
fråga om åtgärder beträffande villkorligt dömda personer ävensom frigivna
fångar.

Föredraganden anför:

»Kungl. Maj:t har förut i dag på min hemställan beslutat förelägga riksdagen
proposition (nr 86) med förslag till lag örn villkorlig dom, lag örn
särskild förundersökning i brottmål samt vissa andra därmed sammanhängBihang
till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 87.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

ande lagförslag. Då jag den 11 november 1938 i statsrådet anmälde denna
lagstiftningsfråga i och för förslagens remitterande till lagrådet, lämnade jag
även en kort redogörelse för vissa åtgärder av organisatorisk natur, varom
förslag framlagts av de sakkunniga vilka haft i uppdrag att utreda frågan om
revision av gällande bestämmelser om villkorlig dom (statens offentl. utredn.
1937: 38). Jag nämnde dessutom att samma sakkunniga senare avgivit betänkande
rörande revision jämväl av lagstiftningen om villkorlig frigivning
m. m. (statens offentl. ntredn. 1938: 25) samt däri, med hänsyn till detta
institut och eftervården åt frigivna fångar över huvud, vidtagit vissa ändringar
i sitt tidigare förslag i organisatoriskt och ekonomiskt hänseende
samt föreslagit vissa ytterligare åtgärder till främjande av skyddsverksamheten.

Även i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 4 januari 1939 (andra
huvudtiteln, s. 72) berörde jag frågan om de åtgärder som torde erfordras
för främjande av verksamheten beträffande villkorligt dömda samt från
fångvårdsanstalt frigivna personer. Bland annat skulle dessa anordningar
innebära tillsättandet av särskilda tjänstemän, statens skyddskonsulenter,
med huvudsaklig uppgift att ha inseendet över förundersöknings- och övervakningsverksamheten
samt att själva utöva sådan verksamhet. Jag anförde
vid nämnda tillfälle, att jag av statsfinansiella skäl hade för avsikt att
låta vidtaga sådana ändringar i sakkunnigförslaget, att den årliga utgiftsökningen
som — frånsett viss kostnadsökning för förundersökningar vilken
emellertid ej behövde föranleda anslagsökning — av de sakkunniga beräknats
till 355,000 kronor, kunde nedbringas till 300,000 kronor. Då de
ifrågasatta bestämmelserna icke i någon del torde komma att träda i kraft
tidigare än den 1 januari 1940, erfordrades för nästa budgetar endast hälften
av detta belopp eller 150,000 kronor. Emedan det för det dåvarande icke
läte sig göra att slutligt bestämma beloppets fördelning på olika anslag,
borde i avvaktan på särskilda propositioner i ämnet beräknas ett gemensamt
belopp till åtgärder beträffande villkorligt dömda samt frigivna fångar. För
detta ändamål erfordrades sammanlagt 253,000 kronor, varav 70,000 kronor
skulle motsvara redan förut utgående anslag till övervakning av villkorligt
dömda, 33,000 kronor likaledes förut utgående anslag till understöd åt verksamhet
till frigivna fångars skydd och 150,000 kronor den på nästa budgetår
belöpande kostnadsökningen. Under punkten 46 i andra huvudtiteln
har Kungl. Maj:t därefter föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskilda
propositioner i ämnet, till åtgärder beträffande villkorligt dömda ävensom
frigivna fångar för budgetåret 1939/40 beräkna ett anslag av 253,000
kronor.

Såsom framgår av propositionen med förslag till reviderad lagstiftning örn
villkorlig dom har de sakkunnigas betänkande i detta ämne remitterats för
yttrande av domstolar och andra myndigheter samt åtskilliga enskilda sammanslutningar.
Jämväl över betänkandet med förslag till lag örn villkorlig
frigivning m. m. ha genom remiss utlåtanden inhämtats, nämligen fran

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

3

Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen
samt statens inspektör för fattigvård och barnavård ävensom från de sammanslutningar
vilka avgivit yttrande över betänkandet rörande villkorlig
dom.

Statskontoret har avgivit infordrat utlåtande över håda de ifrågavarande
betänkandena, såvitt dessa avse konsulentorganisation och kostnadsberäkningar.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har avgivit infordrat utlåtande
över betänkandena, i vad de avse konsulentorganisationen.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga de i det föregående
berörda spörsmål av organisatorisk och ekonomisk innebörd, som inställa
sig i samband med den föreslagna nya lagstiftningen örn villkorlig dom. Vid
behandlingen av dessa frågor, som röra särskild förundersökning och övervakning
över villkorligt dömda, utgår jag från de sakkunnigas förslag i betänkandet
om villkorlig dom med de ändringar, som detta förslag underkastats
i det senare avgivna betänkandet om villkorlig frigivning. Samtidigt
torde få till behandling upptagas även vad de sakkunniga föreslagit i sistnämnda
betänkande med avseende å tillsynen över villkorligt frigivna och
eftervården över huvud åt frigivna fångar. Den organisation, som enligt de
sakkunniga bör upprättas, skall nämligen vara gemensam för samtliga nu
nämnda ändamål, och även i övrigt stå de i betänkandena föreslagna organisatoriska
och ekonomiska åtgärderna i nära samband med varandra.
Ehuru de i det senare betänkandet framlagda lagförslagen beträffande villkorlig
frigivning m. m. icke föreläggas årets riksdag, synes likväl anledning
saknas att uppskjuta frågan om erforderliga åtgärder till förbättring av
tillsynen och hjälpverksamheten beträffande dem som enligt nu gällande
lagstiftning villkorligt eller slutligt frigivas från fångvårdsanstalterna.

Lagstiftning rörande särskild förundersökning, övervakning över villkorligt
dömda samt tillsyn över villkorligt frigivna.

Särskild förundersökning. Bestämmelser örn särskild förundersökning i
brottmål finnas för närvarande i följande lagar, nämligen lagen den 28
juni 1918 angående villkorlig straffdom, lagen den 6 juni 1924 innefattande
bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga samt
lagen den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse. Enligt dessa bestämmelser
skall domstol eller dess ordförande — i vissa fall obligatoriskt men eljest
efter prövning av åtgärdens behövlighet — förordna örn särskild förundersökning
till vinnande av utredning rörande tilltalads personliga förhållanden
och andra omständigheter som kunna vara av betydelse för att bedöma
lämpligheten av villkorlig dom eller andra behandlingsformer. Vid beslut
örn förundersökning förordnas lämplig och villig person att utföra undersökningen.

År 1932 beräknades antalet förundersökningar lill minst 1,200 örn året.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Antalet torde numera vara större. Med stöd av verkställda beräkningar har
antagits, att omkring en tredjedel av förundersökningarna utföres av tjänstemän
eller styrelseledamöter i skyddsföreningar.

I den förut nämnda propositionen till årets riksdag med förslag lill lag
om villkorlig dom m. m. har beträffande förundersökning föreslagits, att
de skilda bestämmelserna därom sammanföras i en lag om särskild förundersökning
i brottmål. Enligt de däri upptagna stadgandena skall förundersökning
bliva obligatorisk i något större omfattning än för närvarande.

övervakning över villkorligt dömda. Enligt gällande lag angående villkorlig
straffdom skall den som dömes villkorligt till fängelse eller straffarbete
ställas under övervakning under prövotiden, därest ej av särskilda
skäl kan antagas att han skall låta sig rätta utan övervakning. Avser den
villkorliga domen förvandlingsstraff för böter, skall förordnas om övervakning
där det av särskilda skäl finnes erforderligt. För var och en som ställes
under övervakning förordnar domstol lämplig och villig person att vara
övervakare.

Under senare år ha de flesta som dömts villkorligt blivit ställda under
övervakning. År 1936 förordnades sålunda örn övervakning beträffande
1,571 personer, motsvarande 79 % av hela antalet under nämnda år villkorligt
dömda. Antalet villkorligt dömda, som på en gång stå under övervakning,
har uppskattats till omkring 4,000. Till jämförelse må nämnas, att
i medeltal omkring 2,000 personer äro intagna i rikets fångvårdsanstalten
Närmare en tredjedel av övervakningarna torde utföras av skyddsföreningsfunktionärer,
diakoner, tjänstemän i samhällets socialvård samt funktionärer
i frälsningsarmén. Ej sällan förordnas — särskilt på landet — präster,
folkskollärare och fjärdingsmän till övervakare. Även kommunala förtroendemän
åtaga sig i stor utsträckning att vara övervakare.

Det genom den förutnämnda propositionen framlagda förslaget till ny lag
om villkorlig dom innebär en viss utvidgning av den villkorliga domens lilllämplighetsområde
samt dessutom att domstolarna erhålla befogenhet att
förbinda den villkorliga domen med föreskrifter av olika slag, vilka den
dömde har att iakttaga under prövotiden. I den mån det med hänsyn till
den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning eller levnadssätt och
tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande skall sålunda kunna
åläggas honom att ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande
hans utbildning, arbetsanställning eller vistelseort, att avhålla sig
från bruk av rusdrycker, att underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt
eller annan anstalt eller att underkasta sig inskränkning i förfogandet
över arbetsförtjänst eller andra tillgångar. Där det finnes lämpligt, må
ock meddelas föreskrift därom att den villkorligt dömde bör söka iakttaga
vad i domen bestämts örn tid och sätt för gäldandet av ersättning för skada
som uppkommit genom brottet. Då föreskrift meddelas i något av nu nämnda
avseenden, skall den dömde alltid ställas under övervakning. Även eljest

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

5

skall, liksom enligt gällande lag, den som erhåller villkorlig dom, som ej
avser förvandlingsstraff för böter, i regel ställas under övervakning.

Tillsyn över villkorligt frigivna. Enligt lagen den 22 juni 1906 angående
villkorlig frigivning skall den som villkorligt frigives under viss prövotid
stå under tillsyn av en av Konungens befallningshavande förordnad tillsyningsman.
Finnes ej annan person vara lämplig och villig att vara tillsyningsman,
är på landet landsfiskal och i stad polismästare och stadsfiskal
pliktig att mottaga sådant uppdrag.

Under senare år lia mellan 100 och 200 personer årligen villkorligt frigivits.
En undersökning Ilar visat, att tillsynsuppdrag i förhållandevis stor
utsträckning givits at fjärdingsmän och andra polismän, skyddsföreningstjänstemän
samt präster.

Enligt de sakkunnigas inledningsvis omnämnda förslag till ny lagstiftning
örn villkorlig frigivning skulle antalet villkorliga frigivningar komma att avsevärt
ökas. Som denna lagstiftningsfråga ännu icke blivit föremål för närmare
övervägande inom departementet, torde emellertid anledning saknas
att här redogöra för förslagets innehåll.

Skyddsverksamhetens nuvarande organisation.

Statlig organisation. En viss ledning av förundersöknings- och övervakningsverksamheten
ävensom av eftervården över huvud beträffande frigivna
fångar utövas av fångvårdsstyrelsen. Enligt sin instruktion har styrelsen
att, så långt dess förvaltningsbefogenheter det medger, leda och främja
arbetet med förundersökning för villkorlig dom samt tillsynen över villkorligt
dömda och villkorligt frigivna ävensom verksamheten för stödjande
av dem som frigivits eller utskrivits från fångvårdsstyrelsen underlydande
anstalter. Handläggningen av dessa ärenden tillkommer den till styrelsens
kanslibyrå hörande sociala avdelningen.

Fångvårdsstyrelsens befattning med förundersöknings- och övervakningsverksamheten
har till följd av bristen på erforderlig arbetskraft väsentligen
blivit av formell natur. Hjälpverksamheten för frigivna fångar utövas till
viss del genom den till styrelsen anknutna centralföreningen till stöd för frigivna.
Denna förening, i vilken fångvårdsstyrelsens chef är ordförande,
har enligt sina stadgar att i samverkan med fångvården och med andra
skyddsföreningar bereda frigivna fångar moraliskt stöd och utväg till försörjning.

Enligt arbetsordning för fångvårdsstaten den 9 april 1923 skola tjänstemännen
vid fängelserna taga viss befattning med eftervård åt frigivna fångar.
För denna eftervård finnes dessutom numera ett särskilt organ i den
anstaltsnämnd som enligt stadgan den 8 april 1938 angående vård och behandling
i statens fångvårdsanstalter skall finnas vid varje centralfängelse
ävensom vid annan anstalt beträffande vilken fångvårdsstyrelsen så förord -

6

Kungl Maj:ts proposition nr 87.

nar. Det åligger nämnden bl. a. att vidtaga åtgärder för att bereda utkomst
åt intagen, som skall lämna anstalten samt att eljest hjälpa och stödja honom.
Nämnden består av styresmannen och vissa tjänstemän vid anstalten.
Där så finnes lämpligt, skall fångvårdsstyrelsen utse tre personer, som
äga god insikt och erfarenhet rörande social hjälpverksamhet eller annat liknande
arbete, att deltaga i nämndens förhandlingar rörande bl. a. ärenden
om eftervård åt frigiven.

Den frivilliga skyddsverksamhetens organisation. I alla län utom Stockholms
och Västerbottens finnas skyddsföreningar, anslutna till svenska
skyddsförbundet. Stockholms län utgör emellertid jämte Stockholms stad
verksamhetsområde för den jämväl till skyddsförbundet anslutna föreningen
skyddsvärnet i Stockholm. Skyddsföreningarna ägna sig, i större eller
mindre utsträckning, åt förundersökningar, övervakningar över villkorligt
dömda, eftervård åt frigivna fångar samt förebyggande och eftervårdande
verksamhet för lösdrivare, alkoholister och andra med dem jämförliga hjälpbehövande.
Svenska skyddsförbundet för sedan tio år tillbaka genom skyddsvärnet
i Stockholm ett centralregister, från vilket de till förbundet anslutna
föreningarna och deras organ erhålla uppgifter örn åtgärder som vidtagits
av föreningarna till hjälp och stöd åt frigivna fångar m. fl.

De sakkunnigas förslag.

Konsulentorganisationen. De sakkunniga ha föreslagit att ett antal tjänstemän,
benämnda statens skyddskonsulenter, och assistenter åt dem anställas
för att tillhandagå inom skyddsverksamheten, varje konsulent för visst distrikt.
Härigenom skulle åstadkommas en fast organisation över hela riket
av personer, kompetenta att leda och kontrollera denna verksamhet i dess
olika former.

De sakkunniga lia i betänkandet om villkorlig dom framhållit, att skydd skonsulenterna
skulle kunna anlitas även för andra uppgifter, såsom för att
taga befattning med den grupp av asociala som plägar kallas de arbetsskygga.
De sakkunniga lia också ansett det tänkbart, att alkoholistvården och
ungdomsvården komma att taga konsulenternas tjänster i anspråk. Enligt
de sakkunniga ligger det vidare nära till hands, att konsulenterna stå till
förfogande med råd och dåd när det gäller brottsförebyggande åtgärder beträffande
sådana personer hos vilka en kriminell utveckling hotar utan att
de ännu blivit lagförda.

I betänkandet örn villkorlig dom föreslogs ett antal av 12 skyddskonsulenler
jämte en befattningshavare för Gotland, där konsulentåliggandena ansågos
kunna skötas såsom bisyssla. Enligt det senare avgivna betänkandet om
villkorlig frigivning skulle antalet konsulenter med heltidstjänst ökas till 17,
vartill skulle komma en motsvarande befattningshavare för Gotland samt 4
assistenter. Konsulenterna och deras assistenter skola enligt förslagen sortera
under fångvårdsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

7

Huru de sakkunniga tänkt sig konsulenternas verksamhet med avseende å
förundersökning och övervakning av villkorligt dömda lia de i betänkandet
om villkorlig dom utvecklat på i huvudsak följande sätt.

Konsulenten bör skaffa sig ingående kännedom örn arbetsförhållanden och
vårdmöjligheter inom sitt distrikt. 1 detta syfte bör han söka skaffa sig
medarbetare ute i orterna, som kunna meddela honom nödiga upplysningar
och i övrigt biträda honom i hans verksamhet. Dessa ombud skola även, då
så befinnes lämpligt, kunna mottaga förordnanden som förundersökare (i
betänkandet betecknade såsom personundersökare) och övervakare samt
kunna tjänstgöra som biträde åt övervakare. Åtskilliga skyddsföreningar lia
skaffat sig dylika ombud i orterna. Det är givet, att dessa ombud även
skola kunna bistå konsulenten.

På grundval av den kännedom om sitt distrikt som konsulenten skaffat
sig skall han tillhandagå domstolarna med de upplysningar som kunna vara
av betydelse för tillämpningen av lagen om villkorlig dom. I första hand
åligger det därvid konsulenten att giva anvisning på personer, lämpliga såsom
förundersökare och övervakare. Detta bör ske icke blott på det sätt,
att konsulenten till domstolarna översänder en förteckning över sådana personer,
utan han bör dessutom vara beredd att, då domstolens ordförande så
önskar, samråda med denne om vem som i ett givet fall bör förordnas till
förundersökare eller övervakare. 1 den mån konsulentens övriga tjänsteåligganden
det medgiva skall han vara skyldig mottaga uppdrag som övervakare
och även som för under sökare.

De möjligheter till samhällelig reaktion mot brottslingar som redan finnas
och som genom en reform av den villkorliga domen väsentligen ökas,
göra det särskilt önskvärt, att domstolarna lia tillgång till en rådgivare med
praktisk erfarenhet rörande behandlingen av villkorligt dömda. 1 detta hänseende
bör konsulenten .särskilt stå till tjänst med att meddela anvisning å
lämplig arbetsanställning för den dömde eller å hem eller anstalt där han
kan erhålla vård. För att vara i stånd härtill bör konsulenten ständigt stå
i förbindelse med de myndigheter, föreningar och enskilda som verka på förevarande
område. Hail bör sålunda söka samarbete med de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna
samt de frivilliga organisationer som syssla med
arbetsförmedling särskilt för sekunda arbetskraft, och vidare med samhällets
organ tor fattigvård och barnavård, frivilliga skyddsföreningar, ortsombud
o. s. v. I den mån förundersökare eller övervakare av konsulenten begär
upplysning om hur en tilltalad lämpligen bör beredas arbetsanställning
eller vård, bör konsulenten lämna sådan upplysning. Även i andra avseenden
bör konsulenten bistå förundersökare och övervakare med råd och upplysningar
i allt som rör deras uppdrag.

Konsulenten bör särskilt vinnlägga sig om att söka samarbete med den frivilliga
hjälpverksamhetens organ, främst med skyddsföreningarna, samt att
stödja och hjälpa deni i deras verksamhet. Genom föredrag och annan upplysningsverksamhet
bör han söka intressera allmänheten för det frivilliga
skyddsarbetet.

Vidare bör det åligga konsulenten att öva uppsikt över hur övervakare
och, efter omständigheterna, även hur förundersökare fullgöra sina uppdrag.
Särskilt skall han härvid tillse, alt de föreskrifter som meddelats de villkorligt
dömda tillämpas på riktigt och ändamålsenligt sätt. Hilivid bör han lia
sin uppmärksamhet fäst vid att åtgärd icke göres mera ingripande eller fortfar
längre tid än som är erforderligt. För att möjliggöra en effektiv uppsikt
skall konsulenten granska av övervakaren gjorda anteckningar i övervakningsboken
ävensom de räkenskaper som övervakaren för sitt uppdrag är

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

skyldig att föra. I mån av behov bör konsulenten företaga resor inom distriktet.
Finner konsulenten vid utövande av sin uppsiktsverksamhet anledning
till anmärkning, skall lian i första hand genom råd och anvisningar söka
lägga förhållandena till rätta. Kan missförhållandet icke på annat sätt hävas,
skall han göra anmälan om saken till vederbörande domstol. Denna
kan då i förekommande fall entlediga övervakaren från hans uppdrag eller
ändra föreskrift som meddelats för den dömde.

Till konsulentens åligganden skall vidare höra att, enligt direktiv av central
myndighet, ombesörja utbetalningen av de medel som av denna ställas till
förfogande för att inackordera villkorligt dömda i enskilda hem eller på
annat sätt omhändertaga dem. Beträffande dessa medel skall han föra räkenskaper
och avgiva redovisning i enlighet med de närmare föreskrifter
som av den centrala myndigheten meddelas.

Konsulentens arbetsuppgifter måste gestalta sig i hög grad olika i skilda
distrikt. I vissa fall torde till följd av distriktets storlek och andra förhållanden
konsulentens arbetstid huvudsakligen tagas i anspråk för tillsyn och
kontroll, rådgivningsverksamhet och liknande uppgifter. I andra distrikt
däremot torde konsulenten själv i större utsträckning kunna ombesörja förundersökningar
och övervakningar.

Konsulentens åligganden beträffande tillsyn över villkorligt frigivna gestalta
sig enligt de sakkunniga i huvudsak på samma sätt som hans åligganden
med avseende å övervakningar över villkorligt dömda. De sakkunniga
ha emellertid tänkt sig, att konsulenten skall vara beredd att giva hjälp och
stöd ej blott åt fångar som genom villkorlig frigivning bliva ställda under
tillsyn utan även åt frigivna fångar över huvud. För sin eftervårdande verksamhet,
som sålunda omfattar ej blott de villkorligt frigivna, bör konsulenten,
enligt vad de sakkunniga uttalat, tid efter annan besöka fängelserna för
att därigenom redan på ett tidigt stadium vinna personlig kännedom örn
fångarna och deras planer efter frigivningen. Konsulenten bör redan före frigivningen
i mån av behov sörja för att fången efter frigivningen kommer i
ordnade levnadsförhållanden. I synnerhet bör han vinnlägga sig örn arbetsanskaffning.
När frigivningen äger rum, bör konsulenten, om det anses behövligt,
sörja för att den frigivne kommer från fängelset direkt till den
miljö där han skall vistas. Efter frigivningen bör konsulenten vara den
frigivne till hjälp och stöd. Han bör för detta ändamål ha erforderliga medel
till sitt förfogande för att lämna den frigivne tillfällig hjälp med kläder,
husrum, mat och respengar, i den mån denne är i oundgängligt behov därav
och medel icke på annat sätt kunna anskaffas.

Enligt de sakkunnigas förslag, sådant det utformats i betänkandet örn
villkorlig frigivning, skulle konsulenterna och assistenterna uppföras å extra
stat, de förra i lönegrad B 22 och de senare i lönegrad B 18. Avlöningskostnaderna
för dessa tjänstemän lia beräknats lill i runt tal 137,000 kronor
örn året frånsett dyrtidstillägg. För den befattningshavare som skall ha
att fullgöra en konsulents göromål på Gotland har beräknats ett årsarvode
av 1,200 kronor. Lokalkostnaderna för samtliga konsulenter och assistenter
lia beräknats till sammanlagt 10,500 kronor, vikariatsersättningar till

5,000 kronor, reseersättningar till 50,000 kronor och övriga expenser till

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

9

14,000 kronor, allt för år räknat. Den föreslagna konsulentorganisationen
har sålunda beräknats medföra en årlig kostnad av omkring 218,000 kronor.

övriga förslag. De sakkunniga lia framlagt vissa ytterligare förslag till
främjande av åtgärder beträffande villkorligt dömda och frigivna fångar.

I betänkandet angående villkorlig dom har sålunda föreslagits, att arvodet
till övervakare över villkorligt dömda måtte höjas från
nuvarande belopp, 8 kronor för första månaden av övervakningstiden och 2
kronor för var och en av de följande, till de belopp som gällde före en den 1
juli 1933 vidtagen sänkning av arvodet, eller till 12 kronor för den första
månaden och 3 kronor för var och en av de följande. Därjämte borde domstolen
erhålla befogenhet att i vissa fall tillerkänna övervakaren särskilt tillläggsarvode.
Liksom nu skulle övervakaren vidare erhålla gottgörelse för
resekostnader enligt rese- och traktamentsklass lil E i resereglementet. Vid
beräkningen av den kostnadsökning, som skulle föranledas av att övervakningsarvodena
bestämdes på angivet sätt, utgingo de sakkunniga från att de
i betänkandet föreslagna 12 konsulenterna skulle såsom tjänsteåliggande
och således utan särskilt arvode kunna i genomsnitt omhänderhava sammanlagt
omkring 500 övervakningsuppdrag. Med hänsyn härtill och till sannolika
antalet övervakningsuppdrag i hela landet efter reformens genomförande
uppskattade de sakkunniga kostnadsökningen för övervakningar till 45,000
kronor om året. Det i gällande riksstat under andra huvudtiteln, avdelning
D. Rättegångsväsendet i allmänhet, uppförda förslagsanslaget till övervakning
av villkorligt dömda å 70,000 kronor, borde därför höjas till 115,000
kronor.

De sakkunniga lia i betänkandet rörande villkorlig frigivning föreslagit, att
arvode till till syningsmän över villkorligt frigivna skall
utgå och beräknas efter samma grunder som arvodet till övervakare över villkorligt
dömda. Även tilläggsarvode, beroende på fångvårdsstyrelsens prövning,
och resekostnadsersättning skulle utgå efter enahanda grunder. De sakkunniga
ha beräknat årliga kostnaden för dessa arvoden och ersättningar till 25,000
kronor, därvid emellertid beräkningen grundats på det större antal villkorliga
frigivningar som antagits skola föranledas av de i betänkandet föreslagna
ändrade reglerna örn villkorlig frigivning.

Enligt det genom proposition till riksdagen framlagda förslaget till lag örn
villkorlig dom kan, såsom förut nämnts, i sådan dom åläggas den dömde
bland annat att ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande
utbildning, arbetsanställning eller vistelseort eller att underkasta sig behandling
å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt. De sakkunniga lia
tänkt sig, att sådant åläggande i viss utsträckning skall kunna innebära att
den villkorligt dömde inackorderas i enskilt hem. 1 den mån
kostnaderna härför icke kunde bestridas av den dömde eller hans anhöriga,
borde det allmänna ställa medel till förfogande. De årliga kostnaderna för
detta ändamål lia uppskattats lill 20,000 kronor. Vidare borde enligt de
sakkunniga statsmedel ställas till förfogande för alt möjliggöra förverkli -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

gande av föreskrift att den dömde skall genomgå viss utbildning.
Även i de fall då den dömde enligt den villkorliga domen skall intagas å
sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt och kostnaderna
härför icke kunna uttagas av hans anhöriga eller hans hemortskommun,
borde enligt de sakkunniga statsmedel anvisas till täckande av kostnaderna
för den dömdes omhändertagande. Årliga kostnaden för tillgodoseende
av dessa behov har av de sakkunniga uppskattats till 10,000 kronor.

I betänkandet om villkorlig frigivning har föreslagits, att medel ställas till
förfogande för att bereda någon gottgörelse åt arbetsgivare som
— på vanliga villkor — taga frigivna fångar i sin tjänst omedelbart efter
frigivningen. I enstaka fall skulle det även liksom i fråga örn villkorligt
dömda kunna förekomma, att medel erfordrades för att helt eller delvis bekosta
den frigivnes inackordering i enskilt hem. Vidare borde
konsulenten ha någon möjlighet att lämna tillfällig hjälp med kläder,
husrum, mat, respengar m. m. Det för närvarande utgående anslaget till
understöd åt verksamhet till frigivna fångars skydd, i gällande riksstat av
tillfällig anledning upptaget med 40,000 kronor men eljest utgående med

33,000 kronor, borde för tillgodoseende av de nu nämnda ändamålen höjas
till 70,000 kronor. Det syntes emellertid lämpligt, att detta anslag bleve sammanslaget
med de nyssnämnda i betänkandet om villkorlig dom föreslagna
anslagsbeloppen å respektive 20,000 och 10,000 kronor till ett gemensamt
anslag å 100,000 kronor att ställas till fångvårdsstyrelsens disposition.

Kostnadsökning enligt sakkunnigförslaget. Såsom framgår av det föregående,
beräknas de sakkunnigas förslag för staten medföra följande kost -

nadsökning för år räknat

konsulentorganisationen ........... kronor 218,000

övervakning över villkorligt dömda...................... » 45,000

tillsyn över villkorligt frigivna.......................... » 25,000

understöd åt verksamhet för villkorligt dömda och frigivna

fångar ............................................ » 67,000

Summa kronor 355,000.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

I vad sakkunnigförslaget avser inrättande av en konsulentorganisation
för uppgifter rörande förundersökning, övervakning över villkorligt
dömda samt tillsyn över villkorligt frigivna och eftervård åt frigivna fångar
över huvud har det i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de
yttranden som avgivits över betänkandena.

I åtskilliga yttranden över betänkandet örn villkorlig dom har anförts, att
en fast, statlig organisation av skyddsarbetet bland den villkorliga domens
klientel vore erforderlig. Svea hovrätt har sålunda sagt sig vilja understryka,
att vinsten av den nya behandlingsformen i väsentlig grad bleve beroende på
vilka praktiska möjligheter som erbjöde sig dels med avseende å anordnan -

Kungl. Majlis proposition nr 87.

11

det av förundersökning, dels ock i fråga om realiserandet av föreskrifterna. I
dessa avseenden skulle konsulentorganisationen bliva av betydande värde.
Socialstyrelsen har som sin uppfattning uttalat, att möjligheterna att framgångsrikt
genomföra de i betänkandet om villkorlig dom föreslagna kriminalpolitiska
åtgärderna sammanhängde med förverkligande av skyddskonsulentorganisationen.
Hovrätten för Övre Norrland har uttalat sig i samma riktning.
Hovrätten ville understryka vikten av att, örn ett nytt liandledningsförfarande
av den föreslagna beskaffenheten komme till stånd, den därtill anslutna
övervakningsorganisationen gjordes så stark och effektiv som möjligt.
Då det nu gällde utförande av kriminalpolitiska uppgifter — i nya former
— som tidigare varit anförtrodda åt fångvårdens anstalter, måste det fordras
att de organ som övertoge dessa krävande uppgifter, vore för sin verksamhet
fullt kompetenta. Stommen i organisationen borde vara statlig, betald aibetskraft.
Förslaget örn statliga skyddskonsulenter syntes hovrätten vara mycket
lyckligt. Rådhusrätten i Västerås har framhållit, att en av svagheterna
vid tillämpning av den nuvarande lagstiftningen vore svårigheterna att finna
intresserade och lämpliga övervakare för de villkorligt dömda. Värdet av
den villkorliga domen vore ofta i hög grad beroende på örn den dömde
under prövotiden bleve på ett effektivt sätt omhändertagen och funne tillräckligt
stöd hos övervakaren. Det vore därför av värde, att de sakkunniga
ägnat frågan om övervakningens organisation så stor uppmärksamhet. Den
föreslagna organisationen kunde väl synas alltför omfattande och dyrbar,
men de kostnader som nedlades på detta område vore ringa i förhållande
till de kostnader och förluster som samhället och den enskilde få vidkännas
till följd av brottsligheten. Det torde vara uteslutet att man i längden skulle
kunna finna en kår av kvalificerade övervakare, om ej samhället ville offra
mera än hittills för att tillgodose behovet därav. Med hänsyn till den synnerliga
vikt, som måste tillmätas övervakningen särskilt för bekämpande av
ungdomsbrottsligheten, ansåge sig rådhusrätten böra tillstyrka den föreslagna
organisationen. Fångvårdsstyrelsen har funnit organisationsförslaget ändamålsenligt.
De kostnader det medförde vore nödvändiga för att höja
effektiviteten av personundersökningar och övervakningar. Svenska fattigvårds-
och barnavärdsförbundet har uttryckt sin stora tillfredsställelse med
organisationsförslaget och tillagt, närmast med tanke på villkorlig dom, att
lagbestämmelser på detta område föga hjälpte örn icke en effektiv organisation
funnes för att omsätta bestämmelserna i praktiskt arbete.

I tillstyrkande riktning uttala sig vidare, med anledning av båda betänkandena
eller ettdera, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, krigshovrätten,
flertalet av de häradshövdingar och rådhusrätter som avgivit yttrande,
medicinalstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, flertalet landsfogdar, direktören för statens uppfostringsanstalt
å Bona, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare,
föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler,
föreningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, svenska fång -

12

Kungl. Majlis proposition nr 87.

vårdssällskapet, föreningen skyddsvärnet i Stockholm, Stockholms kyrkliga
socialråd, Svartsjö understödsförening samt skyddsföreningarna i tolv län.

Rådhusrätten i Göteborg, som likaledes tillstyrkt organisationsförslaget,
har i ärendet om villkorlig dom närmare utvecklat sin mening på följande
sätt:

Under den tid villkorlig dom med övervakning tillämpats har rådhusrätten
vunnit den bestämda erfarenheten, att ett gynnsamt resultat av den
villkorliga domen i hög grad är beroende på det sätt, varpå övervakningen
ordnas och utövas. Det skulle kanske ligga nära till hands att antaga, att
övervakningen såsom en personlig angelägenhet bäst utövades av en för varje
.särskilt fall utsedd och lämplig befunnen enskild person, icke av en tjänsteman,
som skulle kunna antagas utföra den mera schablonmässigt. Erfarenheten
har dock givit vid handen något helt annat. I de för övrigt ganska
fåtaliga fall, där rådhusrätten förordnat enskilda personer till övervakare,
bär övervakaren merendels visat sig sakna erforderliga erfarenheter för atl
hjälpa den dömde tili rätta och erforderliga förbindelser och möjligheter att
skaffa honom sysselsättning. Däremot hava de övervakningar, som handhafts
av tjänstemännen hos föreningen skyddsvärnet i Göteborg, skötts tillfredsställande.
Rådhusrätten vill därför såsom sin mening framhålla, att
övervakningen i regel bör örn möjligt anförtros åt tjänstemän vid institutioner,
ungefär motsvarande skyddsvärnet. Rådhusrätten finner inrättandet av
särskilda skyddskonsulentbefattningar kunna vara till stort gagn för personundersöknings-
och övervakningsarbetet. Dock torde i fråga om de större
städerna, där berörda arbete är tillfredsställande organiserat, behovet av
sådana befattningar icke vara så stort.

I vissa yttranden framträder emellertid en mot den föreslagna organisationen
mer eller mindre avvisande inställning, grundad på den uppfattningen
att de ifrågavarande uppgifterna skulle bliva bättre tillgodosedda genom en
utveckling av de existerande frivilliga sammanslutningarna, skyddsföreningarna.

Styrelsen för svenska skyddsförbundet har sålunda, efter hörande av till
förbundet anslutna föreningar, i ärendet angående villkorlig dom anfört
i huvudsak följande:

Fördelaktigt kan måhända vara att, såsom i förslaget förordas, ett dussin
s. k. skyddskonsulenter anställas för hela landet med uppgift att undersöka
arbetsförhållandena och ge anvisning å lämpliga övervakare och förundersökare.
Men landets 24 län med därinom spridda tusentals övervakningsfall
erbjuda för dessa tolv konsulenter alltför vidsträckta arbetsfält, för att
de skulle lia möjlighet att på ett personligt sätt själva utöva övervakning över
ett större antal skvddslingar, i betänkandet beräknat till ej mindre än 40
på varje konsulent — ett i och för sig alldeles orimligt stort antal, örn övervakningen
avser personlig nära tillsyn och icke endast kontroll över medhjälpare.
Den i förslaget uppgjorda kostnadsberäkningen, som utgår från
en ersättningssumma till konsulenterna för deras direkta övervakningsarbete
i avdrag å avlöningen med tillhopa 20.000 krono!’, måste i följd av det
sagda ökas med nära nog hela detta belopp. Skulle konsulenterna i någon
större utsträckning användas även såsom förundersökare, bleve deras arbetstid
än mera splittrad och värdet av organisationen ganska tvivelaktigt. Med
fara att anses tala i egen sak vågar styrelsen ifrågasätta, örn ej en fördelning
å redan befintliga institutioner av de penningmedel, som den nya or -

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

13

ganisationen skulle kräva, skulle bättre gagna den ifrågavarande uppgiften.
Därigenom undvekes en dualism, som kan uppkomma i arbetet. Öppet vill
styrelsen medgiva, att nuvarande institutioner icke alltid förmått att motsvara
de anspråk, som ställas på dem. Men detta beror icke på bristande duglighet,
utan på bristande medel, varom skyddsförbundet vid upprepade tillfällen
tillåtit sig erinra.

Föreningarna lia på sin tid motsatt sig inrättandet av en direktörstjänst
inom skyddsförbundet. Däremot ha de säkerligen icke något emot att åt
fångvårdsstyrelsens sociala avdelning anförtros ett ökat rådgivande inflytande
i fråga örn skyddsarbetet i dess helhet. En inspektör kunde flir hela
landet inom nämnda avdelning anställas med åligganden i likhet t. ex. med
skyddshemsinspektörens.

I ärendet om villkorlig frigivning har styrelsen, efter att ha hört till förbundet
anslutna föreningar, anfört:

Förslaget innebär i själva verket att staten övertager ledningen av de uppgifter
som skyddsföreningarna hittills haft hand om. Med nödvändighet
måste konsulenterna komma att helt dirigera skyddsvärnsverksamheten.
Den enda verksamhet som skyddsföreningarna skulle kunna lia något inflytande
på skulle vara en hjälp- och understödsverksamhet vid sidan om den
statliga hjälpverksamheten. Men även vid utövandet av denna måste nära
kontakt med konsulentens verksamhet bibehållas. Den föreslagna reformen
innebär sålunda att i praktiken skyddsföreningarnas verksamhet, i den mån
det går att hålla den vid liv, kommer att inskränkas huvudsakligen till att
betjäna konsulenterna i deras åligganden. Under sådana förhållanden blir
det svårt att hos föreningarnas medlemmar bibehålla det intresse, som hittills
förefunnits, liksom att uppdriva frivilliga bidrag till verksamheten. I
samma mån som dessa avtyna, måste föreningarnas personal entledigas. Erfarna
och i skyddsarbetet tränade tjänstemän komma att för detta gå förlorade,
där de icke av staten anlitas såsom konsulenter eller dessas assistenter.

Den eventualitet, som kan bli följden av det föreliggande förslaget, visar
behovet av en närmare anslutning till den bestående organisationen av skyddsverksamheten
på sådant sätt, att denna vinner ökad auktoritet, gärna med
stöd av konsulenter, som av staten förordnas och avlönas.

Om alla de penningmedel i övrigt, som av statsmakterna anses kunna för
skyddsarbetet anvisas, helt och fullt överlämnas till de redan inarbetade, av
orternas förtroendemän ledda skyddsföreningarna, vilka bygga på människokärlek
och frihet, kan med lugn förutses, att dessa medel samlade på en
hand skola komma till den allra bästa användning.

I varje län bör finnas en central skyddsförening, hos vilken ledningen av
skyddsarbetet koncentreras. Där bör finnas föreståndare, gemensamt kontor
för olika avdelningar m. m. Skyddsförbundet har i annat sammanhang
framhållit såsom ett önskemål, att inom de .skilda orterna någon viss kommunal
nämnd finge i uppdrag att vaka över ej blott villkorligt dömda och
frigivna utan även alkoholister, lösdrivare och sedeslösa. I sådana nämnder
skulle vinnas synnerligt inflytelserika medarbetare, till hjälp ej blott för
vederbörande skyddsföreningar utan också för distriktens konsulenter.

Styrelsen för föreningen skyddsvärnet i Göteborg har såsom sin mening
uttalat, att på orter där skyddsföreningar vore verksamma skulle genom
konsulentorganisationen komma att uppstå en dualism som skulle inverka
i hög grad menligt på arbetet. En sådan organisation komme icke heller
att motsvara de jämförelsevis stora kostnader, den skulle draga. Enligt sty -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

relsens mening borde den från statens sida erforderliga inspektionen kunna
utföras av en tjänsteman inom fångvårdsstyrelsen, åt vilken tjänsteman uppdroges
att ha uppsikt över förundersöknings-, övervaknings- och tillsynsverksamheten
i hela landet. Denne tjänsteman borde även i samarbete med
svenska skyddsförbundet tillse, att skyddsorganisationer bleve upprättade i
de delar av landet, där sådana erfordrades och icke redan funnes. Under
förutsättning att erforderliga statsmedel ställdes till disposition, torde det
icke möta några hinder för att den nuvarande skyddsorganisationen i landet
utvidgades och kompletterades i erforderlig mån. Styrelsen för Östergötlands
läns skyddsförening har likaledes ifrågasatt, huruvida icke de syften, för
vilka konsulentorganisationen föreslagits, på billigare sätt kunde tillgodoses
genom anslag till skyddsföreningarna.

Icke heller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån har funnit sig kunna
biträda organisationsförslaget utan förordat, att de ifrågavarande uppgifterna
anförtros åt skyddsföreningarna. Vid beviljande av statsbidrag till
svenska skyddsförbundet borde uppställas såsom villkor bland annat, att
skyddsföreningarna organiserades så alt alla inom ett län förekommande
förundersökningar och övervakningar kunde ombesörjas av en skyddsförening
i länet. Det vore visserligen önskvärt och nödvändigt, att ett mindre
antal konsulenter anställdes för stöd och hjälp åt skyddsverksamheten och
för övervakning av densamma, men dessa tjänstemän borde anställas centralt
inom fångvårdsstyrelsen.

I några yttranden har mot förslaget om tillsättande av skyddskonsulenter
anmärkts, att det skulle innebära ett överorganiserande av skyddsverksamheten.

Tanken på en mera omfattande organisation har å andra sidan framförts
av centralförbundet för socialt arbete. Förbundet har ifrågasatt, att det skulle
skapas ett organ, bestående av lokala nämnder med fasta funktionärer, för
att handhava ej blott skyddsarbetet för det kriminellt belastade klientelet
utan även vissa närliggande vårduppgifter. Förbundet har i ärendet örn villkorlig
frigivning utvecklat sin tanke på följande sätt:

Det torde visserligen vara obestridligt, att sakkunnigförslagets förverkligande
skulle innebära en förbättring, men denna förbättring torde kunna
bli än avsevärdare och likväl billigare, om detta spörsmål löses i ett vidare
sammanhang. För närvarande föreligga förutom nu föreliggande förslag ett
flertal förslag, som avse persongrupper, vilka visserligen till sitt omfång bestämmas
av olika rättsregler, men vilka delvis sammanfalla och, även om de
icke äro alldeles ensartade, erbjuda så betydande karaktärslikheter, att man
för samtliga dessa gruppers vidkommande funnit sig böra föreslå en enhetlig
terapi: arbete i eller utan samband med miljöförändring. Centralförbundet
åsyftar därmed, förutom det av samma sakkunniga avgivna förslaget om
villkorlig dom, den av kommittén för utredning angående den straffrättsliga
behandlingen av lättjefulla förbrytare framlagda promemorian rörande åtgärder
beträffande lättjefulla brottslingar, lösdrivare samt vissa andra arbetsskygga
samt samma kommittés promemoria angående åtgärder mot vissa
sedeslösa. I den mån klientelet tillika är liänförligt till alkoholistlagens
bestämmelser, skall det därjämte enligt nämnda lag göras till föremål för

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

15

en till sina former väsentligen likartad terapi av i lagen särskilt utformade
organ, nykterhetsnämnder. Den enhetliga terapien skulle, om samtliga dessa
förslag förverkligas, komma att handhavas, om det gäller villkorligt dömda
eller villkorligt frigivna av härför inrättade skyddskonsulenter och tillsyningsmän,
om det gäller prostituerade av särskilt inrättad vårdnämnd, fattigvårdsstyrelse,
eller, vid visst alternativ, av tillsyningsmän utsedda av domstol,
om det gäller andra lösdrivare av fattigvårdsstyrelse, eventuellt med biträde
av polismyndighet, örn det gäller alkoholister slutligen av nykterhetsnämnd
och dess funktionärer. Det vill synas centralförbundet, som örn man
ur behandlingssynpunkt skulle kunna anförtro samtliga dessa åtgärder åt
ett organ. Skäl torde emellertid tala för att alkoholistvården tills vidare får
bevara sin från de andra vårduppgifterna fristående ställning. Beträffande
de övriga uppgifterna bör det emellertid enligt centralförbundets mening
göras till föremål för undersökning, huruvida de icke kunna anförtros åt ett
enda organ. De sakkunniga ha i sitt förslag rörande villkorlig dom förordat
fakultativt inrättande vid skyddskonsulentens sida av övervakningsnämnder.
Erfarenheten från alkoholistvården bekräftar riktigheten av de
synpunkter, som därvid varit ledande för de sakkunniga, och synes giva vid
handen, att det nya organet lämpligen bör givas karaktären av lokal nämnd
med fasta funktionärer. Spörsmålet huruvida organet bör anslutas till kommunen,
länet eller annan administrativ indelning, och det därmed sammanhängande
spörsmålet om i vilken mån förevarande uppdrag kan anförtros åt
redan förefintlig offentlig nämnd, torde däremot kunna bestämmas först
efter en särskild undersökning, som mera ingående än i hittills föreliggande
utredningar skett söker fixera den avsedda arbetsterapiens arbete och sannolika
omfattning.

Vad härefter beträffar skyddskons ulen fernäs arbetsuppgifter
har socialstyrelsen, med instämmande av statens inspektör för fattigvård
och barnavård, i ärendet rörande villkorlig frigivning föreslagit, att
de skulle omfatta förutom förundersöknings-, övervaknings- och eftervårdsverksamlieten
med avseende å det kriminella klientelet även verksamhet
för omhändertagande av lösdrivare och alkoholister, varjämte styrelsen fäst
uppmärksamheten på möjligheten att anlita konsulentorganisationen för ungdomsvården.
Socialstyrelsen har i förevarande avseende anfört:

Styrelsen finner det vara riktigt och lämpligt, att det i instruktionen för
statens skyddskonsulenter i enlighet med de sakkunnigas förslag stadgas, att
konsulenternas verksamhet skall avse icke endast de villkorligt dömda samt
de från fångvårdsanstalter frigivna utan även lösdrivare (arbetsskygga). Åt
sin uppfattning om lämpligheten av en för dessa grupper gemensam eftervårds-
och skyddsverksamhet har styrelsen också givit uttryck i ett den 18
maj 1938 till lösdriverilagstiftningskommittén avgivet yttrande angående föreslagen
revision av lösdrivarlagen m. m. Det bör även i detta sammanhang
framhållas, att alkoholistanstalternas klientel till vissa delar iir nära besläktat
med de ovan berörda kategorierna av asociala. Det torde i skyddskonsulenternas
instruktion böra angivas, att dessa, i samarbete med alkoholistanstalter
och nykterhetsnämnder, böra ägna sig åt eftervårdande
verksamhet med avseende siven på här nämnda grupp. Behovet av en
förbättring och effektivisering av eftervården för alkoholister har varit
kännbart.

De sakkunniga lia själva, i sitt betänkande med förslag till lag örn villkorlig
dom, uttalat, att skyddskonsulenternas verksamhetsområde kunde tänkas

16

Kungl. Majda proposition nr 87.

komma att bliva utvidgat till att förutom alkoholistvården avse även ungdomsvården.
Det torde få anses vara i sin ordning, att en så vittgående bestämning
av den nya institutionens uppgifter tills vidare icke fastställes i instruktionen.
De erfarenheter, som skulle komma att vinnas i och med genomförandet
av det nu framlagda förslaget, böra bliva en bestämmande faktor
i fråga örn lämpligheten av en sådan utvidgning av verksamheten. Det
kan möjligtvis i stället tänkas bliva mera rationellt att anförtro de till ungdomsvården
hörande nya arbetsuppgifterna åt särskilda därför utsedda
organ.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har såsom ett önskemål framhållit,
alt konsulenterna ej belastas med alltför många och olikartade uppgifter.

I flera yttranden har framhållits såsom önskvärt, att konsulenternas verksamhet
bedrives i nära samarbete med skyddsföreningarna.
Svenska fångvårdssållskapet har sålunda anfört, att konsulent borde vara
ansluten till skyddsförening inom distriktet, åtminstone örn denna hörde till
de större. Det vore eljest svårt att undvika splittring och onödig omgång i
arbetet. Skyddsföreningarnas rika erfarenhet bleve vidare genom samarbetet
tillgänglig för konsulenten.

Vad angår konsulentorganisationens närmare utformning
har i ett par yttranden i ärendet örn villkorlig frigivning, nämligen
de av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet och svenska skyddsförbundet
avgivna, uttryckts farhågor för att del av de sakkunniga i nämnda
ärende föreslagna antalet befattningshavare, 17 konsulenter jämte en motsvarande
befattningshavare för Gotland och 4 assistenter, skulle vara otillräckligt
med hänsyn till arbetsbördans storlek. I vissa andra yttranden, såsom
i det som avgivits av länsstyrelsen i Jämtlands län, har däremot yppats
tvivel, huruvida det vore erforderligt att anställa ett så stort antal tjänstemän
som i betänkandet om villkorlig frigivning föreslagits.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har funnit antalet konsulenttjänster
enligt betänkandet om villkorlig frigivning påfallande stort i förhållande
till antalet assistenter. Enligt lönenämndens mening skulle en mera
tillfredsställande organisation erhållas, om antalet konsulenter väsentligt
minskades och assistentantalet i motsvarande mån ökades. Därigenom skulle
rekryteringsfrågan ordnas på ett lämpligare sätt och vidare skulle i större
utsträckning erhållas tillgång till vikarier för konsulenterna under semester
eller annan ledighet. Reduktionen av antalet konsulenter borde ske i viss
anslutning till betänkandet örn villkorlig dom.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört, att det med hänsyn till omfattningen
av konsulentåliggandena kunde tänkas bliva svårt att finna någon
person som kunde och ville — på sätt i betänkandena föreslagits — åtaga
sig att såsom bisyssla sköta dessa åligganden på Gotland. Ännu svårare
torde det bliva att finna någon person som vore lämplig för uppdraget,
därest detta skulle handhavas allenast såsom bisyssla. Länsstyrelsen framförde
därför tanken att beträffande Gotlands län sammanföra uppdraget att

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

17

tjänstgöra såsom skyddskonsulent med befattningen att vara fattigvårdsoch
barnavårdskonsulent.

Styrelsen för Blekinge läns skyddsförening har funnit en närmare anknytning
av konsulenterna till de större straffanstalterna önskvärd. Detta
skulle kunna åstadkommas därigenom, att konsulenterna begränsades till
sitt antal och med fast anställning knötes till de större straffanstalterna.
Dessutom borde anställas ett antal under konsulenterna lydande lokala ombud,
avlönade med skäliga arvoden.

I åtskilliga yttranden har med eftertryck betonats vikten av att till konsulenter
utses personer som äro fullt kvalificerade för sin uppgift. Svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet har sålunda framhållit, att resultatet
av arbetet på det ifrågavarande området bleve helt beroende på de personliga
insatserna. Socialstyrelsen och statens inspektör för fattigvård och barnavård
ha uttalat, att en grundlig erfarenhet och praktisk utbildning måste
räknas till de oundgängliga förutsättningarna för erhållande av konsulentbefattning.
Det vore av fundamental vikt, att stor omsorg ägnades åt personvalet
vid befattningarnas tillsättande. Länsstyrelsen i Örebro län och
styrelsen för svenska skyddsförbundet ha likaledes framhållit vikten av att
konsulenterna äro kvalificerade för sin uppgift samt tillika yppat farhågor
för att det skall visa sig svårt att besätta befattningarna med lämpliga personer.

Beträffande anställningsvillkoren har allmänna civilförvaltningens
lönenämnd uttalat, att konsulent- och assistentbefattningarna tills vidare
borde inrättas såsom extra ordinarie tjänster. Skyddskonsulenterna borde
placeras i 21 lönegraden. Lönenämnden erinrade örn att de i vissa hänseenden
jämförliga befattningarna som dövstumkonsulenter genom beslut av
1938 års riksdag hänförts till sistnämnda lönegrad. För assistenterna syntes
placering i 17 lönegraden vara tillfyllest.

Statskontoret har erinrat, att det måste vara svårt att utan stöd av erfarenheten
på förhand beräkna omfattningen av konsulenternas arbetsuppgifter.
Likaså syntes det med hänsyn till arten av dessa och den tvekan, som åtminstone
på vissa håll syntes råda i fråga örn möjligheterna att finna för
befattningarna lämpliga personer med erfarenhet på hithörande område,
vanskligt att, innan verksamheten varit i gång någon tid, bestämma storleken
av erforderliga lönebelopp. Av dessa skäl avstyrkte statskontoret för
sin del, att för verksamheten från början tillskapades en så fast organisation
som de sakkunniga tänkt sig. I stället förordade ämbetsverket, att —
därest en konsulentorganisation ansåges böra komma till stånd — medel
ställdes till fångvårdsstyrelsens förfogande för anställande mot lämpligt
avpassade arvoden av erforderligt antal konsulenter och assistenter, dock
högst till det i betänkandet om villkorlig frigivning föreslagna antalet. Därvid
syntes konsulenlarvodena böra maximeras förslagsvis till (5,000 kronor för
Stockholms stad och möjligen de distrikt där assistent skulle vara erforderB
i hang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr S7. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

lig samt eljest till 5,000 kronor. Assistentarvodena torde böra bestämmas till
förslagsvis högst 4,000 kronor.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har förklarat sig hysa en viss farhåga
för att organisationen kunde komma att byråkratiseras och har till
motverkande därav föreslagit att konsulenterna måtte förordnas endast tills
vidare.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anmärkt, att det arvode som i betänkandet
om villkorlig dom föreslagits åt befattningshavaren för Gotlands län även
upptagits i betänkandet om villkorlig frigivning, ehuru göromålen skulle
ökas enligt sistnämnda betänkande.

Den av de sakkunniga föreslagna höjningen av arvodet till övervakare
över villkorligt dömda har förordats i åtskilliga yttranden.
Flera myndigheter, såsom Göta hovrätt samt rådhusrätterna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, ävensom styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
samt föreningen Sveriges stadsdomare ha uttalat sig för ytterligare
höjning, då det i annat fall kunde befaras att det skulle visa sig
svårt att förmå lämpliga personer att åtaga sig övervakningsuppdrag. Enligt
Göta hovrätts mening vore det lämpligast att fastställa ett arvode för
normalfall och berättiga vederbörande myndighet att, då uppdraget kunde
anses särskilt tidskrävande eller eljest betungande, höja arvodet intill visst
högre belopp.

De sakkunnigas förslag om ersättning åt tillsyningsmän för
villkorligt frigivna efter samma grunder som åt övervakare över
villkorligt dömda har vunnit understöd i många yttranden. Socialstyrelsen
och statens inspektör för fattigvård och barnavård ha emellertid gjort gällande,
att de föreslagna arvodena vore avsevärt för låga. Det vore av fundamental
vikt, att stor omsorg ägnades åt personvalet vid utseende av tillsyningsmän,
då dessas uppdrag vore av mycket ömtålig och krävande beskaffenhet.
Örn arvodena bestämdes enligt förslaget, skulle svårighet kunna
uppstå att förvärva för uppdraget lämpliga personer.

Det av de sakkunniga behandlade spörsmålet om arbetsanskaf fning
åt villkorligt dömda och åt frigivna fångar har ingående
uppmärksammats av socialstyrelsen, som i sitt yttrande över betänkandet
om villkorlig frigivning anfört i detta ämne:

Ett grundvillkor för det i betänkandet förordade hjälp- och skyddsprogrammets
framgång blir, efter styrelsens uppfattning, att de för eftervården
ansvariga tjänstemännens försök att skaffa arbete åt de frigivna effektivt
understödjas från vederbörande statliga myndigheters sida.

Spörsmålet om utplacering i det normala arbetslivet av sådana personer,
som på ett eller annat sätt ha varit föremål för bestraffningsåtgärder från
samhället, har sedan länge utgjort ett svårlöst och komplicerat socialt problem
av stor och ingripande betydelse. Det måste både av humanitära skäl
och ur samhällets egen synpunkt anses synnerligen angeläget, att detta spörsmål
blir löst på ett tillfyllestgörande sätt. Den offentliga arbetsförmedlingen
har städse gjort sitt bästa för att försöka placera jämväl den arbetskraft,

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

19

som, det må vara genom lyte eller på annan grund, är svår att inpassa i
förvärvslivet. Härvid liava dock alltjämt beaktats de för arbetsförmedlingen
gällande föreskrifterna, att arbetsgivaren i första band erhåller bästa möjliga
arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket lian bäst lämpar sig.
Den offentliga arbetsförmedlingens effektivitet blir nämligen beroende av
att förtroendet till dess förmåga att prestera det bästa möjliga upprätthålles.
Sedan den offentliga arbetsförmedlingen numera vunnit en ökad styrka och
effektivitet, torde densamma i ökad grad kunna tillgodose även ett mera filantropiskt
betonat förmedlingsbeliov. Särskilt bör förmedlingen upprätthålla
förbindelser med de konsulenter eller kuratorer, som kunna komma
att tillsättas för att på olika områden tillvarataga och främja dessa gruppers
speciella behov och intressen.

Då det gäller att i arbete placera personer, som i ett eller annat avseende
ej äro perfekta, måste framför allt arbetsgivarna övertygas örn att dessa arbetare,
inplacerade på rätt plats, kunna anses som tillfredsställande. En god
arbetsduglighet kan nämligen mången gång vara för banden jämsides med
vissa besvärande lynnes- eller karaktärsfel. Det kommer emellertid aldrig
att bliva en lätt uppgift att utplacera den arbetskraft, det här gäller, ty man
har i allmänhet att räkna med misstro och ovilja både från arbetsgivarnas
och arbetskamraternas sida.

De arbetsvillkor, som på skilda områden ha fastställts genom kollektivavtal
eller som eljest äro brukliga å respektive orter, få icke heller pressas
ned genom att svårplacerad arbetskraft erbjudes lägre lön. Anställningarna
böra därför som regel ske efter å orten och i yrket gängse lönesatser. Vid
Stockholms läns arbetsförmedling, vilken av de sakkunniga bar framhållits
såsom ett föredöme på området, har man lyckats att i avsevärd utsträckning
bemästra de svårigheter av bland annat lönepolitisk art, som givetvis mäste
vara förenade med nu ifrågavarande förmedling.

Då placering av denna arbetskraft i många fall är ganska tids- och arbetskrävande,
har staten sedan åtskilliga år tillbaka medgivit högre statsbidrag
till denna placeringsverksamhet än det eljest normala. Styrelsen har vidare
redan tidigare, nämligen i samband med frågan örn revision av lagen om
villkorlig dom, som sin mening givit tillkänna, att vid de större arbetsförmedlingskontoren
någon viss tjänsteman borde kunna tilldelas uppgiften att såsom
ett slags kurator söka tillvarataga de ur en eller annan synpunkt mera
svårplacerade arbetssökandes intressen. I sin egenskap av tillsynsmyndighet
för den offentliga arbetsförmedlingen har styrelsen städse sökt medverka
till att främja en önskvärd utveckling av dessa placeringsfrågor. Inom
den närmaste tiden kommer styrelsen att ytterligare göra vissa framställningar
i ämnet till samtliga arbetsförmedlingsanstalter.

Det föreliggande sociala problemet kommer otvivelaktigt att erhålla en
alltmera ökad betydelse i samband med att förebyggande och eftervårdande
åtgärder få ett växande utrymme inom samhällets verksamhet för tillrättaförandet
av de asociala individerna. Det bör kunna förutsättas, att ett effektivt
samarbete på detta område skall ske mellan den offentliga arbetsförmedlingen
och den av de sakkunniga föreslagna konsulentorganisationen. En
uttrycklig anvisning örn sådant samarbete med arbetsförmedlingsanstalterna
kunde, vill det synas, lämpligen intagas i den för skyddskonsulenterna avsedda
instruktionen.

Beträffande de sakkunnigas förslag, att det skulle öppnas möjlighet att
bereda arbetsgivare som, på vanliga villkor, toge frigivna fångar i sin tjänst
någon ersättning av statsmedel för den första tiden efter frigivningen, har
socialstyrelsen sagt sig hysa starka betänkligheter och anfört:

20

Kunut. Maj:ts proposition nr 87.

Arbetsgivarna skulle sålunda erhålla den erbjudna arbetskraften på särskilt
billiga villkor. Om en sådan metod komme till användning i någon
avsevärd omfattning, skulle detta förhållande utan tvivel kunna giva fog för
allvarliga anmärkningar mot skyddsverksamheten från de vanliga arbetssökandes
sida. Dessa skulle finna sig lia blivit undanträngda genom att de
normala arbetsvillkoren i realiteten hade underbjudits. Det måste i det sociala
hjälparbetets eget intresse hävdas, att ett förfaringssätt av sådan innebörd
vore mycket betänkligt. Knappast kan det heller i och för sig vara
tilltalande, att man i samband med en social räddningsverksamhet anlitar en
metod, som skänker somliga arbetsgivare möjligheter att profitera genom
hemligt vederlag för anställning av viss arbetskraft. Endast i undantagsfall
av alldeles särpräglad beskaffenhet, där inga vanliga arbetssökandes
intressen kunna antagas stå på spel, bör det måhända kunna ifrågasättas, att
kompensation lämnas åt arbetsgivaren för hans medverkan i eftervårdsarbetet.

I denna fråga har en ledamot av socialstyrelsen, statens fattigvårds- och
barnavärdsinspektör, yppat skiljaktig mening och anfört:

Beträffande de sakkunnigas förslag om öppnande av möjlighet att i viss
omfattning bereda arbetsgivare, som anställer en frigiven, särskild kompensation
finner jag detta ofrånkomligt med hänsyn till av de sakkunniga åberopade
omständigheter. Jag delar emellertid styrelsens uppfattning att garantier
måste uppställas, så att icke den förordade metoden öppnar möjligheter
för somliga arbetsgivare att profitera genom hemligt vederlag för anställning
av viss arbetskraft. En garanti häremot synas de sakkunniga ha
förordat genom sitt uttalande, att dylik gottgörelse för anställning av frigiven
fånge i regel bör avse blott kortare tid och ej torde behöva utgå med något
avsevärt belopp. Uppenbart är väl också, att kompensation endast bör
utgå till arbetsgivare som genom anställningen av den frigivne erhåller icke
fullgod arbetskraft eller måste anses löpa viss risk i fråga om hans arbetsduglighet
och uppförande. Då anställning av de frigivna normalt kan förutsättas"
ske genom medverkan av den offentliga arbetsförmedlingen och beslut
om eventuell kompensation till arbetsgivare fattas av skyddskonsulenten efter
prövning i varje särskilt fall, torde härav framgå, att kompensationsförfarandet
icke är avsett att tillämpas generellt utan endast där särskilda omständigheter
föreligga, som omöjliggöra den frigivnes placering i arbete i vanlig
ordning.

Statskontoret har liksom socialstyrelsen starkt ifrågasatt lämpligheten av
de sakkunnigas förslag i förevarande avseende. Svenska fdngvårdssällskapet,
med vilket föreningen skyddsvärnet i Stockholm instämt, har anfört att
den föreslagna anordningen lätt kunde framkalla en känsla av mindervärdighet
hos den frigivne samt att den i många fall skulle försvåra strävandet
att för den frigivnes arbetskamrater dölja hans egenskap att vara straffad.
Jämväl styrelsen för Blekinge läns skyddsförening har ställt sig tveksam till
de sakkunnigas förslag i förevarande avseende.

I vissa yttranden har ifrågsatts, huruvida det icke borde sörjas för att i nackorderingshem
och liknande anstalter komme till
stånd. Föreningen Sveriges stadsdomare har funnit, att de sakkunniga i
detta avseende knutit alltför stora förhoppningar till de initiativ som kunde
förväntas av skyddsföreningar och andra icke statliga institutioner. Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 87•

21

torde bliva nödvändigt att nya sådana anstalter inrättades genom statens
försorg och att statsmedel ansloges till deras verksamhet. I samma riktning
har länsstyrelsen i Uppsala lån uttalat sig.

I åtskilliga yttranden har framhållits behovet av övergångshem och särskilda
arbetsplatser m. m. för frigivna fångar. Härom ha bland andra fångvårdsstyrelsen
samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalat sig.
Styrelsen för svenska sky dds förbundet har erinrat örn det stora antalet personer
under övervakning eller tillsyn och gjort gällande, att varken arbetstillfällen
eller bostäder kunde påräknas för alla dessa hos enskilda. Arbetsgårdar,
smärre industrianläggningar och inackorderingshem måste förberedas.
Kostnaden härför bleve betydande och rymdes ej inom de sakkunnigas
anslagsberäkning.

I propositionen med förslag till lag om villkorlig dom har jag framhållit,
att övervakningen av de villkorligt dömda, på grund av bristande resurser
och svårigheten att finna för dess utövning fullt lämpade personer, mången
gång icke blivit så effektiv som önskvärt vore. Detta omdöme är giltigt
även beträffande tillsynen över villkorligt frigivna. Icke heller den verksamhet,
som har till syfte att bereda hjälp åt slutligt frigivna fångar vid
deras återinträde i samhällslivet, kan anses motsvara de krav som ur
kriminalpolitiska och humanitära synpunkter böra uppställas. Det måste
anses vara en angelägenhet av stor vikt för motverkande och bekämpande
av brottsligheten, att åtgärder vidtagas, som äro ägnade att på de nämnda,
varandra närstående områdena åstadkomma bättre förhållanden.

Det förslag till reformering av lagstiftningen om villkorlig dom som framlagts
genom nyssnämnda proposition ställer ytterligare fordringar på skyddsverksamheten.
Den föreslagna reformen åsyftar bland annat att utveckla
den villkorliga domen så att den möjliggör behandling av brottslingar i
friare former än genom frihetsstraff och andra frihetsberövande åtgärder.
För detta ändamål skall villkorlig dom kunna förenas med föreskrifter för
den dömde beträffande utbildning, anställning, vistelseort m. m. Övervakarnas
uppgifter komma härigenom i många fall att bliva mera maktpåliggande
än förut. Likaledes kommer differentieringen av behandlingsformerna
att göra det än mera betydelsefullt, att förundersökningen lämnar
fullständigt och tillförlitligt besked om den tilltalade och örn de lämpligaste
åtgärderna för hans tillrättaförande.

De sakkunniga lia föreslagit att ett antal statstjänstemän, benämnda
statens skyddskonsulenter, ävensom assistenter åt dem skola anställas för
att handhava de ifrågavarande uppgifterna. Förslaget har tillstyrkts i det
stora flertalet yttranden. Vissa invändningar däremot lia dock framkommit.

En av dessa grundar sig på den uppfattningen att ändamålet nied organisationen
skulle bliva bättre och likväl billigare tillgodosett, örn de uppgifter
som tillämnas konsulenterna anförtroddes åt redan befintliga eller nyskapade
lokala nämnder med fasta funktionärer. Dessa nämnder borde

Departe ments chefen.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

jämväl erhålla vidsträckta funktioner inom andra grenar av socialvården.
Även om man på denna väg skulle kunna vinna de speciella kriminalpolitiska
syften som nu närmast äro i fråga, torde i vart fall de praktiska svårigheterna
att få till stånd en så vidlyftig organisation vara påtagliga.

Icke heller kan jag dela den i vissa yttranden framförda åsikten att en
förbättring av skyddsarbetet borde ske enbart eller huvudsakligen genom
ökat ekonomiskt understöd åt den frivilliga hjälp- och skyddsverksamheten.
Häri ligger icke något underskattande av det värdefulla arbete som skyddsföreningarna
och svenska skyddsförbundet utföra på detta område. Emellertid
må erinras att långt ifrån alla av de nämnda föreningarna ägna sig
åt de uppgifter som nu påkalla särskild uppmärksamhet, nämligen övervakning
över villkorligt dömda och frigivna samt förundersökning. För att
åstadkomma nödvändig planmässighet och ett effektivt skyddsarbete i de olika
delarna av landet synes det erforderligt att statliga organ ställas vid sidan
av de befintliga enskilda sammanslutningarna. Det torde icke behöva befaras
att den frivilliga skyddsverksamheten härigenom skulle lida förfång.
Konsulenternas verksamhet bör snarare, rätt utövad, vara ägnad att väcka
och stärka intresset för de ifrågavarande uppgifterna. Otvivelaktigt finnes
på detta område utrymme för såväl statlig som enskild verksamhet, och i
praktiken kommer det säkerligen icke att möta större svårigheter att åvägabringa
det samarbete mellan konsulenter och skyddsföreningar som av de
sakkunniga förutsatts och som även i flera yttranden betecknats såsom i hög
grad önskvärt.

Med hänsyn till det nu sagda och av skäl i övrigt som de sakkunniga närmare
utvecklat synes en organisation av den beskaffenhet som av dem förordats
böra komma till stånd. Dennas genomförande torde i själva verket
utgöra en väsentlig förutsättning för att reformen av lagstiftningen örn
villkorlig dom skall kunna erhålla den praktiska betydelse som därmed är
avsedd.

De arbetsuppgifter som skulle komma att åvila de föreslagna konsulenterna
och deras assistenter torde bliva tämligen omfattande. Deras verksamhet
bör till viss del bliva av rådgivande och kontrollerande karaktär.
De skola sålunda bistå övervakare över villkorligt dömda och tillsyningsman
för villkorligt frigivna vid utförandet av deras uppdrag samt ha uppsikt
över hur de fullgöra sina åligganden. Bland annat böra konsulenterna
härvid tillse att sådana särskilda åtgärder beträffande villkorligt dömda
och villkorligt frigivna, som föreskrivits i samband med villkorlig dom eller
frigivning, bliva tillämpade på ändamålsenligt sätt. En betydelsefull uppgift
kommer att åvila befattningshavarna därigenom att de skola stå domstolarna
till tjänst med råd och upplysningar dels i fråga örn anställningsoch
utbildningsmöjligheter samt andra lämpliga åtgärder för omhändertagande
av dem för vilka villkorlig dom ifrågasättes, dels beträffande personer
som äro lämpliga och villiga att utses till övervakare. Liknande uppgifter
skola åvila konsulenterna även i fråga örn frigivna fångar. För att
kunna fullgöra dessa åligganden är det tydligen erforderligt att konsulen -

Kungl. Maj:ts proposition nr $7.

23

terna söka samarbete såväl med offentliga arbetsförmedlingsanstalter som
med den frivilliga hjälpverksamhetens organ, främst skyddsföreningarna. I
den mån tid och övriga förhållanden det medgiva böra konsulenterna själva,
liksom assistenterna, åtaga sig övervaknings-, tillsyns- och förundersökningsuppdrag.

I såväl sakkunnigbetänkandena som åtskilliga av yttrandena har ifrågasatts,
huruvida icke konsulenterna lämpligen borde erhålla även andra
arbetsuppgifter än de nu berörda. Starka skäl tala otvivelaktigt för att
lata konsulenternas verksamhetsfält omfatta även personer, som utskrivas
på prov efter att ha undergått tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring
eller internering. För fullgörandet av de uppgifter som sammanhänga
med lagstiftningen om villkorlig dom är det, såsom jag framhållit
i motiveringen till 8 § förslaget till lag örn villkorlig dom, nödvändigt

att konsulenterna uppehålla kontakt med och samverka med barnavårdsnämnderna
och de övriga organ som handhava samhällets ungdomsvård.
För den verksamhet som har avseende å villkorligt dömda personer och frigivna
fångar förutsättes även samarbete med de myndigheter på vilka
tillämpningen av alkoholist- och lösdrivarlagstiftningen ankommer. Huruvida
det är möjligt att låta konsulenternas verksamhet direkt avse även ungdoms-,
alkoholist- och lösdrivarvården torde icke kunna avgöras, förrän erfarenhet
vunnits rörande omfattningen av de uppgifter som skulle komma
att åligga dem beträffande villkorligt dömda, frigivna fångar samt dem som
utskrivits från andra fångvårdens anstalter än fängelser.

I fråga örn konsulentorganisationens omfattning må framhållas, att det
uppenbarligen är av betydelse att antalet befattningshavare blir tillräckligt
för att dessa icke skola nödgas inskränka sig till en allmänt rådgivande och
kontrollerande verksamhet. De böra dessutom i en icke alltför obetydlig
omfattning kunna ägna individuell omvårdnad åt de särskilda fallen. Detta
gäller framför allt i orter där den frivilliga skyddsverksamheten icke nått
större utveckling eller där det eljest möter svårigheter att erhålla kompetenta
övervakare. Likaledes är det angeläget att konsulentdistrikten icke göras så
stora att konsulenten icke kan skaffa sig en någorlunda ingående kännedom
om förhållandena inom distriktets olika delar.

Med beaktande av dessa synpunkter torde det vara motiverat att, såsom
de sakkunniga föreslagit i sitt betänkande örn villkorlig dom, bestämma antalet
konsulentbefattningar till tolv jämte en såsom bisyssla avsedd konsulentbefattning
för Gotlands län. Därtill torde fem assistenter böra anställas
till hjälp åt de konsulenter, vilkas distrikt bliva särskilt arbetstyngda genom
sin folkmängd eller utsträckning. Såsom de sakkunniga föreslagit böra befattningshavarna
lyda under fångvårdsstyrelsen.

En preliminär undersökning har givit vid handen att distriktsindelningen
lämpligen torde kunna ske enligt följande plan, som tillika anger i vilka
distrikt en assistentbefattning synts erforderlig:

Stockholms stad (1 assistent)

Stockholms och Uppsala län

Södermanlands och Östergötlands län

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län
Gotlands län

Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län (1 assistent)

Göteborgs och Bohus samt Hallands län (1 assistent)

Älvsborgs och Skaraborgs län
Värmlands och örebro län
Västmanlands och Kopparbergs län
Gävleborgs län

Västernorrlands och Jämtlands län (1 assistent)

Västerbottens och Norrbottens län (1 assistent).

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att slutligt fastställa distriktsindelningen
ävensom att bestämma befattningshavarnas stationeringsorter.

Med hänsyn till den förestående revisionen av avlöningsbestämmelserna för
icke-ordinarie tjänstemän bör den av de sakkunniga föreslagna anställningsformen,
å extra stat, icke ifrågakomma. Övervägande skäl synas tala för
att, såsom lönenämnden tillstyrkt, såväl konsulenterna — med undantag av
konsulenten på Gotland — som ock assistenterna tills vidare bliva extra
ordinarie tjänstemän. Det av statskontoret framförda förslaget att göra befattningarna
till arvodestjänster torde i praktiken kunna medföra vissa olägenheter.
Sålunda kan befaras att rekryteringen därigenom skulle försvåras.
Den omständigheten att befattningarna redan från början uppföras såsom
extra ordinarie tjänster utesluter givetvis icke att de, i den mån förhållandena
därtill giva anledning, under en övergångstid uppehållas genom förordnande
på viss tid, exempelvis ett år.

Vid prövningen av frågan om befattningshavarnas löneställning bör beaktas
icke blott arbetets krävande natur utan även att värdet av den föreslagna
organisationen i hög grad blir beroende av att väl kvalificerade personer
kunna erhållas för befattningarna. Vid tillsättandet av dessa bör stort
avseende fästas vid sökandenas personliga läggning och egenskaper, deras
föregående utbildning på detta och närliggande områden samt deras erfarenhet
i allmänhet av socialt arbete. Enligt vad som från sakkunnigt håll upplysts,
torde med den omfattning detta arbete numera har i vårt land svårigheter
icke behöva uppstå för tjänsternas besättande med lämpliga personer.
Med hänsyn till de olika omständigheter som måste tagas i betraktande vid
rekryteringen finner jag det befogat att, på sätt lönenämnden tillstyrkt, konsulenterna
— vilka böra benämnas skyddskonsulenter — uppföras i 21
lönegraden för extra ordinarie tjänstemän. För assistenterna synes däremot,
i närmare anslutning till vad statskontoret föreslagit beträffande deras löneställning,
en placering i 16 lönegraden vara tillfyllest. För konsulentbefattningen
på Gotland torde böra beräknas ett årsarvode å 1,500 kronor.

Utgifterna för avlöningar åt konsulenterna och assistenterna böra lämpligen
bestridas ur ett anslag av förslagsanslags natur, benämnt Skyddskonsulentorganiscitionen:
Avlöningar. Då organisationen är avsedd att träda i funktion
först med ingången av år 1940, bör detta anslag för budgetåret 1939/40
beräknas till ett belopp motsvarande hälften av årskostnaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

25

I den avlöningsstat, som bör reglera anslagets disposition, bör följaktligen
uppföras en anslagspost till Arvode, bestämt av Kungl.
Maj : t, åt konsulenten på Gotland å 750 kronor. Å arvodet bör icke utgå
dyrtidstillägg.

I staten bör vidare uppföras en post till Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal, ur vilken böra bestridas lönerna för övriga tolv
konsulenter och samtliga fem assistenter. Med utgångspunkt från nyss angivna
löneplacering och i överensstämmelse med det nya lönesystemet för
icke-ordinarie tjänstemän torde en delpost, Grundavlöningar m. m.,
böra för helt år beräknas till 100,000 kronor och således för budgetåret
1939/40 upptagas till ett belopp av 50,000 kronor. En delpost avseende A vlöningsförhöjningar
m. m. synes för budgetåret enligt samma
grunder böra uppföras till ett belopp av, förslagsvis, 1,000 kronor.

Till Rörligt tillägg bör för budgetåret i avlöningsstaten beräknas
3,250 kronor.

Hela anslagssumman skulle alltså bliva (750 + 50,000 + 1,000 + 3,250)
55,000 kronor.

Med utgångspunkt från den av mig förordade organisationen torde de av
de sakkunniga till omkostnader för densamma beräknade beloppen
böra undergå någon jämkning. För reseersättningar torde sålunda ett belopp
av 45,000 kronor örn året vara tillräckligt. Vad angår expenser, inbegripet
lokalkostnader, har de sakkunnigas uppskattning av medelsbehovet
för detta ändamål till 24,500 kronor för år föranlett erinran av statskontoret,
som ansett att denna anslagspost kan anvisas med ej obetydligt lägre belopp.
Den nu föreslagna organisationen, som innebär minskning av befattningshavarnas
antal i förhållande till vad de sakkunniga föreslagit i det sista av sina
båda betänkanden, torde göra det möjligt att räkna med en kostnad av allenast
18,000 kronor om året.

För omkostnader torde sålunda få beräknas ett belopp av 63,000 kronor
örn året. För nästa budgetår erfordras därför ett förslagsanslag till Skyddskonsulentorganisationen:
Omkostnader å 31,500 kronor. Det bör ankomma
på Kungl. Maj:t att framdeles fastställa omkostnadsstat och att i samband
därmed fördela de för reseersättningar och expenser anslagna beloppen mellan
de särskilda befattningshavarna.

De sakkunniga ha vidare föreslagit en höjning av ersättningen till
övervakare över villkorligt dömda från nuvarande belopp,
8 kronor för första månaden av övervakningstiden och 2 kronor för var och
en av de följande, till de belopp som gällde före arvodessänkningen den 1
juli 1933 eller till 12 kronor för den första månaden och 3 kronor för var
och en av de följande. Dessutom ha de sakkunniga föreslagit, att övervakningsdomstolen
måtte få befogenhet att i vissa fall tillerkänna övervakaren
särskilt tilläggsarvode.

Den föreslagna arvodesliöjningen har uttryckligen tillstyrkts i många yttBihang
till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 87 3

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

randen. Såsom redan i det föregående omnämnts, möter det för närvarande
på sina håll svårigheter att förmå lämpliga personer att åtaga sig övervakningsuppdrag.
Det måste ock medgivas, att de nuvarande arvodena icke
bereda skälig gottgörelse för det ofta besvärliga och otacksamma arbete som
övervakning innebär. Då det för tillämpningen av den villkorliga domen,
såväl i dess nuvarande form som än mera efter den föreslagna reformen,
är av största vikt att det finnes tillgång till kvalificerade övervakare, synes
en arvodeshöjning vara väl motiverad. Att såsom i flera yttranden förordats
höja arvodena utöver vad de sakkunniga föreslagit torde dock icke
vara påkallat. Ej heller torde det vara rådligt att införa bestämmelser örn
tilläggsarvode, då dylika bestämmelser säkerligen skulle vålla åtskilliga svårigheter
i tillämpningen.

Arvodeshöjningen torde få beräknas träda i kraft den 1 januari 1940.

De sakkunniga ha i betänkandet om villkorlig dom uppskattat kostnaden
för arvodeshöjningen till cirka 45,000 kronor om året, därvid de utgått från
att de i nämnda betänkande föreslagna tolv konsulenterna — jämte en konsulent
för Gotland —• skulle i viss utsträckning själva, utan arvode, handhava
övervakningen. Denna uppskattning torde kunna läggas till grund för anslagsberäkningen.
Visserligen är det av naturliga skäl svårt att, innan den
föreslagna organisationen trätt i tillämpning, bedöma i vad mån befattningshavarna
skola få tid att själva handhava övervakningsuppdrag, men det finnes
dock goda skäl att antaga att de, om konsulentorganisationen enligt vad
jag förordar utökas med fem assistenter, skola kunna ägna sig åt sådan verksamhet
i ej obetydlig utsträckning.

Gällande riksstat upptager under andra huvudtiteln, avdelning D. Rättegångsväsendet
i allmänhet, ett förslagsanslag till Övervakning av villkorligt
dömda å 70,000 kronor. På grund av det anförda torde ett sådant anslag böra
beviljas för nästa budgetår å 92,500 kronor. Anslaget torde lämpligen uppföras
under avdelning E. Fångvården m. m.

De sakkunnigas förslag att ersättning skall utgå till tillsyningsman
över villkorligt frigivna anser jag mig böra biträda.
Det synes nämligen skäligt, att dessa tillsyningsman lika väl som
övervakare över villkorligt dömda erhålla gottgörelse för sitt arbete, och ett
om än blygsamt arvode kan förmodas göra det lättare att erhålla kompetenta
tillsyningsman. Arvodet synes böra utgå efter samma grunder som arvodet
till övervakare över villkorligt dömda.

Såsom de sakkunniga framhållit kräver följdriktigheten, att om arvode åt
tillsyningsman över villkorligt frigivna införes, sådan förmån tillerkännes
även tillsyningsman över dem som på prov utskrivits enligt lagarna örn ungdomsfängelse,
tvångsuppfostran samt förvaring och internering. En sådan
åtgärd synes starkt motiverad även med hänsyn till vikten av att lämpliga
tillsyningsman kunna erhållas jämväl för dessa kategorier.

Arvodena torde böra utgå från och nied ingången av år 1940.

Kostnaderna torde lämpligen bestridas från ett gemensamt anslag, ehuru
tillsyningsmännen tillsättas av olika myndigheter i olika hithörande fall.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 87.

27

Att beräkna medelsbehovet är för närvarande förenat med svårigheter, då
lagstiftningen om ungdomsfängelse först nyligen och den reformerade lagstiftningen
örn förvaring och internering ännu icke trätt i tillämpning. Ett
överslag torde emellertid giva vid handen, att införandet av de ifrågavarande
arvodena i och för sig är ägnat att medföra en kostnad av omkring 20,000
kronor örn året. Då det emellertid kan förväntas att konsulenterna och assistenterna
skola kunna själva, utan arvode, ombestyra en del av tillsynsuppdragen,
torde kostnadssumman kunna begränsas till 15,000 kronor om aret.

För nästa budgetår bör på grund av det anförda beviljas ett förslagsanslag
till Tillsyn över villkorligt frigivna m. fl. å 7,500 kronor.

Till understöd åt verksamhet för frigivna och villkorligt
dömda lia de sakkunniga föreslagit ett anslag å 100,000 kronor.
Detta anslag skulle enligt sakkunnigförslaget träda i stället för ett tidigare
anslag å 33,000 kronor till understöd åt verksamhet till frigivna fångars
skydd, uppfört under andra huvudtiteln avdelning E. Fångvården m. m.

Av det föreslagna anslaget skall enligt de sakkunniga bestridas utgifter
för inackordering — i fall där sådan åtgärd befinnes lämplig — av villkorligt
dömda och av frigivna fångar samt avgifter för sådana personers
intagande å sjukhus och andra liknande anstalter, i den mån anstaltsvård
erfordras och ej kan bekostas på annat sätt, ävensom tillfällig hjälp åt
sådana personer. Förslaget, som i denna del icke föranlett erinran i yttrandena,
finner jag mig böra biträda.

Enligt de sakkunniga skall vidare av berörda anslag kunna utgå gottgörelse
åt arbetsgivare som taga frigivna fångar i sin tjänst. Sådan gottgörelse
är avsedd att utgå endast för kortare tid och allenast åt arbetsgivare
som bereder den frigivne hans första anställning efter anstaltsvistelsen.
Då det i vissa fall torde vara omöjligt att på annat sätt få den frigivne
placerad i nyttigt arbete, synes den föreslagna anordningen böra försökas.
Det bör emellertid framhållas, att gottgörelse icke bör tillerkännas
någon utan efter noggrann prövning av omständigheterna i fallet, varvid
bland annat bör tillses att övriga arbetssökandes intressen icke trädas för
nära. Uppenbart torde vara, att endast mindre belopp kunna ifrågakomma
och att gottgörelse bör utgå endast i undantagsfall, när det eljest icke skulle
vara möjligt för den frigivne att erhålla lämpligt arbete.

Understöd av nu angivna slag bör kunna ifrågakomma, utom för villkorligt
dömda och frigivna fångar, jämväl för personer som, utan att vara
fångar, frigivas eller utskrivas från fångvården tillhöriga anstalter.

Med stöd av det anförda får jag tillstyrka att medel anvisas för de nu
nämnda ändamålen efter ett beräknat årsbehov av 100,000 kronor, ök
ningen av medelsbehovet torde emellertid böra beräknas inträda först med
ingången av år 1940. För nästa budgetår skulle därför erfordras ett anslag
uppgående till det tidigare anslagsbeloppet 33,000 kronor ökat med hälften
av 67,000 kronor eller således till 66,500 kronor. Jag får därför förorda,
att för nästa budgetår beviljas ett anslag till Understöd åt verksamhet för
villkorligt dömda och för frigivna fångar lii. fl. å 66,500 kronor.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

I flera yttranden har gjorts gällande, att statsmakterna borde vidtaga åtgärder
för anordnande av olika slags hem, anstalter och arbetsplatser
avsedda för villkorligt dömda och frigivna fångar. Till den del
dessa önskemål grunda sig å den väntade ökningen av antalet villkorligt frigivna
efter genomförande av den av de sakkunniga föreslagna nya lagen
om villkorlig frigivning torde behovet av sådana åtgärder böra prövas i
samband med nämnda lagförslag. Tills vidare torde dylika åtgärder få
liksom hittills bero på initiativ av kommuner, skyddsföreningar och andra.
På denna väg har, såsom framgår av sakkunnigbetänkandena, åtskilliga
institutioner kommit till stånd. Det torde efter det den föreslagna nya lagen
om villkorlig dom ävensom konsulentorganisationen varit i tillämpning
någon tid vara lättare än nu att överblicka behovet av ytterligare åtgärder
i förevarande avseende. Frågan örn sådana åtgärder faller inom det utredningsuppdrag
som givits den i slutet av förra året tillsatta strafflagberedningen.

För nästa budgetår erfordras enligt det föregående följande anslag:

Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar ............ kronor 55,000

Skyddskonsulentorganisationen: Omkostnader .......... » 31,500

övervakning av villkorligt dömda...................... » 92,500

Tillsyn över villkorligt frigivna m. fl................... » 7,500

Understöd åt verksamhet för villkorligt dömda och för frigivna
fångar m. fl.............................. » 66,500

Summa kronor 253,000.

Sammanlagda beloppet av dessa anslag, 253,000 kronor, är lika med det i
årets statsverksproposition beräknade beloppet för anslag till åtgärder beträffande
villkorligt dömda ävensom frigivna fångar. I jämförelse med tidigare
utgående motsvarande anslag, nämligen till övervakning av villkorligt
dömda å 70,000 kronor och till understöd åt verksamhet till frigivna
fångars skydd å 33,000 kronor, utgör anslagshöjningen 150,000 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna följande personalförteckning för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och
med den 1 januari 1940:

Personalförteckning.

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad

än 2 0.

12 skyddskonsulenter .......................... Eo 21;

dels fastställa följande avlöningsstat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och med den
1 januari till och med den 30 juni 1940:

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 29

Avlöningsstat.

1. Arvode, bestämt av Kungl. Majit ...... kronor 750

2. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal: a)

Grundavlöningar

m. m...............kronor 50,000

b) Avlöningsförhöjningar

m. m., förslagsvis..... » 1,000 » 51,000

3. Rörligt tillägg, förslagsvis .............. » 3,250

Summa kronor 55,000.

dels ock anvisa, under andra huvudtiteln, för budgetåret
1939/40

1) till Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar
ett förslagsanslag av ........ kronor 55,000

2) till Skyddskonsulentorganisationen: Omkostnader
ett förslagsanslag av ...... » 31,500

3) till övervakning av villkorligt dömda ett

förslagsanslag av .................... » 92,500

4) till Tillsyn över villkorligt frigivna m. fl.

ett förslagsanslag av ................ » 7,500

5) till Understöd åt verksamhet för villkorligt
dömda och för frigivna fångar m. fl.

ett anslag av........................ » 66,500.»

Vad föredragande departementschefen sålunda, med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter, hemställt,
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla
samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 87.

4